Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 29.
1
Nr 29.
Ankom till riksdagens kansli den 7 juni 1920 kl V, 2 e. m.
Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande, nr 29, i
anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t
angående befrielse i vissa fall för pastorat från ålagd
skyldighet att utföra reparationer eller ny- och ombyggnad
å prästerligt löneboställe.
I en inom andra kammaren väckt ooch till dess fjärde tillfälliga
utskott hänvisad motion, nr 119, har herr Åkerlund hemställt, »att riksdagen
i skrivelse anhåller, det Kungl. Maj:t täcktes taga under omprövning,
huruvida icke rättvisa och billighet kräver, att sådana pastorat, som,
till följd av domarenas missuppfattning av lagens föreskrifter, av synerätt
blivit ådömda att utföra reparationer, ny- och ombyggnader å prästgårdarnas
löneboställen utöver vad som förut ålegat dem, böra frikallas från
dessa ålägganden, därest de inom viss tid ingiva ansökan därom, samt
att, om Kungl. Maj:t så finner vara förhållandet, Kungl. Maj:t täcktes
tillse, att nödiga åtgärder fortast möjligt vidtagas till frågans lösning».
I fråga om motiveringen av denna hemställan får utskottet hänvisa
till motionen.
Andra kammarens utskott har i vederbörlig ordning inhämtat yttrande
över motionen från kammarkollegium, vilket yttrande, avgivet den 9 april
1920, inkom till ecklesiastikdepartementet den 10 maj 1920 och därefter
omedelbart överlämnades till sagda utskott. Kaminarkollegii yttrande samt
ett av kammaradvokatfiskalsämbetet i ämnet till kollegium avgivet memorial
bifogas detta utlåtande. (Bil. A och B).
Andra kammarens utskotts utlåtande är av följande lydelse:
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 12 saml. 1 avd. 22 käft. (Nr 29.) I
Motionen.
2 Första hämma) ens första tillfälliga utshoits utlåtande Nr 29.
mareng fjärde »Föreliggande motion, vars motivering i huvudsak återgivits i kam
tillfälliga
ut- maradvokatfiskalsämbetets ovan nämnda memorial, avser att skaffa rätskott.
telse i de missförhållanden, som genom synerätternas beslut uppkommit
i nyreglerade pastorat, där nämligen pastoraten ålagts att utföra ny- och
ombyggnader uppenbarligen på grund av den oklarhet, som finnes i 1910
års ecklesiastika boställsordning i fråga om vem det är som har byggnadsskyldigheten
vid frånskiljande av lönebostället från dess förre innehavare.
Trots det att i 23 § stadgas: Å löneboställe skola alla laga hus
nybyggas och underhållas av arrendatorn, har det i en mängd fall förekommit,
att byggnadsskyldigheten tilldömts pastoratet vid de laga syner,
som hållits vid löneregleringens genomförande. Detta har tydligen kunnat
ske på grund av ett annat stadgande i samma förordning, då det nämligen
i § 64 mom. 3 heter, att »vid nämnda syn boställshavaren skall
anses som avträdare och pastoratet som tillträdare».
Såsom framgår av kammaradvokatfiskalsämbetets memorial hava i
de fall, då församlingarna besvärat sig över underrätternas beslut, hovrätterna
dömt olika, i det att Svea hovrätt förklarat, att synerätterna icke
lagligen ägt ålägga församlingarna nämnda byggnadsskyldighet, medan
däremot Göta hovrätt dömt på alldeles motsatt sätt. Emellertid har
Högsta domstolen fastställt Svea hovrätts beslut och sålunda förklarat,
att stadgandet i ovan nämnda § 64 av Ecklesiastik boställsordning ej
innebure skyldighet för församlingarna att ansvara för nybyggnadskostnaderna.
Utskottet måste för sin del — med beklagande därav, att ifrågavarande
lagrum är så avfattat att det kunnat giva upphov till en dylik
misstolkning — instämma i motionärens önskemål, att rättelse härutinnan
bör komma till stånd, så att de församlingar, som mot sin vilja genom syner
som vunnit laga kraft ådömts att utföra ny- och ombyggnader å prästgårdarnas
löneboställen, böra befrias från dessa ålägganden, så framt detta
låter sig göra.
Det synes emellertid som om motionären endast har ägnat sin
uppmärksamhet åt de fall, där byggnadsskyldighet ådömts pastoratet
men ännu ej fullgjorts. Sådana församlingar, som utan kännedom om
lagens mening åtnöjt sig med synerättens beslut och utan att klaga utfört
dessa ålägganden, skulle i så fall icke tagas med vid en eventuell
omprövning, även om dessa senare, sedan de fått kännedom om det oriktiga
i förfarandet, sökte rättelse. Ett sådant tillvägagångssätt skulle synas
utskottet vara ur allmänrättslig synpunkt mindre lämpligt och torde väl
näppeligen ha varit av motionären åsyftat. Såväl kammarkollegium som
3
Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 29.
kammaradvokatfiskalsämbetet förutsätta också, att motionären åsyftat även
de fall, där ålagd byggnadsskyldighet fullgjorts.
