Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

1

Nr 37.

Ankom till riksdagens kansli den 20 maj 1920 kl. 3 e. m.

Utlåtande i anledning av vadda motioner angående upphävande
eller suspension av lagen om arbetstidens begränsning
eller ändring i samma lag.

Närvarande:

vid besluten under punkterna A—F: herrar von Sneidern, von Sydow, von Koch,
Westman, Linder*, Sigfrid Hansson, Hult, Boberg, Vinberg*, Andersson i Knäppinge*,
Karlsson i Gasabäck*, Carlsson i Frosterud, Nilsson i Vibberbo, Hagman i Stockholm*,
Johansson i Sollefteå* och Johansson i Stockholm;

vid beslutet under punkt G: herrar von Sneidern, von Sydow, Hult, von Koch,
Westman, Boberg, Sigfrid Hansson, Magnusson i Kalmar, Carlsson i Frosterud,
Nilsson i Vibberbo, Hage, Magnusson i Skövde, Ödström och Johansson i Stockholm.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang forell af t
sju inom riksdagen väckta, till lagutskottet hänvisade motioner,
nämligen:

inom första kammaren:

nr 77 av friherre Barnekow och herr Pälsson,

nr 123 av herr Johan Nilsson med instämmande i motionen av herrar
K. J. Gustafsson, Widell, J. B. Johansson, K. J. Pinnan, Joll. Carlsson,
P. M. Olsson, greve Spens och Högberg, samt

nr 124 av herr Jeansson,

inom andra kammaren:
nr 122 av herr Runefors,

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 9 sand. 2 avd. 24 käft. (Nr 37—38.)

1

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

nr 124 av lierrar Lindman, Nilsson i Bonarp, Magnusson i Tum lull t,
Norman, Gustafsson i Örebro, Lindvall, Brännström, Welin, Wiklund,
Larsson i Kroken, Bergström i Högsön, Isaksson, Erlansson, Jonsson
i Hökhult, Pettersson i Bjälbo, Nilsson i Landeryd, Corneliusson,
Öberg, Andersson i Knäppinge, Lidström, Kahlström, Persson i Fritorp,
Larsson i Bondarve, Sundling, Bengtsson i Kullen, Henrikson, Lithander,
Carlsson i Solberga, Thore, Nilsson i Antnäs, Winkler, Nyländer,
Liibeck, Söderhielm, Jönsson i Slätåker, Bökelund, Månsson i Erlandsro,
Bäf, Svensson i Långelanda, Svensson i Kompersmåla, Olsson
i Berg, Svensson i Betingetorp, Kant, Hederstierna och Sommelius,

nr 85 av herr Bengtsson i Korup, samt

nr 252 av herrar Jönsson i Fridhill, Olsson i Ram sta, Olsson i Rösta,
Olsson i Kollungeröd, Carlström, Sandberg, Johansson i Olstorp, Mossberg,
Andersson i Milsmaden, Persson i Björsbyholm, Jonsson i öumboda,
Osberg, Schill, Bergström i Bäckland, Johansson i Hässlås,
Jeppsson, Alexander sson, Gustafsson i Vimmerby, Holmner, Pehrsson
i Bramstorp, Torgen, Olsson i Mora, Molin i Aspa, Bergman, Karlsson
i Surte, Mobcrger, Berggren, Ander, Jungnell, Danielsson, Hamrin
och Jansson i Edsbäcken.

Friherre
Barnekows
och herr
Pålssons
motion.

Friherre Barnekow och herr Pälsson hava hemställt, att riksdagen
måtte för sin del besluta, att i lagen om arbetstidens begränsning
bland undantagen som nytt moment måtte upptagas: Företag
på landsbygden, där arbetsgivaren och två tredjedelar av antalet
arbetare i skrivelse till arbetsrådet förklara sig önska rätt att överenskomma
om längre arbetstid.

Herr Joll.
Nilssons
motion.

Herr Joll. Nilsson har i sin motion yrkat, att riksdagen måtte
för sin del besluta, att lagen om arbetstidens begränsning av den 17
oktober 1919 skall omedelbart upphöra att gälla eller åtminstone
tillämpningen därav inställas tillsvidare.

Herr Jeans- Herr Jhans sou har i sin motion hemställt, att i slutet av mom.
sons mo lön. ^ gli lagen om arbetstidens begränsning av den 17 oktober 1919
insättas följande ord: »Och vid yrkesmässig tillverkning för avsalu
av mjukt bröd må, inom samma begränsning av arbetstiden för
vecka, arbetet därjämte under lördag samt dag före helgdag kunna
utsträckas till högst 10 timmar.»

3

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

Herr Rnnefors har i sin motion yrkat, att riksdagen ville besluta
sådan ändring i lagen om arbetstidens begränsning, att arbetare
och arbetsgivare tillsammans äga rätt till fri överenskommelse
angående arbetstidens längd,

och att vederbörande utskott måtte formulera de ändringar i
lagen, som ett bifall till detta förslag skulle innebära.

Herr Lindman och hans medmotionärer hava gjort samma hem- Lindställan
som herr Joh. Nilsson. motion.

Herr Bengtsson i Norup har i sin motion anhållit, att riksdagen
måtte besluta, »att § 1 i lag om arbetstidens begränsning mom. 2, motion.
avdelning e, erhåller följande ändrade lydelse: Arbete, som är att
hänföra till hälso- eller sjukvård och därvid allt sådant å sjukhusinrättning.
»

Slutligen hava herr Jönsson i Fridhill och hans medmotionärer^.^
hemställt, att riksdagen måtte besluta sådan ändring av lagen den hiu m. fl.
17 oktober 1919 om arbetstidens begränsning, att vid arbete och motion.
rörelse, som icke är hänförlig till bergsbruk, gruvarbete och industri
— såvida densamma ej har karaktär av säsongarbete — må, utan
hinder av vad lagen stadgar, frivillig överenskommelse träffas emellan
arbetsgivare och arbetare om arbetstidens längd ävensom att vederbörande
utskott måtte formulera den erforderliga lagtexten.

Beträffande motiveringen till förevarande yrkanden tillåter sig
utskottet hänvisa till respektive motioner.

Över motionerna har utskottet i den ordning 46 riksdagsordningen
föreskriver infordrat yttrande från socialstyrelsen och
arbetsrådet. Härjämte har utskottet i anledning av herr Bengtssons
i Norup motion fått mottaga eu skrivelse från Sv. kommunalarbetareförbundets
styrelse. Berörda yttranden och skrivelse äro
såsom bilagor A—C fogade vid detta utlåtande.

Utskottet vill till en början erinra om att genom antagande av utskottet.
ifrågavarande lag om arbetstidens begränsning förverkligats ett önskemål,
som sedan länge med stor skärpa framförts från arbetarhåll och
som först efter stora strider vunnit statsmakternas erkännande.

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

Det torde sålunda vara uppenbart, att utskottet icke utan tungt
vägande skäl kan tillstyrka upphävande av eller vittgående fordringar
i denna lag. Såvitt utskottet har sig bekant, hava de
förhallanden, som rådde vid lagens antagande, sedermera icke i avsevärd
mån ändrats. Att vissa olägenheter kunde komma att följa
av en sådan lagstiftning var redan vid dess tillkomst förutsett, och
den omständigheten, att sådana nu också i större eller mindre glad
framträtt kan icke utgöra tillräckligt skäl att uppgiva de viktiga
önskemål, som lagen avser att främja. Vid sådant förhållande får
utskottet, under hänvisning jämväl till vad de i ärendet hörda
myndigheterna härom och i övrigt yttrat, avstyrka de motioner,
som åsyfta upphävande eller suspension av lagen.

Ltskottet anser sig ej heller kunna tillstyrka de motioner, som
åsyfta möjlighet för arbetsgivare och arbetare att avtala om arbetstidens
längd. Det torde kunna starkt ifrågasättas, huruvida med
hänsyn till de starka organisationer, som nu i vårt land finnas av
både arbetsgivare och arbetare, en dylik avtalsfrihet i realiteten
skulle kunna i någon väsentlig grad genomföras. Men därtill kommer
att avtalsfriheten skulle innebära en återgång till förhållandena före
lagens antagande å de mer eller mindre vidsträckta områden, för
vilka motionärerna vilja förbehålla en sådan avtalsfrihet och således
faktiskt i stor utsträckning innebära ett upphävande av lagen. Dessa
motioner träffas således i huvudsak av samma anmärkningar, som
riktats mot yrkandena om lagens fullständiga upphävande ’ eller
suspension.

I likhet med socialstyrelsen finner emellertid utskottet, att lagen
om arbetstidens begränsning möjligen genom en del förändringar
skulle kunna utan att dess effektivitet därigenom avsevärt förringades
i vissa avseenden bättre anpassas efter praktiska livets krav.
Ltskottet vill i detta sammanhang erinra om, att när lagen erhöll
giltighet för endast ett begränsat antal år, så avsågs härmed att särskilt^
understryka dess karaktär av försökslagstiftning, och statsmak
terna hava sålunda från början varit medvetna om att förändilagar
kunde komma att visa sig behövliga. Då utskottet tagit del
av arbetsrådets av trycket utgivna beslut, har det ej kunnat undgå
att finna att den förväntan med avseende på lagens förmåga av
S-n c anPassbarhet. efter förhållandena i det enskilda fallet ej blivit
till fullo infriad. Av formuleringen av vissa av arbetsrådets beslut
synes utskottet framgå, att lagens snäva avfattning för arbetsrådet

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

o

känts som ott band, då framställningar måst avvisas, vilkas beviljande
uppenbart skulle hava varit till gagn för såväl arbetare som
arbetsgivare, men som omöjliggjorts av lagens tydliga bestämmelser.
Detta gäller exempelvis vissa avslag på framställningar att på fem
dagar fördela veckans 48 timmar eller mindre del därav, dock så
att de lagstadgade 8V2 timmarne om dagen överskredos. Av andra
arbetsrådets beslut har utskottet åter funnit anledning ifrågasätta eu
prövning av lagens formulering i avsikt att åstadkomma jämkningar,
vilka kunna möjliggöra en något vidare tolkning än den nu av arbetsrådet
tillämpade. Så har utskottet fäst sig vid att lagens begrepp
rörelse ansetts ha så vidsträckt omfattning, att därunder måste
inbegripas arbete exempelvis vid fattigvård och å kyrkogård. Vidare
synas några av de bestämmelser, som avse att i enskilda fall bereda
möjlighet till undantag, vara så avfattade, att det därmed avsedda
syftet ej blivit uppnått. Att döma av vissa arbetsrådets beslut synes
så vara förhållandet med möjligheten att bereda undantag från
hela lagen på grund av arbetets oregelbundna natur och från dess
4 §:s bestämmelser om arbetstiden på grund av arbetets beskaffenhet
att medföra synnerligen ringa ansträngning.

