Statsutskottets utlåtande Nr 107.

1

Nr 107.

Ankom till riksdagens kansli den 7 maj 1920 kl. 2 e. in.

Utlåtande i anledning av Kungi. Maj.ts i statsverkspropositionen
under sjunde huvudtiteln framlagda förslag till inrättande
av ett riksräkenskapsverk jämte i ämnet väckta
motioner.

(3:e avd.)

I den till riksdagen den 7 januari 1920 avlåtna propositionen angående
statsverkets tillstånd och behov under år 1921 har Kuugl. Maj:t
under sjunde huvudtiteln, punkt 16, föreslagit riksdagen att ej mindre,
dels godkänna nedan intagna förslag till avlöningssfat för riksräkenskapsverket,
att tillämpas från och med år 1921, ävensom de av
chefen för finansdepartementet föreslagna villkor och bestämmelser för
åtnjutande av de i samma stat upptagna avlöningsförmåner,
dels förklara,

att ålderstilläggen till de i staten uppförda tjänsterna skola utgå
av det under sjunde huvudtiteln uppförda förslagsanslaget till ålderstillägg;
samt

att en var, som med eller efter ingången av år 1921 tillträder
ordinarie befattning i riksräkenskapsverket, skall vara pliktig att underkasta
sig ovanberörda villkor och bestämmelser för avlöningsstatens
åtnjutande;

än även till upprätthållande av riksräkenskapsverkets verksamhet
under år 1921 bevilja å ordinarie stat ett anslag av 338,000 kronor.

Under punkt 17 av sammma huvudtitel har Kung!. Maj:t vidare
föreslagit riksdagen att till förstärkning av arbetskrafterna hos riksräkenskapsverket
ävensom till beredande av arvodesfyllnad åt vikariBihany
till riksdagens protokoll 1920. 6 samt. 48 käft. (Nr 107.) 1

2

Statsutskottets utlåtande Nr 107.

erande extra revisorer i enlighet med vad av chefen för finansdepartementet
förordats å extra stat för år 1921 bevilja ett förslagsanslag, högst,
36,800 kronor.

Beträffande utredningen i ärendet får utskottet hänvisa till det vid
statsverkspropositionen under rubrik »sjunde huvudtiteln» fogade statsrådsprotokollet
över finansärenden för nämnda dag sid. 177—302.

I sammanhang med Kungl. Maj:ts förevarande förslag har utskottet
till behandling förehaft tre till utskottet remitterade motioner nämligen
dels två likalydande motioner, väckta den ena, nr 86, inom första kammaren
av herr J. Johansson i Kälkebo m. fl. och den andra, nr 152, inom
andra kammaren av herr E. G. Nilsson i Vibberbo m. fl., vari hemställts,
att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj:ts förslag om inrättande av ett
riksräkenskapsverk, dels ock en inom andra kammaren av herr D. Norman
m. fl. väckt motion, nr 109, vari hemställts, att riksdagen ville, med
avslag å Kungl. Maj:ts förslag om inrättande av ett riksräkenskapsverk,
anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes låta verkställa en ny utredning angående
räkenskaps- och revisionsväsendets ordnande efter i motionen angivna
grundlinjer.

I fråga om de skäl motionärerna anfört till stöd för de av dem
gjorda framställningarna, får utskottet hänvisa till motionerna.

Förslaget till stat för riksräkenskapsverket är av följande lydelse:

Statsutskottets utlåtande Nr 101.

3

Avlönlngsstut för rlksrttkensknpsvorkct.

1

j Tjänst-

|

i

i Lön

görings-

pen-

ningar

Orts-

tillägg

j Summa

1

i kronor

kronor

kronor

1 kronor

1 generaldirektör och chef............

7,000

3,000

1,000

11,000

1 byråchef .................................

5,000

2,500

600

8,100 1

! 2 byråchefer ..............................

10,000

5,000

1,200

16,200

1 förste revisor...........................

arvode .............................

3,600

1,800

400

5,800 )
500 11

5 förste revisorer ........................

arvoden ..............................

|

O

O

o

00

9,000

2,000

29,000 ! I
2,500 ! 1

i 1 revisor....................................

2,600

85,800

1,600

300

4,500

i 33 revisorer .................................

1 kvinnligt biträde av tredje gra-

52,800

9,900

148,500 |

den, registrator och aktuarie ...

1,500

700

200

2,400 *

1 kvinnligt biträde av tredje graden

1,500

700

200

2,400

1 kvinnligt biträde av andra graden
22 kvinnliga biträden av andra gra-

1,300

500

200

2,000

<

den .......................................

28,600

11,000

4,400

44,000

1 kvinnligt biträde av första graden
6 kvinnliga biträden av första gra-

1,100

300

200

1,600 .

1

den .......................................

6,600

1,800

1,200

9,600

y

1 förste vaktmästare .................

1.100

650

150

1,900

1 vaktmästare ...........................

900

550

ISO

1,600

4 vaktmästare ..........................

3,600

2,200

600

6,400

Till vikariatsersättning samt arvoden
och flitpenningar åt e. o. tjänste-

178,200

94,100

22,700

298,000

män, biträden och vaktmästare ...

—

— i

40,000 j

Summa kronor

_ |

—

338,000 |

Efter 5 år kan lönen böjas
med 600 kronor.

Efter 5 år kan lönen höjas

, med 500 kronor och efter
10 år med ytterligare 500
kronor.

Efter 5 år kanlönen höjas med
500 kronor, efter 10 år
medytterligare 500 kronor
och efter 15 år med än
ytterligare 500 kronor.

Efter 5 år kan avlöningen
höjas med 200 kronor,
efter 10 år med ytterligare
200 kronor och efter 15
år med än ytterligare 200
kronor; skolande av varje
avlöningsförhöjning 100
kronor anses tillhöra lön
och 100 kronor tjänstgöringspenningarna.

Efter 3 år kan lönen höjas
med 100 kronor, efter 6
år med ytterligare 100
kronor och efter 9 år
med än ytterligare looj
kronor.

Anm. 1. Av det till kontorschef utgående arvodet skola 200 kronor anses motsvara tjänstgöringspenningar.

Anm. 2. Ifråga om bostad m. fl. förmåner skola i tillämpliga delar lända till efterrättelse
bestämmelserna i § 3 av kungörelsen den 1 november 1918 (nr 836) angående avlöningsförbättring
från och med åt 1919 för vissa vaktmästare och med dem jämförliga befattningshavare.

4

Statsutskottets utlåtande Nr 107.

De av departementschefen förordade avlöningsvillkoren äro avfattade
i huvudsaklig överensstämmelse med vad för de under senare
år nyroglerade centrala ämbetsverken och statsdepartementen blivit i
sådant hänseende föreskrivet. Då det nya verket är avsett att övertaga
bland annat den nuvarande, så kallade statsbokföringskommitténs uppgifter,
har emellertid föreslagits, att därest biträde, som befordras till
ordinarie biträde i riksräkenskapsverket från tiden för den nya statens
ikraftträdande, omedelbart dessförinnan mot fast arvode utfört arbete av
motsvarande eller jämförlig beskaffenhet i statskontoret, kammarrätten
eller statsbokföringskommittén, biträdet må för åtnjutande av avlöningsförhöjning
räkna sig till godo nämnda tjänstgöring.

Det nya ämbetsverket är avsett att i huvudsak bildas genom en
utbrytning dels ur kammarrätten av dess revisionsavdelning, dels ock ur
statskontoret av dess riksbokslutsbyrå. Förutom de till nämnda avdelning
och byrå hörande åligganden skulle det nya verket handhava
samtliga de uppgifter, som nu tillkomma statsbokföringskommittén.

Beträffande statskontorets och kammarrättens nuvarande åligganden
och organisation ävensom i fråga om statsbokföringskommitténs uppgifter
och verksamhetsformer får utskottet meddela följande redogörelse.

Statskontorets Statskontoret har enligt gällande instruktion till åliggande:

nuvarande att, där ej för särskilda fall annorledes är förordnat, emottaga och redovisa

åligganden, statsverkets inkomster och bestrida statsutgifterna i överensstämmelse med de av
Kungl. Maj:t fastställda stater, allmänna författningar eller särskilda nådiga föreskrifter,
samt, på sätt redan är eller framdeles må bliva förordnat, i kronans kassor
jämväl låta emottaga andra verks och myndigheters särskilt ingående uppbörd, för
att vederbörande tillhandahållas;

att förvalta de under statskontorets vård stående särskilda fonder och kassor
samt göra deras tillgångar räntebärande, på sätt genom fastställt reglemente eller
tid efter annan givna föreskrifter är eller må varda bestämt;

att i enlighet med därom i varje särskilt fall givna bestämmelser ombesörja
de olika slag av lånerörelse, vilkas handhavande blivit genom allmän författning
eller annan nådig föreskrift åt statskontoret anförtrott;

att över allt detta verkställa erforderlig bokföring samt för övrigt uti vad
på statskontoret kan ankomma tillse, att kronans rätt och bästa städse iakttages,
och att de allmänna författningar, som redan äro eller framdeles kunna varda i
berörda avseenden gällande, bliva noggrant iakttagna;

att i fråga om anskaffande av normalpapper ävensom blanketter till de för
kronans uppbörd m. m. erforderliga längder och kvittenser iakttaga vad därom är
eller framdeles varder föreskrivet;

att i enlighet med det formulär, som av Kungl. Maj:t är eller varder fastställt,
upprätta rikshuvudbok. utvisande statsverkets samtliga tillgångar, inkomster

Statsutskottets utlåtande Nr 1U7. °

och utgifter, samt därjämte granska och efter samråd med vederbörande ämbetsverk
föreslå formulär för de räkenskaper, vilka för rikshuvudboken skola ligga
till grund;

att i enlighet med föreskrifter, som av Kungl. Magt meddelats, årligen upprätta
och till trycket befordra en liggare över statsverkets specialutgiftsstater m. m.
(statsliggare) ävensom för varje år upprätta och till vederbörande i god tid översända
stater för rikets samtliga län;

att å den löpande kronouppbörden utöva kontroll genom granskning dels av
de frän länen och Stockholms stad årligen ingående relationer om restantierna å
kronouppbörden, över vilka sammandrag skall uppgöras för att till Kungl. Maj.t
ingivas tillika med berättelse om befintliga propriebalanser, och dels av de likaledes
från länen och Stockholms stad inkommande årliga bevillningssammandrag, varöver
ett generalsammandrag skall upprättas lör att genom statskontorets försorg från
trycket utgivas och med allmänna tidningarna utdelas; samt

att, därest vid uppbörds- och redogörelseverket någon oriktighet förefinnes,
som i administrativ väg ej kan avhjälpas, överlämna ärendet till vederbörande
ämbetsmyndighet för laga åtal och avgörande. ...... ....

Statskontoret åligger ock att pröva ansökningar om pension för justitieråd
och regeringsråd samt om pension enligt lagen angående civila tjänstinnehavares
rätt till pension i de fall, då dylik pension enligt 13 § i samma lag skall sökas
hos statskontoret.

Dessutom är statskontoret skyldigt :

att årligen ej mindre, så snart rikshuvudboken hunnit avslutas, till Kungl.
Makt inkomma med berättelse om statsverkets ställning vid föregående års slut än
även till trycket befordra och före den 1 oktober till Kungl. Maj:t insända ett kapitalkonto
till rikshuvudboken, avsett att avlämnas till då förestående statsrevision;

att varje år före den 15 december till Kungl. Maj:t inkomma med förslag
till beräknande av statsverkets inkomster vid näst följande statsreglering ävensom
med upplysningar rörande förhållanden i övrigt av beskaffenhet att höra bringas
till Kungl. Maj:ts kännedom i och för uppgörande av propositionen till riksdagen
angående statsverkets tillstånd och behov;

att, på sätt särskilt är eller varder stadgat, tillhandagå riksdagens statsutskott
och revisorer med nödiga upplysningar, räkenskaper och handlingar samt att
tillhandahålla cheferna för statsdepartementen de upplysningar, vilka av dem kunna
infordras rörande statsverkets inkomster och utgifter in. m., som därmed äger

sammanhang; oeh .... ...

att varje halvår inom den 15 januari och den lo juli låta genom därtill iorordnad
ämbets- eller tjänsteman verkställa inventering av mynt- och justermgsverkets
behållning av myntat och omyntat guld, silver, koppar, zink, tenn och brons
ävensom av dess kassa, samt däröver till Kungl. Maj:t ingiva berättelse.

Statskontorets styrelse utgöres av en generaldirektör, såsom chef för verket,
och fem statskommissarier, såsom ledamöter i styrelsen och chefer, var för sm
byrå, nämligen en för fondbvrån. en för första utgiftsbyrån, en för andra utgutsbyrån,
en för tredje utgiftsbyrån och en för riksbokslutsbyrån.

Riksbokslutsbyrån. vars huvudsakliga uppgifter enligt det föreliggande förslaget
skola överflyttas på riksräkenskapsverket, liar särskilt till åliggande: att för
varje år uppgöra och, så fort eke kan, avsluta rikshuvudbok, med tillsyn därå, alt

Kammarrättens
nuvarande

åligganden.

6 Statsutskottets utlåtande Nr 107.

de räkenskaper, som härför erfordras, i god tid bliva för statskontoret tillgängliga
och att de för dem fastställda formulär äro vederbörligen iakttagna; att upprätta
statsliggaren och de för länen gällande specialstater; att mottaga och sammanställa
de årliga statistiska tablåerna över statens produktiva fonder; att verkställa granskning
av de årliga restantierelationerna och bevillningssammandragen; att uppsätta
och expediera de skrivelser, vilka av granskningen må påkallas, samt uppgöra dels
det sammandrag över restantierna med ty åtföljande berättelser om propriebalanserna,
som skall till Kungl. Maj:t ingivas, dels det generalsammandrag över allmänna
bevillningen, som genom trycket bör allmänheten meddelas; att upprätta
förslag till den beräkning av statsinkomsterna, varmed statskontoret har att i sin
berättelse till Kungl. Maj:t före varje riksdag inkomma; samt att uppgöra föreskrivna
likvider med andra förvaltande verk ävensom erforderliga överslag över
besparingar och brister å utgiftsanslagen samt överskott och brister å de beräknade
statsinkomsterna.

Utöver de här angivna allmänna åligganden tillkomma riksbokslutsbyrån
vissa andra åligganden, som upptagas i nådiga kungörelserna den 10 december 1909
med föreskrifter dels om statsverkets giroräkning i riksbanken och dels i anledning
av överflyttning på riksbanken av statskontorets kassarörelse.

Av statskontorets ordinarie tjänstemän äro å riksbokslutsbyrån placerade eu
andia gradens tjänsteman, förste revisor, samt fyra första gradens tjänstemän, benämnda
revisorer och bokhållare. A byrån äro därjämte anställda en extra förste
revisor och en extra revisor, vilka åtnjuta avlöning från å extra stat anvisat anslag.
A riksbokslutsbyrån tjänstgöra två å ordinarie stat uppförda kvinnliga biträden
av andra graden, ett å extra stat uppfört biträde av första graden samt två
biträden, som åtnjuta avlöning från av Kungl. Maj:t särskilt anvisade medel. Sistnämnda
båda biträden tjänstgöra å den så kallade giroavdelningen.

Kammarrätten har enligt gällande instruktion att till prövning och avgörande
upptaga:

l:o. Balansmål eller angivelser emot kronans och allmänna verks uppbördsman
och redogörare för tillgrepp och förskingring av sådana dem, under eget ansvar
inför kronan eller verket, anförtrodda medel eller persedlar, för vilka redogörelse
ingårotill kammarrättens revisionsavdelning.

2:0- Atal mot ämbete- och tjänstemän för fel och försummelser i avseende
å såväl uppbörden, förvaltningen och redovisningen av de i l:o omförmälda medel
och persedlar som ock kontrollen och tillsynen därvid; dock att, därest åtalet avser
hovrätter eller kollegier, statskontoret, armé- eller marinförvaltningen, kammarrättens
åtgärd ej må sträcka sig längre än att överlämna frågan till justitiekanslersämbetets
handläggning.

Från de i l:o och 2:o nämnda mål undantagas åtal mot ämbete- och tjänstemän
vid krigsmakten för brott, som förövats i fält eller inom fästning, som för
annat ändamål än övning ställes eller är ställd på krigsfot, eller på sjötåg i krigstid,
såvida åtalet anställes, medan truppen är i fält eller sjötåget varar eller fästningen
fortfarande är ställd på krigsfot.

3:o. Revisionsavdelningens och advokatfiskalens anmärkningar vid de för granskning
inkomna räkenskaperna angående kronans eller andra allmänna medel eller
persedlar, evad dessa anmärkningar avse uppbörden, förvaltningen, redovisningen

Statsutskottets utlåtande Nr 107.

7

eller kontrollen, ävensom anmärkningsmål, anhängiggjorda av de för granskning av
statens trafikerade järnvägars och statens järnvägsbyggnaders räkenskaper och förvaltning
utsedda överrevisorerna.

4:o. Anmälningar och åtal i anledning av försummelse att inom föreskriven
tid till kammarrätten avlämna räkenskaper för granskning.

5:o. Frågor om befattningshavare i kammarrätten tillkommande aktoratseller
anmärkningsarvode.

6:o. Tvister angående betalning på grund av borgen för kronans uppbördsmän.

7:o. Besvär över Kungl. Maj:ts befallningshavandes beslut i frågor om debitering
av utskylder eller avgifter, enligt vad särskilt finnes stadgat.

8:o. Besvär över Kungl. Maj:ts befallningshavandes förordnanden, som angå
utfordrande av kronans räntor och ingälder samt avse beskattningsförfattningarnas
tillämpning och verkställighet, då icke fråga är om vad utmätas skall eller om förment
olaglighet vid själva utmätningen.

9:o. Besvär i taxeringsmål ävensom över Kungl. Maj:ts befallningshavandes
beslut i frågor om böter enligt bevillningsförordningen och förordningen om inkomstskatt
samt i mål om debetsedelslösen.

10:o. Besvär i mål om mantalsskrivning samt ansvar enligt förordningarna
angående mantalsskrivning.

ll:o. Besvär över Kungl. Maj:ts befallningshavandes beslut i mål angående
avkortning av allmänna medel.

12:o. Av vederbörande förvaltningsmyndigheter prövade, underställningsvis
eller genom besvär inkomna mål angående avskrivning av allmänna medel så ock
genom besvär inkomna mål om avskrivning av persedlar.

13:o. Frågor om avskrivning i kammarrättens advokatfiskalskontors aktoratsräkning
och revisionsavdelnings aktoratsböcker.

14:o. Av Kungl. Maj:ts befallningshavande avgjorda, genom underställning
eller besvär inkomna mål angående restitution av allmänna medel.

15:o. Besvär över vederbörande förvaltningsmyndigheters beslut i frågor
angående överskott och brister i arméns eller marinens persedelförråd (reskontreringsmål).

16:o. Besvär över förvaltningsmyndigheternas beslut i anmärknings- eller
redogörelsemål.

17:o. Besvär över utslag, meddelade av konsistorierna eller av Kungl. Maj:ts
befallningshavande och konsistorierna gemensamt i frågor om orätt förvaltning av
eller bristande redovisning för allmänna läroverks och kyrkors med flera dylika
medel.

18:o. Av Kungl. Maj:ts befallningshavande prövade fattigvårdsmål, enligt
vad särskilt finnes stadgat.

19:o. Sådana från fångvårdsstyrelsen, enligt den för detta ämbetsverk gällande
instruktion, till kammarrätten överlämnade anmärkningsfrågor, där yrkande
om ersättning blivit väckt emot landshövding eller landshövdingämbete.

20:o. De anmärkningar mot förmyndarkammarens i Stockholm förvaltning
och räkenskaper, som av vederbörande revisorer i deras berättelse blivit framställda.

8

Statsutskottets utlåtande Nr 107.

Statsbokföringskommitténs

uppgifter.

o

21:o. Åtal för fel och försummelse i tjänsten av andra befattningshavare
i kammarrätten än presidenten och ledamöterna.

Kammarrätten består av president och tio kammarrättsråd. I handläggningen
av de ovan under punkterna 3—5, 11—16, 19 och 20 omförmälda mål deltaga såsom
ledamöter två revisionskommissarier, den ene av dem såsom föredragande.
Revisionskommissarierna intaga i avlöningskänseende en mellanställning mellan andra
och tredje gradens tjänstemän, med en begynnelseavlöning av 6,800 kronor.

I den till kammarrätten hörande revisionsavdelningen verkställes granskningen
av de kronans och andra allmänna räkenskaper, i avseende å vilka ej annorledes är
förordnat; och gäller i fråga om berörda revision, att. så snart räkenskaperna inkommit,
med dem ofördröjligen skall företagas en förberedande undersökning i
huvudsakligt syfte att utröna, huruvida propriebalans eller äventyr för kronans eller
det allmännas säkerhet i något hänseende må förennnas, i vilken händelse anmälan
därom genast bör hos kammarrätten göras; skolande därefter de räkenskaper, vilka
icke förut undergått granskning i detalj, fullständigt granskas samt de redogörelser,
som i det redovisande verket blivit detaljgranskade, underkastas, i den män tiden
det medgiver, ytterligare revision, mindre i avseende å redogörelsernas sifferuppgifter
än till kontrollerande av vederbörande myndigheters förvaltningsåtgärder.

Denna så kallade ordinarie revision bör vara fullbordad senast inom ett år
från den dag, räkenskapen blivit till revisionsavdelningen avlämnad, där ej för
granskningen av någon särskild räkenskap är eller kan varda annorlunda föreskrivet.

A kammarrättens ordinarie stat för år 1920 äro uppförda följande befattningshavare
tillhörande revisionsavdelningen, nämligen 2 första revisorer, 26 revisorer
och 8 kvinnliga biträden av andra graden (räknebiträden). Revisorerna åtnjuta
en begynnelseavlöning av 4,500 kronor. För första revisorerna tillkomma
arvoden å 800 kronor. På extra stat för innevarande år äro beviljade medel till
4 revisorer och 4 räknebiträden ävensom till fyllnad i avlöningen åt en extra förste
revisor, vilken befattning uppehälles av eu ordinarie revisor. Under förutsättning
att revisionsavdelningen bibehålies i kammarrätten, har kammarrätten emellertid
hemställt om utökande av den extra personalen med ytterligare 7 extra revisorer
och 5 extra räknebiträden.

Beträffande stat sbokföring skommittén och dess arbete torde, efter en från
kommittén erhållen redogörelse, böra framhållas följande:

Sedan för Kungl. Maj:t blivit erinrat, att föreskrifterna om sammanförandet i
statskontoret av de olika ämbetsverkens räkenskaper icke syntes fullt tillfredsställande,
särskilt med hänsyn till behövligheten av att en i möjligaste mån fullständig
kontroll över statsräkenskapen måtte kunna vinnas, uppdrog Kungl. Maj:t
den 26 september 1902 åt särskilda kommitterade att avgiva yttrande om de
ändringar i gällande bestämmelser rörande bokföringen i statskontoret, vilka kunde
anses påkallade, ävensom framställa förslag om sådana ändringar i de särskilda
ämbetsverkens bokföring, som kunde föranledas av en föreslagen ändrad eller utvidgad
bokföring i statskontoret.

Efter det dessa kommitterade utfört särskilda efter olika principer planlagda
försök till åstadkommande av en enhetlig, till kassakontroll och månatliga översikter
syftande central huvudbokföring, utverkade kommitterade Kungl. Maj:ts med -

Statsutskottets utlåtande Nr 107.

9

givande att från samtliga medelsförvaltande ämbetsverk och myndigheter infordra
månatliga kassarapporter beträlfande den löpande kassarörelsen under år 1904.
Efter att hava undersökt och ordnat det sålunda förefintliga materialet, uppställde
kommitterade i huvudsak följande program för statsbokföringsreformen:

Uppställningen av statsförvaltningens olika räkenskaper bör vara i möjligaste
mån enhetlig, varjämte den största möjliga enkelhet och reda måste eftersträvas.

Primärräkenskaperna måste vara inrättade med hänsyn till den centrala
bokföringens krav, detta för att rikshuvudboken skall kunna upprättas snabbt och
tillförlitligt.

För reformen har även uppställts det kravet, att under årets lopp skall
månad för månad vinnas en ständig överblick av ställningen å riksstatens inkomsttitlar
och utgiftsanslag. För detta syftes vinnande måste den primära bokföringen
ordnas med månatliga avslutningar.

Med statsbokföringsreformen har jämväl åsyftats, att rikshuvudbokföringen skall
innefatta kassakontroll, vilket betingar, att bokföringen hänföres till de verkligen
inbetalda och utbetalda beloppen.

Till statsbokföringsreformens principer hör ock, att alla beslut om utbetalningar
omedelbart skola verkställas, varigenom skillnaden mellan kassabokföringen
och den förr allmänt tillämpade anordningsbokföringen i möjligaste mån avlägsnas.

Tid efter annan hava uppå förslag av statsbokföringskommittén av Kungl.
Maj:t fastställts formulär för olika ämbetsverk och myndigheter, som utgöra s. k.
huvudförvaltningar, så att numera endast återstå överståthållareämbetet, utrikesdepartementet,
arméförvaltningen, mynt- och justeringsverket, generaltullstyrelsen
och stuteriöverstyrelsen. På uppdrag av riksgäldsfullmäktige har statsbokföringskommittén
jämväl utarbetat förslag till förändrat formulär för riksgäldskontoret.

Härtill torde, på grund av uttalanden av riksdagen, böra komma pensionsstyrelsen,
riksförsäkringsanstalten och eventuellt universiteten, vilka hittills icke
betraktats som huvudförvaltningar.

Då det visat sig, att de olika ämbetsverken och myndigheterna icke alltid
rätt uppfattat formulären, till följd varav felaktigheter i den centrala bokföringen
yppat sig, uppdrog Kungl. Maj:t den 21 december 1917 åt statsbokföringskommittén
att underkasta länens räkenskaper en formell granskning; och hava dessa
räkenskaper från och med år 1918 månatligen insänts till kommittén och därstädes
underkastats sådan granskning.

Då därefter nya formulär i december månad 1918 fastställdes för veterinärhögskolan,
institutet för blinda, nationalmuseum och kommerskollegium, meddelades
motsvarande föreskrifter angående formell granskning av dessas räkenskaper. Under
de senare åren hava också lotsstyrelsens samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
räkenskaper i enahanda syfte insänts till kommittén, ehuru uttrycklig föreskrift
därom icke finnes meddelad.

På grund av de till kommittén ingående månatliga kassarapporter och uppgifter
angående tillflödet å riksstatens inkomsttitlar respektive belastningen å utgiftsanslagen
upprättar kommittén månatligen sammandrag utvisande realiserandet av
budgeten, vilka överlämnas till vederbörande departementschefer.

Bihang till riksdagens protokoll 1920■ 6 samt. 48 käft. (Nr 107.)

2

10

Statsutskottets utlåtande Nr 107.

Jtcvisions hommitterades tillsättande.

Statsbokföringskommitténs arbete ledes närmast av dess verkställande ledamot.
Kommittén är uppdelad på fyra olika avdelningar, nämligen:

1) formuläravdelningen, som har att utarbeta förslag till nya bokföringsformulär
samt förslag till allmänna föreskrifter om medelsförvaltningen,

2) länsavdelningen, som har till uppgift att verkställa den formella
kontrollen av länens medelsredovisningar och i övrigt öva tillsyn å samt framställa
förslag beträffande länens bokföring och redovisningsväsende,

3) allmänna avdelningen, som har att granska de från de centrala
ämbetsverken och myndigheterna ingående räkenskaperna och rapporterna, samt

4) kansliavdelningen, som bland annat upprättar de s. k. belastningstabellerna,
handhar kommitténs expedition och ekonomi m. m.

Hos kommittén äro för närvarande anställda 3 avdelningschefer, varav en
kvinnlig, 8 manliga samt 22 kvinnliga assistenter och biträden, vartill komma tillfälliga
biträden samt å formuläravdelningen arbetande särskilda sakkunniga.

Förevarande fråga har varit föremål för ett omfattande utredningsarbete.

I juni 1912 uppdrog chefen för finansdepartementet efter därom
erhållet bemyndigande åt tvenne sakkunniga — de s. k. revisionskommitterade
— att inom departementet verkställa utredning och avgiva
förslag i syfte att åvägabringa ökad enhetlighet och effektivitet i statens
centrala räkenskaps- och revisionsväsen.

I det statsrådsprotokoll, vari frågan om de sakkunnigas tillkallande
behandlades, utvecklades, hurusom kontrollen över ihedelsförvaltningen
genom de underordnade revisionsorganen lede av bristande enhetlighet
och reda. De största olägenheterna vidlådde emellertid organisationen
av den centrala medelskontrollen, vilken vore förlagd till två skilda
ämbetsverk, statskontoret och kammarrätten. Å statskontorets riksbokslutsbyrå
skulle nämligen genom rikshuvudbokens upprättande utövas
budgetkontroll, medan kammarrättens revisionsavdelning hade att utföra
den kamerala granskningen av statsräkenskapen. Kammarrättens revisionsavdelnings
arbete avsåge emellertid alldeles samma område som
riksbokslutsbyråns och båda inriktades på ett och samma mål, nämligen
räkenskapskontrollen: å ena sidan riksbokslutsbyrån mera positivt genom
räkenskapernas samarbetande till en budgetredovisning samt deras undersökning
gent emot riksstaten ävensom kassakontroll, och å den andra
sidan revisionsavdelningen mera negativt genom räkenskapernas undersökning
i detalj emot verifikationer och författningar. Till olägenheterna
av splittringen av kontrollen komme, att till båda de nämnda ämbetsverken
förlagts uppgifter, som vore alldeles främmande för medelskontrollen.

Statsutskottets utlåtande Nr 107.

11

Revisionskommitterade framlade i augusti 1913 betänkande med
förslag till inrättande av ett riksrevisionsverk. Häri framhölls bland
annat, hurusom under den nuvarande bristen på enhetlighet inom statens
revisionsväsen vissa grenar av statsförvaltningen vore underkastade flerdubbel
granskning, nämligen både av specialrevisioner och av kammarrättens
revision, andra grenar däremot endast av kammarrättens revision,
under det att vissa ingalunda oviktiga områden av förvaltningen genom
omständigheternas makt — huvudsakligen emedan under den stora splittringen
intet centralt ämbetsverk haft ansvaret för och sin uppmärksamhet
oavlåtligt fästat på, att revisionsorganen alltjämt fungerade tillfredsställande
— kommit att alldeles undgå granskning eller endast
underkastats en på all sakkunskap blottad siffergranskning. Det vore
uppenbarligen en angelägenhet av yttersta vikt att klarlägga, huru denna
ojämnhet skulle kunna undanröjas.

Att man på vissa områden av statsförvaltningen infört specialrevisioner,
hade utan tvivel mången gång haft sin grund i en känsla
av, att den centrala revisionen i kammarrätten saknade erforderlig kompetens
för att utöva en verkligen effektiv granskning av dessa områden.
Detta hade i sin ordning medfört, att kammarrättens revision i avseende
å de räkenskaper, som de underordnade revisionsorganen skolat granska,
fått benägenhet att nedsjunka till en helt ytlig och punktuell granskning.
Samtidigt hade emellertid ingen uppmärksamhet ägnats däråt, att de
luckor i granskningen, som lämnats av specialrevisionerna, kommit att
täckas av det centrala kontrollorganet.

Kommit^erade framhöllo vidare, att den centrala bokföringen endast
vore en del av den centrala finanskontrollen, i all synnerhet sedan denna
bokföring redan för största delen av statsförvaltningen ordnats och jämväl
för övriga delar av förvaltningen skulle ordnas så, att den tillika innefattar
en central kassakontroll. Budgetredovisning och kameral revision
kunde för den skull icke från varandra skiljas, om de skulle lämna ett
tillfredsställande resultat.