Kammarkollegium har emellertid i sitt yttrande uttalat den meningen,
»huruvida ej pastorat redan inom författningens ram kan anses
äga vissa möjligheter för mer eller mindre verksamt tillgodoseende av
sitt utav sakförhållandet berörda intresse»; och har kollegium för sådant
fall där byggnadsskyldigheten ännu ej utförts, som försök anvisat en
tänkbar utväg. Enär pastoratets egenskap av tillträdare vore att fatta
som en ren fiktion, torde fullgörandet genom pastoratet av den detsamma
ålagda byggnadsskyldigheten icke kunna mot pastoratets bestridande framtvingas,
utan finge i stället vederbörande utarrenderande myndigheter
(länsstyrelse och domkapitel), oavsett huruvida domstolen i utslaget givit
anvisning därå eller ej, förplikta den tillträdande arrendatorn att fullgöra
ifrågavarande byggnadsarbeten. »Kan arrendator, som åtager sig byggnadsskyldighetens
fullgörande, icke erhållas, skall länsstyrelsen jämlikt
7 och 8 §§ i arrendeförordningen tills vidare efter omständigheterna förordna
om boställets skötsel på sätt för varje fall finnes lämpligast, därvid
länsstyrelsen är alldeles obunden av de av domstolen meddelade föreskrifter
angående boställets bebyggande».
Detta kan ju möjligen vara en utväg för pastoratet att undkomma
synerättens dom, försåvitt icke det förhållandet föreligger, att bostället
redan blivit utarrenderat på 20 år utan skyldighet för arrendatorn att
bygga, då ju församlingen ålagts denna skyldighet. Att under sådana
förhållanden på arrendatorn överflytta denna skyldighet torde ej vara
möjligt, lika litet som att på grund av ovillighet härtill från hans sida
söka skilja honom från arrendet. Dessutom framhåller kammarkollegium,
att för de fall, då domstolen uttryckligen förklarat pastoratet skyldigt att
slutligt svara för byggnadskostnaderna, torde ingen befrielse kunna ifrågakomma.
Vad vidare angår sådana pastorat, som redan utfört dem ålagd
byggnadsskyldighet, hänvisar kammarkollegium till stadgandena i 27 §
ecklesiastik boställsordning och 18 § arrendeförordningen, vilka skulle
innebära, att pastoratet skulle kunna erhålla samma rätt som i nämnda
lagrum tillerkännes arrendator, d. v. s. rätt att av influtna arrendemedel
tillgodogöra sig hela den av domstolen beräknade kostnaden. Detta har
ju också framhållits av motionären, som emellertid anser, att dessa medel
i de flesta fall ej förslå till täckande av hela denna utgift, så att
församlingarna likväl skulle få vidkännas betydliga förluster. Kammaradvokatfiskalsämbetet
anser detta uttalande vara i viss mån överdrivet,
4 Första kammarens första tilljälliga utskotts utlåtande Nr 29.
men påpekar, att om församlingarna skola erhålla denna rätt, särskilda
föreskrifter torde vara behövliga, alldenstund enligt 19 § i lag om reglering
av prästerskapets avlöning den 9 december 1910 arrende av löneboställen
i regel skola användas till prästerskapets avlöning.
Kammaradvokatfiskalsämbetet finner för övrigt så starka billighetsskäl
tala för ett tillmötesgående av motionärens önskemål, att det icke
tvekar att tillstyrka ett avlyftande i vissa fall från pastoraten av ifrågavarande
börda.
Utskottet finner för sin del de uppslag, som från ämbetets sida
förordas för ett sådant avlyftande, tämligen svävande, då t. ex. ämbetet
säger, »att ett avlyftande av den pastoratet ålagda skyldigheten att ombesörja
och bekosta boställets bebyggande bör förutsätta, att denna skyldighet
kan överflyttas på löneboställets arrendator. Om så ej kan ske,
synes ingen befrielse böra äga rum.» Detta uttalande synes icke stå i
överensstämmelse med kammarkollegii råd, att pastoratet helt enkelt skulle
kunna låta bli att bygga samt överlämna åt länsstyrelsen att ordna den
saken såsom den bäst synes lämpligt.
Det synes för övrigt utskottet av såväl kammarkollegii som kammaradvokatfiskalsämbetets
uttalanden framgå, att det avlyftande eller den
rättelse varom här är fråga skulle för pastoraten i många fall bli av
endast skenbar verkan och av godtycklig och ojämn beskaffenhet. Då
det synes uteslutet, att pastoratet skall kunna få någon gottgörelse för
sina utgifter i berörda avseende på annat sätt än genom arrendemedel
från lönebostället, torde den viktigaste frågan vara, om pastoratet äger
rätt till gottgörelse av dessa medel. Detta synes som sagt motionären
förutsätta likasom även kammarkollegium eventuellt för vissa fall och efter
yttrande av ny synerätt eller medgivande av Kungl. Maj:t.
Då motionären ej förebragt någon uppgift om huru stort antal
pastorat, som drabbats av ifrågavarande åläggande, och då kammaradvokatfiskalsämbetet
ej heller kunnat lämna någon uppgift härom, saknar utskottet
möjlighet att bedöma, i vilken utsträckning 1910 års ecklesiastika boställsordning
hittills tolkats i här berörda riktning. Utskottet vill emellertid i detta
sammanhang erinra därom, att under förra året Kungl. Maj:ts uppmärksamhet
riktats på svårigheten att få de ecklesiastika boställena utarrenderade på
grund av nybyggnadsskyldigheten för arrendatorn samt att Kungl. Maj:t
på grund härav den 17 oktober 1919 avlät ett cirkulär till samtliga länsstyrelser
och ecklesiastika konsistorier, varigenom förordnades, »att vid utarrendering,
jämlikt nåd. förordningen den 15 september 1911 (nr 89) angående utarrendering
av prästerskapets löneboställen, förtiden från den 14 mars eller
Första ''kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 29. 5
den 1 maj 1920 och den 14 mars eller den 1 maj 1921 av de för jordbruk
avsedda ecklesiastika löneboställen, för vilkas utarrendering från
sagda tid ej redan hembud skett, auktion utlysts eller andra liknande
förfoganden träffats, skall iakttagas, att arrendetiden begränsas till fem,
högst sju år». Likaledes bar genom nådigt bemyndigande statsrådet och
chefen för ecklesiastikdepartementet samma dag den 17 oktober 1919
låtit tillkalla sakkunniga för att biträda med en revision av förordningen
angående utarrenderingen av prästerskapets löneboställen. Sålunda torde
på grund av särskilt ovan nämnda cirkulärskrivelse vederbörande länsstyrelser
och ecklesiastika konsistorier ba att iakttaga, att med den begränsning
arrendetiden erhållit inga ålägganden i byggnadshänseende under
innevarande år ådömas vare sig arrendator eller pastorat; och torde
det vara att förvänta, att nämnda kommitté framkommer med förslag,
som vid återstående löneregleringars genomförande utesluter upprepande
av dylika ålägganden för pastoraten.
