Statsutskottets utlåtande Nr 225.

3

Nr 225.

Ankom till riksdagens kansli den 10 juni 1920 kl. 6 e. m.

Utlåtande i anledning av väckta motioner rörande den s. k.

Storängsbanken å bandelen Graversfors—Ahy.

(4:de avd.)

I två till statsutskottet för förberedande behandling överlämnade
motioner väckta inom första kammaren, den ena, nr 59, av herr E. Klefbeck,
samt den andra, nr 88, av herr K. von Geijer, har hemställts, i den
förra motionen, att riksdagen måtte besluta, att, med inställande av nu
pågående förstärkningsarbeten, järnvägslinjen vid Storängsbanken å bandelen
Graversfors—Åby å östra stambanan skall dragas längre in i
berget genom en tunnel, samt härför anslå 270,000 kronor, och i den
senare, att riksdagen ville besluta att dels i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t låta föranstalta om fullt effektiv prövning
av stabiliteten hos Storängsbanken, dels ock såsom förslagsanslag
anvisa härför erforderliga medel.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de av motionärerna
gjorda framställningarna, får utskottet hänvisa till motionerna.

Såsom i motionerna omförmälts, har frågan om en linjeomläggning
av östra stambanan förbi den s. k. Storängsbanken varit föremål för
uppmärksamhet av 1918 års statsrevisorer.

Beträffande förhållandena å platsen samt förstärkningsarbetena därstädes
meddelade statsrevisorerna i sin berättelse följande.

.»Östra stambanan framgår här längs kanten av Storängsberget, omkring 20
meter över bottnen i den nedanför berget gående dalsänkan. Terrasseringen för
banan å sträckan i fråga — mellan kilometer 172 + 640 och 172 + 900, se bilaga
I vid revisionsberättelsen — har till största delen åstadkommits genom å snedslänten
anbragt bankfyllning. Å vissa delar av sträckan är dessutom spåret till
en del eller hela sin bredd inlagt å utsprängd bergspall. Å en kortare sträcka

4

StatsutsJcottets utlåtande Nr 225.

(kilometer 172 + 730 —172 + 770) utgöres spårets stöd utåt dalen av en stenmur,
som ursprungligen utförts såsom kallmur. Några delar av de utfyllda bankslänterna
hava beklätts med sten. Såväl i stenmuren som delvis även i stenbeklädnaden
har sedermera för åstadkommande av ökad sammanhållning ingiutits cementbruk.

Sedan ett tjugutal år tillbaka har tåghastigheten vid passerandet av ifrågavarande
handel betydligt nedsatts. Platsen har dessutom varit föremål för ständiga
observationer.

I skrivelse till järnvägsstyrelsen den 15 juni 1917 framhöll vederbörande
distriktsförvaltning, att det borde utredas, huruvida och i vad mån jordlagrets
beskaffenhet under och nedanför Storängsbanken kunde utgöra någon risk för
den därå utfyllda järnvägsbankens bestånd, samt hemställde, att statens järnvägars
geotekniska kommission måtte erhålla uppdrag att avgiva utlåtande i ämnet.
Genom beslut den 18 i samma månad uppdrog ock järnvägsstyrelsen åt sagda
kommission att skyndsamt inkomma med det begärda utlåtandet.

-Kommissionen framlade efter verkställda undersökningar förslag till förstärkningsåtgärder
i skrivelse till järnvägsstyrelsen den 12 november 1917, vilken
sedermera kompletterades med en skrivelse den 3 maj 1918.

I förstnämnda skrivelse anförde geotekniska kommissionen beträffande de
allmänna grundförhållandena på platsen följande:

''Närmast berget, som här i allmänhet stupar brant ned eller sänker sig i
branta avsatser, förekommer i regel mer eller mindre mäktig morän. Moränen
är vanligen fast och torr, men har här och var vid de utförda provgrävningarna
visat sig ganska uppblött och lös till följd av framrinnande grundvatten. Särskilt
gäller detta, där moränen befinner sig under den av grundvattentillförseln
i dalen betingade grundvattenytan.

