Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 22.
1
Nr 22.
Ankom till riksdagens kansli den 12 maj 1920 kl. 7« 2 e. m.
Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 22,
i anledning av väckta motioner dels om skrivelse till
Kungl. Maj:t i fråga om vidtagande av åtgärder från
statens sida för åvägabringande eller understödjande av
social hjälpverksamhet, dels om skrivelse till Kungl.
Maj:t i fråga om beredande åt behövande änkor av
understöd utav allmänna medel utan fattigvårds verkan
för underhåll och uppfostran av deras barn, dels ock
om skrivelse till Kungl. Maj:t angående beredande genom
lån av hjälp åt behövande jordbrukareänkor att behålla
jordbruken.
I andra kammarenvväcktes vid innevarande års riksdag följande motioner: Motionerna,
nr 300 av herr Hallén, som hemställt, »att riksdagen måtte besluta att i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning angående vidtagande av
åtgärder från statens sida för åvägabringande av en sådan social hjälpverksamhet,
som i Danmark närmast regleras av lagen om kommunala hjälpkassor
och av änkelagen, ävensom om och i vad mån staten på lämpligt sätt
bör kunna understödja de frivilligt arbetande hjälporganisationerna i vårt
land»; nr 294 av herr Olsson i Mora m. fl., som hemställt, »att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t måtte utreda, på
vilket sätt och efter vilka grunder understöd av allmänna medel må utan
fattigvårds verkan beredas behövande änkor till underhåll och uppfostran
av deras inom äktenskapet födda och under detsamma adopterade barn,
samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen kan giva
anledning»; samt nr 87 av herr Bergström i Bäckland, som hemställt, »att
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 12 samt. lavd. 15 käft. (Nr 22.) 1
2 Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 22.
riksdagen måtte besluta att i en skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att,
om en sådan utredning, som herr Olsson i Morastrand i sin här ovan
omnämnda motion föreslår, kommer till stånd och även oavsett en sådan
utredning, Kungl. Maj:t ville låta utreda, huruvida icke staten kunde
genom lån med möjligen en lägre ränta än den vanliga hjälpa behövande
jordbrukareänkor till att få behålla sina respektive jordbruk, samt för riksdagen
framlägga det förslag, vartill en sådan utredning kan föranleda».
I fråga om motiveringarna av dessa yrkanden får utskottet hänvisa
till motionerna.
Inhämtat Motionerna hänvisades till förberedande behandling av andra kammayttrande.
reng fjärde tillfälliga utskott, som i vederbörlig ordning inhämtade yttrande
över motionerna från statens fattigvårdsinspektör, vilket yttrande bifogas
detta utlåtande som bilaga.
Andra
kammarens
fjärde tillfälliga
utskott.
Andra kammarens utskotts utlåtande är av följande lydelse:
»Utskottet finner de önskemål, som framställts i föreliggande motioner,
vara i hög grad behj ärtans värda. Erkännas måste, att det allmänna bör
kraftigare ingripa, då det gäller omvårdnad och fostran av faderlösa barn,
där fattigdom föreligger, och mödrarna själva ej kunna försörja dem. Det
understöd kommunerna nu genom fattigvården i detta hänseende lämna
är ofta för ringa och otillfredsställande.
Likaledes måste utskottet även i fråga om andra mindre bemedlade
medgiva, att det är det allmännas angelägenhet att se till att lindra nöd,
som uppstått genom icke självförvållade omständigheter. Också har under
de gångna krisåren alltsedan 1916 stat och kommun tillsammans genom de
s. k. dyrtidsanslagen för nämnda kategori av mindre bemedlade anslagit
över 100 miljoner kronor, såsom framgår av utredningen i herr Halléns
motion nr 300. Denna dyrtidsverksamhet, som emellertid torde komma att
upphöra efter den 1 juli 1921, bör, enligt sistnämnda motionärs åsikt, på
ett eller annat sätt fortsättas, emedan i annat fall en stor del av dessa
understödstagare skulle falla fattigvården till last. Motionären anser, att
dessa, vilka stå på gränsen till fattigvården, kunna ha skäliga anspråk
på hjälp från det allmännas sida under socialt värdiga former.
Utskottet måste dock framhålla den nästan oöverkomliga svårigheten
att kunna bestämma var denna gräns går. Vidare bör erinras därom, att
den allmänna folkpensioneringens grundtanke väl var att söka titan fattigvårds
karaktär ge åt just dessa den på ålderdomen eller vid inträffad
invaliditet behövliga hjälpen. Slutligen är att påpeka, att senare tidens
Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 22.