Då emellertid de åtgärder, som kammarkollegium påvisat, böra
kunna leda till rättelse inom nu gällande författningsram för sådana pastorat,
som ålagts byggnadsskyldighet men ännu ej utfört densamma, torde
böra bekräftas, och då kammaradvokatfiskalsämbetet satt i tvivelsmål,
huruvida pastorat, som redan fullgjort ålagd byggnadsskyldighet, äger
Sfottgöra sig kostnaderna för densamma — i vissa fall — av influtna
arrendemedel från bostället, anser utskottet en omprövning från Kungl.
Maj:ts sida vara behövlig. Utskottet finner sig alltså böra tillstyrka
motionärens yrkande. I fråga om formuleringen av detsamma har
utskottet emellertid ansett, att ordet »reparationer» samt orden »utöver
vad som förut ålegat dem» i klämmen böra strykas.
Utskottet får alltså hemställa,
att andra kammaren ville för sin del besluta, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes taga
under omprövning, huruvida icke rättvisa och billighet kräva, att sådana
pastorat, som, till följd av domarenas missuppfattning av lagens föreskrifter,
av synerätt blivit ådömda att utföra ny- och ombyggnader å prästgårdarnes
löneboställen, böra frikallas från dessa ålägganden, därest de inom viss
tid ingiva ansökan därom, samt att, om Kungl. Maj:t så finner vara förhållandet,
Kungl. Maj:t täcktes tillse, att nödiga åtgärder fortast möjligt
vidtagas till frågans lösning.»
Andra kammarens utskotts hemställan bifölls, varefter ärendet överlämnades
till första kammaren, som hänvisade detsamma till förberedande
behandling av sitt första tillfälliga utskott.
Utskottet.
6 Första Icammarens första tillfälliga utsJcotts utlåtande Nr 29.
Uppkomsten av de av motionären angivna förhållandena äro givetvis
beroende på, att vid olika domstolar gjort sig gällande skilda uppfattningar
om innebörden av de uti ifrågavarande hänseende givna svårtydda bestämmelserna.
Ett upphävande genom administrativa åtgärder av laga kraftvunnen
dom, såsom andra kammarens utskott synes förutsätta, kan givetvis icke
ifrågakomma. Pastorat, som på sådant sätt ålagts nybyggnadsskyldighet,
måste således i varje fall vara slutligen ansvarigt för den ålagda skyldighetens
fullgörande. Emellertid kan på sätt av utredningen framgår väl
tänkas, att i vissa fall kostnaden för verkställd nybyggnad återgäldas
pastoratet genom att detsamma tillerkännes rätt att tillgodonjuta boställets
inkomster i den mån de därtill förslå. Huruvida och i vilken
omfattning detta låter sig göra är, såsom av den i ärendet förebragta
utredningen jämväl framgår, i viss mån oklart, och utskottet kan instämma
med andra kammarens utskott därutinnan, att en dylik utredning
är önskvärd. Densamma torde lämpligen böra uppdragas åt de
sakkunnige, som nu äro sysselsatta med förarbetena för en revision av förordningen
angående utarrenderingen av prästerskapets löneboställen.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att första kammaren måtte för sin del besluta,
att Kungl. Maj:t måtte taga under omprövning, om
och i vilken utsträckning pastorat, som ålagts nybyggnadsskyldighet
å prästerligt löneboställe, må av
från bostället härflytande medel kunna erhålla ersättning
för till följd av dylikt åläggande för pastoratet
uppkomna kostnader.
Stockholm den 8 juni 1920.
Å utskottets vägnar:
TH. BORELL.
Närvarande vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet: herrar
Borell, Isak Svensson, Grevesmiihl, Jesperson, J. P. Johansson och Sederholm.
Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 2.9.
7
Bilaga A.
TILL KONUNGEN.
I eu vid innevarande års riksdag inom andra kammaren väckt och till
kammarens fjärde tillfälliga utskott hänvisad motion, nr 119, har hemställts, »att
riksdagen i skrivelse anhåller det Kungl. Maj:t täcktes taga under omprövning,
huruvida icke rättvisa och billighet kräver, att sådana pastorat, som, till följd av
domarenas missuppfattning av lagens föreskrifter, av synerätt blivit dömda att
utföra reparationer, ny- och ombyggnader å prästgårdarnes löneboställen utöver
vad som förut ålegat dem, böra frikallas från dessa ålägganden, därest de inom
viss tid ingiva ansökan därom, samt att, om Kungl. Maj:t så finner vara förhållandet,
Kungl. Maj:t täcktes tillse, att nödiga åtgärder fortast vidtagas till frågans
lösning».