Utskottet anser, att dessa redan yppade brister i lagen ävensom
sådana, vilka under dess fortsatta tillämpning kunna bliva uppenbara,
böra giva anledning till omedelbar undersökning samt framläggande
snarast möjligt av de ändringsförslag, vartill utredningen kan giva
anledning. Denna överarbetming av lageti bör utgå ifrån att utan
rubbning av de principer, varpå densamma är byggd, söka ur den
bortarbeta vad som under tillämpningen visat sig vara till hinder
för en skälig jämkning mellan olika intressen. Tillfälle till en sådan
överarbetning erbjuder sig enligt utskottets uppfattning i samband
med den prövning av lämpligheten för Sveriges del att ratificera
det vid den internationella arbetskonferensen i Washington sistlidna
höst antagna förslaget till arbetstidskonvention, till vilket även de
svenska ombuden vid kongressen gå vo sin anslutning. Då detta förslag
i vissa avseenden icke överensstämmer med den svenska lagen
och eu ratifikation skulle medföra förbindelse att bringa konventionens
bestämmelser i verkställighet senast den 1 juli 1921, torde
Kung]. Maj:t för eventuella förslags framläggande för nästa riksdag
behöva snarast till undersökning upptaga frågan om den svenska
lagens ställning till konventionen. Med detta uttalande vill utskott et
givetvis ej på något sätt föregripa lösningen av frågan, huruvida

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

Sverige skall ansluta sig till den internationella konventionen eller
ej. Ej heller huruvida anslutningen skall ske med reservation för
av svenska förhållanden förorsakade avvikelser — dessa må redan
nu vara lagfästade eller påkallade av vunnen erfarenhet vid den nuvarande
lagens tillämpning. Åt utredningen må även överlämnas
att pröva, huruvida en på vissa områden önskvärd ökad rörelsefrihet
lämpligast kan vinnas genom jämkningar av de bestämmelser i den
svenska lagen, som reglera dessa områden, genom medgivande av
ökad befogenhet åt arbetsrådet eller genom tillämpning av vissa
bestämmelser i konventionen, exempelvis dess friare bestämmelser
beträffande övertid.

Vid den av utskottet förordade överarbetningen av lagen bör även
det av herr Jeansson i Kalmar i motion nr 124 i första kammaren
väckta spörsmålet bliva föremål för uppmärksamhet.

Vad beträffar herr Bengtssons i Norup motion, finner utskottet
de av arbetsrådet åberopade skälen för lagens tillämpning å den personal,
som avses i herr Bengtssons motion, övertygande. Under
sådana förhållanden kan utskottet ej tillstyrka en lagändring, varigenom
denna personal uteslutes från en förmån, som den redan
kommit eller efter utlupen anståndstid skulle komma i besittning
av. En sådan åtgärd skulle säkerligen även på många håll giva anledning
till en icke önskvärd friktion mellan personal och sjukhusledning.

Emellertid vill utskottet påpeka lämpligheten av, att en skälig
anståndstid lämnas sjukhusen, innan lagen bringas i tillämpning.
Detta särskilt med hänsyn till svårigheter med bostäders beredande
åt den ökade personalen vid å landsorten belägna sjukvårdsinrättningar.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A) att motionerna 1:123 och II: 124 icke
måtte av riksdagen bifallas;

B) att motionen I: 77 icke måtte av riksdagen
bifallas;

C) att motionen II: 122 icke måtte av riksdagen
bifallas;

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

7

D) att motionen II: 252 icke måtte av riksdagen
bifallas;

E) att motionen I: 124 icke måtte av riksdagen
bifallas;

F) att motionen II: 85 icke måtte av riksdagen
bifallas;

G) att riksdagen i skrivelse till Kung!. Maj:t
måtte anhålla, att Kung! Maj:t i samband med förestående
prövning av Sveriges anslutning till den vid
den internationella arbetskonferensen i Washington
antagna konventionen snarast måtte låta utreda
och för riksdagen framlägga de förslag till ändringar
i lagen om arbetstidens begränsning av den 17
oktober 1919, som, i anslutning till vad ovan i
motiveringen anförts, kunna finnas påkallade av
vunnen erfarenhet om lagens tillämpning och vilka,
utan att rubba lagens grunder, kunna vara ägnade
att bättre anpassa densamma efter det praktiska
livets krav.

Stockholm den 20 maj 1920.

På andra lagutskottets vägnar:

AXEL von SNEIDERN.

Reservationer:

1) Av herrar Boberg och Andersson i Knäppinge, som yttrat
följande:

De följder i ekonomiskt avseende, som åtta timmars arbetsdagens
genomförande i vår lagstiftning medfört, hava blivit ödesdigra och

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

betydligt svårare, ån de skulle hava blivit, därest lagstiftningen
genomförts under en tid, då världsproduktionen varit av normal
omfattning och därest motsvarande lagstiftningsåtgärder samtidigt
vidtagits i flertalet länder med betydande industri. Nu har produktionen
i vårt land fördyrats och tillkrånglats på ett betänkligt sätt.
Om lagen för att uppfylla sitt ursprungligen avsedda ändamål inskränkts
att omfatta industrien och därmed jämförliga arbetsområden,
hade varit ändamålsenligt och lyckligt. Men nu reglerar lagen med
sina rigorösa bestämmelser åtskilliga arbetsområden, där den uppenbarligen
icke bort gälla och där den vållar stagnation och förargelse
och onödigtvis invecklar de ekonomiska förhållandena. Knappast i
något land, åtminstone ej i något av större betydelse för världsproduktionen,
har arbetstidslagstiftningen givits så vidsträckt omfattning
som hos oss. Sådan lagstiftning är ej heller allestädes antagen.

Genomförd i sådan utsträckning som hos oss, inbjuder arbetstidslagstiftningen
till kringgående, vilket också redan i stor omfattning
sker. Åtskilliga arbetare hava nu längre arbetstid än förr,
enär de arbeta hos två eller flera olika arbetsgivare och förskaffa
sig härigenom avsevärda extra inkomster. Lagens ogynnsamma inverkan
på byggnadsverksamheten, till uppskruvande av dess priser
till oskälig höjd, varav nästan alla samhällets medlemmar få lida,
är uppenbar. Det finnes också en hel del arbetare, som anse lagen
opraktisk.

Lagens psykologiska verkan genom exemplets makt är också
ödesdiger, i det att landets jordbruksarbetare flerstädes höja krav
på lagstadgad arbetstid. Vad sådan lagstiftnings tillämpning å jordbruket
skulle betyda för såväl jordbruket självt som det allmänna
näringslivet i vårt nordligt belägna land med dess korta sommar och
långa vinter torde vara uppenbart.

De många motioner, som från politiskt skilda håll framkommit
med förslag till upphävande eller suspension av eller ändringar i
lagen, utgöra tydliga bevis på missnöjet med densamma. Då vi
anse, att dessa motioner hava grund för sig, uttala vi vår sympati
för desamma. Då emellertid motionen I: 123 av herr Nilsson i
Skottland shus m. fl. och motionen II: 124 av herr Lindman m. fl.
mest sätta yxan till roten av det onda och ett bifall till desamma
även skulle innebära uppfyllelse av de övriga motionärernas i deras
motioner framställda önskningar, anse vi, att utskottet i anledning
av ifrågavarande båda motioner bort hemställa

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

9

att riksdagen för sin del måtte besluta, att
tillämpningen av lagen om arbetstidens begränsning
den 17 oktober 1919 skall tillsvidare inställas.

2) Av lierrar Sigfrid Hansson, Magnusson i Kalmar, Carlsson i
Frosterud, Hage och Johansson i Stockholm, vilka beträffande utskottets
hemställan under punkt G) anfört följande:

Då lagen om arbetstidens begränsning ännu ej i hela sin omfattning
trätt i kraft — för rörelse med kontinuerlig drift blir lagen
som bekant först gällande från den 1 juli 1920 — och då som följd
därav några som hälst praktiska erfarenheter av lagens verkningar
inom betydande och för vårt land viktiga näringsgrenar icke förefinnas,
måste det enligt vår uppfattning anses vara alldeles för tidigt
att redan nu genom skrivelse till Kungl. Maj it anhålla om utredning
och förslag till de ändringar i lagen, »som kunna finnas påkallade
av vunnen erfarenhet om lagens tillämpning».

Lagens slutstadgande, vari är fastställt att lagen gäller till den
31 december 1923, giver även stöd för den uppfattningen, att riksdagen,
då lagen antogs, ansåg erforderligt, att lagen åtminstone skulle
i hela sin omfattning hava trätt i kraft innan krav på revision av
densamma kunde anses påkallade.

Härtill kommer att arbetsrådet, den myndighet som handhaver
lagens tillämpning, ej heller i sitt yttrande på något sätt ens antytt
att redan nu tillräcklig erfarenhet vunnits för att påkalla revision
av lagen.