3
demokratiska strävan har varit att vid reformering av fattigvårdslagstiftningen
söka ge åt densamma mera socialt värdiga former och således få
bort det nedsättande märke fattigvården hittills givit åt understödstagaren.
Genom den nya fattigvårdslagen har också ett stort steg tagits i denna
riktning. Att jämte folkpensioneringen och barnavården skapa ännu en
stadigvarande institution för hjälpbehövande vid sidan av fattigvården
skulle medföra, att fattigvården i det allmänna medvetandet nedtryckas till
ett ännu lägre plan än förut. Detta har också statens fattigvårdsinspektör
i sitt utlåtande med all rätt framhållit. Det är också tydligt, att genom
inrättande av en dylik understödsorganisation skulle så småningom alla
hjälpbehövande sträva efter att bli räknade till den kategori av hjälpbehö
vande, som stode »på gränsen» till fattigvården för att därigenom få
bidrag i en »socialt värdig» form. Detta skulle ytterst icke innebära
något annat än att giva åt fattigvården ett nytt namn. Av bifogade bilaga
framgår också, att det av motionären åberopade danska exemplet i fråga
om kommunala bjälpkassor icke utfallit särdeles lyckligt, utan att tvärtom
dessa kassors avskaffande förordas från flera håll.
Den under kristiden i vårt land vidtagna åtgärden i form av dyrtidshjälp
måste sålunda betraktas som en kristidsföreteelse, vilken så småningom
bör avskrivas. Studerar man motionärens tabell över statsanslagens storlek
under de olika perioderna, finner man också, att dessa betydligt sänkts
under senare delen av kristiden, så att anslaget, som under femte perioden,
den svåraste kristiden (första halvåret 1919) var uppe i 20,370,000 kronor,
under den sjunde perioden (1 januari—30 juni 1920) sänkts till 5,880,000
kronor (ansökt belopp). Antalet understödda har även minskats från
1,465,000 personer under tredje perioden, då antalet var störst, till beräknade
91,700 personer under sjunde perioden. Om sålunda denna siffra
efter ännu ett års dyrtidsverksamhet kan antagas bli väsentligt reducerad,
torde efter den 1 juli 1921 icke återstå så synnerligen många, som kunna
anses vara i behov av hjälp i denna form. I varje fall anser utskottet
bästa sättet att bispringa dessa hjälpbehövande vara att förbättra folkpensioneringen
och att giva åt fattigvården ännu mera socialt värdiga former.
Yad angår motionärens yrkande på utredning, om och i vad mån
staten på lämpligt sätt bör kunna understödja de frivilligt arbetande hjälporganisationerna
i vårt land, framgår av § 12 av instruktionen för statens
fattigvårdskonsulenter, att fattigvårdsinspektionen är skyldig att lämna
råd och upplysningar åt dessa företag samt att söka befordra samarbete
mellan den offentliga fattigvården och enskilda välgörenhetsinrättningar
samt sålunda även kan i viss mån få anledning att kontrollera desamma.
4 Första hammarens första tillfälliga utshotts utlåtande Nr 22.
Utskottet anser emellertid, att understöd i form av pekuniär hjälp från
statens sida ej är att tillråda med hänsyn till de vittgående konsekvenser
detta skulle kunna medföra.
Med allt erkännande av motionärens humanitära syften får utskottet
sålunda avstyrka motionen i vad den rör ovan nämnda spörsmål. Yad
däremot vidkommer frågan om hjälp åt änkor för underhåll och uppfostran
av deras äkta barn eller under äktenskapet adopterade barn, vill utskottet
biträda motionärens uppfattning, att det allmänna här har en särskild
plikt att ingripa. I denna punkt sammanfaller ifrågavarande motion med
de två andra ovan nämnda motionerna.
