Andra lagutskottets utlåtande Nr 18.

1

Nr 18.

Ankom till riksdagens kansli den 4 mars 1920 kl. 1 e. m.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare
att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område
dels och i anledning därav väckta motioner.

Närvarande: herrar von Sneidern, von Sydow, Hult*, Carl E. Svensson, Westman,
Boberg, Linder, Sandegård, Magnusson i Kalmar*, Karlsson i Gasabäck*,
Carlsson i Frosterud, Nilsson i Vibberbo*, Magnusson i Skövde*,
Johansson i Sollefteå och Johansson i Vittinge.

* Ei närvarande vid utlåtandets justering.

Genom en den 23 januari 1920 dagtecknad proposition, nr 38, vilken
hänvisats till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har
Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagda utdrag av i
statsrådet och lagrådet förda protokoll, föreslagit riksdagen att antaga
följande förslag till

Lag

om rätt i vissa fall för nyttjamlcrättsliavare att inlösa under nyttjanderätt

upplåtet område.

Härigenom förordnas som följer:

1 §■

Har en för viss tid, överstigande tjugu år, till brukande upplåten del av
en fastighet sa bebyggts, att därå den 1 januari 1919 fanns och vid upplåtelsetiBihang
till riksdagens protokoll W20. 9 samt. 2 avd. 11 käft. (Nr 18.) 1

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 18.

dens slut fortfarande finnes nöjaktig bostad för brukaren och hans familj, vare
brukaren, därest minst en fjärdedel av det värde, området med dära befintliga
byggnader äger, belöper å brukaren tillhöriga byggnader, vid upplåtelsetidens
slut berättigad lösa aet upplåtna området, där ej nedan i denna lag annorlunda
stadgas..

Är eu del av en fastighet upplåten för brukarens livstid, skall, evad änka
njuter brukanderätten till godo eller ej, vid den tid, då den upplåtna brukande
rätten upphör, vad i denna lag sägs om brukare på viss tid äga motsvarande till
lämpning i avseende å delägarna i brukarens bo, i den mån ej nedan annat stadgas.

Yad i denna lag stadgas om till brukande upplåten del av fastighet skall
jämväl tillämpas å till fastighet hörande område, som upplåtits till bostads
lägenhet.

2 §■

Har, utan att avtal, avseende upplåtelse för viss tid eller för livstid, visas
föreligga, del av en fastighet den 1 januari 1919 sedan mer än tjugu år innehafts
av annan än ägaren till brukande eller eljest för ändamål, varom i 1 § sägs, och
har ej jordägaren före nämnda dag för innehavarens skiljande, från det innehavda
området vidtagit åtgärd, som därefter leder till sådan påföljd, äge vad i donna
lag stadgas om upplåtelse, som i 1 § första stycket avses, motsvarande tillämpning,
och skall vad nedan i denna lag sägs om nyttjanderättshavare tillämpas ä
innehavare av område, varom i denna paragraf förmäles, allt i den mån här ne
dan ej annorlunda stadgas.

3 §.

Lösningsrätt för nyttjanderättshavare äge icke rum, om de nyttjanderätts
havaren tillhöriga byggnaderna enligt avtal skola vid upplåtelsetidens slut tillfalla
jordägaren eller om området frånträdes på den grund, att nyttjanderätten
förverkats.

Vill jordägaren, hellre än att område löses enligt vad i 1 eller 2 § sägs,
lösa de å området uppförda, nyttjanderättshavaren tillhöriga byggnaderna, vare
jordägaren därtill berättigad, därest han å huvudfastigheten eller därmed sam
brukad, jordägaren tillhörig fastighet den 1 januari 1919 ägde och vid den tid,
då lösningsrätt för nyttjanderättshavaren enligt denna lag intrader, fortfarande
äger boningshus, tomtplats eller trädgård på mindre avstånd än tvåhundra meter
från området, eller eljest områdets inlösen skulle medföra avsevärd olägenhet för
sådan fastighet, som nyss sagts.

4 §•

Skall nyttjanderättshavare utöva lösningsrätt, varom i. denna lag sägs,
och finnes å området jordägaren tillhörig byggnad, vare nyttjanderättshavaren
pliktig lösa jämväl sådan byggnad.

