Andra lagutskottets utlåtande Nr 39.
1
Nr 39.
Ankom till riksdagens kansli den 20 maj 1920 kl. 3 e. m.
inlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om förlängning av vissa arrendeavtal, dels
och i anledning därav väckt motion.
Närvarande: herrar von Sneidern, von Sydow, Alfred Petrén*, Hult, Westman,
Linder*, Sigfrid*, J. B. Johansson, Winberg*, Andersson i Knäppinge*,
Carlsson i Frosterud, Hage, Karlsson i Nynäshamn*, Magnusson
i Skövde, Johansson i Vittinge och Ödström.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Genom en den 19 mars 1920 dagtecknad proposition, nr 397, vilken
hänvisats till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl.
Maj:t, under åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet
förda protokoll, föreslagit riksdagen'' att antaga följande förslag till
LAG
om förlängning av vissa arrendeavtal.
Härigenom förordnas som följer:
1 §•
1 mom. Har torp eller annan till huvudgård hörande jordbrukslägenhet
eller ock hemman, som lyder under huvudgård, innan denna lag trätt
i kraft, upplåtits till brukande mot lega, och gäller avtalet för viss tid,
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 9 sand. 2 avd. 25 käft. (Nr 39.) t
2
Andra lagutskottets utlåtande Nr 39.
skall, där arrendetiden utgår före den 1 januari 1925, efter påfordran av
arrendatorn arrendetiden varda förlängd till och med den dag under nämnda
år, som motsvarar den, å vilken avtalet eljest skolat upphöra att gälla.
Lag samma vare, därest upplåtelse som ovan sägs avser annan jord,
vars ägare uppenbarligen innehar jorden eller fastighet, varav den utgör
del, huvudsakligen för att tillgodogöra sig skogsavkastningen utan att,
om han är enskild person, vara mantalsskriven å ifrågavarande fastighet
eller å fastighet, som därmed är i sambruk.
Avser arrende jord, som av upplåtaren innehaves allenast med nyttjanderätt,
må arrendetiden ej förlängas utöver upplåtarens besittningstid.
Ifråga om sådant arrende skall vad här nedan stadgas om jordägaren äga
tillämpning å upplåtaren.
2 mom. Yårder arrendetid förlängd i enlighet med denna lag, skall
beträffande arrendevillkorens bestämmande gälla vad i 3, 4 och 5 §§ stadgas.
2 §•
Förlängning av arrendetid enligt vad i 1 § stadgas skall icke äga rum:
där arrendet omfattar odlad jord till en vidd av mera än 25 hektar;
eller
där på grund av särskilda omständigheter det skulle för jordägaren
medföra avsevärt men att hava jorden fortfarande upplåten på arrende.
3 §•
Vill arrendator påfordra förlängning av arrendetiden enligt denna lag,
give det jordägaren tillkänna senast nittio dagar före arrendetidens utgång.
Påkallar arrendatorn tillika ändring i arrendevillkoren, skall tillkännagivandet
innefatta meddelande därom ävensom uppgift å de ändringar, som
äskas. Tillkännagivande, varom nu är sagt, skall ske skriftligen eller med
vittnen, där ej skriftligt erkännande om dess mottagande lämnas.
4 §•
Vill jordägaren ej godkänna av arrendatorn påfordrad förlängning av
arrendetiden eller av honom påkallad ändring i arrendevillkoren eller vill
jordägaren själv påkalla sådan ändring, och uppstår tvist, skall sådan
avgöras av en skiljenämnd, bestående av tre personer, av vilka parterna
3
Andra lagutskottets utlåtande Nr 39.
välja var sin och Konungens befallningshavande i det län, där fastigheten
är belägen, utser den tredje, vilken tillika skall vara ordförande.
Ersättning till nämndens ordförande skall enligt av Konungen fastställda
grunder utgivas av allmänna medel.
5 §•
Bestrider jordägaren, att förlängning av arrendetid må enligt denna
lag äga rum, åiigger det honom att inom trettio dagar, från det arrendatorn
påfordrat förlängning, hänskjuta tvisten till sådan nämnd, som omförmäles
i 4 §, vid äventyr att arrendetiden eljest varder i enlighet med 1 § förlängd.
Kunna jordägaren och arrendatorn ej åsämjas om arrendevillkoren,
åligger det jordägaren att inom den tid, som sägs i första stycket, hänskjuta
tvisten till skiljenämnd. Försummas det, galle, därest förlängning
av arrendetiden kommer till stånd, de förutvarande arrendevillkoren med
de ändringar, som arrendatorn i enlighet med vad i 3 § sägs påkallat.