Enligt revisionskommitterades förslag skulle riksrevisionsverket
hava till huvudsaklig uppgift att utöva den centrala kontrollen å förvaltningen
av kronans och vissa andra allmänna medel och tillgångar,
avdöma därvid uppkommande anmärkningsmål, upprätta budgetredovisning
och rikshuvudbok samt tillse, att statens räkenskaps- och revisionsväsen
i sin helhet tillfredsställande funktionerade.

Enligt kommitterades mening skulle verket till en början icke
övertaga väsentligen andra åligganden än dem, som nu påvilade statskontorets
riksbokslutsbyrå och kammarrättens revisionsavdelning jämte

Revisiontkom•
mitterades
förslag.

Utlåtande
av statskontoret
den
6 nov. 1913

Utlåtande
av kammarrätten
den
34 nov. 1913.

12 Statsutskottets utlåtande Nr 107.

anmärkningsmålens avdömande och vad därmed ägde omedelbart sammanhang.

Sedan emellertid det centrala revisionsverket hunnit fullt organiseras
och vunnit stadga, kunde nya uppgifter tillkomma. Dessa borde
i främsta rummet avse kontroll å specialrevisionerna inom statsförvaltningen
och å det sätt, varpå den lokala bokföringen verkställdes.

En bland ämbetsverkets främsta uppgifter skulle vara att utöva
ständig tillsyn därå, att statens räkenskapsväsen ändamålsenligt funktionerade
och att erforderliga förbättringar inom detsamma bleve vidtagna.

I det utlåtande över betänkandet, som infordrades från statskontoret,
anförde detta ämbetsverk, att det skulle vara till fördel för det
allmänna, om det centrala revisionsorganet kunde på ett mera verksamt
sätt övervaka statens hela räkenskaps- och revisionsväsen för att ingripa
till avhjälpande av bristfälligheter, där sådana på detta vidsträckta
område yppade sig, samt för att taga initiativ till förbättringar inom
samma område. Den erforderliga förstärkningen av den centrala revisionen
borde dock ej ske så, att statsförvaltningens verkningsförmåga i
något annat avseende äventyrades, vilket skulle bliva förhållandet, om
riksbokslutsbyrån utbrötes ur statskontoret. Ämbetsverket skulle nämligen
härigenom förlora den överblick över finansförvaltningen, som
det nu ägde, och bliva i avsaknad av en del av det material, som vore
behövligt vid besvarandet av ett flertal frågor, som plägade remitteras
till ämbetsverket.

Inom statskontoret förefanns en reservant, som i huvudsak tillstyrkte
förslaget under anförande, bland annat, att revisionens ställning
borde göras stark gent emot förvaltningen, som skulle revideras, att
fördenskull central revision icke borde uppdragas åt ämbetsverk med
huvudsakligen andra uppgifter, att ej heller den centrala revisionen borde
splittras på flera ämbetsverk och att således de båda nu befintliga
organen för den centrala revisionen, statskontorets riksbokslutsbyrå och
kammarrättens revisionsavdelning, borde utbrytas från de ämbetsverk,
av vilka de nu utgjorde delar, och förenas till ett riksrevisionsverk.

Kammarrätten, som jämväl hördes över förslaget, framhöll i sitt
utlåtande såsom anmärkningsvärt, att kommitterade ej inlåtit sig på
någon undersökning om och i vad mån de brister, som kunde vidlåda
vårt nuvarande revisionsväsen, kunde avhjälpas inom de bestående förhållandenas
ram, men framför allt ansåg kammarrätten, att bärande skäl
icke vore anförda för den föreslagna sammanslagningen av delar av två

Btalsu/skottets utlåtande Nr 107.

13

ämbetsverk. Och kammarrätten betonade, att kommitterades organisationsförslag
under alla omständigheter inneburo en fara för, att den
kamerala revisionen komme att i vikt och betydelse sättas tillbaka för
budgetredovisningen och den därmed i sammanhang stående granskningen.

Den nuvarande organisationen av den centrala statsmedelskontrollen
vore enligt kammarrättens mening att föredraga framför kommitterades
organisationsförslag. Kammarrätten framhöll, att även om det kunde
vara sant, att såväl rikshuvudbokföringen och vad därmed ägde sammanhang
som den kamerala revisionen i egentlig mening till sitt syfte
gånge ut på kontroll däröver, att statens inkomster behörigen inflöte
och redovisades och att statens utgifter instämde med fastställda stater
och i övrigt givna föreskrifter, så vore dock denna kontroll av så olika
art och beskaffenhet, att den både kunde och lämpligen även borde uppdelas
på olika linjer. Fördenskull förelåge, enligt kammarrättens uppfattning,
ej heller någon nödvändighet av att sammanföra kontrollarbetet till ett
verk, utan kunde det såsom hittills väl fortgå inom skilda verk. Därvid
borde beaktas, framhöll kammarrätten, att ämbetsverket av hänsyn till sitt
övriga arbete — beskattnings-, mantalsskrivnings- och även fattigvårdsmåfen
— alltjämt behövde tillgång till taxerings- och mantalslängder,
vilket nu kunde ske utan omgång under pågående föredragning. Kammarrättens
huvudanmärkning i fråga om riksrevisionsverkets föreslagna
befogenheter och organisation riktade sig emot verkets domsrätt och
avsåg att påvisa, dels att domstolen ur rättsskipningssynpunkt skulle
bliva alltför svag, dels ock att verkets dubbelställning såsom domstol
och revisionsmyndighet skulle vara ägnad att väcka betänklighet. I förra
hänseendet hade kammarrätten understrukit behovet av att i anmärkningsmålens
avgörande deltaga domare med erfarenhet och vana vid även
annan administrativ rättskipning än blott anmärkningsmåls avdömande.

Kammarrätten yttrade emellertid ock, att kammarrätten lika med
kommitterade funne en reform i syfte att åvägabringa större enhetlighet
och effektivitet i statens revisionsväsen för visso önskvärd. Kammarrätten
uppdrog därför i sitt utlåtande vissa linjer för den omorganisation
av ämbetsverket, som jämväl efter dess uppfattning vore erforderlig.
Vad angår kammarrätten såsom domstol ifrågasattes endast, att de
nuvarande revisionskommissarierna skulle erhålla kammarrättsråds ställning.
Beträffande kammarrätten såsom revisionsmyndighet syntes däremot
behovet av en reform vara mera djupgående. Härutinnan föreslogs,
att revisionsärendena i allmänhet skulle av cheferna för vederbörande
revisionskontor föredragas för presidenten, som i dylika frågor skulle
ensam äga beslutanderätt. Kontorscheferna borde fördenskull erhålla

Gransknings sakkunniga.

Statskontorets
utlåtande den
20 mars 1914.

14 Statsutskottets utlåtande Nr 107.

samma ställning i avlöningshänsende som de nuvarande revisionskommissarierna,
varjämte det sannolikt bleve nödvändigt öka dessa tjänstemäns
antal. Den nu angivna ordningen förutsatte emellertid, att kammarrättens
president icke längre deltoge i avdömandet av anmärkningsmålen.

Med anledning av ämbetsverkens avvisande ställning blevo, jämlikt
Kungl. Maj:ts bemyndigande i november 1913, sakkunniga tillkallade
för att inom finansdepartementet biträda vid granskningen av förslaget
till inrättande av ett riksrevisionsverk och de mot samma förslag framställda
anmärkningarna samt avgiva det utlåtande och förslag, vartill
granskningsarbetet kunde föranleda.

Dessa s. k. granskningssakkunniga avgåvo sitt betänkande i februari
1914, vari inrättandet av ett riksrevisionsverk tillstyrktes. De sakkunniga
ansågo för sin del, att redan den omständigheten, att den centrala
revisionen och kontrollen å statens ekonomiska förvaltning vore uppdelad
mellan två skilda ämbetsverk, av vilka det ena — statskontoret
— dessutom hade sig anförtrott en omfattande och mångsidig medelsförvaltning
och företrädde statsverkets gemensamma kassa, pekade hän
pa ett förhållande, som krävde rättelse. En reform av kammarrätten
med dess många och olikartade uppgifter skulle enligt de sakkunnigas
uppfattning icke leda till önskat resultat.

Granskningssakkunniga förordade emellertid vissa modifikationer i
revisionskommitterades förslag.

För att för statskontoret minska olägenheterna av riksbokslutsbyråns
utbrytande ur ämbetsverket föreslogo sålunda granskningssakkunniga,
i olikhet med vad revisionskommitterade förordat, att bokföringen
av statsverkets giroräkning samt upprättandet av statsliggaren icke
skulle överflyttas till det nya verket utan kvarbliva i statskontoret. För
att tillgodose kraven på full sakkunskap vid avdömandet av anmärkningsmålen
i såväl rent juridiskt som förvaltningsrättsligt hänseende
föreslogo granskningssakkunniga inrättande av en särskild revisionsrätt,
vilken skulle till behandling och avgörande upptaga de anmärkningsmål,
som dit hänvisades av riksrevisionsverket. Domstolen skulle bestå
av fyra ledamöter, två från kammarrätten och två från riksrevisionsverket.
Aven vissa andra jämkningar i revisionskommitterades förslag
förordades av granskningssakkunniga.

Statskontoret, som sattes i tillfälle att yttra sig över det nya förslaget,
fann, att trots de av granskningssakkunniga föreslagna ändrin -

Statsutskottets utlåtande Nr 107.

15

gärna i revisionskommitterades förslag ett bortflyttande från statskontoret
av de å riksbokslutsbyrån befintliga arbetskrafter skulle medföra
svårigheter vid behandlingen av en mängd frågor, som just genom den
intima samverkan inom statskontoret mellan riksbokslutsbyrån och verkets
övriga avdelningar utan omgång kunde finna sin lösning. Då alltså
riksbokslutsbyråns utbrytande ur ämbetsverket skulle medföra allvarliga
olägenheter, avstyrkte statskontoret fortfarande förslaget i denna del.

En reservant inom statskontoret tillstyrkte i allt väsentligt förslaget.
lian framhöll, att riksbokslutsbyråns insikt och erfarenhet i
räkenskapsfrågor visserligen kunde genom meddelande av upplysningar
och råd utgöra ett stöd för de ämbets- och tjänstemän, som hade speciella
förvaltningsfrågor om hand, samt att riksbokslutsbyrån i stor utsträckning
varit anlitad i sådant syfte både av statskontorets övriga
byråer och av andra ämbetsverk, och att så säkerligen komme att bliva
även i framtiden. Men då de andra ämbetsverken förmått reda sig
med den hjälp, de erhållit från en utanför stående byrå, finge man icke
frånkänna statskontorets utgifts- och fondbyråer samma förmåga. Icke
ens hänsynen till statskontorets speciella ändamål borde således utgöra
något hinder för den ur allmännare synpunkter påkallade reformen.

Kammarrätten riktade sig i sitt i ämnet avgivna utlåtande mot
den av de granskningssakkunniga föreslagna ordningen för anmärkningsmålens
förberedande behandling samt den ändring i revisorernas ställning
och befogenhet, som skulle bliva en följd av att riksrevisionsverket
såsom sådant skulle besluta, huruvida framställd anmärkning skulle överlämnas
till revisionsrättens avgörande. Åven den föreslagna organisationen
av domstolen‘fann kammarrätten otillfredsställande, bland annat
emedan revisionsrätten skulle komma att sakna sammanhållning och
ledning. Kammarrätten, som fortfarande ansåg, att den av ämbetsverket
i dess första utlåtande angivna planen för reform av revisionsväsendet
skulle bliva till sina verkningar fullt tillfredsställande, avstyrkte
alltså även det nya förslaget. Om i allt fall det förutvarande sambandet
mellan kammarrätten och dess revisionsavdelning skulle upplösas,
så borde anmärkningsmålens handläggning och avdömande fortfarande
förbliva hos kammarrätten. De borde dit överlämnas på samma sätt
och i samma ordning, som föreskrivits för vissa andra revisionella anmärkningar.
Kammarrättens organisation såsom domstol borde ock förbliva
orubbad allenast med den ändring, att revisionskommissariernas
ställning förändrades till kammarrättsråds med revisionsrotel.

Kammarrättens
utlåtande
den 7 april
1914.

16

Statsutskottets utlåtande Nr 107.

Tillkallande
av sakkunniga
den 16 maj
1919.

Den 16 maj 1919 tillkallade slutligen efter erhållet bemyndigande
chefen för finansdepartementet särskilda sakkunniga,’ som skulle hava
att framlägga förslag till ett riksrevisionsverk. Beträffande de direktiv,
som lämnats för detta utredningsarbete, inhämtas av statsverkspropositionen,
att departementschefen, efter att hava redogjort för den föregående
utredningen i frågan, till statsrådsprotokollet angående de sakkunnigas
tillkallande anfört följande:

»Av den lämnade redogörelsen framgår, att, ehuru enighet torde
råda därom, att reformer äro av nöden för att åstadkomma sammanhållning
och effektivitet i det centrala räkenskaps- och revisionsväsendet,
meningarna äro helt motsatta rörande reformernas innehåll. Också föreligga
rätt så mångskiftande förslag i ämnet. Att under sådana förhållanden
träffa det riktiga valet är ingalunda lätt, och vanskligheten
ökas därigenom, att de skilda uppslagen, mer eller mindre, snarare hava
karaktären av program för frågans lösning än utgöra i detalj utförda
förslag till organisation av här ifrågavarande förvaltningsgrenar. Innan
definitivt förslag i frågan kan framläggas, återstår alltså ett arbete, som
är så krävande på grund av sin invecklade och speciell sakkunskap
fordrande beskaffenhet, att det icke synes med fördel kunna utföras av
de ordinarie arbetskrafter, som stå till finansdepartementets förfogande.
Jag nödgas därför ifrågasätta, att särskilda sakkunniga ånyo tillkallas
för denna frågas behandling. En dylik utväg torde jämväl av den
anledning vara önskvärd, att det synes mig angeläget, att man söker
utforma ett förslag, som förmår samla större enighet än de, som hittills
sett dagen. För egen del tilltror jag mig icke att kunna med bestämdhet
angiva riktlinjerna för den blivande organisationen; men jag anser
det böra undersökas, om icke lösningen kan vinnas på den vägen, att
ett riksrevisionsverk upprättas med noga begränsade, rent administrativa
uppgifter med avseende å statens centrala räkenskaps- och revisionsväsen.
Domsrätten i anmärkningsmål synes mig däremot böra bibehållas
i kammarrätten.

Jag förutsätter härvid, att de båda huvuduppgifter, som skola tillkomma
riksrevisionsverket, betraktas såsom likvärdiga, och betonar, att
vid verkets organisation noga bör tillses, att den kamerala revisionens
intressen bliva behörigen tillgodosedda.

Jag hämtar stöd för den meningen, att ett nytt verk bör inrättas
och att det ej är tillfyllest med förändringar inom de bestående ämbetsverken
av de förhållanden, som statsbokföringsreformens genomförande
redan föranlett i fråga om utvecklingen och organisationen av
statsbokföringskommittén, särskilt genom kimgörelsen den 21 december

W

Statsutskottets utlåtande Nr 107.

17

1917 med föreskrifter angående medelsförvaltningen i länen. Genom
denna kungörelse tiar det nya statsbokföringssystemet införts i länens
räkenskaper, varvid stadgats, bland annat, att kassarapporter med därtill
hörande avskrifter av inkomst- och utgiftsjournaler samt inkomstoch
utgiftsböcker jämte verifikationer ävensom debiterings- och uppbörd
sredogörelser samt bötesredogörelser skola månatligen insändas till
statsbokföringskommittén, som har att granska samtliga ifrågavarande
räkenskapshandlingar i formellt hänseende, och att före den 1 maj påföljande
år överlämna desamma, utom kassarapporterna, till kammarrätten
för den detta ämbetsverk åliggande granskning. Den betydelsefulla
granskningsuppgift, som sålunda tillagts statsbokföringskommittén,
bär statskontoret icke sett sig i stånd att mottaga. Under dessa förhållanden
måste statsbokföringskommittén redan anses fungera i viss
mån såsom ett ämbetsverk. Redan med hänsyn härtill synes det mig
nödvändigt, att snarast ett avgörande bliver träffat, huru det centrala
räkenskaps- och revisionsväsendet skall organiseras. Jag förutsätter
sålunda, att de uppgifter, som nu tillkomma statsbokföringskommittén,
skola överflyttas på ett blivande riksrevisionsverk och att i organisationsplanen
skola ingå förslag jämväl angående statsbokföringskommitténs
avveckling.»

De sakkunniga framlade i december 1919 förslag till det nya ämbetsverkets
organisation ävensom till stat för verket. Förslaget, som i
huvudsak ligger till grund för statsverkspropositionens framställning i
ämnet, har av de sakkunniga sammanfattats sålunda.

»Det nya ämbetsverket skall utöva ständig tillsyn därå, att statens
räkenskaps- och revisionsväsen ändamålsenligt funktionerar och
att erforderliga förbättringar inom detsamma varda vidtagna. I detta
syfte skall riksrevisionsverket efter samråd med vederbörande ämbetsverk
eller myndigheter fastställa formulär för deras räkenskaper och
övriga redovisningshandlingar samt meddela föreskrifter om sättet för
räkenskapsposternas behöriga bokföring och verificerande.

Ämbetsverket skall utöva den centrala kontrollen å statens inkomster
och utgifter samt å förvaltningen av statsförmögenheten ävensom
i övrigt handlägga ärenden, vilka äga samband med denna
kontroll.

Riksrevisionsverket skall med uppmärksamhet följa utvecklingen
inom de områden, som äro föremål för dess verksamhet, samt hos
Kungi. Magt föreslå erforderliga ändringar i de författningar och föreskrifter,
vilkas tillämpning det tillkommer verket att kontrollera, ävenBihancj
till riksdagens protokoll 1920. 6 saml. 48 höft. (Nr 107.) 3

Förslagets

innebörd.

18

Statsutskottets utlåtande Nr 107.

som avgiva förslag till de nya bestämmelser eller andra åtgärder, vilka
ämbetsverket på grund av gjorda iakttagelser funnit vara av behovet
påkallade.

'' Revisionen och därmed sammanhängande uppgifter.

Ämbetsverket skall tillse, att de räkenskaper och redovisningshandlingar,
vilka jämlikt särskilt meddelade bestämmelser skola till ämbetsverket
avgivas av statsmyndigheter, statstjänstemän och statsunderstödda
inrättningar ävensom av korporationer och enskilda, som erhålla
anslag av statsmedel mot redovisningsskyldighet, bliva vederbörligen
granskade.

Granskningen skall avse att kontrollera, förutom redogörelsernas
överensstämmelse med fastställda formulär samt deras riktighet till siffran,
att inkomsterna uppburits och redovisats samt utgifterna verkställts och
bokförts i enlighet med riksstat, utfärdade författningar och specialstater,
ävensom att i övrigt vid förvaltningen av kronans medel och’andra tillgångar
gällande föreskrifter blivit följda samt nödig sparsamhet och
statens bästa iakttagits.

Riksrevisionsverket äger att i fall av behov bestämma, att revisionen
skall verkställas inom det redovisande verkets lokaler.

Beträffande vid granskningen påvisade felaktigheter — de må avse
formella förfoganden eller oriktiga medelsdispositioner eller eljest —
skall riksrevisionsverket äga att meddela vederbörande dels i bokföringshänseende
erforderliga föreskrifter, dels även anvisningar om det sätt,
varpå rättelse skall ske.

Om en anmärkning rör sig om belopp av så ringa storlek, att
sakens utredning och beivrande anses vålla mera arbete och kostnad än
som motsvarar beloppet, må ämbetsverket på framställning av vederbörande
granskare kunna låta frågan om krav i anledning därav förfalla.
Vid fattande av dylikt beslut bör emellertid tagas hänsyn till
föreliggande omständigheter, såsom om beloppet representerar en tid
efter annan återkommande utgift, om i en och samma räkenskap förekommer
mer än en dylik utgift eller om principiella skäl till anmärkning
kunna anses föreligga.

Då riksrevisionsverket efter skriftväxling med vederbörande och i
övrigt verkställd utredning finner, att medel, som utbetalats, böra återbäras
eller att medel, som skolat inflyta, icke influtit eller att persedlar
icke behörigen redovisats, och om i sådant fall vederbörande icke ställer
sig riksrevisionsverkets anvisning till efterrättelse, skall talan genom
därtill av ämbetsverket förordnad tjänsteman utföras inför kammarrätten.

Statsutskottets utlåtande Nr 107.

1!)

Vanligtvis lärer riksrevisionsverket komma att meddela sådant förordnande
åt den revisor, inom vilkens revisionslott anmärkningen uppkommit,
Denne väcker därefter talan i en till kammarrätten ställd
skrivelse, åtföljd av hela den utredning, som i ärendet åvägabragts i
riksrevisionsverket och på grund av vilken verket fattat sitt beslut
om talan.

Den process, som därefter skall förekomma inom kammarrätten,
torde komma att följa de former, som därför äro givna.

Sedan kammarrättens utslag meddelats, må riksrevisionsverket i
händelse av befogenhet förordna någon sin tjänsteman att överklaga
detsamma hos regeringsrätten.

Då laga kraftvunnet utslag föreligger, skall riksrevisionsverket
vaka däröver, att utdömda medel inflyta och varda redovisade ävensom
att persedlar i föreskriven ordning uppdebiterats. Hos ämbetsverket
skall förty föras aktoratsbok.

Därest i andra fall än nu är sagt vid granskningen inom riksrevisionsverket
någon oriktighet påträffas, som ej kan av detta ämbetsverk
avhjälpas, skall riksrevisionsverket överlämna ärendet till vederbörande
ämbetsmyndighet för laga åtgärd.

Riksrevisionsverket må hos de myndigheter, tjänstemän och institutioner,
vilkas räkenskaper skola granskas inom ämbetsverket, låta
verkställa inventeringar av kassor, värdehandlingar och förråd samt
undersökningar rörande redovismngsväsendet ävensom inhämta de underrättelser
i övrigt rörande förvaltningen och kontrollen dåra, som för
utförande av verkets åligganden kunna erfordras.

Inventeringsförrättare skall till riksrevisionsverket avgiva berättelse
över sina iakttagelser inom tid, som av verket bestämmes. Den, som
verkställer förrättning av ifrågavarande slag, må icke vara gäst hos den,
vilkens förvaltning är föremål för undersökning.

Riksrevisionsverket skall tillse, att revisionen vid de ämbetsverk,
inom vilka företages granskning av underordnade myndigheters redogörelser,
utföres på sådant sätt, att, med hänsyn jämväl till granskningen
inom riksrevisionsverket, betryggande kontroll förefinnes. Därest
vederbörande ämbetsverk förklarar sig icke kunna följa de direktiv, som
riksrevisionsverket i sådant hänseende meddelat, äger detta verk inberätta
förhållandet för Kungl. Maj:t.

Det skall åligga riksrevisionsverket att vid förefunnen balans hos
redogörare, vars räkenskap skall inom ämbetsverket granskas, avgiva
av vederbörande begärd utredning angående balansens belopp, tiden då
densamma uppkommit samt övriga omständigheter, vilka inom riksrevi -

20

Statsutskottets utlåtande Nr 107.

sionsverket kunna utrönas och äro av betydelse för utförande såväl avsjälva
balansmålet som av mål angående betalningsskyldighet på grund
av borgen för redogöraren. Det åligger jämväl ämbetsverket att i fråga
om åtal mot ämbets- och tjänstemän för fel och försummelser i avseende
å såväl uppbörden, förvaltningen och redovisningen av de under
ämbetsverkets granskning hörande medel som ock kontrollen och tillsynen
därvid meddela det utlåtande, som för åtalets utförande kan erfordras.

Bokföring såligganden m. in.

Inom riksrevisionsverket skall för varje månad verkställas central
bokföring på grund av de från vederbörande myndigheter inkommande
kassarapporter samt uppgifter rörande statens inkomster och utgifter
enligt riksstaten. Kassarapport för hela statsverket jämte sammandrag
över de å riksstatens inkomsttitlar influtna beloppen ävensom huvudtitelvis
upprättade sammandrag över belastningen å riksstatens särskilda
utgiftsanslag skola månatligen avlämnas till chefen för finansdepartementet,
varjämte sammandrag över belastningen å utgiftsanslagen under
varje huvudtitel skall månatligen avlämnas till vederbörande departementschef,
åtföljt av det yttrande däröver, vartill riksrevisionsverket finner
anledning.

På grundval av den månatliga bokföringen skall riksrevisionsverket
senast den 1 april upprätta samt till Kungl. Maj:t i två exemplar insända
budgetredovisning för det nästförflutna året jämte revisionsberättelse.

Det åligger vidare ämbetsverket att årligen, i enlighet med det
formulär, som av Kungl. Maj:t är eller varder fastställt, uppgöra och så
fort ske kan avsluta rikshuvudbok, utvisande statsverkets samtliga tillgångar,
inkomster och utgifter, ävensom att till trycket befordra och
till Kungl. Maj:t insända ett i enlighet med särskilt meddelade bestämmelser
avfattat utdrag av rikshuvudboken.

Riksrevisionsverket skall månatligen, varje gång för en tid av tre
månader framåt, verkställa beräkningar rörande statsverkets kassainkomster
och utgifter, vilka beräkningar månatligen tillställas finansdepartementet,
statskontoret, fullmäktige i riksgäldskontor, fullmäktige i
riksbanken samt, under riksdagstiden, stats-, banko- och jordbruksutskotten.

Det åligger riksrevisionsverket att å den löpande kronouppbörden
utöva kontroll genom granskning av de från länen och Stockholms stad
inkommande årliga bevillningssammandrag, varöver ett generalsammandrag
skall upprättas för att genom riksrevision sverkets försorg från
trycket utgivas och med allmänna tidningarna utdelas.

Riksrevisionsverket skall årligen till Kungl. Maj:t avgiva: före den

Statsutskottets utlåtande Nr 107.

21

1 april arbetsberättelse för nästföregående året, innehållande arbetsförteckningar
ävensom uppgift å de ärenden, som till verket inkommit men
icke före årets utgång hunnit slutbehandlas; samt före den 15 december
förslag till beräknande av statsverkets inkomster vid nästföljande statsreglering
ävensom upplysningar rörande förhållanden i övrigt av beskaffenhet
att böra bringas till Kungl. Maj:ts kännedom i och för uppgörande
av proposition till riksdagen angående statsverkets tillstånd och
behov.

Riksrevisionsverket skall tillhandagå riksdagens statsutskott och
revisorer med nödiga upplysningar, räkenskaper och handlingar samt
tillhandahålla cheferna för statsdepartementen de upplysningar, vilka av
dem kunna infordras rörande statsverkets inkomster och utgifter m. m.,
som därmed äger sammanhang.

Organisation.

Riksrevisionsverkets styrelse utgöres av en generaldirektör, såsom
chef för verket, och tre revisionsråd, såsom ledamöter i styrelsen och
chefer, var för sin byrå, nämligen eu för riksbokslutsbyrån, tillika kanslibyrå,
en för första revisionsbyrån och en för andra revisionsbyrån.

Hos ämbetsverket äro anställda sex revisionskommissarier, därav
en tjänstgör å riksbokslutsbyrån, en å första revisionsbyrån och fyra
äro chefer för var sitt av andra revisionsbyråns fyra kontor, en registrator
och aktuarie samt revisorer, biträden och vaktmästare till i stat
bestämt antal, varjämte extra ordinarie personal må av verket antagas.

Revisionskommissarierna och revisorerna äro skyldiga att tjänstgöra
å den särskilda befattning inom vederbörlig grad, där riksrevisionsverket
till befordrande av arbetets oavbrutna gång finner vederbörande
lämplig och behövlig; och skall fördenskull fullmakt å beställning inom
ifrågavarande lönegrader avse icke viss tjänst utan tjänst i riksrevisionsverket
i allmänhet inom vederbörlig grad.

De särskilda byråerna inom riksrevisionsverket hava i allmänhet
till åliggande:

riksbokslutsbyrån, tillika kanslibyrå:

att bearbeta de räkenskaper och redovisningshandlingar, vilka skola
ligga till grund för den ämbetsverket åliggande centrala bokföringen,
de månatliga sammanställningarna, budgetredovisningen och rikshuvudboken; -

22

Statsutskottets utlåtande Nr 107.

att fullgöra riksrevisionsverkets åligganden i avseende å den centrala
bokföringen;

att upprätta förslag till den beräkning av statsverkets inkomster
m. m., som ämbetsverket skall avgiva till Kungl. Maj:t;

att mottaga och sammanställa de årliga statistiska tablåerna över
statens produktiva fonder;

att mottaga och registrera de till verket ingående handlingar samt
vaka däröver, att räkenskaperna på föreskrivna tider inkomma; samt

att handlägga de ärenden, som avse personalens avlöning och
verkets ekonomi;

första revisionsbyrån:

att verkställa fullständig formell och bokföringsteknisk samt siffermässig
(kalkulatorisk) granskning av samtliga till riksrevisionsverket
ingående räkenskaper och redovisningshandlingar;

att utöva noggrann tillsyn därå, att likvider mellan ämbetsverk
och myndigheter varda i vederbörlig ordning verkställda;

att handlägga ärenden, som avse utfärdandet av föreskrifter beträffande
bokföringen hos de ämbetsverk och myndigheter, vilkas räkenskaper
det tillkommer riksrevisionsverket att granska;

att upprätta förslag till räkenskapsformulär och blanketter;
att besvara av redogörare och bokförare samt ämbetsverk och
myndigheter framställda förfrågningar beträffande bokföringstekniken; samt
att i övrigt utöva en allmän tillsyn beträffande räkenskapsväsendet;

andra revisionsbyrån:

att förrätta granskning av alla till ämbetsverket inkommande
räkenskaper och redovisningshandlingar, i den mån sådan granskning
icke verkställes å övriga byråer;

att handlägga ärenden rörande revisionen inom andra ämbetsverk;
att vaka över att medel, som skola i följd av anmärkningar inflyta,
varda redovisade samt att föra aktoratsboken;

att vid yppade konkurser och i följd av utfärdade årsstämningar
vidtaga erforderliga åtgärder för bevakande av kronans eller det allmännas
fordringar och för beredande av säkerhet för desamma, därest
något fordringsbelopp i följd av anmärkningar mot inkomna räkenskaper
må vara att bevaka, och för sådant ändamål, därest granskningav
vederbörlig räkenskap ännu icke ägt rum, föranstalta, att sådan
varder, så fort ske kan, verkställd; samt

att verkställa de verket åliggande utredningar beträffande balanser
och anställande av reservationskrav hos skattskyldiga.

Statsutskottets utlåtande Nr 107.

23

I fråga om den inverkan genomförandet av det förslag, vars innebörd
nu angivits, skulle utöva å kammarrättens och statskontorets åligganden
och personal hava de sakkunniga ansett följande böra särskilt
betonas:

Genom detta förslag göres ingen rubbning i kammarrättens nuvarande
åligganden i avseende å:

a) anmärkningar, som till kammarrätten överlämnas dels från överrevisorer
vid statens affärsdrivande verk eller andra statsinstitutioner,
dels från fångvårdsstyrelsen, dels ock från revisorerna av förmyndarekammarens
i Stockholm räkenskaper och förvaltning;

b) besvär rörande förvaltningsmyndigheternas beslut i anmärkningsoch
redogörelsemål ävensom rörande utslag av konsistorierna eller av
dem och Konungens befallningshavande gemensamt i fråga om orätt
förvaltning eller bristande redovisning av vissa medel;

c) avkortnings-, avskrivnings-, restitutions- och reskontreriugsmål;

d) balans- och därmed sammanställda mål samt tvister angående
betalning på grund av borgen för kronans uppbördsmän.