Ovanpå moränen förekommer nedemot dalytans nivå glacial lera, som på
sina ställen, i regeln under hastigt uttunnande, sträcker sig långt upp i slänten
under bankfyllningen. Denna lera är i djupare lägen mycket lös men tilltager
i allmänhet i torrhet och fasthet, ju högre upp i slänten den ligger. Den glaciala
leran överlagras av postglaciala avlagringar, förnämligast fin eller medelgrov
sand.

Den risk för markförskjutning, som på denna plats möjligen kan föreligga,
torde bestå däri, att denna sand vid kraftig nederbörd och i övrigt tillstötande
ogynnsamma förhållanden kan komma i rörelse ovanpå underlagrande av vatten
på ytan uppblött lera. Därtill kommer, att den ovan omnämnda stenmuren visat en
del svaghetstecken. Muren synes hava något deformerats under tidernas lopp,
och denna deformation har möjligen, att döma av hittills utförda observationer,
ännu icke upphört.’

Särskilt omfattande förstärkningsåtgärder har kommissionen ansett vara erforderliga
omkring sektionerna 172 + 722, 172 + 733 och 172 + 743 (profil av
sektionen 172 + 733, se bilaga II). Beträffande denna sträcka anför kommissionen
följande:

''Här sträcker sig leran långt in under släntfyllningen och intar dessutom
ett sådant lutande läge, att möjligheten av en utgifning av den på leran vilande
sanden icke får anses utesluten, så mycket mer som i åtskilliga av de här utförda
provgroparna sanden befunnits vara så vattensjuk, att den företer fly t jordskaraktär.
När därtill kommer, att den tidigare omnämnda stödmuren, som till viss
del infaller å denna sträcka, åtminstone vid sektion 172 + 733, icke är grundlagd

/Statsutskottets utlåtande Nr 225.

5

på berg utan just på den sand, som några meter Längre ned i slänten visat ovannämnda
fly t jordskaraktär, har kommissionen ansett en förstärkning av denna
sträcka ofrånkomlig.’

Kommissionens förslag rörande förstärkningen å nu nämnda del av banken
avser att ungefär mitt i slänten bredvid varandra anordna trenne stödmurar,
vardera å omkring 10 meters längd. Ovanför och mellan murarna skulle anbringas
stenfylinad med överytan anordnad som beklädnad.

De förstärkningsarbeten, som kommissionen beträffande banken i övrigt
föreslagit, äro, såsom av det nedanstående framgår, av jämförelsevis mindre
omfång.

Omkring sektionen vid kilometer 172 + 840 sträcker sig, yttrar kommissionen,
leran högt upp i slänten, och den överlagrande sanden har här på sina ställen
befunnits vara mycket vattenförande. Då leran på denna plats har ganska brant
lutning, kan, enligt kommissionen, eu markförskjutning icke anses helt utesluten.
Kommissionen har därför ansett, att en stödmur bör anordnas å sträckan 172 4-833 — 172 + 845.

Vidare har kommissionen föreslagit anläggande av en mur å sträckan kilometer
172 + 866 —172 + 873, detta emedan här förekommer lera med överlagrande.
sand högt upp i slänten och i sådant läge, att enligt kommissionens
uppfattning risk för skred möjligen kan finnas.

Även omkring sektionen'' vid kilometer 172 + 880 har kommissionen funnit
förstärkningsarbeten erforderliga. Kommissionen anför beträffande denna sektion,
att lagerföljden här hade en, efter allt att döma, från området i övrigt så till
vida avvikande beskaffenhet, att under moränen påträffades siktad sand, som
visat sig vara mycket blöt i de djupare liggande partierna. Kisken för skred å
denna plats torde emellertid enligt kommissionens uppfattning väsentligen vara
att tillskriva samma betingelser som på övriga ställen, nämligen den övre sandens
benägenhet att vid uppblötning komma i rörelse ovanpå lerlagret. Kommissionen
har likväl icke ansett det vara fullständigt uteslutet, att jämväl det kraftigt vattenförande
sandlagret under moränen möjligen kunde innebära någon fara för
släntens _ bestånd. Behovet av förstärkning på denna plats understrykes enligt
kommissionen av det förhållandet, att mindre sättningar i slänten här konstaterats.
Kommissionen har för den skull förordat anordnande av eu stödmur
jämväl å sträckan kilometer 172 + 877 —172 -f- 884.