Sedan Eders Kungl. Maj:t i anledning av nämnda utskotts därom gjorda
framställning anbefallt kammarkollegium att inkomma med utlåtande över berörda
motion, får kollegium, med överlämnande av remissakten och ett av kammaradvokatfiskalsämbetet
i ämnet avgivet memorial, för egen del i underdånighet
anföra följande.
Bestämmelserna i ecklesiastik boställsordning den 9 december 1910 äro nog
så oklara i vad de avse att reglera pastoratens rättsliga ställning i fråga om löneboställenas
iordningställande vid övergången till ny lönereglering. Genom högsta
domstolens av advokatfiskalsämbetet i ovan berörda memorial angivna utslag har
oklarheten så till vida skingrats, att pastoraten förklarats icke kunna åläggas
byggnadsskyldigheten å nämnda boställen. Emellertid hava såväl före som även
efter tillkomsten av detta prejudikat genom underrätternas laga kraftvunna utslag
pastorat bundits till sådan skyldighet, och det är om dylika fall som motionen rör sig.
För bedömande av frågan om åtgärder för rättelse av förhållandet i sådana
fall, torde i främsta rummet böra undersökas, huruvida ej pastoratet redan inom
författningens ram kan anses äga vissa möjligheter för mer eller mindre verksamt
tillgodoseende av sitt utav sakförhållandet berörda intresse. Såvitt kollegium
kunnat finna saknas ingalunda sådana möjligheter. Emellertid vill kollegium
hava uttalat, att vad i det följande derutinnan erinras, vid det förhållande att
prejudicera!^© beslut hittills icke föreligga, icke gör anspråk på att anses annorlunda
än såsom ett försök till anvisningar för ett i görligaste mån formellt oangripligt
praktiskt avgörande i vederbörande, mötande fall.
8 Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 29.
Här ifrågavarande fall, då pastoratet ålagts byggnadsskyldighet, kunna uppdelas
i två grupper alltefter som pastoratet redan fullgjort skyldighet eller ej.
Beträffande till en början den senare gruppen må framhållas följande.
Då pastoratet ålagts byggnadsskyldighet har detta skett på grund av bestämmelsen
i 64 § boställsordningen, att pastoratet vid där omförmäld syn skall
anse3 såsom tillträdare. Pastoratet lärer emellertid detta oaktat icke bliva i rättslig
mening innehavare av bostället, utan torde pastoratets egenskap av tillträdare
vara att fatta såsom en ren fiktion, som motsvaras av ett likaledes fingerat avträdande
till arrendatorn av lönebostället.
Jämlikt 52 § i boställsordningen må, sedan boställe avträtts, avträdaren ej
befatta sig med några arbeten å bostället, utan skall vad då brister av det, som
på honom ankommer med avseende å lönebostället, verkställas av tillträdaren
mot rätt till därför av domstolen i utslaget upptaget kostnadsbelopp. På grund
av denna bestämmelse och då vederbörande pastorat, som ålagts byggnadsskyldighet,
aldrig rättsligen innehar lönebostället, torde fullgörande genom pastoratet
av den detsamma ålagda byggnadsskyldigheten icke kunna mot pastoratets bestridande
framtvingas. I stället lärer det, därest pastoratet; icke fullgjort den vid
syn detsamma ålagda nybyggnadsskyldigheten, åligga vederbörande utarrenderande
myndigheter (länsstyrelse och domkapitel) att, oavsett huruvida domstolen i utslaget
givit anvisning därå eller ej, jämlikt anförda lagrum och 17 § i nådiga
förordningen angående utarrendering av prästerskapets löneboställen den 15 september
1911 genom arrendeavtalet förplikta den tillträdande arrendatorn att fullgöra
ifrågavarande byggnadsarbeten. Kan arrendator, som åtager sig byggnadsskyldighetens
fullgörande, icke erhållas, skall länsstyrelsen jämlikt 7 och 8 §§
i arrendeförordningen tills vidare efter omständigheterna förordna om boställets
skötsel på sätt för varje fall finnes lämpligast, därvid länsstyrelsen är alldeles
obunden av de av domstolen meddelade föreskrifter angående boställets bebyggande.
På grund av vad sålunda anförts torde i de fall, då vederbörande pastorat
icke ännu fullgjort detsamma ålagda byggnadsarbeten å boställe, redan enligt nu
gällande bestämmelser pastoratet i själva verket kunna undkomma såväl verkställigheten
av som ock — enär pastoratet aldrig innehar bostället och förty på sätt
i det följande omförmäles äger få ansvaret för samtliga byggnadskostnader överflyttat
å arrendatorn av lönebostället — det ekonomiska ansvaret för ifrågavarande
byggnadsarbeten. Från denna regel lärer likväl böra göras undantag för
det fall, att vederbörande domstol uttryckligen förklarat pastoratet skyldigt att
slutligt svara för nybyggnadskostnaden. I sådan händelse torde pastoratet också
vara bundet av detta domslut. Det torde dock kunna med säkerhet antagas, att
utslag av dylikt innehåll förekommit allenast i ytterst sällsynta undantagsfall.
Enligt, förevarande motions ordalydelse skulle väl i densamma icke hava beaktats
andra fall än de nyssnämnda, då pastoratet ännu icke fullgjort ålagd byggnadsskyldighet.
Emellertid torde motionären hava åsyftat jämväl de fall, då
dylik byggnadsskyldighet redan fullgjorts.
Beträffande dessa senare får kollegium förty anföra följande.