Jordägaren skall anses hava hänskjuta tvist till skiljenämnd, då han
meddelat arrendatorn skriftlig uppgift å de frågor, om vilka skiljedom
äskas, och därvid tillika lämnat underrättelse om sitt val av skiljeman.
6 §•
Vad i 4, 6, 8 och 9 §§ i lagen den 28 oktober 1887 om skiljemän
stadgas skall äga motsvarande tillämpning i fråga om skiljenämnd enligt
denna lag; dock att vad i 8 § i förstnämnda lag sägs om överexekutor
skall tillämpas, så vitt angår av part utsedd skiljeman, å domaren i orten
och beträffande skiljenämndens ordförande för varje fall å Konungens befallningshavande.
Beslut över ansökan om utseende av skiljeman må av domaren icke
givas, med mindre sökandens motpart lämnats tillfälle att yttra sig i
ärendet.
Mot Konungens befallningskavandes eller domarens beslut, varigenom
skiljeman blivit utsedd, må klagan ej föras.
Nämnden sammanträder å tid och ort, som av ordföranden bestämmes.
Ej må nämnden till avgörande företaga ärende, där ej parterna beretts
4 Andra lagutskottets utlåtande Nr 39.
tillfälle att yttra sig inför nämnden. Nämnden skall söka åvägabringa
förlikning mellan parterna. Sådan förlikning skall upprättas skriftligen
samt undertecknas av parterna och bestyrkas av nämndens ordförande.
Nämnden må ej fatta beslut, med mindre den är fulltalig. Har var röstande
sin mening, och kunna ej två meningar sammanjämkas, gälle ordförandens.
8 §.
År jordägaren eller arrendatorn missnöjd med nämndens beslut, äge
han efter stämning klandra beslutet vid domstol; instämme dock sin talan
inom trettio dagar från det beslutet i huvudskrift eller styrkt avskrift delgavs
honom.
9 §.
Nämndens beslut skall, såvitt det avser fastställande av arrendevillkoren,
lända till efterrättelse, ändå att det ej vunnit laga kraft, där ej av
domstol annorlunda förordnas.
Har ej före den tid, då arrendet enligt de för upplåtelsen gällande
villkor skall upphöra, nämnden meddelat beslut, skola, intill dess så skett
eller, i följd därav att yrkandet om arrendetidens förlängning ogillats, för
arrendatorn efter vad i 10 § sägs inträtt skyldighet att avflytta, de i avtalet
stadgade arrendevillkor i de delar, varom tvist må råda, tillämpas.
Av domstol meddelat beslut angående arrendevillkor lände, ändå att
det ej vunnit laga kraft, till efterrättelse, där ej av högre rätt annorlunda
förordnas.
10 §.
År ej, då arrende enligt de för upplåtelsen gällande villkor skall
upphöra, avgjort, huruvida förlängning av arrendetiden jämlikt denna lag
skall äga rum, vare arrendatorn, med mindre förordnande, varom stadgas
i andra stycket, meddelas, icke pliktig att från den arrenderade jorden avflytta
tidigare än å den fardag för arrenderad fastighet, som infaller näst
efter det frågan om förlängning blivit slutligen avgjord. Dock äge arrendatom
på grund av vad nu sagts icke i något fall kvarsitta längre än till
den dag, å vilken arrendet, om förlängning skett, skolat upphöra att gälla.
Därest på grund av vad sålunda stadgats arrendatorn sitter kvar utöver
den dag, då den upplåtna arrenderätten upphörde, njute jordägaren, i den
mån han ej åtnöjes med vad enligt stadgandet i 9 § skall utgå, ersättning
Andra lagutskottets utlåtande Nr 39.
5
med belopp, som, där ej överenskommelse träffas, bestämmes av skiljenämnd.
Sådan nämnd utses i den ordning 4 § stadgar, och skall beträffande
nämnden och dess beslut vad i 4 § andra stycket, 6, 7 och 8 §§
sägs äga motsvarande tillämpning.
Prövar domstol, att förlängning av arrendetid ej skall äga rum, skall
domstolen tillika förplikta arrendatorn att avflytta från fastigheten; och må
domstolen, när skäl därtill äro, förordna, att avflyttningen skall ske å viss
tidigare dag än i första stycket sägs ävensom, för sådant fall, att utslaget
må verkställas utan hinder därav att det icke äger laga kraft. År sådant
förordnande angående verkställighet av utslaget meddelat, skall vad i 42 §
utsökningslagen stadgas äga motsvarande tillämpning. Fullföljes mot utslaget
talan i högre rätt, äge, när skäl därtill äro, den rätt, innan ändringssökandet
slutligen prövas, förordna, att vidare åtgärd för verkställighet
icke må äga rum.
