Andra lagutskottets utlåtande Nr 33.
1
Nr 33.
Ankom till riksdagens kansli den 6 maj 1920 kl. */» 1 e. m.
Utlåtande i anledning av väckt motion om viss ändring i de uti
lagen om försäkring för olycksfall i arbete intagna bestämmelser
om vilka personer äro att anse såsom arbetare
enligt nämnda lag.
Näruarande: herrar von Sneidern, von Sydow*, Alfred Petrén*, Halt*, Boberg*, Sigfrid
Hansson. Tjällgren*, Karlsson i Gasabäck, Carlsson i Frosterud*, Nilsson
i Vibberbo, Karlsson i Nynäshamn*, Johansson i Sollefteå, Johansson i
Vittinge och Svensson i Kompersmåla.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion,
nr 12, som behandlats av audra lagutskottet, har herr Anderson i Knapasjö
hemställt, att riksdagen måtte besluta sådan ändring i lagen om
försäkring för olycksfall i arbete, att lagens bestämmelser måtte bliva
tillämpliga på arbetsgivares barn eller adoptivbarn, som ej äro hemmavarande.
Till stöd för berörda yrkande har motionären efter att hava
erinrat om bestämmelsen i 2 § andra stycket i lagen den 17 juni 1916
om försäkring för olycksfall i arbete, att såsom arbetare enligt denna
lag ej anses arbetsgivares barn eller adoptivbarn och föräldrar eller
adoptivföräldrar i förhållande till honom, anfört i huvudsak följande:
Det vore rätt så naturligt, att föräldrar och barn i ett och samma hem
icke kunde eller borde i ifrågavarande lags mening anses som arbetare
eller arbetsgivare gent emot varandra. Annorlunda ställde sig emellertid
förhållandet, sedan barn lämnat föräldrahemmet och bildat eget hem.
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 9 samt. 2 avd. 21 höft. (Nr 33—34.) 1
Riksförsäk•
ringsanstalten.
2 Andra lagutskottets utlåtande Nr 33.
Därigenom att dessa barn allt fortfarande i förhållande till sina föräldrar
såsom arbetsgivare vore undantagna från lagens bestämmelser,
kunde avsevärda ekonomiska svårigheter uppstå för fattiga familjer.
Det syntes motionären rättvist, att barn, som lämnat föräldrahemmet,
gent emot sina föräldrar såsom arbetsgivare ansåges såsom arbetare i
avseende å ifrågavarande lag.
Över motionen har utskottet i den ordning 46 § riksdagsordningen
föreskriver begärt yttrande av riksförsäkringsanstalten och försäkringsrådet.
Riksförsäkringsanstalten har i anledning härav avgivit särskilt
yttrande, som finnes fogat som bilaga vid detta utlåtande, medan försäkringsrådet
framfört sin mening i ett över flera motioner angående
ändringar i ifrågavarande lag avgivet betänkande, vilket såsom bilaga
A finnes fogat vid utskottets utlåtande nr 32. I den mån redogörelse
för riksförsäkringsanstalténs yttrande ej här nedan lämnas får utskottet
hänvisa till detsamma.
Riksförsäkringsanstalten har — efter att hava lämnat en kortfattad
redogörelse för det av motionären åsyftade stadgandets tillkomst
samt efter att hava erinrat, att enligt motsvarande lag i Danmark försäkringen
även omfattar medlemmar av arbetsgivarens familj, endast
hustrun undantagen, försåvitt de med hänsyn till beskaffenheten och
omfattningen av deras arbete i arbetsgivarens verksamhet kunde likställas
med andra arbetare samt att motsvarande norsk lag saknar någon
särskilt inskränkande bestämmelse av ifrågavarande innebörd — anfört,
att en lagändring i åsyftad riktning kunde synas desto mera påkallad,
som ifrågavarande nu gällande bestämmelse i lagens 2 § enligt av försäkringsrådet
meddelade utslag ansetts böra medföra, att vid beräknande
av skadad persons arbetsförtjänst enligt lagens 9 § såsom arbetsförtjänst
ej skall medräknas inkomst av arbete, som barn utfört hos
föräldrar eller föräldrar av arbete hos barn.