Enligt 27 § i boställsordningen gäller, att om arrendator måst för nybyggnad
av de av vederbörande domstol föreskrivna hus och inrättningar vidkännas större
9
Första hammarens första tillfälliga utshotts utlåtande Nr 29.
kostnad, än som på hans arrendetid belöper efter årsberäkning enligt grunder,
som angivas i 18 § arrendeförordningen, skall ban åtnjuta på sätt i sistnämnda
författningsrum närmare stadgas, efter synerätts bestämmande gottgörelse härför
antingen genom nedsättning i de närmaste årens arrende eller, vid boställets avträdande,
av den nye arrendatorn. I 18 § arrendeförordningen föreskrives därefter,
bland annat, följande. Den arrendatorn åliggande ny byggnadsskyldigheten
skall i arrendekontraktet uppskattas till visst årsbelopp i penningar. Arsbelopp,
som icke enligt bestämmelse vid syn eller ekonomisk besiktning skall
tagas i anspråk för nybyggnad, som blivit arrendatorn till utförande ålagd, eller
för insynad nybyggnad, skall av arrendatorn erläggas i sammanhang med arrende!.
Dessa medel förvaltas och förräntas av kyrkorådet i församlingen eller, då
avkastningen av bostället skall ingå till kyrkofonden eller tillgodokomma viss
tjänstinnehavare, av domkapitlet. Medlen bokföras särskilt för varje boställe
och må efter bestämmelse av synerätt eller ekonomisk besiktning användas vid
nybyggnad, som kräver kostnad av den betydenhet, att den anses ej kunna utan
arrendator!^ oskäliga betungande av honom förskjutas. Kan ej på detta sätt
skälig lindring beredas arrendatorn, äge synerätt medgiva arrendatorn avkortning
å arrendet för vissa år. Vad vid boställets avträdande icke är gottgjort, skall
ny arrendator förpliktas att gälda såsom honom åliggande nybyggnadsskyldighet.
Av nu angivna bestämmelser och enär på sätt förut erinrats vederbörande
pastorat aldrig kan anses innehava lönebostället, torde följa, att pastorat, som
fullgjort detsamma ålagda nybyggnadsarbeten å löneboställe, äger att i ovan angiven
ordning återbekomma hela den av domstolen beräknade kostnaden för
samma arbeten. I allmänhet torde dylik rätt till överflyttande av byggnadskostnaderna
hava av vederbörande domstol medgivits i samband med att pastoratet
ålagts svara för ifrågavarande byggnadsskyldighet. Har emellertid domstolen i
det utslag, varigenom byggnadsskyldigheten ålagts pastoratet, ej yttrat sig angående
rätten till sådan överflyttning, torde likväl av de utarrenderande myndigheterna
hava i regel iakttagits, att dylik rätt blivit åt pastoraten, vid boställenas
utarrendering, inrymd. Skulle emellertid ej heller så hava skett, synes det kollegium
som om dylik gottgörelse ändock skulle kunna beredas pastoratet, möjligen
i den ordning att frågan härom av pastoratet hänskötes till yttrande av
ny synerätt med yrkande om förordnande — med analogisk tillämpning av boställsordningens
stadgande om avkortning å arrende — att viss del av arrendet
måtte få användas för återgäldande till pastoratet av dess utlägg, eller snarare
genom nådigt medgivande härtill av Kungl. Maj:t efter därom i varje särskilt
fall gjord underdånig framställning.
Skulle domstol i något fall hava uttryckligen frånkänt pastorat dylik över- Bil. A.
flyttningsrätt — i vad mån så verkligen skett, saknar kollegium kännedom om
— torde emellertid pastoratet vara betaget sin rätt att återfå byggnadskostnaderna.
På sätt ovan anförts torde likväl utslag av nu ifrågavarande art vara ytterst
sällsynta.
Förutom i sist omförmälda fall, då hela byggnadskostnaden komme att Bil. B.
stanna å vederbörande pastorat, torde pastorat, som fullgjort detsamma ålagd
nybyggnadsskyldighet å lönebostället, komma att få slutligt svara för viss del av
byggnadskostnaderna dels då de verkliga byggnadskostnaderna överstigit de beBihang
till riksdagens protokoll 1920. 12 samt. 1 avd. 22 käft. (Nr 29.) 2
10 Första lcammarens första tillfälliga utslcotts utlåtande Nr 29.
räknade, dels ock i det möjligen inträffande fall att vederbörande boställes avkastning
icke helt förslår till förräntning och amortering av de beräknade byggnadskostnaderna.
Det är möjligt, men såvitt kollegium kan föreställa sig knappast
antagligt, att de pastorat, vilka på grund av sådana omständigheter skulle hava
åsamkats i förhållande till deras ekonomiska bärkraft alltför betungande kostnader,
kan utgöra något avsevärt antal. I varje fall har motionären icke förebragt
någon utredning, på grund varav frågan överhuvud skulle kunna anses
äga annat än ett ganska begränsat omfång.
Vid bedömandet av frågan, huruvida särskilda åtgärder kunna anses påkallade
med hänsyn till att pastorat i vissa ovan angivna fall kunna hava helt
eller delvis fått slutligt svara för ifrågavarande byggnadskostnader, torde böra
beaktas, att icke så sällan vederbörande pastorat ålagts ifrågakommen nybyggnadsskyldigbet
på grund av eget åtagande. I dylika fall torde befrielse för
pastoratet att gälda nybyggnadskostnader icke kunna ifrågasättas. Vidare torde
böra uppmärksammas, att pastoraten näppeligen kunna tillerkännas ersättning
för kostnader av nu ifrågavarande art annat än ur vederbörande boställes egen
avkastning. På kyrkofonden kan efter kollegii mening anspråk härutinnan icke
ställas, än mindre på statsverkets mellankomst, frånsett möjligheten att vederbörande
på grund av skattebördans ökning i följd av här avsett förhållande
skulle komma i åtnjutande av understöd av anslaget till statsunderstöd åt synnerligt
skattetyngda landskommuner. Bleve man alltså nödsakad att i förevarande
avseende hålla sig till boställsavkastningen, är att erinra, hurusom denna avkastning
i regel utgör avlöningstillgång för pastoratets prästerskap, vadan dess
anlitande för ifrågavarande ersättning skulle kunna föranleda en eljest obehövlig
ökning i uttaxeringen av församlingsavgifter, i vilket fall pastoratets fördel av
anordningen skulle bliva endast skenbar. Än vidare torde böra erinras därom,
att i många fall den pastoratet ålagda byggnadsskyldigheten icke utkrävts eller
kommer att utkrävas, enär bostället utarrenderats av länsstyrelsen enligt 7 och 8 §§
i arrendeförordningen och länsstyrelsen därvid förklarat nybyggnad ej behöva
förekomma under arrendetiden.
