Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 19.

3

Nr 19.

Ankom till riksdagens kansli den 12 mars 1920 kt. 4 e. in

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 19, i
anledning av väckt motion angående skrivelse till Konungen
med begäran om utredning och förslag i fråga
om användande vid statens järnvägar av ved och torv
som lokomotivbränsle.

I en inom första kammaren väckt och till dess andra tillfälliga ut- Motionen.
skott hänvisad motion, nr 200, har herr Rosén hemställt, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t måtte låta
verkställa skyndsam utredning angående användande vid statens järnvägar
av ved och torv som lokomotivbränsle, samt att Kungl. Maj:t måtte vidtaga
de åtgärder, vartill utredningen kan föranleda.

Vad motiveringen till denna hemställan beträftar tillåter sig utskottet
hänvisa till motionen.

Utskottet har i vederbörlig ordning inhämtat yttrande av kungl. Yttrande av
järnvägsstyrelsen i anledning av ifrågavarande motion, vilket yttrande såsom
bilaga bifogas detta utlåtande.

Utskottet delar till fullo den av motionären uttryckta uppfattningen, utskottet.
att något bör göras i syfte att minska vårt beroende av det dyrbara ut -

4 Första lcammarens andra tilljälliga utskotts utlåtande Nr 19.

ländska lokomotivbränslet. En fullt rationell lösning av denna ej minst ur
nationalekonomiska synpunkter viktiga fråga, torde dock kunna vinnas
först i samband^ med eu omfattande elektrifiering av landets järnvägsnät.
Erfarenheten från de gångna krisåren ge emellertid, enligt utskottets förmenande,
ett visst stöd åt motionärens åsikt, att de dryga omkostnader
som aro förbundna med hitförskaffandet av utländskt lokomotivbränsle’
kunde i ganska avsevärd mån nedbringas genom utnyttjande i större utsträckning
av landets egna bränsletillgångar. Yissa omständigheter tyda
dock på att man för närvarande gör klokt i att icke taxera dessa besparingsmöjligheter
fullt så högt, som man vid ett beaktande av ved- och
torveldningens ekonomiska resultat vid åtskilliga enskilda järnvägar inom
landet, kan känna sig benägen att göra.

Motionären påpekar, att vissa försök med användningen av ved och
torv som lokomotivbränsle förekommit även vid statens järnvägar. Enligt
vad utskottet inhämtat ur järnvägsstyrelsens yttrande i frågan ha dessa
försök i själva verket haft en ganska vidsträckt omfattning. Under åren
1917 1919 har inom I, II, IV och V distrikten använts inalles 1,584,697

kbm lokomotivved, varjämte för de båda sistnämnda distriktens räkning
en ytterligare kvantitet av 174,694 kbm dylik ved redan upphandlats från
bränslekommissionen och underhandlingar pågå angående leverans till statens
järnvägar av ytterligare 600,000 kbm. Som belysande för vedeldningens
omfattning kan påpekas, att inom IV distriktet har antalet tågkilometer,
utgjorda av vedeldade lokomotiv, uppgått till c:a 73 % och inom
V distriktet till c:a 53 % av samtliga tågkilometer. Järnvägsstyrelsen
säger sig ha för avsikt att fortsätta med vedeldningen ännu någon tid,
varigenom bränslekommissionen beräknas kunna få avsättning för de vedpartier,
som äro så belägna och av sådan beskaffenhet, att de över huvud
taget kunna tänkas ifrågakomma som lokomotivbränsle.

Torveldnmgen har enligt järnvägsstyrelsens uppgift varit av betydligt
mindre omfattning än vedeldningen. Under 1919 förbrukades dock 23 450
ten bränntorv och en kvantitet av 12,500 ton fanns vid årsskiftet ’som
behållning till 1920. Den av järnvägsstyrelsen igångsatta bränntorvberedmngen
kommer under innevarande år att fortgå i samma utsträckning som
1919, varav man kan draga den slutsatsen, att en fortsatt torveldning å
lokomotiven åtminstone under den närmaste framtiden är att motse.

Järnvägsstyrelsen döljer emellertid icke sin uppfattning, att ved och
torv under normala förhållanden icke äro lämpliga såsom lokomotivbränsle
a järnvägar med den trafik, som i allmänhet förekommer vid statens järn -

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 19. 5

vägar. Yad beträffar veden har det konstaterats att densamma, även- när
den är av god kvalitet, icke kan alstra den värmemängd, som erfordras för
att lokomotiven skola kunna utveckla sin fulla effekt. Man måste därför
minska vagnantalet i tågen med i genomsnitt 25 %, vilket i sin ordning
nödvändiggör insättandet av flera tåg, varigenom kostnaderna för materiel
och personal stegras. Erfarenheten har jämväl visat, att det vid vedeldning
är ganska svårt att hålla tågtiderna. Det synes utskottet berättigat
att man tar dessa olägenheter i beaktande, när det gäller att värdesätta
det ekonomiska resultatet av vedeldningen. I detta sammanhang bör även
påpekas, att kostnaden för den av statens järnvägar använda veden, enligt
järnvägstyrelsens uppgifter, motsvarat ett stenkolspris i hamn av c:a 135
kr. pr ton, vilket pris är endast obetydligt lägre än det nuvarande högt
uppdrivna stenkolspriset.

Försöken med torv som lokomotivbränsle ha, enligt järnvägsstyrelsens
utsago, givit det resultatet, att dylik eldning kan vara användbar och till
och med ekonomiskt fördelaktig, när det gäller enklare tågförhållanden och
lindrig trafik. Däremot finner styrelsen, att torven icke uppfyller de fordringar,
som under normala förhållanden måste ställas på ett lokomotivbränsle,
när det gäller stora tåg med pålitliga gångtider vid relativt stora tåghastigheter.
Vid bedömandet av frågan om torvens lämplighet för det här ifrågavarande
ändamålet, synes man rimligtvis böra taga hänsyn jämväl till det
förhållandet, att torven kräver ej mindre än 5 gånger så stort utrymme
som en kvantitet kol med samma värmeeffekt. Det ekonomiska resultatet
av torveldningen påverkas i väsentlig grad därav, att eldarepersonalen måste
förstärkas, då det gäller eldning med enbart torv eller större mängder sådan
i blandning med stenkol.

Som stöd för sin mening, att torveldning borde i ökad omfattning,
ifrågakomma vid statens järnvägar, har motionären hänvisat till att vissa
enskilda järnvägar i relativt stor omfattning och med till synes gott resultat
använt torv som lokomotivbränsle. De ifrågavarande järnvägarna äro 7 till
antalet, därav 3 smalspåriga. Ingen bland dem kan med hänsyn till trafikförhållanden
jämföras med de större statsbanelinjema. Yid sådant förhållande
kan en fullt klarläggande jämförelse mellan resultaten vid å ena
sidan statens, å andra sidan de enskilda järnvägarne tydligen icke åvägabringas.
Man måste begränsa sig till att låta erfarenheterna från båda
hållen tala. Utskottet anser sig emellertid ha starkt fog för den uppfattningen,
att det bör allvarligt övervägas, huruvida icke torveldning kan och
bör ifrågakomma särskilt i vad det gäller mindre statsbanesträckor av bi -

6

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 19.

banenatur, där trafikintensiteten icke i regeln är särdeles stor, ävensom
ifråga om viss lokal- och godstrafik å de större linjerna. Vidare torde det
kunna anses fastslaget, ej minst genom järnvägsstyrelsens egna uttalanden,
att eldning med såväl ved som torv utan olägenhet bör kunna vara det
normala i vad beträffar stationära eldstäder, varigenom även för statens
järnvägars vidkommande viss besparing av stenkol skulle möjliggöras.