Slutligen har vid den konferens, som hölls i Washington under
hösten 1919, antagits eu konvention om arbetstidens begränsning,
vilken framdeles även för Sveriges del torde bliva föremål för
prövning.

Vid sådant förhållande föreligger enligt vår mening ingen anledning
att nu ansluta sig till kravet på revision av lagen, varför
vi hemställa,

att utskottets yrkande under punkt G) icke
må av riksdagen bifallas.

3) Av herr Westman, som ansett, att utskottets motiveringbort
antagas med följande ändringar:

»Utskottet vill till en början erinra därom att efter motionernas
väckande eu händelse inträffat, som för här föreliggande frågors

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 9 samt. 2 avd. 24 häft. (Nr 37—38.) 2

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

bedömande äga avgörande betydelse. Utskottet avser härmed Sveriges
beslut att inträda i folkens förbund. I kungl. propositionen
nr 00 till innevarande års riksdag framkålles vid redogörelsen för
förbundsaktens Art. 23, att förbundsmedlemmarna genom denna
artikel göra en serie åtagande i syfte av internationellt samarbete
på det sociala, humanitära och ekonomiska området. Dessa åtaganden
äro endast programmatiska. För den närmare utformningen
hänvisar artikelns ingress till särskilda överenskommelser, antingen
sådana som redan finnas eller sådana, som kunna komma till stånd
längre fram under förbundets tillvaro. Enligt den officiella engelska
tolkningen skola medlemmarna ej vara bundna i vidsträcktare mån
än som följer av dessa särskilda överenskommelser, vilka emellertid
förutsättas »fullständiga förbundsakten». Vad sociallagstiftningen
angår framhålles, att ett avsevärt steg tagits i riktning mot eu internationell
reglering genom fredstraktaten med Tyskland, i vilken eu
särskild del (XIII) utgöres av eu internationell konvention rörande
arbetsrätten. Som parter i denna konvention räknas allt från början
de stater, som i bilagan till förbundsakten angivas såsom ursprungliga
medlemmar av förbundet, således även Sverige. Stater,
som framdeles biträda förbundet, anses automatiskt anslutna till
konventionen om arbetsrätten. Bland de grundsatser, som angivas
såsom avsedda att förverkligas inom industrien i don mån förhållandena
det medgiva, nämnes i konventionen även den, att arbetstiden
ej skall överstiga 8 timmar om dagen eller 48 timmar i veckan.

Då Sverige anslutit sig till denna i fredstraktaten ingående
konvention, vari uttalas, att däri angivna grundsatser erkänts vara
ägnade att tjäna till rättesnöre för folkförbundets politik, finner
utskottet — som i detta sammanhang även vill erinra därom att
till förverkligande av dessa grundsatser eu arbetskorg erens hållits i
Washington, där Sverige varit företrätt och där förslag till eu särskild
arbetstidskonvention utarbetats — häri anledning att avstyrka
föreliggande motioner, som åsyfta upphävande eller suspension av
lagen om arbetstidens begränsning eller möjlighet för arbetsgivare
och arbetare att avtala om arbetstidens längd.

I likhet — — — — ansträngning.

Utskottet — — — — övertid.

Vid — -— —- uppmärksamhet.

Vad beträffar — — — sjukhusledning.

Emellertid — — — sjukvårdsinrättningar.»

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

11

Särskilt yttrande beträffande motiveringen

av herr von Sydow:

För min del har jag vid upprepade tillfällen framhållit och är
fortfarande av den meningen att genomförandet i vårt land av den
lagfästa åttatimmarsdagen på sätt som skedde under förra året var
eu oklokhet och eu olycka. Efter den oerhörda förödelse, som
världskriget medfört, borde man i alla länder, även i vårt, hava
spänt sina krafter till det yttersta för att genom ett planmässigt och
ihärdigt arbete åter öka produktionen. I stället förbjöd man genom
lag arbete under mer än en förkortad arbetstid. Härigenom måste
produktionen komma att minskas i stället för att ökas och dyrtiden
att vidmakthållas och stegras i stället för att sjunka. Erfarenheten
har också visat att detta blivit fallet. Det har nu förflutit
över ett år sedan krigstillståndet faktiskt upphört, och den ekonomiska
situationen synes mörkare nu än då.

Vad särskilt angår den svenska lagen om begränsad arbetstid
bär från flera håll framhållits att densamma särskilt med hänsyn
till de mycket olika arbetsförhållandena inom vårt vidsträckta land
är för schablonartad, giver för ringa möjlighet att ordna arbetstiden
efter olika behov inom olika orter eller inom skilda yrken. Det
har betonats, att den möjlighet att bevilja undantag från lagens
tillämpning, som medgivits arbetsrådet, är för snävt begränsad.
Det torde vara svårt att jäva riktigheten av dessa anmärkningar.

Följden har också blivit, att lagen icke varit i tillämpning
många veckor förrän starka krav framförts å dess upphävande eller
suspension helt eller delvis. Det är att märka, att dessa krav, såsom
väckta motioner utvisa, framställts även från framskjutna medlemmar
av det liberala partiet.

Väl har man i de liberala motionerna sökt bemantla yrkandenas
reella innebörd genom formuleringen att det skulle medgivas
arbetsgivare och arbetare — i vissa fall eller oinskränkt — rätt att
sinsemellan träffa överenskommelser om arbetstidens längd. Då
åttatimmarsdagens huvudsakliga innehåll just är ett förbud för
arbetsgivare och arbetare att överenskomma om sä lång arbetstid
som de vilja innefatta nämnda yrkanden detsamma som ett upphävande
av lagen.

Situationen är alltså den att man brådstörtat och utan nödig
utredning genomfört eu lag om arbetstidens längd, som redan några
veckor efter dess ikraftträdande visat sig medföra så många olägen -

12

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

heter och väckt ett så allmänt missnöje, att man även inom det
parti, som bär huvudsakliga ansvaret för lagens genomförande ser
sig nödsakad påyrka dess upphävande helt ellero delvis.

Denna situation är onekligen brydsam. Å ena sidan äro de
olägenheter och svårigheter, som lagen medfört och som starkt framhållas
i de väckta motionerna, fullkomligt oförnekliga. Å andra sidan
måste det väcka betänkligheter att upphäva en lag av den natur
som förevarande, endast några månader sedan den trätt i kraft.
Intet är på det ekonomiska lagstiftningsområdet farligare än ett
vacklande fram och tillbaka. Därtill kommer emellertid att sedan
motionerna väcktes en händelse inträffat, vilken, såvitt jag kan so,
gör det omöjligt att nu upphäva lagen. Detta är Sveriges inträde
i Nationernas förbund. Enligt fredstraktaten måste medlemmarna
i detta förbund i princip ansluta sig till grundsatsen om åtta timmars
arbetsdag, man har allenast förbehållit sig att överenskomma
om sättet för denna princips genomförande i de olika staterna. Vid
sådant förhållande låter det sig av internationella hänsyn icke göras
att nu här i landet åter avskaffa åttatimmarsdagen.

I det läge vari frågan alltså nu befinner sig kan jag för min
del icke finna någon lämpligare utväg än den som utskottet förordat
eller att omedelbart skrida till arbete å en revision av lagen.
Ett särskilt skäl härtill har man, såsom utskottet framhållit, även
däri att man måste undersöka, huruvida Sverige bör ansluta sig till
Washingtonkonventionen, och vilka ändringar för sådant ändamål
måste göras i den svenska lagen. Men revisionen får icke begränsas
därtill, den måste också avse att utrensa ur lagen de onödigt
stränga bestämmelser och övriga felaktigheter som under lagens
tillämpning framträtt eller komma att visa sig.

Av nu anförda skäl biträder jag det slut vartill utskottets majoritet
kommit.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

13

Bilaga A.

Stockholm den G mars 1920.

Till Riksdagens andra lagutskott.

Genom nådigt beslut den 13 nästlidne februari har socialstyrelsen blivit anbefalld
att avgiva utlåtande angående de vid innevarande års riksdag väckta motionerna
nr 77, 123 och 124 i första samt nr 122, 124, 125, 185 och 252 i andra
kammaren, samtliga hänförande sig till den nya lagstiftningen om arbetstidens begränsning.
Med anledning härav får styrelsen anföra följande.

Vad angår de av herrar Nilsson i Skottlandshus och Lindman med flera
väckta motionerna om upphävande eller suspension av lagen om arbetstidens begränsning
vill styrelsen till en början erinra om den synnerligen stora vikt och
betydelse ifrågavarande lagstiftning har för den kroppsarbetande befolkningen. I
utskottsutlåtandena rörande förslag till omförmälda lag anfördes även vid såväl
den lagtima som urtima riksdagen nästlidet år såsom eu sammanfattning av utskottets
mening i frågan »att kravet på lagstadgad begränsning av arbetstiden
— —- — med hänsyn ej blott till arbetarnas hälsa, livskraft, bildning och trevnad
utan även till samhällets växande fordringar på dem under nuvarande sociala och
politiska förhållanden måste tillmätas en sådan räckvidd och styrka, att det såvitt
möjligt måste tillgodoses». Styrelsen, som biträder utskottens sålunda till uttryck
komna mening, kan icke finna, att de förhållanden och den uppfattning, som givit
anledning till och uppbära nyss berörda krav, efter lagens antagande undergått
någon förändring, som skulle kunna anses motivera bifall till motionärernas yrkande.
Snarare skulle styrelsen tro, att arbetarna, om den efter många års strider vunna
förmånen av lagstadgad begränsning av arbetstiden nu fråntoges dem, skulle komma
att ånyo göra gällande kravet på dylik reglering och detta med sådan styrka och
på sådant sätt, som ej blott för näringarna utan även för samhället i dess helhet
.skulle kunna medföra betänkliga följder.

