Andra lagutskottets utlåtande Nr 41.
1
Nr 41.
Ankom till riksdagens kansli den 20 maj 1920 kl. 3 e. m.
Utlåtande i anledning av väckt motion angående försättande ur
gällande kraft av förordningen den 22 december 1898
om upphävande av rekognitionshemmans oskiljaktighet
från de bruk, varunder de lyda, m. m.
Närvarande: herrar von Sneidern, von Sydow*, Alfred Petrén*, Hult, von Koch,
Westman, Boberg, Linder*, Sigfrid Hansson*, Magnusson i Kalmar, Andersson
i Knäppinge*, Carlsson i Frosterud, Nilsson i Vibberbo, Hage
och Ödström.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion
nr 197, vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Eriksson i
Grängesberg hemställt, att riksdagen för sin del måtte besluta, det
Kungl. Maj:ts förordning av den 22 december 1898 om upphävande av
rekognitionsskogshemmanens oskiljaktighet från de bruk, varunder de
lyda, mätte upphöra att gälla samt att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj: t ville anhålla om framläggande för riksdagen snarast möjligt av
förslag till åtgärder i syfte att till kronans fria disposition återföra
rekognitionsskogshemman, gruvskogar och andra naturvärden, som av
kronan upplåtits till olika industriföretags stödjande.
Till stöd för sin ifrågavarande hemställan har motionären anfört
följande:
»Enligt min uppfattning är det en trängande angelägenhet, att staten
med kraftig hand återför till samhället de väldiga naturvärden som fränrövats
kronan.
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 9 saml. 2 avd. 27 käft. (Nr 41.) 1
2 Andra lagutskottets utlåtande Nr 41.
Processerna om de norrländska vattenfallen och om rekognitionsskogarna,
där kronan mot allt sunt förnuft blivit tappande part, kräva
en korrigering genom ny lagstiftning. Oerhörda äro de naturvärden
av vattenfall, skogar och annan jord, som frånhänts staten och utau
nämnvärd ersättning eller ock rent av genom medvetna formfel överförts
i enskild ägo.
Belysande för den rättsuppfattning, som på detta område gjort
sig gällande, är bortslumpningen av rekognitionsskogarna.
Bergshanteringen har städse och icke minst i äldre tider ansetts
såsom en av landets viktigaste näringar. Jämte det näringen lämnade
sysselsättning och utkomst åt ett betydligt antal människor, var den
skatt, som under benämning av tionde och hammarskatt av bruken
utgjordes, en för staten viktig inkomstkälla. Till gengäld härför omhuldades
ock denna näring från statens sida, och då erforderlig tillgång
till skogsprodukter utgjorde ett av de huvudsakligaste villkoren för
näringens bestånd och utveckling, anvisades för ändamålet åtskilliga
kronoskogar. Dessa innehades till en börjau avgiftsfritt, men från och
med 1689 belädes järnverken med eu viss arrende- eller rekognitionsavgift,
vilken utgick av stång]ärnhamrar med 2 öre och av masugnar
med 1 öre silvermynt för varje stavrum ved, som ansågs vara för
bruksdriften behövlig. Denna avgift höjdes 1747 till respektive 6 och
3 öre. Järnmalmsgruvor erhöllo dock befrielse från denna avgift.
Såsom villkor för begagnande av dessa skogar gällde, att bruksrörelsen
fortsattes och ansågs, att staten icke ägde rätt att, så länge
nyssnämnda villkor av bruksägaren fullgjordes, återkalla den gjorda
upplåtelsen. Då ifrågavarande skogar ofta voro större, än som för
verkets behov erfordrades, föreskrevs genom kungl. kungörelse den 4
februari 1811 bland annat, att, sedan varje rekognitionsskog blivit å
karta avfattad och undersökning ägt rum till utrönande av verkets behov
av skogsprodukter, vederbörande myndighet skulle genom utslag bestämma,
huruvida rekognitionsskog^! i sin helhet eller endast en viss
del därav borde få under bruket bibehållas, att den verket tillerkända
skogstrakten skulle få av verkets ägare skatteköpas och skulle vid
mantalssättning varje helt mantal tilldelas från 1,200 till och med 3,000
tunnland skog, allt efter markens beskaffenhet och bördighet samt
skogens återväxt och årliga avkastning m. m. samt att verkets ägare
skulle medelst erläggande av sex års räntor efter kronovärde få till
skatte köpa de sålundia tillkomna hemmanen, dock med förbehåll i skattebreven
att allt framgent bibehålla hemmanen till bruket.
Enligt vad 1882 års skattekommitté meddelar hade till den tiden
3
Andra lagutskottets utlåtande Nr 41.
med tillämpning av dessa bestämmelser rekognitionsskogar om tillsammans
276.9 mantal försålts mot köpeskillingar, vars sammanräknade
belopp utgjorde endast 23,423 kronor 41 öre. Sedan 1882 torde ingen
avsevärdare försäljning ha ägt rum.
Då varje mantal enligt 1811 års kungörelse skulle innehålla från
1,200 till 3,000 tunnland, omfattade varje försålt mantal säkerligen i
genomsnitt minst 2,000 tunnland och hela den försålda arealen 553,800
tunnland. Genom den erhållna köpeskillingen har staten sålunda bekommit
i betalning för varje tunnland omkring 4 öre. Endast inom
Grangärde, Ludvika och Sävsnäs socknar ha följande rekognitionsskogar
blivit försålda:
År 1844 till Enkulle hyttelag 35/6i mantal för kronor 40.0 3, år
1845 till Sörviks och Brunnsviks hytteägare 11/iS mantal för kronor
31.94, Norhyttans ägare 7i6 mantal kronor 32.04, Västansjö hyttas
ägare 33/sa mantal kronor 57.2 2, år 1852 till Rävåla hyttelag 15/64 mantal
kronor 78.16, Abeckshyttas ägare ad/iS mantal kronor 40.34, Persbo
hyttelag 1 7g4 mantal kronor 80.2 9, Marnas hyttelag, Knutsbo skog om
Va* mantal kronor 5.4 6, Gonäs hyttelag 63/ias mantal kronor 35.61,
Sunnansjö hyttelag 1 ''V32 mantal kronor 83.7 6, år 1848 till Saxhytte hyttelag
s7«i mantal kronor 40.2 2, är 1854 till Bärgsbo hyttelag 1 mantal kronor
60.48, år 1855 till Klenshytte hyttelag 5/8 mantal kronor 45.30, Hellsjö hyttelag
Vis mantal kronor 41.7 1, år 1857 till Björnhytte masugns ägare 10
skogshemman om tillsammans 5 W/1R mantal kronor 411.80, år 1858 till
Prästhytte masugnsägare 67e4 mantal kronor 65.2 0, år 1863 till Ludvika
bruksägare 10 skogshemman om tillsammans 6 Vi mantal kr. 463.7 8,
och sista försäljningen år 1878 till Fredriksbergs och Gravendals bruk
23 mantal kronor 1,344.31. Den sammanlagda köpeskillingen för de
försålda 46 mantalen blir sålunda endast kronor 2,996-n.
Hur välvilligt ämbetsverken uppträtt mot brukens anspråk på
skogsköp utgör försäljningen av Hammarberget i Grangärde socken ett
vältaligt vittnesbörd. År 1872 förklarade kommerskollegium Nyhammars
bruk berättigat att, då bruket ägde Saxhyttans masugn, få skatteköpa
en mellan Ludvika bruks förut skatteköp^ rekognitionsskog och masugnen
belägen skogspark, Hammarberget om 63 tunnland, för en köpeskilling
av 1 krona och 66 öre eller tvä och ett halvt öre per tunnland.
Saxhytte masugn hade redan förut, 1848, erhållit skatteköp på nödig
bruksskog eller Va mantal.
Dessa i allmänna drag givna siffror ger en talande bild av hur
kronans egendom bortskänkts till enskilda. Ännu mera upprörande ter
sig bilden, om man granskar försäljningarna i detalj.
4
Andra lagutskottets utlåtande Nr 41.
Som exempel kan anföras Björnliytte braks rekognitionsskogar,
som sannolikt upplätos till braket under 1700-talet. I början av 1800-talet fördrev bruket de åbor, som funnos å skogen och fick åborätten
på sig överlåten. Som redan nämnts erhöll bruket 1857 skatteköp på
hela skogen, bestående av 5 10/i6 mantal och innehållande i areal 197
tunnland inägor och 12,329 tunnland utmark för en köpeskilling av 3.3
öre per tunnland. I skattebrevet är uttryckligen förbehållet det villkor,
»att hemmanet oskiljaktigt bliver förenat med Björnliytte masugn». I
början av 1900-talet nedlades bruksrörelsen och egendomen försåldes
till en enskild person, vilken under flera år bedrev en intensiv skogsavverkning,
och efter vad med bestämdhet uppgivits därigenom fick hela
köpeskillingen, som var något över 400,000 kronor, betäckt. År 1908
försåldes Björnhyttan till staten för en köpeskilling av 435,000 kronor.