Som ett annat önskemål vill utskottet framhålla, att användningen av
torvpulver som lokomotivbränsle måtte verksamt främjas, alldenstund —
enligt järnvägsstyrelsens utsago — försöken på detta område givit synnerligen
tillfredsställande resultat. Som bekant anslog 1916 års riksdag på
framställning av Kung]. Maj:t ett belopp av 1,300,000 kr. för anläggning
av en torvpulverfabrik vid Hästhagens mosse och för omändring av erforderligt
antal lokomotiv för torvpulvereldning. Arbetena med anläggningar
av nämnda fabrik äro emellertid ännu ej slutförda.

Utskottet har även uppmärksammat, att fråga varit å bane om upptagande
inom landet av fabriksmässig tillverkning av s. k. torvkolbriketter
enligt den vid en fabrik i Dumfries i Skottland använda våtkolningsmetoden.
Professor J. Eoos av Hjelmsäter, vilken på regeringens uppdrag
studerat den nämnda fabrikens tillverkning, vitsordar — enligt meddelanden
i pressen — att de ifrågavarande briketterna äro av god beskaffenhet
och böra vara ett gott bränsle i stället för stenkol. Emellertid har prof.
Roos av Hjelmsäter konstaterat, att tillverkningskostnaderna komma att
ställa sig så höga, att en fabrikation av dylika briketter icke lönar sig,
för såvida avsikten skulle vara att framställa ett billigt bränsle såsom ersättning
för stenkolen.

Utskottet kan icke underlåta att finna det av motionären framställda
önskemålet om eu utredning i den föreliggande frågan om vedens och
torvens användbarhet som lokomotivbränsle synnerligen behjärtansvärt. Emellertid
vill utskottet erinra om att 1916 års torvkommitté — som under
det sistförfluten året framlagt förslag om inrättande av ett statens bränsleinstitut
och eu statens torvskola — ännu icke avslutat sina arbeten. Det
torde icke vara obefogat, att innan en utredning i det av motionären föreslagna
syftet igångsättes, avvakta resultaten av de statistiska och tekniska
undersökningar, som pågå på initiativ av denna kommitté, vars uppdrag
just är att »utreda och avgiva förslag beträffande de åtgärder i olika avseenden,
som från statens sida kunna ytterligare vidtagas för att främja
produktionen och användningen av bränsle, framför allt av torv».

Vidare anser sig utskottet böra erinra om, att 1919 års kommission

Första hammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 19. 7

angående statsbanornas ekonomi m. m. har i uppdrag »att verkställa och
framlägga en allsidig utredning rörande de åtgärder, som böra vidtagas för
erhållande för framtiden av ett tillfredsställande resultat av driften vid
statens järnvägar». Det synes utskottet ligga i sakens natur, att en dylik
utredning icke kan anses förtjänt av epitetet »allsidig», därest vid densammas
utförande den av motionären berörda frågan icke ägnas ett omsorgsfullt
beaktande.

Då utskottet sålunda med visshet vågar förutsätta, att utredning i det
av motionären föreslagna syftet kommer att äga rum i kraft av redan
tagna initiativ, finner sig utskottet kunna hemställa

att ifrågavarande motion icke måtte till någon
första kammarens åtgärd föranleda.

Stockholm den 12 mars 1920.

På utskottets vägnar:

OSKAR NYLÄNDER.

Närvarande: herrar Nyländer, Larsson*, Norling, Johansson i Löfholmen, von
Hofsten*, Malmberg och Almkvist*.

* Ej närvarande vid justeringen.

Bilaga 1.

Till riksdagens första kammares andra tillfälliga utskott.

Angående användande vid statms järnvägar av ved och torv som lokomotivbränsle.

I skrivelse den 13 sistlidne februari har Kungl. Maj:t anbefallt järnvägsstyrelsen
att avgiva yttrande över en i första kammaren väckt motion, nr 200,
angående skrivelse till Konungen med begäran om utredning och förslag i fråga
om användande vid statens järnvägar av ved och torv som lokomotivbränsle.
Till åtlydnad härav får järnvägsstyrelsen anföra följande:

Vad först beträffar frågan om vedeldning å lokomotiv, torde vara lämpligt, att
styrelsen till en början lämnar en redogörelse för i vilken utsträckning ved under de
senaste åren kommit till användning såsom lokomotivbränsle vid statens järnvägar.

8 Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 19.

Redan hösten år 1915 ansåg järnvägsstyrelsen, oaktat några svårigheter
att erhålla utländskt lokomotivbränsle då ännu icke förelågo, det vara rådligast
förvissa sig om, i vad mån ved skulle kunna komma till användning som lokomotivbränsle.
För detta ändamål föranstaltades proveldningar med ved å lokomotiv,
vilka gåvo vid handen, att ved kan användas som lokomotivhräusle, utan
att mera genomgripande förändringar av lokomotiven behöva företagas. Sedermera
under år 191G igångsatte järnvägsstyrelsen utredningar angående möjligheten
att anskaffa ved till lokomotivbränsle, särskilt i Norrland, dit tillförseln
av stenkol är försvårad därigenom, att hamnarna så lång tid av året äro tillfrusna.
Dessa utredningar, som verkställdes av eu av järnvägsstyrelsen tillkallad
fackman på området, avsågo eu beräknad årsförbrukning å IV och V distrikten
av omkring 1,000,000 kbm, vilken vedkvantitet beräknades åtgå för alla de
tåg, som lämpligen kunde ifrågakomma att eldas med ved. Sedan dessa utredningar
blivit klara, träffades under våren 1917 direkt av järnvägsstyrelsen avtal
om leverans till statens järnvägar av rätt avsevärda kvantiteter ved.

Anskaffandet av veden övertogs sedermera under kända omständigheter av
bränslekommissionen på grund av nådigt brev den 9 maj 1917.

Järn vägsstyrelsen vidtog emellertid övriga för vedeldningens införande nödiga
åtgärder. Sålunda anskaffades kapverk för vedens sågning och upphuggning,
kapverksbyggnader och baracker för kapverkspersonal uppfördes, maskinella
anordningar för vedens uppläggning å tender såsom kranar, bryggor och
decauvillespår iordningställdes, och särskilda manskapsvagnar för kapverkspersoualen
utrustades. De förändringar, som vidtogos med de för vedeldning avsedda
lokomotiven, voro icke av omfattande art och bestodo huvudsakligen i
borttagande av det murade valvet i eldstaden, tenderns påbyggnad och skorstenens
förseende med ny gnistsläckningsanordning.

