Andra lagutskottets utlåtande Nr 4,

3

Nr 4.

Ankom till riksdagens kansli den 10 februari 1920 kl. 12 in.

Utlåtande i anledning av väckt motion om ändring i 27 §
3 moln. i lagen angående uppfostran åt vanartade och
i sedligt avseende försummade barn.

Närvarande: herrar von Snedjern, Alfred Petrén *, von Koch *, Westman, Boberg, Linder
*, Frändén, Sigfrid, S. Hansson*, Magnusson i Kalmar, Karlsson i
Gasabäck, Nilsson i Vibberbo, Hage*, Magnusson i Skövde, Johansson
i Yittinge och Karlsson i Nynäshamn.*

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

I eu inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion,
nr 186, vilken behandlats av andra lagutskottet, hav herr Hallén anfört
följande:

»De åligganden, som enligt lagen den 13 juni 1902 angående uppfostran
åt vanartade och i sedligt avseende försummade barn påvila barnavårdsnämnden,
ha i hög grad ökats genom antagandet av de nya barnalagarna
år 1917, främst genom lagen den 17 juni 1917 om barn utom
äktenskapet. I nämnda lag meddelas alla de uppgifter, som åligga barnavårdsnämnden
i fråga om utom äktenskapet födda barn. Bland de viktigaste
av dessa arbetsuppgifter är för visso förordnandet avbarnavårdsmansamt
det samarbete, som skall äga rum mellan nämnden och barnavårdsmannen.

Då den verksamhet, som barnavårdsnämnden i detta avseende har att
utöva, alltid berör kvinnor, är det av behovet påkallat, att i nämnden alltid''
finnes kvinnlig ledamot. I 1902 års lag om vanartade och i sedligt avseende
försummade barn har § 27, mom. 3 följande lydelse: »Till ledamöter

i särskild barnavårdsnämnd skola å kyrkostämma utses minst fyra för nit om
ungdomens uppfostran kända män eller kvinnor. Väljes kvinna till ledamot
av nämnden, äger hon att när som helst avsäga sig uppdraget.» När

4 Andra lagutskottets utlåtande Nr i.

denna bestämmelse formulerades, avsåg de blivande barnavårdsnämndernas
verksamhet huvudsakligen de övervakande åtgärder, som vården av de
vanartade och i sedligt avseende försummade barnen kunde påkalla. Kvinnas
medlemskap i nämnden ansågs därför kunna vara fakultativt. Sedan
de nya barnavårdslagarna år 1917 tillkommit, ha församlingarna i stor utsträckning
begagnat sig av den i mom. 1 i ovannämnda paragraf medgivna
rätten att välja särskild barnavårdsnämnd. Även har ofta förekommit, att
kvinnor invalts i denna nämnd. Men även är det känt, att i många fall
så icke skett. Uppenbart är emellertid, att arten av nämndens nya verksamhet
kräver, att inom nämden skall finnas en kvinnlig ledamot.

En belysande jämförelse kan göras med § 11 mom. 1 och 2 i lag
om fattigvården den 12 juni 1918. Där stadgas obligatorisk föreskrift,
att såväl bland fattigvårdsstyrelsens ordinarie ledamöter som även bland
dess suppleanter skall finnas minst en kvinnlig ledamot, och detta ehuru
antalet ordinarie ledamöter kan vara så ringa som tre och antalet suppleanter
kan vara två. Antalet ledamöter i särskild barnavårdsnämnd skall
däremot vara minst fyra. Kär vid fattigvårdsärendens behandling, som
avser såväl män som kvinnor, det ansetts nödvändigt, att minst en kvinnlig
representant deltager, så är detta än mer befogat, när det gäller
barnavårdsnämnden, där första hands behandlingen av de ärenden, som
1917 års barnalagar avse, alltid berör en kvinna.

I de särskilda barnavårdsnämnder, som numera utses, är det ofta praxis,
att en ledamot av nämnden gärna väljes till barnavårdsman. Till dylik befattning
antagas ofta kvinnor. Det är då av intresse, att garanti finnes
för, att eu kvinna tillhör barnavårdsnämnden, så att denna vid behov av
kvinnlig barnavårdsman kan välja sådan inom sina egna leder, detta icke
minst med hänsyn till det intima samarbete, som i regeln erfordras mellan
barnavårdsnämnden och barnavårdsmannen.

Övervägas kan, om ej § 27, mom. 3 i 1902 års barnavårdslag bör
få en lydelse analog med formuleringen av § 11 mom. 1 och 2 i 1918
års fattigvårdslag. Under alla förhållanden bör i § 27 i förstnämnda lag
uttryckligen stadgas, att minst en kvinna skall vara ledamot av barnavårdsnämnden.
I överensstämmelse härmed bör rätten för vald kvinnlig
ledamot, att när som helst avsäga sig uppdraget, utgå; sådan rätt är ju ej
heller medgiven i berörda paragraf i fattigvårdslagen.