Samtliga ovan berörda stödmurar skulle enligt kommissionens förslag nedföras
i morängruset samt förses med dränering. I sektionerna kilometerÄ72 +
870 och 172 + 880 skulle härvid användas 155 mm. rör med öppna muffar.

_ Genom vidtagande av de sålunda föreslagna åtgärderna skulle enligt kommissionens
åsikt banan erhålla sådan stabilitet, att någon nedsättning av tåghastigheten
icke vidare komme att bliva behövlig.»

Statsrevisorerna meddelade, att kostnaderna för de av geotekniska
kommissionen förordade arbetena, vilka av järnvägsstyrelsen anbefallts
till utförande, i oktober 1918 beräknats till 122,000 kronor. Statsrevisorerna
omförmälde vidare i sin berättelse, dels att tidigare upprättats
ett förslag till anläggning av linjen genom en insprängning i
berget i Öppet schakt, dels ock att ett ytterligare alternativ utarbetats,

Statsutskottets utlåtande Nr 225.

som avsåg linjens framdragande i tunnel genom berget. Det förra förslaget
beräknades vid nämnda tid — oavsett kostnaderna för nödigt
trafikavbrott under tiden för arbetets utförande — kräva en kostnad av
185,000 kronor. Det senare alternativet angavs av statsrevisorerna hava
beräknats medföra en kostnad av 270,000 kronor.

För egen del framhöllo statsrevisorerna, att de av geotekniska kommissionen
föreslagna förstärkningsåtgärderna visserligen voro ägnade att
i avsevärd grad höja banans stabilitet, men att dock de vidtagna och
anbefallda åtgärderna icke kunde anses innebära mera än relativ trygghet.
Revisorerna ansågo därför att, med hänsyn till de oerhörda dimensioner
en järnvägsolycka på ifrågavarande plats skulle kunna antaga,
förslaget att i samband med linjeomläggning inspränga banan i en
tunnel bort tagas under närmare övervägande. Trots de redan vidtagna
förstärkningsåtgärderna ifrågasatte revisorerna, om icke förenämnda tunnelanläggning
likväl borde komma till stånd, och uttalade slutligen som
sin åsikt, att frågan om en linjeomläggning förbi Storängsbanken syntes
böra upptagas till förnyad prövning.

I yttrande med anledning av anmärkningen framhöll järnvägsstyrelsen
följande:

»Den lösning, som av geotekniska kommissionen föreslagits och sedermera
kommit till utförande, innebär enligt styrelsens åsikt, att bankens stabilitet för
framtiden blir fullt betryggande, men att dock kostnaderna härför bliva de
minsta möjliga. Järnvägsstyrelsen hade desto större anledning att låta utföra
förstärkningsarbetena enligt detta förslag, som ifrågavarande geotekniska kommission
måste anses vara den högsta auktoriteten inom landet vid bedömandet av
frågor av nu föreliggande art. Styrelsen anser sig gent emot revisorernas tal
om ''relativ trygghet’ böra påpeka, att tågen efter avslutande av de nu pågående
förstärkningsarbetena beräknas kunna framföras över Storängsbanken utan nedsatt
hastighet och utan särskild anordnad banbevakning å platsen. Med den skyldighet
styrelsen anser sig böra äga att på bästa sätt tillvarataga statsverkets ekonomiska
intressen, fanns för styrelsen icke heller någon anledning att välja ett dyrbarare
sätt för banans förstärkning än det nu under utförande varande, och har styrelsen
därför icke ansett sig kunna stå till ansvar med att låta utföra en så dyrbar
linjeomläggning, som med banans insprängande i tunnel, då ett så avsevärt billigare
och dock betryggande förstärkningsförslag förelåg, som det nu under utförande
varande. Och ur samma synpunkt måste styrelsen på det bestämdaste avstyrka
att en tunnelanläggning nu komme till utförande, sedan redan avsevärda kostnader
nedlagts på de pågående förstärkningsarbetena. _ I anslutning härtill anser
ock styrelsen några skäl ej föreligga, att frågan om linjeomläggning förbi Storängsbanken
upptages till förnyad prövning.»

