Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 21.

1

Nr 21.

Ankom till riksdagens kansli den 6 maj 1920 kl. 4 e. m.

Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 21, i anledning
av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t
angående vidtagande av åtgärder i visst syfte i fråga
om den svenska Finnmarken.

I en inom andra kammaren av herr Welin väckt motion, nr 88, i
vars syfte 11 andra av kammarens ledamöter instämt, hemställes, att riksdagen
ville besluta att ingå till Kungl. Maj:t med anhållan, att Kungl.
Maj:t behagade föranstalta en skyndsam utredning om, vad som bör kunna
åtgöras för att ifråga om den svenska Finnmarken tillgodose såväl Sveriges
nationella intressen som ortsbefolkningens egna berättigade krav på bygdens
ekonomiska, sanitära och kulturella utveckling, samt vidtaga och, i den
mån riksdagens medverkan erfordras, framlägga förslag till de åtgärder,
vartill utredningen kan föranleda.

I avseende på motiveringen hänvisas till motionen.

Andra kammarens första tillfälliga utskott bar efter erhållen remiss
av motionen dels i vederbörlig ordning inhämtat yttrande av länsstyrelsen
i Norrbottens län, dels på särskild framställning erhållit uttalande av folkskolinspektörerna
i Tornedalens och mellersta Norrbottens inspektionsområden
Vitalis Karnell och Gustaf Bergström samt från föreståndaren för Tornedalens
folkhögskola Ossian Svensson och hänvisas i avseende på dessa yttranden
till bilagorna vid andra kammarens utskotts utlåtande nr 9.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 12 samt. 1 avd. 14 höft. (Nr 21.) 1

2

Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 21.

„ , Andra kammarens utskotts utlåtande är av följande lydelse:

marens första t\ , „ , . . , , J J

tillfälliga »Det område, som av motionären betecknats med namnet Finnmarken,

utskott, utgör den del av Norrbottens län, där finska språket ännu utgör befolkningens
huvudsakliga talspråk. Dit höra följande socknar: Nedertorneå,
Karl Gustaf, Hietaniemi, Övertorneå, Pajala med kapellförsamlingen Muonionalusta
och Karesuando, belägna utefter gränsälvarna, samt Korpilombolo,
Tärendö och Junosuando inne i landet. Visserligen hava även lappmarkssocknarna
Gällivare och Jukkasjärvi med kapellförsamlingen Vittangi till
väsentlig del finsktalande befolkning, men, då dessa socknar genom undervisningsväsen,
ekonomi och samfärdsmedel äga stora möjligheter till
utveckling i så väl materiellt som nationellt avseende utan särskilt ingripande
från statsmakternas sida, synas de av motionären hava lämnats ur
räkningen.

Om den i motionen åsyftade Finnbygden säger länsstyrelsen i sitt
utlåtande:

»Det är nämligen en sanning, som måste erkännas, att den svenska Finnbygden
står relativt lågt både i fråga om ideell och materiell kultur. De förnämsta
anledningarna äro den i stort sett karga jordmånen, i huvudsak lämpande
sig för skogsodling, som föranlett en mycket gles bebyggelse, de stora
väglösa avstånden, det hårda klimatet med dess långa mörka vinter samt den
språkliga isoleringen. Alla dessa förhållanden skapa både andlig och fysisk
isolering, som alstrat en viss indolens, så att befolkningen ej blivit mäktig utveckling
av sin bygd i samma grad som annan svensk bygd av samma ålder.
Att Finnbygden i stort sett har karg natur hindrar icke, att den inrymmer stora
odlingsbara områden, som ännu befinna sig i ett mycket outvecklat skick. Ett
exempel härpå är den bekanta Tornedalen, som dock ej sällan överskattas.»

Av så väl den motivering, motionären anfört till stöd för sitt yrkande,
som ock av vad muntligt inom utskottet anförts, framgår, att huvudsyftet
med de föreslagna åtgärderna är att ekonomiskt, kulturellt och nationellt
fastare binda den i stora delar av Norrbottens län bosatta finsktalande befolkningen
till det övriga Sverige och därigenom förebygga verkningarna
av en finländsk agitation i dessa trakter, en agitation, som visserligen för
närvarande kan förefalla oskadlig, men som dock ej bör betraktas med
förnäm likgiltighet, då den i en framtid och under förändrade yttre förhållanden
kan bli till verklig fara. Motionären åsyftar sålunda det, som
med ett kort uttryck brukar betecknas som »svenskhetens bevarande» i
dessa avlägsna bygder. För att rättvist kunna bedöma, huruvida vinsten
av ifrågasatta åtgärder svarar mot härför erforderliga uppoffringar, är det
nödvändigt att hålla detta motionärens huvudsyfte i sikte.

Med hänsyn härtill måste ock utgångspunkten vid frågans bedömande

3

Första hammarens första tillfälliga utshotts utlåtande Nr 21.

bli de här uppe rådande befolkningsförhållandena, därvid dock lappbefolkningen
synes kunna lämnas ur räkningen.