11 §.
Yad i denna lag finnes stadgat medför ej inskränkning i den rätt att
få arrendatorn skild från arrendet, som av annan grund än arrendetidens
utlöpande må tillkomma jordägaren.
12 §.
Yad i denna lag stadgas äge ej tillämpning beträffande arrende av
jord, som tillhör kronan, kommun eller allmän inrättning.
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
Arrendator vare ej på grund av vad i denna lag stadgas i något
fall pliktig att giva sitt anspråk på förlängning av arrendetiden eller
på förändring av arrendevillkoren jordägaren tillkänna före den 1 september
1920.
Har i arrendeavtal stadgats, att avtalet, därest uppsägning ej sker,
skall varda förlängt, och har arrendatorn före utgången av den avtalade
uppsägningstiden jämlikt 3 § påfordrat förlängning av arrendetiden, skall
uppsägning av avtalet anses därigenom hava ägt rum.
Vad i 2 kapitlet 2 § andra stycket i lagen den 14 juni 1907 om
6
Andra lagutskottets utlåtande Nr 39.
UUkottet.
nyttjanderätt till fast egendom och 4 § i lagen den 25 juni 1909 om
arrende av viss jord å landet inom Norrland och Dalarne stadgas angående
förlängning av arrendeavtal, skall ej tillämpas, där på grund av stadgandet
i 10 § i denna lag arrendator efter arrendetidens utgång kvarsuttit å den
arrenderade egendomen.
Beträffande de skäl, som ligga till grund för ifrågavarande förslag,
får utskottet, i den män redogörelse därför ej här nedan lämnas, hänvisa
till propositionen.
I samband med denna proposition har utskottet till behandling förehaft
en i anledning därav inom första kammaren av greve Wachtmeister
väckt motion, nr 251, däri motionären hemställt, att riksdagen, därest
riksdagen beslutar bifalla föreliggande lagförslag, ville i sammanhang med
detta beslut göra ett uttalande, att vid en eventuellt blivande uppskattning
av jord, som kan komma att enligt en blivande lag bliva föremål för avlösning,
till grund för värderingen skall läggas icke den utgående avgälden,
utan den upplåtna jordens faktiska värde. I fråga om vad motionären till
stöd för sitt yrkande anfört, hänvisas till motionen.
Det av Kungl. Maj:t framlagda lagförslaget grundar sig på ett av
jordkommissionen utarbetat och med skrivelse den 21 januari 1920 till
chefen för justitiedepartementet överlämnat förslag till lag om förlängning
av vissa arrendeavtal. Utlåtanden över lagförslaget hava avgivits av samtliga
länsstyrelser, varjämte framställningar i ämnet inkommit till Kungl.
Maj:t från Sveriges allmänna lantbrukssällskap och Sveriges skogsägareförbund.
Yid ärendets föredragande i statsrådet anförde departementschefen
bland annat följande:
»Den föreslagna lagen avser att utgöra en förberedande åtgärd, föranledd
av tvenne till jordkommissionens övervägande hänskjutna lagstiftningsproblem,
nämligen frågorna om en hela riket omfattande social arrendelagstiftning
samt om tvångsavlösning av jord för tillgodoseende av jordbruksändamål.
Det kan, såsom jordkommissionen erinrat, befaras, att jordägare
skola i större eller mindre omfattning söka genom indragning av
arrenden, som inom de närmaste åren utlöpa, såvitt möjligt undvika de
olägenheter, som för dem kunna tänkas förbundna med en blivande lag
-
7
Andra lagutskottets utlåtande Nr 39.
stiftning på nämnda rättsområden. För att förhindra dylika åtgärder från
jordägarnas sida samt förebygga de betydande olägenheter ur social synpunkt,
som måste vara förenade med en indragning i större omfattning av
arrenden, har det föreliggande lagförslaget tillkommit.
I likhet med jordkommissionen tinner jag det synnerligen angeläget,
att statsmakterna vidtaga mått och steg för att avvärja den fara, som, på
sätt nu nämnts, kan hota arrendatorsklassen. Såsom jordkommissionen framhåller,
är det ock av vikt att arbetet med lagstiftning på ifrågavarande
delar av jordfrågan kan fortgå utan att störas av åtgöranden från enskilda
personer, varigenom lagstiftningen kunde äventyras. Jag är sålunda fullt
ense med jordkommissionen därutinnan, att en lag i det av kommissionen
angivna syftet bör så snart ske kan utfärdas. Beträffande den ifrågasatta
lagens innehåll har jag i huvudsak intet att erinra mot kommissionens
förslag.»