Ifrågavarande anmärkning upptogs icke av 1919 års statsutskott i
dess utlåtande med anledning av statsrevisorernas berättelse och blev
fördenskull ej föremål för någon särskild riksdagens åtgärd.

Statsutskottets utlåtande Nr 225.

i

Såsom i den av herr von Geijer väckta motionen framhållits, hava
under arbetenas gång vissa modifikationer i den ursprungliga planen för
förstärkningsarbetena vidtagits. Härom och beträffande de uti båda de
förevarande motionerna berörda sättningarna i banken m. m. lämnas i
en av geotekniska kommissionen den 2 februari 1920 till järnvägsstyrelsen
avlåten skrivelse följande redogörelse, grundad på en den 27 januari
1920 verkställd besiktning å platsen.

»Vid ovannämnda besiktning konstaterades, att förstärkningsanordningarna
utförts i huvudsaklig överensstämmelse med kommissionens förslag med de modifikationer,
som sedermera i samråd med kommissionen blivit bestämda. I bankens
södra del hade sålunda utförts fyra tvärgående strävpelarliknande stöd, vilka nedförts
till berget. I bankens norra del vid den gamla vertikala muren hade ned
emot landsvägen uppförts tre längsgående murar, vilka grundlagts på fast botten.
Ovan dessa hade å slänten utförts en beklädnad av ordnad stenfyllning, på vilken
anbragts fem strävpelare av betong som stöd mot vertikalmuren. Vid besiktningstillfället
voro dessa arbeten slutförda undantagandes några mindre efterputsningsarbeten.
Dessutom pågick en mindre reparation av den sydligaste
änden av den gamla beklädnadsmuren i bankens södra del. Genom de här företagna
grävningarna hade nämligen beklädnadsmuren på denna plats blivit skadad.
I bankens södra del var dessutom under utförande en drän på banans vänstra
sida mellan denna och berget.

I stödmurarna utmed landsvägen vid bankens norra del kunde på några
ställen konstateras mycket fina sprickor i fogarna. I några av de vertikala
fogarna sågos sålunda på en del ställen avlossningssprickor mellan cementbruket
och murstenarna, i en del fall på ömse sidor av fogbruket. I vissa horisontalfogar
hade cementbruket lossnat från de överliggande stenarna, däremot, så vitt
man kunde, iakttaga, icke från de underligggande. Ingenstädes observerades genomgående
sprickor från skikt till skikt eller i stenarna eller eljest något, som kunde
antyda pågående relativrörelse inom murarna. Däremot hade vid ett tidigare
tillfälle mellan de tre delar, i vilka den sydligaste muren uppförts, observerats
sprickor, framkallade av på grund av olika grundläggningsdjup och utföringstid
uppkomna förskjutningar mellan dessa delar. Sistnämnda sprickor hade sedermera
igensatts och någon nybildning av liknande sprickor förmärktes icke.

Vidare observerades, att de tre mellersta strävpelarna mot den gamla muren
upptill något skilt sig från denna, två av dem några mm., den tredje (den näst
sydligaste av de fem) i översta delen cirka 1 cm., allt mätt vid strävpelarnas
överkant.

Dessa något vidgade fogar mellan den gamla muren och de mot denna
stående strävpelarna kunna naturligast förklaras såsom följd av en hopsättning
hos fyllningen och möjligen även hos grunden samt av en krympning hos betongen
i strävpelarna.

De ovanbeskrivna fina sprickorna i murarna vid landsvägen låta sig sannolikast
förklara såsom en följd av krympning i cementbruket och möjligen även
någon hoptryckning hos grunden under murarna.