Av allt vad sålunda anförts torde såsom kollegii mening framgå, att tillräckliga
skäl saknas för vidtagande av särskilda åtgärder i den av motionären
föreslagna riktning.
Stockholm den 9 april 1920.
Underdånigst
HJ. NEHRMAN.
A. W. Dufwa. Tom Wohlin. Albert Hagström. Sten Grönvall.
Föredragande.
Herm. Fehr.
Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 29.
11
Bilaga B.
Vördsamt memorial.
I en inom riksdagens andra kammare väckt, till samma kammares fjärde
tillfälliga utskott hänvisad motion (nr 119) har hemställts, att riksdagen i skrivelse
måtte anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes taga under omprövning, huruvida
icke rättvisa och billighet krävde, att sådana pastorat, som till följd av missuppfattning
av lagens föreskrifter av synerätt blivit ålagda att utföra reparationer,
ny- och ombyggnader å prästerliga löneboställen utöver vad som förut
ålegat dem, borde frikallas från dessa åligganden, därest de inom viss tid ingåve
ansökan därom.
Till stöd för denna hemställan har motionären anfört huvudsakligen
följande.
Gällande författning angående de ecklesiastika löneboställenas bebyggande
vore så avfattad, att Göta hovrätt bestämt, att någon nybyggnadsskyldighet å
dessa boställen ej ålåge vederbörande pastorat, medan Svea hovrätt dömt på
fullt motsatt sätt. Emellertid hade regeringsrätten fastslagit Göta hovrätts uppfattning
såsom varande den riktiga, men i anledning av den lätt begripliga
misstolkningen av lagstadgandet hade åtskilliga pastorat dömts att nybygga och
iordningställa husen å dessa boställen, förorsakande pastoraten högst avsevärda
kostnader, vilka tack vare tidsomständigheterna komme att stegras dubbelt och
flerdubbelt i de fall, då synerna hållits före den svåraste kristiden och byggnadskostnaderna
beräknats efter då gällande pris.
Visserligen vore ju meningen att de pastorat, vilka blivit ålagda att bygga
och låtit synerätternas beslut vinna laga kraft, av inflytande arrendemedel från
boställena i fråga skulle erhålla medel till förräntande och amortering av de
förskotterade byggnadskostnaderna, men efter nu gällande pris å dagsverken och
byggnadsmaterialer torde arrendemedlen endast från ytterst få boställen befinnas
tillräckliga för nämnda ändamål. I nära nog alla de fall, då dyrbar ny- och
ombyggnad erfordrades, komme därför pastoraten att få vidkännas mycket stora
förluster. Med hänsyn till de stora skatter, som för närvarande tryckte de flesta
kommuner och som väntades bliva ännu mer betungande, borde tillses, att kommunerna
ej belastades med sådana utgifter, som de rätteligen icke borde vidkännas.
Det syntes därför överensstämmande med rätt och billighet att de
pastorat, vilka önskade bli befriade från ett svårt onus, som blivit dem pålagt
på grund av missuppfattning av lagens föreskrifter, borde tillerkännas rätt därtill.
Sedan på därom av riksdagens ovannämnda utskott gjord framställning
kungl. kammarkollegium genom nådig remiss den 13 nästlidne februari fått sig
anbefallt att till Kungl. Maj:t skyndsamt inkomma med utlåtande över motionen,
har kungl. kollegium den 18 i samma månad remitterat ärendet till kamrnaradvokatfiskalsämbetet
för utredning och yttrande.
12 Första hammarens första tillfälliga utshotts utlåtande Nr 29.
I anledning härav får ämbetet vördsamt anföra följande.
Till en början tillåter sig därvid ämbetet i korthet redogöra för vissa av
Kungl. Maj:t under år 1917 meddelade utslag, som äro prejudicerande för frågan
om skyldigheten att med anledning av den nya boställsordningen verkställa nybyggnad
vid ecklesiastika löneboställen och som synbarligen åsyftas i motionen.