5 §■

Har område, som i 1 § avses, under upplåtelsetiden vunnit förbättring däri
genom att nyttjanderättshavaren eller föregående nyttjanderättshavare, vars rätt
övergått på honom, nedlagt arbete eller kostnad å området utöver vad honom

3

Andra lagutskottets utlåtande Nr 18.

ålegat enligt vad vid upplåtelsen avtalats eller uppenbarligen varit förutsatt, och
vill jordägaren begagna sig av honom enligt 3 § andra stycket tillkommande rätt,
vare pliktig att till nyttjanderättshavaren gälda ersättning även för nämnda förbättring,
i den mån denna ej uppenbarligen är främmande för det med upplåtelsen
avsedda ändamålet.

Ersättning,^ som nu sagts, skall beräknas efter det ökade värde, området
till följd av den astadkomna förbättringen kan anses äga, då den upplåtna nyttj
anderätten upphör, men må ej överstiga den för arbetets utförande nödiga kostnad.

6 §•

iSTyttjunderättshavare, som vill enligt 1 § lösa område, give det jordägaren
tillkänna i fråga om upplåtelse för viss tid senast nittio dagar före upplåtelsetidens
slut och i fråga om upplåtelse för livstid inom trettio dagar från den dag,
da den upplatna nyttjanderätten upphörde. Om sättet för sådant tillkännagivande
galle vad om uppsägning av arrendeavtal är stadgat.

Innehavare av område, varom i 2 § sägs, skall, där han vill utöva honom
tillkommande lösningsrätt, lämna jordägaren tillkännagivande därom i den ordning,
ovan sägs, sist nittio dagar före den dag då området, frånsett stadgandet i
7 § andra stycket här nedan, skall avträdas. Därest avträde efter uppsägning
skall ske inom kortare tid än etthundratjugu dagar, må sådant tillkännagivande
ske inom trettio dagar från uppsägningen.

7 §•

Vill jordägaren begagna sig av lösningsrätt, som enligt 3 § andra stycket
må tillkomma honom, åligger honom att inom trettio dagar från tillkännagivande,
som ovan _ sägs, giva nyttjanderättshavaren meddelande därom på sätt i 6 §
är föreskrivet i fråga om tillkännagivande från nyttjanderättshavarens sida.

Kan lösningsrätt för nyttjanderättshavare till under nyttjanderätt upplåtet
område enligt denna lag äga rum och varder ej, innan den upplåtna nyttjanderätten
upphör, avgjort, att jordägaren kommer att utöva honom enligt 3 § andra
stycket tillkommande rätt, må nyttjanderättshavaren icke mot sitt bestridande förpliktas
att från området avflytta tidigare än å den fardag för arrenderad fastighet,
som infaller näst efter det lösningsfrågan blivit slutligen avgjord. Därest
på grund av vad sålunda stadgats nyttjanderättshavaren sitter kvar utöver den
dag, då den upplåtna nyttjanderätten upphörde, njute jordägaren ersättning med
belopp, som, där ej överenskommelse träffas, bestämmes vid förrättning, varom
bär nedan i 9 § sägs, därest dylik förrättning kommer till stånd, men eljest av
skiljemän på sätt i 8 § stadgas.

8 §■

Kan ej, då jordägaren vill lösa, överenskommelse träffas om vad i löseskilling
eller såsom ersättning för förbättring, varom i 5 § förmärs, skall utgå, eller
varder jordägarens anspråk på lösningsrätt av nyttjanderättshavaren bestritt, skall
i xågan därom avgöras av tre ojäviga skiljemän, bland vilka en utses av vardera
parten och de sålunda utsedda tillkalla den tredje. Tredskas någondera parten

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 18.

att utse skiljeman, eller kunna de utsedda ej förena sig om valet av den tredje,
äge domaren i orten förordna om valet.

Den, som ej nöjes med vad de flesta skiljemännen säga, äge att draga
tvisten under rättens prövning, så framt han instämmer sin talan inom nittio
dagar från det skiljemännens beslut tillställdes honom; och skall i beslutet lämnas
tydlig hänvisning om vad den missnöjde har att iakttaga för tvistens dra
gande under rättens prövning.

9 §•

Frågan om nyttjanderättshavarens lösningsrätt samt om löseskillingen för
området med vad därtill hör skall på ansökning av nyttjanderättshavaren avgö^
ras vid förrättning i den ordning nedan stadgas; dock skall förhållande, som i 8
§ första stycket avses, ej prövas vid förrättningen, med mindre jordägaren
det begär.''