Att rekognitionsskogarna ursprungligen upplåtits och vid skatteförsäljningen
tilldelats viss hytta eller smedja uteslutande för dennas
stödjande är ostridigt.
I kungl. förklaringen den 5 april 1739 föreskrives vid bötesansvar
beträffande dessa skogar, »att med alla sådana skogars nyttjande ej något
missbruk till avsalu av bruks- eller manufakturägarna må förövas, utan de
allenast till brukets eller manufaktoriets enskilda underhållande och
förnödenhet användas.
I kungl. brevet den 1 december 1766 är vid strängaste vite förbjudet
göra ansökning om flyttande av smide eller att få använda
rekognitionsskogarnas avkastning till smide vid annat bruk, än det å
den ort, vartill skogen ursprungligen upplåtits.
Som förut nämnts utsäges i kungl. kungörelsen den 4 februari
1811, vilken ligger till grund för skatteköpen, att då hemmanen voro
inrättade av den för bruken till deras upprätthållande såsom nödig
ansedd mark och skog, i skatteköpsbreven skulle intagas det förbehåll
att de »alltid skola bliva oskiljaktiga från de bruk, varunder de lyda»,
vilket tillräckligt tydligt angiver det uppenbara syftet: skogarnas användande
till bruksdriftens upprätthållande såsom ett förbehåll till upplåtelsen.
Vid försäljningen av dessa skogar har heller icke, såsom fallet
är vid upplåtelse av andra kronoegendomar, överlåtelse skett till enskilda
personer och dess arvingar, utan till ägarne av visst järnbruks hytta
och nämnda bruks framtida innehavare.
De författningar, som utkommit efter 1811 års kungörelse, hävda
fortfarande rekognitionsskogarnas och brukens samhörighet. Sålunda
säges i Kungl. Maj:ts brev av den 16 maj 1835, att Kung!. Maj:t »icke
Andra lagutskottets utlåtande Nr 41. 5
funnit skäligt i allmänhet medgiva den utsträckning (som begärts) av
dispositionsrätten över rekognition sskogarn a, att bruks- och bergverksidkarna
mage använda dessa skogar vid vilketdera av deras biuk och
bergverk, som de själva finna lämpligast».
År 1886 drogs frågan inför riksdagen. Under anförande hurusom
en mängd kronans hemman blivit till understöd för bruk eller fabrik
sålda ti it skatte åt vederbörande bruks- eller fabriksägare med förbehåll,
att hemmanen ej finge skiljas från det bruk eller den fabrik, till vars
förmån försäljningen skeft, samt att, därest bruket eller fabriken nedlagts,
kronan ansetts pa grund av föråldrade författningar kunna återtaga
sålunda sålda hemman, yrkade C. A. Bäckström i en inom första kammaren
väckt motion »att, därest utfärdat skattebrev mnehölle, att skattupplåtelsen
skett till understöd för bruk eller fabrik och att hemmanet
ej finge därifrån skiljas, sådant hädanefter ej skulle medföra behörighet
för kronan att yrka rubbning av ägares och inteckningshavares rätt».
I över motionen avgivet utlutande antör statsutskottet bland annat,
»vid försäljningar till bruken av rekognitionsskogshemmanet har syftet
varit enahanda som med den ursprungliga upplåtelsen av de allmänningar,
varav hemmanen bildats, eller bergshanteringens understödjande
och uppmuntran. Räntan av rekognitionsskogshemmanen har tiätt i
stället för den förra arrende- eller rekognitionsskogsavgiften, och även
uti dessa hemmans räntor har jämlikt kungl. kungörelse den 5 juni
1885 en nedsättning med 30 procent från och med innevarande år ägt
ruin. Skulle nu, såsom herr Bäckströms förslag innebär, kunna avstås
från rättigheten att föra talan om rekognitionsskogsbemmanens återvinnande,
i händelse de skiljas från bruk, till vars understöd de blivit
anslagna, eller i händelse sådana bruk nedläggas, sa komme staten för
avståendet till enskilda av en mängd värdefulla jordegendomar icke
att åtnjuta någon annan ersättning än de ännu kvarstående 70 procenten
av räntan å rekognitionsskogshemmanen. På grund av dessa förhållanden
äeer enligt utskottets åsikt staten fullt fog att fortfarande fasthålla
grundsatsen, att ifrågavarande hemman skola vara oskiljaktigt
förenade med det verk, till vars understöd de blivit skattesålda.»
Av vad som anförts är ostridigt, att lagstiftarens mening med upplåtelsen
och skatteförsäl jningen av rekognitionssskogarna varit att bereda
bruken ett i forna tider välbehövligt understöd, men att skogen
skulle återfalla till kronan, om bruket nedlades eller skogen försåldes.
Faktum är emellertid att de allra flesta bruk, som fatt skatteköpa
rekognitionssskogar, sedan länge varit nedlagda eller ock numera
utöva en ren skendrift. Skogarna äro i vissa fall sålda och i övrigt
6 Andra lagutskottets utlåtande Nr 41.
skf*r avverkning till försågning eller annat för bruksrörelsen främmande
ändamål.
Av de förut nämnda bruken äro samtliga utom Gonäs och Klenshyttans
hyttor nedlagda. Sörviks och Brunnsviks hytta nedlades 1811
och Norrviks hytta 1831, varvid deras blåsning flyttades till Marnas
hytta, vilken nedlades för omkring 15 år sedan. Norrhyttan nedlades
för omkring 10 år sedan, Sunnansjö hytta på 1880-talet och
Björnhyttan i slutet av 1890-talet, alla övriga i artikeln nämnda hyttor
inom Grangärde och Ludvika socknar nedlades under 1850- och 1860-talet. Ludvika bruk har varit nedlagt bortåt trettio år. För att bevara
skenet av bruksdrift har emellertid brukets ägare i en mindre byggnad
uppställt ett par smideshärdar, där smide bedrives med från annat håll
lejd arbetskraft någon vecka vissa vintrar. Att denna primitiva smedja
icke är avsedd för verklig bruksrörelse är uppenbart för alla. Andra
hytte- och smidesägare ha låtit bruken förfalla.
Om nu statsmakteruas mening med upplåtande av rekognitionsskogarna
är uppenbar för icke jurister, är den dock förborgad för
domstolarna.
Genom ett flertal domar ogillade högsta domstolen den 8 juni
1897 å kronans vägnar förd återvinningstalan, vilken väckts mot åtskilliga
innehavare av rekoguitionsskogshemman med påstående, att
hemmanen i följd därav att bruket nedlagts eller hemmanet skilts från
bruket skulle återfalla till kronan.
Som skäl för ogillande av kronans talan anföres i domslutet beträffande
Stjärnfors bruks rekognitionsskog, vilken blivit försåld, »att
i det berörda köpebrev intagna villkor, att hemmanen oskiljaktigt
skulle vara förenade med Stjärnfors bruk, så mycket mindre kunde föranleda
till skattemannarättens förverkande, därest hemmanen skildes från
berörda bruk, som enligt 1 kap. 2 § jordabalken, sådant detta lagrum
lydde genom K. F. den 1 maj 1810, dylikt i köpeavhandlingen intaget
förbehåll vore utan verkan». Kungl. * Maj:t utfärdar år 1811 en förordning,
som enligt dåtida och senare uppfattning ända till 1897 av
såväl Kungl. Maj:t och riksdagen som andra myndigheter och även av
de enskilda bruk sägarna ansågs trygga kronans rätt att återfå skogen,
om icke köpeförbehållet uppfylldes. Genom ett enkelt domstolsutslag
förklaras nu i köpebrevet gjort förbehåll vara utan laga verkan och
staten går förlustig värden för hundratals miljoner kronor. Detta måste
utan överdrift betecknas som ett upprörande utslag av den formella
rätten på bekostnad av den reella och i strid med allt sunt förnuft.
Med anledning av dessa domar beslöt riksdagen år 1898, att, då
7
Andra lagutskottets utlåtande Nr 41.
kronan numera ansåges icke äga återvinningsrätt till rekognitionshemmanen,
och ifrågavarande bestämmelse om hemmanens oskiljaktighet
från bruken således i detta hänseende icke ägde någon betydelse, vad
i särskilda författningar funnes i fråga om skatteköp av så kallade
rekognitionshemman föreskrivet därom, att hemmanen alltid skulle vara
oskiljaktiga från de bruk, varunder de lydde, skulle upphöra att gälla.