Sedan vid syn jämlikt 64 § ecklesiastik boställsordning å visst ecklesiastikt
boställe synerätten förklarat vederbörande församling skyldig att ombesörja och
bekosta uppförandet av vissa för lönebostället erforderliga nybyggnader, vilka ej
betingades av eftersatt nybyggnadsskyldighet utan föranleddes av nya boställsordningen,
har Svea hovrätt på besvär av församlingen förklarat, att synerätten
icke lagligen ägt ålägga församlingen att uppföra nämnda byggnader samt på
den grund undanröjt synerättens utslag. Efter det ämbetet hos Kungl. Maj:t
anfört besvär över hovrättens utslag, har Kungl. Maj:t i högsta domstolen, enär
den omständigheten att jämlikt 64 § i ecklesiastika boställsordningen vid ifrågavarande
syn församlingen varit att anse såsom tillträdare av lönebostället icke
innebure skyldighet för församlingea att ansvara för omförmälta, av boställsordningens
inträdande tillämpning föranledda ^''byggnadskostnad samt ej heller
annan laga bestämmelse om sådan skyldighet förelåge, fastställt det slut, vartill
hovrätten kommit. Beträffande ett annat löneboställe har Kungl. Maj:t undanröjt
av Göta hovrätt meddelad föreskrift om skyldighet för vederbörande församlingar
att i första hand ansvara för sådana nybyggnader å bostället, som
föranleddes av nya boställsordningen. Högsta domstolen har således i likhet
med Svea hovrätt, men i motsats till Göta hovrätt ansett vederbörande församling
eller pastorat icke ha någon av den nya boställsordningen påkallad byggnadsskyldighet.
Såväl innan de3sa prejudicerande utslag meddelats, som, enligt vad ämbetet
varit i tillfälle att konstatera, även sedermera ha emellertid inom synerätterna
boställsordningens bestämmelser och särskilt frågan, vem det ålåge att ombesörja
och bekosta uppförandet av de byggnader å löneboställe, som påkallades
av den nya boställsordningen, varit föremål för skilda meningar.
I vissa fall har sålunda synerätten föreskrivit, att löneboställena skola
bebyggas med vissa närmare angivna byggnader, utan att dock bestämma, vem
som har skyldighet att verkställa byggnadsföreskrifterna eller svara för kostnaderna.
Dessa beslut torde väl i allmänhet ha tolkats så, att byggnadsskyldighet
icke borde åvila pastoratet, utan läggas på den blivande arrendatorn.
I de fall, då synerätten direkt ålagt en blivande arrendator nybyggnadsskyldighet,
är givetvis pastoratet helt befriat från nämnda skyldighet.
Vissa synerätter ha väl förklarat pastoratet skyldigt att i första hand
svara för löneboställets bebyggande, men hänvisat pastoratet att få nybyggnadsskyldigheten
överflyttad på blivande arrendatorn. Har ett sådant överflyttande
ägt rum, är ju pastoratet befriat från bestyret med bebyggandet eller kostnaden
härför. Har det däremot icke lyckats att erhålla en arrendator, som iklätt sig
skyldighet att svara för bebyggandet, har pastoratet att fullgöra den genom synerättens
laga kraftvunna utslag ålagda förpliktelsen.
Enligt vissa synerätters beslut skall pastoratet ombestyra och i första hand
bekosta nybyggnad vid ecklesiastikt löneboställe med rätt att återfå kostnader
13
Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 29.
genom att erhålla visst belopp av det årliga arrendet. Synerätten har således
här icke föreskrivit något överflyttande av nybyggnadsskyldigheten på arrendatorn.
Slutligen har i en del fall pastoratet ålagts byggnadsskyldighet, utan att
förklaras berättigat att av arrendatorn eller arrendemedlen återbekomma kostnaderna.
Den i motionen gjorda hemställan berör, att döma av ordalagen, endast
sådana fall, då pastorat fått sig ålagd viss byggnadsskyldighet å ecklesiastikt
löneboställe med eller utan regressrätt mot blivande arrendator, men ännu ej
verkställt detta åläggande. Således skulle ej de fall vara av motionären åsyftade,
då den pastorat eller församling ålagda skyldighet i förevarande avseende
blivit i överensstämmelse med synerätts föreskrifter behörigen fullgjord. Emellertid
utgår ämbetet i det följande från den förutsättningen att motionären avsett
icke blott att förstberörda pastorat skulle befrias från bestyret med löneboställets
bebyggande och kostnaden härför, utan jämväl att, där pastorat verkställt
de i utslaget givna byggnadsföreskrifterna, pastoratet skulle beredas ersättning
för kostnaderna, oaktat synerätten icke medgivit, att kostnaderna finge
återgäldas av boställsavkastningen eller av arrendatorn eller, där arrendatorn enligt
synerättens beslut skulle slutligen vidkännas kostnaden, lönebostället icke kunnat
utarrenderas under sistberörda villkor.
Vid besvarandet av frågan huruvida pastorat bör befrias från ålagd byggnadsskyldighet
samt beredas ersättning för byggnadskostnad, kan visserligen göras
gällande, att då pastoratet icke genom till buds stående rättsmedel sökt vinna
ändring i synerätts, eventuellt hovrätts beslut, varigenom sådan skyldighet blivit
pastoratet ålagd, härutinnan måste anses ligga ett godtagande från pastoratets
sida av synerättens respektive hovrättens uppfattning, varför någon befrielse eller
ersättning icke borde ifrågakomma. Och gäller detta särskilt i de fall, då vid
syneförrättningen de närvarande församlingsombuden icke gjort någon erinran
mot den mening rörande byggnadsskyldigheten, som sedermera kommit till uttryck
i synerättens utslag.
Emellertid finner ämbetet så starka billighetsskäl tala för ett tillmötesgående
av de i motionen framburna önskemål, att ämbetet icke tvekar att tillstyrka
ett avlyftande i vissa fall från pastoraten av den börda, varom här är
fråga. Ämbetet anser sig dock böra framhålla, att ett sådant avlyftande icke
undantagslöst bör förekomma efter därom av vederbörande pastorat gjord framställning.
I de fall t. ex., då vederbörande pastorat eller församling vid syneförrättningen
uttryckligen förklarat sig icke ha något att erinra mot eller åtagit sig att
byggnadsskyldigheten lägges på pastoratet eller församlingen, och vare sig detta
skett före eller efter den tidpunkt, då de av Kungl. Maj:t meddelade utslagen
måste anses ha varit kända för vederbörande, finnes sålunda enligt ämbetets
mening icke skäl att utan vidare medgiva en befrielse från ifrågavarande onus.