Med häusyn till med försäkringens organisation enligt gällande
lagstiftning, som uppläte försäkringens handhavande av ett flertal enskilda
bolag vid sidan av riksförsäkringsanstalten, sammanhängande
förhållanden samt det stora antalet av dem, som genom en åsyftad lagändring
skulle inbegripas under försäkringen ävensom svårigheten att
i de särskilda fallen erhålla kännedom om, vilka barn, som intaga den
ställning till föräldrarna, som av motionären åsyftas, ansåge sig riksförsäkringsanstalten
emellertid ur stånd att, så länge anstalten ej ensam
vore bärare av den sociala olycksfallsförsäkringen, tillstyrka bifall
till motionärens förslag.
3
Andra lagutskottets utlåtande Nr 33.
Försäkringsrådet har anfört, att rådet icke hade något att erinra Försäknngsmot
den föreslagna lagändringen.
I likhet med motionären anser utskottet rättvisan kräva, att barn utskottet.
och adoptivbarn, som lämnat föräldrahemmet och som därmed få anses
hava begynt en i ekonomiskt avseende självständig tillvaro, icke såsom
arbetare i förhållande till sina föräldrar, resp. adoptivföräldrar uteslutas
från de förmåner vid olycksfall, som ifrågavarande lag bereder annan
arbetare. Detta krav är enligt utskottets förmenande så starkt, att det
icke kan avvisas allenast med den hänvisning till de huvudsakligen
organisatoriska svårigheter, riksförsäkringsanstalten omnämnt.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen i anledning av förevarande motion
måtte för sin del antaga följande
Lag
om ändrad lydelse av 2 § i lagen den 17 juni 1916 om
försäkring för olycksfall i arbete.
Härigenom förordnas, att 2 § i lagen den 17
juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete skall
hava följande ändrade lydelse:
2 §•
I denna lag — — — arbetets utförande.
Såsom arbetare enligt denna lag anses ej den, som
utför arbetet i sitt hem eller å arbetsställe, som av
honom bestämmes, ej heller arbetsgivares hemmavarande
barn eller adoptivbarn och föräldrar eller adoptivföräldrar
i förhållande till honom, ej heller---
använder arbetare.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1921.
Stockholm den 6 maj 1920.
På andra lagutskottets vägnar:
AXEL von SNEIDERN.
4
Andra lagutskottets utlåtande Nr 33.
Bilaga.
Till riksdagens andra lagutskott.
Kungl. Maj.t har den 13 februari 1920 anbefallt riksförsäkringsanstalten att
avgiva och till utskottet överlämna yttrande i anledning av en inom riksdagens
andra kammare väckt motion, nr 12, av herr Anderson i Knapasjö, däri yrkats, att
riksdagen måtte besluta sådan ändring i lagen om försäkring för olycksfall i arbete,
att endast arbetsgivares hemmavarande barn eller adoptivbarn ej anses
som arbetare i lagens mening och sålunda må vara från lagens bestämmelser
undantagna.
Med anledning härav får riksförsäkringsanstalten anföra följande.
I det av ålderdomsförsäkringskommittén avgivna förslaget till nu gällande
lag om försäkring för olycksfall i arbete anförde kommittén rörande den av motionären
berörda i lagens 2 § stadgade inskränkning i lagens tillämpning, att enligt
kommitténs åsikt borde i allmänhet någon skillnad icke göras mellan medlemmar
av arbetsgivarens familj och andra arbetstagare, även om deras avlöning ofta
utginge i naturaförmåner. Kommittén ansåg dock, att så nära anhöriga till arbetsgivaren
som hans barn och föräldrar icke borde anses såsom arbetare i förhållande
till honom. I själva verket skulle det enligt kommitténs mening i dessa fall ofta
bliva synnerligen svårt att avgöra, huruvida ett egentligt arbetsförhållande ägde
rum, och ej sällan måste dessa nära anhöriga i viss mån betraktas såsom delägare
i verksamheten. I varje fall hade dessutom barn och föräldrar enligt lag försörjningsplikt
gent emot varandra, och en försäkring vore därför i dessa fall mindre
behövlig än i fråga om arbetare i mera egentlig mening.