Vedeldningen tog sin början inom IV och V distrikten i november månad 1917.

I slutet av är 1917 beslöts jämväl införandet av vedeldning å vissa bandelar
å I och II distrikten, vilken vedeldning tog sin början i februari månad 1918.

De vedkvantiteter, som av järnvägsstyrelsen rekvirerades från bränslekommissionen
för att användas till lokomotivbränsle, uppgingo till:

för I och II distrikten ........................... 320.000 kbm

» IV distriktet .................................... 1,302,000 »

» V » .................................... 630.000 »

Summa 2,258,000 kbm.

Denna ved beräknades komma att räcka till den 1 oktober 1919. Emellertid
kommer, på grund av stark nedgång i trafiken, veden att räcka längre, nämligen
till sommaren 1920.

Vid 1919 års utgång hade förbrukats:

å I och II distrikten .................................... 191,657 kbm lokomotivved

» IV distriktet .............................................. 942,197 >

* V » ............................................. 450,843 » »

Summa 1,584,697 kbm » ~

Första hammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 19. 9

Utöver ovan nämnda, med bränslekommissionen tidigare avtalade vedleveranser
har järnvägsstyrelsen för någon tid sedan för IV och V distriktens räkning
från bränslekommissionen upphandlat 174,694 kbm lokomotivved. Vidare
pågå för närvarande underhandlingar med bränslekommissionen angående leverans
till statens järnvägar av ytterligare omkring 600,000 kbm ved. Kan denna
vedmängd erhållas, så kommer vedeldningen å lokomotiv att fortsättas å IV
och V distrikten till mitten av år 1921.

Vedeldningen har å IV och V distrikten haft den omfattning, att antalet
tågkilometer, utgjorda av vedeldade lokomotiv, uppgått å IV distriktet till c:a
73 % och å V distriktet till c:a 53 % av samtliga tågkilometer.

Järnvägsstyrelsen har sålunda under de senare åren på grund av svårigheterna
å bräuslemarkuaden använt ved till lokomotiveldning i ganska avsevärd
utsträckning och kommer sannolikt att fortsätta därmed ännu någon tid, varigenom
bränslekommissionen torde kunna få avsättning för de vedpartier, som
äro så belägna, att de överhuvud taget kunna ifrågakomma att levereras till
statens järnvägar, samt dessutom äro av den beskaffenhet, att de äro användbara
för lokomotiveldning.

Härmed vill järnvägsstyrelsen emellertid icke hava uttalat, att under normala
bränsleförhållanden ved bör komma till användning till lokomotivelduing.
Många skäl tala nämligen mot en sådan användning av veden. Även när veden
är av god kvalitet, kan den icke alstra den värmemängd, som erfordras, för att
lokomotiv skall kunna utveckla sin fulla effekt. Den minskning av vagnantalet
i tågen, som på grund härav måste företagas, uppgår till i genomsnitt omkring
25 %. Härav blir följden, att antalet tåg måste ökas, vilket dels medför en
direkt ökad kostnad såväl för materiel som personal, dels nedsätter banans trafikkapacitet.
Till detta senare förhållande bidrager jämväl svårigheten att hålla
gångtiderna med vedeldade tåg, särskilt när veden är av mindre god beskaffenhet.
Det är då ofta nödvändigt att stanna tågen ute på linjen för att taga upp
ångtrycket, och att dylika tågförförseningar kunna å starkt trafikerade bandelar
inverka i hög grad störande å hela tågrörelsen, ligger i öppen dag.

Lokomotivveden ställer sig icke så billig, som motionären förmenar. Järnvägsstyrelsen
har till bränslekommissionen betalat i genomsnitt 16 kr. per kbm,
och vedens bränslevärde har varit sådant, att 6 kbm ved i medeltal motsvarat
1 ton stenkol. Det av motionären uppgivna relationstalet 5 har kunnat uppnås
endast ifråga om ved av bästa kvalitet. Till det direkta inköpspriset för veden
komma emellertid eu hel del omkostnader, nämligen för vedens upplastning och
transport till bränslestationen, för dess lossning, kapning och uppläggning å tendern,
för biträde åt lokomotiveldaren och för ökat antal tåg på grund av lokomotivens
nedsatta effekt. Med inräknande av dessa kostnader, i den mån de
överstiga motsvarande kostnader för stenkol, har kostnaden för den använda
veden motsvarat ett stenkolspris i hamn av omkring 135 kronor per ton. Detta
pris är endast obetydligt lägre äu nuvarande högt uppdrivna stenkolspris, beträffande
vilket man väl torde kunna efterhand påräkna eu nedgång, när lugnare
förhållanden inträda. Huruvida vedpriserna samtidigt komma att i motsvarande
grad nedgå, torde däremot vara mera osäkert.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 12 samt. 2 avd. 9 käft. (Nr 18—19.) 2

10 Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 19.

Utan att närmare ingå på frågan, huruvida det kan vara överensstämmande
med god ekonomi att till någon större del använda den skogsavverkning, som
bör medgivas med hänsyn till en normal återväxt till industribränsle, vill järnvägsstyrelsen
uttala, att den ved, som kan finnas disponibel härför, med större
fördel kan användas i stationära eldstäder än å lokomotiv, och gäller detta särskilt
järnvägar med stark trafik och stor tåghastighet, enär det å sådana järnvägar
är av största vikt, att alla orsaker till tågrubbningar undvikas.

Vidkommande sedan användningen av torv å lokomotiv får järnvägsstyrelsen
anföra följande.

Spörsmålet, huruvida vanlig lufttorkad bränntorv bör komma till användning
såsom lokomotivbränsle, har under de senaste årtiondena upprepade gånger
varit på tal. Tid efter annan hava också ingående försök gjorts med torveldning
på lokomotiv, bl. a. å statens järnvägar. Så kommo redan åren 1901 och
1902 ett antal provresor i sådant syfte till stånd. Sommaren 1909 anordnades
åter en serie provresor för samma ändamål, och finnas de därvid vunna resultaten
i detalj beskrivna i bihang 1 till kungl. järnvägsstyrelsens berättelse om
statens järnvägar år 1909: »Utredning ang. kostnaderna för införandet av torv
såsom lokomotivbränsle vid statens järnvägar.»

Av denna utredning framgår, att man vid eldning å blandade tåg och
godståg ur tvenne viktenheter fullgod torv erhåller ungefär samma värmeeffekt
som ur en viktenhet normala lokomotivstenkol. Som de tvenne nämnda bränsleslagens
teoretiska värmevärden förhålla sig till varandra ungefär såsom 1 : 2,
gåvo eldningsförsöken ifråga sålunda till resultat, att man vid desamma tillgodogör
sig de båda bränsleslagens värmevärde i ungefär lika hög grad.

Av försöken framgick vidare, att man med en bränsleblandning av stenkol
och torv, däri torven ingick till högst halva vikten, åtminstone sommartiden
kunde hålla ångtryck och vattenhöjd i pannan konstanta å lokomotiv för blandade
och godståg även vid utvecklande av lokomotivens högsta dragkraft. I
lämplig blandning med stenkol kunde torven sålunda komma till användning
vid lokomotiveldning, dock icke å snälltåg.