Vidare anser ämbetet att ett avlyftande av den pastorat ålagda skyldigheten
att ombesörja och bekosta boställets bebyggande, bör förutsätta, att denna
skyldighet kan överflyttas på löneboställets arrendator. Om det vid företagen
undersökning befunnits att en utarrendering under berörda villkor icke kunnat
14 Första Tcammarens första tillfälliga utsJcotts utlåtande Nr 29.
ske, synes en befrielse i nämnda hänseende icke böra äga rum. Detta utgör
emellertid icke något hinder för att pastoratet efter byggnadsskyldighetens fullgörande
beredes ersättning för kostnaderna, på sätt ämbetet här nedan ifrågasätter.
Emellertid synes det ämbetet icke lämpligt att, därest författning i ämnet
utfärdas, i denna närmare angiva de olika fall, då befrielse respektive ersättning
skulle lämnas, utan torde det böra överlämnas åt Kung!. Maj:t att i varje särskilt
fall pröva, huruvida befrielse bör medgivas eller ersättning lämnas.
Ämbetet har, som ovan nämnts, förutsatt, att de i motionen ifrågasatta
åtgärderna skulle reglera såväl de fall, då pastorat begär befrielse från åläggandet
att ombestyra och bekosta löneboställes bebyggande, som dem, då pastorat efter
fullgjort sådant åläggande gör anspråk å ersättning för kostnaderna. Vad angår
förstnämnda fall, anser ämbetet, såsom ovan sagts, en ansökan om befrielse
böra för bifall förutsätta, att en boställets arrendator kan förmås övertaga byggnadsskyldigheten.
Har ett dylikt överflyttande kommit till stånd — och detta
bör, om för byggnadsansvarets övertagande hugad arrendator finnes att tillgå,
kunna efter Kungl. Majtts bestämmande ske även i de fall, då synerätt icke
medgivit regressrätt mot arrendator^ — är pastoratet således löst från siu förpliktelse
och arrendatorn har helt trätt i pastoratets ställe. Några särskilda
regleringsföreskrifter torde alltså icke vara erforderliga i dessa fall.
Därefter återstår till besvarande frågan, huruvida och på vad sätt ersättning
skall i vissa fall beredas åt pastorat, som fullgjort sina av synerätt föreskrivna
byggnadsarbeten. Har utarrendering ej skett eller förestår ny utarrendering,
bör givetvis undersökas, huruvida kostnaden kan genom arrendekontraktet
läggas på arrendatorn, även om regressrätt icke medgivits mot denne. Har
bostället utarrenderats utan förpliktelse för arrendatorn att gälda pastoratet kostnaden
ifråga antingen på den grund att synerätt icke medgivit kostnadernas
läggande på arrendatorn eller därför att någon arrendator, som är villig åtaga
sig sådan förpliktelse, icke kunnat erhållas, måste ersättningen utgå antingen av
boställsavkastningen d. v. s. arrendemedlen eller från kyrkofonden. För ämbetet
synes det mest praktiskt och för övrigt liggande närmast till hands att avkastningen
från det boställe, om vars bebyggande det är fråga, anlitas för ändamålet.
Den i motionen uttalade farhågan att i allmänhet arrendemedlen från löneboställena
skulle vara otillräckligao för återgäldande av pastoratets kostnader torde
vara i viss mån överdriven. Återbetalningen torde dock i regel endast kunna
ske genom årliga amorteringar. Då emellertid enligt 19 § i lag om reglering
av prästerskapets avlöning den 9 december 1910 arrende av löneboställen i
regel skola användas till prästerskapets avlöning, synes för ordnandet av denna
angelägenhet särskilda föreskrifter vara erforderliga.
En fråga, som torde ha intresse i detta sammanhang, är, i vilken mån
kyrkofonden påverkas av den ifrågasatta befrielsen för pastoraten från skyldigheten
att bekosta löneboställenas bebyggande. För denna frågas besvarande
torde vara nödvändigt att undersöka beträffande vilka pastorat ifrågavarande
befrielse skulle tänkas komma ifråga, dessas ekonomiska ställning samt storleken
av de beräknade byggnadskostnaderna. En dylik undersökning kräver emellertid
bland annat en närmare granskning av instrumenten över de jämlikt 64 §
ecklesiastik boställsordning förrättade husesyner. Med hänsyn till den jämförelse
-
15
Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 29.
vis korta tid, som stått ämbetet till buds för besvarandet av förevarande remiss,
samt då en granskning av instrumenten, som för övrigt icke äro för ämbetet
för närvarande tillgängliga, givetvis måste bliva ganska tidsödande, har ämbetet
icke varit i tillfälle att nu verkställa eu undersökning i nämnda avseende.
Till sist vill ämbetet framhålla att, då byggnadskostnaderna, sedan pastoratet
vunnit befrielse från dessa, i enlighet med ovanstående skola uttagas av
boställsavkastningen — vare sig genom arrendatorn eller medelst årliga belopp
av arrendet — men denna avkastning ju i regel skall användas som avlöningstillgång
för pastoratets prästerskap, en kanske eljest obehövlig ökad uttaxering
av församlingsavgifter kan bliva erforderlig. Vinsten för pastoratet av en
befrielse kan sålunda tänkas i vissa fall bliva endast skenbar.
Den nådiga remissen återställes härjämte.
Stockholm och kammaradvokatfiskalkontoret den 10 mars 1920.
Nils Wickbom.