Oavsett nu berörda, mera till det politiska området hörande, förhållanden
anser sig styrelsen ha anledning ifrågasätta, huruvida ett upphävande av lagen om
arbetstidens begränsning verkligen över huvud taget skulle för näringarna medföra
några betydande fördelar. Sannolikt skulle de arbetare, som fått sin arbetstid för -

14

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

kortad, i regel åtminstone på de stora arbetsställena, vägra att gå med på någon
förlängning av densamma. Ännu mindre torde utsikterna vara för arbetsgivarna att
få till stånd någon sänkning av de arbetslöner, som omreglerats med hänsyn till
arbetstidens förkortning. Vissa åtgärder, såsom byggande av arbetarbostäder och
anskaffande av ökad arbetsmateriel, skulle även i eu del fall ha gjorts förgäves.

Givetvis måste alltid en lagstiftning av den omfattande och djupt ingripande
beskaffenhet som den förevarande möta betydande svårigheter vid sin första tilltampning.
Såvitt styrelsen har möjlighet bedöma, synes emellertid lagens genomförande,
åtminstone för de större, mer rationellt ordnade företagen, hittills ej ha
förorsakat alltför kännbara olägenheter.

Av motionärerna har till stöd för deras yrkande bland annat framhållits vissa
förhållanden rörande den utländska lagstiftningen på förevarande område, vilka förhållanden
enligt motionärernas mening talade mot sannolikheten av åttatimmarsdagens
allmänna genomförande. Med anledning härav har styrelsen trott det kunna
vara lämpligt att, till komplettering av den översikt över berörda lagstiftning, som
lämnas i propositionen med förslag till lag om arbetstidens begränsning vid 1910
års urtima riksdag, här meddela några uppgifter om vad som efter nämnda propositions
framläggande förekommit på ifrågavarande område.

Danmark. Av arbetstidskommissionen har utarbetats ett förslag till lag om
arbetstiden inom industri, hantverk och liknande verksamhet, vilket dock icke ännu
torde ha offentliggjorts.

Tyskland. Till ersättning för den provisoriska förordningen av den 23 december
1918 har inom riksarbetsministeriet utarbetats ett förslag till lag, varigenom
åttatimmarsdagen skulle definitivt fastställas. I vissa fall lär genom avtal en arbetstid,
understigande åtta timmar, ha kommit till stånd. Beträffande kolbrytningen
ha som bekant arbetarna krävt arbetstidens förkortning till sex timmar, men uppgives
arbetstiden inom nämnda verksamhet för närvarande å vissa håll uppgå till
åtta timmar, däri inbegripet en timmes övertidsarbete för brytningens forcerande.

Tysk-Österrike. En lag av den 17 december 1919 har ersatt lagen av den
19 december 1918. Genom den nya lagen göras emellertid ej några väsentliga
ändringar i arbetstidens reglering.

England. Det av regeringen i augusti månad 1919 för parlamentet framlagda
förslaget till lag om 48-timmars arbetsvecka lär icke ännu ha företagits till behandling,
vilket uppgives bero på meningsskiljaktigheter i fråga om jordbrukets och
sjöfartens inbegripande under lagen.

Frankrike. Lagen av den 23 april 1919 uppgives ha kommit till tillämpning,
dels genom administrativa författningar och dels genom kollektivavtal för ett flertal
viktigare industrigrenar och gälla för ungefär 2 ''■/, miljoner arbetare. Ryktena om
lagens suspension förklaras grundlösa.

Nederländerna. Det den 11 april 1919 framlagda förslaget till bestämmelser
bland annat om arbetstidens längd har resulterat i eu den 1 november samma år
utfärdad lag. Arbetstiden regleras på i viss mån olika sätt för åtta skilda grupper
av företag. För fabriker och verkstäder är den begränsad till 8 timmar per dag
och 45 timmar per vecka.

Italien. I början av februari 1920 lär regeringen för parlamentet ha framlagt
ett förslag till lag om åttatimmarsdag.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

15

Såsom av särskild betydelse för den utländska lagstiftningens utveckling på
förevarande område anser styrelsen sig böra framhålla den så gott som enhälliga
mening för åttatimmarsdagen — även bland arbetsgivarrepresentanterna — som
gjorde sig gällande på den internationella arbetskonferensen i Washington. Förslaget
till konvention i ämnet blev även antaget med en majoritet av 82 röster
mot 2. Denna konvention är visserligen, såsom motionärerna påpeka, mindi’e sträng
i avseende å övertidsarbete och kontinuerlig drift, men å andra sidan saknar den
de ingalunda betydelselösa möjligheter till eftergifter, som vår lag bereder.

Enligt styrelsens förmenande kunna ej gärna företeelserna på den utländska
lagstiftningens område anses giva stöd åt motionärernas yrkande.

Med vad styrelsen härovan anfört, vill styrelsen emellertid ingalunda förneka,
att lagen om arbetstidens begränsning möjligen genom en del förändringar skulle
kunna, utan att dess effektivitet därigenom avsevärt förringades, i vissa avseenden
bättre anpassas efter det praktiska livets krav. Tiden för en sådan åtgärd synes
dock knappast ännu vara inne, då erfarenheten om lagens verkningar omfattar eu
alltför kort tidrymd. Därtill kommer, att lagen, om Sverige biträder förut omförmälda
konvention rörande tillämpningen av åttatimmarsdagen, inom kort måste underkastas
en ganska genomgripande revision. Konventionens bestämmelser skola nämligen
börja tillämpas redan den 1 juli 1921, och lagen och konventionen äro i flera
avseenden så olika lagda, att lagen måste till betydande delar omformuleras, om
den skall överensstämma med konventionen. I samband med denna revision, som,
om den kommer till stånd, väl måste påbörjas under den senare delen av innevarande
år, torde lämpligt tillfälle erbjudas att söka genomföra de ändringar i lagen,
som erfarenheten kunnat visa påkallade. Till dess lära även de, som ha att taga
befattning med lagens tillämpning och synnerligast arbetsrådet, ha hunnit att samla
en högst betydande erfarenhet på ifrågavarande område.

Styrelsen övergår nu till do av herr Runefors, herr Jönsson i Fridhill med
flera samt friherre Barnekovv och herr Pålsson väckta motionerna, vilka samtliga,
ehuru i större eller mindre utsträckning, syfta till frihet för arbetsgivare och arbetare
att genom överenskommelse bestämma arbetstidens längd.

Innan lagen om arbetstidens begränsning trädde i kraft, reglerades arbetstiden
genom avtal — kollektivavtal eller individuella avtal — mellan arbetsgivare och
arbetare, om än arbetarparten stundom ej både .stor möjlighet att göra sin mening
gällande. Ett bifall till någon av ifrågavarande motioner skulle principiellt taget
vara liktydigt med ett upphävande i större eller mindre mån av nämnda lag. Styrelsen
anser sig sålunda beträffande dessa motioner ha anledning till enahanda erinringar,
som styrelsen ovan gjort gällande mot herrar Nilssons i Skottlandshus och
Lindmans med fleras motioner. Dessutom skulle styrelsen vilja påpeka de betänkliga
verkningar i konkurrensavseende, som möjligheten att vinna frihet från lagens
reglering skulle medföra. Somliga företag, med eu kraftig ledning eller svag organisation
å arbetarnas sida, skulle frigöra sig från den lagstadgade arbetstiden under
det andra inom samma bransch skulle vara nödgade att fortfarande underkasta sig
densamma. De senare skulle emellertid tydligtvis med alla till buds stående medel
söka ernå samma frihet som de förra.

Förutom nu berörda anmärkningar av mer reell innebörd kunna mot den åsyftade
anordningen även göras erinringar av formell natur. Då för eu avvikelse från
lagen givetvis måste förutsättas eu oantastlig överenskommelse, framträda vissa

16

Andra lagutskottds utlåtande Nr 37.

besvärande spörsmål, såsom: Hur skola arbetarna skyddas mot tvång eller obehörig
påtryckning från arbetsgivarens sida? Skola ej blott avtal mellan arbetsgivaren och
hans arbetare utan även mellan vederbörande organisationer gälla? Hur skall det
anses, om respektive avtal vid arbetsstället och kollektivavtalet strida mot varandra?
Kan överenskommelse träffas gruppvis med ett företags arbetarkår? Böra även
arbetare med endast mer tillfällig anställning deltaga i omröstningen? Hur skall
med hänsyn till arbetarnas starka omsättning å somliga arbetsplatser förfaras till
vinnande av säkerhet, att vidtagen avvikelse fortfarande motsvarar arbe tar k årens
önskan?

Beträffande herr Jönssons i Fridhill med fleras samt friherre Barnekows och
herr Pålssons motioner anser styrelsen sig därjämte icke kunna underlåta att framhålla
sina betänkligheter i avseende å vissa föreslagna begränsningar. Sålunda lär
det i många fall möta stor svårighet att avgöra, huruvida en verksamhet har karaktär
av säsongarbete — mer eller mindre utpräglade säsongföreteelser förekomma nämligen
i kanske flertalet slag av verksamhet. Gentemot den föreslagna avtalsfrihetens
begränsning till landsbygden kan anmärkas, att dylika lokala gränser, såsom
även tillämpningen av 1 § 1 mom. av lagen om arbetstidens begränsning redan visat,
äro egnade att medföra vissa missförhållanden i konkurrensavseende. Den administrativa
fördelningen mellan städer, köpingar och municipalsamhällen å ena samt
landsbygd å andra sidan motsvarar ej heller alltid de praktiska förhållandena — det
finnes betydande orter med stadsliknande typ, vilka administrativt taget äro landsbygd,
under det åter till städer hörande områden stundom ha landsbygds karaktär.