Sprickor av dessa och till och med större dimensioner ävensom mindre
rörelser äro vanliga vid konstruktioner av detta slag och behöva på intet sätt
tydas såsom några svaghetstecken. Att strävpelarna till en början skulle skilja

8

Statsutskottets utlåtande Nr 225.

sig något från vertikalmuren var också, huvudsakligen på grund av oundviklig
hopsättning av den ordnade stenfyllning, på vilken strävpelarnas yttre delar vila,
förutsett, och för att förebygga, att desamma därvid skulle åstadkomma dragning
utåt i muren, hade man i samråd med kommissionen vid gjutningen av pelarna
inlagt papp mellan dessa och muren. Först när efter någon längre tids förlopp
dessa mellanrum upphört att märkbart vidga sig, hade man ämnat utfylla dem
med cementbruk.

Kommissionen har givetvis med de av densamma i dess skrivelser den 12
november 1917 och den 3 maj 1918 föreslagna förstärkningsanordningarna avsett
att åstadkomma full trafiksäkerhet hos banken. De av kommissionen föreslagna
förstärkningsåtgärderna hava utförts med de modifikationer och tillägg, som under
arbetets gång visat sig erforderliga dels som följd av grundens beskaffenhet,
dels av hänsyn till trafiksäkerheten under arbetets utförande. Dessa förändringar
och tillägg kunna icke anses hava medfört någon försvagning, utan innebära fastmer
ytterligare förstärkning.

Av de delar av banken, där risk befanns möjligen kunna föreligga, är den
södra numera stödd genom direkt på berget anbragta kraftiga murade strävpelare.
Den norra delens vertikalmur har fått sitt till en del av åtminstone tidvis
vattenförande sand bestående underlag instängt bakom den kraftiga av på fasta
jordlager vilande murar stödda stenfyllningen samt hindras genom betongsträvpelare
att tryckas ut. Då vidare påtalade sprickbildningar och rörelser hos förstärkningsanordningarna
i den norra bankdelen, såsom ovan visats, enligt kommissionens
mening icke äro att betrakta såsom svaghetstecken utan endast som
naturliga företeelser i konstruktioner av föreliggande typ, får kommissionen såsom
sin mening uttala, att bankens trafiksäkerhet, sedan de nu i det närmaste
fullbordade förstärkningsarbetena avslutats, ur byggnadsteknisk synpunkt är betryggande.

Emellertid vill kommissionen i detta sammanhang framhålla, att här givetvis,
liksom å andra punkter, där större ingrepp i grunden gjorts, nedsättning av
tåghastigheten bör bibehållas eu tid framåt.»

Enligt utskottet av järnvägsstyrelsen meddelad uppgift hade till den
8 mars 1920, då utskottet avlade besök vid Storängsbanken, förstärkningsarbetena
dragit en sammanlagd kostnad av omkring 240,300 kronor.
Arbetena voro vid denna tidpunkt i det närmaste avslutade och
beräknades i sin helhet komma att medföra en kostnad av 242,500
kronor.

Med anledning av ett utav dåvarande posthavande ingenjören vid
förstärkningsarbetena vid Storängsbanken i december 1919 framlagt
förslag angående prövning av bankens stabilitet, har geotekniska kommissionen
i skrivelse till järnvägsstyrelsen den 3 februari 1920 avgivit förslag
till vidtagande av åtgärder för provbelastning av banken. I förstnämnda
förslag ifrågasatt genomblötning av banken, varigenom skulle konstateras,
om genom riklig vattenföring bankens säkerhet kunde rubbas, har
kommissionen funnit vara praktiskt ogenomförbar på artificiell väg, men
har kommissionen ansett, att en eventuell prövning bör förläggas till

Statsutskottets utlåtande Nr 225.

9

antingen tiden för tjällossningen eller höstregnsperioden. Kommissionen
har i sistnämnda skrivelse förklarat sig anse, att, sedan en sådan provbelastning,
som av kommissionen föreslagits, utförts vid lämplig väderlek
och under förutsättning att därvid icke visat sig några tecken till
svaghet, all tveksamhet beträffande platsens stabilitet torde vara hävd.