I motiveringen framhåller motionären bland annat, att Finnmarken
till stor del bebos av släkter, som ursprungligen varit svenskar men sedermera
glömt sitt modersmål och förfinskats. Denna uppgift, som torde
stämma med verkliga förhållandet, visar, att finska språkets utbredning här
uppe icke enbart beror på inflyttning av finnar utan jämväl därpå, att
finskan brett ut sig på svenskans bekostnad. Av befolkningsstatistiken
framgår ock, att den finska stammen i avseende på folkökning visar betydligt
större livskraft än den svenska. Under det i Finland sedan 1800-talets början den finsktalande befolkningen omkring femdubblats, är den
svensktalande befolkningen nu blott en och en halv gång större. I nordsverige
har sedan 1880, alltså under knappt en mansålder, den finsktalande
befolkningen ungefär fördubblats, under det Sveriges befolkning i
dess helhet vuxit med blott 25 %. Även om man bortser från en finsk
agitation, kan det ej vara likgiltigt, om en befolkning av annat språk på
nämnt sätt breder ut sig inom Sveriges eget område, helst erfarenheten
visat, att denna befolkning i allmänhet endast ytterst långsamt låter denationalisera
sig. Rättvisligen måste erkännas, att statsmakterna under
senare tid insett detta och redan vidtagit kraftiga åtgärder till svenskhetens
bevarande. Verksammast därvid ha varit de skolor med undervisning i
svenska språket, som under de sista 20 åren inrättats. Verkningarna ha
ej heller uteblivit. Den djupgående undersökning, som helt nyligen verkställts
av konsistorienotarien Alb. Carlgren i Luleå, har visat, att finska
språkets utbredning på svenskans bekostnad i betydlig grad avstannat, och
att större delen av ungdomen och även av den medelålders befolkningen
nu talar både svenska och finska.

Därmed är emellertid icke sagt, att allt är gjort, som kan och bör
göras för att i denna avlägsna landsdel skapa sådana förhållanden, att befolkningen
skall känna det som en fördel att tillhöra Sverige. Ännu återstå
säkerligen många önskemål i avseende på samfärdsmedel, näringsliv, hälsovård,
undervisningsväsen o. s. v., som det bör vara statsmyndigheterna
angeläget att tillgodose.

Länsstyrelsen anför därom:

»Det är uppenbart eu fosterländsk uppgift av stor betydelse, att denna befolkning
ges medel att lyfta sig själv andligt och materiellt, att utveckla sig
själv och sin bygd. Den minsta fordran därvid är, att den svenska Finnbygden
får sina intressen tillgodosedda lika väl som grannarna på andra sidan gränsälven.

4 Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 21.

Det skall med glädje konstateras, att den svenska gränsbefolkningen, ehuru
den till stor del talar ett främmande språk, är lojalt svensk och med verklig
förargelse ser den agitation, som helt nyligen öppnats på andra sidan gränsen,
men det gäller att se till att dess intressen bliva tillgodosedda och att den med
starka kommersiella och ideella band knytes fast vid det övriga Sverige.

Av största vikt är emellertid, att alla åtgärder vidtagas i fullt samförstånd
med befolkningen samt på sådant sätt, att befolkningens självverksamhet i största
möjliga utsträckning tages i anspråk. Därför är också bäst, att åtgärderna vidtagas
genom det allmännas (statens eller landstingets) försorg. Hittills har i rätt
stor utsträckning den enskilda välgörenheten måst anropas. Men detta verkar
enligt länsstyrelsens förmenande icke gott. Det är i viss mån demoraliserande
för befolkningen och det är ej heller fullt värdigt statens anseende.»

I motiveringen för sitt yrkande har motionären pekat på några områden,
inom vilka han tänkt sig utredningar kunna befinnas erforderliga.
Utskottet vill punkt för punkt genomgå dessa för att sedan påvisa, dels i
vad mån de redan äro föremål för stats- eller ortsmyndigheternas undersökningar
och dels vilka utredningar, som ytterligare tilläventyrs kunna
påkallas.

Yad som först enligt motionärens mening behövs är landsvägar.

Motionären har i detta avseende erinrat därom, att utefter Muonioälv
landsvägen på svenska sidan ej sträcker sig längre än till Kihlangi, under
det på finska sidan går landsväg ytterligare 12 mil, varigenom befolkningen
tvingas att söka sig över på finska sidan och där knyta förbindelser.

Enligt Kungl. Maj:ts beslut den 21 mars 1919 utbygges nu på statens
bekostnad denna väg vidare upp till Muonionalusta, dock icke, såsom
motionären synes förutsätta, i hela sin sträckning utefter älven utan från
Parkajoki i en västligare riktning över Kitkiöjoki, Kitkiöjärvi och Merasjärvi
till Muonionalusta. (Härifrån finnes redan väg till Muoniovaara, en
by i älvkröken nordost om Muonionalusta.) Denna väg är enligt uppgjord
plan beräknad färdig om fem år. I skrivelse till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
har emellertid länsstyrelsen gjort framställning om vägens färdigbyggande
på tre år. Det synes utskottet synnerligen önskvärt, att denna
framställning vinner beaktande.