Herr Jeansson påyrkar sådan ändring i lagen, att vid yrkesmässig tillverkning
för avsalu av mjukt bröd arbetstiden under lördag och dag före helgdag måtte, med
bibehållande av den lagstadgade begränsningen för vecka, kunna utsträckas till
högst 10 timmar. Styrelsen vill icke förneka, att behov av eu sådan utsträckning
kan förekomma, men anser sig kunna ifrågasätta, huruvida ej detta behov i regel
kan tillgodoses genom utnyttjande av de möjligheter till övertidsarbete, som lagen
bereder. I vilket fall som helst torde det vara mindre lämpligt att till det generella
stadgandet om arbetstidens begränsning foga en undantagsbestämmelse av här
ifrågavarande speciella innebörd. Vid förut omnämnda eventuellt förestående revision
av lagen skulle motionärens syfte möjligen kunna tillgodoses på ett lagtekniskt
mer tilltalande sätt.

Vad angår herr Bengtssons i Norup motion, att allt arbete å sjukhusinrättningar
skulle undantagas från lagens tillämpning, kan styrelsen ej finna, varför dylika
inrättningars ekonomi- eller verkstadspersonal, som även i arbetstidskommitténs
motivering till lagen uttryckligen angives icke vara avsedd att undantagas, med
hänsyn till sin arbetstid skulle försättas i en sämre ställning än motsvarande befattningshavare
på andra håll, t. ex. vid uppfostrings- och fattigvårdsanstalter. Beträffande
den egentliga sjukvårdspersonalen finnes däremot, såsom även kommittén
antytt, särskilda skäl för ett undantagande, nämligen ej blott arbetets direkt humanitära
beskaffenhet och syfte än även det förhållandet, att särskilda åtgärder
dels äro vidtagna och dels även i skrivelse av 1919 års urtima riksdag äro påkallade
för åvägabringande av reglering och förkortning av denna personals arbetstid.
Även i fråga om nu förevarande motion gäller tydligen för övrigt, att om ändring
av lagen i den av motionären åsyftade riktning skulle finnas erforderlig, detta lämpligen
torde kunna beaktas vid merberörda eventuella revision av lagen. Intill dess

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

17

synas sjukvårdsanstalterna, åtminstone i mer trängande fall, böra kunna räkna på
att få anstånd med lagens tillämpning.

Slutligen har styrelsen att yttra sig angående herr Lindmans med fleras motion
om omedelbart upphävande av lagen om arbetstiden å svenska fartyg eller inställande
tillsvidare av dess tillämpning.

Enligt styrelsens förmenande är denna lag avfattad med ganska stor försiktighet
— för stora grupper av sjömän medför den ej någon förkortning av arbetstiden
till sjöss och dessutom finnes en generell möjlighet till undantag, som även
redan i avsevärd utsträckning kommit till användning. Särskilt torde nu berörda
förhållande framträda vid en jämförelse med de krav, som för närvarande framställas
på ett effektivt genomförande av åttatimmarsdagen för sjöfolket. Styrelsen
tillåter sig i sådant avseende erinra om, att sjöfarten principiellt är inbegripen i
förut omnämnda konvention om åttatimmarsdagen och att den närmare utformningen
av bestämmelserna om sjöfolkets arbetstid är avsedd att åvägabringas å en konferens
i Genua instundande sommar. Skulle emellertid vissa modifikationer i lagen
visa sig av behovet påkallade, torde de lämpligen kunna komma till beaktande vid
den revision av lagen, som det internationella socialpolitiska samarbetet antagligen
kommer att nödvändiggöra.

Motionärerna åberopa bland annat till stöd för sitt yrkande de ogynnsamma
verkningar, som lagen haft, och uppgiva i detta sammanhang, att lagen i avseende
å den utrikes gående handelsflottan tillämpats något mer än tvenne månader. Då
lagen trätt i kraft den 1 januari 1920 och motionen är dagtecknad den 19 i samma
månad, torde berörda erfarenhet emellertid knappast kunna tillmätas någon avgörande
betydelse. Den enda bestämmelse i lagen, som trätt i kraft tidigare, innehåller
bemyndigande att medgiva undantag och borde sålunda ej gärna kunna tillskrivas
de verkningar, som åsyftas i motionen. Beträffande den utrikes gående
handelsflottan, som motionärerna härvidlag i främsta rummet synts åsyfta, kan dessutom
anmärkas, att de fartyg, som ej besökt svensk hamn efter lagens utfärdande,
det vill säga den 24 oktober 1919, genom en kungl. kungörelse av den 21 november
1919 äro fritagna från lagens tillämpning, till dess de anlöpa sådan hamn,
dock ej längre än till den 1 april 1920.

1 överensstämmelse med vad ovan anförts, anser socialstyrelsen sig icke kunna
tillstyrka bifall till någon av de remitterade motionerna.

GUNNAR HUSS.

A. Molin.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 9 samt. 2 avd. 24 käft. (Nr 37—38.)

18

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

Bilaga B.

Till Riksdagens andra lagutskott.

På framställning av riksdagens andra lagutskott har Kungl. Maj:t genom beslut
den 13 februari 1920 anbefallt arbetsrådet att avgiva och till utskottet överlämna
yttrande över de vid innevarande års riksdag väckta motionerna nr 77, 123 och
124 i första kammaren samt nr 122, 124, 125, 185 och 252 i andra kammaren.
Till efterkommande härav får arbetsrådet anföra följande.

Samtliga de ifrågavarande motionerna rikta sig mot den lagstiftning om arbetstidens
begränsning, som av statsmakterna genomfördes under oktober månad nästlidet
år. Efter sitt syfte kunna motionerna indelas i tre grupper. Den första
gruppen utgöres av motioner, som avse totalt upphävande eller åtminstone suspension
av ifrågavarande lagstiftning. Till denna grupp höra motionen nr 123 i första
kammaren, väckt av herr Johan Nilsson i Skottlandshus m. fl., motionen nr 124 i
andra kammaren, väckt av herr Lindman m. fl., och motionen nr 125 i andra kammaren,
likaledes väckt av herr Lindman m. fl. Den andra gruppen innefattar motioner,
vilka avse ändring i de grundprinciper, på vilka den förevarande lagstiftningen
vilar. Hit höra motionen nr 77 i första kammaren, väckt av friherre Barnekow
och herr Pålsson, motionen nr 122 i andra kammaren, väckt av herr Runefors, och
motion nr 252 i andra kammaren, väckt av herr Jönsson i Fridhill m. fl. Den
tredje gruppen slutligen utgöres av motioner, som innehålla förslag om detaljändringar
i den gällande lagstiftningen om arbetstiden. Till denna grupp höra motionen nr
124 i första kammaren, väckt av herr Jeansson, och motionen nr 185 i andra kammaren,
väckt av herr Bengtsson i Norup. Arbetsrådet har ansett lämpligt att behandla
dessa grupper av motioner var för sig och vill då till en början yttra sig
om motionerna i den första gruppen.

I. Motionen nr 123 i första kammaren, väckt av herr Johan Nilsson i
Skottlandshus m. fl., samt motionerna nr 124 och 125 i andra kammaren, väckta
av herr Lindman m. fl.

I förevarande motioner yrkas, att riksdagen för sin del måtte besluta om
omedelbart upphävande eller åtminstone suspension av lagen om arbetstidens begränsning
den 17 oktober 1919 och lagen om arbetstiden å svenska fartyg den 24
oktober 1919.

Upphävandet av en lagstiftning, som för endast några månader sedan blivit
av statsmakterna genomförd, är en åtgärd, som icke torde kunna sättas i fråga i
annat fall, än om de förhållanden, som föranlett lagstiftningens genomförande, sedermera
undergått en grundlig förändring. Arbetsrådet har under sin verksamhet icke
kunnat finna, att de förhållanden, som på sin tid lågo till grund för riksdagens
beslut i förevarande ämne, blivit i någon mån förändrade under de månader, som
förflutit efter riksdagens beslut. Med hänsyn härtill får arbetsrådet för sin del avstyrka
de förevarande motionerna.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

19

II. Motionen nr 77 i första kammaren, väckt av friherre Barnekom och
herr Pålsson, motionen nr 122 i andra kammaren, väckt av herr Runefors, och
motionen nr 252 i andra kammaren, väckt av herr Jönsson i Fridhill m. ft.

Hithörande motioner åsyfta införandet av sådana ändringar i lagen om arbetstidens
begränsning, att arbetsgivare skulle erhålla rätt att genom överenskommelse
med sina arbetare sätta nämnda lag ur kraft med avseende på visst företag. I den
av friherre Barnekow och herr Pålsson väckta motionen föreslås, att dylik överenskommelse
icke skulle anses föreligga, om ej arbetarna vid vederbörande företag med
viss kvalificerad majoritet biträtt densamma. Denna motion förlägger således uttryckligen
avgörandet av frågan om lagens tillämpning till arbetarkåren på vederbörande
arbetsplats. Av de båda övriga motionerna framgår icke med tydlighet,
huruvida motionärerna tänkt sig, att de ifrågavarande överenskommelserna för att
vinna rättslig kraft skulle godkännas av,arbetarkåren på respektive arbetsplatser,
eller huruvida motionärerna avse att inrymma arbetsgivare och arbetare rätt att
sätta lagen ur funktion genom vanliga kollektiva eller personliga arbetsavtal. Arbetsrådet
vill till att börja med förutsätta, att motionärerna avsett det förstnämnda
alternativet, och får under denna förutsättning om samtliga hithörande motioner
anföra följande.