Yad vidkommer yrkandet i den av herr Olsson i Mora m. fl.
väckta motionen, nr 294, framfördes samma yrkande i en motion vid
1919 års lagtima riksdag. Efter tillstyrkan av andra kammarens fjärde
tillfälliga utskott, till vilket även denna motion remitterats, blev densamma
bifallen av andra kammaren. I första kammaren avslogs emellertid motionen
med åberopande därav, att såväl pensionsstyrelsen som fattigvårdslagstiftningskommittén
var för sig redan hade frågan under prövning, och
att sålunda eu skrivelse om utredning ej kunde anses behövlig. Av
statens fattigvårdsinspektörs bilagda yttrande framgår också, att fattigvårdslagstiftningskommittén
ej lär kunna undgå att upptaga frågan till
behandling, då den ju har att utreda, huru den offentliga barnavården
skall kunna sammanföras i en enda myndighets hand och dymedels största
möjliga enhetlighet på detta område må kunna genomföras. Då nämnda
kommitté på grund av eu riksdagens skrivelse den 11 juni 1917 har att
utreda möjligheten att bereda förskott av allmänna medel åt barn utom
äktenskapet samt i vissa fall åt barn inom äktenskapet, synes den visserligen
berättigad att upptaga denna fråga men ej förpliktad därtill. Pensionsstyrelsen
åter hade 1919 ingenting att erinra emot bifall till motionen
och lär, enligt vad utskottet inhämtat, för sin del nu ej hava frågan
under utredning.
Då sålunda fattigvårdslagstiftningskommittén ej kan sägas ha fått
direktiv att upptaga frågan i den omfattning motionärerna avse, och då
man ej från annat håll har att vänta någon utredning, finner utskottet det
vara angeläget, att en skrivelse i ärendet kommer till stånd, och vill
sålunda i likhet med vad som skedde föregående år tillstyrka en sådan.
Det bör givetvis vid en eventuell utredning stå dem som erhålla uppdraget
fritt att pröva på vilket sätt ifrågavarande understöd lämpligast
bör givas. Såsom frågan för närvarande ligger inom fattigvårdslagstiftningskommittén,
torde endast frågan om direkt understöd kunna tagas upp.
Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 22. 5
Vad slutligen vidkommer herr Bergströms i Bäckland motion, nr 87,
finner utskottet syftet med densamma gott. Dock synes det utskottet
icke vara möjligt att på ett tillfredsställande sätt genomföra en sådan lånegivning
som avses. Det måste nämligen bli ytterst svårt att avgöra,
vilka jordbrukaränkor som vore berättigade till lån och vilka som reellt
sett verkligen bleve hulpna med dessa lån. I detta avseende beror det
ju helt och hållet på den enskilde själv, om han skall lyckas klara upp
en brydsam belägenhet eller icke. Den ene lyckas med små medel; den
andre misslyckas, även om förutsättningarna äro relativt goda. Där verkliga
förutsättningar finnas, torde det icke vara svårt för en jordbrukaränka
att få hjälp på enskild väg. Utskottet har givetvis ingenting emot att
vid en eventuell utredning jämväl detta spörsmål tages under övervägande,
men anser sig av praktiska skäl ej kunna förorda detsamma.
Då statens fattigvårdsinspektör i sitt yttrande framhållit lämpligheten
av att fattigvårdslagstiftningskommittén på grund av sin rika erfarenhet
på detta område får den av utskottet förordade utredningen om
hand, har utskottet ingenting att erinra däremot, men anser utskottet i
likhet med motionären, herr Olsson i Mora, att kommittén i så fall bör
förstärkas med en särskilt sakkunnig ledamot, samt att dessutom lämpligen
även en kvinna borde tillkallas.
Med åberopande av det ovan anförda får utskottet hemställa, att
andra kammaren måtte för sin del besluta, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla, att Kung!. Maj:t måtte utreda, på vilket sätt
och efter vilka grunder understöd av allmänna medel må utan fattigvårds
verkan beredas behövande änkor till underhåll och uppfostran av deras
inom äktenskapet födda och under detsamma adopterade barn, samt för
riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen kan giva anledning,
samt att herr Bergströms i Bäckland motion nr 87 och herr Halléns
motion nr 300, i den mån de icke härmed kunna anses besvarade, må
till ingen andra kammarens åtgärd föranleda.
Såsom av andra kammarens utskott erinrats, framfördes i en av herr Utskottet.
Olsson i Mora vid 1919 års riksdag väckt motion samma yrkande som i
den nu framlagda motionen nr 294. Sedan andra kammaren bifallit den
vid riksdagen år 1919 väckta motionen och ärendet överlämnats till första
kammaren, avgav denna kammares första tillfälliga utskott, efter erhållen
remiss av motionen, utlåtande (nr 20) över densamma. Under åberopande
av att såväl pensionsstyrelsen som fattigvårdslagstiftningskommittén var för
sig redan hade sin uppmärksamhet riktad på frågan, avstyrkte utskottet
6
Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 22.
biträdande av andra kammarens beslut. Första kammaren biföll sitt utskotts
hemställan.