Motionären uttalar sig för denna vägs utsträckande vidare upp utefter
älven ända till Karesuando. Länsstyrelsen instämmer i detta uttalande
endast för så vitt det rör sträckan Karesuando—Kuttainen, under det
däremot den 7 mil långa sträckan Kuttainen—Muoniovaara anses mindre
behövlig samt skulle ställa sig allt för dyrbar i förhållande till den fåtaliga

5

Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 21.

befolkning, cirka 100 personer, som skulle kunna draga nytta av densamma.
Det kan emellertid starkt ifrågasättas, om ej vägen borde fortsättas
åtminstone förbi Naalisvaara till Saivomuotka, varigenom dessa båda
ej så obetydliga byar sattes i förbindelse med bygden söderut.

Länsstyrelsen framhåller emellertid, att det ej är nog med att nya
vägar byggas. De skola även underhållas, och detta blir för de glest befolkade
finnsocknarna oerhört betungande, varför en kraftig utjämning på
stora områden av vägunderhållstungan är nödvändig att snarast möjligt få
genomförd. »Utan en rationell väglag kan ej tillfredsställande vägväsen
upprätthållas i dessa trakter.»

I sitt yttrande har länsstyrelsen vidare anfört:

»För alla erforderliga vägbyggnader i länet är genom länsstyrelsens föranstaltande
under utarbetande en plan, avseende dels de närmaste fem åren,
dels de närmaste tio åren. Denna plan är snart färdig och är det livligt att
hoppas på statsmakternas kraftiga bistånd för dess genomförande. Att därutöver
företaga några utredningar för planer till vägbyggnader synes nu onödigt.»

Motionärens tanke att för väganläggningar i här berörda bygder anlita
militär torde förtjäna att närmare prövas. Enligt länsstyrelsens mening
bör dock därvid hållas i sikte, att vägbyggnaderna utgöra goda arbetsreserver
för bygdens folk.

På grund av de stora avstånden här uppe är ordnandet av regelbunden
biltrafik för befordran av så väl resande som post och gods synnerligen
viktigt. Då denna angelägenhet emellertid redan är under utredning
genom eu av Kungl. Maj:t tillsatt kommitté, saknar utskottet anledning
därom närmare yttra sig.

Beträffande järnvägar har motionären framhållit såsom det närmast
liggande önskemålet, att järnvägen från Haparanda till Övertorneå utbygges
upp till Kengis för att sedan framdeles fortsättas förbi Pajala, Yittangi
och Svappavara till Kiruna. Såsom motiv härför framhålles, att Kengis
är medelpunkt i den stora Pajala socken, inom vilken betydande naturrikedomar
förekomma. Främst bland dessa naturrikedomar stå de inom
nämnda socken påträffade betydande järnmalmfälten, som enligt motionärens
uppgift föranlett ej mindre än omkring 200 inmutningar. Andra
naturrikedomar äro skogar och vattenfall. Visar eu närmare undersökning,
att dessa naturtillgångar äro av den betydelse man förmodar, skulle givetvis
järnväg hit upp kunna framkalla eu ekonomisk utveckling, som icke

6 Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 21.

blott för orten utan för hela landet vore av allra största betydelse. Förutsättningar
torde då finnas, att denna järnväg skulle bli icke enbart
en »kulturbana» utan jämväl ett i och för sig ekonomiskt bärkraftigt
företag.

Inom järnvägsstyrelsen pågår emellertid sedan 1918 utredning angående
alternativa linjer uppför Kalix- och Torneälvarnas dalgångar och med
slutpunkt i Kiruna. Enligt länsstyrelsens uppgift företages därjämte på
kustsocknarnas egen bekostnad undersökning angående eu kustbana med
slutpunkt i Haparanda.

Givetvis måste resultatet av dessa undersökningar avvaktas, innan ytterligare
åtgärder i järnvägsfrågan företagas.

Arbetet för jordbrukets utveckling försiggår huvudsakligen på tvenne
linjer, den ena åsyftande åtgärder för intensivare och rationellare jordbruksdrift,
den andra omfattande åtgärder för brytande av ny mark och
kolonisation.

I fråga om den förstnämnda av dessa linjer framhåller länsstyrelsen,
att arbetet bedrivits på ett mycket förtjänstfullt sätt av länets hushållningssällskap
genom konsulenter och vandringsrättare, men att ofantligt mycket
återstår att göra. Härför kräves emellertid ökade anslag åt hushållningssällskapet,
enär detta eljest måste betydligt reducera sin verksamhet.

Yad angår åtgärder för brytande av ny mark och kolonisation säges
i samma skrivelse:

»Brytande av ny mark sker nu huvudsakligen genom användande av de
olika statsfonderna för odlingsändamål. Företagaren måste själv taga initiativet.
Under kristiden ha de äldre fonderna använts tämligen sparsamt, beroende på
dels att inga kostnadsförslag stått sig, vadan anslagen eller lånen blivit otillräckliga,
dels att arbetarekraften varit dyr och otillräcklig, på grund av kända förhållanden.
Nyodlingsarbetet har dock skridit förhållandevis bra framåt, tack
vare den odlingsorganisation med rikliga särskilda anslag, som inrättades genom
beslut av 1918 års riksdag.