Detta riksdagens beslut torde ha tillkommit med anledning av de
nyligen avkunnade domarna utan närmare prövning av frågan.
Dessa domstolsutslag och detta riksdagsbeslut måste korrigeras
genom ett nytt riksdagsbeslut, som återför till samhället dessa naturvärden.
Ett sådant krav kommer helt visst att uppkalla ett häftigt
motstånd från de kretsar, som vant sig att betrakta samhälleliga naturvärden
som enskildas vällovliga spekulationsobjekt, men detta får icke
avhålla från ett hårdhänt ingripande. Visserligen är det en vansklig
sak att upphäva ett riksdagsbeslut av den art, varom nu är fråga.
Kronans rättsanspråk och intressen synas mig dock i detta fall vara så
välgrundade, att de motivera en sådan åtgärd. I en tid, då skogar
och vattenfall få alltjämt ökat värde både ur nationalekonomisk och
privatekonomisk synpunkt, och d.å staten behöver alltjämt ökade inkomster,
är det en tvingande nödvändighet för statsmakterna att återföra
i samhällelig ägo, vad som frånhänts samhället. Jag hemställer
därför, att riksdagen måtte besluta upphävande av 1898 års förordning
och att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen åtgärder för rekognitionsskogarnas
återställande till kronans fria disposition.
Jag är icke blind för, att ett sådant beslut i vissa fall kan leda
till obilliga konsekvenser. Givet är därför, att varje rekognitionsskogs
upplåtelse bör prövas för sig och att kronan av billighet i vissa fall
bör efterskänka sitt krav och i andra fall träffa uppgörelse med innehavaren,
som lämnar honom ekonomiskt skadeslös.
Aven ett annat spörsmål får icke i detta sammanhang lämnas
obeaktat. Före brukens skatteköp funnos å skogarna flera eller färre
åbor. Dessa ha blivit fördrivna av bruken eller ock ha de för en
spottstyver avstått åborätten till rekognitiousskogsinnehavaren. I den
mån de själva eller deras bröstarvingar finnas i livet och önska återfå
sina torp, bör tillfälle därtill lämnas dem. Tydligt är att det icke kan
vara ett samhällsintresse att de skola få äganderätt till torpen, men om
de vilja bosätta sig på desamma böra de tillförsäkras tryggad besittningsrätt.
Med andra ord, det gamla åborättsinstitutet bör återupprättas.
Efter utfärdandet av kungl. kungörelsen den 4 februari 1811 angående
skatteläggning och försäljning av rekognitionsskogarna ifråga
-
8
Andra lagutskottets utlåtande Nr 41.
sattes huruvida till desamma jämväl vore att hänföra s. k. gruvallmänningar.
Detta ansåg emellertid Kungl. Maj:t ej vara förhållandet, vadan det befanns
nödigt att underställa ständernas prövning, huru med de senare
borde förhållas. Detta skedde vid 1823 års riksdag, då ständerna biföllo
Kungl. Maj:ts förslag därom, att dessa skogar skulle bibehållas
för de gruvors behov och nytta, åt vilka de varit upplåtna, för att, på
sätt dittills ägt rum, begagnas så länge gruvorna bearbetades, samt vid
deras upphörande upplåtas åt andra gruvor, som därav kunde vara i
behov, med iakttagande dock att vanlig rekognitionsavgift åsattes desamma
för att till statsverket utgöras.
Den rekognitionsavgift, som erlägges för dessa skogar, har sedan
år 1747 uppgått till cirka 3 öre för varje stavrum ved i uppskattad
årlig avverkning. Denna låga avgift föranledde att den samma år antagna
bevilluingsförordningen innehåller föreskrift om att förutom rekognitionsavgiften
även viss skogsbevillning skulle erläggas. I 1858 års
bevillningsförordning höjdes sistberörda avgift till 25 öre för varje
stavrum ved. Då 1883 års bevillningsförordning utfärdades, bestämdes
att gruvskogsinnehavarna därjämte skulle för skogen erlägga vanlig
fastighetsskatt.
Enligt domänstyrelsens berättelse för år 1915 uppgår den sammanlagda
arealen av statens till bergshanteringens understöd upplåtna
skogar till 35,660 har. Dessa skogar äro belägna på följande platser:
Norrbottens län: Kengis 14,103 har; Rån och Bärgön 3,546 har;
Gävleborgs län: Torsåker 314 har; Kopparbergs län: Burängsbärg 508
har, Grängesberg 782 har, Östansbärg i Norrbärke 404 har, Bispbärg
312 har, Nisshyttan 222 har; Värmlands län: Nordmark 202 har, Persbärg
1,481 har; Örebro län: 14 stycken gruvallmänningar om tillsammans
2,811 har; Uppsala län: Dannemora 1,H03 har; Södermanlands
län: Åkers styckebruk 6,861 har, Tunabärgs kopparverk 2,102 har.
Det sammanlagda beloppet av de rekognitions- och skogsbevillningsavgifter,
som för dessa skogar erlades till kronan år 1884, uppgick
till 1,938 kronor. Sedan dess torde icke dessa avgifter ha förändrats.
1919 års urtima riksdag har som bekant beslutat provisoriskt
upphäva 1811 års skatteköpsförordning. Detta beslut har i första hand
tillkommit för att förhindra skatteköp av Tunabärgs kopparverks allmänning.
För denna rekognitionsskog om 2,102 har bestämde kammarkollegium
år 1909 att köpeskillingen, enligt 1811 års förordning, skulle
Andra lagutskottets utlåtande Nr 41. 9
uppgå till 544 kronor och 74 öre. Vid verkställd värdering har skogen
av domänstyrelsen värderats till 1,831,067 kronor.
Genom det fattade riksdagsbeslutet förhindrades nyttjanderättsinnehavarna
skatteköpa skogarna. Detta är ett framsteg hän mot en
bättre förståelse för statens rätt, men för att denna rätt skall bli iakttagen
måste krävas att skogarna återlämnas till kronans fria disposition.
Det kan icke med fog göras ''gällande att de gruvägare, som
disponera över gruvskogar, äro i större behov av statens direkta understöd
än övriga gruvägare. Snarare är motsatsen förhållandet. Dock
bör medgivas att vissa av dessa gruvföretag ha så begränsat eget markutrymme,
att de icke utan den största olägenhet kunna få nödig plats för
maskinella anläggningar, bostäder m. m. Då det icke kan vara något
statsintresse att, så länge enskild gruvdrift är tillåten, direkt försvåra
näringens utövning, bör vid en indragning till kronan av gruvskogarna
för driftens utveckling nödigt markutrymme upplåtas. Denna upplåtelse
bör ske på för både staten och gruvägarna betryggande villkor,
till exempel genom femtioårigt arrende.»
Utskottet har i den i 46 § riksdagsordningen föreskrivna ordning
begärt utlåtande över motionen från kammarkollegium. Det av kollegium
i anledning därav avgivna yttrande finnes såsom bilaga fogat
vid utskottets utlåtande.
Då kammarkollegium för sin del ej haft något att erinra mot en
förutsättningslös utredning rörande återförandet till kronan av rekognitionshemman
och till bergshanteringens understöd anslagna skogar, har
utskottet ansett sig kunna på så sätt tillmötesgå motionärens yrkande,
att utskottet hemställer,
att riksdagen i anledning av motionen II: 197
i skrivelse till Kungl. Magt måtte anhålla om utredning
snarast möjligt, huruvida åtgärder böra vidtagas
för att till kronan återföra rekognitionshemman och
till bergshanteringens understöd anslagna skogar samt
om framläggande för riksdagen av de förslag, vartill
utredningen kan föranleda.
Stockholm den 20 maj 1920.
På andra lagutskottets vägnar:
AXEL von SNEIDERN.
Utskottet.
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 9 samt. 2 avd. 27 käft. (Nr 41.)
2
10
Andra lagutskottets utlåtande Nr 41.
Bilaga.
Motion i
andra
kammaren,
nr 197,
år 1920.
Bemiss till
kammarkollegium.
Kammarkollegii
utlåtande:
A. angående
upphävande
av 1898 års
författning.
KoUegii
utlåtande
i ämnet
år 1919.
Till riksdagens andra lagutskott.