Av statens fattigvårdsinspektörs yttrande i nu förevarande ärende
framgår, att denne för sin del anser, att ifrågavarande spörsmål bör utredas
av fattigvårdslagstiftningskommittén, och att denna ej heller lär kunna
undgå att i sammanhang med dess behandling av lagstiftningen om den offentliga
barnavården upptaga den i motionen nr 294 berörda frågan till behandling,
då den ju har att utreda, huru den offentliga barnavården skall kunna
sammanföras i en enda myndighets hand och dymedelst största möjliga enhetlighet
på detta område skall kunna genomföras. Andra kammarens
fjärde tillfälliga utskott har emellertid, på sätt av dess ovan återgivna utlåtande
framgår, med hänsyn till, att fattigvårdslagstiftningskommittén »ej
kan sägas ha fått direktiv att upptaga frågan i den omfattning motionärerna
avse, och då man ej från annat håll har att vänta någon utredning»,
funnit det angeläget, att en skrivelse i ärendet kommer till stånd.
Utskottet har emellertid inhämtat, att föreliggande fråga redan är
föremål för utredning inom fattigvårdslagstiftningskommittén.
Vid nu angivna förhållande anser sig utskottet böra vidhålla den
meningen, att någon riksdagens skrivelse i föreliggande ärende icke erfordras,
och får alltså hemställa,
att första kammaren icke måtte biträda andra
kammarens i ärendet fattade beslut.
Stockholm den 12 maj 1920.
#
A utskottets vägnar:
TH. BOEELL.
Närvarande vid föreslående ärendes slutbehandling inom utskottet: herrar Bordi, Sandegård,
friherre Barnekoic, Carl Johansson, Isak Svensson, QrevesmiM och Lind.
Första hammarens första tillfälliga utshotts utlåtande Nr 22.
7
Bilaga.
Till Andra kammarens fjärde tillfälliga utskott.
Sedan Kungl. Maj:t anbefallt undertecknad att avgiva och till utskottet
överlämna yttrande över tre inom andra kammaren väckta motioner, nr 87,
294 och 300, får jag till åtlydnad härav anföra följande:
Motionen nr 294 åsyftar att bereda understöd av allmänna medel utan fattigvårdskaraktär
åt behövande änkor för underhåll och understöd åt deras barn.
Motionen nr 87, som nära ansluter sig till den föregående, begränsar sig till
jordbrukareänkor, och det ifrågasattes, huruvida icke en särskild utredning borde
åstadkommas angående statslån, eventuellt med lägre ränta än den vanliga, till
behövande jordbrukareänkor i syfte att de skola bli iståndsätta att behålla sina
jordbruk. Slutligen avser motionen nr 300 att åstadkomma en ny statlig social
hjälpverksamhet närmast för de kategorier, som under världskriget erhållit hjälp
genom statens dyrtidsverksamhet, varjämte ifrågasättes statlig ledning av och
understöd åt enskilda filantropiska företag.
Vad först beträffar de två motioner, som gälla understöd åt änkor, är det
utan vidare tydligt, att deras syfte är synnerligen behjärtansvärt. Det kan ej
förnekas, att de rättmätiga krav, som nödställda änkor ha rätt att ställa på det
allmänna i och för hjälp åt sig själva och sina barn, allt för länge förbisetts.
Visserligen äro medellösa änkor genom den nya fattigvårdslagen berättigade till
understöd av fattigvården och, i den mån den nya lagen blir i hela sin utsträckning
tillämpad, kommer deras ställning att väsentligt förändras och förbättras.
Men, då det här i huvudsak gäller underhåll och vård för barn, torde det vara
obestridligt, att hjälpen skulle lämnas på ett naturligare och för änkorna själva
mera tillfredsställande sätt, om den ordnades enligt bestämmelser i den under
förberedelse varande nya barnavårdslag stiftning en. Att denna lagstiftning, som
nu är under utarbetande av fattigvårdslagstiftningskommittéu, torde komma att
inrymma regler för understödsverksamhet av liknande slag antydes av motionärerna
genom deras erinran om, att nämnda kommitté har att behandla en riksdagens
skrivelse om förskott av allmänna medel åt barn utom äktenskap in. m.
