Andra lagutskottets utlåtande Nr 5.
1
Nr 5,
Ankom till riksdagens kansli den 10 februari 1920 kl. 12 in.
Utlåtande i anledning av vackt motion om skrivelse till Kanyl.
Måj:t med begäran om utredning och förslag till lag
rörande skyldighet för den, som upplåter eller använder
jord för annat ändamål än jordbruk, att
sörja för kompensation i nyodlingar.
Närvarande: Herrar von Sneidern, Alfred Petrén*, von Koch*, Westman,
Boberg, Linder*, Frändén, Sigfrid, S. Hansson*, Magnusson i Kalmar, Karlsson i
Gasabäck, Nilsson i Vibberbo, Hage*, Magnusson i Skövde och Karlsson i Nynäshamn*.
*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.
I en inom första kammaren vackt, till lagutskott hänvisad
motion, nr 44, vilken behandlats av andra lagutskottet, bär herr
Dalberg föreslagit, att riksdagen ville besluta att i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla om utredning och förslag till lag angående
skyldighet för alla, som uppläte odlad jord för andra ändamål än
jordbruk, så oek för alla, som redan använde sådan jord till dylika
ändamål, att antingen själva odla motsvarande jord eller betala
erforderligt belopp till en fond, vars medel skulle användas till
verkställande av nyodlingar.
Beträffande de skäl, som anförts till grund för berörda hemställan,
får utskottet hänvisa till motionen.
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 9 sand. 2 avd. 4 käft. (Nr 5—(i.)
Utskottet.
2 Andra lagutskottets utlåtande Nr 5.
Utskottet förmenar, att igenläggande av odlad jord för dess
användande till andra ändamål hittills icke förekommit i den omfattning,
att därav ur jordbruksekonomisk synpunkt bör föranledas
en lagstiftning av den innebörd, motionären åsyftat. Ej heller bör
förbises, att många av de ändamål, vartill den odlade jorden kan
tänkas behöva tagas i bruk, exempelvis för bostadsändamål eller för
framdragande av nya kommunikationsleder, äro av den art, att lagstiftningen
ej bör försvåra en sådan användning. För vinnande av
nödig effektivitet torde vidare eu lagstiftning av föreslagen ant fordra
eu omfattande övervakningsorganisation, som troligen skulle komma
att kräva kostnader, vilka stode i uppenbart missförhållande till
den ekonomiska betydelsen av det jordbruksintresse, som lagstiftningen
åsyftar att skydda.
Man kan även ifrågasätta, huruvida ej ett generellt förbud för
innehavare av odlad jord att nedlägga odlingen skulle behöva utfärdas
för att därigenom förebygga ett kringgående av lagen.
Skulle det åter visa sig omöjligt att av upplåtaren eller den
nye innehavaren utkräva kompensation i nyodlad jord, vilket väl i
allmänhet torde bliva fallet, synes den avgift, som motionären tänker
sig som ersättning för nyodlingen, komma att på olämpligt sätt
konkurrera med den ifrågasatta kommunala värdestegringsskatten.
Att på sätt motionären ifrågasätter, tillämpa den föreslagna
lagstiftningen jämväl i fråga om områden, som redan tagits i anspråk
för annat ändamål än jordbruk, står i strid med den allmänna
rättsgrundsatsen att en lag icke utan synnerligen trängande
skäl bör givas återverkande kraft och torde för övrigt för sin tillämpning
fordra vidlyftiga och i många fall ogenomförbara utredningar
rörande jordens beskaffenhet vid den tidpunkt, då den för
sitt nuvarande ändamål tagits i anspråk.
På grund härav får utskottet hemställa,
att förevarande motion icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.
Stockholm den 10 februari 1920.
På andra lagutskottets vägnar:
AXEL von SNEIDERN.