Vid bedömande av bränntorvs lämplighet såsom lokomotivbränsle måste
emellertid en hel del andra synpunkter tagas med i räkningen. En ton bränntorv
kräver ungefär 2,5 gånger så stort utrymme som en ton stenkol. Med hänsyn
till de båda bränsleslagens relativa värmevärden tar torven sålunda ej mindre
än omkring 5 gånger så stort utrymme som en kvantitet stenkol med samma
värmeeffekt. Därav för lokomotiveldning följande olägenheterna äro helt naturligt
högst betydande. Arbetet med eldningen måste med nödvändighet bliva
väsentligt större, vilket medför, att eldarepersonalen, vars arbetsförmåga redan
vid stenkolseldning är väl utnyttjad, måste, då det gäller enbart torv eller större
mäDgder sådan i blandning med stenkol, förstärkas med därav följande kostnadsökning.
Häremot skulle ju kunna invändas, att denna svårighet borde kunna
avhjälpas genom användning av mekaniska eldningsanordningar. Åtskilliga försök
att lösa denna fråga hava gjorts, dock utan att man lyckats finna någon
god lösning, huvudsakligast av utrymmesskäl. Torveldning å lokomotiv nödvändiggör,
i jämförelse med stenkolseldning, därjämte givetvis betydligt större

11

Första, kammarms andvci tillfälliga utskotts utlåtande Nr 19.

kostnader för lagring och för uppläggning å lokomotiven av bränslet samt tätare
och längre tåguppehåll för torvens uppläggning och framlämpning

Vad sålunda anförts, gäller torv av fullgod beskaffenhet, det vill säga härd
och fast sådan med låg askhalt och med högst 30 % vatten. Vid användning
av torv, som i kvalitetshänseende — synnerligast vad gäller vattenhalten
ej håller måttet, växa svårigheterna mycket hastigt.

Med stöd av den sålunda gjorda utredningen och med hänsyn till de
bränslepriser, med vilka man dittills haft att räkna, uttalade järnvägsstyrelsen i
sin ovan omförmälda utredning, att torveldning å lokomotiv ur järnvägsekonomisk
synpunkt icke borde införas och icke heller ur nationalekonomisk synpunkt
kunde tillstyrkas.

Några år senare kom det emellertid till järnvägsstyrelsens kännedom, att
lyckade proveldningar med torvpulver företagits på Rimbobanan. Då detta uppslag
syntes järnvägsstyrelsen innebära möjligheter till ett rationellt utnyttjande
av torvbränslet för lokomotiveldning, igångsattes oförtövat även å statens järnvägar
försök med torvpulvereldniug å lokomotiv. Provningarna gåvo löftesrika
resultat, och befanns det, att provningslokomotivets dragkraft kunde med! sådan
eldning tillfullo utnyttjas. Torvpuivret visade sig nämligen hava betydande företräden
framför den vanliga bränntorven. Sålunda kan dess vattenhalt hållas
relativt låg, 15—20 %, och sker dess inmatning i eldstaden på automatisk väg,
varigenom eldarens arbete blir i hög grad förenklat, vilket i sin ordning medför,
att han i betydligt högre grad än t. o. m. vid eldning med enbart stenkol
kan ägna sig åt sina övriga åligganden, såsom aktgivande på signaler, lokomotivskötsel
m. m. Detta eldniugssätt medför jämväl, liksom fallet är beträffande
pulverformiga bränslen i allmänhet, att förbränningen försiggår på ett synnerligen
tillfredsställande sätt, enär bränslet därvid intimt blandas med förbränningsluften,
vilken därjämte kan regleras nära nog till den teoretiskt lämpligaste
mängden, varigenom värmeekonomien blir den bästa.

De goda resultaten ''vid proveldningarna med torvpulver föranledde järnvägsstyrelsen
att i underdånig skrivelse den 28 mars 1910 hemställa, att Kungl.
Maj:t måtte till den då pågående riksdagen avlåta nådig proposition om anslag
av 1,300,000 kronor för anläggande av en torvpulverfabrik vid Hästhagens mosse
och för omändring av erforderligt antal lokomotiv för torvpulvereldning. De sålunda
begärda anslagsmedlen blevo i sinom tid anvisade, och gick järnvägsstyrelsen
ofördröjligen i författning om anläggande av nämnda fabrik. Entreprenören
för denna har emellertid på grund av svårigheter av olika slag ännu ej
kunnat avleverera densamma.

Under tiden uppstodo allt större svårigheter för införsel av såsom lokomotivbränsle
erforderliga stenkol. Järnvägsstyrelsen fann sig därför föranlåten att
bland andra åtgärder igångsätta egen bränntorvtillverknmg lör att i sin män
bidraga till anskaffande av ersättningsbränsle och anhöll i underdånig skrivelse
av den 21 mars 1917 om vissa Kungl. Maj:ts dispositioner i sådant syfte. Styrelsen
ansåg nämligen icke lämpligt att under förhandenvarande omständigheter
upphandla i marknaden saluliållen torv, för vilken på grund av den rådande
bränslebristen god avsättning i varje fall förefanns.

12 Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 19.

Den av järnvägsstyrelsen igångsatta bränntorvberedningen har bedrivits
under åren 1917—1919, och har därvid tillverkad torv vid statens järnvägar
förbrukats med:

4,860 ton under år 1917,

20,920 » » »1918,

23,450 » » » 1919,

12,500 » behållning till år 1920.

I underdånig skrivelse den 1 november 1919 anmälde järnvägsstyrelsen
sin avsikt att för sin del upphöra med torvberedningen, dels enär densamma
med då rådande kolpris ej ansågs lönande, och dels emedan torvbränslet, vad
gäller lokomotiv, alltjämt ansågs böra ersättas med stenkol, som kunde anskaffas
till samma eller lägre kostnad, och torvbränslet reserveras till användning uti
eldstäder, som bättre än lokomotiv lämpade sig för detsamma. Styrelsen påpekade
också möjligheten och lämpligheten av att torvberedningen fortsattes av
något annat Etatsorgan.

Mot förmodan hava de senaste månadernas erfarenheter beträffande ökning
av priser för stenkol föranlett styrelsen att i skrivelse den 25 sistlidne februari
återtaga sin sålunda gjorda anmälan, och kommer torvberedningen ifråga att
tillsvidare under innevarande år genom järnvägsstyrelsens försorg fortsättas i
ungefär samma utsträckning som under år 1919.