Motionärerna hava icke närmare angivit, på vilket sätt de tänkt sig, att vederbörande
arbetares mening skulle komma till uttryck för att den skulle tillerkännas
den rättsliga verkan att undanröja den allmänna lagstiftningens bestämmelser i
ämnet. Att härvidlag utfinna tillräckligt fasta och betryggande former lärer bliva
förenat med synnerliga svårigheter. Över huvud taget synes det också föga lämpligt
att med förbigående av de centrala arbetarorganisationerna göra arbetarna på
eu viss ort till bestämmande faktor i förevarande avseende. Eu sådan anordning
skulle ju hava vissa beröringspunkter med den decentraliseringstendens inom arbetarrörelsen,
som i vårt land gjort sig gällande på eu del områden, men erfarenheterna
från denna decentralisering torde näppeligen uppmuntra till någon speciell anknytning
till densamma.

Gällande lag om arbetstidens begränsning vilar på den grundsatsen, att bestämmelserna
om arbetstidens maximilängd icke skola lämna rum för enskilda överenskommelser
om längre arbetstid än den av lagen medgivna. Till förmån för
denna grundsats torde vägande skäl kunna åberopas. I första hand torde det kunna
fastslås, att det knappast är möjligt att åstadkomma någon begränsning av arbetstiden,
om ej denna begränsning tillämpas för alla de företag, som äro inbegripna i
konkurrens med varandra. Därest arbetsgivare skulle äga rätt att med sina arbetare
träffa överenskommelse om tillämpning av längre arbetstid än den för övriga företag
inom branschen lagligen gällande, torde det kunna antagas, att eu del företag skulle
inrikta sina konkurrenssträvanden på detta område och därigenom åstadkomma vissa
mindre önskvärda avarter av fri ekonomisk tävlan. Att genom lagstiftning inbjuda
härtill synes icke tillrådligt.

Motionärerna hava betonat, att den ifrågasatta överenskommelsen från arbetarnas
sida skulle vara frivillig. Erfarenheterna från hithörande områden giva emellertid
med all tydlighet vid handen, att den formella frivilligheten härvidlag ofta icke
motsvaras av eu verklig frivillighet, och att det i varje fall icke kan uppdragas
någon gräns mellan en verkligt frivillig överenskommelse och eu överenskommelse,
som väl till formen är frivillig, men i realiteten är framkallad av ett ekonomiskt

20

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

tvångsläge. Även ur denna synpunkt synas de i motionerna väckta förslagen föga
välgrundade samt ägnade att framkalla allvarliga olägenheter.

Vidare är att märka, att en på arbetarnas samtycke grundad utsträckning av
arbetstiden utöver den lagstadgade näppeligen kan tänkas komma i praktisk tilllämpning
inom sådana arbetsområden, där arbetarna äro organiserade i stora och
starka sammanslutningar och följaktligen äga makt att tillvarataga sina intressen.
Däremot skulle vederbörande arbetares samtycke till utsträckt arbetstid möjligen
kunna åstadkommas inom sådana arbetargrupper, som äro oorganiserade eller hava
svag organisation. Men om ett behov av arbetstidens begränsning på lagstiftningsväg
över huvud taget förefinnes, torde detta behov vara starkast beträffande just
de sistnämnda arbetargrupperna. Motionärernas förslag innebära således, att lagens
skydd skulle borttagas för de arbetargrupper, som mest behöva detsamma, men
kvarstå för de grupper, som relativt sett hava det minsta behovet därav.

Såsom arbetsrådet här ovan antytt, låter det emellertid tänka sig, att herr
Runefors’ och herr Jönssons i Fridhill motioner icke åsyfta att göra frågan om
arbetstidslagens tillämpning på ett företag beroende av omröstning och beslut av
arbetarna på platsen, utan att ifrågavarande motioner avse att inrymma arbetsgivare
och arbetare rätt att genom vanliga kollektiva eller personliga arbetsavtal sätta
lagens bestämmelser åsido. Om detta är motionärernas mening, innefatta ju motionerna
helt enkelt ett återställande av den avtalsfrihet, som före arbetstidslagens
utfärdande var rådande på detta område. Motionernas sakliga innebörd är då icke
eu modifikation av arbetstidslagen, utan ett upphävande av densamma beträffande
de områden, som de respektive motionerna omfatta, och under sådana förhållanden
får arbetsrådet såsom sitt yttrande över dessa motioner hänvisa till vad rådet här
ovan under I anfört angående de motioner, som uttryckligen framträtt med yrkande
om lagens upphävande. Härutöver vill rådet allenast anmärka, att de i herr Jönssons
i Fridhill motion använda uttrycken »säsongarbete» och »industri» icke till
sin omfattning äro så avgränsade, att det gärna låter sig göra att tillämpa eu lag,
vars räckvidd skulle angivas genom dessa ofullständigt preciserade uttryck.

Utöver vad arbetsrådet sålunda anmärkt mot nu ifrågavarande motioner, vill
rådet emellertid fästa uppmärksamheten vid en omständighet, som enligt rådets
mening i och för sig innebär ett avgörande skäl mot företagande av några ändringar
i gällande arbetstidslag enligt de linjer motionärerna angivit. Såsom resultat av
den internationella arbetskonfercnsen i Washington den 29 oktober—29 november
1919 föreligger nu eu konvention angående lagstiftning om arbetstidens begränsning.
Denna konventions bestämmelser innebära i vissa avseenden längre gående inskränkningar
i avtalsfriheten än den gällande svenska lagen. Så till exempel utsträcker
konventionen regleringen av arbetstiden utöver en del områden, som enligt vår
lag äro undantagna från reglering. I andra avseenden åter äro konventionens bestämmelser
mindre strama än den svenska lagens. Konventionen innehåller emellertid
icke någon bestämmelse om rätt för arbetsgivare och arbetare att genom
överenskommelse utesluta visst eller vissa företag från arbetstidsreglering, och eu
dylik bestämmelse står också i bestämd strid mot konventionens anda och förutsättningar.

Den ifrågavarande konventionen har för Sveriges del biträtts av såväl de vid
konferensen i Washington närvarande regeringsombuden som av de i konferensen
deltagande representanterna för arbetsgivare och arbetare. Enligt konventionens

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

21

artikel 19 skola de stater, som ratificera konventionen, sätta dess bestämmelser i
verkställighet senast den 1 juli 1921. Under förutsättning av ratifikation från
Sveriges sida böra således de förändringar i vår gällande lag i ämnet, som kunna
föranledas av konventionen, genomföras senast vid nästkommande års lagtima riksdag.
Under sådana förhållanden synes det arbetsrådet icke böra komma ifråga att
nu vidtaga lagändringar, som strida mot grundprinciperna för den av våra ombud
i Washington biträdda konventionen och som man under förutsättning av nämnda
konventions ratifikation skulle bliva nödsakad att inom ett år åter upphäva.

Med hänsyn till vad arbetsrådet sålunda anfört får arbetsrådet avstyrka samtliga
de motioner, om vilka här är fråga.

III. Motionen nr 124 i första kammaren, väckt av herr Jecmsson, och motionen
nr 185 i andra kammaren, väckt av herr Bengtsson i Norup.

Förevarande motioner avse ändringar i vissa detaljer i lagen om arbetstidens
begränsning.

I herr Jeanssons motion föreslås sådan ändring i nämnda lag, att vid yrkesmässig
tillverkning av mjukt bröd för avsalu arbetstiden under lördagar och dagar
före helgdag skulle, med bibehållande av den lagstadgade begränsningen för vecka,
få utsträckas till högst 10 timmar. Arbetsrådet vill härom till en början framhålla,
att det ur lagteknisk synpunkt är föga tilltalande att i en lag, som har en så
generell läggning som lagen om arbetstidens begränsning, infoga ett stadgande av
så ytterligt speciell natur, som det av motionären ifrågasatta. Härjämte får arbetsrådet
som sin mening uttala, att det i motionen påpekade behovet av utsträckt
arbetstid på lördagarna i avsevärd mån lärer kunna tillgodoses genom användande
av den övertid, om vilken 7 § lagen om arbetstidens begränsning innehåller bestämmelser.
I varje fall synes det arbetsrådet icke erforderligt, att någon lagändring
i det av motionären angivna syftet företages nu, utan torde den närmare
prövningen av behovet utav en dylik åtgärd höra företagas i samband med avgörandet
av frågan om revision av lagen i anslutning till Washingtonkonferensens
beslut.

Herr Bengtsson i Norup föreslår sådan ändring i lagen om arbetstidens begränsning,
att det arbete, som utföres av ekonomipersonalen å sjukvårdsinrättningar,
skulle komma att undantagas från lagens tillämpning. Bemälde motionär har i
motiveringen till sitt förslag anfört en del anmärkningar emot arbetsrådets lagtillämpning
i förevarande avseende. Med anledning härav har arbetsrådet ansett
det vara på sin plats att inför utskottet angiva de skäl, som legat till grund för
arbetsrådets beslut att förklara lagen tillämplig å det arbete, som utföres av sjukvårdsanstalternas
ekonomipersonal.

I 1 § e) lagen om arbetstidens begränsning stadgas, att från lagens tillämpning
är undantaget »arbete, som är att hänföra till hälso- eller sjukvård». Denna
bestämmelse lärer väl redan genom sin ordalydelse giva vid handen, att det genom
densamma stadgade undantaget icke omfattar arbete, som utföres av eu sjukvårdsanstalts
ekonomipersonal. Enligt vanligt språkbruk torde icke det arbete, som utföres
exempelvis av cldare eller maskinister å en sjukvårdsanstalt, betecknas som
sjukvård, utan denna benämning lärer vara förbehållen åt den egentliga sjukvårdspersonalens
verksamhet.