Det har givetvis icke varit för utskottet möjligt att bilda sig ett
bestämt omdöme, huruvida ifrågavarande järnvägsbank efter de nu utförda
förstärkningsarbetena kan anses äga en tillfredsställande stabilitet.
Att, på sätt herr Klefbeck i sin motion föreslagit, utan vidare besluta
en omläggning av järnvägslinjen i tunnel genom Storängsberget, varför
kostnaden numera — frånsett i samband med linjeförflyttningen önskvärd
förbättring av kurvförhållandena — beräknas till 390,000 kronor,
har utskottet i varje fall icke kunnat förorda. Utskottet har så mycket
mindre kunnat tillstyrka ett beslut i sådan riktning, som, enligt vad utskottet
vid sitt besök å platsen erfarit, utredning saknas, huruvida, med
det sätt för anknytning söder om Storängsberget av en genom tunnel
anlagd linje till den nuvarande banan, som avsetts i det tidigare upprättade
förslaget till dylik omläggning, en betryggande trafiksäkerhet
skulle ernås.

Vad angår det av herr von Geijer framställda förslaget om utförande
av en fullt effektiv prövning av stabiliteten hos Storängsbanken, har,
såsom av det ovan anförda framgår, av statens järnvägars geotekniska
kommission utarbetats en plan för en dylik prövning. Utskottet saknar
visserligen anledning att direkt motsätta sig en provbelastning av banken,
men utskottet vill dock såsom sin mening framhålla, att på en sådan
åtgärd näppeligen kan grundas ett tillförlitligt omdöme om bankens
stabilitet. Den påfrestning av bärigheten hos de banken underliggande
jordlagren, som en sådan belastning innebär, torde nämligen, huru än
provet anordnas, bliva jämförelsevis ringa i förhållande till den vikt,
banken själv representerar. Skulle i allt fall järnvägsstyrelsen anse en
provbelastning böra äga rum, lära några särskilda anslagsmedel icke
behöva för ändamålet av riksdagen anvisas.

På grund av vad som i frågan tidigare förekommit, är det emellertid
enligt utskottets uppfattning givet, att, så länge den nuvarande järnvägsbanken
vid Storängsberget bibehålies, densamma bör bliva föremål
för fortsatt observation, så att erforderliga säkerhetsåtgärder i tid må
kunna vidtagas. Oavsett om några tecken till svaghet i banken komma
att visa sig, bör man enligt utskottets förmenande dels genom eu i
görligaste mån effektiv dränering söka förhindra, att vatten från det
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 6 samt. 95 höft. (Nr 224—226.) ma so 2

Utskottets

yttrande.

10

Statsutskottets utlåtande Nr 225.

ovan banan liggande berget tränger ned under banken, dels söka åstadkomma
eu dränering av bankens fot och en sänkning av grundvattenytan
därstädes.

Då alltså järnvägsstyrelsen bör ägna fortsatt uppmärksamhet åt
Storängsbanken, har det synts utskottet, att åt styrelsen jämväl bör
uppdragas att verkställa ytterligare utredning, huru å ifrågavarande handel
en annan fullt betryggande sträckning av järnvägslinjen må kunna erhållas
samt om därmed förenade kostnader. Först sedan en dylik utredning
blivit utförd, torde man kunna till slutligt avgörande upptaga
frågan, huruvida, trots de redan utförda förstärkningsarbetena, en omläggning
av linjen bör äga rum.

Med stöd av vad ovan anförts, får utskottet hemställa,

att riksdagen i anledning av förevarande av herrar
Klefbeck och von Geijer väckta motioner må i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes
uppdraga åt järnvägsstyrelsen att i samband med den
särskilda uppmärksamhet, som förutsättes fortfarande
komma att ägnas den s. k. Storängsbanken å bandelen
Graversfors—Åby, jämväl verkställa ytterligare
undersökning, huru östra stambanan å ifrågavarande
sträcka lämpligen må omläggas, samt att Kungl. Maj:t
ville till riksdagen inkomma med det förslag, till vilket
utredningen må föranleda.

Stockholm den 10 juni 1920.

På statsutskottets vägnar:

S. H. KVARNZELIUS.

Närvarande: se under utlåtandet nr 224.