De önskemål, som finnas på detta område, äro dels att, såsom framhålles
av odlingsrådet i Norrbottens län i skrivelse av denna dag till statens odlingskommitté,
den nyssnämnda odlingsorganisationen får fortsätta sin verksamhet i
lämplig form, dels att beträffande övriga fonder kostnad och anslag eller lån
bringas till full överensstämmelse genom iakttagande av den ändrade prisnivån
samt att möjligen systemet med de många olika fonderna förenklas. Att för
vinnande av dessa önskemål föranstalta om särskild utredning för Finnbygden
synes emellertid ej påkallat.

I detta sammanhang torde också böra erinras om den i Norrbotten helt
nyligen påbörjade utdikningen av skogsmark. På detta område föreligger en

7

Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 21.

väldig arbetsuppgift i Norrbotten, ej minst i Finnbygden. Det är ett av huvudmomenten
i en rationell skogsodling. Men det kräves mycket arbetskraft, som
ej ännu är tillfinnandes.

Om kolonisationen i Finnbygden yttrar länsstyrelsen:

»Beträffande kolonisationen på kronojord är densamma igångsatt enligt av
riksdagen godkända linjer och ett par av de under exploatering varande områdena
ligga inom Finnbygden. Ytterligare i Finnbygden liggande områden,
därav sannolikt ett inom Muonionalusta kapellförsamling, komma under innevarande
år att öppnas.

Kolonisationen på enskild mark pågår genom avsöndringar o. d. Här är
en del åtgärder till förhindrande av en irrationell söndersmulning av jorden av
vikt att snabbt få genomförd. Lika viktigt är dock att få den jordlösa befolkningens
behov av jord tillgodosett. Detta är en fråga av särskild betydelse för
Finnbygden, för vilken den rikliga förekomsten av backstugusittare och inhysingar
är en speciell företeelse.»

Till kolonisationen -—- säger länsstyrelsen vidare — kan även räknas
egnahemsbildningen, som även i ej ringa utsträckning pågår i Finnbygden,
och beträffande vilken en eller annan reform finnes att genomföra, varför
åtgärder komma att vidtagas. Ett önskemål beträffande kolonisationen
synes länsstyrelsen vara att få den inordnad under en för alla former av
kolonisering enhetlig organisation, en kolonisationsnämnd eller styrelse för
hela länet. Länsstyrelsen hänvisar i detta avseende till en den 8 februari
1919 till jordbruksministern ingiven promemoria, som delvis refererats i
propositionen nr 139 för år 1919. Enligt förslaget skulle denna kolonisationsnämnd
givas följande sammansättning: landshövdingen, ordförande,

överjägmästaren i Övre Norrbottens distrikt, över jägmästaren i Nedre Norrbottens
distrikt, de två inom länet verkande lantbruksingenjörerna, en
representant utsedd av landstinget och en representant utsedd av hushållningssällskapet.
Länsstyrelsen anser, att en dylik sammansättning skulle
borga för ett kunnigt, planmässigt och effektivt arbete på länets kolonisering.
Om denna nämnds verksamhet säges det i skrivelsen vidare:

»Länsnämndens uppgift skulle vara att samla föreliggande förslag till kolonisation
inom länet, taga samt tillvarataga framkomna initiativ i sådant syfte.
Därefter skulle uppgöras en plan i stort och skulle denna plan successivt kompletteras
efter uppstående behov. Arbetet skall därvid inriktas lika mycket på
bättre tillgodogörande av jorden i redan befintliga bygder, där stora möjligheter
ännu finnas outnyttjade och inhysingar i stort antal gå och vänta på jord, som
ock på kolonisering av obrutna bygder.

8 Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 21.

Det detaljerade realiserandet skulle under länsnämndens ledning sedan ombesörjas
av de verkställande krafterna, varvid man antagligen finge tänka sig
anställa ortsombud på lämpliga platser.

Då nämndens ledamöter endast borde tilldelas mycket ringa om ens något
arvode, skulle kostnaderna egentligen bestå i, förutom möjligen resekostnader för
nämnden, kostnaden för de verkställande krafterna.»

Länsstyrelsen slutar sitt uttalande rörande kolonisationen med att framhålla,
att någon särskild utredning beträffande kolonisationen i Finnbygden
torde icke krävas i annan mån än att jordfrågan med hänsyn till Finnbygdens
inhysingar och backstugusittare snarast möjligt bör bringas till
lösning.