Genom ett dylikt förfarande säkerställes visserligen ej kvinnligt ledamotskap
i barnavårdsnämnden i de församlingar, där skolrådet tillika är
barnavårdsnämnd. Men erfarenheten har givit vid handen, att skolrådet
bibehåller sin uppgift att även vara barnavårdsnämnd i regeln blott i så -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 4.

5

dana församlingar, där ett ringa invånarantal eller andra förhållanden göra
denna uppgift mindre maktpåliggande, så att behovet av kvinnlig ledamot ej
gör sig så påtagligt kännbart. Men överallt, där de sociala förhållandena
påkalla det, synes man ha tillsatt särskild barnavårdsnämnd, och då är det
synnerligen viktigt, att kvinnligt medlemskap i nämnden är i lag garanterat.

På grund av vad sålunda anförts, hemställes, att riksdagen ville besluta
sådan ändring av § 27 mom. 3 i lagen den 13 juni 1902 angående
uppfostran åt vanartade och i sedligt avseende försummade barn, att av
de ordinarie ledamöterna minst en skall vara kvinna och att detsamma
även skall gälla suppleanterna.»

Utskottet finner i likhet med motionären synnerligen önskvärt, att i
barnavårdsnämnd alltid finnes en kvinnlig ledamot. Behovet härav har
gjort sig särskilt kännbart, sedan barnavårdsnämnd genom lagen den 14 juni
1917 om barn utom äktenskap erhållit sitt nuvarande utsträckta verksamhetsområde.
Utskottet vill därför tillstyrka den av motionären föreslagna
lagändringen.

Då motionären emellertid bland annat som stöd för sitt förslag åberopat
den praxis, att barnavårdsnämnd till barnavårdsman utser ledamot
av nämnden, varför det vore önskvärt, att en kvinnlig ledamot alltid funnes
i denna, har utskottet ansett sig böra påpeka, att denna åberopade praxis ej
torde stå i god överensstämmelse med en riktig tillämpning av ovannämnda
lag om barn utom äktenskap. Enligt denna lags 16 § åligger det nämligen
barnavårdsnämnd att utöva tillsyn å barnavårdsmannens verksamhet samt att,
när skäl därtill äro, entlediga honom och förordna ny barnavårdsman.
Med denna barnavårdsnämndens tillsynsmyndighet är ej väl förenligt, att
barnavårdsmannen är ledamot av nämnden.

Därigenom att kvinnas inval i barnavårdsnämnd göres obligatoriskt,
torde, som av motionären påpekas, böra följa att kvinnas obegränsade rätt
att avsäga sig uppdraget upphör. Utskottet vill därför föreslå, att lagen
bringas i överensstämmelse med vad enligt lagen den 14 juni 1918*001
fattig val den gäller för kvinna vald till ledamot av fattig vårdsstyrelse eller
att den oinskränkta rätten till avsägelse begränsas till gift kvinna.

På grund av vad sålunda anförts, far utskottet hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till motionen för
sin del antaga följande

Bihang till riksdagens protokoll 1920. Osund. 2 avd. 0 höft. (Nr 3—4.) 2

Utskottet.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 4.

Lag

om ändrad lydelse av 27 § 3 mom. i lagen den 13 juni 1902
angående uppfostran åt vanartade ooh i sedligt
avseende försummade barn.

Härigenom förordnas, att 27 § 3 mom. i lagen
den 13 juni 1902 angående uppfostran åt vanartade
och i sedligt avseende försummade barn skall erhålla
följande ändrade lydelse:

»3. Till ledamöter i särskild barnavårdsnämnd
skola å kyrkostämma utses minst fyra för nit om ungdomens
uppfostran kända män eller kvinnor; och skall
minst en av ledamöterna vara kvinna. Yäljes kvinna
till ledamot av nämnden, äger hon, om hon är gift,
att när som helst avsäga sig uppdraget.

Då val av ledamöter i nämnden äger rum, må,
där i vederbörlig ordning så beslutes, jämväl utses
hälften så många suppleanter som ledamöter i nämnden
eller, då dessas antal icke är jämnt, det antal,
•som är närmast över hälften. Minst eu av suppleanterna
skall vara kvinna.

Angående — — — — — — förordna.»

Stockholm den 10 februari 1920.

På andra lagutskottets vägnar:

AXEL von SNEIDERN.

Stockholm, O. L. Svanbäcks Boktryckeri 1920.