Förevarande förslag betingar icke, såsom ett tidigare förslag, överflyttning
till det nya verket av ett kammarrättsråd och advokatflskalen
samt eu amanuens å kansliet och en å aktuariekontoret. Den för kammarrättens
nuvarande dömande verksamhet avsedda personalen — inklusive
nuvarande revisionskommissarier, vilka äro domare — blir, vid bifall till
nu föreliggande förslag, fullkomligt orubbad. Överflyttas skola endast''
revisionsavdelningens samtliga befattningshavare samt 3 vaktmästare.

Ej heller göres — såsom i ett tidigare förslag — någon rubbning i
statskontorets nuvarande åligganden beträffande:

a) moträkningen mot och den dagliga kontrollen å statsverkets
giroräkning och därmed sammanhängande uppgifter;

b) upprättande av statsliggaren och dess tryckning;

c) upprättande och utfärdande av länsstaterna;

d) granskningen av de hos länsstyrelserna utförda uträkningarna å
ersättning för rustning och rotering.

Vad angår avgivandet av inkomstberäkningen för statsverkspropositionen,
innebär vårt förslag, att denna beräkning skall verkställas och
avgivas av riksrevisionsverket.

I fråga slutligen om överflyttning från statskontoret till riksrevisionsverket
av tjänstebefattningar medför ett bifall till vårt förslag att
av riksbokslutsbyråns personal överflyttas: statskommissarien å denna
byrå, 2 förste revisorer, i det nya verket benämnda revisionskommis -

24

Statsutskottets utlåtande Nr 107.

Departements chefen.

sarier, 3 revisorer, 1 extra revisor, byråns amanuenser utom en, 2 kvinnliga
biträden, därav 1 å extra stat, och 2 vaktmästare.

1 revisor, 1 amanuens och 3 kvinnliga biträden måste kvarbliva
i statskontoret för fullgörande av de riksbokslutsbyråns nuvarande
åligganden, vilka fortfarande skola tillhöra statskontoret.»

Chefen för finansdepartementet har i statsrådsprotokollet sammanfattat
skälen för en reform av den centrala räkenskapskontrollen sålunda
:

»En tillfredsställande kontroll å statens finansförvaltning synes
mig ej kunna ernås med utnyttjande i oförändrad form av de av varandra
helt oberoende statsorgan, genom vilka nämnda kontroll nu utövas.
Ej heller kunna partiella reformer inom den nuvarande organisationens
ram med fördel vidtagas eller mindre ombildningar av de
ämbetsverk, som nu hava denna kontroll sig anförtrodd, ifragasättas.

En omgestaltning av revisionsorganen påkallas alldeles särskilt
av nödvändigheten att fullfölja de syften, som uppburit den av Kungl.
Magt påbjudna omläggningen av statens räkenskapsväsen, vilken närmar
sig sin fullbordan.

Man måste genom enhetlighet i ledningen för framtiden betrygga
det snabbare och säkrare räkenskapsavläggande och den möjlighet till
en ständig överblick av budgetväsendet, som statsbokföringsreformen
medfört. Utan en omorganisation av revisionsväsendet, så att den kamerala
ej mindre än den formella granskningen kan följa de linjer, efter
vilka det centrala sammanförandet av de lokala räkenskapsposterna är
uppbyggt, skulle förvisso många av de fördelar, man velat vinna med
statsbokföringsreformen, alldeles utebliva.

Med de för det nya redovisningssystemet utmärkande månatliga
avslutningarna av räkenskaperna och kassarapporterna, sådana de blivit
av statsbokföringskommittén inrättade och ordnade omkring statsverkets
giroräkning såsom den centrala kassan, vinnes, bland .annat, översikt
av inkomsternas tillflöde och anslagens belastning månad efter månad
och på grundval härav kan under året eu fortlöpande budgetkontroil
byggas. Så länge kassarapporterna icke åtföljas av verifikationer, vilka
kunna underkastas granskning mot rapporterna, föreligger emellertid
icke full visshet, att rapporternas uppgifter äro tillförlitliga. Om revisionen
kan fortgå samtidigt med och i nära anknytning till den centrala
bokföringen, kunna budgetposterna redan under årets lopp i det väsentliga
justeras så, att budgetredovisningen, då den kort efter årets
slut sammanfattas, bliver fullt rättvisande.

Statsutskottets utlåtande Nr 107.

27,

Det måsto därför ordnas så, att åtminstone den del av revisionen,
som avser räkenskapernas budgetenlighet och formella beskaffenhet, organiseras
för månatlig överarbetning av räkenskapsmaterialet och anknyter
sig så nära som möjligt till den centrala bokföringen. För ett
så betydande förvaltningsområde som länsstyrelsernas har sådan månatlig,
mot verifikationer och räkenskapsutdrag verkställd revision också
genomförts inom statsbokföringskommittén och visat sig fungera väl.
Denna kommitté granskar på enahanda sätt jämväl andra — ehuru
mindre omfattande — förvaltningar, nämligen kommerskollegium, veterinärhögskolan,
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, lotsstvrelsen, nationalmuseum
samt institutet för blinda.

Genom att revisionen enligt systemet för månatlig granskning kan
verkställas redan månaden efter det förvaltningsåtgärderna vidtagits,
kan det i tid förekommas, att fel insmyga sig i förvaltningen och oriktiga
principer tillämpas. Vad detta betyder icke endast för förvaltningsverksamhetens
nöjaktiga anordning i allmänhet, utan även och i all synnerhet
för möjligheten att uppbygga budgetredovisningen på vederbörligen
tillrättalagda räkenskaper säger sig självt.

Det krav, som de förvaltande ämbets- och tjänstemännen kunna
med fullt fog uppställa, att så snart som möjligt erhålla decharge för
sina åtgärder, kan vid genomförd månadsgranskning jämväl tillmötesgås.
Enligt nuvarande system för revisionen inträffar det däremot alltjämt,
att anmärkningar framställas ända till 4 å 5 år efter det lörvaltningsåtgärderna
ägt ruin. Olägenheterna i en sådan ordning äro uppenbara.

Man måste emellertid jämväl för framtiden räkna med såväl årssom
månadsräkenskaper. Olägenheter härav framträda givetvis, men
de äro dock ur här f örevarande synpunkt mindre än vad till en början
kan befaras. Dels komma nämligen årsräkenskaperna att huvudsakligen
utgöra en enkel sammanfattning av månadsredovisningarna. Så är för
närvarande förhållandet med länens räkenskaper och övriga huvudförvaltningars
räkenskaper i avseende å den kontanta medelsförvaltningen.
Dels utgöras de redovisningar i övrigt, som skola upprättas endast per
år, oftast av redan nu självständiga räkenskapsserier, exempelvis förrådsredovisningar
av olika slag.

Emellertid föranleder denna uppdelning av statsmedelsredovisningarna
i dels månadsräkenskaper, vilka åtfölja kassarapporterna, dels
årsräkenskaper, att man icke kan tänka sig en för alla räkenskaper fullt
likformig revisionsordning. Man blir nödsakad att ordna dels en över
hela året mera jämnt fortlöpande och till förvaltningsåtgärderna tidigare
anknuten revision, byggd på månadsräkenskaper och kassarapporter, dels
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 6 samt. 48 Käft. (Nr 107.) 4-

26

Statsutskottets utlåtande Nr 107.

en senare revision, förrättad å årsräkenskaperna. I den mån som statsbokföringsreformen
hinner fullt genomföras kommer emellertid månadsrevisionen
att omfatta den ojämförligt största delen av statsmedelsredovisningarna.

I samband härmed blir det också möjligt att genom den månatliga
granskningen av kassarapporter och månadsredovisningar få fullständig
kontroll å budgetredovisningen, något som hittills saknats.

Med införandet av månatlig granskning följer emellertid ytterligare
en fördel, nämligen att det därigenom bliver möjligt att succesivt under
årets lopp utarbeta och samtidigt med budgetredovisningen avgiva en
revisionsberättelse beträffande granskningen av i stort sett samma räkenskaper,
som de, vilka budgetredovisningen omfattar. Förhållanden, som
av räkenskapstekniska skäl icke kunnat bliva detaljmässigt klarlagda i
budgetredovisningen, kunna mer ingående behandlas i revisionsberättelsen.»

Efter att hava framhållit, hurusom brister i avseende å revisionsväsendet
för närvarande göra sig gällande i åtskilliga hänseenden, har
departementschefen vidare anfört:

»En angelägen uppgift måste då vara att anordna ett systematiskt
och gemensamt planlagt samarbete mellan olika revisionsinstanser, varigenom
icke endast kontrollens effektivitet kan säkrare betryggas, måhända
också höjas, utan även nödig- ekonomisering med arbetskrafter ernås.

. Söker man förklaringen till de otillfredsställande förhållanden inom
revisionsväsendet, som nu blivit berörda, framstår det såsom naturligast
att hänföra dem till brister inom själva organisationen. Det är naturligt,
om under den stora splittringen av revisionsverksamheten intet centralt
ämbetsverk ansett sig uppbära hela ansvaret för och äga skyldighet att
uppmärksamma, huruvida den revisionella kontrollen å statsförvaltningen
fungerat i sin helhet tillfredsställande.

_ Vill man eftersträva garantier för att på området för den statsrevisionella
kontrollen system och enhetlighet bliva i framtiden rådande,
varförutan effektiviteten måste bliva lidande, synes det nödvändigt att
organisatoriskt låta revisionen framträda som en självständig statsfunktion,
att skänka densamma ett ledande organ med förutsättningar framförallt
genom homogeniteten i sin verksamhet att representera strävanden
och behov, som vid varje tillfälle äga aktualitet inom revisionsväsendet,
samt med vilja och kraft att emot andra intressen göra dess rättmätiga
anspråk gällande.»

För egen del har chefen för finansdepartementet yttrat följande:

»Da jag haft att taga ställning till frågan om inrättandet av ett

Statsutskottets utlåtande Nr 107.

27

särskilt verk för räkenskaps- och revisionsväsendet, har jag visserligen
icke kunnat undgå att känna betänksamhet mot att förorda upprättandet
av ett nytt centralt ämbetsverk av den betydande omfattning här är
i fråga.

Kunde de uppgifter, som skulle vara det nya verket förelagda, på
ett fullt ändamålsenligt sätt lösas inom ramen av bestående förvaltningsorganisation,
skulle en sådan lösning av mig med tillfredsställelse tillstyrkas.

Någon dylik utväg av ens någorlunda acceptabel beskaffenhet synes
mig emellertid icke föreligga. Därest statsmakterna icke, efter det att
frågan om det centrala räkenskaps- och revisionsväsendets ordnande så
länge utretts, vilja samla hela denna del av den centrala administrationen
i ett särskilt fristående verk, måste ju antingen tanken att bringa
enhetlighet och reda på det förevarande området uppges eller ock den
ifrågavarande centrala kontrollen utövas inom någon redan befintlig
central myndighet.

Då ingen lärer ifrågasätta att överföra den formella räkenskapskontrollen
och budgetredovisningen till kammarrätten, finnas egentligen
blott tvenne möjligheter. Den ena är att låta det ifrågasatta verket
flytta in i statskontoret som en avdelning av detta redan nu mycket
störa ämbetsverk. Den andra är att låta statsbokföringskommittén
fortsätta att fungera som ett ämbetsverk vid sidan av de officiellt erkända.

Att låta statskontoret övertaga ett riksrevisionsverks uppgifter
synes vara eu praktiskt oframkomlig väg, även om man skulle uppgiva
tanken att på ett håll förena den formella och den kamerala räkenskapsgranskningen
och inskränka sig till att lägga in den nuvarande statsbokföringskommittén
uti statskontorets organisation. Enligt vad jag erfarit
måste ett ämbetsverk av sådan omfattning anses alltför svårt att administrera.
Därtill kommer, att, då jämväl statskontorets egna räkenskaper
skola undergå granskning, anordningen skulle innebära den obestridliga
egendomligheten, att en avdelning av statskontoret skulle utöva kontroll
över verket. Eu sådan lösning anser jag mig icke kunna tillråda.

Att i stället låta statsbokföringskommitténs arbete fortgå som hittills
kan jag heller icke förorda. Denna sedan år 1902 arbetande kommitté
har av Kungl. Maj:t med riksdagens vetskap och medgivande tilllagts
sådana befogenheter, att den redan intager ett centralt verks ställning
inom administrationen. Ett betydande antal räkenskapsförande
verk och myndigheter äro redan underkastade statsbokföringskommitténs
direkta kontroll och äro förpliktade att följa därifrån utfärdade före -

28

Statsutskottets utlåtande Nr 107.

skrifter. Den liar beklätts med uppdrag att i stor omfattning verkställa
den centrala bokföringen och är i färd att, efter riksdagens önskan,
genomföra statsbokföringsreformen.

Ett sådant tillstånd är i längden ohållbart. Ån mer egendomligt
skulle det givetvis komma att gestalta sig, om den kamerala revisionen
nu på ett eller annat sätt skulle anknytas till den i statsbokföringskommittén
pågående räkenskapsgranskningen. Det lärer väl icke ens
kunna ifrågasättas att bekläda en kommitté med befogenheter av denna
art. De betydande fördelar, som äro att vinna genom att sammanknyta
räkenskapsgranskningens tvenne huvuddelar, skulle uppenbarligen vid
sådant förhållande få tillspillogivas.

Att nu undanskjuta frågan om statsbokföringskommitténs avveckling
genom att ytterligare uppskjuta frågan om det centrala räkenskapsverkets
inrättande kan, synes det mig, endast innebära, att statsmakterna
om ett år ånyo få taga ställning till frågan. På ett dylikt uppskov står
intet att vinna, men väl torde det menligt inverka på ett snabbt och
säkert genomförande av statsbokföringsreformen. Särskilt med hänsyn
till den av olika skäl starkt motiverade omläggningen snarast möjligt
av budgetåret anser jag det innebära allvarliga nackdelar, om frågan
nu skulle ånyo skjutas åt sidan. Ty det är av vikt att, då budgetårets
omläggning skall ske, det centrala räkenskapsväsendet hunnit erhålla eu
fast organisation.

Jag anser mig böra till sist uttryckligen betona, att det mera är i
formell än i reell mening det härvidlag kan talas om inrättandet av
ett nytt verk. Det nya verkets beståndsdelar finnas redan: statsbokföringskommittén,
riksbokslutsbyrån i statskontoret och kammarrättens
revisionsavdelning. Frågau gäller alltså i grunden endast, huruvida den
centrala räkenskapskontrollen fortfarande skall åligga tre institutioner,
av vilka en är organiserad som kommitté och vars utgiftsstat därmed
icke är underkastad riksdagens prövning, eller om en enhetlig organisation
skall åstadkommas av de ifrågavarande administrativa organen.

Då fördelarna av en enhetlig organisations åstadkommande kunna
ernås utan ökad kostnad för statsverket — — — tvekar jag icke att
tillstyrka framläggandet för innevarande års riksdag av förslag om inrättandet
av ett centralt verk för räkenskaps- och revisionsväsendet.»

Från det av de senast tillkallade sakkunniga framlagda förslaget innebär
den i statsverkspropositionen gjorda framställningen endast mindre avvikelser.
Här torde endast böra erinras om att verkets benämning av Kungl.
Maj:t föreslagits till riksräkenskapsverket i stället för riksrevisionsverket.

Statsutskottets utlåtande Nr 107.

2!)

På därom i vederbörlig ordning framställd begäran hava utlåtan- utlåtanden av

n 0 ” nrwitifnrtuiU.

gen icke varit i tillfälle att så helt överblicka frågan, som för avgivande
av ett sådant uttalande skulle erfordras. Men av det framlagda förslaget
har armé förvaltningen icke kunnat bliva övertygad om verkets
behövlighet. Förslaget innefattar enligt arméförvaltningens mening icke
tillräcklig saklig utredning. Det har fördenskull synts ämbetsverket
önskvärt att frågan, innan den definitivt avgöres, ännu eu gång göres
till föremål för utredning.

Marinförvaltningen har uttalat, att inrättandet av det föreslagna
riksräkenskapsverket icke för marinförvaltningens del synes medföra
några olägenheter. Tre reservanter hava ansett, att marinförvaltningen
bort tillstyrka inrättandet av verket ifråga, under uttalande tillika av
den önskan, att marinens nuvarande revision måtte snarast möjligt
överföras till det nya ämbetsverket. Två ledamöter hava ur allmänna
synpunkter funnit inrättandet av det föreslagna verket vara opåkallat.

Att behov av större enhetlighet och effektivitet i avseende å den utskottets
centrala kontrollen över statsmedelsförvaltningen föreligger, synes utskottet
vara till fyllest ådagalagt. Den ifrågavarande kontrollen• utövas
för närvarande av tre olika statsorgan: statskontoret, kammarrätten och
statsbokföringskommittén. Det har visserligen anförts, att utan svårigheter
eu bestämd åtskillnad skulle kunna göras mellan de olika slag
av kontroll, som tillkomma nämnda myndigheter. Av de utredningar,
som verkställts, har utskottet emellertid bibringats den uppfattningen,
att så icke kan anses vara förhållandet. Det har tvärtom gjort sig
gällande helt olika uppfattningar om vad som bort konstateras genom
den av statskontoret vid budgetredovisningens upprättande utövade
budgetkontrollen och vad som bort beivras vid den av kammarrätten
verkställda kamerala revisionen. Intet tvivel lärer heller råda därom, att
den formella granskning, som genom statsbokföringskommittén utövas
å de till kommittén ingående räkenskaperna och som innebär dels tillsyn
å att räkenskaperna äro i formellt hänseende riktiga samt att inkomster
och utgifter förts å vederbörliga titlar, dels ock granskning av
att veriliceringen av inkomster och utgifter är fullständig och riktig,
tjänar såväl rikshuvudbokföringens som den kamerala revisionens intressen.

Den nuvarande ordningen lider emellertid även av andra brister,

avgivits dels av

den över Kungl. Maj:ts ifrågavarande framställnm
arméförvaltningen, dels ock av marinförvaltningen. !

(Bil. A och B)

Arméförvaltningen har icke velat bestämt uttala sig om behövligheten
av ett ämbetsverk av den föreslagna typen, enär arméförvaltnin -

armtlförvaltnintjen
och
marinförvaltningen.

30

Statsutskottets utlåtande Nr 107.

i det att beträffande vart och ett av de organ, som nu hava att taga
befattning med den centrala medelskontrollen, mindre tillfredsställande
förhållanden råda.

Att rikshuvudboken upprättas av statskontoret, som förvaltar en
avsevärd del av statskapitalet, medför den olägenheten, att ämbetsverket
vid utövandet av budgetkontrollen å andra myndigheter blir bundet av
hänsyn till den förvaltning, ämbetsverket självt handhar. Olämpligheten
härav är så mycket större, som någon efterföljande kontroll å riksbokslutet
icke företages frånsett den granskning, som kan utföras av riksdagens
revisorer.

Beträffande den av kammarrätten utövade revisionen har detta
ämbetsverk själft erkänt behovet av mera djupgående reformer av
revisionens ledning. Det torde ock vara uppenbart, att med den nuvarande
organisationen av ämbetsverket revisionens speciella synpunkter
hava svårt att i vederbörlig grad göra sig gällande.

Vad slutligen angår statsbokföringskommittén, har denna tydligen
genom omständigheternas makt kommit att erhålla uppgifter, som endast
böra tillkomma ett fast organiserat ämbetsverk. Detta gäller icke blott
den direkta räkenskapskontrollen utan även den centrala bokföring och
den allmänna tillsyn å räkenskapsväsendet, som utövas genom kommittén.

Med hänsyn till det genom statsbokföringskommittén bedrivna
reformarbetets betydelse för frågan om riksräkenskapsverkets inrättande,
har utskottet ansett sig böra något ingå på en del av de erinringar, som
framställts mot nämnda reform.

Det har från olika håll anförts, att det arbete, som av statsbokföringskommittén
nedlägges på utarbetandet av de månatliga sammanställningarna
av rapporterna rörande budgetens realiserande, icke skulle
vara av en betydelse, som stode i förhållande till arbetet, detta emedan
kassaposterna icke gåve tillförlitlig kännedom om den verkliga anslagsställningen,
vilken vore beroende bland annat på träffade dispositioner,
som ej erhölle uttryck i kassaräkenskapen.

Med anledning av dessa anmärkningar vill utskottet först framhålla,
att beträffande det vida övervägande antalet utgiftsanslag kassautgifterna
äro tillräckligt vägledande för bedömande av anslagsstcällningen.
V ad övriga anslag angår så kan, med iakttagande av den
redan för närvarande på vissa håll tillämpade principen att särskilt
bokföra träffade medelsdispositioner, kassarapporterna kompletteras med
de uppgifter, som erfordras för att vinna eu så tillförlitlig överblick
över anslagsställningen, som överhuvud är möjlig. Den föreslagna instruktionen
för riksräkenskapsverket förutsätter ock, att de månatliga

Statsutskottets utlåtande Nr 107.

31

belastningssammandragen från verket åtföljas av erforderliga upplysningar.
Vid sådant förhållande och då, enligt vad utskottet från statsbokföringskommittén
inhämtat, det arbete, som erfordras för själva sammanställningen
inom kommittén av belastningstabellerna, kräver obetydlig
arbetskraft, har utskottet icke kunnat tillmäta nu berörda anmärkningar
avgörande betydelse för frågans bedömande.

T den av herr Norman m. fl. väckta motionen har ifrågasatts,
huruvida icke den kontroll, som av statsbokföringskommittén utföres,
skulle kunna i väsentlig mån inskränkas.

Enligt utskottets uppfattning måste vid varje revision tillses, att
inkomster och utgifter äro förda på rätta titlar och att i övrigt bokföringen
och verificeringen är formellt riktig. Frågan gäller därför
egentligen, huruvida den formella kontrollen, som i allt fall bör utövas
och som till väsentlig del får anses åligga kammarrätten redan nu —
enligt dess instruktion skola de räkenskaper, som ej förut undergått
granskning i specialrevision, fullständigt granskas — bör föregå den
centrala bokföringen eller icke.

Beträffande denna fråga vill utskottet framhålla följande.

Därest berörda kontroll förlädes efter bokslutet, skulle en av de
största fördelarna med den månatliga bokföringen, nämligen möjligheten
av att få riksbokslutet i görligaste mån räkenskapsmässigt riktigt,
bliva outnyttjad. Ty även om det ej låter sig göra att grunda budgetredovisningen
på kameralt granskade räkenskaper, bör det dock vara av
stor betydelse, att de poster, som ingå i densamma, äro korrekta i
avseende å titelbelastningen och dylikt. Detta framgår redan av den
omständigheten, att på grund av riksstatsanslagens olika natur besparingar
å olika slags anslag skola behandlas på skilda sätt. Av det
material, som tillhandahållits utskottet från statsbokföringskommittén,
har ock framgått, att den av kommittén verkställda formella granskningen
givit anledning till ingripande från kommitténs sida i betydande
omfattning. Det har ock visat sig, att med den hittillsvarande ordningen,
då rikshuvudboken uppgjorts på grundval av årsräkenskaper,
det icke varit möjligt att på den tid, som stått till buds för riksbokslutet,
tränga igenom de särskilda verkens bokföring. Någon granskning
mot verifikationer har endast rent undantagsvis förekommit, då
särskild anledning förelegat att misstänka felaktigheter. Åven i fall,
då det av specialräkenskaperna framgått, att olika principer beträffande
anslagsbelastningen blivit följda i olika verk, har det, åtminstone
beträffande större förvaltningsgrenar, varit ogörligt att medhinna sådan
detaljundersökning, som erfordrats för vinnande av likformighet. Helt

32

Statsutskottets utlåtande Nr 107.

annorlunda ställer sig saken, om under det löpande förvaltningsåret
bokföringen kan följas månad för månad och rättelse ske under årets
lopp. Med en sådan anordning kan budgetredovisningen föreligga i
möjligast korrekta skick kort tid efter årets utgång.

På grund av vad nu anförts bar utskottet icke kunnat biträda den
uppfattningen, att den rikshuvudbokföringen föregående räkenskapskontrollen
bör inskränkas, varvid utskottet emellertid förutsätter, att
i den mån särskilda specialrevisioner förefinnas, den formella kontrollen
av de underlydande förvaltningsorganens räkenskaper utövas av specialrevisionerna.

I sitt utlåtande i ämnet har arméförvaltningen bland annat framhållit,
att statsbokföringsreformens utsträckande till arméns samtliga myndigheter
skulle komma att medföra krav på betydligt ökade arbetskrafter.
Ett fullt tillräckligt material för ett tillförlitligt bedömande av
denna fråga har visserligen icke stått till buds, men utskottet vill framhålla,
att enligt erhållna uppgifter någon personalökning icke föranletts
genom införandet exempelvis vid marinens myndigheter av det nu tilllämpade,
på statsbokföringskommitténs principer grundade bokföringssystemet.
Utskottet får emellertid med styrka betona, att därest, såsom
det vill synas, det vid arméns kassaförvaltningar hittills tillämpade redovisningssystemet
på ett snabbt och tillförlitligt sätt kan lämna de uppgifter,
som erfordras för sammanställningen inom arméförvaltningen av
arméns bokföring, så böra givetvis icke ändringar i den lokala bokföringen
genomföras allenast för likformighets vinnande. Utskottet vill ock erinra
därom, att enligt det upprättade förslaget till instruktion för riksräkenskapsverket
dettas befogenhet att fastställa formulär för statsräkenskaperna
är knuten vid den förutsättningen, att samförstånd ernåtts mellan riksräkenskapsverket
och vederbörande förvaltande myndigheter samt att,
därest samförstånd icke kan ernås, ärendet skall underställas Kung].
Maj:ts prövning. Att vid dylik prövning jämväl bör tagas hänsyn till
personalbehov och därmed sammanhängande kostnader är självfallet.

I urméförvaltningeus utlåtande hava även berörts vissa andra
spörsmål, som icke äga något direkt samband med den nu föreliggande
frågan. Beträffande kontrollen å statsverkets giroräkning hava sålunda
framställts vissa erinringar. Utom det att endast arméförvaltningen
själv och icke dess underordnade myndigheter avsetts att beredas tillgång
till giroräkningen, vill utskottet allenast framhålla, att kontrollen
ä det med giroräkningen förenade checksystemet, vilket ansluter sig till
det inom affärsvärlden allmänt använda, lätt kan i vissa avseenden förstärkas,
dels ock att checksystemet såsom sådant är oberoende av själva

Statsutskottets utlåtande, Nr 107.

33

bokföringssystemet. Kontrollen å giroräkningen är för övrigt avsedd
att såsom hittills bibehållas i statskontoret. Vad arméförvaltningen
vidare anfört om specialrevisionernas inflyttande i riksräkenskapsverket
torde i förevarande sammanhang icke behöva närmare skärskådas, då
något förslag i dylik riktning för närvarande ej föreligger.

Att den befattning med själva räkenskapsväsendets utveckling,
som utövas av statsbokföringskommittén, är av den beskaffenhet, att
densamma rätteligen bör hänföras till ett centralt ämbetsverk torde vara
tydligt. Aven om den nu pågående bokföringsreformen inom ej allt
för lång tid utsträckts till samtliga de verk, som reformen hittills ansetts
böra omfatta, lärer man få utgå från, att nya huvudförvaltningar tillkomma
och att förbättringar inom detta vidsträckta och samtliga statens
medelsförvaltande verk och myndigheter berörande område alltfort komma
att påfordras.

På grund av ovan anförda omständigheter har utskottet vunnit
den uppfattningen, att man måste räkna med att statsbokföringskommitténs
huvudsakliga uppgifter även för framtiden måste fyllas. Då det
självfallet icke i längden går för sig att låta statsfunktioner av den vikt
och omfattning, det bär gäller, utföras av eu tillfälligt fungerande kommitté,
återstår intet annat än att överflytta kommitténs arbete på ett fast
organiserat ämbetsverk. Det gäller då att tillse, huru detta mål lämpligast
skall nås.

Såsom en utväg för avhjälpande av det nuvarande tillståndet har
pekats på ett inflyttande av statsboksföringskommitténs uppgifter i statskontoret.
Skälen mot en dylik lösning hava framhållits redan i statsrådsprotokollet.
Åven utskottet har funnit en dylik anordning vara
förbunden med stora olägenheter. Statskontoret skulle med eu sådan
utvidgning erhålla så stor omfattning, att en verklig ledning från
chefens sida av räkenskapsväsendet och vad därmed sammanhör skulle
omöjliggöras. Skulle ett inflyttande av statsbokföringskommittén i statskontoret,
äga rum, lider intet tvivel om, att det bleve nödvändigt att
väsentligt förstärka arbetskrafterna i statskontoret utöver vad som skulle
följa av att bokföringskommitténs nuvarande kvinnliga personal överfördes
till ämbetsverket. Såsom i statsrådsprotokollet upplysts har ock
från statskontorets egen sida betänkligheter rests mot en sådan anordning.
Men ytterligare ett skäl talar mot att statskontoret övertar statsbokföringskommitténs
uppgifter. Statskontoret är självt ett av de verk,
vilkas räkenskaper böra undergå formell granskning. Ur principiell svnpunkt
måste det fördenskull anses vara oriktigt, att statskontoret övertar
ifrågavarande uppgift. I varje fäll måste så ordnas, att kammarrätten får
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 6 samt. 48 höft. (Nr 107.)

h

34

Statsutskottets utlåtande Nr 107.

sig ålagt att särskilt kontrollera statskontorets egen medelsförvaltning
i förevarande hänseende. Att härav måste följa bristande enhetlighet i
kontrollen är uppenbart. Men även själva riksbokslutet bör, om detsamma
bibehålies i statskontoret, särskilt granskas av kammarrätten,
vilket, såsom ovan nämnts, för närvarande icke sker. Och för nämnda
kontroll fordras särskilda arbetskrafter utöver de nu i kammarrätten förefintliga.

Det skulle emellertid även kunna ifrågasättas att överflytta den del
av statsbokföringskommitténs verksamhet, som består i formell granskning
av räkenskaperna med tillhörande verifikationer, till kammarrätten
och låta kommitténs uppgifter i övrigt övertagas av statskontoret. Frånsett
att med en sådan anordning den erforderliga snabbheten i den
kontroll, som bör föregå räkenskapernas sammanställande i budgetredovisningen,
icke säkerställes, är att märka, att densamma förutsätter en
väsentlig förstärkning av kammarrättens revisionsavdelnings ledande
krafter. Såsom ovan framhållits har kammarrätten ansett en dylik förstärkning
erforderlig redan med de nuvarande uppgifterna för revisionen.
Det synes emellertid utskottet tvivelaktigt, om de åtgärder, som kammarrätten
ifrågasatt, skola bliva tillfredsställande och om icke även med
bibehållande i huvudsak av det hittillsvarande arbetsområdet revisionsavdelningen
borde ställas under ledning av en särskild chef, exempelvis
i den ställning, marinöverkommissarien i marinförvaltningen intager.
Utvidgas kammarrättens uppgift med den ingående formella kontrollen
å räkenskapen, blir enligt utskottets förmenande ett dylikt krav oavvisligt.
Vidare skulle av en dylik anordning påfordras en utökning av antalet
revisionskontor i kammarrätten utöver vad som skulle erfordras å
den mot kammarrättens revisionsavdelning svarande byrån i riksräkenskapsverket.
Därjämte komme det att bliva nödvändigt att höja avlöningarna
för kontorscheferna, emedan under nu ifrågavarande förutsättning
dessa tillika borde bliva föredragande i vissa revisionsärenden.
Åven för detta fall erfordras i kammarrätten särskild arbetskraft för
granskning av riksbokslutet. Förevarande lösning förutsätter ock en
förstärkning av ledningen å riksbokslutsbyrån i statskontoret. På grund
av att chefen å denna byrå måst övertaga beredning och föredragning
av åtskilliga ärenden, framför allt kungl. remisser, vilka icke
egentligen tillhört byråns område, har han kunnat ägna allt mindre tid
åt själva bokslutet. Också har enligt propositionen någon minskning i
det nuvarande antalet byråchefer i statskontoret icke föreslagits. Överföras
nu statsbokföringskommitténs åligganden beträffande tillsynen å räkenskapsväsendet,
utarbetandet av nya räkenskapsformulär m. m. till stats -

Statsutskottets utlåtande AV 107.