[10 §•

I fråga om förrättning, som i 9 § sägs, skola bestämmelserna i 2 och 3 kap
skiftesstadgan, i vad de avse annan lantmäteriförrättning än laga skifte, i tillämpliga
delar lända till efterrättelse. Ansökning om förordnande för lantmätare skall
ingivas till Konungens befallningshavande, om området är för viss tid upplåtet, sist
å den dag, då upplåtelsetiden utlöper, och vid upplåtelse för livstid inom nittio
dagar från den dag, då den upplåtna nyttj an der ätten upphörde.

Därest i fall, varom i 2 § förmäles, tillkännagivande, som i 6 § sägs, må
äo-a rum inom trettio dagar från det uppsägning från jordägarens sida verkställts,
må ansökning om förordnande för lantmätare ingivas till Konungens befallningshavande
inom nittio dagar från det sådant tillkännagivande skett, dock att, där
tillkännagivandet ägt rum tidigare än nittio dagar före den dag, som med hänsyn
till uppsägningen är att anse såsom avträdesdag, ansökningen må ingivas
senast å sistnämnda dag.

Har jordägaren framställt anspråk på lösningsrätt enligt 3 § andra styr.
ket och har detta anspråk blivit, på sätt i 8 § förmäles, av nyttjanderättshava
ren bestritt, skall nyttjanderättshavaren ej i något fall vara pliktig att till be
fallningshavanden ingiva ansökning, varom nu är sagt, tidigare än trettio dagar
efter det beslut, varigenom jordägarens lösningsanspråk ogillats, vunnit laga kraft.

Ansökning, som i denna paragraf avses, skall vara åtföljd av gravations
bevis rörande fastigheten.

Det åligger lantmätaren att till förrättningen kalla jordägaren och nyttjanderättshavaren
genom särskilda kallelsebrev, som skola till dem med posten
avsändas så tidigt, att kallelserna kunna komma dem tillhanda minst fjorton dagar
före förrättningen, så ock att föranstalta därom, att kungörelse angående dag
och ställe för förrättningen minst fjorton dagar förut uppläses i kyrkan för den
församling, där fastigheten är belägen, och införes i tidning inom orten; skolande
kungörelsen tillika innehålla, att de, vilkas rätt är beroende av förrättningen,
äga att därvid tillstädeskomma och bevaka sin rätt.

Besväras fastigheten av sökt eller beviljad inteckning för foi’dran eller för
rätt till avkomst eller annan förmån eller kan fastigheten enligt 11 kap. 2 §

5

Andra lagutskottets utlåtande Nr 18.

jordabalken i ägarens hand häfta för fordran eller annan rätt, som nyss är sagd,
skola innehavare av sådan fordran eller rätt, om de äro kända och inom riket
boende, underrättas om förrättningen genom särskilda kallelsebrev enligt vad om
kallelsebrevs avsändande till jordägaren och nyttjanderättshavaren är stadgat.

in §•

Konungens befallningshavande göre hos domaren i orten anmälan om förordnande
av lantmätare; och skall anteckning om förordnandet göras i intecknings
protokollet å nästa rättegångsdag under lagtima ting, så ock i inteckningsboken.
j

12 §.

Finna förrättningsmännen nyttjanderättshavaren vara enligt denna lag
berättigad till inlösen, skola förrättningsmännen därom meddela beslut. Härjämte
åligger lantmätaren att avfatta området å karta, så beskaffad, som i 21 § första
stycket i lagen den 27 juni 1896 om hemmansklyvning, ägostyckning och jorda vsöndring
sägs, där ej sådan karta ändå finnes tillgänglig, ävensom att upprätta
noggrann beskrivning över områdets storlek, läge och gränser, skolande berörda
beskrivning intagas i förrättningsprotokollet.

Vid bestämmande av löseskillingen skall avdrag göras för förbättring, vilken
området vunnit genom arbete eller kostnad, som nyttjanderättshavaren eller
föregående nvttjanderättshavare, vars rätt övergått å denne, nedlagt å området
utöver vad honom ålegat enligt vad vid upplåtelsen avtalats eller uppenbarligen
varit förutsatt. I fråga om beräkning av sådant avdrag skall vad x 5 § andra
stycket stadgas om beräkning av ersättning äga motsvarande tillämpning.

13 §.

Stanna lantmätaren och gode männen i olika] meningar, galle vad de
flesta säga.