I en inom riksdagens andra kammare väckt, till utskottet liänvisad motion
(nr 197) har hemställts,
»att riksdagen för sin del måtte besluta, det Kungl. Maj:ts förordning av
den 22 decemoer 1898 om upphävande av rekognitionshemmanens oskiljaktighet
från de bruk, varunder de lyda, måtte upphöra att gälla; samt
att riksdagen i skrivelse till Kung!. Maj:t ville anhålla om framläggande för
riksdagen snarast möjligt av förslag till åtgärder i syfte att till kronans fria disposition
återföra, rekognitionshemman, gruvskogar och andra naturvärden, som av
kronan upplåtits till olika industriföretags stödjande.»
Genom nådig remiss den 27 februari 1920 har kammarkollegium anbefallts
avgiva och till utskottet överlämna utlåtande över motionen; och får kollegium till
åtlydnad av denna föreskrift anföra följande.
Vad till en början angår första delen av motionärens hemställan, får kollegium
hänvisa till sitt till andra lagutskottet vid 1919 års lagtima riksdag den 17
april samma år avgivna utlåtande, såsom bilaga A vidfogat bemälda utskotts utlåtande,
nr 43, i anledning av väckta motioner rörande vissa med skatteköp av
kronojord sammanhängande forhållanden. I detta sitt utlåtande — vilket avsåg en
till utskottet hänvisad motion, vari hemställts, att riksdagen ville i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla om utredning i ändamål, att det vid rekognitionsskogamas
försäljande till skatte i skattebreven intagna förbehåll angående rekognitionshemmanens
oskiljaktighet från de bruk, till vilkas understöd de skattesålts, och detta
i mening av bruksdrift, måtte förklaras fortfarande effektivt och för skogarnes
innehavare lagligen bindande, samt att förslag i detta syfte måtte snarast möjligt
för riksdagen framläggas — har kollegium närmare redogjort för de omständigheter,
varunder kungörelsen den 22 december 1898 tillkommit.
Kollegium yttrade därvid bland annat:
»I underdånig skrivelse den 12 maj 1898 anmälde riksdagen, hurusom riksdagen
för sin del beslutit, att vad som i fråga om skatteköp av så kallade rekognitionshemman
stadgats därom, att hemmanen alltid skulle vara oskiljaktiga från
de bruk, varunder de lydde, skulle upphöra att gälla, samt att 30 § av lagen om
hemmansklyvning, ägostyckning och jordavsöndring den 27 juni 1896 måtte erhålla
följande förändrade lydelse: »Genom denna lag göres ej ändring i vad om lotshem
-
11
Andra lagutskottets utlåtande Nr 41.
man av krono eller skatte natur är särskilt stadgat.» Dessa frågor hade förekommit
till överläggning inom riksdagen på grund av två inom första kammaren väckta
motioner, därvid till stöd för förslaget om upphörande av giltigheten av berörda
förbehåll anförts, bland annat, att, sedan i kung!, kungörelsen angående användandet
av de till bergverken och bruken upplåtna rekognitionsskogar den 4 februari 1811
stadgats, att i de skuldebrev, som kollegium hade att utfärda å de till hemman
indelade och försålda dylika skogar, skulle intagas förbehåll, att hemmanen alltid
skulle bliva oskiljaktiga från de bruk, varunder de lydde, samt rörande skatteköp
av sådana hemman utfärdats flera författningar, vilka alla i avseende å nämnda
förbehåll hänvisade till 1811 års kungörelse, talan å kronans vägnar väckts mot
åtskilliga ägare av rekognitionshemman, med påstående, att hemmanen, i följd därav
att bruk nedlagts eller hemman skilts från bruk, skulle återfalla till kronan, men
att högsta domstolen genom ett flertal den 8 juni 1897 meddelade domar förklarat,
att återvinningsrätt i sådana fall icke ägde rum och förty ogillat kronans talan.
Frågan om bibehållande av ifrågavarande förbehåll hade därigenom fått en helt
annan innebörd. Då det genom högsta domstolens beslut vore konstaterat, att
kronan icke hade någon återvinningsrätt till hemmanen, hade den ur synpunkten
av kronans fiskaliska intresse anförda grund för förbehållets bibehållande bortfallit.
Avsikten med förbehållet torde allenast hava varit att i enlighet med de näringspolitiska
åsikter, som vore gällande vid tiden för utfärdandet av ovan åberopade
kungörelse, sörja för, att varje bruk skulle hava tillräckligt med skog i förhållande
till den kvantitet järn eller andra produkter, som enligt de för bruket gällande
privilegier finge där tillverkas. Sedan numera fullständig frihet införts i avseende
å bergshanteringen, förefunnes naturligtvis icke skäl att ur denna synpunkt bibehålla
omförmälda inskränkning. Vid sålunda anförda förhållanden syntes intet numera
med fog kunna invändas mot att dessa hemman i förevarande hänseende likställdes
med övriga under enskild äganderätt varande hemman. Visserligen skulle
kunna ifrågasättas, huruvida icke inskränkningen borde anses hava bortfallit redan
genom de angående bergshanteringens frigörande utfärdade författningar, men då
förbehållet förutsatts såsom giltigt i förenämnda 1896 års lag, syntes trygghet icke
förefinnas, att icke samma förbehåll kunde komma att anses fortfarande tillämpligt
och kunna av någon bruksägare, åberopas i ändamål att återvinna från bruket sålt
hemman av ifrågavarande slag. Det syntes därför vara skäl att till undvikande
av den rättsosäkerhet och de kostsamma rättegångar, som kunde av förbehållet
vållas, meddela uttryckligt stadgande därom, att förbehållet skulle vara utan verkan.
— I sin ovanberörda skrivelse yttrade riksdagen för egen del att då, i händelse
bruksrörelsen blivit nedlagd vid bruk, under vilket rekognitionshemman lydde, eller
om rekognitionshemman kommit i annans ägo än bruksägarens, kronan numera ansåges
icke äga återvinningsrätt till hemmanet, och ifrågavarande bestämmelse om
hemmanens oskiljaktighet från bruken således i detta hänseende icke ägde någon
betydelse, samma bestämmelse borde upphöra att även i övriga avseenden äga giltighet.
helst bibehållande av eu sådan bestämmelse kunde genom den rådande
osäkerheten angående äganderätten i ill rekognitionshemman framkalla anspråk och
förvecklingar av flera slag. varför riksdagen velat bifalla motionen i denna del,
samt alt därav syntes följa, att lagen om hemmansklyvning, ägostyckning och
jordavsöndring borde bliva gällande även i fråga om förevarande rekognitionshemman.
12
Andra lagutskottets utlåtande Nr 41.
Kammar- och kommerskollegierna avgåvo med anledning av riksdagens berörda
skrivelse infordrat gemensamt underdånigt utlåtande den 23 september 1898,
och anförde kollegierna därvid följande. Den i skatteköpebrev angående rekognitionshemman
på grund av 1811 års nådiga kungörelse införda bestämmelse därom,
att det salugångna hemmanet skulle vara oskiljaktigt från det bruk, varunder det
lydde, syntes visserligen numera vara utan all betydelse, varför kollegierna emot
upphörande av giltigheten av denna bestämmelse, så vitt endast kronans rätt vore
i fråga, så mycket mindre hade något att erinra, som samma bestämmelse icke
upptagits bland de av rikets ständer i underdånig skrivelse den 20 december 1809
angivna grunder för användandet av de till bergverken och bruken upplåtna rekognitionsskogar
och dessutom syntes stå i strid med vad uti 2 § 1 kap. jordabalken,
sådant detta lagrum lyder enligt nådiga förordningen den 1 maj 1810, förekomme
därom, att säljare i köpeavhandling om jord och fastighet ej hädanefter finge förbehålla
sig eller andra att få framdeles vinna egendomen åter; och skulle, ur synpunkten
av kronans intresse, icke heller något vara att invända emot en förändring
av 1896 års lag på sätt riksdagen för sin del beslutit. Men med hänsyn därtill
att ägare av bruk kunde tänkas vilja framställa anspråk på återvinning av hemman,
som med nu angivna förbehåll på sin tid köpts av brukets förre ägare, men
sedermera i sin helhet eller till någon del skilts från bruket, borde åt de åsyftade
lagbestämmelserna, i fall de ansåges vara av behovet påkallade, givas sådan avfattning,
att deras tillämpning bleve inskränkt till sådana rättsförhållanden, som
uppstått efter det den ifrågasatta lagförändringen trätt i kraft, och syntes, därest
denna åsikt vunne avseende, riksdagens förevarande beslut alltså icke kunna oförändrat
godkännas. Slutligen framhöllo kollegierna, hurusom nödig följdriktighet
syntes, fördra att, för den händelse fråga om skatteköp i enlighet med föreskrifterna
i nådiga kungörelsen den 4 februari 1811 hädanefter skulle uppstå — i vilket
avseende meddelades, att fråga om skatteköp av en del av Tunabergs allmänning
i Södermanlands län för det dåvarande vore beroende på kammarkollegii prövning
- ett förklarande meddelades, att vad författningarna innehölle därom, att oftanämnda
förbehåll skulle intagas i skatteköpebrev, som kammarkollegium å hemman
utfärdade, skulle upphöra att gälla.