Det torde ligga i sakens natur, att även den nu föreliggande frågan upptages
till granskning av nämnda kommitté, ifall så ej redan skett. Härför talar ock
den omständigheten, att riksdagen uttalat sig för att såvitt möjligt alla grenar
av den offentliga barnavården böra sammanföras i en enda myndighets hand för
att härigenom skall åstadkommas möjligaste effektivitet i arbetet och att just
nämnda kommitté är sysselsatt att utreda, hur denna önskade enhetlighet skall
åstadkommas. Motionärerna antyda, att denna fråga bör bli föremål för en
8 Forsta hammarens första tillfälliga utshotts utlåtande Nr 22.
»fristående och allsidig utredning». Med hänsyn till den rika erfarenhet, som
fattigvårdslagstiftningskommittén förvärvat på hithörande områden, synes det
mig emellertid fördelaktigast, att utredningen överlämnas till nämnda kommitté,
vilken, eventuellt kompletterad som motionärerna föreslå, synes vara bäst skickad
att överväga de olika utvägar, som erbjuda sig, varemot tillsättandet av eu ny
utredningskommitté lätt skulle förrycka och försena den efterlängtade reformen
på barnavårdens område. Under nämnda förutsättning anser jag mig böra i
princip tillstyrka ifrågavarande motioner.
Vad sedan angår motionen nr 300, skall det icke förnekas, att även dess syfte
är särdeles gott. Att bland det stora antal personer, som under de gångna krigsåren
erhållit understöd av dyrtidsanslaget, finnes ett icke ringa antal, som, när
denna hjälp upphör, fortfarande är i behov av hjälp, torde icke kunna bestridas.
Det är emellertid enligt min mening icke möjligt att bestämma antalet av dessa
personer, ty behovet av hjälp sammanhänger ej allenast med livsmedelspris och
arbetstillgång, utan jämväl med en hel del personliga förhållanden, såsom hälsotillstånd,
bidragsmöjligheter från anhöriga m. m. Antalet av de hjälpbehövande
må emellertid vara stort eller litet, det är i allt fall tydligt, att det bör givas
möjlighet att avhjälpa den nöd, som kan förefinnas. Motionären föreslår nu, att
för den ifrågavarande gruppen hjälpbehövande bör tillskapas eu ny statlig hjälpverksamhet,
närmast jämförlig med den, som i Danmark regleras av lagen om
kommunala hjälpkassor och av änkelagen, d. v. s. genom direkta understöd.
Emellertid anför även motionären, att verksamheten bör utformas efter den
svenska dyrtidsverksamhetens mönster, d. v. s. genom att rabatt lämnas å vissa
varor. Det förordas sålunda i motionen två skilda hjälpmetoder, vilka knappast
kunna förenas, och det är oklart, vilken motionären i främsta rummet anser bör
komma i tillämpning. Men oavsett detta tror jag, att mycket starka skäl kunna
andragas mot att, såsom motionären föreslår, organisera en ny social permanent
hjälpverksamhet med staten som bidragslämnare. I varje kommun skulle härigenom
komma att finnas två hjälporganisationer (förutom barnavårds- och pensionsmyndigheterna),
varav den ena icke skulle kräva ersättning av understödstagaren
och även ur andra synpunkter vore särdeles begärlig för denne, medan
den andra understödsformen, fattigvården, alltjämt skulle kräva ersättning av
den understödde eller hans försörjningspliktiga och dessutom skulle förknippa
hjälpen med vissa i lagen föreskrivna villkor. En sådan anordning skulle givetvis
leda till att den förra understödsformen betraktades som mycket förmånlig
och bleve av alla eftersträvad, medan den andra ansågs som mindervärdig och
sjönke ned till ett vida lägre plan. En bestämd försämring i fattigvårdens ställning
i det allmänna medvetandet skulle härav åstadkommas och det vore därefter
ganska fruktlöst att söka höja fattigvården upp på ett högre plan såsom
varit avsikten med den nya fattigvårdslagstiftningen och senaste tidens reformsträvanden
på detta område. Härtill kommer att förslaget innebär, att staten
skulle övertaga åtminstone eu väsentlig del av kostnaden för vissa av samhällets
understödstagare, men icke bidraga till de övrigas underhåll. Det är svårt att
inse, varför statens hjälp skall erfordras i vissa fall och ej i andra, särskilt som
i praktiken stora svårigheter skulle möta att bestämma, till vilken grupp de
understödsbehövande borde räknas. Att det även skulle medföra stora olägenheter
om i samma kommun funnos tvänne understödsorganisationer, som
Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 22. 9
i stort sett hade samma uppgift, ehuru hjälpen lämnades på olika sätt, ligger i
öppen dag.