Bränntorvberedningen måste från början begränsas till sådana kända, relativt
välbelägna och i övrigt lämpliga mossar, beträffande vilka järnvägsstyrelsen
kunde förskaffa sig avverkningsrätt, och var verksamhetens omfattning därjämte
beroende på det antal torvmaskiner, som kunde uppbringas för ändamålet. Torvberedningen
var under sitt första år förlagd till ett antal i enskild ägo varande
mossar, men har, efterhand som det blivit järnvägsstyrelsen bekant, att vissa
staten tillhörande mossar kunde vara för ändamålet lämpliga, till sin huvudsakligaste
del blivit överflyttad till dylika, samtliga oplanerade och oavdikade.
Denna omständighet har medfört, såsom alltid vid nyanläggningar av detta slag,
att resultatet icke blivit så tillfredsställande som å redan bearbetade mossar.
Väderleksförhållandena hava — synnerligast under nästlidet år — varit ogynnsamma
för torvberedning, varjämte oron på arbetsmarknaden varit till stort
men. Beträffande torvavverkningen under innevarande år anser sig järnvägsstyrelsen
bava anledning hoppas på ett bättre resultat än förra året.

Såsom motionären anför, har torveldning å lokomotiv emellertid förekommit
även å vissa enskilda järnvägar. För att få ett begrepp om omfattningen
av denna torveldning har järnvägsstyrelsen hos vederbörande trafikchefer anhållit
om uppgifter härom samt om övriga därmed sammanhängande data, som
kunna vara av betydelse för frågans belysande. De inkomna kvantitetsuppgifterna
finnas sammanförda i den härjämte närslutna tablån, till vilken jämväl
för fullständighets skull fogats avskrifter in extenso av svaren.

Av desamma framgår, att erfarenheterna beträffande torveldningen å de
ifrågavarande järnvägarna i stort sett varit goda, vilket man ock haft anledning
vänta med kännedom om de — i jämförelse med förhållandena vid statens järn -

Första kammarens andra tillfälliga utslcotts utlåtande Nr 19. 13

vfigar — relativt mindre tågsätten och de lägre anspråken på tåghastigheter
m. m. Det framgår emellertid, att eu förutsättning för ett gott resultat är, att
torv av god kvalitet erbålles. Detta är också järnvägsstyrelsens erfarenhet Eu
av de största nackdelarna hos torven är, att dess kvalitet är så utomordentligt
variabel, vilket inverkar alldeles särskilt oförmånligt vid dess användning som
lokomotivbränsle. Järnvägsstyrelsen anser sig i detta sammanhang höra framhålla
den omständigheten, att torveldning å lokomotiv hittills icke — åtminstone
så långt styrelsen har sig bekant — i någon nämnvärd utsträckning ifrågakomma
vid de större enskilda järnvägar, å vilka trafikförhållandena äro någorlunda
jämförliga med de vid statens järnvägar rådande, trots att svårigheterna att anskaffa
stenkolsbränsle i tillräcklig mängd även för de enskilda järnvägarna under
de senare åren hava vant högst betydande.

De torvförbrukande enskilda järnvägarna hava samtliga — med undantag
för Vikbolandsbanan — i sin omedelbara närhet stora mossförekomster med
därå anlagda större bränntorvfabriker. För dessa järnvägar har torven sålunda
givetvis såväl beträffande pris som anskaffningsmöjligheter alla tänkbara fördelar
i konkurrensen med andra bränslen. Av statens järnvägar är den övervägande
större delen icke framdragen genom torvproducerande trakter. Med hän
syn tagen därtill samt jämväl därtill att, enligt vad ovan anförts, mindre användningsmöjligheter
för torven finnas vid statens relativt starkt trafikerade
järnvägar än vid enskilda järnvägarna, så torde torvkonsumtionen å statens järnvägar
kunna anses fullt jämförlig med de enskilda järnvägurnes.

Enligt järnvägsstyrelsens uppfattning är torv användbar som lokomotivbränsle
och till och med ekonomiskt fördelaktig under för densamma gynnsamma
omständigheter, men gäller detta endast enklare tågförhållanden och
lindrig trafik. När det gäller — såsom i flertalet fall vid statens järnvägar -—
stora tåg och pålitliga gångtider vid relativt stora tåghastigheter, anser järnvägsstyrelsen
fortfarande liksom tidigare, att torven, ehuru användbar såsom nödfallsbräusle,
icke uppfyller de fordringar, som under normala förhållanden måste
ställas på ett lokomotivbränsle, utan bör densamma företrädesvis komma till an
vändning vid de stationära eldstäder, där den utan olägenhet kan ersätta stenkolsbräuslet.
Aven om torvens användning begränsas till för densamma lämpliga
sådana eldstäder, skulle med all säkerhet full avsättning erhållas för den
torvproduktion, som lämpligen kan tänkas komma till stånd i vårt land. Arbetet
med beredande av ökade avsättningsmöjligheter för torven bör därför enligt
järnvägsstyrelsens förmenande inriktas på de stationära eldstäderna och det stenkolsbränsle,
som i varje fall måste importeras redan av den anledning, att landets
torvtillgångar icke kunna tänkas tillgodose på långt när hela bränslebehovet,
komma till användning för sådana eldningsändamål, där mesta möjliga koncentration
hos bränslet är av nöden, däribland å lokomotiv å starkt trafikerade
järnvägslinjer.

Järnvägsstyrelsen tillåter sig i detta sammanhang erinra därom, att 191(1
års torvkommitté ännu icke avslutat sina arbeten, och ifrågasätter, huruvida
icke dess betänkande borde avvaktas, innan riksdagen gör något uttalande be -

14 Första hammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 19.

träffande användning av torv under normala förhållanden såsom lokomotivbränsle
vid statens järnvägar.

Såsom av det anförda torde framgå, anser järnvägsstyrelsen varken ved
eller torv under normala förhållanden lämpliga såsom lokomotivbränsle å järnvägar
med den trafik, som i allmänhet förekommer vid statens järnvägar. Däremot
äro både ved och torv användbara såsom nödfallsbränsle å lokomotiv, och
hava dessa båda bränsleslag också under de senaste åren kommit till så vidsträckt
användning för detta ändamål vid statens järnvägar, som omständigheterna
lämpligen medgivit.

På grund härav får järnvägsstyrelsen för sin del hemställa, att den i ämnet
väckta motionen måtte av utskottet avstyrkas.

Stockholm den 5 mars 1920.

'' ■ Kungl. järnvägsstyrelsen

A. M. Granholm.

Erik von Fries en.

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 19.

15

Bilaga 2.

Sammanställning av uppgifter angående bränsleförbrukning & vissa enskilda

järnvägar.

Stenkol

ton

T o

r v

V

e d

«

Järnväg

ton

motsv.

stenkol

ton

kbm.

motsv,

stenkol

[ton

i

Halmstad—Nässjö ....................................

1918

8,433

4,721

2,360

31,467

5,2’46

Sölvesborg—Olovström—Älmhult ...............

—

3,061

1,530

6,044

841

Kristianstad—Hässleholm...........................

3,531

2,117

1,069

4,879

813

Malmö—Simrishamn.................................

4,974

317

159

6,723

1,120

Västergötland—Göteborg* ........................

3,414

4,103

2,062

26,565

4,261

Blekinge kustbanor*.................................

4,014

1,300

660

21,400

3,670

Vikbolandsbanan * ....................................

2,391

626

313

4,379

730

Summa

26,757

16,245

8,123

99,467

16,§80

Halmstad—Nässjö....................................