Har var sin mening, galle, om de kunna jämkas till varandra, den mening,
som efter jämkning finnes hava erhållit de flesta rösterna, men i annat fall
vad lantmätaren säger.

14 §.

Förrättningen skall avslutas med tillkännagivande, att rättsägare, som är
missnöjd med förrättningen, äger att fullfölja talan däremot på sätt nedan stadgas.
Avskrift av det vid förrättningen förda protokollet skall vid förrättningens
avslutande eller ock å därvid bestämd dag inom trettio dagar efter förrättningen
överlämnas till någon i orten boende person, som av rättsägarna utses att den
mottaga; skolande avskriften vara hos honom tillgänglig för envar, som åstundan
att den granska eller avskriva.

15 §.

År rättsägare missnöjd med förrättningen, äge däremot fullfölja talan hos
ägodelningsrätten genom besvär, som skola ingivas till ordföranden i ägodelnings

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 18.

rätten inom sextio (lagar från det förrättningen förklarats avslutad enligt vad i
14 § sägs; ock skall i fråga om rättegången vid ägodelningsrätten samt besvär
över ägodelningsrättens beslut gälla vad angående klagan över avslutat laga skifte
är stadgat.

Har jordägaren icke vid förättningen påkallat prövning av förhållande,
varom i 3 § första stycket är sagt, må detsamma ej vidare åberopas till beströ
dande av nyttjanderättshavarens anspråk.

16 §.

Har nyttjanderättshavaren förklarats berättigad till inlösen, åligger honom
vid lösningsrättens förlust att inom nittio dagar efter det beslutet vunnit laga
kraft hos Konungens befallningshavande nedsätta den bestämda löseskillingen.

Vid nedsättningen ingive nyttjanderättshavaren till Konungens befallningshavande
gravationsbevis rörande fastigheten, beslutet i ärendet samt bevis, att
och när det vunnit laga kraft, ävensom karta över området. Försummas sådant,
åligger Konungens befallningshavande att på nyttjanderättshavarens bekostnad
ofördröjligen anskaffa nämnda handlingar och karta.

Löseskillingen skall av Konungens befallningshavande ofördröjligen insättas
i bankinrättning för att där innestå mot ränta.

17 §.

Finner Konungens befallningshavande områdets avskiljande överenstämma
med vad om jordavsöndring är stadgat, meddele Konungens befallningshavande
fastställelse därå, utan hinder därav att avhandling rörande områdets överlåtande
icke upprättats eller ingivits. Vid ärendets prövning har Konungens befällningshavanae
att så förfara, som vore området av jordägaren avsöndrat och, där till
områdets avsöndrande särskilt tillstånd skolat erfordras, sådant vore sökt.

Ej må vad i 20 § 4 mom. i lagen den 27 juni 1896 om hemmansklyvning,
ägostyckning och jordavsöndring stadgas utgöra hinder för fastställelse av inlöst
områdes avskiljande från fastighet, vilken innehaves såsom fideikommiss.

Då beslutet om fastställelse vunnit laga kraft, vare områdets inlösen fullbordad
och göre Konungens befallningshavande om beslutet ofördröjligen anmälan
hos domaren.

Inlöst område skall övergå till nye ägaren fritt från rätt till avkomst
eller annan förmån, varom i 10 § sista stycket sägs. Angående inlöst områdes
befriande från ansvar för i stamfastigheten intecknad gäld är särskilt stadgat.

18 §.

Sedan beslut, som i 17 § avses, vunnit laga kraft, utbetale Konungens
befallningshavande löseskillingen jämte därå upplupen ränta till den, som därtill
är berättigad.

Häftar fastigheten för fordran eller annan rätt enligt vad i 10 § sista
stycket sägs, äge stadgandena om fördelning hos överexekutor av köpeskilling för
utmätningsvis såld fast egendom motsvarande tillämpning. Sammanträde för för -

7

Andra lagutskottets utlåtande Nr 18.

delningen varde hållet så snart ske kan; skolande kallelse till sammanträdet
genom Konungens befallningshavandes försorg minst fjorton dagar förut med
posten sändas till jordägaren och kända innehavare av fordran eller annan rätt
som nu är sagd, samt, om innehavare är okänd, införas i allmänna tidningarna
och tidning inom orten.