A.r>

kontoret, blir det nödvändigt att för ledningen av den egentliga bokföringsavdelningen
erhålles eu särskild byråchef.

Oavsett kostnadsfrågan vidlådas emellertid båda nu nämnda alternativ
av betydande brister. Full enhetlighet i kontrollen skapas ej genom dem.
Ej heller erhålles eu myndighet, som ensam är ansvarig för räkenskapsväsendets
behöriga funktionerande och medelskontrollens säkra utövande.
Vad särskilt angår överflyttandet av statsbokföringskommitténs formella
kontroll å statsräkenskaperna till kammarätten, lider såsom antytts denna
utväg av den olägenheten, att den centrala bokföringen kommer att försenas.
Denna omständighet blir av stor betydelse efter eu omläggning av budgetåret,
enär det då gäller att få budgetredovisningen avslutad snarast möjligt
efter årets utgång. Givet är också, att — då materialet för riksbokslutet
och den kamerala revisionen är detsamma — med en delning av
arbetskrafterna på skilda ämbetsverk det icke låter sig göra att utnyttja
dessa på samma sätt, som skulle vara möjligt, om de vore förenade i
ett verk.

Att åter till statskontoret eller kammarrätten förlägga hela den nu
ifrågavarande verksamheten måste vara alldeles uteslutet, då det ifrågakommande
verket därigenom skulle erhålla en oproportionerlig sammansättning
och få sig pålagda åligganden, som icke läte sig förenas med de
i och för sig stora och maktpåliggande uppgifter, som redan tillkomma
verket. En dylik plan finner utskottet därför icke kunna förordas.

Vill man vinna det syfte, som avsetts med den föreslagna reformen,
framstår därför enligt utskottets uppfattning såsom den bästa lösningen
att sammanföra statskontorets riksbokslutsbyrå, kammarrättens
revisionsavdelning och statsbokföringskommitten i ett särskilt ämbetsverk.
Såsom departementschefen framhållit, förefinnas i huvudsak redan
de olika beståndsdelar, av vilka verket skulle bestå, varför det egentligen
endast till namnet är fråga om ett nytt verk. Några ökade kostnader
uppstå därför ej heller, utan torde genom bokföringskommitténs
indragning en ej obetydlig besparing komma att inträda. Åven om man
jämför kostnaden för det nya verket med de utgifter, som skulle föranledas
av en inflyttning av statsbokföringskommittén i statskontoret
respektive kammarrätten, framgår det, att någon nämnvärd kostnadsökning
icke inträder, då man ju måste utgå från att dessa båda ämbetsverk
böra så utrustas, att de bliva fullt skickade att handhava såväl de
dem nu åliggande göromålen som de nya uppgifterna.

Vad först beträffar kostnaderna för riksräkenskapsverket i jämförelse
med de kostnader, som utgå för motsvarande personal inom
statskontoret, kammarrätten och statsbokföringskommittén, får utskottet

36

Statsutskottets utlåtande Nr 107.

i anslutning till den i statsrådsprotokollet å sid. 220 och 221 intagna
tablån meddela följande jämförelse mellan motsvarande kostnader, sådana
de med ledning av statskontorets och kammarrättens beräkningar för år
1921 samt uppgifter från statsbokföringskommittén ställa sig i förhållande
till den stat för riksräkenskapsverket, som utskottet nedan förordar.

Från staten för statskontoret överflyttas:

ordinarie staten ................................................. kr. 25,500: —

extra stat............................................................. » 7,500: — 33,000:

Från staten för kammarrätten överflyttas:

ordinarie staten ................................................. kr. 155,900: —

extra stat.............................................................. )> 76,734:— 232,634: —

Statsbokföring skommitténs nuvarande kostnader:

De mot statens för riksräkenskapsverket
avlöningskostnader svarande utgifterna
inom statsbokföringskommittén beräknas
per månad till omkring kr. 10,000l), alltså
för år till................................................. kr. 120,000: —

Till nämnda belopp böra läggas till kommitténs
verkställande ledamot utgående ersättningför
mistade avlöningsförmåner jämte

kommittéarvode............................................. » 13,500: — 133,500:

Summa kronor 399,134: —

Dragas härifrån de av utskottet nedan tillstyrkta
kostnaderna för riksrevisionsverket
:

ordinarie staten............................................. kr. 322,000: —

extra stat......................................................... x 36,800: — 358,800:_

erhålles en skillnad av..................................................... kronor 40,334: —

som alltså skulle utgöra den beräknade besparingen genom statsbokföringskommitténs
inflyttande i riksräkenskapsverket.

*) Enligt utskottet tilihandakommen uppgift från statsbokföringskommittén uppgå dess beräknade
avlöningskostnader för år 1920 till 170,000 kronor, varifrån avgå 50,000 kronor, som beräknats
motsvara dyrtidstillägg för personal, vilken icke åtnjuter sådant tillägg på grund av anställning
i statens tjänst.

Statsutskottets utlåtande Nr l<)7. 37

Att eu så avsevärd besparing beräknats komma att uppstå förklaras
därav, att genom sammanförandet av revisions- och bokföringspersonalen
ifråga densamma kan bättre utnyttjas än hittills varit fallet.
Såsom nedan närmare beröres har ock av den hos statsbokföringskommittén
för närvarande anställda kvinnliga personalen endast omkring
halva antalet beräknats komma att erfordras vid inrättandet av riksräkenskapsverket.
Vidare har man räknat med, att för framtiden det icke
skall bliva behövligt att i samma utsträckning som hittills varit erforderligt
inom statsbokföringskominittén, tillkalla speciella sakkunniga för
utarbetande av nya bokföringsformulär.

Givet är emellertid, att inrättandet av det nya verket kommer att
medföra vissa krav på nya lokalutrymmen. Det är dock att märka, dels
att statsboksföringskommittén för närvarande förhyr lokaler, dels ock
att statskontorets riksbokslutsbyrå redan nu är i färd med att avflytta
från statskontorets nuvarande ämbetslokal, varifrån en del måst avskiljas
för att möta krav på ökat utrymme från kammarkollegium, som fr. o. m.
innevarande år fått sin ordinarie personal väsentligt förstärkt. Lokalfrågan
kan fördenskull icke komma att medföra kostnader av den betydenhet,
att desamma skulle avgörande inverka på frågan, om riksräkenskapsverket
bör inrättas eller icke.

För bedömande av kostnadsfrågan har utskottet ock funnit det
vara av intresse att meddela en jämförelse mellan kostnaderna för riksräkenskapsverket,
sådant det av utskottet förordas, och det enda alternativ
till lösning av frågan, som utskottet i övrigt funnit vara av beskaffenhet
att överhuvud kunna komma i betraktande, nämligen förslaget
att till statskontoret överflytta statsbokföringskommitténs befattning
med tillsynen å räkenskapsväsendet, utarbetandet av nya bokföringsformulär,
sammanställningen av tabellerna över anslagsbelastningen m. in.
samt att till kammarrätten förlägga den egentliga formella kontrollen å
räkenskaperna, Vid jämförelsen torde emellertid hänsyn endast behöva
tagas till avlöningarna för de manliga ordinarie befattningshavarna,
vilka skulle motsvara varandra. I övrigt skilja sig de båda alternativen
icke nämnvärt. De för det andra alternativet upptagna befattningarna
ansluta sig till vad utskottet ovan anfört beträffande en dylik lösning.
Det torde endast böra framhållas, att i sagda alternativ 1 revisor i
kammarrätten särskilt beräknats för granskning av riksbokslutet och
budgetredovisningen.

38

Statsutskottets utlåtande Nr 107.

I Riksräkenskapsvsrk inrättas.

II. Statskontoret och kammarrätten övertaga
statsbokföringskommitténs åligganden.

generaldirektör ......

............... kronor 11,000

Statskontoret:

1 byråchef ............

............... 8,100

1 statskommissarie ..........

kronor

8,100

2 byråchefer .........

............... » 16,200

1 förste revisor ................

..... »

5,800

1 förste revisor .......

............... ■> 5,800

1 » » .................

.....

5,800

4 » revisorer ...

............... » 23,200

1 revisor ..........................

..... »

4,000

1 revisor ...............

............... * 4,500

2 revisorer .......................

..... »

8,000

32 revisorer............

............... » 144,000

Kammarrätten:

1 revisionsdirektör..............

.... »

9,500

1 revisionskommissarie.......

.....

6,800

3 revisionskommissarier ....

.....

20,400

1 revisor .........................

..... »

4,500

30 revisorer......... .............

____ »

135,000

Summa kronor 212,800 Summa kronor 207,900

.Skillnaden mellan de båda förslagen skulle alltså ej bliva mera än
omkring 5,000 kronor. Denna skillnad till det senare förslagets fördel
anser utskottet dock vara mera skenbar än verklig. Det måste nämligen,
såsom redan antytts, anses obestridligt, att den personal, som
sammanföres i ett enda verk under gemensam ledning, kan utnyttjas
betydligt mera effektivt än om samma personal är splittrad på två
skilda verk. Fördenskull bör ock personalökning kunna längre undvikas,
om riksräkenskapsverket inrättas.

\ id bedömandet av frågan om det nya verkets inrättande bör emellertid
framförallt hänsyn tagas till, att genom att afl den centrala medelskontrollen,
i dess olika former, samlas på en hand, skapas den största möjliga
garanti för, att kontrollen blir enhetligt ledd och att den kan på bästa
möjliga sätt göra sig gällande. Kungl. Maj:t får därigenom till sitt
förfogande ett verk, från vilket med fullt fog ansvar för räkenskapsoch
revisionsväsendets läge kan utkrävas. I görligaste mån skapas ock
förutsättningar för att budgetredovisningen skall bliva snabbt upprättad
och avfattad efter enhetliga principer. Såsom redan antytts är också en
snabb budgetredovisning av stor betydelse, för att icke säga eu förutsättning
för den omläggning av budgetåret, vilken man eftersträvar.

Då alltså utskottet anser förslaget om inrättande av ett räkenskapsverk
erbjuda betydande fördelar framför övriga tänkbara lösningar
av frågan och då förslaget enligt utskottets uppfattning i verkligheten
också är det, som ur kostnadssynpunkt är det mest fördelaktiga,
har utskottet funnit sig böra tillstyrka, att ett riksräkenskaps -

Statsutskottets utlåtande Nr 107.

:39

verk från och med år 1921 inrättas i huvudsaklig överensstämmelse
med Kungl. Maj:ts förslag.

Vad angår den föreslagna organisationen av det nya verket har
utskottet funnit det ändamålsenligt, att själva revisionsorganet skiljes
från domstolen i anmärkningsmål. Därigenom möjliggöres en kraftig
och målmedveten ledning av revisionsarbetet. Beträffande frågan om
anmärkningsmålens förberedande behandling i riksräkenskapsverket har
dock utskottet ansett det böra skapas starkare garantier än departementschefen
ansett nödiga, för att gjorda anmärkningar icke onödigtvis tillbakahållas.
Utskottet har därför velat förorda, att såväl i fråga om
kommunicering av väckt anmärkning som beträffande beslut, huruvida besvarad
anmärkning skall överlämnas till kammarrätten, ärendet hänskjutes
till avgörande i verkets plenum, därest chefen för sin del ansett,
att kommunikation ej bör ske eller att talan ej bör väckas hos kammarrätten.
Därjämte anser utskottet, att, därest vid plenibehandling av
dylikt ärende lika röster stanna mot lika, verkets beslut bör avfattas
i enlighet med deras mening, vilka anse, att anmärkningen bör kommuniceras,
respektive hänskjutas till kammarrättens avdömande.

I övrigt har utskottet icke funnit anledning att närmare inlåta
sig på förslaget till instruktion för det nya verket.

Vad angår den föreslagna staten för riksräkenskapsverket, har utskottet
ansett sig böra framställa vissa erinringar. Härvid har dock
utskottet icke velat ifrågasätta någon ändring i vare sig den föreslagna
ställningen för verkets chef eller antalet byråchefer. Den uppgift, som
tillkommer det högsta organet för medelskontrollen inom statsförvaltningen,
är enligt utskottets uppfattning av den maktpåliggande art,
att chefen bör intaga generaldirektörs ställning. Med hänsyn till såväl
önskvärdheten av att erhålla tillräckligt mångsidig och kvalificerad
sakkunskap inom verkets styrelse som ock omfattningen av de göromål,
som åligga verket, skulle det enligt utskottets förmenande vara olämpligt
att bestämma antalet byråchefer till lägre antal än tre.

I fråga om antalet förste revisorer har utskottet funnit sig böra
förorda en nedsättning i Kungl. Maj:ts förslag, som upptager 6 dylika
befattningar. Av dessa svara 5 mot enahanda befattningar i statskontoret
och kammarrätten. Den sjätte av ifrågavarande tjänstemän
är avsedd för ett fjärde revisionskontor å den byrå, som i det nya
verket skulle motsvara kammarrättens revisionsavdelning. Kammarrätten
har visserligen tidigare uttalat såsom ett önskemål, att étt fjärde
revisionskontor måtte inrättas, men i sitt statförslag för år 1921 har
kammarrätten icke gjort någon framställning i dylikt syfte. Vidare är

40

Statsutskottets utlåtande Nr 107.

att märka, att det tredje kontoret inrättats först från och med år
1918, varvid dock allenast uppförts ett arvode å extra stat för kontorsföreståndaren.
Vid sådant förhållande och med hänsyn därtill
att kammarrättens nuvarande revisionsavdelning i det nya verket kommer
att ställas under särskild byråchef synes det utskottet, att anslag för
en fjärde kontorschef, avsedd för ifrågavarande byrå, icke är erforderligt.

Avlöningen för förste revisorerna har av Kung!. Maj:t föreslagits
till andra gradens normalavlöning jämte ett arvode av 500
kronor för år. Skälet härför är givetvis att finna däri, att revisorerna
i kammarrätten för närvarande åtnjuta en avlöning, som med 500
kronor överstiger avlöningen för första gradens tjänstemän. Att emellertid
beträffande förste revisorerna iakttaga en dylik skillnad synes dock
utskottet icke vara av omständigheterna påkallat särskilt med hänsyn
till de ökade befordringsutsikter, som skapas genom riksräkenskapsverkets
inrättande. Utskottet anser alltså, att tjänstemännen ifråga
böra erhålla avlöning enligt andra normalgraden.

Självfallet är, att de tjänstemän, som varit förste revisorer i kammarrätten,
böra efter utnämning till förste revisorer i riksräkenskapsverket
för vinnande av ålderstillägg i den nya tjänsten få räkna sig till godo
tjänstgöringen i kammarrätten. På grund av riksdagens redan fattade
beslut med anledning av propositionen ur 359 med förslag till vissa
bestämmelser angående ålderstillägg för civila befattningshavare i statens
tjänst lärer emellertid särskilt beslut beträffande nu ifrågavarande tjänstemäns
ålderstilläggsberäkning icke vara av nöden.

Beträffande de föreslagna 34- ordinarie tjänstemännen i första
lönegraden, revisorerna, innebär förslaget härutinnan iugen ökning i
de arbetskrafter, som nu förefinnas eller befunnits böra anställas redan
under den nuvarande organisationen. Dock skulle 6 extra revisorer
uppflyttas å ordinarie stat. Bibehållas å extra stat skulle därjämte 6
revisorer. Mot förevarande förslag har utskottet endast haft att erinra,
att den ordinarie revisorstjänst, som motsvaras av en extra revisor i
statskontoret, synes kunna uteslutas från riksräkenskapsverkets stat.
Sagda tjänsteman skulle hava till åliggande att uppgöra vissa förutberäkningar
angående statsverkets inkomster och utgifter. Det vill
synas utskottet, att denna uppgift skulle kunna övertagas av finansdepartementets
budgetbyrå, helst som det för ifrågavarande beräkningar
erforderliga materialet i huvudsak måste särskilt för ändamålet införskaffas.
Antalet å ordinarie stat uppförda revisorer minskas härigenom
från 34 till 33.

Statsutskottets utlåtande Nr 107.

41

De föreslagna kvinnliga biträdena — 2 i tredje, 23 i andra och
7 i första graden — motsvaras dels av 8 ordinarie och 9 extra räknebiträden
i kammarrätten, samtliga av andra graden, dels ock av 2 biträden
i statskontoret, därav 1 i andra och 1 i första graden, det senare för
närvarande å extra stat. Övriga 13 biträden torde i huvudsak komma
att rekryteras från statsbokföringskommittén, som för närvarande har
23 kvinnliga biträden. Ett av biträdena är avsett att tjänstgöra såsom
registrator. Utskottet har icke funnit tillräcklig anledning föreligga
att förorda ändring i det av Kungl. Maj:t föreslagna antalet kvinnliga
biträden eller dessas fördelning på olika lönegrader.

Vad beträffar antalet vaktmästare, som i statförslaget upptagits
till 1 förste vaktmästare och 5 vaktmästare, varav 3 beräknats medfölja
från kammarrätten och 1 från statskontoret, har utskottet ansett
det vara tillräckligt med förutom förste vaktmästaren 4 vaktmästare.

Vidkommande slutligen anslaget till vikariatsersättning - in. m. kåta
på grund av den av utskottet förordade minskningen i antalet tjänstemän
detta anslag nedsättas med ett dessa befattningshavares tjänstgöringspenningar
under semester motsvarande belopp. Då även av
andra skäl en mindre nedsättning i anslagsposten synes kunna vidtagas,
har utskottet ansett densamma kunna bestämmas till 38,900
kronor. Härigenom skulle slutsumman för verket i sin helhet komma
att uppgå till 322,000 kronor.

Beträffande de av Kungl. Maj:t föreslagna avlöningsbestämmelserna
och deras tillämpande har utskottet funnit sig böra förorda följande
jämkningar.

Enligt Kungl. Maj:ts förslag skulle befattningshavare i riksräkenskapsverket
vara underkastad att när helst så av Kungl. Maj:t prövas
lämpligt, låta sig förflyttas till annan befattning inom den centrala statsförvaltningen.
Då emellertid förflyttningsskyldighet i denna vidsträckta
omfattning nu icke åligger befattningshavare i statskontoret och kammarrätten,
torde sagda bestämmelse icke kunna vinna tillämplighet på
de ordinarie befattningshavarne i nämnda båda verk, vilka med 1921
års ingång varda överflyttade till riksräkenskapsverket. I anslutning
härtill har utskottet formulerat sin hemställan under punkt I c).

Enligt avlöningsbestämmelserna skall vid sjukdomsfall eller när
det erfordras för tjänsteresor eller för beredande av semester befattningshavare
vara skyldig att, om han förordnas till högre befattning i ämbetsverket,
bestrida densamma, dock ej längre än sammanlagt tre månader
under ett och samma kalenderår; ägande han därvid att, i stället
för egna tjänstgöringspenningar, åtnjuta vid sjukdomsförfall de för beBihang
till riksdagens ''protokoll 1920. 6 sand. 48 höft. (Nr 107.) 6

42

Statsutskottets utlåtande Nr 107.

fattningen anslagna tjänstgöringspenningar, men eljest däremot svarande
belopp. Då emellertid beträffande kvinnlig befattningshavares tjänstgöringsskyldighet
och avlöningsförhållanden för nu nämnda fall särskilda
bestämmelser gälla, bör framför ordet »befattningshavare» inskjutas
»manlig».

Till följd av att enligt utskottets förslag förste revisorerna skulle erhålla
avlöning enligt andra normalgraden, bör, för att förebygga avlöningsminskning,
i stadgandena rörande ålderstillägg göras det tillägg,
att, därest revisor, vilken såsom sådan intjänat tre ålderstillägg, befordras
till förste revisor, honom omedelbart skall tillgodoföras ett ålderstillägg
såsom förste revisor.

På grund av riksdagens ovan berörda beslut i anledning av
propositionen nr 359 med förslag till vissa bestämmelser angående
ålderstillägg för civila befattningshavare i statens tjänst torde därjämte
i ålderstifläggsbestämmelserna böra göras en allmän hänvisning till
innehållet av sagda beslut.

Vad angår det av Kungl. Maj:t å extra stat för år 1921 begärda
anslaget till förstärkning av arbetskrafterna hos riksräkenskapsverket
ävensom till beredande av arvodesfyllnad åt vikarierande revisorer, har
utskottet ej funnit skäl att ifrågasätta någon ändring. Ifrågavarande arvodesfyllnad
har upptagits till samma belopp, som för år 1920 av
riksdagen anvisats för motsvarande ändamål vid kammarrätten, 12,600
kronor. Återstoden av anslaget, 24,200 kronor, är avsedd för ovanberörda
6 extra revisorer jämte vikariatsersättning för dem.

Med vad utskottet ovan yttrat torde de i ämnet väckta motionerna
få anses besvarade. Utskottet har alltså icke, på sätt av herr Norman
m. fl. ifrågasatts, funnit behov föreligga av ytterligare utredning i den
föreliggande frågan.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen i anledning av Kungl. Maj:ts förevarande
förslag samt med avslag å de i ämnet av
herrar Johansson i Kälkebo m. fl., Norman m. fl. och
Nilsson i "Vibberbo m. fl. i ämnet väckta motionenerna
må

I. a) godkänna följande avlöningsstat för riksräkenskapsverket,
att tillämpas från och med år 1921:

Statsutskottets utlåtande Nr 107.

43

Tjänst-

Summa

Lön

görings-

penningar

tillägg

kronor

kronor

kronor

kronor

7,000

3.000

1,000

11,000

5,000

2,500

600

8,100

flitter 5 år kan lönen höjas

10,000

5,000

1,200

16,200

/ med 600 kronor.

j Etter 5 år kan lönen höjas

3,600

1,800

400

5,800

| med 500 kronor och efter

14,400

7,200

1,600

23,200

j 10 år med ytterligare 500

J kronor.

Ef ter 5 år kan lönen höjas med

2,600

83,200

1,600

51,200

300

9,600

4,500

144,000

500 kronor, efter 10 år

med ytterligare 500 kronor
och efter 15 år med än

ytterligare 500 kronor.

1,500

700

200

2,400

Efter 5 år kan avlöningen

höjas med 200 kronor,

1,500

700

200

2,400

efter 10 år med ytterligare
200 kronor och efter 15

1,300

28,600

500

11,000

200

4,400

2,000

44,000

år med än ytterligare 200
kronor; skolande av varje
avlöningsförhöjning 100

kronor anses .tillhöra lön

1,100

300

200

1,600

och 100 kronor tjänst-göringspenningarna.

6,600

1,800

1,200

9,600

t Efter 3 år kan lönen höjas

1,100

900

650

550

150

150

med 100 kronor, efter 6

1,900

1,600

år med ytterligare 100 !
kronor och efter 9 år |

2,700

1,650

450

4,800

med än ytterligare 100
kronor.

171,100

90,150

21,850

283,100

38,900 ''

_

—

—

322,000 i

|

1 generaldirektör och chef .....

1 byråchef.............................

2 byråchefer..........................

1 förste revisor .....................

4 förste revisorer....................

1 revisor .............................

32 revisorer.............................

1 kvinnligt biträde av tredje gra.''
den, registrator och aktuarie

1 kvinnligt biträde av tredje graden
....................................

1 kvinnligt biträde av andra gra

den ....................................

22, kvinnliga biträden av andra
graden ..............................

1 kvinnligt biträde av första graden
..............................

6 kvinnliga biträden av första
graden ........................

1 förste vaktmästare .........

1 vaktmästare..................

3 vaktmästare ..................

Till vikariatsersättning samt ar-|
voden och flitpenningar åt e. o.
tjänstemän, biträden och vaktmästare
........................

Summa kronorl

Anm. I fråga om bostad m. fl. förmåner skola i tillämpliga delar lända till efterrättelse
bestämmelserna i § 3 av kungörelsen den X november 1918 (nr 836) angående avlöningsförbättring
från och med år 1919 för vissa vaktmästare och med dem jämförliga befattningshavare.

44

Statsutskottets utlåtande Nr 107.

b) godkänna följande villkor och bestämmelser
för åtnjutande av de i berörda stat upptagna avlöningsförmånerna
:

i fråga om ändrad tjänstgöringsskyldighet, förflyttning
till annan tjänst, förening av tjänster m. m.:

att innehavare av befattning i riksräkenskapsverket
skall vara underkastad den vidsträcktare tjänstgöringsskyldighet
eller jämkning i åligganden, som
vid en möjligen inträdande förändrad organisation av
ämbetsverket eller eljest kan varda stadgad, samt i
sådant hänseende ävensom, därest ämbetsverkets ställning
inom statsförvaltningen så förändras, att detsamma
ej längre kan såsom självständigt ämbetsverk
anses, eller, därest vissa ifrågavarande ämbetsverk
tillhörande göromål överflyttas till annat ämbetsverk,
vara pliktig att, med bibehållande av den tjänstegrad
och den avlöning, han innehar, efter ny eller förändrad
arbetsordning sköta de med befattningen förenade
göromål eller, efter Kungl. Maj:ts förordnande,
tjänstgöra i det verk, till vilket göromålen överlämnas;

att befattningshavare vidare skall, likaledes med
bibehållande av nyssnämnda förmåner, vara underkastad
att, när helst så av Kungl. Maj:t prövas lämpligt, låta
sig förflyttas till annan befattning inom den centrala
statsförvaltningen;

att med ordinarie befattning i riksräkenskapsverket
icke må förenas annan tjänst å rikets, riksdagens
eller kommuns stat;

att med ordinarie befattning i nämnda ämbetsverk
ej heller må förenas vare sig uppdrag såsom ordförande
eller ledamot i styrelse för verk eller bolag,
som är försett med Kungl. Maj:ts oktroj eller blivit
registrerat såsom aktiebolag, eller befattning såsom
tjänsteman i sådant verk eller bolag eller annan tjänstebefattning
av vad slag som helst, så framt ej, vad
angår generaldirektör och byråchef, Kungl. Maj:t och,
vad angår innehavare av annan befattning, riksräkenskapsverket
uppå därom gjord framställning och
efter prövning, att ifrågavarande uppdrag eller tjänste -

45

Statsutskottets utlåtande Nr 107.

befattning ej må anses inverka hinderligt för tjänstgöringen
i ämbetsverket, finner uppdraget eller befattningen
kunna få mottagas och tillsvidare bibehållas;
samt

att förste revisor och revisor är skyldig att tjänstgöra
å den särskilda befattning inom vederbörlig grad,
där riksräkenskapsverket till befordrande av arbetets
oavbrutna gång finner vederbörande lämplig och behövlig; i

fråga om avlöningsförmåners uppbärande m. nu:

att befattningshavare skall, i den mån ej undantag
kunna anses böra stadgas eller för särskilda fall
efter prövning medgivas, vara å tjänsterummet tillstädes
minst sex timmar varje söckendag;

att tjänstgöringspenningar få uppbäras endast
för den tid, befattningshavare verkligen tjänstgjort
eller åtnjutit semester, men för den tid, han eljest varit
från tjänstgöring befriad, skola utgå till den, som förordnats
att uppehålla befattningen;

att den, som av sjukdom hindras att förrätta sin
befattning, äger uppbära hela lönen jämte ortstillägget,
men att den, som eljest undfår ledighet, såsom lör
svag hälsas vårdande, enskilda angelägenheter, tjänstgöring
hos riksdagen, dess utskott eller revisorer eller
andra särskilda uppdrag, eller i behörig ordning avstänges
från tjänstgöring eller av annan anledning är
lagligen förhindrad att sköta befattningen, kan förpliktas
att under ledigheten utöver sina tjänstgöringspenningar
avstå så mycket av lönen eller ortstillägget,
som för befattningens uppehållande erfordras eller eljest
prövas skäligt;

att avlöning ej må utgå till befattningshavare
för tid, varunder hän avhållit sig från tjänstgöring
utan att hava i vederbörlig ordning erhållit tjänstledighet
eller kunna styrka giltigt förfall;

att, därest befattningshavare varder avstängd
från tjänstgöring eller i häkte tagen, den del av hans
avlöning, som icke prövas böra användas till befattningens
uppehållande, skall under tiden innehållas,

46

Statsutskottets utlåtande Nr 107.

såvida ej prövas skäligt låta honom uppbära något
därav;

att vid sjukdomsförfall eller när det erfordras för
tjänsteresor eller för beredande av semester manlig befattningshavare
skall vara skyldig att, om han förordnas till
högre befattning i ämbetsverket, bestrida densamma,
dock ej längre än sammanlagt tre månader under ett
och samma kalenderår; ägande han därvid att, i stället
för egna tjänstgöringspenningar, åtnjuta vid sjukdomsförfall
de för befattningen anslagna tjänstgöringspenningar,
men eljest däremot svarande belopp;

att emellertid, därest byråchef eller förste revisor
till följd av tjänsteresa eller för handläggning av särskilda
ärenden är under allenast några få, högst fyra
dagar, hindrad att sköta sin befattning, tjänsteman
av lägre grad skall vara pliktig att utan särskild ersättning
sköta de till befattningen hörande löpande
göromål;

att envar befattningshavare i riksräkenskapsverket
skall vara skyldig underkasta sig, efter Kung! Maj:ts
bestämmande, upphörande av eller minskning i extra
inkomster, som kunna åtfölja tjänstebefattning eller
utgå för bestyr i sammanhang därmed; samt

att vid avgång från tjänsten till följd av avskedstagande,
entledigande eller dödsfall själva lönen ävensom
ortstillägget skola utgå till månadens slut;

i fråga om ålderstillägg:

att, därest förhöjning av avlöningen efter viss
tids fortsatt innehavande av befattning i samma lönegrad
är i staten medgiven, tidpunkten

för första förhöjningen bestämmes att inträda
efter fem år för annan befattningshavare än vaktmästare
och efter tre år för vaktmästare, under villkor
att innehavaren under mer än fyra femtedelar av den
tjänstetid, som erfordras för att vinna nämnda förhöjning,
med gott vitsord bestritt sin egen eller, på
grund av förordnande, annan statens tjänst eller fullgjort
annat offentligt uppdrag, dock att härvid icke

Statsutskottets utlåtande Nr 107.