1919

4,171

12,488

6,244

39,208

6,634

Sölvesborg—Olovström—Älmhult ...............

—

3,895

1,998

2,642

440

Kristianstad—Hässleholm...........................

3,566

4,362

2,181

1,654

242-

Malmö—Simrishamn .................................

3,112

1,013

506

16,323

2,664

Västergötland—Göteborg* ........................

3,922

10,768

6,384

8,648

1,441

Blekinge kustbanor* .................................

3,730

1,710

855

22,000

3,667

Vikbolandsbanan* ....................................

765

2,342

1,171

9,434

1,672

Summa

19,265

36,678

18,339

98,809

16,450

Utöver vad ovan angivits tiar torv möjligen förbrukats även vid någon
eller några andra enskilda järnvägar, men torde det därvid hava rört sig om
endast obetydliga mängder. . •

Kungliga Järnvägsstyrelsen, Maskinbyrån.

Smalspåriga.

Första hammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 19.

16

Bilaga 3.

Malmö den 26 februari 1920.

Arbetschefen vid S. J. Bränntorvberedning, Herr Ingenjör Erik Rendahl,

Adr. Kungl. Järnvägsstyrelsen, Stockholm.

Besvarande skrivelsen den 19 dennes, har jag härmed äran förutskicka den
anmärkningen, att torveldning hittills endast i ringa utsträckning förekommit
vid Malmö—Simrishamns järnväg.

De i Eder skrivelse framställda frågorna vill jag tillåta mig besvara i den
ordning de förekomma.

l:o) För lokomotiveldningen hava använts följande kvantiteter bränsle:

1918.

1919.

Stenkol tons ................

......... 2,994

2,740

Kolbriketter tons ..........

........ 1,185

40

Koks » ..........

......... 795

332

Torv » ..........

........ 301

1,013

Torvbriketter » ..........

......... 16

—

Ved kbm ...................

......... 6,723

15,323

Vid jämförelse har det visat sig, att 1 ton kol motsvaras av 1,8—2.2 tons
torv, béroende på torvens beskaffenhet, samt att det ekonomiska utbytet vid
torveldning blir gynnsamt, då enbart torv användes.

2:6) Torven har i regel använts enbart, utan blandning med andra bränsleämnen,
och har det icke alls visat sig någon svårighet att hålla ånga och tågtider,
sedan personalen vant sig litet vid torveldningen. Personalen, som att
börja med var föga belåten med torveldning, tyckes nu föredraga torv framför
mindrevärdiga stenkol.

3:0) Torv har använts delvis i persontåg, men huvudsakligast i godståg.

Genomsnittsvikt å persontåg 130 tons

Högsta vikt » » 200 »

Medelhastighet » » 40 km. per timme.

Genomsnittsvikt å godståg 520 tons

Högsta vikt » » 800 »

Medelhastighet » » 27 km. per timme.

4:o) Dimensioner:

Persontågslok. Godstågslok.

Dragkraft kg............. 3,317 5,770

Rostyta m2 ............... 1,66 1,46

Eldyta » ............... 74,42 89,09

Tryck kg .................. 10 10.

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 19. 17

5:o) Eldstadsvalven hava uttagits, varjämte skorstenarna försetts med gnistgaller
av ståltråd samt asklådorna med vattenspolning.

6:o) Provisoriska skjul äro uppförda för att skydda torven för väta.

Såsom slutomdöme beder jag få uttala, att vi med nuvarande höga kolpriser
funnit torveldningen vara ganska ekonomisk.

Med utmärkt högaktning
G. G. Andersson.

(Trafikchef vid Malmö—Simrishamns, Dalby—Bjersjölagårds, Trällehorg Rydsgårds,
Hrellinge—Skanör—Falsterbo och Västra Klagstorp—Tygelsjö järnvägar.)

Bilaga 4.

Statens Järnvägars Brännlorvberedning, Statstorv, Stockholm.

I anledning av Eder skrivelse den 19 dennes angående torveldning vid vår
järnväg få vi härmed lämna följande svar å i berörda skrivelse framställda frågor.

1. Bränslekonsumtion år 1918:

4,014 ton stenkol, 1,300 ton torv, 21,400 kbm ved.

År 1919:

3,730 ton stenkol, 1,710 ton torv, 22,000 kbm ved.

2. Torven har använts såväl enbart i godståg som ock i lättare persontåg,
samt även med tillsats av kol i tyngre persontåg. Tillsatsen av kol, beroende
på tågens tyngd, har varierat mellan 20—30 viktsprocent. Dessutom har torv
i stor utsträckning använts å växellokomotiv. Om torven är fullkomligt torr
och av prima kvalité förefinnes ej svårighet, dock alltid med större arbete än
vid stenkolseldning, att hålla ånga och tågtider. Vid användning av våt torv
hava däremot svårigheter av detta slag varit mycket stora.

3. Medelvikten av persontåg, som eldats uteslutande med torv — 75 ton.
Genomsnittshastighet — 40 km. tim.

Medelvikt av godståg, som eldats uteslutande med torv — 240 ton. Genomsnittshastighet
= 20 km. tim.

Medelvikt av persontåg, som eldats med blandning av torv och kol = 95
ton. Genomsnittshastighet = 40 km. tim.

4. Lokets dragkraft = 4,400 kg., rostyta = 1 kvm; eldyta = 58 kvm;
arbetstryck = 10 kg.

5. '' Tendrarnes bräuslerum har utökats genom påbyggda häckar av trä.

0. Vid torvstationerna hava byggts särskilda bryggor för tippvagnar, från

vilka torven tippas direkt i tendern.

Ronneby den 25 februari 1920.

Aktiebolaget Blekinge Kustbanor:

Sven Holmgren.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 12 saml. 2 avd. 9 käft. (Nr 18—19.) 3

18

Första Tcammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 19.

Bilaga 5 A.

Till Trafikchefen vid Halmstad—Nässjö och Västra Centralbanans järnv., Halmstad.

Med anledning av en i Svensk Handelstidning för den 10 dennes införd artikel:
»Torveldningen vinner utbredning vid de enskilda järnvägarne», får undertecknad
enligt uppdrag anhålla om benäget omgående besvarande av följande
frågor:

1) Huru stor har förbrukningen för lokeldning å Edra järnvägar under åren
1918 och 1919 (var för sig) varit av respektive stenkol, torv och ved?

2) Vilka erfarenheter ha vunnits beträffande torvens användning — enbart
och eventuellt i blandning med andra bränslen — med avseende på svårigheten
att hålla ånga och tågtid?

3) I vilka tågslag har torven använts och vilken är ifrågavarande tågs
genomsnitts- och största tågvikter (exkl. loket)?

4) Huru stor är därvid använda loks dragkraft, rost- och eldyta samt arbetstryck? 5)

Äro särskilda anordningar vidtagna å loken för torveldningens skull och
i så fall vilka?

6) Äro särskilda anordningar vidtagna å bränslestationerna härför och i så
fall vilka?

7) Är det känt om andra enskilda järnvägar, bortsett från S. O. E. J., i
nämnvärd utsträckning använda torv som lokbränsle? Vilka?