Innehaves fastigheten såsom fideikommiss, hålle Konungens befallningshavande
den innehavaren tillkommande ersättning inne, till dess Konungen förordnat,
huru därmed skall förfaras.

... Utfaller vid fördelning, som nyss är sagd, likvid å intecknings huvudstol
åligger Konungens befallningshavande att därom, sedan fördelningen blivit godkänd
eller vunnit laga kraft, ofördröjligen göra anmälan hos domaren samt till
Lika insända fördelningslängden.

19 §.

Kostnad för förrättning, som i 9 § avses, för fastställandet av inlöst områdes
avskiljande och för löseskillingens fördelning skall gäldas av nvttianderättshavaren.
J J

20 §.

Har nyttjanderättshavare, vars rätt att bortföra honom tillhöriga byggnader
och annat, som han pakostat, enligt avtal eller bestämmelse i lag är begränsad
till viss tid efter nyttjanderättens upphörande, enligt vad ovan sägs
gjort framställning om inlösen av området, men kommer inlösen ej till stånd
skall tiden för bortförandet räknas från den dag, då nyttjanderättshavaren skall
avträda området eller rätten till inlösen upphört.

21 §.

Yad i denna lag stadgas äge ej tillämpning beträffande område, som tillhör
kronan eller ingår i tomtindelning, ej heller i fråga om mark i samhälle för
vilket skall föras fastighetsregister enligt de för stad meddelade bestämmelser.

Denna lag skall träda i kraft den 1 september 1920, vilken dag la^en den
28 juni 1918 om rätt i vissa fäll för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt
upplåtet område skall upphöra att gälla, dock att ärende angående lösningsrätt,
i vilket sådant tillkännagivande, varom i 4 § första stycket sistnämnda
lag sägs ägt rum före den 1 september 1920, skall handläggas och prövas enligt
äldre lag. Har frist för sådant tillkännagivande, som nu sagts, före sistnämnda
dag begynt att löpa men ej gått till ända, må tillkännagivande även
efter sagda dag äga rum enligt de i äldre lag givna regler och med där stadgad
verkan.

Nyttjanderättshavare vare ej'' Sruncl av vad i denna lag stadgas i något
fall pliktig att giva sitt lösningsanspråk jordägaren tillkänna före den 1 december
1920, och må, då sådant tillkännagivande skett sist å nämnda dag, ansökning

8

Andra lagutskottets utlåtande Ar 18.

om förordnande, som i 10 § avses, ingivas till Konungens befallningshavande
inom nittio dagar från tillkännagivandet, där ej nyttjanderättshavaren eljest äger

längre tid därtill. ... ,

Yad i 2 kap. 2 § andra stycket i lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt
till fast egendom och 4 § i lagen den 25 juni 1909 om arrende av viss jord
å landet inom Norrland och Dalarne stadgas angående förlängning av arrende
avtal skall ej tillämpas, där på grund av stadgandet i 7 § andra stycket i denna
lag nyttjanderättshavare efter upplåtelsetidens utgång kvarsuttit å område, varom
i denna lag förmäles.

I samband med denna proposition har utskottet till behandling
förehaft följande i anledning av densamma väckta motioner, nämligen

inom första kammaren:

nr 215 av herrar Lindhagen och 1Vinberg, samt

inom andra kammaren:

nr 317 av herrar Karlsson i Nynäshamn, Magnusson i Kalmar, Hage
och Johansson i Vittinge.

Beträffande grunderna för ifrågavarande lagförslag ävensom de skal,
som motionärerna åberopa till stöd för sina yrkanden, får utskottet, i
den mån ej redogörelse därför här nedan lämnas, hänvisa till den kungl.
propositionen resp. motionerna.

I sitt yttrande till statsrådsprotokollet har föredragande departementschefen
anfört bl. a. följande:

»Genom en den 21 mars 1919 avlåten proposition (nr 385) föreläde
Kungl. Maj:t nämnda års lagtima riksdag till antagande förslag till lag om
rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet
område. Den sålunda föreslagna lagen var avsedd att träda i stället
för gällande lag i ämnet av den 28 juni 1918, vilken vid den förras
ikraftträdande skulle upphävas. Förslaget hade utarbetats på grundval av
ett av jordkommissionen med skrivelse den 7 mars 1919 till mig överlämnat
lagförslag, däri emellertid, i anslutning till av lagrådet vid dess granskning
av sistnämnda förslag framställda erinringar, vissa ändringar företagits,
dock ej av mera vittgående betydelse. Nämnda förslag skilde sig
från gällande rätt huvudsakligen i två avseenden, nämligen dels så tillvida
att jordägarens rätt att genom inlösen av nyttjanderättshavarens byggnader
förhindra den seuares inlösen av jordområdet väsentligen inskränkts dels

Andra lagutskottets utlåtande Nr 18. 9

derutinnan att en allenast faktisk besittning av ett område kunde medföra
lösningsrätt. Beträffande motiven till förslaget hänvisar jag till propositionen
nr 385 till föregående års lagtima riksdag.