47

må föras honom till last den tid, han åtnjutit semester
eller ledighet för fullgörande av värnplikt, och

för andra förhöjningen, om sådan äger rum, efter
ytterligare fem respektive tre år, på samma villkor,
samt

för tredje förhöjningen, därest sådan kan ske,
efter än ytterligare fem, respektive tre år, ävenledes
på samma villkor,

under iakttagande, vad var och en av omförmälda
avlöningsförhöjningar angår, att den högre avlöningen
ej får tillträdas förr än vid början av kalenderåret
näst efter det, varunder den stadgade tjänståldern
blivit uppnådd;

att därvid befattningshavare, som vid 1921 års
ingång överföres från statskontoret eller kammarrätten
till riksräkenskapsverket, tillgodoräknas den tid, som
före denna avlöningsstats trädande i kraft förflutit från
hans tillträde på grund av fullmakt eller konstitutorial
till av honom intill utgången av år 1920 innehavd,
motsvarande befattning i statskontoret respektive kammarrätten; att

befattningshavare tillika bör tillgodoräknas
den tid, han inom samma eller jämförlig lönegrad
innehaft ordinarie tjänst i statsdepartement eller i annat
statens ämbetsverk;

att befattningshavare, som utnämnts att från den
nya statens ikraftträdande vara innehavare av ordinarie
tjänst i riksräkenskapsverket eller att från och med dagunder
år 1920 vara innehavare av ordinarie tjänst i
statskontoret eller kammarrätten, må för erhållande
av avlöningsförhöjning tillgodoräknas den tid, varunder
han omedelbart före tillträdet till befattningen på grund
av stadigvarande förordnande bestritt tjänst i statskontoret
respektive kammarrätten av motsvarande eller
högre lönegrad med av riksdagen å extra stat anvisad
avlöning;

att, därest revisor, vilken såsom sådan intjänat
tre ålderstillägg, befordras till förste revisor, honom
skall omedelbart tillgodoföra^ ett ålderstillägg såsom
förste revisor;

Statsutskottets utlåtande Nr 107.

att, därest biträde, som befordras till ordinarie
biträde i riksräkenskapsverket från tiden för den nya
statens ikraftträdande, omedelbart före nämnda ikraftträdande
mot fast arvode utfört arbete av motsvarande
eller jämförlig beskaffenhet i statskontoret, kammarrätten
eller sta’tsbokföringskommittén, biträdet må för
åtnjutande av avlöningsförhöjning räknas till godo
nämnda tjänstgöring;

att den, som från tiden för den nya statens ikraftträdande
antages till annan ordinarie vaktmästaretjänst
i riksräkenskapsverket än befattning som förste vaktmästare,
eller, som från och med dag under år 1920
antages till annan ordinarie vaktmästarebefattning i
statstjänst än befattning som förste vaktmästare, må
för erhållande av avlöningsförhöjning tillgodoräknas den
tid, han omedelbart före tillträdet till befattningen
innehaft stadigvarande anställning såsom extra vaktmästare
i statstjänst med full tjänstgöringsskyldighet
och med avlöning nära jämförlig med ordinarie vaktmästares; att,

därest vaktmästare, vilken såsom sådan intjänat
tre ålderstiilägg, befordras till förste vaktmästare,
honom omedelbart skall tillgodoföras ett
ålderstiilägg såsom förste vaktmästare;

att i fråga om ålderstiilägg skola i övrigt gälla
de bestämmelser, som innefattas i riksdagens skrivelse
nr 185 den 5 maj 1920 i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 359 med förslag till vissa bestämmelser
angående ålderstiilägg för civila befattningshavare i
statens tjänst; samt

att likväl löntagare, som, då han intjänat stadgad
tid för erhållande av avlöningsförhöjning, redan uppnått
den levnadsålder, vid vilken han enligt bestämmelserna
i lagen angående civila tjänstinnehavares rätt
till pension är skyldig att från tjänsten avgå, icke
må tillträda samma förhöjning;

i fråga om semester, skyldighet att avgå från tjänsten
och pensionsrätt:

att semester årligen må, när sådant utan hinder

Statsutskottets utlåtande Nr 107.

49

för göromålens behöriga gång kan ske, åtnjutas av
generaldirektören, byråcheferna och förste revisorerna
under en och en halv månad, av revisorerna och kvinnliga
biträden under en månad, samt av förste vaktmästaren
och de övriga vaktmästarna under femton
'' dagar;

att i fråga om skyldighet att avgå från tjänsten
ävensom i fråga om rätt till pension skall gälla vad i
särskild lag angående civila tjänstinnehavares rätt till
pension är vid tiden för den nya lönestatens ikraftträdande
eller, såvitt angår innehavare av befattning,
som därefter tillträdes, vid tillträdet till befattningen
stadgat, med skyldighet emellertid för befattningshavare
att vara underkastade de förändrade bestämmelser i
berörda hänseenden, som kunna varda meddelade;
ävensom

i fråga om särskilda föreskrifter för kvinnliga befattning
skav are:

att beträffande de i staten upptagna kvinnliga
befattningshavare skola i övrigt lända till efterrättelse
de föreskrifter, som äro eller kunna varda utfärdade
angående allmänna villkor och bestämmelser att gälla
för de å vissa domstolars, ämbetsverks och myndigheters
stater uppförda biträdesbefattningar.

c) förklara

att ålderstilläggen till de i staten uppförda tjänsterna
skola utgå av det under sjunde huvudtiteln
uppförda förslagsanslaget till ålderstillägg; samt

att en var, som med eller efter ingången av
år 1921 tillträder ordinarie befattning i riksräkenskapsverket,
skall vara pliktig att underkasta sig ovanberörda
villkor och bestämmelser för avlönings statens
åtnjutande, dock att de ordinarie befattningshavare,
som, med tillämpning av nu gällande avlöningsvillkor
för statskontoret och kammarrätten, varda vid 1921
års ingång överförda från dessa ämbetsverk till riksräkenskapsverket,
icke skola vara pliktiga underkasta
sig bestämmelsen om skyldighet att, när helst så av
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 6 saml. 48 höft. (Nr 107.) 7

50

Statsutskottets utlåtande Nr 107.

Kungl. Maj:t prövas lämpligt, låta sig förflyttas till
annan befattning inom den centrala statsförvaltningen.

d) till upprätthållande av riksräkenskapsverkets
verksamhet under år 1921 bevilja å ordinarie stat ett
anslag av 322,000 kronor.

II. till förstärkning av arbetskrafterna hos riksräkenskapsverket
ävensom till beredande av arvodesfyllnad
åt vikarierande extra revisorer i enlighet med
vad av chefen för finansdepartementet förordats å extra
stat för år 1921 bevilja ett förslagsanslag, högst 36,800
kronor.

Stockholm den 7 maj 1920.

På statsutskottets vägnar:

S. H. KVARNZELIUS.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:
från första kammaren: herrar S. II. Kvarnzelius, C. J. G. Stvarts, J. Nilsson i Malmö,
./. Nilsson i Skottlandshus, N. A. Nilsson, H. F. Lamm, Ollas A. Ericsson, H. M. Bäckström,
J. L. Widell, C. G. Ekman, O. U. B. Olsson och 0. Bergqvist samt

från andra kammaren: herrar A. Anderson i Råstock, J. Jönsson i Revinge, O- H.son
Waldén, S. Bengtsson i Norup, P. B. Nilsson i Landeryd, C It Jansson i Falun, J. Erlansson,
O■ Osberg, K. E. W. Söderhiehn, E. Andersson i Prästbol, J. D. Norman och S. E. Ljungkvist.

Statsutskottets utlåtande Nr 107.

51

Reservationer:

av herrar S. H. Kvarnzelius, 0. A. Ericsson, J. L. Widell och
K. E. W. Söderhielm, vilka ansett, att utskottet bort hemställa,

att Kungl. Maj:ts ifrågavarande framställning
icke måtte av riksdagen bifallas.

av herr J. D. Norman, vilken anfört följande:

»Enligt statsutskottets utlåtande (sid. 33—35) har med skärpa
framhållits, att statsbokföringskommitténs arbetsuppgifter varken helt
eller delvis kunde överflyttas vare sig till kammarrätten eller till statskontorets
riksbokslutsbyrå. Till följd härav borde statsbokföringskommittén
ingå såsom en särskild byrå i det nya riksräkenskapsverket.
Statsbokföringskommitténs arbetsuppgifter äro emellertid följande:

1. att utöva viss del av den centrala kassakontrollen;

2. att med ledning av månatliga kassarapporter verkställa den
centrala bokföringen;

3. att verkställa den formella, bokföringstekniska och siffermässiga
(kalkulatoriska) granskningen av månadsräkenskaperna;

4. att utarbeta tabeller över anslagsbelastningen de s. k. belastningstabellerna;
samt

5. att utarbeta förslag till bokförings formulär, tillhandahålla blanketter
m. m.

1) Enligt det äldre räkenskapssystemet utövas kassakontrollen av
de respektive myndigheterna själva. Varje myndighet har sin egen
giroräkning, vars behållning skall stämma med den i räkenskapen uppgivna
behållningen. (Ett tillgrepp av penningar visar sig nämligen
fullkomligt automatisk på så sätt, att räkenskapen icke »går i hop».
Den stämmer ej med bankbeskedet). Riktigheten av den i räkenskapen
uppgivna kassaställningen kontrolleras genom inventeringar. Vid dessa
inventeringar finnas alla för en effektiv kontroll erforderliga handlingar
tillgängliga.

Enligt statsbokföringskommitténs system kunna de respektive myndigheternas
räkenskaper icke lämna någon uppgift om kassabehållningen.
Myndigheterna hava nämligen icke några egna giroräkningar. Kassa -

52

Statsutskottets utlåtande Nr 107.

kontrollen är enligt detta system fördelad på fem olika håll, nämligen:
i riksbanken, i statskontoret, hos en tjänsteman inom varje ämbetsverk,
i statsbokföringskommittén och i kammarrätten. På ingendera av dessa
ställen finnas samtliga, för en kassakontroll erforderliga handlingar samlade.
Åven om riksbokslutsbyrån, kammarrätten och statsbokföringskommittén
sammanföras till ett ämbetsverk komma ändock icke samtliga
för en effektiv kaesakontroll erfox-derliga handlingar att finnas samlade
inom ämbetsverket. Härutöver är att märka, att, om den som förfalskat
en check, själv lämnar riksbanken och statskontoret uppgift om
checken på sätt i kungl. kungörelsen nr 145/1909 § 4 mom. 3 säges,
passerar den falska checken oanmärkt dessa båda kontrollanstalter.

Det i utskottets utlåtande sidan 32 gjorda uttalande, att kontrollen
å bokföringskommitténs checksystem lätt kunde i vissa avseenden
förstärkas, måste anses innebära ett medgivande från utskottets sida, att
det nya systemet icke kan anses fullt betryggande. Men även om den
nu antydda åtgärden vidtages, kommer ändock det föreslagna systemet
med sitt betungande och vidlyftiga rapportsystem att ur kassakontrollsynpunkt
vara svagare än det äldre systemet.

Om man återgår till det äldre, mindre betungande men mera betryggande
systemet, kan den å statskontorets giroavdelning nu anställda
personalen indragas, riksbanken befrias från en avsevärd arbetsbörda,
och slutligen blir den personal, som nu inom statsbokföringskommittén
är sysselsatt med den centrala kassakontrollen, fullständigt överflödig.

2) Den centrala bokföringen avser utarbetandet av rikshuvudboken.
Rikshuvudboken är en sammanställning av de medelsredovisande myndigheternas
räkenskaper. Dessa myndigheter äro 51 till antalet. Bokföringstitlarnas
antal uppgår enligt riksstaten till omkring 1,000. Ett överslag
av de anslag å vilka myndigheterna redovisa giver vid handen, att de
bokföringsposter, som ingå i ett månadsbokslut, uppgå till mellan 6,000 å

7.000 poster. Inom arméförvaltningen bokföras de underlydande myndigheternas
inkomst- och utgiftssummor för månaden, vilka uppgå till 4,000 å

5.000 bokföringsposter, på 9 å 10 dagar av ett enda kvinnligt biträde
med tillhjälp av en bokföringsmaskin. Då riksbokslutet icke torde lämpligen
kunna verkställas med tillhjälp av bokföringsmaskiner och då
arbetet för vinnande av tid bör utföras samtidigt beträffande de olika
hnvudtitlarna, kräves för riksbokslutet en betydligt större personal. För
var och en av de större huvudtitlarna torde erfordras 1 kvinnligt biträde.
Bokföringen av de mindre huvudtitlarna kräver naturligtvis proportionsvis
mindre arbetskraft.

Efter nu antydda grunder synes ett månadsbokslut kunna utföras

33

Stat stut »kottets utlåtande Nr 107.

av 7 kvinnliga biträden (1 för I—V huvudtitlarna, 3 för VI—VIII
huvudtitlarna och 3 för övriga utgiftstitlar och statsverkets inkomsttitlar).

3) Beträffande den formella bokföringstekniska och siffermässiga
(kalkulatoriska) granskningen, torde följande böra framhållas. Enligt
utskottets yttrande sidan 31 måste det tillses, att inkomster och utgifter
äro förda å rätta titlar samt, att, om denna kontroll förlädes efter bokslutet,
skulle en av de största fördelarna med den månatliga bokföringen
bliva outnyttjad. Kontrollen över att inkomster och utgifter äro bokförda
å rätta titlar måste emellertid tillgå så, att varje särskilt inkomst- och
utgiftsbelopp i primärräkenskaperna genomgås i regel mot verifikationerna.
Då dessa poster ensamt för Kungl. Maj:ts befallningshavande uppgå till
omkring sjuttio tusen, och då den till buds stående tiden för granskningen
uppgår till omkring 20 dagar, erfordras för i frågavarande
granskning en synnerligen stor personal. Härvidlag är vidare att märka,
att den personal, som verkställer granskningen måste äga en ingående
kunskap om de ändamål, för vilka de olika anslagen få tagas i bruk,
om riksdagstryck, om specialförfättningar m. m. Slutligen har såsom
ovan antytts i utskottets yttrande framhållits, att ett inflyttande av kommitténs
uppgifter i statskontoret vore förbundet med stora olägenheter.
Av närslutna tablå, som utvisar de institutioner, från vilka de olika
tjänstemännen skulle överflyttas till det nya verket, dels huru denna
personal skulle fördelas å det nya verkets olika byråer, ävensom av uppgiften
i propositionen, sidan 212, erhålles emellertid den överraskande
upplysningen, att nu ifrågavarande granskningsarbete skulle utföras av
endast två från statskontorets riksbokslutsbyrå till det nya verket överflyttade
revisorer. Det är emellertid fullkomligt otänkbart, att dessa båda
revisorer skulle kunna ens närmelsevis hinna genomgå de till hundratusental
uppgående inkomst- och utgiftsbeloppen i primärräkenskaperna.
Deras arbete kan sålunda icke lämna någon som helst garanti för, att
de i ett månadsbokslut ingående beloppen ligga på rätta titlar. Den
formella granskningen måste sålunda i praktiken huvudsakligen inskränka
sig till den kollationering av kassarapporterna mot räkenskaperna samt
den allmänna tillsyn över räkenskaperna, som kan utföras av ovanberörda
7 bokföringsbiträden, möjligen med en arbetsförstärkning av ett par
kvinnliga biträden för extra hjälp och summering under viss kortare tid.

Går riksdagen in på den principen, att kontrollen över, huruvida
inkomster och utgifter ligga å rätta titlar skall vara utförd före bokföringen,
måste en högst betydande ökning av revisorernas antal vidtagas.
Önskemålet att förlägga nu ifrågavarande kontroll före bokslutets

54

Statsutskottets utlåtande Nr 107.

synes — vid det förhållande att statsbokföringskommittén icke visat
och erfarenheten från kammarrätten icke givit vid handen, att några
avsevärda belopp blivit bokförda å oriktiga anslag — vara förestavat
mera av en teoretisk princip än av ett praktiskt behov. Förlägges åter
denna granskning efter månadsbokslutet, kan den enligt från kammarrätten
inhämtade upplysningar ske utan tidsutdräkt eller arbetsökning
samtidigt med den övriga kamerala granskningen.

Den granskning åter, som enligt vanliga bokföringsregler föregår
varje bokföringsmässig sammanställning av primärräkenskaper, skulle,
enligt vad nir anförts, kräva en arbetsförstärkning under viss kortare
tid av 2 kvinuliga biträden.

4) Beträffande de s. k. belastningstabellerna torde böra framhållas,
att dessa tabeller sakna all praktisk betydelse i vad de avse avlöningsanslag
och i övrigt sådana anslag, som utgå efter av Kungl. Maj:t och
riksdagen angivna grunder. Att utarbeta tabeller över dessa anslag
måste sålunda anses vara ett bortkastat arbete. Beträffande åter det
fåtal sådana underhålls- och anskaffningsanslag, som förvaltas av de
centrala ämbetsverken, kunna nu ifrågavarande tabeller hava någon
betydelse, om vid deras upprättande hänsyn tages till gjorda medelsdepositioner.
Belastning stab eller böra följaktligen utarbetas endast rörande
sistnämnda anslag. Då arbetet med utarbetandet av belastningstabellerna
enligt utskottets yttrande, sidan 31, krävde obetydlig arbetskraft, och då
arbetet icke kan utföras förr än bokslutet är färdigt, synas ifrågavarande
tabeller kunna utarbetas av de för den egentliga bokföringen avsedda
7 biträdena. För belastningstabellernas utarbetande skulle sålunda icke
erfordras någon personalökning.

5) Utarbetandet av bokföringsformuläret bland annat jämväl för
nya huvudförvaltningar synes, sedan bokföringssystemet en gång blivit
fastslaget, kunna verkställas av innehavaren av den enda manliga tjänstebefattning,
som överförts från statsbokföringskommittén, vilken befattning
enligt förslaget skulle uppföras i andra lönegraden. Blankettförrådet
synes fortfarande böra handhavas av den från kommittén överflyttade
vaktmästaren.

Om man sålunda återgår till det äldre, mera betryggande räkenskapssystemet
och om belastningstabeller utarbetas endast för sådana
anslag, beträffande vilka det kunde vara av någon praktisk betydelse att
känna anslagsbelastningen, samt om statsbokföringskommitténs uppgifter

Statsutskottets utlåtande Nr 107.

55

i övrigt givas ändamålsenliga och uppnåeliga samt, riktiga dimensioner
skulle dess arbetsuppgifter bestående i:

a) att med ledning av månatliga kassarapporter verkställa den centrala
bokföringen,

b) verkställa den allmänna översikt av månadsräkenskaperna, som
måste föregå varje bokföringsmässig sammanställning av primärräkenskaper,

c) utarbeta tabeller över anslagsbelastningen, s. k. belastningstabeller
beträffande sådana anskaffnings- och underhållsanslag, som förvaltas
av centrala ämbetsverk, samt

d) tillse, att det fastslagna bokföringssystemet rätt tillämpas enligt
utförda bokföringsformulär m. m.

Den personal, som enligt vad ovan sagts, erfordras för dessa uppgifters
utförande, utgöres av 9 kvinnliga biträden — varav exempelvis
7 i andra och 2 i första lönegraden — 1 tjänsteman i andra lönegraden
samt 1 vaktmästare. Avlöningen till denna personal uppgår till 24,600
kronor (=7 x 2,000 + 2 x 1,600 + 5,800 4- 1,600); statsbokföringskommittén
uppgives i propositionen kosta för närvarande 133,500 kronor årligen.
En årlig besparing skulle sålunda kunna göras på 108,900 kronor.

Så väl nu ifrågavarande arbetsuppgifter som den därför erforderliga
personalen synas utan olägenhet kunna överflyttas till statskontorets
riksbokslutsbyrå, varvid jämväl bör tagas i betraktande, dels att den
lokal i statskontoret, som för närvarande inrymmer den s. k. giroavdelningen,
bliver disponibel, då giroavdelningen vid en återgång till det
äldre systemet blir obehövlig, dels ock att den personal, som nu finnes
på giroavdelningen, nämligen 1 revisor och 2 kvinnliga biträden ävensom
de två revisorer, som enligt propositionen skulle överflyttas från
statskontoret till riksräkenskapsverkets första revisionsbyrå antingen
skulle kunna användas för andra arbetsuppgifter inom statsförvaltningen
eller ock deras tjänstebefattningar i sinom tid indragas.

Den kamerala revisionen har av utskottet skjutits helt i andra
planet. Under ärendets mångåriga föregående .behandling har gång på
gång av kammarrätten och andra representanter för den kamerala revisionen
framhållits det ogynnsamma och försvagande inflytande, som en
organisation efter de nu förordade linjerna måste utöva å denna revision.
Senast hava dessa erinringar upprepats och ytterligare understrukits
i en av kammarrättens samtliga revisorer till statsutskottet ingiven
framställning. Sällan torde en ifrågasatt omorganisation hava så
enstämmigt avråtts från verkligen sakkunnigt fackmannahåll, som det
nu av utskottet förordade förslaget.

56

Statsutskottets utlåtande Nr 107.

Utskottet har ej funnit nödigt att på något sätt ingå i närmare
undersökning av de i denna del gjorda erinringarna. Det enda utskottet
har att säga är ett uttalande om, att för avvisande redan i räkenskapsverket
av en ifrågasatt anmärkning skall krävas, att frågan anmäles i
det nya verkets plenum. Men härmed är förvisso intet i själva sakläget
ändrat. Revisorerna mista ofrånkomligt den självständiga och
ansvariga ställning de nu intaga och nedsjunka till utredningsbiträden,
skyldiga att i sitt arbete följa chefens direktiv och instruktioner. Det
kan ej ifrånkommas, att denna osjälvständiga och beroende ställning
måste verka förslappande på deras arbete och betaga dem håg och lust
till eget initiativ, allra helst om detta någon gång försökes men icke
vinner överordnades bifall. Det lärer icke vara att vänta, att det nya
verket skall besväras med många pleniärenden av den art, varom utskottet
talar. Enklare och mera välbetänkt lära revisorerna snart finna det
vara att blott följa givna order och dem förelagda schabloner ifråga om
sättet för revisionsarbetets utförande, lämnande åt de överordnade ansvaret
för att granskningen av räkenskapens författningsenlighet därmed
är behörigen fullgjord.

Don kamerala revisionens anordning enligt det av utskottet förordade
systemet vittnar om ganska liten förståelse för denna revisions
betydelse för statshushållningen och om än mindre förståelse för det
synnerligen mödosamma och otacksamma arbete, som samma revision
kräver. Det snart sagt enda som därvid kan hålla intresse och arbetslust
uppe — känslan av den personliga insatsen och den personliga
ansvarigheten — skäres bort. Den ersättes förvisso icke av det allmänna
ansvar, som lag stadgar för fel eller försummelse i tjänsten.
Följderna av det uppenbara försvagande av den kamerala revisionen,
som förslaget innebär, lära ej heller underlåta att visa sig, men då är
det försent att återgå till förut beprövade anordningar.

Beträffande nu föreliggande fråga stå å ena sidan sakkunnigeutlåtanden
för förslaget och å andra sidan ämbetsverkens tungt vägande
skäl mot detsamma; och hava ämbetsverken därvid med styrka framhållit
nödvändigheten av att förslaget underkastas en allsidig och mera
saklig granskning än vad som skett i de föreliggande sakkunnigeutlåtandena.
Att sakkunnigeutlåtandena i viss mån fått en ensidig
prägel torde icke kunna förnekas. För egen del finner jag sådana
omständigheter vara förebragta, att jag måste yrka på, att frågan tages
till omprövning i hela dess vidd.

Jag yrkar därför

Statsutskottet* utlåtande Nr 107-

57

att riksdagen ville, med avslag å Kungl. Maj:ts
förslag om inrättande av ett riksriikenskapsverk, i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kxingl. Maj:t
täcktes låta verkställa eu ny utredning angående räkenskaps-
och revisionsväsendets ordnande efter ovan och
i motionen i andra kammaren nr 109 angivna grundlinjer.
»

Bihang till riksdagens protokoll 1920 6 samt. 48 höft. (Nr 107.)

8

58

Statsutskottets utlåtande Nr 107.

Tablå

utvisande: A) den personal, som skall ingå i det föreslagna riksrerisonsverket,
B) denna personals placering inom det nya verket.

General-

direktörer

Byråchefer

Tjänstemän

av2 lönegraden

Kammarrät-tens revisorer

Statskonto-rets revisorer

Kvinnliga

biträden

Förste vakt-mästare

Vaktmästare

3 gr.

2 gr.

1 gr.

—

—

1

1

—

3

1

—

1

1

—

—

1 2

2

25

8

3

—

—

21

11

-

—

9

—

—

—

1

3

i

—

—

2

4

7

1

—

1

3

6

36

4

2

23

7

1

5

—

1

1

—

2

1

—

—

—

—

1

3

36

—

17

_

_

_ !

1

—

1

—

—

1

6

7

1

5

1

3

6

36

4

2

23

7

1

5 i

A)

Från statskontoret överflyttad personal
å ordinäre stat ..................

D:o do å extra ordinarie stat.........

Från kammarrätten överflyttad personal
å ordinarie stat..................

D:o d:o å extra ordinarie stat.........

flyttad personal
Nya tjänster ........

B)

Summa personal

Riksräkenskapsverkets personal:

å riksbokslutsbyrån...............

å första revisionsbyrån .........

å andra » .........

Gemensam personal...............

Summa personal

1 Se prop. sid 215.

'' Uppehälles av en ord. revisor. På grund härav äro de ord. revisorernas antal här upptagna
till 25 i st. för 26, se prop. sid. 210.

3 Överflyttad från statskontorets riksbokslutsbyrå, avsedda för kontroll över att inkomstoch
utgiftsposterna äro bokförda å rätta titlar i primärräkenskaperna. Se prop. sid. 212 rad 5
(uppifrån till styckets slut).

Statsutskottets utlåtande Nr 107.

59

Bilaga A.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 19 mars 1920 har Eders Kungl. Maj:t anbefallt
arméförvaltningen att skyndsamt inkomma med utlåtande över Eders Kungl. Maj:ts
i 1920 års statsverksproposition gjorda framställning om inrättande av ett riksräkenskapsverk;
och får i anledning härav arméförvaltningen i underdånighet anföra
följande.

Enligt det vid nyssnämnda proposition fogade statsrådsprotokoll, däri behandlas
frågan om utgifterna under riksstatens sjunde huvudtitel, är, på sätt framgår
av punkt 16 (sid. 189) avsett, att det föreslagna riksräkenskapsverket skulle i sig
upptaga kammarrättens revisionsavdelning och statskontorets riksbokslutsbyrå. Därjämte
skulle till det ifrågasatta nya ämbetsverket överflyttas de uppgifter, som
sedan en följd av år åligga den s. k. statsbokföringskommitten, och i vilka ingår
dels att i stor omfattning verkställa den centrala bokföringen dels ock att, på
grund av uttalanden från riksdagens sida, genomföra en reform av statsbokföringen.

På grund av den korta tid, som för remissens besvarande stått arméförvaltningen
till buds, och under framhållande av att arméförvaltningen hittills icke yttrat
sig över de särskilda betänkanden i fråga om upprättande av ett riksrevisionsverk,
vilka avgivits den 15 augusti 1913 av de s. k. revisionskommitterade, den 10
februari 1914 av de s. k. granskningssakkunniga och den 18 december 1919 av
vissa detta år ytterligare tillkallade sakkunniga, och vilka betänkanden — särskilt
det sist angivna — ligga till grund för det nu inför riksdagen framlagda förslaget,
har ämbetsverket funnit sig kunna behandla samma förslag i huvudsak allenast med
hänsynstagande till den inverkan, riksräkenskapsverkets inrättande skulle få på
bokföringen, kontrollen, redovisningen och revisionen av lantförsvarets medel.

De erinringar, arméförvaltningen vid denna granskning funnit sig böra framställa,
har ämbetsverket — i viss anslutning till de olika arbetsuppgifter, som enligt
upprättat förslag till instruktion för riksräkenskapsverket inom detsamma skulle
handläggas på dess tre olika byråer: riksbokslutsbyrån, första revisionsbyrån för
den formella räkenskapskontrollen samt andra revisionsbyrån för den kamerala revisionen
— funnit sig böra upptaga under följande tre rubriker, nämligen: I) riksbokslutet
och dess förhållande till den kamerala revisionen, II) statsbokföringsreformen
med därtill hörande frågor samt III) revisionsväsendets omorganisation.

I) Eiksbokslutet och dess förhållande till den kamerala revisionen.

Förslaget avser, såsom redan nämnts, att den statskontoret för närvarande
tillkommande uppgiften att, efter bearbetning av medelsförvaltande verks och myndigheters
räkenskaper, uppgöra den s. k. rikshuvudboken, icke vidare skulle tillhöra
nämnda ämbetsverk, utan i stället överlämnas till det föreslagna nya ämbetsverket.
Anledningen till att denna åtgärd funnits vara av behovet påkallad, torde närmast
ligga däri, att man vid förslagets uppgörande såsom från ett oomtvistat förhållande

60

Statsutskottets utlåtande Nr 107.

utgått därifrån, att en tillfredsställande kontroll över statens medelsförvaltning ickeskulle
kunna åvägabringas, med mindre en sammanslagning skedde mellan riksbokslutsarbetet
och den kamerala revisionen. Samtidigt torde emellertid den omständigheten,
att vissa uppgifter rörande den formella räkenskapskontrollen hittills icke
anförtrotts åt något av de redan befintliga ämbetsverken — närmast väl statskontoret
— utan åt statsbokföringskommittén, hava givit anledning därtill, att det befunnits
bättre att sammanföra alla de nu nämnda tre olika grupperna av arbetsuppgifter
till ett nytt ämbetsverk än att föreslå upplösande av nämnda kommitté
och vidtaga åtgärder i syfte att dels inordna dess arbete i avseende å räkenskapskontroll
och bokföring under riksbokslutsarbetet i statskontoret eller eljest i området
för något annat redan befintligt ämbetsverk, dels efter viss reformering bibehålla
den kamerala revisionen i kammarrätten.

Yad angår förvaltningen av de för lantförsvaret anslagna medel, kan arméförvaltningen
ingalunda finna, att räkenskapernas slutliga sammanförande i riksbokslutet
skulle vara en arbetsuppgift, som med någon som helst nödvändighet måste
handläggas inom samma ämbetsverk, till vilket hör den räkenskapskontroll, som
utövas av den kamerala revisionen och varmed avses att genom räkenskapernas
granskning mot verifikationer utröna, att bokförda poster verkligen utbetalts, samt
huruvida gällande författningar och andra förvaltningsföreskrifter behörigen tillämpats.
I kammarrättens den 7 april 1914 avgivna, i nu ifrågavarande statsrådsprotokoll
visserligen omnämnda, men ej refererade utlåtande över 1913 års s. k. »granskningssakkunnigas»
betänkande bär detta ämbetsverk gjort gällande samma uppfattning,
som den av arméförvaltningen nu uttalade. I ett till kammarrättens nämnda
utlåtande fogat yttrande har presidenten A. Petersson särskilt uppmärksammat
spörsmålet i fråga och därvid efter en vidlyftig motivering, till vilken armeförvaltningen
tillåter sig hänvisa, anfört, bland annat, att den budgetkontroll, som utövades
vid riksbokslutsarbetet och inom kammarrättens revision vore av väsentligen olika
art: den ena vore av formell art och inriktade sig på räkenskapernas bearbetande
och tillrättaläggande för ett generellt bokslut, den andra vore av reell art och ginge
ut på räkenskapernas granskning mot verifikationerna, med uppgift att kontrollera
posternas materiella riktighet även ur budgetsynpunkt, att någon anledning att
sammanslå de olika granskningsarbetena, vid riksbokslutsarbetet inom statskontoret
och vid revisionen inom kammarrätten, icke förelåge, att det syntes otvivelaktigt,
att det alltjämt komme att visa sig ändamålsenligt att bedriva dessa olikartade
arbeten skilda från varandra, samt att under sådana förhållanden ej heller förelåge
något principiellt skäl för sammanslagning av riksbokslutsbyrån och kammarrättens
revisionsavdelning till ett verk.

I detta sålunda refererade yttrande anser arméförvaltningen sig i fråga om
medelsförvaltningen vid lantförsvaret kunna i allo instämma.

II) Statsbolcföringsreformen med därtill hörande frågor.