Sedan därefter högsta domstolen, hörd i ämnet, förklarat sig icke hava något
att erinra mot riksdagens ifrågavarande framställning, utfärdades den 22 december
1898 kungl. förordningen om upphävande av rekognitionshemmans oskiljaktighet från
de bruk, varunder de lyda. I denna förordning fann Kungl. Maj:t gott i överensstämmelse
med. riksdagens beslut förordna, att vad i särskilda författningar funnes i
fråga om skatteköp av så kallade rekognitionshemman föreskrivet därom, att hemmanen
alltid skulle vara oskiljaktiga från de bruk, varunder de lydde, skulle upphöra
att gälla; och skulle i följd därav förbehåll om sådana hemmans oskiljaktighet
från bruken icke intagas i skatteköpebreven, som hädanefter utfärdades. 30 §
i ovannämnda 1896 års lag om hemmansklyvning, jordavsöndring och ägostyckning,
vilken ursprungligen hade följande lydelse: ''Genom denna lag göres ej ändring i
vad om lotshemman av krono eller skatte natur så ock sådana hemman, som enligt
kungl. kungörelsen den 4 februari 1811 äro oskiljaktigt förenade från de bruk
varunder de lyda, är särskilt stadgat’ erhöll genom lag den 30 december 1898 den
lydelse riksdagen för sin del beslutat.» — I samma utlåtande erinrade kollegium
vidare, att högsta domstolen icke erkänt laga verkan av i skatteköpebreven för
-
13
Andra lagutskottets utlåtande Nr 41.
fattningsenligt gjorda förbehåll om hemmanens oskiljaktighet från de bruk, varunder
de lydde, vadan enligt kollegii mening allenast ett upphävande av 1898 åis
ifrågavarande författning jämte återställande av 30 § i 1896 års lag till sin ursprungliga
lydelse icke vore till fyllest, utan vore för vinnande av motionärens
syfte effektivare lagstiftningsåtgärder nödiga. ..
Till detta uttalande får kollegium nu hänvisa beträffande vad i förevarande
motion hemställts angående upphävandet av 1898 års författning med den erinran y
därjämte, att det torde vara uppenbart, att frågan, huruvida effektivare lagstiftnings- .
åtgärder böra i motionens syfte genomföras eller icke, sammanhänger med frågan
huru den senare delen av motionärens hemställan bör besvaras, såvitt angår rekognitionshemmanen.
Vidkommande denna senare del av motionärens hemställan och vad särskilt
angår rekogmtionshemmanen har, såsom i det föregående erinrats, högsta domstolen återförande
den 8 juni 1897 genom ett flertal domar ogillat av kammaradvokatfiskalsämbetet å till kronans
kronans vägnar förd återvinningstalan, vilken väckts mot åtskilliga innehavare av fria dispodylika
hemman, varvid från kronans sida påstods, att hemmanen i följd därav att re^°?ti^sbruken
nedlagts eller hemmanen skilts från bruken borde återfalla till kronan. hemman
Beträffande de omständigheter, varunder berörda rättegångar på sin tid au- m. m.
lningiggjordes, tillåter sig kollegium erinra om följande. ... i) Eekogni
Under
anförande, hurusom en mängd kronans hemman blivit till understöd tionshemför
bruk eller fabrik sålda till skatte åt vederbörande bruks- eller fabriksägare manen,
med förbehåll, att hemmanen ej finge skiljas från det bruk eller den fabrik, till Förhistorien
vars förmån försäljningen skett, samt att, därest bruket eller fabriken nedlagts, till rättekronan
ansetts kunna på grund av föråldrade författningar återtaga sålunda sålda ''^soo-talet!''1
hemman, hade i en inom första kammaren år 1886 väckt motion (nr 3), med avseende
å den frihet, som dåmera vore bruks- och fabriksrörelsen medgiven samt
till beredande av trygghet i äganderätt och inteckningsrätt jämväl vad ifrågavarande
slags hemman anginge, föreslagits, att riksdagen måtte fatta beslut, att,
därest utfärdat skattebrev innehölle, att skatteupplåtelsen skett till understöd för
bruk eller fabrik och att hemmanet ej finge därifrån skiljas, sådant hädanefter ej
skulle medföra behörighet för kronan att yrka rubbning av ägares och inteckningshavares
rätt.
I utlåtande över motionen, nr 49, anförde statsutskottet särskilt angående
rekogmtionshemmanen bland annat:
Bergshanteringen hade städse och icke minst i äldre tider ansetts såsom en
av landets viktigaste näringar. Genom frambringande av metaller hade nämligen
bildats nytt kapital och, jämte det näringen lämnat sysselsättning och utkomst åt
ett betydligt antal människor, hade den skatt, som under, benämning av tionde och
hammarskatt av bruken utgjorts, varit en för staten viktig inkomstkälla. Till gengäld
härför hade ock denna näring omhuldats från statens sida, och då erforderlig
tillgång till skogsprodukter utgjort ett av de huvudsakligaste villkoren för näringens
bestånd och utveckling, hade för ändamålet anvisats åtskilliga kronoskogar. Dessa
hade till en början innehafts avgiftsfritt; men jämlikt kungl. brevet den 14 mars
1689 hade järnverken för de dem anslagna skogar belagts med en viss årlig arrendeeller
rekognitionsavgift, vilken utgått av stångjärnshamrar med 2 öre och av mas
-
14
Andra lagutskottets utlåtande Nr 41.
ugnar med 1 öre silver mynt _ för varje stavrum ved, som efter uppskattning ansetts
vara för bruksdriften behövligt och kunnat med skogens bestånd avverkas. Denna
avgift både jämlikt kung], brevet den 24 november 1747 höjts till respektive 6 och
0 öre silvermynt för varje stavrum. De s. k. ädlare verken ävensom järngruvor
skulle dock jämlikt kung!, brevet den 7 november 1690 och kungl. resolutionen den
11 december 1696 åtnjuta befrielse från sådan avgift. Såsom villkor för begagnande
av nämnda skogar hade i allmänhet å verksägarnas sida gällt att bruksrörelsen
fortsattes och skogarna icke anlitats utöver vad för verkens behov kräfts, varemot,
och för så vitt den vid verkens anläggning privilegierade tillverkning varit på virkesfång
från . statens skogar grundad, staten icke ansetts äga rätt att, så länge nyssnämnda
villkor av verksägaren fullgjorts, återkalla den skedda upplåtelsen. Då
ifrågavarande skogar ofta varit större, än som för verkens behov erfordrades, och
staten sålunda utan att gagna verksägarne gått miste om den inkomst, som kunde
erhållas av de för verkens fortsatta bedrivande överflödiga skogsområdena, hade
genom kungl. kungörelsen den 4 februari 1811 föreskrivits, bland annat, att, sedan
varje rekognitionsskog blivit å karta avfattad och undersökning ägt rum till utrönande
av verkets behov av skogsprodukter och huru mycket som för detta ändamål
kunnat påräknas från dem av verkets egna skogar, på vilka smidet varit grundat,
samt i vad män rekognitionsskogen varit för det återstående behovet erforderlig,
vederbörande myndighet skulle genom utslag bestämma, huruvida rekognitionsskogen
1 sin helhet eller endast en viss del därav bort få under bruket bibehållas; att den
verket tillerkända skogstrakt skulle, där verkets ägare önskade skatteköpa densamma,
till hemmantal indelas och skattläggas, varvid de för verkets räkning å skogen
upptagna torp eller odlingslägenheter skulle bilda stommar för de nya hemman,
spm kommit att av skogsmarken bildas, och varje helt mantal tilldelas från 1,200
till och med 3.000 tunnland, allt efter markens beskaffenhet och bördighet samt
skogens återväxt och årliga avkastning in. in.; samt att verkets ägare skulle medelst
erläggande av sex års räntor efter kronovärde till skatte köpa de sålunda tillkomna
hemmanen med. skyldighet dels att utgöra räntorna, emot det att den dittills erlagda
rekognitionsavgiften upphörde, och dels att allt framgent bibehålla hemmanen till bruket,
varom förbehåll skulle i skattebrevet införas. Enligt vad skatteregleringskommittén i
sitt den 13 september 1882 avgivna betänkande angående skatteförhållandena i riket
nieddelat, hade, med tillämpning av här ovan anförda bestämmelser, rekognitionsskogar.