Beträffande denna senare fråga har länsstyrelsen redan den 22 maj
1919 i skrivelse till ordföranden i jordkommissionen framhållit dess
betydelse för vissa delar av Norrbottens län. Ur denna skrivelse må följande
anföras:

»Förhållandet är, att i Norrbottens län och särskilt i dess s. k. finnbygd
finnes en hel mängd lösa arbetare, som om vintern livnära sig såsom skogsarbetare
och om sommaren såsom flottnings- och sågverksarbetare.- Dessa hava
ofta på ofri grund uppfört åt sig en mindre bostadslägenhet, innehållande* ett
eller två små rum. Före laga skiftet i byarna uppfördes dylika bostadslägenheter
här och var å den oskiftade byamarken. Hemmansägarnes medgivande
till byggnadens uppförande ifrågasattes sällan. Efter det laga skiftet övergått
byarna har markägarnas tillstånd till byggnadens uppförande givetvis erfordrats.
Detta har också meddelats, varvid man dock i allmänhet nöjt sig med muntligt
tillstånd från markägaren.

Då det varit svårt, ja ibland omöjligt att erhålla byggnadstomt hos de en-,
skilda hemmansägarne, har backstugusittaren uppfört sin byggnad å någon byasamfällighet,
vartill han kunnat erhålla tillstånd av en eller annan hemmansägare
inom skifteslaget. Backstugusittarens rätt till den mark, varpå han uppfört
sin stuga, är sålunda av synnerligen ringa värde. Han får besitta lägenheten
så länge han lever i gott samförstånd med markägaren.

En tryggad besittningsrätt till den tomt, varpå backstugusittaren uppfört
sin stuga, är därför ett önskemål, som han måste eftersträva. Det ligger också
i öppen dag att hans ställning skulle förbättras avsevärt, om han komme i en
lagligen skyddad besittning av sin bostadstomt.

Önskvärt vore dock, att bostadstomten toges så stor, att backstugusittaren
kunde därå odla sitt behov av potatis och erhålla foder till en eller ännu bättre,
två kor, vartill borde komma rätten till bete och bränsle å stamfastigheten.

Hemmansägarne äro visserligen i allmänhet ohågade att avsöndra lägenheter
från sina hemman, men med bidrag av statsmedel torde frågan dock kunna
ordnas på ett för såväl hemmansägarne som backstugusittarne tillfredsställande sätt.

9

Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 21.

Då det under mina resor i Norrbottens län blivit mig klart, att det nuvarande
läget för backstugusittarne föranleder en spänning mellan dem och de
besuttne hemmansägarne, som utgör ett svårt hinder för den samhälleliga trevnaden
i dessa avlägsna bygder, synes det mig angeläget att åtgärder till undanröjande
därav snarast vidtagas.»

Av vad länsstyrelsen anfört ävensom av vad utskottet i övrigt inhämtat
torde framgå, att beträffande jordbruket synnerligen stora arbetsuppgifter
föreligga inom Finnbygden. Dessa arbetsuppgifter synas böra avse
följande:

1. Åstadkommande av ett mera intensivt jordbruk i de redan under
odling varande områdena, synnerligast Tornedalen. Kraftigt ekonomiskt
stöd åt hushållningssällskapet synes bär vara närmast liggande åtgärden
från statsmakternas sida.

2. Brytande av ny mark och kolonisation, därvid särskilt möjligheten
till myrmarkernas utdikning och odling bör undersökas samt länsstyrelsens
förslag om tillsättande av en kolonisationsnämnd tagas under omprövning.

3. Främjande av egnahemsbildandet med sikte på ordnandet av jordfrågan
för den icke besuttna befolkningen.

4. Åtgärder för skogarnas utdikning till förhindrande av försump ning.

En närmare utredning av dessa jämte andra hithörande spörsmål synes
utskottet synnerligen önskvärd, och vill utskottet livligt förorda en
sådan. För detta ändamål lär väl dock en ny kommitté ej vara erforderlig.

Utskottet kan nämligen i detta avseende hänvisa till att Kungl. Maj it
år 1916 tillsatte en kommitté, den s. k. kolonisationskommittén, med uppgift
att verkställa utredning och avgiva förslag beträffande åtgärder för
främjande av kolonisation å kronans marker i Norrland och Dalarna —
med undantag för trakterna ovanför odlingsgränsen i Västerbottens och
Norrbottens lappmarker — ävensom därmed sammanhängande spörsmål,
däribland frågan om utsträckt tillämpning av intensivt jordbruk å de norrländska
statsskogarna samt om därav påkallade åtgärder för ökad bosättning
å dessa skogar.

Utredningen angående de kolonisationsåtgärder, som kunna befinnas
erforderliga i Finnbygden, inrymmas i kolonisationskommitténs uppgift, och
det kan åtminstone ifrågasättas, om ej utredningen av även övriga jordbruket
närliggande här berörda frågor borde uppdragas åt samma kommitté.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 12 sand. 1 avd. 14 käft. (Nr 21.) 2

10 Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 21.