Uti ett av statsbokföringskommittén den 13 januari 1913 avgivet underdånigt
utlåtande i fråga om den centrala bokföringen och kassakontrollen angivas statsbokföringsreformens
innebörd och syftemål, och äro de där å sid. 4 och 5 sammanfattade
under fem särskilda punkter av huvudsakligen följande innehåll:

Statsutskottets utlåtande, Nr 107.

Öl

1) rikshuvudbokföringen borde innefatta kassakontroll och utan särskild bearbetning
av primärräkenskaperna lämna direkt materiel till en budgetredovisning;

2) för att vinna kassakontroll borde i riksbanken öppnas en statskontorets
gemensamma giroräkning, till vilken samtliga huvudförvaltningar skulle äga tillgång
för insättningar och uttag:

3) den centrala bokföringen borde grundas på månatliga kassarapporter från
samtliga medelsförvaltande ämbetsverk och myndigheter och dessas kassarapporter
alltså uppställas fullkomligt enhetligt och specifikt upptaga endast sådana poster,
som vore för den centrala bokföringen erforderliga;

4) den primära bokföringen borde ordnas med månatliga avslutningar sålunda,
att de specifika utgifter, som skulle inflyta i kassarapporterna, direkt och
utan omgång kunde därur framgå, och borde den verkställas efter ett och samma
system för hela statsförvaltningen och i övrigt utmärkas av enkelhet och reda; samt

5) i statskontorets riksbokslutsbyrå borde uppläggas en huvudbok eller liggare,
i vilken månad för månad skulle införas de poster, varom de från ämbetsverken
och myndigheterna inkommande kassarapporterna lämnade uppgifter, och borde för
varje riksstatens såväl inkomsttitel som utgiftsanslag i denna huvudbok eller liggare
återfinnas ett särskilt konto, så att av dessa konti under hela årets lopp kunde
vinnas en ständig översikt av samtliga inkomsttitlars och utgiftsanslags ställning.

I anslutning härtill uttalas i föreliggande framställning till riksdagen, sid. 184,
bland annat, att med de för det nya redovisningssystemet utmärkande månatliga
avslutningarna av räkenskaperna och kassarapporterna, sådana de blivit av statsbokföringskommitten
inrättade, skulle vinnas, bland annat, översikt av inkomsternas
tillflöde och anslagens belastning månad efter månad och kunde på grundval härav
under året byggas en fortlöpande budgetkontroll.

Genom en anordning med månatligen avslutad kassabokföring och kassarapporter,
sådan denna anordning redan trätt i tillämpning beträffande vissa förvaltningsområden,
vinnes väl en tillförlitlig översikt över de kontanta utbetalningarna,
men angående anslagens verkliga ställning eller anslagsbelastningen inom
statsförvaltningen över huvud taget erhålles härigenom icke någon kännedom, allra
minst inom lantförsvarets och därmed i detta avseende likställda förvaltningsområden.

Inom sådana verk, exempelvis länsstyrelserna, där medelsförvaltningen är i
huvudsak inskränkt till regelbundna utbetalningar, avseende avlöning och dylikt,
kan väl genom kassabokföring med därpå grundade kassarapporter under löpande
budgetår vinnas klarhet i fråga om vissa anslags ställning, men denna vinst äf av
ringa eller intet intresse. Utgifterna äro någorlunda konstanta och kunna ej påverkas
av förvaltningsåtgärdema. Annorlunda ställer sig saken beträffande belastningen
av anslag, som äro avsedda för utgifter, som ske exempelvis enligt träffade
leveransavtal eller med andra ord enligt beslutade dispositioner. För att erhålla en
fullständig uppgift om anslagsställningen måste i avseende å sådana anslag vid
sidan om kassabokföringen verkställas en särskild dispositionsbokföring. Dylik bokföring
finnes för närvarande inom arméförvaltningen.

Härigenom vinnes en verklig insikt om anslagsbelastningen. Denna bokföring,
vid sidan av kassaräkenskapen, lämnar nämligen upplysning om ej blott utbetalda
utan även disponerade medel, och förvaltningsåtgärdema måste lämpas efter
det återstående odisponerade beloppet, om icke anslagen skola överskridas. Kassaräkenskapen
kan utvisa stora behållningar å ett anslag, även om dessa äro bundna

62

Statsutskottets utlåtande Nr 107,

för libvider av avtalade leveranser. Den odisponerade behållningen är det ur förvaltningssynpunkt
av största vikt och intresse att känna, mindre den kontanta behållningen.

Enligt § 5 mom. 1 i förslaget till instruktion för riksräkenskapsverket skola
vissa sammandrag över anslagsbelastningen överlämnas till cheferna för de olika
statsdepartementen. Huru missvisande dylika på kassabokföring grundade uppgifter
kunna bliva, är av det ovan anförda lätt att förstå och framgår än tydligare av
följande exempel. Om arméförvaltningens intendentsdepartement träffar avtal om
inköp av kläde, vilka inköp ofta nog samtidigt uppgå till omkring 100,000 meter,
att levereras och likvideras inom 8 å 9 månader, kan denna anslagsbelastning, som
enligt nu gällande pris uppgår till över 2,400,000 kronor, icke bliva synlig i kassaräkenskaperna,
förrän leveransen fullgjorts och betalats. De från riksräkenskapsverket
till vederbörande departementschef månatligen lämnade sammandragen över
anslagsbelastningen skulle sålunda i nu anförda fall under en tid av 8 å 9 månader
bliva missvisande på över 2,400,000 kronor. Liknande förhållanden kunna anföras
beträffande snart sagt varje underhålls- och anskaffningsanslag under fjärde huvudtiteln
och sannolikt även under övriga huvudtitlar beträffande just sådana anslag,
rörande vilka det kunde vara av största intresse att veta den verkliga anslagsbelastningen.
Den i förslaget framhållna fördelen i detta avseende av den nya bokföringen
torde sålunda icke hava något reellt värde och på intet sätt motivera det
arbete, som kräves för uppgifternas sammanställande. Detta arbete tar, sedan räkenskaperna
tillrättalagts, liten tid, föga arbetskraft.

Sedan frågan om sådana på kassaställningen grundade rapporter, som i förslaget
avses, på sin tid uppkommit, utarbetades inom arméförvaltningen dylika
rapporter kvartalsvis och lämnades till chefen för lantförsvarsdepartementet. Som
emellertid dessa rapporter, vilka grundades på kassabokföringen och icke på den
verkliga anslagsbelastningen, visade sig utan något egentligt värde, upphörde ämbetsverket
med deras utarbetande, och från lantförsvarsdepartementets sida hava de ej
heller vidare efterfrågats.

Särskilda rapporter, grundade på fullständig dispositionsbokföring, hava däremot
sedan en följd av år av arméförvaltningen månadsvis avlämnats till departementet
i fråga om vissa tillgångar, som stå direkt under Eders Kungl. Maj:ts disposition,
nämligen fjärde huvudtitelns anslag till extra utgifter och huvudtitelns
allmänna besparingar. Därutöver hava vid särskilda tillfällen på anfordran lämnats
på dylik bokföring grundade uppgifter rörande andra anslag.

Med avseende på nu berörda fråga tillåter sig arméförvaltningen för övrigt
hänvisa till kammarrättens särskilda utlåtanden den 24 november 1913 och den
7 april 1914 över dels 1912 års revisionskommitterades betänkande dels ock 1913
års granskningssakkunnigas utlåtande ävensom presidenten Peterssons förut åberopade
särskilda yttrande, som fogats vid det senare av nyssnämnda utlåtanden.

Till huvudsyftemålen med statsbokföringsreformen skulle, på sätt ovan nämnts,
vidare höra vinnande av kassakontroll genom öppnande i riksbanken av en statsverkets
gemensamma giroräkning, till vilken samtliga huvudförvaltningar skulle äga
tillgång för insättningar och uttag. Det torde emellertid med fog kunna ifrågasättas,
om inrättandet av denna statsverkets gemensamma giroräkning och det av

Statsutskottets utlåtande AV 107. 63

denna giroräkning åtminstone delvis betingade räkenskapssystemet ur förvaltningsoch
kassakontrollsynpunkt medfört eller kan komma att medföra samma säkerhet
som om, liksom beträffande arméförvaltningen ännu är fallet, särskilda giroräkningar
och ett därför avpassat räkenskapssystem Unge bibehållas vid de särskilda ämbetsverken.

Enligt hittills inom statsförvaltningen använda räkenskapssystem skall kassabokens
debetposter, d. v. s. den ingående behållningen i kontant och å giroräkning
jämte uppbörden stämma mot kreditposterna, d. v. s. utgiftsposterna j''ämte den utgående
behållningen i kontant, och å giroräkningen. Skulle tillgrepp av penningemedel
ske, måste detta vid en dylik räkenskap automatiskt visa sig därigenom, att
räkenskapen icke »går i hop». Den stämmer icke med giroräkningens saldo. För
att få kassaräkenskapen att stämma med giroräkningen, måste då vid varje avslutning
och inventering bristen täckas eller ock förfalskning i ett eller annat avseende
vidtagas. Vore tillgreppet av någon nämnvärd storlek, kan det ock automatiskt
giva sig tillkänna mot slutet av räkenskapsåret på det sätt, att verket eller förvaltmngen
komme att å sin giroräkning sakna erforderligt rörelsekapital. Detta
erhålles nämligen därigenom, att statskontoret på anfordran månad för månad överflyttar
penningemedel till vederbörande verks giroräkningar, dock ej till större belopp,
än vad riksstaten för varje särskilt verks förvaltningsområde angiver. Skulle
nu någon avsevärd del av dessa medel tillgripas, räcka de helt naturligt ej till att
bestrida statsutgifterna.

Vid tillämpning av statsbokföringsreformen skall däremot icke finnas någon
kassabok i egentlig mening. De respektive verken skola nämligen föra en inkomstoch
en utgiftsjournal, vilkas poster icke balansera mot varandra och ej heller mot
statsverkets gemensamma giroräkning. Några in- och utgående behållningar kunna
nämligen icke förekomma här, da verken i fråga icke hava egna giroräkningar och
sålunda icke äga något saldo å denna räkning. Ett tillgrepp av penningemedel
från den gemensamma giroräkningen kan följaktligen icke giva sig tillkänna på det
sätt, att räkenskapen icke går ihop, och vid verk med obegränsad dragningsrätt å
statsverkets gemensamma giroräkning kan någon brist på rörelsekapital icke förekomma.
För det fåtal myndigheter, som för närvarande endast äga begränsad
dragningsrätt å statsverkets giroräkning, skulle emellertid under vissa omständigheter
brist å rörelsekapital mot slutet av året kunna uppstå. Att föreskrifter om
begränsad dragningsrätt dock icke kunna anses såsom en fullt effektiv kontrollåtgärd,
torde emellertid framgå av en från statskontoret under hand inhämtad uppgift
därom, att år 1919 visst verk överskred den för detsamma begränsade dragningsrätten,
vilket icke varit möjligt, om verket i fråga haft egen giroräkning.

I detta sammanhang torde böra framhållas, att enligt det nya bokföringssystemet
check kan utfärdas, utan att utbetalningsbeslut föreligger, och som checken
oftast skall vara försedd med endast två namn, men enligt författningarna ofta med
flera, behöver vid en eventuell förfalskning endast ett, högst båda namnen förfalskas
-billigt det vid arméförvaltningen använda systemet är det formulär, som utgör
själva checken, och det formulär, som är avsett för förvaltningsmyndighetens utbetalmngsbeslut,
tryckta pa samma blankett, men åtskilda genom ett perforerat veck.
Fnligt detta system kan check sålunda icke utfärdas utan att formligt utbetalningsbeslut
förut fattats och införts å blanketten. Vid förfalskning av arméförvaltningens
checker måste alltså även utbetalningsbeslutet förfalskas, enär checken icke

64

Statsutskottets utlåtande Nr 107.

är betalbar i bank, om utbetalningsordern saknas, och måste således ej mindre än
minst fyra, eventuellt ända intill sex namn förfalskas.

Fördelen av ett system, enligt vilket varje förvaltande verk disponerar egen
giroräkning, torde särskilt tydligt framgå, om man tager i betraktande, att å statsverkets
gemensamma giroräkning checker å obegränsade belopp kunna dragas, da
däremot enligt förstnämnda system de belopp, som kunna uttagas, begränsas av den
innestående behållningen på ämbetsverks egen giroräkning, vilket i regel motsvarar
allenast den löpande månadens medelsbehov. Sålunda finnes t. ex. för armeförvaltningens
vidkommande, på grund av ämbetsverkets åliggande att månadsvis tillhandahålla
underlydande kassaförvaltningar erforderliga medel, aldrig mer än en
bråkdel av månadsbeloppet disponibelt å dess giroräkning. ...

Avsikten med inrättandet av statsverkets gemensamma giroräkning, bär såsom
redan antytts, varit vinnande av kassakontroll. Enligt nådiga kungörelsen den
10 december 1909 med föreskrifter om statsverkets gemensamma giroräkning i
riksbanken, § 4 mom. 3, åligger det ämbetsverk och myndigheter, som äga utställa
check å statsverkets giroräkning, att varje söckendag till nksbokslutsbyrån och
riksbankens huvudkontor insända uppgift om nummer och belopp å värjo check, som
under nästföregående söckendag utfärdats. Enligt § 5 skall riksbankens huvudkontor
senast varje onsdagsmiddag tillhandahålla nksbokslutsbyrån uppgift till nummer och
belopp å de checker, som under nästföregående vecka blivit statsverkets giroräkning
påförda, med angivande av det ämbetsverk eller den myndighet, som utfärdat checken
samt det saldo samma räkning vid nästföregående veckoavslutnmg utvisacte.
Slutligen skall, enligt § 6, nksbokslutsbyrån, med ledning av den i § 5 omnarnnda
uppgift, lämna vederbörande ämbetsverk och myndigheter meddelande om de checker,
som blivit av riksbanken inlösta. Härtill kommer den befattning med kassakontrollen,
som f. n. utövas inom statsbokföringskommittén och kammarrättens

revisionsavdelning. , , ., -n

Härav framgår, att kassakontrollen hos de verk och myndigheter, vid vilka
statsbokföringsreformen börjat tillämpas, f. n. är splittrad på icke mindre än fem
olika håll, nämligen i riksbankens huvudkontor, i statskontorets riksbokslutsbyrä,
hos en tjänsteman i vederbörande ämbetsverk, i statsbokföringskommitténs avdelning
för budgetkontroll och kammarrättens revisionsavdelning. På ingendera av dessa
fem ställen finnas dock samlade alla de handlingar, på vilka en effektiv kassakontroll
kan grundas. Genom riksräkenskapsverkets inrättande skulle väl de uppgifter
i fråga om kassakontrollen, som tillhöra nksbokslutsbyrån, statsbokföringskommittén
ävensom kammarrättens revisionsavdelning, sammanföras inom det nya ämbetsverket,
men det oaktat synes nyssnämnda hinder mot kassakontrollens effektivitet icke

Om exempelvis den, som förfalskat eller falskeligen utfärdat check, lämnar
riksbankens huvudkontor och statskontorets riksbokslutsbyrä den i § 4 inom 3 i
nyssberörda nådiga kungörelsen av den 10 december 1909 omnämnda underrättelse,
att checken blivit utfärdad, kommer den falska checken att oanmärkt passera dessa

båda kontrollinstitutioner. , .., . .... ... ,

Med ett kassa- och räkenskapssystem med skilda girorakmngar lör de olika
myndigheterna, föreligger däremot möjlighet för en effektivare kassakontroll, enär
vederbörande inventeringsförrättare omedelbart omhänderhar samtliga för inventeringen
erforderliga handlingar. På eu gång kunna sålunda verifikationerna genomgas

Statsutskottets tillit lande Nr 107.

(i."

och granskas, kassan uppräknas, den enligt räkenskaperna uppgivna behållningen å
giroräkningen jämföras med bankbesked, ävensom postbok och checkblanketter
in. fl. handlingar företes. Denna den kraftigaste kassakontroll, som gärna kan
åstadkommas, är omöjliggjord hos de medelsförvaltande verk, som erhållit dragningsrätt
å statsverkets gemensamma giroräkning. inventering verkställes ju för varje
vecka genom riksbokslutsbyrån.

Ännu en fråga av vikt för medelsförvaltningen vid lantförsvaret synes här
böra vidröras. Enligt statsbokföringskommitténs system kan man ej nog hastigt
upptäcka, om en check utkvitterats av obehörig person. Först när den rätte ägaren
till checken giver sig till känna, kan undersökning igångsättas. Har orätt person
däremot tillgripit en av arméförvaltningen i behörig ordning utfärdad check och
utkvitterat checkbeloppet, kan detta med nuvarande postgång konstateras i arméförvaltningen
så gott som omedelbart. Då riksbanken efter avskiljande och behållande
av själva checken omedelbart översänder det vid densamma fogade »utbetalningsbeslutet»,
och då vederbörande å detta beslut måste kvittera checken, innan
beloppet utbetalas i banken, kan man i arméförvaltningen, »om särskild anledningförefinnes»,
i de allra flesta fall konstatera, om en förfalskning i nu antydda hänseende
ägt rum genom att jämföra denna namnteckning med den rätte checkägarens
namnteckning å leveranskontrakt eller andra handlingar.

Såsom ytterligare skäl för införandet av en statsverkets gemensamma giroräkning
har i statsbokföringskommitténs förberörda utlåtande av den 13 januari
1913 i fråga om den centrala kassabokföringen och kassakontrollen, sid. 5, framhållits,
att reformen medförde fördelen av minskat behov av kassaförlag. Riktigheten
av denna uppgift torde dock med fog kunna ifrågasättas och i varje fall böra
göras till föremål för ytterligare utredning, varvid särskilt ett uttalande av riksbanksfullmäktige
skulle kunna vara upplysande.

Ytterligare ett av de huvudsyftemål, vars vinnande synes vara avsett att
påskyndas genom riksräkenskapsverkets inrättande, är, att den primära bokföringen
skulle omläggas efter ett och samma system för hela statsförvaltningen. För de
verk, där statsbokföringsieformen genomförts, utgöras primärräkenskaperna av en
inkomst- och en utgiftsjournal samt en inkomst- och en utgiftsbok. Avskrifter av
dessa journaler och böcker överlämnas, såsom framgår av sid. 182 i ovanberörda
statsrådsprotokoll, f. n. till statsbokföringskommittén, som har att före den 1 maj
påföljande år överlämna dem till kammarrätten. De särskilda inkomst- och utgiftsposterna
skola sålunda skrivas fyra gånger.

På grund av den begränsade personaltillgången inom kassaförvaltningarna
vid lantförsvarets olika formationer och anstalter har arméförvaltningen måst vidtaga
särskilda åtgärder för att minska personalens arbetsbörda med bokföringsarbetet.
Så har exempelvis införts ett självkopierande bokföringssystem. Enligt detta
system finnes endast en enda månadsräkenskap och, då denna föres, erhålles samtidigt
genom självkopiering en dublett därav. På grund härav behöver de olika
posternas text endast skrivas en enda gång mot, såsom nu faktiskt sker, fyra
gånger enligt bokföringskommitténs förslag. Skulle statsbokföringskommitténs system,
vilket, enligt vad som utrönts vid en utav arméförvaltningen förut på given anledning
verkställd utredning, kräver väsentligt mera arbete än det nu använda, komma
att tillämpas vid lantförsvaret, måste icke allenast vid de under arméförvaltningen
bihang till riksdagens protokoll 1920. 6 samt. 48 höft. (Nr 107.) 9

66

Statsutskottets utlåtande Nr 107.

f. n. lydande 93 kassaförvaltningar utan även vid ämbetsverket självt anställas nya
tjänstemän. Antalet av dessa tjänstemän skulle med all säkerhet uppgå till inemot
ett hundratal. Då statsbokföringskommitténs förslag endast avser den centrala bokföringen
(bokföringen vid truppförbanden ordnas av arméförvaltningen själv, icke
av Kungl. Maj:t) kan detsamma icke på det antydda sättet påverka personalbehovet
vid trupp förbanden. De kostnader, som anställandet av denna personal komme att åsamka
statsverket, äro betydande. Då emellertid det inom lantförsvaret nu tillämpade enkla
bokföringssystemet varken med avseende på reda eller kontroll är bokföringskommitténs
system underlägset, snarare tvärtom, synes det icke böra ifrågasättas att, genom
ombyte av räkenskapssystem vid armén, åsamka staten stora kostnader endast för
vinnande av den formella fördelen, att alla statens verk skola hava till formen lika
räkenskaper. En annan sak är, att räkenskaperna skola i det centrala verket vara
så inrättade, att därifrån utgående räkenskapsuppgifter kunna utan omarbetning
ingå i riksräkenskapen. Så är ock förhållandet med arméförvaltningens räkenskaper.

Arméförvaltningen har ansett sig böra framhålla vikten av att dessa förhållanden
beaktas, innan ett eventuellt beslut fattas om inrättandet av det föreslagna
riksräkenskaps verke t.

Genom vad arméförvaltningen nu anfört rörande statsbokföringsreformen
med därtill hörande frågor, anser arméförvaltningen sig hava beträffande lantförsvarets
förvaltningsområde ådagalagt

1) att rapporterna till cheferna för vederbörande statsdepartement över anslagsbelastningen
måste bliva synnerligen missvisande just i de delar, där det kunde
vara av intresse att känna anslagsbelastningen;

2) att arméförvaltningens hänvisande till statsverkets gemensamma giroräkning
med dess vidlyftiga rapportsystem måste anses vara ur kassakontrollsynpunkt
svagare än det system, som f. n. tillämpas vid förvaltningar med egna giroräkningar;
samt

3) att det nya räkenskapssystemet, om det skulle vinna tillämpning inom
lantförsvaret, skulle i sin tillämpning bliva väsentligt dyrbarare än det nuvarande
och onödigt tyngande för förvaltningsarbetet.

På grund härav och då det föreslagna nya ämbetsverket är avsett att organiseras
för genomförande av statsbokföringsreformen vid de förvaltningar, där den
ännu icke blivit införd, däribland vid lantförsvarets, anser arméförvaltningen det
vara i hög grad önskvärt, att inrättandet av det nya verket f. n. kunde skjutas åt
sidan, och att bokföringsreformens principer finge underkastas en förnyad allsidig
och ingående granskning. I detta sammanhang torde böra påpekas, att från statsbokföringsreformen
undantagits de affärsdrivande verken, som sannolikt ansetts icke
kunna bindas inom denna reforms snäva gränser, samt erinras, att försvarsförvaltningarnas
arbete i mycket stor utsträckning avser en verklig affärsrörelse, som
måste utövas efter verkliga affärsmetoder.

III. Revisionsväsendets omorganisation.

Beträffande frågan om revisionsväsendets omläggning är 1919 års sakkunnigas
förslag i väsentliga delar hållet i så allmänna ordalag, att detsamma undandrager
sig en ingående granskning. Arméförvaltningens utlåtande måste därför inskränka
sig till mera allmänna uttalanden.

Av de frågor, som sammanhänga med förevarande del av förslaget, är den

Statsutskottets utlåtande Nr 107.

67

ojämförligt viktigaste den, som gäller specialrevisionernas organisation och ställning
till det föreslagna riksräkenskapsverket.

Enligt 1912 års revisionskommitterades förslag skulle efter riksrevisions▼erkets
upprättande undersökning av specialrevisionerna fortgå, så att man måtte
kunna anknyta dem till riksrevisionsverket på ett sådant sätt, att en verkligt effektiv
och alla förvaltningsområden omspinnande revision kunde ernås. På samma gång
kunde tagas under övervägande, huruvida icke åtminstone några av de dubbelrevisioner,
som tyngde förvaltningen, kunde upphävas.

I ett av särskilda sakkunniga den 15 juli 1917 avgivet betänkande i fråga
om organiserandet av den maritima revisionen hemställde dessa sakkunniga, att
den kamerala revisionskontrollen å förvaltningen inom marinen skulle uteslutande
åläggas statens centrala revisionsorgan och att som följd därav bl. a. även marinförvaltningens
kamerala revision, i vad den icke åsyftade en »undersökning av ingivna
räkningars formella, titelmässiga och kalkulatoriska riktighet», för framtiden
skulle upphöra. I det år 1919 uppgjorda förslaget, sådant det framgår av statsrådsprotokollet,
finnes däremot icke någon klar utredning om denna icke allenast för
hela revisionsväsendot avgörande, utan även å förvaltningsbestyret vid de centrala
förvaltande verken synnerligen viktiga fråga, utan rör sig förslaget liksom nyss
åberopade betänkande i detta avseende med en i hög grad invecklad och svävande
terminologi.

Av förenämnda tidigare uttalanden att döma, torde det kunna förutses, att
efter riksräkenskapsverkets eventuella tillkomst det icke skulle dröja länge, förrän
det kravet komme fram, att, bland andra specialrevisioner, den, som finnes inrättad
i arméförvaltningen, skulle antingen helt indragas och överflyttas till det nya verket
eller ock ställas i fullkomligt beroende av detsamma. För förvaltningen av lantförsvaret
skulle en sådan följd av tillskapandet av det nya ämbetsverket bliva högst
betänklig. För närvarande äger en livlig och i hög grad nyttig samverkan rum
mellan de rent förvaltande avdelningarna i arméförvaltningen och de inom ämbetsverket
inrättade revisionsorganen. Vid utarbetande av förslag till allmänna författningar,
avgivande av en mångfald utlåtanden och meddelande av mera speciella
föreskrifter rörande avlöningsförhållanden och underhåll m. m. åt den militära personalen
måste arméförvaltningen ofta låta verkställa utredningar ur revisionsmaterialet
och beakta de rön och erfarenheter, som revisionen kunna vinna vid
fullgörandet av sina uppgifter. Å andra sidan kan revisionen, såsom utgörande en
del av ämbetsverket självt, ständigt hos den personal, som haft ansvaret för eller
biträtt med utarbetandet av förvaltningsföreskrifterna, erhålla erforderliga upplysningar
beträffande dessas syftemål och rätta innebörd. Just i möjligbeten av nu
nämnda samverkan, synnerligen värdefull inom ett så vidsträckt och till följd av
ofta inträffade författningsändringar rörligt förvaltningsområde som försvarets, torde
det hava blivit möjligt att, trots de upprepade ändringarna i organisationen, bibehålla
erforderlig reda, ordning och kontroll inom arméns förvaltning. Då i den
närmaste tiden ytterligare organisatoriska förändringar inom försvarsväsendet torde
vara att motse, framträda förenämnda och andra skäl för revisionens orubbade bibehållande
inom verket med än större styrka. Förvaltningsarbetet skulle emellertid,
enligt arméförvaltningens åsikt, i hög grad försvåras, om riksräkenskapsverket mer
eller mindre direkt skulle sättas i tillfälle att, med undanskjutande av ämbetsverket
självt, övertaga ledningen av arméförvaltningens revision.

68

Statsutskottets utlåtande Nr 107.

Ätt detta — om än ej tydligt uttryckt — är syftet med det föreliggande,
av 1919 års sakkunniga utarbetade organisationsförslaget, torde få sin belysning av
det i statsrådsprotokollet intagna instruktionförslagets § 22 med därtill hörande
motivering. I detta stadgande uttryckes nämligen, att det nya ämbetsverket skulle
äga att »i fall av behov» bestämma, att »revisionen skall verkställas inom det redovisande
verkets lokaler». I motiveringen härför säges, att en motsvarande bestämmelse
skulle återfinnas i instruktionen för kommarrätten under § 25. Går man till
nämnda författningsrum finner man emellertid, att föreskriften i fråga lyder sålunda :
»Kammarrätten äger bestämma, huruvida revisionen skall verkställas inom det redovisande
verkets lokaler, eller om handlingarna böra till kammarrätten för sådant
ändamål överlämnas».

Olikheten mellan sistnämnda stadgande och det föreslagna är uppenbar. A
ena sidan avser tydligen kammarrättens instruktion att fastslå, att detta ämbetsverks
revision — som, på sätt nedan närmare kommer att framhållas, i fråga om
förut i detalj granskade räkenskaper endast fungerar såsom överrevision — kan,
utan att eftersätta sin nyssnämnda uppgift, befria det redovisande verket från att
till kammarrätten insända vederbörliga räkenskaper och i stället för ändamålet låta
någon kammarrättens tjänsteman verkställa en överrevision inom förstnämnda verk,
sedan dettas egen revision avslutat sin granskning av visst års räkenskaper. A
andra sidan måste, på grund av åtskilliga uttalanden i samband med det föreliggande
förslaget, förutsättas, att riksräkenskapsverket eventuellt skulle enligt den
citerade instruktionsbestämmelsen vara berättigat att helt övertaga revisionsarbetet
inom det redovisande verket. Det är visserligen svårt att tolka betydelsen av berörda
bestämmelse, ty den är, liksom åtskilliga andra bestämmelser i instruktionsförslaget.
till formen så svävande, att däri kan inläggas olika tolkningar i det hänseende
den avser att reglera. Hade den citerade instruktionsbestämmelsen avsett
att lämna stadgande om en överrevision, likartad med den kammarrätten nu utövar
i sin revision, hade formuleringen ej behövt ändras. Bestämmelsen torde alltså
sannolikt betyda något annat. Eventuellt skulle den kunna innebära, att revisionsarbetet
skulle helt övertagas av riksräkenskapsverket, i vilket fall de nuvarande
för arméförvaltningens revision avsedda lokalerna skulle upplåtas åt det nya verket.
Då arméförvaltningens revisionspersonal för närvarande utgöres av 2 revisionskommissarier,
9 revisorer, minst ett tiotal amanuenser och e. o. manliga biträden, 6
kvinnliga revisionsbiträdeu av andra lönegraden och 6 kvinnliga siffergranskare
av första lönegraden, lärer övertagandet av revisionsarbetet i dess helhet bliva
omöjligt för det nya riksräkenskapsverket, såvida icke nämnda personal i huvudsak
dit överflyttas. År meningen icke den nu angivna, måste förutsättas, att riksräkenskapsverket,
under det revisionen inom det redovisande verket ännu påginge,
skulle äga ingripa däri, eventuellt för att lämna direktiv för arbetets bedrivande
därstädes. Då arméförvaltningen för sin del måste förutsätta, att dess egen revisionspersonal
alltid kommer att innehava en större sakkunskap inom vederbörligt förvaltningsområde
än den, varöver riksräkenskapsverket skulle kunna förfoga, tvekar
arméförvaltningen icke att uttala, att lämnandet åt riksräkenskapsverket av ett
sådant obestämt bemyndigande, som ifrågavarande stadgande avser, skulle kunna
på ett högst olyckligt sätt förrycka arbetet inom arméförvaltningen, liksom detsamma
givetvis skulle menligt inverka på dess revisionspersonals initiativlust och ansvarskänsla.

Stotsutukultel.f utlåtande AV 107.

69

Vissa i förslaget gjorda speciella uttalanden rörande revisionsväsendets organisation
synas i detta sammanhang böra upptagas till skärskådande.

Enligt sid. 185 skulle sålunda den bristande följdriktigheten inom nuvarande
organisationen framträda måhända skarpast härutinnan, att vissa grenar av statsförvaltningen
vore underkastade flerdubbel granskning, nämligen både av specialrevisioner
och av kammarrättens revision, andra grenar endast av kammarrättens
revision. Enahanda uttalande återfinnes i 1912 års revisionskommitterades förslag.