Det torde böra framhållas, att det intrång i jordägares rätt att fritt
förfoga över sin fastighet, som den nu föreslagna lagen kan komma att
medföra, icke i någon mån verkar rubbning i bestående äganderättsförhållanden.
Det hade, såsom lagrådet erinrat, givetvis varit i hög grad
önskvärt, om det nu föreliggande förslaget varit åtföljt av åtminstone någon
utredning angående de praktiska förhållanden, som av lagen komma
att regleras, och om tillika någon antydan givits angående det tilltänkta
innehållet av den blivande definitiva lagstiftningen, ii andra sidan torde
det icke lida något tvivel, att de åtgärder till beredande av större trygghet
åt den talrika för närvarande obesuttna lantbefolkningen, som jordkommissionen
nu har under utredning, i avsevärd mån skulle göras ineffektiva
därigenom, att jordägarna under den närmaste tiden i stor utsträckning
uppsäga gällande arrendeavtal. Med hänsyn emellertid till den
stora vikten av att landets jordbruk bibehålies vid en hög produktionsförmåga,
genom ''att detsamma i största möjliga utsträckning bedrives av
en självägande jordbrukarklass eller av arrendatorer, som hava en tryggare
ställning än nu gällande arrendelagstiftning tillerkänner dem, har utskottet
ansett sig böra tillstyrka den kungl. propositionen.
Mot den föreslagna lydelsen av de särskilda bestämmelserna i förslaget
har utskottet icke funnit anledning till anmärkning.
Yad beträffar greve Wachtmeisters motion, får utskottet erinra, att
den synnerligen viktiga frågan om bestämmande av ersättningsbelopp för
jord, som vid en kommande lagstiftning kan bliva föremål för avlösning,
icke för närvarande föreligger till prövning. Vid sådant förhållande har
8
Andra lagutskottets utlåtande Nr 39.
utskottet icke ansett sig höra föreslå någon riksdagens åtgärd i anledning
av förevarande motion.
På grund av vad sålunda anförte, får utskottet hemställa,
A) att förevarande proposition, nr 397, måtte av
riksdagen bifallas,
B) att motionen nr I: 251 icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.
Stockholm den 20 maj 1920.
På andra lagutskottets vägnar:
AXEL von SNEDJERN.
Reservationer:
1) av herrar von Sneidern, Hult och Ödström, vilka ansett utskottets
utlåtande bort hava följande lydelse:
I jordkommissionens uppdrag ingår att verkställa utredning rörande
en hela riket omfattande social arrendelagstiftning ävensom huruvida och
i vad mån tvångsavlösning av jord för tillgodoseende av jordbruksändamål,
utöver vad för närvarande stadgas, bör på lagstiftningens väg genomföras.
Kommissionen föreslår nu som en förberedande åtgärd för lagstiftning på
ifrågavarande områden, att föreliggande förslag till lag om förlängning av
vissa arrendeavtal skall antagas. Detta förslag motiveras därmed, att man
måste förebygga, att jordägare, genom uppsägning av arrendeavtal före den
nya tvångslagstiftningens införande, skola kunna undandraga sig dennas
verkningar. Utskottet kan ej finna denna motivering bindande, utan anser
fastmer, att den vilar därpå, att kommissionen missuppfattar den ifrågasatta
sociala arrendelagens uppgift och lägger en felaktig grund för den
eventuella tvångsavlösningen av jord för tillgodoseende av jordbruksändamål.
Enligt utskottets förmenande avser nämligen en social arrendelagstiftning
att, utöver vad gällande arrrendelag innehåller, vid vissa arrendeupplåtelser
bereda ökat skydd och ökade förmåner åt arrendator. Där
-
9
Andra lagutskottets utlåtande Nr -39.
emot torde skäligen ej kunna avses, som justitierådet Améen i motiveringen
till sin i lagrådet gjorda avstyrkan av lagförslaget uttalar, att tvinga
en jordägare »att mot sin vilja arrendera ut honom tillhörig jord». Ur
den sociala arrendelagens synpunkt synas därför inga skäl föreligga för
lagförslagets antagande, lika litet som dylika åtgärder varit föreslagna som
förberedelse för föregående omarbetningar av arrendelagar, vilka gemenligen
även avsett åstadkommande av ökat skydd för arrendatorer.