Andra lagutskottet, till vars behandling propositionen hänvisats, tillstyrkte
i avgivet utlåtande med en mindre jämkning antagande av Kungl.
Majrts förslag.

Andra kammaren godkände förslaget sådant det av utskottet förordats.
Däremot beslöt första kammaren att avslå förslaget i dess helhet.
Frågan om ny lagstiftning i förevarande ämne hade alltså tillsvidare
förfallit.

Vad sålunda förekommit synes mig emellertid icke böra hindra att
ifrågavarande lagstiftningsärende redan nu upptages till förnyad behandling.
Den otvivelaktigt bristande effektiviteten hos lagen den 28 juni
1918 måste, enligt min mening, oundvikligen medföra svåra olägenheter.
En lag, vilken, såsom den nämnda, är ägnad att vid första påseendet bibringa
en mängd i de flesta fall mer eller mindre bekymmersamt situerade
lägenhetsinnehavare förhoppningar om väsentlig förbättring i deras belägenhet,
men som vid närmare undersökning oftast visar sig så gott som helt
och hållet svika de sålunda väckta förväntningarna, lärer ej stärka det
allmänna förtroendet till statens vilja och förmåga att på ett effektivt sätt
genom lagstiftningen ingripa till avhjälpande av bestående sociala och ekonomiska
missförhållanden. Att i onödan uppskjuta omarbetandet av en
dylik lag synes mig icke försvarligt. Varje sådant uppskov medför ju ock
i förevarande fall, att ett större eller mindre antal nyttjanderättshavare, åt
vilka tillfälle kan och bör beredas att förvandla sina ofria lägenheter till
verkliga egna hem, riskera att stanna i mistning av denna möjlighet. Jag
tvekar således icke att hemställa, att Kungl. Maj:t måtte förelägga jämväl
1920 års riksdag till antagande förslag till ny lagstiftning rörande lösningsrätt
till dylika lägenheter.

Då jag fortfarande hyser den uppfattning, att det av Kungl. Maj:t
för 1919 års lagtima riksdag framlagda lagförslag i ämnet i det stora hela
är väl ägnat att avhjälpa de olägenheter, som vidlåda lagen den 28 juni
1918, anser jag mig höra förorda, att samma förslag förelägges jämväl 1920
års riksdag till antagande, dock att stadgandet i förslagets 3 §, andra
stycket, om jordägares rätt att inlösa nyttjanderättshavares byggnader
lämpligen synes böra erhålla en av andra lagutskottet vid nämnda riksdag
föreslagen och av andra kammaren godkänd avfattning innebärande
huvudsakligen dels att vid avvägande av de olägenheter av områdets inlösen,
som föranleda rätt för jordägaren att i stället inlösa nyttjanderättshavarens
byggnader, hänsyn skulle tagas ej blott till den fastighet, av vilken
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 9 sand. 2 avd. 11 käft. (Nr 18.) 2

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr 18.

området utgör en del, utan även till i sambruk därmed liggande fastighet.,
dels ock att jordägarens skyldighet att inlösa å området befintliga byggnader
omfattade varje sådan byggnad. Vidtages denna ändring, lärer tillika
en mindre ändring böra företagas i förslagets 8 §. I övrigt torde allenast
erfordras vissa jämkningar i fråga om tiden för den föreslagna lagens
trädande i kraft och i sammanhang därmed stående föreskrifter, varjämte
obetydliga redaktionella förändringar i första stycket av förslagets 3 § samt,
tredje stycket av dess 10 § synas böra vidtagas.»

De ändringar, som genom nu förevarande förslag vidtagits i den
av andra lagutskottet vid 1919 års lagtima riksdag föreslagna och av
andra kammaren godkända avfattningen inskränka sig till följande:

(Utskottets förslag 1919.)