Beträffande hälsovården heter det i länsstyrelsens skrivelse:

»Sedan riksdagen 1919 beslutat en rad lagar på det sanitära området (epidemilag,
lag om barnmorskor och distriktssjuksköterskor) har landstinget utsett
åtskilliga kommittéer för reformernas genomförande. Vidare ha av landstinget
tillsatts en sjukvårdsnämnd för förberedande av alla frågor rörande lasarett, sjukstugor
för allmän sjukvård o. d. samt en kommitté för ordnande av tuberkulosvården.
På kallelse av undertecknad landshövding ha dessa kommittéer vid
gemensamt sammanträde tillsatt en arbetsdelegation, som är sysselsatt med utarbetande
av en fullständig plan för sjukvårdsväsendets ordnande på alla områden
inom länet. Planen är avsedd att bliva färdig till innevarande års lagtima
landsting. Någon särskild utredning för Finnbygden är ej påkallad. Däremot
torde statsmakternas kraftiga stöd behöva påräknas för planens genomförande
i såväl Finnbygden som andra delar av länets övre bygder.

Mest kännbar är emellertid bristen på läkare, och den bristen bör kunna
av statsmakterna med god vilja utan omgång avhjälpas. Utan läkare, de ledande
krafterna för all sjukvård, kan någon god sådan icke upprätthållas.»

Det synes utskottet alldeles uppenbart, att de brister och svårigheter,
som föreligga i avseende på hälsovårdens ordnande i Finnbygden, ej kunna
av de lokala myndigheterna avhjälpas utan ett kraftigt stöd från statens
sida. Den påtagliga bristen på läkare, sjuksköterskor, sjukhus, transportmedel
m. m. kräver undersökningar, för vilka statsmyndigheternas bistånd
ej kan undvaras. Utskottet anser sig därför böra förorda en snar utredning
i berörda avseende.

Denna frågas aktualitet just nu framgår ock av tvänne motioner i första
kammaren, den ena framburen av biskop Bergqvist och avseende läkarefrågan
i de norrländska länen, den andra väckt av herr Rosén avser utredning
och förslag angående åtgärder för beredande av nödig sjukvård åt
befolkningen i övre Norrlands fjällbygder.

Båda dessa motioner hava av riksdagen bifallits, och synes det då
utskottet lämpligt, att den utredning angående hälsovårdsförhållandena i
Finnbygden, som av motionären i här förevarande motion ifrågasatts, företages
i samband med ovan nämnda av riksdagen begärda utredning.

I avseende på skolväsendet har motionären själv framhållit, att åtgärder
till dess förbättrande och ordnande redan äro föremål för utredning
av en kommité, tillsatt på grund av riksdagens framställning år 1917.
Utskottet har därför ej anledning djupare inlåta sig på detta spörsmål,
helst detta av folkskolinspektör Yitalis Karnell synnerligen utförligt behandlats
i det av honom avgivna yttrandet (Bil. B), till vilket i detta
avseende hänvisas.

11

Första hammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 21.

Utskottet anser sig dock böra särskilt framhålla ett par av de i detta
yttrande avgivna synpunkterna.

Efter att hava framhållit, det skolväsendet i avseende på organisation
är vida bättre ordnat på svenska sidan än på den finska, yttrar han:

»I ett avseende äro vi dock efter folket på finska sidan, och det är beträffande
skolbyggnader. Åtminstone i de större byarna ända till långt norr om
Muonio ha finnarna uppfört präktiga skolhus, under det att skolan bor inhyses
hos oss.

Pajala socken har, trots sin mängd av skolor, icke flera än fyra något så när
drägliga skolhus, icke en enda laglig lärarebostad. Muonionalusta har sex skolor,
men icke ett enda skolhus, om jag icke som sådant räknar en inköpt handelsbod,
som omändrats till skola i kyrkbyn.

Övertorneå, Hietaniemi, Korpilombolo och Junosuando äro i samma bedrövliga
skick.

Man hyr någon liten koja, mera liknande bås, eller ett gammalt obeboeligt
pörte till undervisningslokal. En sådan lokal gör ingen människa glad och verkar
icke uppryckande på vare sig lärare eller barn.

Här är sålunda ett område, där staten kan och måste ingripa, emedan
socknarna omöjligen mäkta själva bygga på grund av de oerhört stora utskylderna
och de få skatteobjekten. Det är staten, som är mångmiljonär i dessa
socknar, tack vare kronoskogarna, men den oresonligheten föreligger ju, att dessa
skogar icke äro skatteobjekt i kommunerna. Korpilombolo t. ex. är urfattig,
men det har inom sig ofantliga krouoskogar. Staten betalar blott vägskatt, omkring
5,000:— kronor om året.

Även ur den synpunkten, att staten här är den största egendomsägaren,
tillhör det åtminstone moraliskt staten att mest hjälpa.

Skulle staten vilja gå i författning därom, så är jag viss om, att folket
skulle uppskatta detta mera än många andra åtgöranden.»

Ett annat synnerligen viktigt folkbildningsspörsmål beröres jämväl av
länsstyrelsen i följande yttrande:

»Folkhögskolor och lantmannaskolor ha en särskilt stor betydelse i Norrbottens
län och i Finnbygden i synnerhet såsom bildningsanstalter för allmogens
ungdom. Såsom i ingen annan landsända måste allmogen här själv taga hand
om den kommunala förvaltningen. Det är därför av vikt att genom lämpliga
bildningsmedel göra de unga allmogemännen skickade att handhava de kommunala
värven, som med stigande utveckling sätta allt större krav på de
funktionerande. Länsstyrelsen bär också en ständig erfarenhet av att härutinnan
mycket brister. Härtill kommer att det för den i isolering boende Finnbygdsbefolkningen
är av särskild betydelse att få sin livssyn vidgad genom att komma
i kontakt med de ideella strävandena i livet.