Yad åter beträlfar frågan om tvångsavlösning av jord för jordbruksändamål,
säger sig kommissionen komma att i »sinom tid söka lösa denna
uppgift genom framläggande av förslag till lagstiftning, varigenom i viss
omfattning jord, som brukas av annan än ägaren, må lösas från denne
samt särskiljas för bildande av självständiga jordbruk». För att förhindra
att jordägare genom underlåtenhet att utarrendera sin jord skall undandraga
sig tvångsinlösning, anser jordkommissionen behövligt, att tvångsvis
åstadkomma förlängning av bestående arrendeavtal till tid, då den åsyftade
lagen om tvångsinlösen kan vara antagen. Utskottet medger, att från
kommissionens utgångspunkt skäl kunna anföras för den föreslagna lagen.
Så gör ock lagrådets majoritet, som visserligen ej tillstyrker men säger
sig ej anse sig böra avstyrka lagen, då en blivande lagstiftning skulle
kunna i någon mån försvåras, om arrendeförhållandena nu lämnas oreglerade.
Men utskottet anser, att till grund för tvångsinlösen ej kan eller
bör läggas den omständigheten, att jorden är utarrenderad. På så sätt
skulle rena tillfälligheter kunna bli avgörande för, om jordägaren tvångsvis
skall berövas sin egendom. Enligt utskottets förmenande bör, i den
män en tvångsavlösning av jord för jordbruksändamål visar sig behövlig,
denna så anordnas, att sådan jord avlöses, som på samma gång den lämpar
sig för ändamålet åstadkommer minsta skada för de brukningsdelar,
varifrån avlösning sker. Att anläggandet av denna synpunkt ofta leder
till avlösning av jord, som är eller varit utarrenderad, är en sak för sig.
Men själva fastslåendet av principen, att det är den utarrenderade jorden,
som skall avlösas, är på samma gång, som den enligt utskottets uppfattning är
felaktig, även farlig just för de intressen, som man med den nu föreslagna lagen
vill skydda. Härvidlag hjälper ej, att som jordkommissionen säger, jordägaren
även efter arrendets upphörande ej »helt kan undgå verkningarne
av exempelvis eu blivande friköpningslagstiftning». Efter antagande av nu
föreliggande lagförslag och med den snart spridda kännedomen om dess motivering
kommer för landets jordägare stå klart, att möjligheten att undgå
eu icke önskad tvångsavlösning av jord ligger i att indraga arrendejord
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 9 samt. 2 avd. 29 käft. (Nr 39.) 2
10
Andra lagutskottets utlåtande Nr SO.
och torp under eget bruk och avhysning av arrendatorer och torpare.
Föredragande departementschefen säger, att lagförslaget tillkommit för att
»förebygga de betydande olägenheter ur social synpunkt, som måste vara förenade
med en indragning i större omfattning av arrenden». Utskottet
anser av samma skäl, att det är av synnerlig vikt, att lagförslaget avslås
och att därmed underkännes den grund, som jordkommissionen tänkt sig
för den blivande lagen om tvångsavlösning. .
Sker icke detta, har man nämligen att befara, att jordägarne komma
att söka på olika vägar bli utav med sina arrendatorer och torpare.
Detta kan ske genom frivilliga överenskommelser, genom åtgärder
enligt nuvarande arrrendelag och genom uppsägningar, sedan arrendatorer
eller torpare underlåtit att utnyttja de möjligheter, som förslaget lämnar
till arrenderättens bevarande. I det senare avseendet vill utskottet erinra
om herr Lindhagens reservationsvis till jordkommissionens utlåtande framförda
betänkligheter mot lagförslagets processuella föreskrifter, vilka herr.
Lindhagen anser vara för arrendatorerna för betungande, varför herr Lindhagen
påyrkar, att förlängningen skall inträda automatiskt. Herr Lindhagen
anser, att en sådan åtgärd skulle vara så mycket mindre betänklig, »som
de flesta av dessa arrenden, utan hotet om en ingripande lagstiftning, säkerligen
skulle utan vidare förlängts». Då hotet ligger i det sätt, varpå jordkommissionen
förklarat sig komma att lägga sin lag om tvångsinlösen, anser
utskottet, att detta hot bör undanröjas genom underkännande av jordkommissionens
uttalade princip för tvångsinlösen, varigenom, som herr Lindhagen
säger, arrendena utan vidare komma att förlängas.