Därest emellertid någon tvekan i förevarande avseende skulle råda, undan -

22

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

röjes densamma till fullo genom en granskning av vad som förekommit under
förarbetena till nu ifrågavarande lagbestämmelse. I arbetstidskommitténs lagförslag
hade bestämmelsen samma avfattning som i den nuvarande lagen. Till förklaring
av bestämmelsen yttrar kommittén i sin specialmotivering följande: »Förevarande

undantag skall emellertid enligt kommitténs mening endast avse den egentliga
sjukvårdspersonalen, vilkens tjänstgöringstid för övrigt ändå lär bli föremål för
reglering, men ej sjuk vårdsanstalternas ekonomi- eller verkstadspersonal.» (Arbetstidskommitténs
betänkande den 25 januari 1919, sid. 31.) Kommittén uttalar sålunda
otvetydigt, att lagen enligt kommitténs mening skall äga tillämpning på sjukvårdsanstalternas
ekonomipersonal, och kommittén gör härvidlag ingen skillnad på sjukvårdsanstalter
av olika slag.

Vid föredragningen i statsrådet av den proposition i ämnet, som avläts till
1919 års lagtima riksdag, yttrade föredragande departementschefen i frågan följande:
»Till vad kommittén anfört rörande de angivna undantagen från lagen må läggas
följande. Under e) har från lagen undantagits arbete, som är att hänföra till hälsoeller
sjukvård. Allmänna bestämmelser till förhindrande att sjuksköterskepersonal
överanstränges, vilket nu ej sällan torde vara fallet, kunna förväntas komma till
stånd i den proposition angående sjuksköterskornas arbetsförhållanden, som jag
under de närmaste dagarna torde få anmäla. Att härutöver för den egentliga
sjukvårdspersonalen meddela några föreskrifter angående arbetstid torde med hänsyn
till sjukvårdsarbetets art och ändamål knappast vara möjligt.» (Proposition till 1919
års lagtima-riksdag, nr 247, sid 35.) Den av departementschefen sålunda bebådade
propositionen angående »sjuksköterskornas», eller, såsom departementschefen synonymt
benämner dem, »den egentliga sjukvårdspersonalens» arbetsförhållanden, var
propositionen nr 260, vilken sedermera av riksdagen i huvudsak bifölls. Denna
proposition innebar införande av statslig inspektion över sjuksköterskors, sjuksköterskeelevers
och sjuksköterskor trädens arbetsförhållanden.

Av departementschefens ovan anförda yttrande framgår, att departementschefen
uttryckligen godtager kommitténs särskiljande av å ena sidan sjukvårdsanstalternas
»egentliga sjukvårdspersonal» och å andra sidan nämnda anstalters »ekonomi- och
verkstadspersonal», samt anser det under 1 § c) upptagna undantaget avse allenast
den förstnämnda personalen.

Mot departementschefens bär anförda yttranden framställdes inom utskott och
riksdag icke någon gensaga, varken vid den lagtima eller vid den urtima riksdagen.

Vid den ux-tima riksdagen beröi''des frågan i någon mån. I anledning av två
särskilda inom respektive kamrar väckta motioner avlät nämnda riksdag till Kungl.
Maj:t en skrivelse med begäran om åtgärder för reglering av sjukskötei-skors och
sjukskötei-skeelevers arbetstid. Riksdagen anförde i denna skrivelse bland annat
följande: »Visserligen måste sjukvårdsarbetets egen natur och ändamål anses lägga
hinder i vägen för genomförande i avseende å detsamma av vanliga bestämmelser
om maximiai-betstid — arbete, som är att hänföra till hälso- och sjukvård, är även
enligt 1 § e) undantaget från tillämpning av den av riksdagen för dess del antagna
lagen om arbetstidens begränsning — men å andra sidan låter det sig knappast
försvara att, när man fastslår 8-timmarsdagen såsom allmängiltig ai-betstid, lämna
sjuksköterskorna, som i avseende å arbetstiden äro att räkna bland de sämst lottade
arbetstagarna, utan någon åtminstone för det närvaiande avsevärd utsikt till
lindi-ing.--- — På grund av vad sålunda anförts får riksdagen anhålla, att Eders

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

2S

Kurigl. Maj:t ville taga under övervägande huruvida ytterligare åtgärder, utöver de
redan vidtagna, kunna vidtagas för att bereda den kvinnliga sjukvårdspersonalen
skälig förkortning av dess arbetstid, samt, i den män så erfordras, för riksdagen
framlägga de förslag, vartill sådant övervägande kan föranleda.» (Riksdagens skrivelse
den 9 oktober 1919, nr 15.)

Riksdagens skrivelse avser således en reglering av arbetstiden för de arbetargrupper,
som på grund av bestämmelserna i 1 § e) lagen om arbetstidens begränsning
äro undantagna från den genom nämnda lag åvägabragta regleringen. Dessa
arbetargrupper betecknas av riksdagen såsom »sjuksköterskorna» och »den kvinnliga
sjukvårdspersonalen».

Den motion i andra kammaren, som låg till grund för riksdagens ifrågavarande
skrivelse den 9 oktober 1919, var väckt av herr Bengtsson i Norup.

På grund av vad sålunda anförts torde det vara tydligt, att arbetsrådets tilllämpning
av bestämmelserna i arbetstidslagens 1 § e) står i överensstämmelse med
såväl nämnda lagrums ordalydelse som ock med de anvisningar för lagens tillämpning,
som lämnats under förarbetena till lagen.

Det lärer från något håll hava satts i fråga, huruvida verksamheten å exempelvis
ett länslasarett kan anses hänförlig till sådan »rörelse», som avses i arbetstidslagens
1 § 1). Arbetstidskommitten har emellertid tydligen haft uppfattningen att
så är fallet, då kommittén uttalat att det under 1 § e) upptagna undantaget icke
avser »sjukvårdsanstalternas ekonomi- eller verkstadspersonal», och därvid icke
gjort någon åtskillnad på olika slag av sjuk vårdsanstalter. Föredragande departementschefen
har, såsom av det ovan anförda framgår, givetvis haft samma uppfattning.
Denna uppfattning torde ock stå i god överensstämmelse med den praxis,
som under åtskilliga år tillämpats på ett närliggande område. Stadgandet i 1 §
lagen om arbetarskydd den 29 juni 1912 bestämmer denna lags tillämpningsområde
.så, att lagen i fråga äger tillämpning »å varje rörelse, industriell eller icke, vari
arbetare användes till arbete för arbetsgivares räkning», etc. Det anförda stadgandet
är ord för ord likalydande med de föreskrifter i 1 § lagen om arbetstidens begränsning,
som bestämma sistnämnda lags tillämpningsområde. Det kan under sådana
förhållanden vara av ett visst intresse att klargöra, huruvida lagen om arbetarskydd
under de år den varit i kraft tillämpats å länslasarett och andra sjukvårdsinrättningar.
Arbetsrådet har i detta avseende genom socialstyrelsens försorg införskaffat
yttranden från yrkesinspektörerna i samtliga distrikt ävensom från yrkesinspektrisen.

Av dessa yttranden framgår, att yrkesinspektörerna i samtliga distrikt i riket
ävensom yrkesinspektrisen utan meningsskiljaktighet tillämpat 1912 års lag om
arbetarskydd såväl å länslasarett som å andra sjukvårdsinrättningar, utövat inspektion
över dylika inrättningars ångpanneanläggningar, tvättinrättningar, kraft- och
belysningscentraler, verkstäder och köksavdelningar, samt meddelat föreskrifter och
förelägganden angående anordningar, som vid hithörande avdelningar vore att iakttaga.
Länslasarettens och övriga sjukvårdsanstalters karaktär av »rörelse» i lagens
om arbetarskydd mening är således genom flerårig praxis fastslagen. Det borde då
icke överraska, att ifrågavarande anstalter ansetts hänförliga till »rörelse» jämväl
vid tillämpningen av den i detta avseende likalydande lagen om arbetstidens begränsning.

Sedan arbetsrådet sålunda lämnat en redogörelse för de skäl, eldigt vilka
rådet förklarat lagen om arbetstidens begränsning tillämplig å sjukvårdsanstalternas

24

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

ekonomipersonal, vill rådet i korthet uttala sig angående det sakliga innehållet i
herr Bengtssons i Norup motion.

Motionären har anfört betänkligheter emot att inom samma sjukvårdsanstalt
normalarbetstid skulle tillämpas för ekonomipersonalen, men annan arbetstid för den
egentliga sjukvårdspersonalen. Dessa betänkligheter äro emellertid icke tyngre
vägande, än att arbetstidskommittén, som bland sina medlemmar räknade en läkare,
ansett sig kunna föreslå en sådan uppdelning av anstaltspersonalens arbetstid.
Svårigheterna av en dylik uppdelning äro icke heller större, än att medicinalstyrelsen
ansett sig kunna införa uppdelningen i fråga vid statens sjukvårdsanstalter.
Genom särskilda skrivelser den 14 januari 1920 har medicinalstyrelsen anmodat
samtliga hospitalsdirektioner i riket att begränsa arbetstiden till 48 timmar i veckan
för maskinister, hantverksföreståndare, arbetsförestånderskor, hantverkare, eldare,
sömmerskor, väverskor, manliga eller kvinnliga biträden i kök, tvätt, bageri och
bryggeri med undantag av förestånderskor å nämnda avdelningar, samt renhållare.
Samtidigt har medicinalstyrelsen fastställt eu vida längre arbetstid för den egentliga
sjukvårdspersonalen vid hospitalen. De av medicinalstyrelsen utfärdade bestämmelserna
sammanfalla således nästan fullständigt med den anordning, som åstadkommes
genom arbetsrådets lagtillämpning. I sammanhang med utfärdandet av nyssnämnda
föreskrifter för hospitalsdirektionerna har medicinalstyrelsen bemyndigat direktionerna
att anställa den ökade personal, som i och för föreskrifternas genomförande erfordras.

Ett bifall till herr Bengtssons i Norup motion skulle således innebära, att
arbetstiden för ekonomipersonalen vid statens sjukvårdsanstalter vore begränsad till
48 timmar i veckan, men arbetstiden för samma personal vid övriga sjukvårdsanstalter
vore obegränsad. Detta synes arbetsrådet icke i och för sig vara någon
lycklig anordning.