Dessa synpunkter ävensom strävan att kunna tillgodose vissa önskemål vid
de befintliga läroanstalterna av dessa slag ha föranlett undertecknad landshöv -

12 Första hammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 21.

ding att tillsammans med rektorerna för de olika anstalterna, vilka för ändamålet
ställt sig till förfogande, jämte representanter för domkapitlet och hushållningssällskapet
verkställa en djupgående utredning av behovet av sådana anstalter
samt därefter utarbeta en plan för behovets tillgodoseende. Därvid plaueras
också att på lämpligt sätt inordna de bygdekurser, som för närvarande hållas
inom Finnbygden, i organiskt samband med folkhögskolan.»

Det närmast liggande önskemålet i berörda avseende synes vara, att
Tornedalens folkhögskola med lantmannaskola bringas i sådant skick, att
den kan fullt tillgodose ortens behov. Enligt de uppgifter, som i detta
avseende lämnats av folkskolinspektör Karnell, är detta för närvarande
ingalunda förhållandet. Skolan, som är enskild stiftelse, har att kämpa
med sådana ekonomiska svårigheter, att den ej utan kraftigt stöd från det
allmännas sida kan fylla sin uppgift. För erhållande av tillräckliga undervisningslokaler
och elevbostäder m. m. krävas omfattande nybyggnader,
som skolan ej med egna medel kan åtadkomma.

Motionären har ävenledes framhållit vikten av, att ämbetsmännen,
särskilt landsfiskaler och präster, behärska icke blott svenska språket utan
jämväl det finska. Så länge det ännu finnes en generation av befolkningen,
som kan tala endast det sistnämnda språket, är givetvis denna fråga nog
så betydelsefull. Emellertid lär det för närvarande finnas endast ett par
av dessa tjänstemän, som ej tala båda språken.

Annorlunda är dock förhållandet beträffande domare och läkare. Folkskolinspektör
Bergström har i sitt uttalande framhållit, vilka betydande
svårigheter det medför att vid domstolsförhandlingar och vid anlitande av
läkare alltid nödgas begagna sig av tolk. Måhända skulle genom särskilda
understöd finsktalande unga män kunna beredas möjlighet att utbilda sig
för dessa levnadskall och sedan få sin verksamhet förlagd till dessa bygder.

Innan utskottet går att yttra sig över frågan i vad mån ytterligare
utredningar angående de spörsmål, som av motionären berörts, må lämnas
en sammanfattande översikt av de utredningar, som av stats- eller lokal1-myndigheterna redan igångsatts, och som mer eller mindre direkt beröra
Finnbygden.

1. Plan för erforderliga vägbyggnader under de närmaste 5 och 10
åren är under utarbetande av länsstyrelsen.

2. Biltrafikens ordnande utredes genom en av Kungl. Maj:t tillsatt
kommitté.

Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 21. 13

3. Järnvägsfrågan utredes dels av järnvägsstyrelsen beträffande järnvägar
i Kalix- och Torneälvarnas dalgångar, dels av kustsocknarna själva
beträffande kustjärnväg till Haparanda.

4. Norrlands kolonisering är under utredning genom den av Kungl.
Maj:t tillsatta s. k. kolonisationskommittén.

5. Allmänna sjukvårdens ordnande utredes genom en av landstinget
tillsatt sjukvårdsnämnd och epidemisjukvården genom en på samma sätt
tillsatt epideminämnd.

6. I punkt 5 upptagna nämnder hava tillsatt ett arbetsutskott för
uppgörande av fullständig plan för sjuk vårds väsendets ordnande på alla
områden inom länet.

7. Skolväsendets ordnande utredes genom en av Kungl. Maj:t tillsatt
kommitté.

8. Folkhögskole- och lantmannaskoleväsendets ordnande utredes dessutom
av en lokal sakkunnigenämnd.

De i punkterna 1, 2, 5, 6 och 8 nämnda utredningarna avse hela
Norrbottens län,

den i punkt 4 hela Norrland och

de i punkterna 3 och 7 den egentliga Finnbygden.

Av denna översikt framgår, att de allra flesta av de i motionen berörda
områdena mer eller mindre direkt redan äro föremål för utredning.

Vid första påseende kan därför den väckta motionen synas omotiverad.

Av motionen framgår emellertid, och detta har även i utskottet av
motionären framhållits, att syftet med motionen varit icke så mycket att
få fram nya utredningsorgan som fast mer att dels påskynda redan igångsatta
utredningar, dels rikta uppmärksamheten på Finnbygden och på de
synpunkter och det syfte, som i avseende på denna bygd böra hållas i sikte
vid utredningsarbetet.