Det nuvarande revisionsväsendet förutsätter emellertid icke någon dubbeirevision
i egentlig mening. I § 25 av kammarrättens instruktion stadgas nämligen,
att endast de räkenskaper, som icke förut undergått granskning i detalj, skola därstädes
fullständigt granskas, under det att de redogörelser, som i det redovisande
verket blivit detaljgranskade, underkastas, i den män tiden det medgiver, ytterligare
revision, mindre i avseende å redogörelsens sifferuppgifter än till kontrollerande av
vederbörande myndigheters förvaltningsåtgärder. Enligt kammarrättens utlåtande
den 15 november 1917 (sid. 13) över förberörda betänkande och förslag i fråga om
organiserandet av den maritima revisionen åsyftar nyssberörda s. k. generella
granskning väsentligen att vara en kontroll över huru revisionsarbetet inom specialrevisionerna
utföres. Nyssberörda kontroll är icke att jämställa med dubbelrevision
i den mening, som gjorts gällande i de framställda förslagen, och det torde ligga
i öppen dag, att denna kontroll är ur flera synpunkter välbetänkt och välbehövlig.

Å sid. 185 sista stycket säges vidare, att vissa områden av förvaltningen
genom omständigheternas makt kunna alldeles undgå granskning eller endast underkastas
siffergranskning.

Härmed torde, med hänsyn till den utredning, som förebragts i presidenten
Peterssons merberörda promemoria (sid. 17, 18), icke kunna åsyftas ett i det av
revisionskommitterade år 1913 avgivna förslaget gjort uttalande, att dä varje år
hundratals miljoner omfördes från den ena statsinstitutionen till den andra, till ojämförligt
största delen via statsverkets giroräkning, i ett mycket stort antal fall den
föreskrivna kontrollen icke kunde verkställas, utan att revisionen förskaffade sig
tillgång till statsverkets giroräkning, vilken som bekant fördes i statskontorets
riksbokslutsbyrå.

Vid detta förhållande torde nu ifrågavarande uttryck snarare avse ett i revisionskommitterades
förslag gjort uttalande, att i fråga om statsunderstödda inrättningar
och sammanslutningar alltjämt saknades en genomförd princip i avseende å
skyldigheten att avlämna räkenskaper till kammarrätten, såsom handelshögskolan i
Stockholm, Sveriges allmänna exportförening, de blindas förening, nordiska museet
m. fl. Rörande detta uttalande har kammarrätten i sitt utlåtande den 24 november
1913 framhållit (sid. 4), att om statens reviderande och kontrollerande verksamhet
utsträcktes till att omfatta alla eller ett flertal statsunderstödda anstalter och institutioner,
om därvid skulle granskas jämväl förvaltningen av de enskilda medel, över
vilka inrättningar kunna förfoga, och om till dylika inrättningar komme att hänför,as
jämväl sådana, som åtnjöte statsunderstöd allenast i form av skattefrihet, så vore
det utan vidare uppenbart, att en dylik utsträckning komme att betinga en högst
betydande tillökning av den reviderande personalen och även kunde inverka på
organisationen i övrigt.

Enligt motiven till § 2 mom. 1 av nu föreliggande förslag till instruktion för
riksräkenskapsverket skulle dess kontrollverksamhet väl icke omedelbart utsträckas att

70

Statsutskottets utlåtande Nr 107.

avse andra räkenskaper än som enligt nu gällande bestämmelser skola undergå granskning
inom kammarrätten. Å andra sidan har antytts, att en framtida utvidgning av
det nya verkets kontrollverksamhet syntes böra bliva beroende av erfarenheten, sedan
ämbetsverket någon tid varit i verksamhet. Arméförvaltningen anser, att innan
beslut fattas om riksräkenskapsverkets inrättande, en bestämd ståndpunkt bör tagas
till frågan rörande området för dess kontrollverksamhet. Beslutet kan eljest tänkas
medföra ekonomiska konsekvenser av icke avsedd omfattning.

Enligt sid. 184 skulle, i anslutning till statsbokföringsreformen, med därtill
hörande system med månatliga kassarapporter från de medelsförvaltande myndigheterna,
revisionen verkställas redan månaden efter den, varunder vederbörande förvaltningsåtgärd
vidtagits. Föreliggande förslag till inrättande av riksräkenskapsverket
är alltså baserat på en sådan anordning av redovisningsväsendet, att detsamma
genomgående skulle grunda sig på månadsredovisningar. Vad lantförsvarets
räkenskaper angår, är redovisningen från arméförvaltningen underlydande kassaförvaltningar
väl redan ordnad på angivna sätt, och den inom ämbetsverket anordnade
tekniska och kamerala revision är även fortlöpande i den mening, att granskningen
av visst års redovisningsmaterial icke uppskjutes, till dess materialet för årets alla
tolv månader jämte årsräkenskapen hunnit inkomma. Givet är dock, att om arméförvaltningens
revision skulle åläggas att viss kort tid, efter det de olika månadsredovisningarna
inkommit, överlämna desamma till riksräkenskapsverket i granskat
skick, granskningen inom arméförvaltningen av räkenskapsmaterialet icke vidare
skulle kunna ske på samma effektiva sätt som hittills. För sådant ändamål är det
nämligen i fråga om flertalet slags utgifter oundgängligen nödvändigt, att möjlighet
för den reviderande personalen förefinnes att jämföra den ena månadens redovisning
med den andras. Vid sådant förhållande och då det icke torde kunna så ordnas,
att månadsräkenskaper, som redan avlämnats från arméförvaltningen, skulle under
pågående granskning inom riksräkenskapsverket kunna i det stora antal fall, då
sådan åtgärd erfordras, såsom lån återfås, anser arméförvaltningen den ifrågasatta
anordningen vara för lantförsvarets del praktiskt outförbar. I varje fall måste, om
en sådan anordning genomfördes, revisionspersonalen väsentligt ökas. Under nuvarande
förhållanden kan nämligen revisionsarbetet utjämnas de särskilda månaderna
emellan, men om räkenskaperna skulle månadsvis avlämnas, bleve det nödvändigt
att äga tillgång till erforderlig personal för utförandet av granskningsarbetet inom
samma tid, vare sig granskningsmaterialet, som i omfång växlar högst avsevärt
under olika månader, vore större eller mindre. En annan betydande olägenhet skulle
även vara förknippad med en anordning av ifrågavarande art. Den tekniska revision,
som nu utföres på arméförvaltningens olika avdelningar, verkställes före den
kamerala. Detta bland annat i den avsikten, att den tekniska ledningen inom ämbetsverket
skall så fort som möjligt få kännedom om förekommande missförstånd eller
fel i det rent praktiska förvaltningsarbetet samt kunna omedelbart åstadkomma
rättelse. Men även denna revision kräver tid. Huru arbetet skall kunna ordnas
så, att både den tekniska och den kamerala revisionen skall månad för månad medhinnas,
innan räkenskapen skall överlämnas till riksräkenskapsverket, är ofattbart i
fråga om ett så vitt omfattande förvaltningsområde, som försvarets. Det skulle,
såsom redan framhållits, kräva en högst väsentligt ökad personal. Men det är
nästan lika ofattbart, huru riksräkenskapsverket skulle kunna fullgöra sina åligganden
i förevarande avseende. I de sakkunnigas förslag (sid. 184 i propositionen)

Statsutskott/ts utlåtande Nr 107.

71

yttras: »Sä länge kassarapporterna icke åtföljas av verifikationer, vilka kunna underkastas
granskning mot rapporterna, föreligger (emellertid) icke full visshet, att
rapporternas uppgifter äro tillförlitliga. Om revisionen kan fortgå samtidigt med
och i nära anknytning till den centrala bokföringen etc.». Skall nu från det centrala
verk, som handhaver statens bokföring, månatligen kunna Rimnas vederbörande
statsråd uppgifter om statsverkets kassaställning och anslagsbelastningen, måste ju
allt detta utföras inom en rimlig tid, eljes bliva rapporterna även av sådan anledning
värdelösa. Vad det här omförmäla arbetet innebär, framgår därav, att endast
från arméförvaltningen skulle till riksrevisionsverket månatligen överlämnas verifikationer
till omkring 5 å 6 meters höjd, om de staplas upp på varandra. För allenast
den kamerala granskningen härav använder arméförvaltningen nu eu personal om
ungefär 30 personer. Skulle dessa räkenskaper och verifikationer granskas först
tekniskt på arméförvaltningens särskilda avdelningar, sedan kameralt å dess civila
departement och slutligen ännu en gång i riksrevisionsverket, så bör ju detta vara
tillfredsställande ur revisionssynpunkt, men huru det skall kunna »verkställas redan
månaden efter det förvaltningsåtgärderna» (skall väl, koncisare uttryckt, vara utbetalningarna)
»vidtagits», är otänkbart.

I förslaget har uppenbarligen tillräcklig hänsyn icke tagits till förhållandena
inom så stora förvaltningsgrenar, som försvarets. Eller ock torde avsikten vara att
söka framdeles samla hela räkenskaps- och revisionsväsendet i det nya verket, varest
man då kunde handla efter omständigheterna. Men även detta vore outförbar av
den anledning, att man på vissa områden icke kan helt skilja den positiva förvaltningen
från all revision.

Förslagets svaghet i förevarande avseende torde hava framkallats av den
uppfattningen, att revisionen oupplösligt nära sammanhänger med bokföringen. Denna
uppfattning är dock oriktig, såsom redan anmärkts. Bokföringen bör vara så snabb
som möjligt, dels ur kassakontrollsynpunkt och dels, åtminstone på vissa områden,
med hänsyn till de positiva förvaltningsåtgärderna. Revisionen, som kräver väsentligt
längre tid, om den skall bliva effektiv, kan väl föranleda ändringar i bokföringsresultatet,
som dock i regeln äro av oväsentlig betydelse. Revisionsarbetet — särskilt
det kamerala —- kan därför utan olägenhet ordnas så, att det medför minsta
möjliga kostnad utan att därför brista i skälig snabbhet och effektivitet. Den kamerala
revisionens huvuduppgift att sporra vederbörande funktionärer till iakttagande
av givna bestämmelser i sin verksamhet, att hindra slentrian i förvaltningen och
att åstadkomma en likartad och riktig författningstillämpning i de fall, då olika
uppfattningar göra sig gällande hos skilda myndigheter, kan likaväl och bättre ernås,
om revisionen icke måste vara avslutad månadsvis samtidigt med bokföringen,
utan får verkställas i sådan ordning, att ett helt års förvaltningsåtgärder kunna
samtidigt bedömas.

På grund av vad arméförvaltningen sålunda anfört beträffande förslaget om
införande av månatligen fullgjord revision, tvekar arméförvaltningen icke att uttala
den meningen, att genom en sådan anordning, som den av de sakkunniga föreslagna,
det nuvarande revisionsarbetet inom arméförvaltningen skulle utan motsvarande
nytta komma att väsentligt fördyras och fullständigt förryckas.

Enligt sid. 184 skulle det krav, som förvaltande ämbets- och tjänstemän
kunde med fullt fog uppställa, att så snart som möjligt erhålla decharge för sina
åtgärder kunna vid genomförd månadsgranskning jämväl tillmötesgås. Beträffande

72

Statsutskottets utlåtande Nr 107.

ett liknande uttalande av 1912 års revisionskommitterade bär kammarrätten i sitt
utlåtande den 14 november 1913 (sid. 11) anfört, att enligt nämnda system preskriptionstiden
för redogörarnas ansvarighet väl finge anses taga sin början deu
dag, då årsräkensfcapen inkomme till riksrevisionsverket, vadan någon vinst av reformen
i förevarande hänseende knappast vore att påräkna. Vad sålunda anförts
finner arméförvaltningen vara i allo tillämpligt beträffande det föreliggande förslaget.

Da arméförvaltningen, enligt vad av det föregående framgår, funnit önskvärt,
att föreliggande förslag icke måtte komma att oförändrat genomföras, har arméförvaltningen
icke haft anledning att särskilt granska dess detaljer. Arméförvaltningen
har emellertid velat göra följande erinringar mot förslaget till instruktion för
riksräkenskapsverket samt i fråga om dess lokalfråga.

Instruktionsförslaget.

Vad förslaget till instruktion beträffar, synes det i formellt avseende vara
otillfredsställande. Föreskrifterna äro nämligen i flera fall otydliga och svävande.
Riksräkenskapsverkets ställning i förhållande till andra myndigheter synes oklar.
På grund härav undandrager sig förslaget i väsentliga delar ett sakligt bemötande.

I förstnämnda avseende tillåter sig arméförvaltningen dock fästa uppmärksamheten
på bestämmelserna i § 2. Enligt mom. 1 skall riksräkenskapsverket tillse,
att räkenskaper och redovisningshandlingar bliva vederbörligen granskade, utan att
tydligen angivits, huruvida därmed avses den granskning, som skall utföras av verket
självt eller av andra revisionsorgan. I mom. 2 klargöres vad »granskningen» —
således den i mom. 1 omförmälda — skall avse. Men i mom 3 stadgas, att beträffande
vid »granskningen» påvisade felaktigheter riksräkenskapsverket skall meddela
föreskrifter m. m. för erhållande av rättelse. Sådana föreskrifter kunna givetvis
icke grundas på annan granskning än den, som sker i riksräkenskapsverket. I
mom. 5 talas slutligen om »granskningen inom riksräkenskapsverket». Dessa oklara
bestämmelser skulle givetvis lätt förorsaka missförstånd och trassel.

I § 4 omförmäles, att riksräkenskapsverket skulle äga meddela vissa direktiv
för andra jämnställda verk. ntt ett samarbete mellan de skilda verken bör äga
rum i det åsyftade avseendet, därom kunna nog alla vara eniga. Men att det ena
verket skulle, om samförstånd ej kan ernås, äga rätt att utfärda direktiv för det
andra, kan knappast vara lämpligt, i synnerhet som dylikt direktiv av riksräkenskapsverket
skulle komma att meddelas det sakkunniga och för förvaltningen ansvariga
verket. Ett sådant tillvägagångssätt torde ock vara föga ägnat att stärka
det samförstånd mellan verken, som torde få anses eftersträvansvärt. Skall eu
sådan rätt finnas, bör den i allt fall vara tydligt begränsad.

Rörande § 22 har arméförvaltningen redan yttrat sig i annat sammanhang

Den i § 23 andra stycket föreslagna bestämmelsen förefaller skäligen olämplig
Erfarenhet torde ej heller i ringaste mån hava ådagalagt behovet därav. Den förutsätter
emellertid en sådan förkastlig ömsesidig illojalitet, att man måste önska, att
en sådan bestämmelse ej heller i framtiden någonsin må bliva behövlig. Riksräkenskapsverkets
tjänstemän torde ej heller löpa någon synnerlig risk att bliva utsatta
för en sådan frestelse, som däri avses.

Statsutskottets utlutande Nr 107.

73

$5 25 mom. 3. Man torde kunna fråga sig, huruvida med ordet »redogörare»
avses även de centrala redovisande verken och ej blott dem underordnade myndigheter.
Skulle det förra vara avsett, torde stadgandet få anses innebära ett olämpligt
frångående från hittills gällande administrativa bestämmelser.

De reservationsvis gjorda uttalandena av f. d. kammarrättsrådet P. G. Widén
rörande avfattningen av § 2 och kammarrättsrevisorn I. Blom rörande §§ 2 och 15
i instruktionsförslaget, finner arméförvaltningen i alla delar vara att föredraga framför
den avfattning, dessa paragrafer erhållit i instruktionsförslaget.

Lokalfrågan.

Beträffande slutligen lokalfrågan anser arméförvaltningen sig böra framhålla,
att förslaget icke innehåller någon utredning varken om hur stor lokal, som skulle
erfordras för det nya verket, var sådan lokal skulle kunna erhållas, eller vilka
kostnader dess anskaffande komme att medföra.

Sammanfattning och förslog.

I det föregående har arméförvaltningen dels framhållit vissa allmänna synpunkter,
dels ock gjort eu del mera speciella anmärkningar, vilka, närmast med
hänsyn till lantförsvarets förvaltning, synts arméförvaltningen böra beaktas vid bedömandet
av ifrågavarande, på 1919 års sakkunnigas utlåtande grundade förslag
rörande inrättandet av ett nytt ämbetsverk med dess ifrågasatta uppgifter beträffande
den centrala statsbokföringen med riksbokslutet och den formella räkenskapskontrollen
samt den kamerala revisionens omorganisation. Arméförvaltningen
anser sig hava ådagalagt, att riksräkenskapsverkets tillkomst icke skulle komma
att medföra några fördelar för den arméförvaltningen anförtrodda gren av statsförvaltningen.

Det torde emellertid ankomma på arméförvaltningen att jämväl avgiva ett
uttalande, huruvida de arbetsuppgifter beträffande statsförvaltningen i det hela, vilka
skulle tillkomma det nya ämbetsverket, kunna anses vara av sådan omfattning, att
de i och för sig motivera den ifrågasatta åtgärden med därmed förbundna kostnader.

Yad angår den centrala statsbokföringen torde till en början icke böra förbises,
att de affärsdrivande verkens räkenskapsväsende helt skulle falla utom riksräkenskapsverkets
befogenhetsområde och att alltså sistnämnda verk redan härigenom
komme att i förevarande avseende få reducerad betydelse. Det synes vidare böra
beaktas, att då bokföringen alltid måste grundas på riksstatens uppställning och
såsom en sekundär åtgärd ansluta sig till de olika förvaltningsåtgärderna såsom det
primära, åstadkommandet av en enhetlig tabellarisk uppställning av bokföringen
inom olika förvaltningsgrenar, i den mån sådan är praktiskt möjlig, synes vara en
angelägenhet, som kan åstadkommas utan anordnande av något mer omfattande
förvaltningsorgan.

Beträffande åter frågan om den formella räkenskapskontroll, som det skulle
ankomma på riksräkenskapsverket att ombesörja och som för närvarande huvudsakligen
ankommer på statsbokföringskommittén, vill arméförvaltningen framhålla,
att omfattningen av kommitténs nyssnämnda uppgift väl icke är för arméförvaltningen
tillräckligt känd för att kunna göras till föremål för ett fullständigt beBihang
till riksdagens protokoll 1920. 6 sand. 48 höft. (Nr 107.) 10

74

Statsutskottets utlåtande AV 107.

dömande, men det oaktat synes det arméförvaltningen icke otänkbart, att fullgörandet
av arbetsuppgiften i fråga skulle kunna ordnas efter ganska enkla riktlinjer
och utan att för ändamålet skulle behöva anlitas någon större eller särskilt
högt kvalificerad personal.

Vad slutligen angår det ifrågasatta nya ämbetsverkets befattning med den
kamerala revisionen, torde böra beaktas hurusom verkets ifrågavarande arbetsuppgift,
sedan vägande anmärkningar framställts mot 1913 och 1914 års förslag i motsvarande
hänseende, väsentligen inskränkts enligt det av 1919 års sakkunniga
utarbetade, i statsrådsprotokollet godtagna förslaget. Enligt detta skulle, vid en
inskränkt tolkning av det mångtydiga instruktionsförslaget, riksräkenskapsverket
åtminstone till en början endast hava att ombesörja visst granskningsarbete ävensom
att övervaka enhetligheten i revisionsarbetet inom förvaltningar med egen
revision, varjämte anmärkningsyrkanden skulle från ämbetsverkets sida kunna utställas
mot vederbörande redogörare. Avdömandet av anmärkningsmål skulle däremot
fortfarande ankomma på kammarrätten. Huruvida riksräkenskapsverkets på
angivna sätt begränsade uppgift i fråga om den kamerala revisionen kan tillräckligt
betinga verkets upprättande, torde åtminstone för närvarande böra betraktas såsom
i hög grad ovisst.

Med vad arméförvaltningen sålunda anfört har arméförvaltningen emellertid
icke velat bestämt uttala sig därom, att ett ämbetsverk av den föreslagna arten, skulle
vara obehövligt. Arméförvaltningen har icke varit i tillfälle att så helt överblicka
frågan, som för avgivande av ett sådant uttalande skulle erfordras. Men av det
framlagda förslaget har arméförvaltningen icke kunnat bliva övertygad om verkets
behövlighet. Förslaget innefattar enligt arméförvaltningens mening icke tillräcklig
saklig utredning härom, en uppfattning, som även synes hysas av kammarrätten.

I detta ämbetsverks utlåtande den 24 november 1913 (sid. 3) över 1912 års
revisionskommitterades förslag fann nämligen kammarrätten för sin del anmärkningsvärt,
att kommitterade ej inlåtit sig på någon undersökning, om och i vad mån de
brister, som kunde vidlåda vårt nuvarande revisionsväsende, kunde avhjälpas inom
de bestående förhållandenas ram; och i den vid kammarrättens förutberörda utlåtande
av år 1914 fogade P. M. (sid. 19) av presidenten Petersson framhölls, att den allsidiga
utredning, som borde vara verkställd, innan beslut fattades om det nya
verkets inrättande, icke syntes föreligga, med mindre vissa av kammarrätten uppkastade
riktlinjer för reformering av den kamerala revisionen blivit underkastade
en verklig undersökning. Enligt förevarande statsrådsprotokoll sid. 183 hava 1919
års sakkunniga visserligen anfört, att frågan, huruvida de brister, som »enligt vad
allmänt erkänts» vidlådde vårt nuvarande revisionsväsende, skulle kunna avhjälpas
inom de bestående förhållandenas ram, blivit till fullo belyst av tidigare verkställd
utredning. Så vitt arméförvaltningen har sig bekant föreligger dock icke någon
sådan utredning, och i varje fall har den icke åvägabragts av 1919 års sakkunniga.
Kammarrättens krav på en allsidig och uttömmande utredning, om och i vad mån
de brister, som med verkligt fog kunna riktas mot det nuvarande revisionsväsendet,
kunna avhjälpas inom det beståendes ram, anser alltså arméförvaltningen fortfarande
böra beaktas.

Skulle emellertid ett ämbetsverk anses böra inrättas för ifrågavarande ändamål,
anser arméförvaltningen, att dess uppgifter böra noggrannare preciseras och
gränserna för dess befogenhet närmare angivas än som skett i det framlagda för -

Stats.utskottets utlåtande Nr 107.

75

slaget,. Även torde höra undersökas noggrannare an som skett, om de nu föreslagna
uppgifterna för verket äro de enda och i förhållande till andra verk de råtta, som
höra tillkomma detsamma.

Av ifrågavarande statsrådsprotokoll framgår, att åsikterna i denna fråga gå
vitt i sär. Å ena sidan stå de sakkunnigeutlåtanden, däri förslaget framförts, å
andra sidan myndigheternas tungt vägande yttranden mot samma förslag. Det synes
under sådana omständigheter önskvärt, att frågan, innan den definitivt avgöres,
ännu en gång göres till föremål för utredning. Härför böra dock allenast anlitas
personer, som äga full juridisk, administrativ och affärsteknisk kompetens för det
svåra och-i många hänseenden grannlaga uppdraget och vilka förut icke uttalat
sig i frågan och fördenskull kunna utan förutfattad mening sakligt pröva värdet av
de skilda ståndpunkterna. En sådan förutsättningslös prövning av frågan kan icke
anses hava ägt rum vid den bearbetning förslaget senast undergått. Vid en sådan
ny prövning bör givetvis tagas under övervägande, dels huruvida icke nu förefintliga,
verkligen påvisade eller påvisbara brister skulle kunna avhjälpas utan den kostnad,
som är förenad med inrättandet av ett särskilt ämbetsverk, dels, därest ett sådant
ämbetsverk befunnes nödvändigt, huru den därför lämpligaste organisationen med
riktiga gränser för dess ändamål och befogenhet bör komma till stånd, dels ock
slutligen huru statsbokföringen bör lämpligast ordnas med hänsyn til budgetredovisningen,
förvaltningen inom olika områden av statens verksamhet samt en betryggande
kassakontroll.

Stockholm den 31 mars 1920.

Underdånigst:

A. ODELSTIERNA. FREDRIK FRÖLICH. CARL EDV. STERKY.

OSCAR ÖSTERMAN. M. KTNNANDER.

G. Almgren.

76

Statsutskottets utlåtande Nr 107.

Bilaga B.

Underdånigt utlåtande.

Inrättandet av det föreslagna riksräkenskapsverket synes icke för marinförvaltningen
medföra några olägenheter.

På begäran av föredraganden bifogas en promemoria angående hans personliga
uppfattning i ämnet på grund av hans erfarenheter från annan förvaltningsverksamhet.

Härjämte överlämnas utdrag av protokollet utvisande i ärendet yppade skiljaktiga
meningar.

I ärendets handläggning deltagande: undertecknad, chef, samt Boalt, föredragande,
Wolff, Falkman, Grafström, Wester, Åkermark, Malström, Bjuggren och
Halidén. Stockholm den 8 april 1920.

Underdånigst

På kungl. marinförvaltningens vägnar:

HENRY LINDBERG.

E. A. Gräntz.

Utdrag ao protokoll hållet hos kungl. mar införvalt ningen den 8 april
1920.

Chefen för civilavdelningen, marinöverkommissarien Boalt föredrog Kungl.
Maj:ts nådiga remiss den 19 mars 1920 å Kung!. Maj:ts i statsverkspropositionen
för år 1921 gjorda framställning om inrättande av ett riksräkenskapsverk, och
beslöts underdånigt utlåtande på sätt registraturet utvisar.

Från beslutet voro marinintendenten Halidén, kommendörkaptenen Åkermark,
amiralitetsrådet Wolff och chefen för ämbetsverket skiljaktiga.

Halidén, med vilken Åkermark och chefen instämde, yttrade:

»Lämpligheten för marinförvaltningen att få sin revision bortflyttad ocli
inkorporerad i ett centralt riksräkenskaps- och revisionsverk är utförligt belyst i
statskommissarie!! Tenows betänkande av år 1912 angående den maritima förvaltningens
organisation och revision samt i marinens redovisningssakkunnigas betänkande
av år 1917 i fråga om ordnandet av den maritima revisionen.

Det i det senare betänkandet avgivna förslaget är av marinförvaltningen
tillstyrkt uti underdånigt utlåtande av den 10 januari 1918, vari marinförvaltningen
bland annat anför, att det då föreliggande förslaget såsom innebärande en -

Statsutskottet* utlåtande Nr 107.

77

botliga grunder för revisionens utförande borde medgiva eu beaktansvärd såväl tidssom
kostnadsbesparing, ävensom att eu omläggning av revisionsväsendet enligt de
sakkunnigas förslag dessutom skulle frigöra marinens myndigheter från ett arbete,
som väl i princip Unge anses ligga utanför dess egentliga uppgift.

Härigenom har marinförvaltningen redan i princip anslutit sig till kravet på
ett centralt revisionsverk.

Intet bär sedan dess inträffat, som kan motivera att marinförvaltningen nu
skulle intaga eu annan ståndpunkt.

Visserligen innehåller det nu föreliggande förslaget till inrättande av ett
riksräkenskapsverk intet därom att marinförvaltningens revision skulle upphöra,
och ur marinförvaltningens synpunkt är ju detta eu svaghet, dä ämbetsverket på
sätt dess åberopade uttalande den 10 januari 1918 giver vid handen, håller före,
att det vore en fördel för ämbetsverket och för granskningens effektivitet, om
ämbetsverkets revision upphörde för att uppgå i det nya verket.

Men såsom förslaget nu föreligger skulle dess genomförande likväl innebära
en avsevärd lättnad för marinförvaltningen.

Ett av det nya ämbetsverkets huvuduppgifter skulle ju .nämligen bliva
att biträda de särskilda ämbetsverken med organisationen av räkenskapsväsendet,
varigenom på denna grund ämbetsverket skulle komma att övertaga eu avsevärd
del av marinförvaltningens ansvar därför, att den mångsidiga förvaltningens redovisnings-
och revisionsväsende tillfredsställande fimktionerar.

Det nya redovisningssystemet, som för marinen genomförts från och med är
1918 efter förslag av statsbokföringskommittén, har visat sig funktionera så val,
att definitiva siffror för marinen kunde för år 1919 till riksbolcsslutet avlämnas
redan i början av februari 1920. Bokslutet fortgår numera med lätthet, och jämväl
under årets lopp möjliggöras erforderliga översikter över riksstatsanslagens
ställning i den mån sådant genom redovisningsbokföring är möjligt.

För tillsyn därå, att detta redovisningssystem för framtiden uppehälles och
nödig anpassning till tid efter annan inträdande förändrade förhållanden såväl inom
marinförvaltningen som inom statsförvaltningen i övrigt i rätt tid företagas, vore
det förvisso av betydelse, att en central myndighet inrättades med den befogenhet,
som nu föreslagits för riksräkenskapsverket.

Jag anser därför att marinförvaltningen bort i sitt underdåniga utlåtande
tillstyrka inrättandet av det föreslagna riksräkenskapsverket, under uttalande tilllika
av den önskan, att marinens nuvarande revision snarast möjligt måtte överföras
till det nya ämbetsverket.»

Wolff utlät sig:

»För marinförvaltningens vidkommande kan det visserligen synas likgiltigt,
om vissa delar av den befattning med statens räkenskaps- och redovisningsväsende,
som nu tillkommer statskontoret och kammarrätten, överflyttas till och sammanföras
i ett nytt verk, det föreslagna riksräkenskapsverket, allenast något ingrepp
icke göres i marinförvaltningens befogenhet och förpliktelse att i tekniskt och
ekonomiskt avseende utöva överstyrelsen över rikets sjöförsvar. Vad angår de
funktioner i avseende å det centrala räkenskapsväsendet, som nu faktiskt utövas
av den egendomliga och tillfälliga institution, som kallas statsboksföringskommittén,
är att märka, att desamma rätteligen måste anses tillhöra statskontorets riksboksslutsbyrå.

78

Statsutskottets utlåtande Nr 107.

Inrättande av ett dylikt nytt verk bör givetvis dock endast under den förutsättning
komma i fråga, att tungt vägande skäl därför kunna åberopas.

De på detta område speciellt sakkunniga ämbetsverken, statskontoret och
kammarrätten, hade icke funnit sådana skäl föreligga. Visserligen skiljer sig det
nu framlagda förslaget i en del avseenden från såväl det av 1912 års sakkunniga
i ämnet
kraftigt och på ovedersägligen objektiva grunder avstyrkta förslaget som ock det
förslag, vilket i samma ämne avgivits av 1913 års sakkunniga (»granskningssakkunniga»),
särskilt därutinnan, att domsrätten i anmärkningsmål bibehållits i kammarrätten.
Men bortsett från frågan om domsrätten gälla de anmärkningar, som
riktats mot »revisionskommitterades» och »granskningssakkunnigas» särskilda förslag,
i allt väsentligt även det förslag, som nu föreligger till prövning.

Aven över nyssnämnda »granskningssakkunnigas» förslag hava statskontoret
och kammarrätten blivit hörda. Angående de av dessa ämbetsverk avgivna utlåtanden
meddelar emellertid det statsverkspropositionen bifogade statsrådsprotokollet
endast den knapphändiga upplysningen, att båda ämbetsverken avstyrkt även det
nya förslaget. Och dock innehålla dessa utlåtanden jämte det vid kammarrättens
utlåtande fogade särskilda yttrandet av verkets president Albert Petersson, vilken
instämt med kammarrättens övriga ledamöter, en utomordentligt sakrik belysning
av den föreliggande frågan. Det bleve allt för vidlyftigt att här redogöra för dessa
utlåtanden. Av statskontorets utlåtande — avgivet den 14 mars 1914 — bifogas
här en avskrift. Kammarrättens den 4 april 1914 avgivna utlåtande, som föreligger
i tryck, upptager med därtill hörande bilagor ej mindre än 79 trycksidor. Jag
nödgas inskränka mig till att hänvisa till dessa utlåtanden, vilka jämte de båda
ämbetsverkens tidigare utlåtanden i ämnet innehålla tungt vägande skäl mot inrättandet
av det ifrågasatta nya ämbetsverket, även om det får de i förhållande
till de tidigare förslagen mera begränsade uppgifter, som det för riksdagen nu
framlagda förslaget avser. Endast om följande må särskilt erinras.