Då motionären anser de danska kommunala hjälpkassorna böra utgöra
mönster för en liknande svensk institution, må anföras, att desamma även i Danmark
äro föremål för mycket delade meningar, och att deras avskaffande förordas
från flera håll. I Danmark ha dessa kassor emellertid så småningom vuxit fram
och ha sålunda ett historiskt ursprung, i Sverige skulle däremot vid sidan av de
många nya kommunala nämnderna i en hast skapas en sådan institution överallt
utan att ansatser till dem förut förekommit, något som förefaller skulle möta
stora svårigheter.
I stället för den av motionären föreslagna åtgärden, synes det mig vida
bättre, att ansträngningarna inriktades på att förbättra och höja den kommunala
fattigvården, så att denna skall kunna bli i stånd att hjälpa alla dem, som behöva
vård och underhåll inom kommunen med undantag av barnen, vilkas hjälpbehov
bör regleras genom eu särskild lagstiftning. Att vid en sådan utvidgning
av fattigvårdens verksamhet lämpligen kunde ifrågakomma andra former för
understöd än de, som nu användas, anser jag ganska sannolikt. Bland annat
borde den under krigsåren använda dyrtidshjälpen komma i betraktande. Möjligt
är ock, att erfarenheten kommer att ange behovet av ytterligare humanisering
av den nuvarande fattigvårdslagstiftningen och att ersättningskravet skulle kunna
efterskänkas även i andra fall än som nu anges i lagen. I den mån önskemål
framträda i sådant avseende böra de upptagas till prövning av statsmakterna.
Emellertid torde redan nu fattigvårdslagen befinna sig på eu sådan nivå, att det
är oberättigat att, som motionären gör, betrakta åtnjutandet av fattigvård såsom
eu skam eller medförande eu känsla av mindervärdighet. På de orter, där fattigvården
ej ännu kommit upp till den nivå, som lagstiftningen avser, böra alla
goda krafter samverka för att åstadkomma en förbättring. Och härvid har man
numer ett gott hjälpmedel i den nyligen tillkomna fattigvårdsinspektionen.
Då det emellertid kan förväntas, att upphörande av dyrtidshjälpen — vilket
beräknas ske i mitten av ar 1921 — skall ställa ökade krav på fattigvården,
vore det säkerligen lämpligt, att fattigvårdsstyrelserna i god tid gjordes uppmärksamma
på att de böra på lämpligt sätt rusta sig för att kunna på ett tillfredsställande
sätt fullgöra sina nya åligganden. Att fattigvårdsinspektionen skall
lägga sig vinn om att lämna fattigvårdsstyrelserna råd och upplysningar om, hur
de nya kraven bäst skola mötas, ligger i sakens natur.
Ehuru jag sålunda inser det goda syftet i den föreliggande motionen, tror
jag, att hjälparbetet i sin helhet ej skulle gagnas, om de i motionen angivna
riktlinjerna följdes, varför jag anser mig böra avstyrka motionen i denna del.
Vad till sist i motionen anföres angående ledning och understöd av de frivilligt
arbetande hjälporganisationerna, tillåter jag mig endast nämna, att fattigvårdsinspektionen
är skyldig att lämna råd och upplysningar åt dessa företag
och därigenom även kan få anledning att i viss mån kontrollera desamma. Nå<mn
ytterligare åtgärd i dylikt syfte torde därför ej erfordras. Ifråga åter om understöd
åt nämnda företag har riksdagen på ett begränsat område, nämligen beträffande
vissa barnavårdsanstalter, avlåtit eu skrivelse till Kungl. Maj:t med
begäran om utredning om och i vilken man statsunderstöd bör lämnas, varjämte
riksdagen även hemställt om utredning, angående statens medverkan vid pensio''lhhamj
till riksdagens protokoll 1920. 12 sand. lärd. IT» höft. (Nr 22.) 2
10
Första hammarens första, tillfälliga utshotts utlåtande Nr 22.
nering av kvalificerad arbetskraft vid enskilda sociala anstalter. Innan dessa
frågor blivit vederbörligen utredda, synes det mig i allt fall icke lämpligt att
upptaga till behandling frågan om understöd i allmänhet åt enskilda organisationer,
något som givetvis öppnar mycket stora perspektiv i fråga om statsutgifter.
Jämväl denna del av motionen anser jag mig därför för närvarande böra
avstyrka.
Stockholm den 23 mars 1920.
G. H. von Eoch.
Stockholm, O. L. Svanbäeke Boktryckeri 1920.