För sjukvårdsanstalternas ekonomi skulle eu lagändring i motionens anda
näppeligen i längden medföra någon förmån. Sedan lagen om arbetstidens begränsning
numera trätt i tillämpning för kökspersonalen vid samtliga hotell och restauranger
samt 48 timmars arbetsvecka jämväl införts för ekonomipersonalen vid statens
hospital, torde det kunna antagas, att ett bibehållande av oreglerad arbetstid för
ekonomipersonalen vid landstingens och kommunernas sjukvårdsanstalter skulle få
den verkan, att sistnämnda anstalter icke kunna uppbringa den för ekonomiavdelningarnas
verksamhet nödiga personalen. Det har redan visat sig en tillströmning
av kökspersonal till sådana inrättningar, där normalarbetsdagen för ifrågavarande
personal tillämpas. Med hänsyn härtill torde det kunna förutses, att landstingens
och kommunernas sjukvårdsanstalter oavsett alla lagbestämmelser komma att bliva
nödsakade att nedsätta arbetstiden för sin ekonomipersonal, och en lagändring i
motionens syfte kommer då icke att få någon avsevärd ekonomisk betydelse.

Härtill kommer, att ett flertal lasarett redan börjat tillämpa lagen om arbetstidens
begränsning för sin ekonomipersonal. Vid de förfrågningar arbetsrådets ledamöter
framställt till ledningarna för en del sådana lasarett har det visat sig, att
lagens tillämpning icke varit förenad med sådana olägenheter, som motionären synes
hava befarat. Förhållandena ställa sig härvidlag naturligtvis rätt så olika på olika
ställen. I alla de fall, då arbetsrådet hittills avgjort en ansökan från sjukvårdsanstalt
om anstånd med lagens tillämpning, har rådet beviljat det begärda anståndet
och vid detsamma icke knutit andra villkor med avseende på arbetstiden, än vad
vederbörande sökande själva föreslagit. I en del fall hava emellertid sjukvårds -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

25

anstalter, som hos arbetsrådet anhållit om anstånd, efter närmare utredning i saken
av eget initiativ återkallat ansökningen och förklarat sig omedelbart kunna tilllämpa
lagen.

Med stöd av vad ovan anförts kan arbetsrådet icke finna, att tillämpningen
av lagen om arbetstidens begränsning å sjukvårdsanstalternas ekonomipersonal medför
så stora olägenheter för vederbörande anstalter, som i motionen göres gällande,
i all synnerhet som arbetsrådet framgent liksom hittills kommer att bevilja sjukvårdsanstalterna
rundligt tillmätt anstånd med lagens tillämpning. Arbetsrådet
finner även, att en begränsning av arbetstiden för ifrågavarande personal är förestavad
av rättvisa och billighet. I en del av de ansökningar från sjukvårdsanstalter,
som inkommit till arbetsrådet, uppgives att kökspersonalens arbetstid utgör
ända till 14 timmar om dygnet. Det torde väl icke kunna bestridas, att en nedsättning
av denna arbetstid är av behovet påkallad. Härtill kommer, att det naturligtvis
icke kan vara lämpligt att först giva sjukhuspersonalen förhoppningar om
lagstadgad maximiarbetstid och därefter genom skyndsam lagändring undanrycka
personalen dessa förhoppningar. Ett sådant förfarande skulle säkerligen icke underlätta
rekryteringen av ifrågavarande personal och icke heller i övriga avseenden
vara till båtnad för verksamheten inom sjukhusen.

På grund härav får arbetsrådet för sin del avstyrka den av herr Bengtsson i
Norup väckta motionen.

I handläggningen av detta ärende hava, förutom undertecknad Elmquist, deltagit
herrar Ribbing, föredragande, Bossens, Wijkander, Dahl, Holmström och Tholin.

På arbetsrådets vägnar:

Henning Elmquist.

Jakob Geijer.

Stockholm den 15 mars 1920.

lii/iang till riksdagens protokoll 1920. 9 sand. 2 avd. 24 käft. (Nr 37—38.)

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

26 a

Bilaga C.

Till Riksdagens andra lagutskott.

Med anledning av vid innevarande års lagtima riksdag av riksdagsmannen hr
Sven Bengtsson i Norup väckt motion (nr 185) om att all vid sjukvårdsinrättningar
anställd personal skulle undantagas från lagens, av den 17 sept. 1919 angående
begränsning av arbetstiden, bestämmelser, tillåter sig undertecknat förbund, som
inom sig räknar som medlemmar nu nämnd personal vid en hel del sjukhus i landet,
såsom i Stockholm, Malmö, Lund m. fl. platser, vördsamt anföra följande:

Motionärens påstående, att vid lagens antagande det vore eu allmän uppfattning
att utanför densamma skulle ställas all vid sjukhusen anställd personal, har på
oss verkat överraskande. Så långt man av offentliga handlingar kan döma har lagens
ordalydelse formulerats i överensstämmelse med vad som avsetts och även framhållits
vid de tillfällen frågan varit föremål för behandling både av Kungl. Maj:t
och av särskilt tillsatta kommitterade. För dem, som varit personligen intresserade
av frågans lösning, vi avse då sjukhuspersonalen själv, har även samma uppfattning
varit rådande. Att dessutom även offentlig myndighet i det hänseendet varit av
samma uppfattning, framgår så tydligt som möjligt av Arbetsrådets till riksdagens
andra lagutskott ställda skrivelse i samma sak, varav vi varit i tillfälle att taga del,
och vari vi instämma. Skulle däremot hr Bengtssons mening vara den, att med
vad han kallar »allmän uppfattning» avses endast uppfattningen bland lagstiftarna
själva, så är det naturligtvis en sak, varöver vi icke kunna döma, men vi vilja dock
framhålla, att med de föreliggande offentliga uttalandena från såväl den av Kungl.
Maj:t tillsatta arbetstidskommittén som också av Kungl. Maj:t själv, detta väl knappast
kan anses ha varit fallet. Tvärtom våga vi hålla för avgjort, att den allmänna
uppfattningen i frågan måste hos riksdagens hrr ledamöter ha varit densamma som
kommit till uttryck i lagens ordalydelse.

Att frågan om arbetstidens begränsning genom lag för sjukhusens ekonomipersonal
är av stor betydelse, kanhända bevisas bl. a. därav att vid vissa sjukhus
t. o. m. i Stockholm arbetstiden för vissa nu avsedda befattningshavare betydligt
översteg 100 timmar i veckan vid årsskiftet. Senare underrättelser saknas. Detta
är visserligen tämligen enastående; däremot var vid samma tidpunkt och vid samma
sjukhus en arbetstid varierande mellan 70 å 90 timmar pr vecka rätt allmänt förekommande.
Vid andra sjukhus är förhållandet inte i nämnvärd mån bättre. Ingen
lär väl vilja bestrida att en arbetstid av nu nämnd längd kan annat än menligt inverka
på de därav drabbade samhällsmedlemmarna, och då ingen annan utväg synes
vara möjlig, för ifrågavarande kategori, att erhålla eu mera efter tidens och humanitetens
krav avpassad arbetstid, än lagstiftningens, är det nödvändigt, synes det oss,
att det skydd mot en onaturligt lång arbetstid, som nu genom lagens bestämmelse
långt om länge kommit till stånd, icke upphäves. Helt naturligt hade vi
med tillfredsställelse skolat se, att lagens bestämmelser utsträckts till att omfatta
även egentlig sjukhuspersonal såsom sjuksköterskor in. fl., som helt visst
därav äro i stort behov, men då nu så icke tills vidare skett, utan därmed
Bilaga till uti. nr 37 i 9 samt. 2 avd. 24 käft.

26 b

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

är avsett att ordnas i annat sammanhang och på särskilt sätt, vilja vi icke här
uppehålla oss särskilt vid den saken, vi vilja endast betona, att den omständigheten,
att lagen från början icke erhöll av oss önskad omfattning, eller med andra ord,
att icke sjuksköterskor m. fl. allaredan från början inrangerades under densamma,
icke kan vara skäl nog att efter eu kort tids tillämpning upphäva lagen i ifrågavarande
fall. En sådan åtgärd skulle av personalen betraktas som en orättvisa och
tvivelsutan leda till rätt obehagliga konsekvenser. Bostadsbristen, som motionären
påpekar, föreligger helt visst, men den omständigheten måste vara att betrakta
som tillfällig, och det kan dessutom ifrågasättas om det är så alldeles nödvändigt
att nu ifrågavarande personal skall bo inom sjukhusets område eller på annat sätt
beredas bostad genom sjukhusförvaltningarnas försorg. Eldare, maskinister, tvätterskor,
manglerskor, strykerskor, städerskor jämte viss kökspersonal m. fl. torde utan vidare
kunna bo i bostäder, anskaffade genom egen försorg.

Då vi sålunda hemställa, att riksdagens andra lagutskott måtte för sin del
avstyrka ifrågavarande av riksdagsmannen hr Bengtsson i Norup väckta motionen,
tillåta vi oss som stöd för vår uppfattning bifoga uttalande från sjukhuspersonalen
i Stockholm (bil. 1)*, Göteborg (bil. 2)*, Malmö (bil. 8)*, Norrköping (bil. 4)*, Jönköping
(bil. 5)*, Örebro (bil. 6)*, Karlstad (bil. 7)*, Gävle (bil. 8)* och Lund (bil. 9)*.

Vördsamt

för Sv. Kommunalarbetareförbundets Styrelse
Gast. Storm.

Rättelse.

Å sid. 2 rad 11 av detta utlåtande

står: nr 85 av herr Bengtsson i Norup,
läs: nr 185 av herr Bengtsson i Norup,
och å sid. 7 rad 5

står : motionen II: 85.
läs: motionen II: 185.

Bilagan ej tryckt.

8THLM., OSKÄR EKLUNDS SOKTR.