indelade till.hemman om tillhopa 276.92 1 mantal, försålts till verksägare mot köpeskillingar,
vilkas sammanräknade belopp utgjort allenast 23,423 kronor 41 öre. Från
äldre tider tillbaka hade om bergshanteringen i allmänna författningar åtskilliga bestämmelser
varit meddelade rörande dels nya verks anläggning, så att desamma
ej skulle lända till förfång för äldre privilegierade verk. dels tillverkningens belopp
vid varje särskilt verk, dels ock tillgodoseendet av verkens behov av kol, ved och
till kolning tjänlig skog. Dessa inskränkningar vid bergshanteringens bedrivande
hade dock i senare tider borttagits. Genom kung!, förordningarna den 27 april
1846 och den 22 februari 1850 hade de inskränkningar i jordägarens dispositionsrätt
till kol, ved och till kolning tjänlig skog upphävts, som förut, till bergverkens
förmån varit stadgad, och genom kung!, förordningen den 20 september 1859 hade
lossats, de från äldre tider bibehållna band å bergshanteringen, så att densamma
icke vidare underkastats särskilda inskränkningar eller andra föreskrifter för rörelsens
bedrivande än dem. som gällt för likartade näringar. Även de om ifrågava
-
15
Andra lagutskottets utlåtande Nr 41.
rande närings särskilda beskattning från äldre tider kvarstående bestämmelser både
efter hand ändrats. I anledning av rikets ständers enligt skrivelse den 7 mars
1860 fattade beslut hade nämligen genom kungl. kungörelsen den 14 december
samma år stångjärnstillvei kningen inom hela riket befriats från hammarskatt samt
alla hyttor, belägna utom de privilegierade bergslagerna, från tackjärnstionde.
Vad däremot den med vissa privilegier gynnade tackjärnstillverkningen inom bergslag
anginge, hade rikets ständer ansett densamma icke böra medgivas någon eftergift
av tackjärnstionden, så vida icke bergslagerna förklarade sig villiga att avstå från
sina särskilda friheter och förmåner. Sedermera hade riksdagen enligt skrivelse
den 19 maj 1871 medgivit, att skyldigheten inom privilegierad bergslagsort till utgörande
av tackjärnstionde ävensom av skattejärn och hyttegälsjärn, där någondera
av dessa senare avgiftsposter blivit åsatt och ännu kvarstode, finge för framtiden
upphöra, mot det att hemman och lägenheter inom de bergslag, som icke
redan varit underkastade ordinarie rotering, bleve efter det rotetal, till vilket de
vore extra roterade, ålagda rotevakansavgifter till hälften mot annan roterad jord
i samma län, samt att varje hemman och lägenhet inom privilegierad bergslagsort,
som i sin egenskap att tillhöra sådan ort åtnjöte någon frihet i avseende å ränta,
bleve till hälften åsätta de skyldigheter härutinnan, som med författningarna överensstämde;
och hade. Kung]. Maj:t med bifall härtill den 9 juni 1871 utfärdat kungörelse
i ämnet. — Även vad de så kallade ädlare verken anginge, hade, efter det
riksdagen i skrivelse den 24 maj 1877 bifallit Kungl. Maj:ts i ämnet avlåtna proposition,
genom kungl. kungörelsen den 10 augusti samma år förordnats, att, med
undantag tills vidare för Sala silververk och Höganäs stenkolsverk, alla övriga verk,
som vore förpliktade till bergsverkstiondes utgörande, skulle befrias från dylikt
tionde, dock skulle vad sålunda blivit stadgat icke, förr än Kungl. Maj:t särskilt
därom förordnade, gälla för åtskilliga uppräknade verk. Orsaken till sistnämnda
undantag hade berott därpå att vissa av de ädlare verken, vilka varit försedda
med särskilda privilegier, enligt riksdagens förberörda skrivelse bort från tiondes
utgörande befrias endast under vissa förbehåll, bland vilka borde nämnas, att
ägarne till de verk, åt vilka bergslagsallinänningar varit upplåtna, skulle antingen
till kronan avstå all rätt till dessa alirnänningar eller ock till fulla värdet lösa
desamma, samt att, där lekognitionshemman varit med verken förenade, ägaren
skulle till kronan erlägga skillnaden mellan uppskattningsvärdet å hemmanen och
den vid deras skatteköpande erlagda köpeskilling. — Av denna redogörelse vore
enligt statsutskottets mening uppenbart, att järnverken, vilka kommit i åtnjutande
av förmånen att få, efter rekognitionsskogarnes indelning och skattläggning till
hemman, skattelösa desamma mot en i förhållande till det verkliga värdet ringa
köpeskilling, blivit i hög grad gynnade, då vid tiondens eftergivande något anspråk
på rekognitionshemmanen icke från kronans sida framställts, på sätt förhållandet
varit vad de ädlare verken anginge. Vid försäljningar till bruken av rekognitionshemmanen
hade syftet varit enahanda som med den ursprungliga upplåtelsen av
de alirnänningar, varav hemmanen bildats, eller bergshanteringens understödjande
och uppmuntran. Räntan av rekognitionshemmanen hade trätt i stället för den
förra arrende- eller rekognitionsskogsavgiften, och även uti dessa hemmans räntor
hade jämlikt kungl. kungörelsen den 5 juni 1885 en nedsättning med 30 procent
från och med år 1886 ägt rum. Skulle, såsom motionärens förslag innebure, kronan
avstå från rättigheten att föra talan om rekognitionshemmans återvinnande, i händelse
16
Andra lagutskottets utlåtande Nr 41.
Kammarad
vokatfiskals
ämbetets
åtgärder.
1897 års
domar.
de skiijdes från bruk, till vars understöd de blivit anslagna, eller i händelse sådana
bruk nedlades, komme staten för avståendet till enskilde av en mängd värdefulla
jordegendomar icke att åtnjuta någon annan ersättning än de då ännu kvarstående
70 procent av räntan å rekognitionshemmanen. På grund av dessa förhållanden
ägde enligt utskottets åsikt staten fullt fog att fortfarande fasthålla grundsatsen,
att ifrågavarande hemman skulle vara oskiljaktigt förenade med det verk, till vars
understöd de blivit skattesålda.
På grund av vad sålunda förekommit hemställde utskottet, att då ifrågavarande
motion måtte av riksdagen lämnas utan avseende.
Utskottets hemställan bifölls av riksdagens båda kamrar.
I en till statsrådet och chefen för finansdepartementet ingiven skrift androgo
v. häradshövdingen Gust. Edv. Fahlcrantz och trävaruhandl aren Nils Stahre, med
bifogande av förteckning över skattlagda och under bruk till skatte försålda rekognitionsskogar,
bland annat, dels att dessa och dylika skogsområden av betydlig omfattning,
vilka för det dåvarande innehades och avverkades av särskilda bruksägare
och andra personer, rätteligen vore att anse som kronan tillhöriga, vadan i avseende
på flertalet av sådana skogar, å kronans vägnar, kunde anställas återvinningstalan,
dels ock att värdet av den avverkning, som under de då senast förflutna tio åren
å skogarne ägt rum, rätteligen tillhörde kronan, vilken i följd därav syntes jämväl
hava anledning att föra talan om skadestånd, såvitt icke i särskilda fall kronan
funne sig böra avstå från sådant anspråk, där nämligen tilläventyrs vederbörande
varit okunniga om bristen i sin rättstitel och således handlat i god tro.
Genom remiss den 15 juli 1893 överlämnade därefter departementschefen
handlingarna i ärendet till kammarkollegium för att tillställas kammaradvokatfiskalsämbetet
för den åtgärd, ämbetet kunde finna desamma föranleda, varefter
kollegium remitterade handlingarna till advokatfiskal för behörig åtgärd.
Till följd härav upprättade advokatfiskalsämbetet, med ledning av skatteköpsböckerna,
specifik förteckning å sådana under bruk skatteköpta hemman och
lägenheter, vilka uppkommit av rekognitionskogar m. in. och som enligt uttrycklig
föreskrift i skattebreven skulle vara oskiljaktigt förenade med bruken. Advokatfiskalsämbetet
inhämtade dels av mantals- och skattskrivnings- samt taxeringslängder,
att sådana hemman till ej obetydligt antal frångått bruken, dels ock av
från bergmästarne inkomna relationer för åren 1891 och 1892 ävensom en i kammarkollegium
förvarad förteckning över de svenska järnverken in. m., att åtskilliga
bland de bruk, som då avsågos, blivit nedlagda. Då dylika åtgärder enligt gällande
föreskrifter och den uppfattning, som fanns uttalad i statsutskottets ovan omförmälda
utlåtande vid 1886 års riksdag, borde medföra skatterättens förlust, ansåg
sig advokatfiskalsämbetet äga giltig anledning att å kronans vägnar mot innehavarna
av omkring åttio rekognitionshemman anställa rättegång, i syfte att egendomarna
måtte till kronans fria disposition återställas dels på grund därav att
hemmanen frångått bruken, och dels på grund därav att bruken blivit nedlagda.