Då utskottet således finner de intressen, som lagen vill skydda, av
densamma hotade, måste utskottet ställa sig avvisande till de ingrepp i
äganderätt och avtalsfrihet, som lagen innebär. Jordkommissionen säger:
»upphävandet av jordägarens frihet, att vid löpande arrendeperiods utgång
få efter sitt gottfinnande antingen ånyo på arrende upplåta eller ock i en
eller annan form för egen räkning disponera över den honom tillhöriga
brukningsenheten, måste ovillkorligen framstå såsom ett synnerligen långt
gående ingrepp i den enskildes rätt att råda över sin egendom.» Ehuru
utskottet givetvis ingalunda vill motsätta sig betydande inskränkningar i
äganderätten för främjande av socialt väl, anser det dylika inskränkningar
otillåtliga, då sådana eller likartade skäl icke föreligga.
Jordkommissionens jämförelse i detta sammanhang av lagförslaget
med ensittarlagen finner utskottet ej bärande. Ensittarlagen avser att åt
ägare av hus och hem bereda möjlighet att friköpa tomt, som på grund
11
Andra lagutskottets utlåtande Nr SO.
av hinder i äldre lagstiftning eller folkvana endast upplåtits med nyttjanderätt.
Då tomt numer allmänt upplåtes med äganderätt, förelåg beträffande
ensittarlagen ej den fara, att lagens retroaktiva karaktär skulle verka hämmande
på blivande tomtupplåtelser. En retroaktiv lagstiftning beträffande
arrenden av nu föreslagen art skulle verka hämmande på blivande upplåtelser
av jord till bedrivande av jordbruk, vilka upplåtelser i motsats
mot tomtupplåtelser under nyttjanderätt fortfarande äro socialt och ekonomiskt
betydelsefulla.
Beträffande vissa av lagens detaljbestämmelser, vill utskottet gorå följande
erinringar.
Genom formuleringen av lagens 1 § har åt lagen givits en omfattning,
som ej kan anses förenlig med dess ändamål eller att vara en förberedelse
för en social arrendelagstiftning och lag om expropriation för jordbruksändamål.
Under lagen skulle nämligen komma att falla alla även de minsta
upplåtelser av jord, för vilka någon form av lega erlägges. Men dessa
smärre jordupplåtelser hava ofta karaktären ej av jordbruksarrenden utan av
arbetarebostäder med tillhörande mindre jordområden. De äro ofta resultatet
av strävanden att åt skogs- och jordbrukets arbetare skapa gynnsammare
levnadsförhållanden och på så sätt åstadkomma en bättre och socialt
högre stående arbetareklass. Att då vidtaga åtgärder, varigenom dessa
smärre jordupplåtelser skulle göras oberoende av arbetsavtalet och varigenom
arbetarebostäder skulle kunna komma att upptagas av innehavare, som icke
äro att påräkna för det avsedda arbetet, synes orimligt. I detta sammanhang
kan förtjäna att omnämnas, att den befintliga sociala arrendelagen
för Norrland undantager arrenden, där inrösningsjorden understiger fyra
hektar. .
De missförhållanden, som kunna bli följden av lagens stora omfattning,
bli särskilt framträdande genom bestämmelsen i 2 §, att jordägaren mot
tvångsförlängning av arrende endast kan göra invändning på grund av att
skada kan förorsakas honom genom fortsatt utarrendering, men ej på grund
av'' fortsatt utarrendering till nuvarande innehavaren. Även beträffande verkliga
jordbruksarrenden kommer denna inskränkning att verka ogynnsamt.
Departementschefen har avvisat lagrådets enhälliga anmärkning på denna
punkt med hänvisning till möjligheten av rättsligt förfarande enligt arrendelagen
för arrendatorns skiljande från arrendet. Denna utväg synes utskottet
emellertid föga tillfredsställande.
Vad beträffar lagens processuella föreskrifter, ha ovan anförts de av
herr Lindhagen gjorda anmärkningarna, som gå ut pa att visa de svårig
-
12
Andra lagutskottets utlåtande Nr 39.
heter, som möta en svagt ställd arrendator att göra sin rätt enligt lagen
gällande. Men även ur andra synpunkter äro en del av dessa bestämmelser
ej lyckliga. Genom dem skapas ett osäkerhetstillstånd, som är menligt för
båda parterna ävensom för produktionen. Departementschefen har vidhållit
kommissionens av lagrådet avstyrkta förslag att lämna arrendator möjlighet
att så sent som 90 dagar före arrendetidens utgång meddela jordägaren
sin önskan om tvångsförlängning. Jordägaren har sedan 30 dagar på sig
att besluta om påkallande av skiljedom. Resultatet blir att i regel skiljedomen
ej kommer att lalla, innan arrendetiden utgår, och sker så, blir
ingen tid övrig för vare sig jordägaren eller arrendatorn att ordna sina
förhållanden, i händelse att arrendet upphör. Det kan påpekas för att
bedöma den tid, som anses skälig för avveckling av ett arrende, att enligt
gamla J. B. 16: 5 ett arrende skulle uppsägas 15 1/2 månader före dess upphörande
och enligt nya arrendelagen 6 månader före fardag. Faller åter skiljedomen
efter arrendetidens utgång, får arrendatorn sitta kvar till nästa fardag.