Högaktningsfullt

Kungl. järnvägsstyrelsen, Maskinbyrån.

Bilaga 5 B.

Halmstad den 16 februari 1920.

Till Statens järnvågars Bränntorvberedning, Arbetschefen, Stockholm.

Med anledning av eder skrivelse den 11 dennes får jag härmed äran avgiva
följande svar å framställda frågor:

1. Bränsleförbrukningen under åren 1918 och 1919 har uppgått till,

för år 1918: 8,443 ton stenkol; 4,721 ton torv; 31,467 m3 vedför
år 1919: 4,171 » » ; 12,488 » » ; 39,208 » » ;

2. Vid eldning med torv av god beskaffenhet — vatten- och askhalt ej
överstigande 30 resp. 5 % — samt i stycken av omkring 100—200 m/m längd
förefinnes ingen svårighet att hålla ånga och gångtid. Detta under förutsättning
att blästerrören äro rätt avpassade. Stybbig torv förorsakar ökad bränsleåtgång.
Blandning av torv och stenkol lämpar sig icke, enär betydlig mängd slagg upp -

19

Första hammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 19.

står och bränner fast vid rosterna, varigenom lufttillförseln hindras. Härvid åtgår
betydligt mer torv, än när torven användes enbart.

3. Torv användes i såväl person- som godståg, därvid geuomsnittstågvikten

för de förra uppgå till 90 ton och största tågvikt till 200 ton samt för de senare
genomsnittstågvikten till 400 ton och största tågvikt till 800 ton. (Obs. banans
olika stigningsförhållanden). Medelhastigheten utgör för persontågen 40 55 km. tim.

och för godstågen 30—35 km. tim.

4. De vid torveldning använda lokens dragkraft, rost- och eldyta samt
arbetstryck framgår av nedanstående tabell.

Tågslag

Lok

n:r

Dragkraft

kg-

Rostyta

m*

Eldyta

m’

Arbetstryck
kg. cm’

Anm.

Persontåg

17—18

4,030

1.3

68.5

10

Överhettning

»

27—28

5,740

1.41

75.0

11

Godståg

11—16

5,030

1.45

70.5

10

»

» -

22—25

7,750

1.76

86.0

11

»

»

33—37

5,770

1.45

90.o

10

Våtånga

T>

9—10

2,400

0.99

36.0

10

Våtånga anv.
å bibana.

5. I och för gnistsläckningen hava s. k. S. J. turbiuskorstenar och finska
skorstenar uppsatts, därvid de förra visat sig mest bränslebesparande. Blästerrörens
diametrar hava i varje särskilt fall noggrannt avprovats för att erhålla
bästa möjliga drag. Å lok. med låga fyrboxar hava valven höjts i förhållande
till vad som användes vid koleldning. Tendrarna hava försetts med träbingar
för att bereda plats för mesta möjliga kvantitet torv.

6. Torvlador med högt liggande bryggor hava uppförts. Torven sönderslås
för hand till lämplig storlek.

7. Västergötland—Göteborgs järnvägar använda torv som lokbränsle.

Högaktningsfullt
Vilh. Lindström.

(Trafikchef vid Halmstad—Nässjö och Västra Centralbanans järnvägar.)

Bilaga 6.

Till Statens järnvägars Bränntorvberedning, Arbetschef''en, Jönköping.

Uppgifter angående torveldning vid Kristianstad—Hässleholms järnvägar.

1 :o) Förbrukning av Kol Torv Ved Cokes Briketter

År 1918 1,915 ton 2,117 ton 4,879 m3 1,215 ton 401 ton

» 1919 3,565 » 4,362 » 1,554 »

2:o) Det möter ingå svårigheter att hålla ånga och tågtid vid eldning med
enbart torv, om denna är torr, men eldaren måste ha en man till hjälp. Blandas
torven med Va kol, borttages hjälparen.

20

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 19.

3:o) Alla tågslag och växling.

Genomsnittshastigheten för persontåg å bandelen Hässleholm

» » godståg » » »

Medelvikt för persontåg å bandelen Hässleholm—Åhushamn
Största vikt för » » » » »

Medelvikt för godståg » » » »

Största vikt för » » » » »

Genomsnittshastighet för persontåg å bandelen Kristianstad -

» » godståg » » »

Medelvikt för persontåg å bandelen Kristianstad—Älmhult:
Största vikt för » » » » »

Medel vikt för godståg » » » »

Största vikt för » » » » »

4: o)

Lok 10

Dragkraft
6,330 kg.

11, 12 4,920
14-17 6,880

Bostyta
1.66 nr
1.60 »
1.64 »

Eldyta

90.8 in2
73.6 »

83.9 »

.—Åhushamn:

50 km pr tim.
Åhushamn:

30 km pr tim.
65 ton.

270 »

680 »

1,000 »

-Älmhult:

40 km pr tim.
Älmhult:

25 km pr tim.
55 ton.

111 »

350 »

680 >

Arbetstryck
12 kg/cm2
10
11

5:o) Inga andra än tendrarnas kölrum påbyggts med ett rede av trä, täckt
med presenning för att medgiva större bränslelager.

6:o) Endast å en station är särskild anordning vidtagen för torvgivning, i
det att brygga uppförts intill spår. Medelst spel uppdrages torven å denna,
därifrån den i ränna störtas ned i tendern.

Kristianstad den 25 februari 1920.

e. u. B. Wiebe.

Bilaga 7.

Statens järnvägars Bränntorvberedning, Arbetschefen, Stockholm.

Med anledning av eder skrivelse av den 19 dennes få vi härmed till svar
meddela:

1) att vår lokbräusleförbrukning har vant c:a

kol, koks,

briketter. torv. ved.

1918 2,391 ton 626 ton 4,379 kbm

1919 765 » 2,342 » 9,434 >

21

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 19.

2) att torv använts såsom lokbränsle dels enbart, dels såsom utfyllnad av
fyren, då ved använts. Till en början användes torven i blandning med koks,
men frångicks detta, emedan erfarenheten visade, att bättre resultat kunde uppnås
genom att använda enbart torv. Då torv av prima beskaffenhet använts
samt personalen erhållit tillräcklig vana, har det ej visat sig någon svårighet
att hålla ånga och gångtid;

3) att torv i större och mindre utsträckning använts i blandade- och godståg
och har tågvikten i medeltal varit c:a 200 ton samt maximum c:a 300 ton.
Tåghastigheten 30 å 35 km. i timmen;

4) att de använda loken hava haft eu

dragkraft
rostyta
eldyta, total
överhettningsyta
arbetsångtryck

av c:a 4.800 kg.

» » 0.97 kvm.

» » 52.00 *

» » 15.8 »

» » 11 kg. pr cm2;

5) att några andra anordningar ej vidtagits å loken i anledning av torveldning,
än att eldstadsvalvet borttagits samt att eu lucka upptagits å hyttens
bakskärm, för att torv och ved skall kunna under gången tillföras loket från eu
efter densamma gående Anka. (Å V.-B. finnas nämligen endast tanklok.);

6) att å bränslestationerna äro uppförda helt inbyggda torvlador.