Av de instämda rättegångarna blevo sjutton, på sätt i det föregående blivit
nämnt, den 8 juni 1897 avgjorda av Kungl. Maj:t i högsta domstolen. De av högsta
domstolen meddelade domarna innehöllo ett fastställande av respektive hovrättsdomar,
varigenom kronans talan ogillats, enär det förhållande att bruket nedlagts
eller det omstämda hemmanet icke längre vore förenat med bruket, varken på
grund av lag eller enligt’ något i skatteköpebrevet stadgat förbehåll föranledde där
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 41. 17
till att skattemannarätten till hemmanet förverkats. I anledning av den utgång
nämnda rättegångar sålunda erhållit avstod advokatfiskalsämbetet från fullföljd av
övriga då ännu anhängiga rättegångar. 1 dessa sistnämnda rättegångar hade
underdomstolarna ogillat kronans talan.
Beträffande samtliga nu avsedda rättegångar, gällande, såsom nämnts, omkring
åttio rekognitionshemman, föreligga sålunda laga kraftägande domar, varigenom
kronans ovanberörda talan ogillats.
I fråga om övriga rekognitionshemman, till antalet omkring tvåhundratrettio,
föreligga, såvitt är känt, inga rättsliga avgöranden i nu berörda hänseende. Ett
antal av dem (omkring femtiofem) har kronan redan genom särskilda köp återförvärvat.
Den vidsträckta formuleringen av nu ifrågavarande del av motionärens hemställan
kunde tilläventyrs giva anledning till en viss tvekan, huruvida avsikten
varit att rekognitionshemmanen borde återgå till kronans fria disposition alldeles
frånsett det förhållande, huruvida sådana omständigheter föreligga eller icke, vilka
på sin tid gåvo anledning till anställande av rättegång från kronans sida. Motionärens
hemställan om upphävande av förordningen den 22 december 1898 ävensom
innehållet i den till stöd för motionen anförda motiveringen ger emellertid anledning
antaga, att motionären ansett en återgång av rekognitionshemman böra äga rum
allenast under förutsättning, att hemmanen frångått bruken eller bruken blivit
nedlagda.
Även med antydda inskränkning i räckvidden av de påyrkade åtgärderna
för rekognitionshemmans återförande under kronans fria disposition är det uppenbart,
att desamma skulle innebära direkt ingrepp i bestående enskild rätt. Utan
vidare är detta klart i fråga om de omkring åttio hemman, i fråga om vilka kronans
återvinningstalan genom laga kraftägande domar ogillats. Vidkommande övriga
under enskild äganderätt varande rekognitionshemman föreligger det förhållande att,
även om det skulle kunna tänkas att den uppfattning, som kommit till uttryck i
1897 års domar, icke vidare skulle av domstolarna godkännas, statsmakterna böjt
sig för berörda uppfattning och uttryckligen genom 1898 års omförmälda förordning
förklarat den inskränkning i ägarens fria förfoganderätt över hemmanen, som avsetts
med det i skatteköpebreven intagna villkor, hava upphört att gälla.
Motionärens förslag åsyftar sålunda — fullt medvetet — en lagstiftning, varigenom
redan förvärvade privata rättigheter omedelbart skulle för ändamålets vinnande
annullera?. Det skulle alltså gälla att på denna lagstiftnings område bryta
med den i vårt land ...... likasom, såvitt kollegium har sig bekant, jämväl i övriga
kulturländer — i lagstiftningen hittills upprätthållna grundsats, att civillag icke bör
givas tillbakaverkande kraft. Denna rättsnorm lärer vara av sådan fundamental
betydelse för samhällslivet, att den måste anses positivt gälla som ett sedvanerättsligt
moment i själva statsförfattningen. Givetvis kan densamma lika väl som andra
normer av statsförfattnings natur upphävas eller modifieras i för sådant syfte angivna
former. Horn . förutsättning härvid måste väl emellertid fordras, att förändringen
skall vara påkallad av ett samhällsintresse av den allra största betydelse, statsfinansiellt
eller socialt. Svensk statsmakts ingripanden under 1500- och 1600-talen
mot av enskilda förvärvad rätt till jord, vilka precedcnsfall man här möjligen skulle
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 9 sand. 2 avd. 27 höft. (År 41.) 3
Kollega
yttrande.
18
Andra lagutskottets utlåtande Nr 41.
vilja åberopa till jämförelse, hava också ägt rum under tider av rikets yttersta
finansiella nödläge. Nu föreligger ingen sådan situation. Motionären har icke påstått,
att den åsyftade åtgärden skulle vara med någon grad av nödvändighet påkrävd
av statsfinansiella hänsyn. Ej heller har påvisats förhandenvaron av något
så omfattande socialt intresse, som skulle kunna rättfärdiga ett ingrepp av så allvarsam
art som här är fråga i samhällsordningens centrala och ömtåliga delar.
Huruvida en framtida reformlagstiftning i den s. k. jordfrågan kommer att nödvändiggöra
ett sådant ingrepp, därom torde vara för tidigt att nu fälla något omdöme.
Men även om man, med frånseende av denna synpunkt, vill betrakta saken
allenast, som en praktisk lämplighetsfråga, måste man enligt kollega förmenande
ställa sig högst betänksam mot motionärens förslag.
Utan tvekan ger . kollegium motionären rätt därutinnan att statsmakternas
syfte med skatteförsäljningarna av rekognitionsskogarna förfelats i och med att
1897 års domar underkänt den från kronans sida väckta talan. Att statsmakterna
verkligen avsett att de för en obetydlig köpeskilling försålda rekognitionshemman
för all framtid skulle utgöra understöd för driften vid de bruk, varunder de blivit
sålda, är enligt kollega mening otvivelaktigt. Så sent som år 1886 var riksdagen
ock övertygad^ därom att statsmakternas nämnda avsikt, uttryckt i skatteköpebrevens
förbehåll om hemmanens oskiljaktighet från bruken, åtnjöt rättsligt skydd.
Det är också tydligt, att de av domstolarna åberopade skälen för ett ogillande av
kronans anspråk icke innebära ett underkännande av nyssnämnda uppfattning av
upplåtelsernas syfte, utan fastmer ett konstaterande av att detta syfte icke blivit
vid nämnda upplåtelser på ett formellt tillfyllestgörande sätt rättsligen tillvarataget.
Genom utgången av de omförmälda rekognitionshemmansrättegångarna kan på visst
sätt sägas^ hava uppstått en konflikt mellan materiell och formell rätt, vilken
konflikt, såsom framgår icke minst av riksdagsförhandlingarna, i icke ringa grad
oroat det allmänna rättsmedvetandet. Tanken att genom en lagstiftningsakt återställa
det så. att säga rubbade jämviktsläget mellan formell och materiell rätt
måste därför i och för sig te sig förklarlig.
Emellertid vill det för kollegium synas att, hur förklarlig en dylik tanke än
kunde förefalla, densammas förverkligande likväl skulle mötas av utomordentliga,
tilläventyrs oövervinnerliga svårigheter.
Endast i ett fåtal fall torde verkningarna av den tänkta lagstiftningen komma
att inskränka ° sig till arvingarna till kronans medkontrahenter vid skatteköpen.
Särskilt efter år 1898 hava förändringar i stor utsträckning ägt rum i äganderätten
till rekognitionshemman, och lära dessa förändringar i stort antal fall grunda sig
på onerösa förfoganden. I största omfattning ägas rekognitionshemmanen av bolag,
vilkas aktier köpas och säljas å den allmänna fondmarknaden. För nuvarande ägarne
av rekognitionshemman skulle de ifrågasatta åtgärderna komma att framstå såsom
uppenbara rättskränkningar, såsom ett upphävande för deras del av en av rättssamfundets
huvudgrundsatser nämligen likställighet inför lagen. Ty i detta sammanhang
får icke förbises, att i kanske flertalet fall hava hemmanen innehafts så
länge efter åkommen lagfart att, i händelse av regelrätt vindikationstalan god tros
innehavare skulle kunnat, även om hemmanen obehörigen kommit ur kronans hand,
till skydd för sin äganderätt åberopa tjuguårig hävd, ett skydd som tydligen efter
motionärens tanke i ett fall som det förevarande icke skulle få gälla. — Vad nu
Andra lagutskottets utlåtande Nr 41. 19
sagts kan uppenbarligen i än högre grad anföras till deras förmån, vilka kommit i
besittning av inteckningar i rekognitionshemman eller av sådana obligationer, för
vilka dylika inteckningar utgöra säkerhet.