Ett års förlängning av arrendet kan således arrendator nästan alltid
tilltvinga sig. Vidare få båda parterna draga tvisten inför domstol, varigenom
uppskov med det slutliga avgörandet kan uppskjutas flere år.
Om det nu endast gällde arrenderätten, skulle man ju kunna hoppas,
att antalet tvister ej skulle behöva bli så stort. Men genom vad som förväntas
skola följa på detta lagförslag, kommer arrendatorn att fatta tvisten
som gällande ej blott arrenderätten utan en blivande äganderätt — en
förhoppning, som visserligen kan medföra besvikelse — och jordägaren ej
blott några års fortsatt arrende utan förlusten av jorden för alltid. Detta
gör, att man har att befara ett otal rättstvister på grund av såväl denna
lag som arrendelagen, om ej lagen avvisas och därmed jordkommissionens
principer för expropriation. Dessa rättstvister komma att medföra en olycklig
skärpning av motsättningen mellan jordägare och arrendatorer. Men de
komma även att medföra, såväl på grund härav som på grund av det
osäkerhetstillstånd, som skapas av pågående tvister, skadliga följder för
jordens brukning och produktionen.
Lagen avser att åstadkomma tvångsförlängning av tiden för bestående
arrenden. Däremot avses ej att bestående arrendevillkor skola fastlåsas
för den förlängda arrendetiden. I händelse att frivillig överenskommelse
om dessa villkor ej kan träffas mellan parterna, är möjlighet lämnad för
båda att få sina anspråk prövade och villkoren fastställda av skiljedom
eller domstol. En arrendator, som fordrar tvångsförlängning, kan således
bli nödgad att inneha ett arrende och eu jordägare att upplåta jord på
13
Andra lagutskottets utlåtande Nr 39.
villkor, som ingendera skulle vara hågad för i händelse av avtalsfrihet.
Under nuvarande förhållanden torde, då ändring av villkoren företages, vid
penningarrenden ar rendatorn löpa den större risken att få legan höjd och
vid arrenden mot natura- eller arbetsprestationer jordägaren att få legan
sänkt. 1 den senare omständigheten eller möjligheten att på legal väg
reglera arrenden, som kunna vara ofördelaktiga för arrendatorn, har på en
del håll den föreslagna lagens största förtjänst ansetts vara att finna. Under
kristiden har antagits och är fortfarande gällande en lag om oskälig arrendestegring,
beroende på höjda priser å arrendatorernas naturaprestationer. Men
däremot har intet ingripande skett mot arrendestegring på grund av arrendator
arbetsprestationer, vilket påstådda missförhållande förmenas skola bli
rättat genom den nu föreslagna lagen.
Utskottet vill då erinra, att denna eventuella fördel endast kommer
att vinnas av dem, vilkas arrenden utgå under de närmaste åren och som
äro beredda att under de former, lagen föreskriver, söka förlängning av
sina arrenden till dag under år 1925, varken längre eller kortare tid.
Enligt utskottets uppfattning bör därför, om efter prövning ett ingripande
på detta område skulle visa sig önskvärt, ett sådant ske genom en därför
avpassad lagstiftning och ej genom en lag tillkommen för ett helt annat
ändamål och som endast i mycket inskränkt omfattning kan tillgodose,
vad som åsyftas.
Beträffande till sist den av greve Wachtmeister väckta motionen, vill
utskottet erinra om, att bestämmandet av ersättningsbelopp för jord, som
kan bli föremål för avlösning, nu ej är föremål för prövning, men utskottet
finner uppenbart, att liksom vid all hittills företagen expropriation eller
avlösning ersättning skall lämnas jordägaren för jordens verkliga värde
oberoende av det sätt, på vilket detta kan komma att beräknas.
På grund av vad sålunda anförts, får utskottet hemställa,
A) att förevarande proposition, nr 397, måtte av
riksdagen avslås;
B) att motionen nr I: 251 icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.