Norrköping den 24 februari 1920.

Norrköping—Söderköping—Vikbolaudets Järn vägsaktiebolag.

Carl Carlsson.

Bilaga 8.

Till Statens järnvägars Bränntorvberedning, Arbetschefen, Stockholm.

I anledning av Eder gårdagsskrivelse får jag äran härmed lämna svaret i
den följd frågorna uppställts:

l:o. År 1918 = 5,044 in3 ved, 3,061 ton bränntorv.

» 1919 = 2,642 in3 » 3,895 »

Stenkol har icke förbrukats. Först under år 1919 blev Stränghults torvfabrik
utbyggd för upptagning av hela den torvmängd, som erfordras för
iärnväeens hela bränslebehov. Kvaliteten kommer också hädanefter att bliva
bättre.

2:o. Då torven eldats upp har blandning icke förekommit utom du torv
med 40 % fuktighet levererats. Vid sådana tillfällen liar torven uppblandats

22

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 10.

med stubbar, uppbrutna ur mossen. Med torv av högst 30 % fuktighet har
ångan. obehindrat hållits i jämnhöjd med lokets dragförmåga. Tågförseningar
hava icke uppstått på grund av sådant bränsle.

3:o. Alla tåg, de lättare tågen exkl. loket, väga i genomsnitt 150 och godstågen
350—400 ton. På norra delen av järnvägen, där de brantaste stigningarne
= 1:60 äro betydligt kortare än på den övriga delen, hava godståg framförts,
vägande minst 650 ton = 41 lastade vagnar. Men detta är undantagsfall. Däremot
förekomma tåg med 25—30 vagnar mera regelbundet.

4:o. Dragkraft 5,900 kg. vid 70 % fyllning, rostyta 1.6 m2, total eldyta
92.16 in3, arbetstryck 11 kg.

5:o. Eldstadsvalvet är borttaget. Eu träram har påsatts tendertaket, i
vilken 12 å 13 m8 torv stjälpes.

6:o. I Sölvesborg har uppförts eu lada för c:a 800 ton torv för påspädning.
Torven levereras i övrigt från en viadukt vid mossen, som ligger 6 km. söder
om Almhult vid Stränghults lastplats.

7:o. Kristianstad—Hässleholmsbanan torde hava tillverkat 3,000 ton och
dessutom köpt 4,000 ton, Blekinge kustbanor har konsumerat c:a 4,000 ton,
Hässleholm—Markaryd konsumtion okänd, men torde vara något tusental ton,
Västergötland—Göteborg har bränt upp störa kvantiteter, men lär uppblanda
med annat bränsle, Vikbolandsbanan har sannolikt använt 3,000 ton. Mindre
kvantiteter hava förbrukats av ett flertal banor, bl. a. Malmö—Simrishamn och
Halmstad—Bolmen.

Sölvesborg den 12 februari 1920.

Högaktningsfullt
J. Brinck.

(Sölvesborg—Olofström—-Älmhults nya järnvägsaktiebolag;.

Bilaga 9.

Arbetschefen för Statens Järnvägars torvber såning, Kungl. Järnvägsstyrelsen,

Stockholm.

Med anledning av Eder skrivelse den 19 dennes med begäran om besvarande
av en del frågor, rörande torveldning m. m. å Västergötland—Göteborgs
järnväg, hava vi till frågornas besvarande äran anföra följande:

Bränsleförbrukning.

Frågan Nr 1. år 1915 år 1918 år 1919

Stenkol ............... 10,800 ton 3,414 ton 3,922 ton

Torv .................... 4,103 » 10,768 »

Ved ..................... 25,565 kbm 8,648 kbm

23

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 19.

Frågan Nr 2.

Torv enbart bär o använts i godståg och, å mera lättkörda linjesträckor,
även i blandade tåg. Angbildningen bar härvid med god torv i allmänhet varit
tillräcklig för utnyttjande av lokens dragkraft. I längre stigningar har dock
någon svårighet härmed visat sig, varför vid 3 k 4 bränslestationer, belägna
omedelbart före dylika stigningar, till varje uppgående tåg utlämnats 2 eller 3
korgar kol, att användas i själva stigningen, ocn har detta visat sig tillräckligt
för erhållande av erforderlig åugbildning även å dessa sträckor.

Blandning av kol och torv har använts i övriga tåg, dels 1 hl kol med 6,
4 eller 2 hl torv. Med god torv har blandningen av 1 hl kol med 4 hl torv
visat sig lämpligast, och i allmänhet jämngod med endast kol av den kvalité,
som senare åren erhållits.

Beträffande möjligheten att hålla tågtiderna har detta med enbart torv
varit möjligt endast i godståg på grund av de längre uppehållen å stationerna
samt i blandade tåg å lättkörda sträckor. Med blandning av 1 hl kol med 4
hl torv hava i alla tåg tiderna kunnat hållas under förutsättning, att torven
varit god, d. v. s. väl lufttorkad och ej uppblandad med nämnvärd mängd löst
torvströ.

På grund av vunna erfarenheter är vår avsikt att även i godståg i allmänhet
använda torven i blandning med kol, enär man då är mera oberoende
av om vid något tillfälle skulle erhållas någon mindre mängd sämre torv.

Någon extra man å loket har ej i något fall förekommit. Vid användning
av enbart torv har dock å en station med längre uppehåll mellan bränslestationerna
lämnats hjälp med tampning av torven å tendern, i övriga fall har eldaren
under gången verkställt detta med särskild härför avsedd raka.

Frågorna Nr 3 och 4.

Genomsnitts-

hastighet.

Körhastighet.

Medel-

tågvikt

Max.

tågvikt

Ångtryck

kg.

Dragkraft

kg.

Eldyta

m*

Rostytan

m*

Persontåg .......

45 ä 50

65

100

12

3,300

65

0.9

Blandade tåg ...

40

185

275

12

4,100

76

1.0

Godståg .........

30

400

f 500

11

4,450

68

1.1

1 650

12

6,300

100

1.4

Frågan Nr ö.

Tendrarna påbyggda till ungefär samma höjd som loktaket. Denna påbyggnad
något smalare än tenderns krage, så att gångbana erhållits å båda
sidor längs tenderns överkant. Torvrummet täckt med presenning. Eldstadsvalven
borttagna. Särskilda anordningar vidtagna för mera effektiv gnistersläckning.

2-4 Första kammarens andra tilljäUiga utskotts uttalande Nr 19.

Frågan Nr 6.

Å alla bränslestationer äro uppförda särskilda stora täckta lador för torvens
förvaring, varjämte arbetskraften å vissa stationer måst något ökas på grund
av torvens större mängd jämfört med stenkol. Torven uppfordras å de flesta
bränslestationerna till å torvladorna uppbyggda fickor, från vilka den nedstörtas
å loktendrarne.

Göteborg den 21 februari 1920.

För Västergötland—Göteborgs Järnvägsaktiebolag
John Nyström.

Stockholm, tryckt hos P. Palmquists Aktiebolag, 1920.