Det är enligt kollegii mening sålunda uppenbart att ett återförande tvångsvis
till kronans fria disposition av rekognitionshemmanen i största omfattning skulle
komma att kännbart träffa i god tro varande tredje man.
Det får vidare icke frånses, att åtgärder av här föreslagen innebörd städse
och oundvikligen åtföljas av ett nedsatt förtroende för rättsordningen. Såsom en
ytterligare olägenhet har man givetvis att räkna med en mer eller mindre omfattande
rubbning av fastighetskrediten i landet, som under nutida förhallanden maste
anses vara en av det ekonomiska livets viktigaste faktorer. Till sist får icke heller
förbises att i den mån denna kredit kunnat utnyttjas i utlandet och utländska undex1-såtar i god tro blivit ägare av värdepapper, för vilka nu ifrågavarande slag av
fastigheter utgöra säkerhet, statsmakterna löpa risken, att främmande stater till
skydd för sina undersåtars intressen vidtaga folkrättsliga motåtgärder.
Av det anförda torde framgå att ett bifall utan vidare till motionärens hemställan,
så vitt, nu är fråga, icke kan förordas.
Då emellertid, såsom kollegium i det föregående antytt, å ena sidan den
tanke, som ligger till grund för motionen, ytterst bottnar i den i och för sig enligt
kollegii mening icke oriktiga föreställningen att genom 1897 års domar den materiella
rätten blivit lidande till förmån för den formella och denna föreställning uppenbarligen
delas av stora befolkningsgrupper inom landet, men, å andra sidan, de svårigheter
som äro förenade med ett realiserande av motionärens tanke icke synas vara
klart insedda, har kollegium för sin del icke något att erinra mot en utredning,
dock icke såsom motionären avser allenast angående sättet för rekognitionshemmanens
återförande till kronans fria disposition, utan i första hand för utrönande
av möjligheten och lämpligheten av en sådan åtgärd. — Aven om en sådan utredning
skulle giva ett i huvudsak negativt resultat, har i allt fall därmed vunnits,
att denna under de senare årens riksdagar ständigt återkommande fråga finge en så
fullständig belysning, att den kunde på ett säkrare sätt än hittills av allmänheten
bedömas och därmed tilläventyrs bliva avförd från diskussion.
Motionärens hemställan i vad den avser åtgärder i syfte att till kronans fria
disposition återföra gruvskogar och andra naturvärden, som av kronan upplåtits till
olika industriföretags stödjande, synes huvudsakligen åsyfta statens till bergshanteringens
understöd anslagna skogar.
Beträffande antalet av dessa skogar, deras belägenhet, och areal samt de
villkor varunder de blivit upplåtna till respektive gruv- eller industriföretag hänvisar
kollegium till kommerskollegii och domänstyrelsens av trycket utkomna underdåniga
utlåtande den 23 november 1896 angående dessa skogar. Förvaltningen av
ifrågavarande skogar är efter riksdagens hörande reglerad genom förordningen den
27 maj 1898. Enligt nämnda författning kunna grunderna för denna förvaltning
angivas på följande sätt. Ifrågavarande skogar skola, under domänstyrelsens’;överinseende,
stå under skogsstatens omedelbara vård och förvaltning. Därest, sedan de
av bergmästaren godkända virkesbehoven blivit fyllda, någon ordinarie skogstillgång
återstår, som, efter nyttjanderättshavarnas hörande, prövas icke vara erforderlig för
2) Gruvskogar
m. m.
Grunderna
för den nuvarande
förvaltningen.
Kollegii
yttrande.
20 Andra lagutskottets utlåtande Nr 41.
fyllande av nästföljande års behov, äger domänstyrelsen att förordna om överskottets
försäljande, likasom det skall åligga domänstyrelsen att draga försorg om tillgodogörandet
av vindfällen och ståndtorr skog samt annan extra avverkning, där den
icke, efter domänstyrelsens bestämmande, utbytes mot ordinarie avverkning, som då
skall besparas. . Det ankommer på Kungl. Maj:t att på därom gjord framställning
förordna, huruvida och till vilket belopp vid försäljning av virkesöverskott eller
extra avverkning influtna, behållna medel må användas för betäckande av kostnader
vid skogens förvaltning och vård samt i sådant syfte mot redovisningsskyldighet
ställas till nyttjanderättshavares förfogande. Vad av dylika försäljningsmedel på
nu nämnda sätt icke användes skall tillgodoföras statsverkets skogsmedel. Där den
rörelse, till vars understöd skog av ifrågavarande slag blivit anvisad, bedrives i
sådan omfattning, _ att den enligt den för skogen upprättade hushållningsplan beräknade
ordinarie avkastningen kan visas i sin helhet vara under längre tid för ändamålet
med upplåtelsen fullt erforderlig, må det ankomma på Kungl. Maj:t att, på därom
gjord ansökning, medgiva nyttjanderättshavare att fritt disponera samma virkesavkastning
för viss, för varje fall bestämd tid, under villkor dock att andra utsyningsberättigade
vederbörligen tillgodoses samt att, därest sagda rörelse antingen
upphör eller minskas i sådan grad, att virkesavkastningen i sin helhet ej längre
för densamma behöves, den fria dispositionen upphör. Därest virke, som blivit för
godkänt behov i vederbörlig ordning utsynat, bennnes kunna till större fördel för
nyttjanderättshavare eller annan utsyningsberättigad avyttras för att ersättas genom
virket motsvarande vederlag, ankommer det på domänstyrelsen att för varje fall
medgiva det utsynade virkets avyttrande eller utbytande” och därvid meddela för
vederbörlig kontroll erforderliga föreskrifter.
Motionären synes hava tänkt sig att nyttjanderätterna till ifrågavarande skogar
genom ett ingripande från statsmakternas sida omedelbart skulle upphöra utan någon
ersättning till nyttjanderättshavarna och oberoende därav, huruvida sådana omständigheter
föreligga, vilka i och för sig kunde utgöra laglig anledning till nyttjanderätternas
upphörande.
Vad kollegium i det föregående anfört angående de principiella betänkligheterna
mot en lagstiftning i syfte att ingripa i redan förvärvade rättigheter gäller
i samma utsträckning beträffande de ständiga nyttjanderätterna till bergverksskogarna.
Den omständigheten att dessa skogar icke innehavas under äganderätt utan under
visserligen villkorliga men dock ständiga ny ttj anderätter lärer icke giva anledning
till modifikation i ovan angivna grundsats, att civillag icke bör givas återverkande
kraft.
Då emellertid utövningen av ifrågavarande ny ttj ander ätt er, vilka samtliga
tillkommit under äldre tider och under helt andra samhälleliga och ekonomiska
förutsättningar än de nuvarande, tilläventyrs kunna medföra ett utnyttjande av
skogsprodukter på sådant sätt och i en sådan omfattning, att allmänna nationalekonomiska
intressen därigenom bliva lidande, synes däremot tanken på en avlösning
av dessa ny ttj anderätter mot ersättning till nyttjanderättshavarna vara värd ett
övervägande. Kollegium tänker därvid exempelvis på bestämmelsen i första paragrafen
av sistberörda 1898 års författning, enligt vilken skogen skall av skogsförvaltningen
behandlas icke blott efter vetenskapliga regler lämpade efter varje
särskild skog och ortsförhållandena, utan även med hänsyn till ändamålet med skogens
upplåtande. Det är givet att om hänsynen till ändamålet med skogens upplåtande
Andra lagutskottets utlåtande Nr 41. 21
gives alltför stort utrymme vid densammas skötsel, de nationalekonomiska intressena
lätt bliva lidande. Detsamma gäller ock för det fall att ny ttj ander ättshavaren
allenast för att komma i åtnjutande av sin nyttjanderätt uppehåller en
bruksdrift efter metoder, som äro fullkomligt föråldrade och oekonomiska.
Av dessa skäl har kollegium icke något att erinra mot en utredning, huruvida
och på vad sätt bestående ny ttj anderätter till statens till bergshanteringens
understöd anslagna skogar böra avlösas. Stockholm den 23 april 1920.
HJ. NEHRMAN.
CASTEN von OTTER. A. W. DUFWA. P. R- BERGSTRÖM.
AXEL KLOCKHOFF. TOM WOHLIN.
Föredragande.
Herm. Fehr.
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 9 samt. 2 avd. 27 käft. (Nr 41.) 4