Riksförsäkringsanstalten framhöll i sitt utlåtande över kommitténs förslag,
att detsamma i denna del innebar en inskränkning i förhållande till då gällande
1901 års lag om ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete, vilken inskränkning
mången gång kunde synas orättvis. Av praktiska skäl ansåg sig dock
riksförsäkringsanstalten böra biträda kommitténs förslag i förevarande hänseende.
Riksförsäkringsanstaltens erfarenhet om tillämpningen av ifrågavarande lagbestämmelse
har ytterligare bestyrkt riksförsäkringsanstaltens åsikt om det principiellt
berättigade i att, om ett arbetsavtal består, vilket i allmänhet föranleder de
skyldigheter för arbetsgivare, som i olycksfallsförsäkringslagen avses, dessa skyldigheter
icke upphävas eller inskränkas på den grund att arbetaren står i ifrågavarande
nära släktskapsförhållande till arbetsgivaren. Detta har också erkänts
t. ex. i den danska »Lov om Forsikring mot Folger av Ulykkstillfselde» den 6 juni
1916, enligt vars 51 § försäkringen även omfattar medlemmar av arbetsgivarens
familj, endast hustrun undantagen, försåvitt de med hänsyn till beskaffenheten och
omfattningen av deras arbete i arbetsgivarens verksamhet må likställas med andra
Andra lagutskottets utlåtande Nr 33. 5
arbetare. Den norska »Lov om ulykkesforsikring» av den 13 augusti 1915 innehåller,
med dess vida större begränsning i allmänhet till sin omfattning än de
svenska och danska lagarna, ej någon särskilt inskränkande bestämmelse av nu
ifrågavarande innebörd.
En lagändring om försäkringspliktens utsträckning till att omfatta även arbetare,
varom nu är fråga, kan synas desto mer påkallad, som ifrågavarande nu
gällande bestämmelse i olycksfallsförsäkringslagens 2 § enligt av kungl. försäkringsrådet
meddelade utslag ansetts böra medföra, att vid beräknande av skadad
persons arbetsförtjänst enligt lagens 9 § såsom arbetsförtjänst ej skall medräknas
inkomst av arbete, som barn utfört hos föräldrar eller föräldrar av arbete hos barn.
Vidkommande de praktiska olägenheter, som skulle vara förbundna med en
utvidgning av olycksfallsförsäkringslagens tillämpning i nu berörda hänseende, äro
väl dessa mindre att hänföra till bedömandet av arbetsförhållandet och uppskattandet
av arbetsförtjänsten i och för sig, än till andra förhållanden, som sammanhänga
med försäkringens organisation enligt gällande lagstiftning.
På sätt i det föreliggande betänkandet med förslag till lag om allmän sjukförsäkring
anmärkes, utgjorde enligt 1910 års folkräkning vid nämnda års slut hela
antalet hemmavarande barn över 15 år och mågar hos hemmansägare, arrendatorer
och andra brukare av annans jord, jordbrukare, torpare och andra jordbruksarbetare
i runt tal omkring 400,000 personer, hälften män och hälften kvinnor. Därtill
kommo, förutom hustrur, inemot 50,000 andra familjemedlemmar över femton år.
Under övriga yrken upptogos omkring 60,000 män och 150,000 kvinnor över femton
år såsom hemmavarande familjemedlemmar.
Riksförsäkringsanstalten har i sitt den 19 nästlidne mars till utskottet avgivna
yttrande i anledning av vissa inom riksdagen väckta motioner framhållit de
svårigheter för riksförsäkringsanstalten, som föreligga med nuvarande anordning av
olycksfallsförsäkringen och dess handhavande av ett flertal enskilda bolag vid sidan
om riksförsäkringsanstalten, ävensom den ökade försäkringsrisk för anstalten i förhållande
till de enskilda bolagen, som sammanhänger med den automatiska försäkringen
i anstalten, enligt vilken anstalten har att huvudsakligen ur mantalslängderna
förskaffa sig kunskap om samtliga arbetsgivare.