Statskontoret har i sitt utlåtande den 20 mars 1914 eftertryckligen »för sin
del visat, att riksbokslutsbyråns utbrytande ur ämbetsverket icke påkallas av något
hållbart skäl, utan tvärtom skulle medföra allvarliga olägenheter».

Kammarrättens digra utredning i ämnet har givit enahanda resultat i avseende
å revisionsavdelningens utbrytande ur verket och därmed sammanhängande
frågor.

Presidenten Petersson har i sitt nyss åberopade särskilda yttrande med synnerlig
skärpa ådagalagt,

»att den kamerala revisionen inom det centrala revisionsverket icke står i
något nödvändigt sammanhang med den nu pågående räkenskaps- och bokföringsreformen,
utan kan ordnas oberoende av denna,

att en rationellt riktig och praktiskt lämplig gräns kan uppdragas mellan den
budgetkontroll, som kan och bör utövas vid och genom riksbokslutet, och det
beaktande av budgetssynpunkten, som bör förekomma vid den kamerala revisionen;

att ett sammanförande av riksbokslutsarbetet med den kamerala revisionen
är ur kontrollsynpunkt icke nödigt och ur synpunkten av dessa arbetens lämpliga
bedrivande icke ändamålsenligt;

att de brister, som för närvarande må vidlåda den kamerala revisionen, väsent -

Stuts utskottets utlåtande Nr 107.

79

ligen leda sitt ursprung från otillräckligheten av de för arbetets ledande och övervakande
nu tillgängliga arbetskrafterna å kammarrättens revisionsavdelning; samt

att dessa brister kunna effektivt avhjälpas inom den bestående organisationens
ram, om blott de ledande krafterna å revisionsavdelningen vederbörligen förstärkas»;
och har presidenten Petersson tillika påpekat, hurusom det torde »utan vidare bevisföring
vara uppenbart, att en dylik förstärkning kan anordnas med avsevärt lägre
merkostnad för statsverket, än det nya ämbetsverket skulle betinga, särskilt om
man beaktar, att lokalfrågan icke blivit i de föreliggande betänkandena närmare
utredd».

Då jag i allo måste dela de åsikter, som sålunda och på sakligt starka skäl
gjort sig gällande i statskontoret och kammarrätten och då jag vidare i huvudsak
kan instämma i vad föredraganden anfört i den föreliggande frågan, sedd från allmänna
synpunkter, måste jag givetvis ock finna inrättandet av det föreslagna riksräkenskapsverket
opåkallat.

Slutligen må ock några ord sägas om kostnadsfrågan.

Föredragande departementschefen har, med hänvisning till en i statsrådsprotokollet
intagen kostnadstablå, ställt i utsikt, att inrättande av riksräkenskapsverket
skulle medföra besparing för statsverket. Detta lärer dock ej bliva förhållandet.
De i kostnadstablån intagna jämförelsesiffrorna äro missvisande därutinnan,
att i det i tablån angivna avlöningsbeloppet för statsbokföringskommittén, 120,000
kronor, lärer ingå jämväl dyrtideersättning, under det att dylik ersättning naturligtvis
ej ingår i de uti tablån angivna kostnadsbeloppen för statskontorets riksbokslutsbyrå
och kammarrättens revisionsavdelning samt i det framlagda förslaget till stat
för riksräkenskapsverket. Med avseende dels härå, dels å den omständigheten, att
den nuvarande statsbokföringskommitténs personal år 1921 i allt fall skulle betydligt
minskas, i följd därav att under sagda år omläggningen av statens räkenskaper
torde vara i stort sett genomförd, dels slutligen därå, att ej heller nu några kostnader
för beredande av lokaler för det ifrågasatta ämbetsverket blivit beräknade,
torde det ligga i öppen dag, att i stället för den i utsikt ställda besparingen en
betydlig kostnadsökning för statsverket skulle bliva en följd av inrättandet av det
föreslagna nya verket».

Som ovan. Ex protocollo:

E. A. Gräntz.

Avskrift -

Bilaga till marinförvaltningens protokoll den 8 april 1820.

1914 de» 20 mars.

Till Konungen, underdånigst, ifråga om inrättandet av ett riksrevisionsverk.

Sedan inom finansdepartementet tillkallade sakkunniga den 10 nästlidne februari
avgivit underdånigt utlåtande och förslag i fråga om inrättande av ett riksrevisionsverk,
har statskontoret genom nådig remiss den 9 i denna månad anbefallts att av -

BO

Statsutskottets utlåtande Nr 107.

giva och senast den 1 nästkommande april inkomma med underdånigt utlåtande Över
nämnda förslag, i vad det avviker från det av särskilda kommitterade den 15 augusti
1913 avgivna förslaget i samma hänseende. Och får statskontoret i anledning härav
med remissaktens återställande i underdånighet anföra följande.

Den avvikelse från kommitterades förslag, såvitt statskontoret angår, som
först och främst tilldrager sig uppmärksamheten, är de sakkunnigas förslag, att
bokföringen av statsverkets giroräkning vid ämbetsverkets ifrågaställda sönderbrytning
icke skulle medfölja riksbokslutsbyrån till det nya verket, utan kvarstanna
i statskontoret.

Härigenom hava de sakkunniga i själva verket underkänt ett av de huvudskäl,
varpå kommitterade stött hela sitt reformförslag. Ett av de bägge »grundfel»
för vilkas avhjälpande reformen vore avsedd, skulle ju nämligen enligt kommitterades
mening ligga häruti, att den kontroll över statsmedelsförvaltningen, »som
bestode i budgetredovisningens upprättande samt den under utbildning varande centrala
kassakontrollen ävensom kontrollen å statsverkets giroräkning, vore förlagd
till en integrerande del av ett av de ämbetsverk, vilkas förvaltningsåtgärder just
skulle kontrolleras, nämligen statskontoret». Då de sakkunniga nu givit statskontoret
rätt härutinnan, att den centrala kontroll, som innebäres i bokföringen av statsverkets
giroräkning, fortfarande lämpligen bör försiggå inom statskontoret, hava de
sökt att så mycket starkare framhålla de olägenheter, som enligt deras mening
skulle ligga däri, att den »budgettekniska kontrollen» vore förlagd till statskontorets
riksbokslutsbyrå; och då de sakkunniga åtminstone något tydligare än kommitterade
förut gjort angivit, vari dessa förmenta olägenheter skulle bestå, ser sig statskontoret
nödsakat att underkasta de sakkunnigas uttalanden härutinnan en kortare
granskning, vilket torde vara så mycket nödvändigare, som de sakkunnigas framställning
i denna del icke kan undgå att verka vilseledande för dem,- som ej närmare
känna förhållandena.

Såsom en olägenhet av riksbokslutets kvarstannande i statskontoret hava de
sakkunniga framhållit, att statskontoret därigenom komme att i sista hand avgöra
det berättigade eller icke berättigade i sina egna åtgärder i avseende å bokföringen
av de medel, som stå under dess förvaltning, och vidare vid utövandet av kontrollen
å andra förvaltande myndigheter bleve bundet av hänsyn till den förvaltningen, som
vore åt ämbetsverket självt anförtrodd, vilket vore så mycket mer ägnat att väcka
betänkligheter, som kammarrätten icke alls granskade specialräkenskaperna i budgettekniskt
hänseende och ej heller kontrollerade statsbokslutet riktighet. Ifrågavarande
budgettekniska kontroll, som isynnerhet innebure tillsyn över att budgetens
inkomster och utgifter bokförts å vederbörliga riksstatstitlar samt att de olika anslagen
icke belastats i högre grad än som riksstaten och riksdagens föreskrifter
medgåve, hade hittills »faktiskt» varit förlagd till ett förvaltande verk, som i stor
utsträckning självt vore kontrollens föremål. Följden härav hade också helt naturligt
blivit den, att detta ämbetsverks förvaltningsåtgärder i nu berörda viktiga hänseenden
undandragits kontroll.

Denna de sakkunnigas framställning måste betecknas såsom vilseledande, då
den är ägnad att väcka den föreställningen, att statskontoret för närvarande på ett
på ett okontrollerat eller rent av okontrollerbart sätt förvaltar statsmedlen.

Vad nu först angår kontrollen över statskontorets »egna åtgärder i avseende

Statsutskottets utlutande Ne 107.

81

ii bokföringen», må erinras därom, att bokföringen icke verkställes av desil, som
liga att å statskontorets vägnar fatta beslut, utan av underordnade tjänstemän.
Frågor om sättet för bokföringen komma under statskontorets prövning, endast dä
allmänna föreskrifter utfärdas eller när av särskild anledning föreskrift i speciella
fall erfordras. Är fråga om allmänna föreskrifters utfärdande, tillkomma ju dessa
på föredragning av chefen för riksbokslutsbyrån, och om vid fall av senare slaget
tvekan om riktiga sättet för bokföringen kan uppkomma, inhämtas alltid nämnde
byråchefs mening; och då det icke ens påståtts, att dennes mening icke skulle vid
dylika ärendens avgörande vinna tillbörligt gehör, torde den omständigheten att,
såsom kommitterade uttrycka sig, de övriga byråernas chefer »bilda majoritet i
ämbetsverkets plenum», icke hava visats innebära någon fara för oriktiga beslut i
bokföringsfrågor. En sådan fara synes då snarare kunna tänkas uppkomma, om
statskontoret enligt det föreliggande förslaget skulle berövas stödet av den speciella
insikt och ■'' erfarenhet i räkenskapsfrågor, som naturligtvis alltid måste förutsättas
hos chefen för riksbokslutsbyrån. Om nu denne, såsom ju ganska naturligt är, utövar
ett avgörande inflytande beträffande rent tekniska bokföringsfrågor, så kan ju den
kontroll, som vid riksbokslutet utövas gent emot andra förvaltande myndigheter,
ej heller försvagas genom någon obehörig hänsyn till statskontorets egen förvaltning
uti ifrågavarande avseende.

Nu synas emellertid de sakkunniga förmena, att ett bortflyttande av riksbokslutsbyrån
skulle vara nödigt för att möjliggöra effektiv kontroll över att statskontoret
icke utanordnar utgifter under orätta utgiftstitlar eller belastar anslagen
med högre utgifter än riksstaten och riksdagens föreskrifter medgiva. Härå kan
genmälas, att, om under arbetet å riksbokslutet det skulle upptäckas, att genom
något felaktigt anordningsbeslut av statskontoret ett anslag till följd av förbiseende
oriktigt belastats — något som naturligtvis kan inträffa, ehuru statskontoret ej
känner något dylikt fall, liksom ej heller vare sig de sakkunniga eller de kommitterade
åberopat ett enda exempel å någon av de påstådda olägenheterna ■— så kan
under nuvarande förhållanden ett dylikt fel rättas omedelbart och utan någon sådan
skriftväxling, som skulle erfordras, om felet påpekades av en utomstående myndighet.
Aven för ett sådant fall skulle alltså riksbokslutsbyråns bortflyttande medföra
olägenhet.

De sakkunnigas farhågor synas alltså gälla ett sådant uppkonstruerat fall,
att, sedan vid bokslutsarbetet riktigheten av något statskontorets beslut ifrågasatts,
chefen för riksbokslutsbyrån skulle vid sakens handläggning i plenum befinnas omfatta
en annan mening härutinnan än statskontorets pluralitet. I frågor rörande
riksstatens riktiga tillämpning torde emellertid icke någon särskild av statskontorets
byråchefer kunna göra anspråk på att a priori representera större sakkunskap än
de övriga: och om någon ledamot, som vid en dylik frågas avgörande blivit överröstad,
ett fall, som såvitt statskontoret känner aldrig inträffat, skulle vidhålla den
övertygelsen, att hans tolkning vore den rätta, förefinnes alltid utväg att bringa
beslutet under kammarrättens prövning, varefter saken eventuellt kan i anmärkningsväg
dragas under den högsta instansens, regeringsrättens, prövning.

Ty påståendet, att kammarrättens granskning ej skulle avse även kontroll
över att utgifter avförts eller inkomster uppförts å behöriga titlar eller att anslag
ej överskridits, är så långt ifrån riktigt, att motsatsen direkt framgår av det förhållandet,
att kammarrättens anmärkningar mot verk och myndigheter ofta hava
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 6 sand. 48 höft. (Nr 107.) 11

Statsutskottets ''utlåtande Nr 107.

82

just sådan innebörd. Slående exempel härpå utgöra vissa anmärkningar, som kammarrätten
nyligen riktat mot väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i fråga om överskridande
av anslag. Och att sådan kontroll utövas och måste utövas just inom
kammarrätten, är ju så mycket naturligare som för dylika frågors prövning i de
flesta fall kräves tillgång till verifikationshandlingarna, vilka ju ej äro föremål för
någon granskning från riksbokslutsbyråns sida.

Tvärt emot vad de sakkunniga anfört om, att »statskontorets förvaltningsåtgärder
i nu berörda viktiga hänseende undandragits kontroll» — ett påstående
som statskontoret redan i sitt föregående yttrande vederlagt — är alltså rätta förhållandet,
att sådana statskontorets beslut, varigenom någon utgiftstitel belastats, i
hela deras vidd äro föremål för kammarrättens granskning; och härmed förfaller
de sakkunnigas hela bevisföring i detta stycke.

Om det bör anses såsom en brist, att kammarrätten, såsom de sakkunniga
påpekat, ej kontrollerar även statsbokslutets riktighet, kan ju detta lätt avhjälpas
genom föreskrift i sådant avseende. Härigenom skulle ju då vinnas den ytterligare
fördelen, att även bokslutsarbetet bleve kontrollerat av ett utomstående ämbetsverk,
vartill möjlighet icke komme att förefinnas, om enligt förslaget detta arbete skulle
förrättas av samma myndighet, som hade revisionen om hand. Just omsorgen att
vinna behörig kontroll synes alltså höra föranleda till riksbokslutets kvarblivande i
statskontoret.

Även i en mängd andra punkter skulle de sakkunnigas framställning tarva
bemötande från statskontorets sida. Men då den knappt tillmätta tiden ej medgivit
någon större vidlyftighet härutinnan, nödgas statskontoret inskränka sig till några
få randanmärkningar.

I fråga om den årliga inkomstberäkningens avgivande hava de sakkunniga
förklarat det vara efter riksbokslutsbyråns överflyttande till riksrevisionsverket
ändamålsenligast och naturligast, att detta uppdrag- anförtros åt det senare verket.
Då vad de sakkunniga härutinnan anfört torde vara avsett att bemöta statskontorets
förut uttalade mening i frågan, vill statskontoret endast erinra, att statskontoret ej
yttrat sig om vilket av de bägge verken, som efter reformens eventuella genomförande
borde erhålla uppdraget, utan endast framhållit, att det nuvarande statskontoret,
således med inbegripande av riksbokslutsbyrån, synes bättre ägnat att
handlägga denna fråga än ett nyinrättat riksrevisionsverk.

De sakkunniga hava bestritt, att i regel skulle å riksbokslutsbyrån förefinnas
räkenskapsmateriak varav statskontoret vid sin övriga ämbetsutövning bär behov.
I anledning härav får statskontoret meddela, att alltifrån februari månads början
och till den 1 oktober, då riksbokslutet föreligger, statskontorets övriga avdelningar
nu kunna ur till bokslutsbyrån från länsstyrelserna inkomna räkenskapsutdxag,
besparingsförteekningar m. m. samt å byrån verkställda omslut inhämta sådana
upplysningar rörande budgetredovisningen för det föregående året, som särdeles ofta
behövas vid avgivandet av de underdåniga utlåtanden, som i allt större utsträckning
varda från ämbetsverket infordrade.

Rörande statskontorets betänkligheter mot kommitterades uttalande om den
årliga, revisionsberättelsens betydelse i konstitutionellt avseende, bava de sakkunniga
»u anfört, att ur konstitutionell synpunkt en sådan berättelse endast skulle ha den
uppgiften att giva en klar framställning av tutt budgeten faktiskt blivit realiserad.
¥ör så vitt emellertid de sakkunniga dela de kommitterades mening därom, att

Statsutskottets utlåtande Nr JO"/.

Ko

detta klarläggande skall ske i syfte att berättelsen skall komma att utgöra ett »på
förhand bearbetat material för bedömandet av det ansvar, som på grund av statsmedelsdispositionen
kan åvila Konungens rådgivare», måste statskontoret vidhålla
sin mening om olämpligheten härav.

De sakkunniga hava utförligt framhållit hurusom det nya verkets inrättande
vore en nödvändig förutsättning för ett tidsenligt reformarbete i fråga om statens
räkenskapsväsen. Härvid torde kunna erinras att ett dylikt reformarbete för statskontorets
vidkommande alltjämt pågått under mer än ett tiotal år och att någon
brist på initiativ i detta avseende icke förelegat. Att detta reformarbete skulle
äventyras genom riksbolcslutsbyråns kvarstannande inom statskontoret, saknar allt
stöd av den gångna tidens erfarenhet. Enligt statskontorets mening skulle tvärtom
genom ett bortflyttande av de å nämnda byrå befintliga arbetskrafter svårigheter
uppstå vid behandlingen av en mängd frågor, som nu just genom den intima samverkan
mellan statskontorets riksbokslutsbyrå och dess övriga avdelningar kunna
utan omgång finna sin lösning.

De för granskning av det föreliggande förslaget och däremot gjorda invändningar
tillkallade sakkunniga, av vilka förslagets upphovsman själv är en, hava med
stöd'' av uppkonstruerade teorier om riksbokslutets betydelse för kontrollen över
statskontorets förvaltning förklarat sig anse alla skäl tala för inrättande av ett fristående
riksrevisionsverk i huvudsaklig överensstämmelse med kommitterades förslag.
Då statskontoret för sin del visat att riksbokslutsbyråns utbrytande ur
ämbetsverket icke påkallas av något hållbart skäl, utan tvärtom skulle medföra
allvarliga olägenheter, nödgas statskontoret fortfarande avstyrka förslaget i denna del.

WACHTMEISTER.

SYLVAN. SÖDERMARK. LEIJONHUFVUD.

BECKMAN

föredr. (reservant).

Ahlm.

Vidimeras ex offieio
Tore IJedrén.

P. M.

Det föreliggande förslaget om inrättande av ett riksräkenskapsverk torde
vara avsett som slutbyggnaden till den s. k. statsbokföringsreformen och sålunda få
anses vila å denna.

Varje statsbokföring måste hava till ändamål att dels stödja kassakontrollen
och dels lämna redovisning för statens inkomster respektive utgifter enligt den fördelning
Kungl. Maj:t och riksdagen beslutat. Sedan den äldre för sin tids förhållanden
synnerligen väl lämpade bokföringen enligt anordningsmetoden numera
torde vara helt övergiven, skiljer sig den av statsbokföringskommittén genomförda
bokföringen från annan statsbokföring huvudsakligen allenast i två avseenden. För

84

Statsutskottets utlutande Nr 107.

central kassakontroll har införts anordningen med statsverkets giroräkning, och bokföringen
ansluter sig till månatliga förteckningar å inkomster och utgifter fördelade
å titlar, med tillhörande kassarapporter.

För central kassakontroll över ett hundratal förvaltningsmyndigheter vid armén
fungerar sedan åtskilliga år tillbaka en metod, som är betydligt snabbare, mera
effektiv och mindre arbetskraft krävande än anordningen med statsverkets giroräkning.
Huru otymplig denna sistnämnda anordning är, torde bäst framgå därav, att
det befunnits alldeles otänkbart att utsträcka dess tillämpning längre än till de centrala
förvaltningsmyndigheterna. Arméförvaltningens system kan däremot tillämpas
för samtliga förvaltningsmyndigheter utan att därför kräva nämnvärt ökad arbetskraft.

De månatliga förteckningarna över kassaposterna, enligt statsbokföringsreforrnen,
synas vara inrättade med utgångspunkt från synnerligen enkla förvaltningsförhållanden.
Ursprungligen äro de uppenbarligen avsedda allenast för förvaltningsmyndigheter
utan annan penningförvaltning än den, som avser överlämnande av
penningbelopp från ett verk till annat eller utbetalning av ersättningar till enskilda,
men däremot icke för sådan förvaltning, som kan karaktäriseras såsom affärsrörelse.
De s. k. affärsdrivande verken äro också uteslutna från statsbokföringsreformen.
De därmed jämställda försvarsförvaltningarna synas däremot vara avsedda att påtvingas
statsbokföringsreformen. Så har redan skett med marinens myndigheter och
marinförvaltningen. För vilka enkla förvaltningsförhållanden den reformerade bokföringen
är inrättad torde bäst framgå därav, att för marinens myndigheter såsom
örlogsvarv, flottans stationer och kustartilleriets regementen och kårer icke anses
behövas något officiellt bokslut, utan endast de månatliga förteckningarna över kassaposterna
med fördelning å anslagstitlar. Att genomföra samma reform för arméns
regementen och kårer, fabriker etc. skulle betyda borteleminerandet av grundförutsättningen
för den där genomgående införda s. k. självhushållningen. Och vilka
förluster detta skulle kunna medföra för statsverket torde icke behöva påpekas.

De månatliga förteckningarna över kassaposterna enligt statsbokföringsreformen
kunna icke utgöra exakta bokslut. Vid armén, där jämväl dylika månatliga
förteckningar ägt rum allt sedan år 1908, ha dessa visserligen det företrädet, att
de givits formen av ett verkligt bokslut, men ingen lärer tillmäta dem ett dylikt
boksluts värde. Ett verkligt bokslut upprättas vid armén endast en gång årligen.
Möjligt vore naturligtvis att verkställa månadsbokslut alldeles som inom enskilda
industrier, där man anser sig göra vinst därpå långt utöver kostnaderna. Men för
försvarsförvaltningarna åtminstone skulle en sådan anordning innebära ödslande med
arbetskraft och papper utan någon beräknelig besparing. De vidlyftiga uträkningar,
som ligga till grund för de många överföringarna i sammanhang med årsbokslutet såväl
i marin- som i arméförvaltningen — se arméförvaltningens utlåtande den 11 oktober
1913 — kunna och böra icke rimligen försiggå mera än en gång om året. Dessa
överföringar förskjuta resultatet av månadsboksluten så väsentligt, att sådana bokslut
måste bliva i stort sett värdelösa.

Att de månatliga förteckningarna över kassaposterna icke kunna vara exakta,
synes vara av statsbokföringskommittén insett. Det har nämligen föreskrivits, att
vid årsskiftet — således endast en gång årligen — s. k. utgiftsrester skola angivas.
Frånsett att ett dylikt förfarande, som i själva verket är en sammanblandning av
utbetalningsbesluten med själva utbetalningen, i viss mån förrycker den exakta

Statsutskottet* utlåtande Nr 107.

8f>

kassabokföringen, kali detsamma tillämpas endast pa mycket enkla förvaltningsförliållanderi.
Helt naturligt kan det icke komma i fråga att såsom utgiftsrester i
bokföringen angiva exempelvis den mångfald vid årskifte ofullbordade likvider, som
bero av ingångna byggnadsentreprenadkontrakt vid armén. Givetvis är det av vikt
att hålla reda på alla beslut, som föranleda framtida utgifter, men detta kan icke
ske genom någon kassabokföring, utan måste ske genom bokföring av själva besluten.
Det var uppenbarligen också en sådan bokföring riksdagen år 1911 begärde,
då den med föranledande av förhållandena inom eu gren av försvarsförvaltningen
önskade åtgärder för en ständig anslagsöversikt. En sådan har ställts i utsikt med
tillhjälp av månatliga kassaförteckningar. Enligt kammarrättens vitsord har det
orimliga häri till full evidens bevisats i arméförvaltningens förenämnda utlåtande.
Det ligger ju också helt i sakens egen natur. Och lika litet som ett exakt årsbokslut
kan tjäna vederbörande myndighet i verklig förvaltningsverksamhet som
enda ledning för bedömandet av vad som återstår odisponerat av ett anslag, lika
litet kan ett dylikt årsbokslut och naturligtvis än mindre månatliga kassapostförteckningar
ligga till grund för utkrävande av ansvaret för anslagsöverskridande.
Härför fordras systematisk bokföring av förvaltningsbesluten, som alldeles icke kan
ske i sammanhang med den nuvarande kassabokföringen.

Aven de statsfinansiella beräkningarna synes man vilja stödja genom månatliga
kassaförteckningar. Dock torde man kunna finna bättre hjälpmedel för sådant
ändamål. Huru snabbt kassabokföringen, om den göres sådan, att den förtjänar
ett dylikt namn, än verkställes, komma dock månader att förflyta, innan resultatet
föreligger. Detta måste alltså betecknas såsom förlegat för ifrågavarande ändamål.
Vidare kan, såsom förut framhållits, ett månadsbokslut åtminstone för de i detta
avseende så viktiga försvarsförvaltningarna icke bliva tillnärmelsevis tillförlitligt.
Härvid är det givetvis icke fråga om de små eller möjligen undantagsvis något
större fel, som härröra av försummelse eller oförstånd eller möjligen ännu svårare
förhållanden och som kunna rättas genom en de finansiella beräkningarna föregående
revision av räkenskapsmaterialet i ett riksräkenskapsverk eller annorstädes,
utan på de vida större fel, som på sätt ovan anförts enligt sakens egen natur
måste vidlåda månadsbokslut. För de statsfinansiella beräkningarna torde emellertid
icke behövas något fullständigt bokslut eller rättare sagt icke något bokslut
alls. På nämnda beräkningar inverkar ju i regel icke huvudparten av det som
ingår i bokslutet. Bestämda anslag och reservationanslag torde man vid de finansiella
beräkningarna icke böra anse såsom någon tillgång, åtminstone i regel.
Statsinkomsterna och ställningen å förslagsanslagen — det enda, som i regel är
av vikt för nu ifrågakomma ändamål — torde man, om föreskrift därom utgår i
god tid, kunna utan någon synnerlig olägenhet eller besvär för förvaltningsmyndigheterna
erhålla förtecknade nästan till dags'' dato vid tiden för den behövliga beräkningen.
Och härtill kunna, om man så vill, fogas med stor tillförlitlighet utförda
beräkningar rörande förslagsanslagens sannolika ställning under den nämaste
framtiden.

De månatliga förteckningarna å kassaposterna kunna sålunda, vad anslagsfördelningen
beträffar, bliva någorlunda tillförlitliga endast för förvaltningen utan
egentlig affärsrörelse och således icke för de affärsdrivande verken eller försvarsförvaltningarna.
Även om de kunde för sådana verk som Riksarkivet, Nationalmuseum
etc. uppvisa den ständiga anslagsställningen och sålunda ligga till grund

86

Statsutskottets utlåtande Nr 107.

dels för utkrävaudet av ansvaret för anslagsöverskridande inom dylika verk och dels
för budgetberäkningen rörande desamma, så vore därmed föga vunnet för statsverket.
För sådant ändamål kräves kännedom om försvarsförvaltningarnas anslagsställning.
Erfarenheten torde ha att uppvisa, att det varit anslagsbrister inom
sistnämnda förvaltningsområde, som påvisat behovet av ständig överblick över
anslagsställningen. Men en sådan kan nås icke genom kassabokföring utan endast
genom systematisk bokföring av själva förvaltningsbesluten — dispositionsbokföring.

Vilken form en statsräkenskap bör ha, är endast en kontorsteknisk fråga.
Härvid är själva räkenskapstekniken av mindre betydelse. I ena fallet kan det
visa sig lämpligare att använda den italienska bokföringsmetonden, i andra fall den
s. k. kolumnmetoden och i åter andra kortsystemet. Det viktigaste för ett räkenskapsverk
hos en statsförvaltningsmyndighet är att det från grunden upp anpassats till alla
detaljer i gällande författningar, vilkas efterlevnad räkenskapen har att bevisa, och till
de övriga för vält ningsförhållanden, som skola av räkenskapen klarläggas och redovisas.
Till följd härav kan en reform av räkenskapsverket för sådana stora och speciella förvaltningsorgan
som marin- och armeförvaltningarna icke på ett lyckligt sätt genomföras
genom ett yttre ingrepp- Härför fordras medverkan icke blott av bokföringskunniga
utan jämväl av samtliga de krafter, som äga sakkunskap i avseende å själva förvaltningsarbetet.
Vid en jämförelse mellan räkenskapsverket för marinförvaltningen
underlydande myndigheter, som tillkommit genom yttre ingrepp, och motsvarande
räkenskapsverk vid armén skall det utan tvivel med full tydlighet framgå, att det
senare i eu mångfald detaljer bygger på en kontorsteknik, som medför betydliga
lättnader såväl för själva förvaltningsarbetet som för den kontrollerande revisionen.

Då de stora mål, som angivits för statsbokföringsreformen enligt min åsikt
icke kunna på denna väg uppnås, och arméförvaltningens räkenskaps- och kontrollmetoder,
som icke blott äro ett program utan ett under en följd av år prövat
system, utvisa, att erforderliga reformer av kassaväsende och revision kunna åvägabringas
utan stora yttre ingrepp, följer härav enligt min åsikt, att ett riksräkenskapsverk
icke behöver inrättas som slutbyggnad på statsbokföringsreformen.

Val är det av vikt, såvitt min erfarenhet giver mig möjlighet att bedöma
frågan, att statens kassaväsende och bokföring sammanhålles med den revision,
som avser dels tryggande av kassakontrollen och dels siffergranskningen, och som
kan utföras av skriv- och räknebiträden under en skicklig tjänstemans ledning.
Men någon nödvändighet är detta icke. Och det förefaller mig. som om större
slitningar skulle kunna uppstå av eu åtskillnad mellan författningsenlig revision,
utförd av akademiskt bildade tjänstemän, och domsrätt^! i anmärkningsmål än av
eu åtskillnad mellan hela revisionen och bokföringen.

För att återbörda den granskning, som uppdragits åt statsbokföringskommittén,
till hittillsvarande ordinarie statsorgan för kontrollen har enligt uppgift
uppstått svårigheter. Denna granskning torde vid en närmare undersökning visa
sig vara väsentligen av formell art. Och om de icke specificerade svårigheterna
icke äro större än den angivna, nämligen att statskontoret skulle komma att i
visst avseende utöva kontrollen över sig självt, så torde nämnda svårigheter icke
vara oöverkomliga. Ty kontrollen över statskontorots egen bokföring torde framdeles
som hittills kunna utövas av kammarrätten, om dett 2 ämbetsverk härför
vederbörligen utrustas.

Såsom ett motiv för inrättande av ett riksräkenskapsverk har jämväl åbe -

Statsutskottets utlåtande Nr 107.

87

ropats sammanhanget mellan dess verksamhet och omläggningen av budgetåret.
Något nödvändigt sammanhang häremellan kan jag icke finna föreligga. En budget,
avsedd för ett statsregleringsär, omfattande exempelvis tiden den 1 juli—den 30
juni, torde kunna både beräknas, redovisas och fullt betryggande kontrolleras, riksräkenskapsverket
förutan.

Från allmänna synpunkter kan jag för min del sålunda icke finna, att ett
nytt ämbetsverk behöver inrättas för statsbokföringen och revisionen.

Skall denna fråga åter ses uteslutande ur marinförvaltningens synpunkt, kan
jag icke finna, att inrättandet av ett riksräkenskapsverk kan medföra någon olägenhet
för marinförvaltningen, så länge ämbetsverket får behålla sitt revisionskontor. De
arbetskrafter, som krävas för behörigt upprätthållande av marinförvaltningens förvaltningsverksamhet
lära nämligen icke komma att undanhållas ämbetsverket.

Stockholm den 8 april 1920.

H. Boalt.

Marino verkommissarie.