2) av herrar von Sydow och J. B. Johansson, vilka i huvudsak instämt
i herr von Sneiderns m. fl. reservation.
3) av herr Westman, som ansett, att utskottets utlåtande bort antagas
med följande ändringar:
14 Andra lagutskottets utlåtande Nr 39.
Utskottet. - »Det — — — skogsägareförbund.
Yid — — — följande:
»Den — — — tillkommit.
I likhet — — — förslag.»
Det torde — — -— har utskottet ansett sig böra tillstyrka en lagstiftning
i det syfte, som angives i den kungl. propositionen.
Med avseende på den föreslagna lydelsen av de särskilda bestämmelserna
i förslaget, har utskottet ansett sig böra föreslå vissa ändringar i
2 §. Utskottet har härvid tagit hänsyn till önskvärdheten därav, att den,
låt vara tillfälliga, inskränkning, som är ifrågasatt i jordägares rätt att
förfoga över genom arrendeavtal upplåten fastighet, vidtages endast i sådana
fall, där den efter nu tillgängliga upplysningar kan prövas oundgänglig
med hänsyn till blivande lagstiftning, samt att den ej genomföres på
sådant sätt, att den försvårar produktionen inom vårt jordbruk utan att
medföra påtagliga fördelar inom de närmaste åren, ägnade att uppväga eu
sådan olägenhet. Utskottet har därför ansett, att förutom de fall, som i
den kungl. propositionen enligt nu berörda § äro undantagna från tillämpningen
av den i 1 § givna bestämmelsen om arrendetidens förlängning,
även undantag från tillämpningen av denna bestämmelse böra göras i de
fall, då i arrendet ingår fullgörandet av dagsverksskyldighet vid huvudgård,
som äges av enskild person, vilken är mantalsskriven å ifrågavarande
fastighet eller å fastighet, som därmed är i sambruk, och då den utarrenderade
jordens brukande under huvudgården skulle medföra avsevärd fördel
för sistnämnda fastighet.
Yad beträffar greve Wachtmeisters motion--— förevarande motion.
På grund av vad utskottet sålunda anfört får utskottet hemställa:
A) att riksdagen, med förklarande att Kungl. Maj:ts förevarande förslag
icke kunnat av riksdagen i oförändrat skick antagas, måtte för sin
del antaga följande
LAG
* om förlängning av vissa arrendeavtal.
Härigenom förordnas som följer:
1 §■
1 mom. Har — — — — — — gälla.
Lag — — — sambruk.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 39. 15
Avser — — — upplåtaren.
2 mom. Varder — — — stadgas.
2 §•
Förlängning av arrendetid enligt vad i 1 § stadgas skall icke äga rum:
där arrendet omfattar odlad jord till en vidd av, mera än 25 hektar; eller
där i arrendet ingår f ullgörandet av dagsverksskyldighet vid huvudgård,
som <iges av enskild person, vilken är mantalsskriven å ifrågavarande fastighet
eller å fastighet, som därmed är i sambruk; eller
där på grund av särskilda omständigheter det skulle för jordägaren
medföra avsevärt men att hava jorden fortfarande upplåten på arrende; eller
där jordägaren kan styrka, att den utarrenderade jordens läggande i
sambruk med huvudgården skulle medföra avsevärd fördel för sistnämnda
fastighet.
3 §•
Vill arrendator — — — lämnas.
4 §•
Vill jordägaren — — — ordförande.
Ersättning — — — medel.
«
5 §.
Bestrider — — — förlängd.
Kunna — — — påkallat.
Jordägaren — — — skiljeman.
6 §•
Vad — — — befallningsha vande.
Beslut ----ärendet.
Mot — — — föras.
Nämnden
7 §•
ordförandens.
16
Andra lagutskottets utlåtande Nr 39.
8 8.
Är — —
— honom.
9 §■
Nämndens —--förordnas.
Har — — — tillämpas.
Av — — — forordnas.
10 §.
År — — — tillämpning.
Prövar — — — ram.
11 §•
Vad — — — jordägaren.
Vad ■— — — inrättning.
12
Denna — — — författningssamling.
Arrendator — — — 1920.
Har — — — rum.
Vad — — — egendomen.
B) att motionen nr I: 251 icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.
4) av herr Sigfrid;
5) av herrar Andersson i Knäppinge och Magnusson i Skövde, som
ansett, att utskottet bort hemställa,
att förevarande proposition, nr 397, icke måtte av riksdagen bifallas.
Tryckt hos P. Palmquists Aktiebolag, Stockholm 1920.