Det ligger i öppen dag, att de sålunda avsedda svårigheterna och olägenheterna
skulle avsevärt ökas, därest under försäkringen skulle inordnas nu ifrågavarande
slags stora grupper av arbetare.
Motionären avser nu emellertid, att, sedan en arbetare bildat eget hem och
lämnat föräldrahemmet, han skulle — därest förutsättningarna därför i övrigt äro
för handen — likställas med andra arbetare gent emot sina föräldrar som arbetsgivare.
Att döma av det av motionären anförda exemplet, därvid skogsavverkningsarbete
utförts av en son för faderns räkning, och sonen därvid skadats till
följd av olycksfall, skulle motionären huvudsakligen syfta på de fall, där barn icke
blott lämnat föräldrarnas hushåll, men det oaktat kvarbo å föräldrarnas jord, utan
avflyttat därifrån och under bosättning å annan ort skada sig i arbete för föräldrarnas
räkning. I varje händelse synes motionärens förslag ej gå längre än till
att under olycksfallsförsäkringslagen skulle, under eljest i allmänhet gällande förutsättningar,
inbegripas barn, som ej äro att hänföra till föräldrarnas hushåll. Vidkommande
däremot föräldrars ställning i nu ifrågavarande avseende såsom arbetare
6 Andra lagutskottets utlåtande Nr 33.
i förhållande till sina barn såsom arbetsgivare synes frågan härom falla utom ramen
för motionen.
Ovan anförda svårigheter och olägenheter, som skulle vara förbundna med
en utsträckning av den nu gällande olycksfallsförsäkringslagstiftningens tillämpning
till att omfatta samtliga de fall, där ett arbetsavtalsförhållande i lagens mening
består mellan föräldrar och barn, skulle alltså enligt motionärens förslag såtillvida
förminskas, som den därigenom inträdande ökningen i antalet försäkrade, varom nu
är fråga, skulle bliva avsevärt mindre, än om under försäkringen även inbegrepes
det säkerligen större antalet barn, som även i föräldrarnas hushåll arbeta hos dem.
Å andra sidan skulle det möta betydande svårigheter för riksförsäkringsanstalten
att i de särskilda fallen erhålla kännedom om, vilka barn, som intaga den
ställning till föräldrarna, som av motionären åsyftas, och med stöd därav kunna
utföra premiedebiteringen, vad dem angår. Förutsättningen härför är nämligen, att
tillräckliga upplysningar härom lämnas i mantalslängderna om barnens ställning i
nämnda hänseende, något som riksförsäkringsanstalten med stöd av sin hittills vunna
erfarenhet om bristfälligheten i de anteckningar, som därvid för riksförsäkringsanstaltens
räkning skola göras redan enligt gällande föreskrifter, har all anledning
antaga icke kan bli händelsen. Vid sådant förhållande skulle genom en lagändring
av nu föreslagna innebörd riksförsäkringsanstalten komma att ikläda sig en försäkringsrisk,
som, om den finge fördelas på samtliga försäkringstagare enligt olycksfallsförsäkringslagen,
väl kunde lämpligen utjämnas, men som under rådande förhållanden
med ett väsentligt antal försäkringstagare i enskilda bolag med en bestämd
på avtal för varje fall beroende försäkringsstock och automatisk försäkring
vid sidan därav i riksförsäkringsanstalten, skulle komma att alltför tungt drabba
riksförsäkringsanstalten ensam.
På grund av vad riksförsäkringsanstalten sålunda anfört ser sig riksförsäkringsanstalten
ur stånd att, så länge riksförsäkringsanstalten ej är ensam bärare
av den sociala olycksfallsförsäkringen, tillstyrka bifall till motionärens förslag.
I handläggningen av detta ärende hava, förutom undertecknade, deltagit
riksförsäkringsanstaltens samtliga ledamöter.
Stockholm den 8 april 1920.
J. May.
IL v. Schulsenheim.