Utskottet finner dessa skäl bärande. Flertalet av de igångsatta utredningarna
avse så vidsträckta områden (kolonisationskommitténs utredning
hela Norrland och Dalarne, de flesta övriga utredningar hela Norrbottens
län), att man allvarligen kan befara, dels att utredningsarbetet skall taga
lång tid, dels att de arbetande nämnderna ej skola kunna ägna vederbörlig
tid och uppmärksamhet åt Finnbygden med dess speciella förhållanden.

Till sist vill utskottet framhålla några ytterligare synpunkter, som
torde böra beaktas vid utredningen angående åtgärder för Finnbygden.

Då det gäller en bygd med befolkning delvis av annan stam, därtill
kännetecknad genom sin skarpt utpräglade egenart, torde det vara självklart,

Utskottet.

14 Första hammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 21.

att förhållandena äro mer än vanligt ömtåliga. Det är då av vikt, att intet
tvång förekommer, ingen misstänksamhet lägges i dagen, utan ett lugnt
och insiktsfullt ordnande av ortens näringsliv samt skol- och bildningsförhållanden
m. m. företages, så långt det är möjligt, på basis av de traditioner
och förhållanden, som för närvarande råda där uppe. Detta vinnes bäst, om
allt göres i bästa samförstånd med ortsbefolkningen. Därför böra vid utredningsarbetet
erfarna allmogemän tillkallas att deltaga i arbetet och i de
beslut som fattas. På så sätt finner befolkningen, att det, som avses, är
endast dess eget bästa, förtroende och tillit vinnes och känslan av samhörighet
med moderlandet stärkes och befästes.

I anslutning till det anförda får utskottet hemställa, att andra kammaren
ville för sin del besluta, att riksdagen måtte anhålla, att Kungl.
Maj:t ville uppdraga åt de kommittéer och nämnder, som hava att efter
utredning avgiva förslag till åtgärder rörande Norrland, att vid sitt arbete
taga särskild hänsyn till, vad i fråga om den svenska Finnbygden kan
göras för så väl svenskhetens bevarande som för tillgodoseende av befolkningens
egna berättigade krav på bygdens ekonomiska, sanitära och kulturella
utveckling.»

Reservation hade anförts av herr Berglund, som ansett utskottet böra
hemställa, att ifrågavarande motion icke måtte till någon andra kammarens
åtgärd föranleda.

Andra kammaren biföll sitt utskotts hemställan, varefter ärendet överlämnades
till första kammaren, som hänvisade detsamma till förberedande
behandling av sitt första tillfälliga utskott.

Det är uppenbarligen en fosterländsk uppgift av stor betydelse att
bereda befolkningen i den s. k. Finnmarken större möjligheter till andlig
och materiell utveckling.

Skall det lyckas att ekonomiskt, kulturellt och nationellt fastare binda
den fmsktalande befolkningen i denna bygd till det övriga Sverige, fordras
tydligen ett planmässigt, målmedvetet och intresserat arbete i sådant syfte.
Såsom redan av motionären erinrats, bar ock ett växande intresse för denna
landsdels uppryckning i olika hänseenden kunnat förspörjas och på vissa
områden föranlett åtgärder, som givit goda resultat. Särskilt gäller detta
det svenska språkets utbredning bland befolkningen.

15

Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 31.

På det oerhört omfattande arbetsfält, som här föreligger, erbjuda sig
dock ännu eu mängd krävande arbetsuppgifter av skilda slag, som icke
utan det allmännas kraftiga medverkan kunna bringas till en god lösning.
Ett aktuellt bevis härför kan hämtas från de senaste årens erfarenheter
om den s. k. spanska sjukans härjningar i dessa trakter, varigenom särskilt
bristerna i fråga om sanitetsväsendet påtagligen framträtt.

Andra kammarens beslut i ärendet innebär icke i första hand krav
på upptagande till omprövning av några nya uppslag — tvärtom äro så
gott som samtliga de spörsmål, på vilka motionären velat fästa riksdagens
uppmärksamhet, redan föremål för utredning. Men såsom av andra kammarens
utskott jämväl framhållits, avse de igångsatta utredningarna så vidsträckta
områden, att man kan befara, dels att utredningsarbetet skall taga
lång tid, dels att de arbetande nämnderna ej skola kunna ägna vederbörlig
tid och uppmärksamhet åt Finnbygden med dess speciella förhållanden.
Med hänsyn härtill finner utskottet det vara av betydelse och väl befogat,
att genom en riksdagens skrivelse till Kungl. Maj:t särskild uppmärksamhet
fästes på Finnbygdens på grund av de säregna förhållandena speciella
behov och berättigade krav på ekonomisk, sanitär och kulturell utveckling.

På grund av det anförda får utskottet hemställa,

att första kammaren måtte biträda andra kammarens
i ärendet fattade beslut.

Stockholm den 6 maj 1920.

På utskottets vägnar:
TH. BORELL.

Närvarande vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet: herrar Borell,
Sandeg&rd, friherre Barnekow, Carl Johansson, Isak Svensson, Grevesmiihl och Lind.