3 § 1

Lösningsrätt för nyttjanderättshavare
äge icke rum, om de brukaren
tillhöriga byggnaderna enligt
avtal skola vid upplåtelsetidens slut
tillfalla jordägaren eller om området
frånträdes på den grund, att nyttjanderätten
förverkats.

B § 1

Kan ej, då jordägaren vill lösa,
överenskommelse trättas om vad i
löseskilling eller såsom ersättning
för förbättring, varom i 5 § förmärs,
skall utgå, eller varder jordägarens
anspråk på lösningsrätt eller
ä viss byggnads undantagande från
inlösen av nyttjanderättshavaren bestritt,
skall frågan därom avgöras
av tre ojäviga skiljemän, bland vilka
en utses av vardera parten och de
sålunda utsedda tillkalla den tredje.
Tredskas någondera parten att utse

(Kungl. Maj:ts förslag 1920.)
stycket.

Lösningsrätt för nyttjanderättshavare
äge icke rum, om de nyttjanderättshavaren
tillhöriga byggnaderna
enligt avtal skola vid upplåtelsetidens
slut tillfalla jordägaren
eller om området frånträdes på den
grund att nyttjanderätten förverkats.

stycket.

Kan ej, då jordägaren vill lösa,
överenskommelse träffas om vad i
löseskilling eller såsom ersättning
för förbättring, varom i 5 § förmäles,
skall utgå, eller varder jordägarens
anspråk på lösningsrätt av
nyttjanderättshavaren bestritt, skall
frågan därom avgöras av tre ojäviga
skiljemän, bland vilka en utses av
vardera parten och de sålunda utsedda
tillkalla den tredje. Tredskas
någondera parten att utse skiljeman,
eller kunna de utsedda ej förena sig

Andra lagutskottets utlåtande Nr 18. 11

(Utskottets förslag 1919.) (Kungl. Maj:ts förslag 1920.)

skiljeman, eller kunna de utsedda ej om valet av den tredje, äge doma förena

sig om valet av den tredje, ren i orten förordna om valet,

äge domaren i orten att förordna om
valet.

10 § 3 stycket.

Har jordägaren framställt anspråk
på lösningsrätt enligt 3 § andra
stycket och har detta anspråk blivit,
på sått i 8 § förmäles, av nyttjanderättshavaren
bestritt, skall nyttjanderåttshavaren
ej i något fall vara
pliktig att till befallningshavanden
ingiva ansökning, varom nu är sagt,
tidigare än trettio dagar efter det
beslut, varigenom jordägarens lösningsrätt
ogillats, vunnit laga kraft.

Har jordägaren framställt anspråk
på lösningsrätt enligt 3 § andra
stycket och har detta anspråk blivit,
på sätt i 8 § förmäles, av nyttjanderättshavaren
bestritt, skall nyttjanderättshavaren
ej i något fall vara
pliktig att till befallningshavanden
ingiva ansökning, varom nu är sagt,
tidigare än trettio dagar efter det
beslut, varigenom jordägarens lösningsansp’d/fc
ogillats, vunnit laga
kraft.

De sålunda företagna ändringarna ävensom den av andra lagutskottet
vid 1919 års lagtima riksdag föreslagna ändringen i 3 § andra stycket
bara av lagrådet lämnats utan anmärkning.

Utskottet har icke funnit skäl frångå den mening, som andra lagutskottet
vid föregående års lagtima riksdag uttalade beträffande önskvärdheten
av antagandet av den nu föreslagna lagen. De redaktionella
ändringar, Kungl. Maj:t vidtagit i utskottets vid nämnda tillfälle föreslagna
lagtext, föranleda icke någon anmärkning.

1 fråga om de i förevarande motioner framställda ändringsförslagen
får utskottet erinra följande:

1 §•

Herrar Lindhagen och Winberg hava beträffande förevarande paragraf
i sin motion yrkat, att varje begränsning i fråga om upplåtelsetiden
måtte utgå, eller, om detta yrkande ej kunde bifallas, att paragrafen måtte

Utskottet

Herrar
Lindhagen
och Win.
bergs ma

tian

12

Andra lagutskottets utlåtande Nr 18.

Herr Karlssons
i Nynäshamn in.

fl. motion.

i överensstämmelse med härovan i departementschefens yttrande omförmälda,
av jordkommissionen framlagda förslag givas följande lydelse:

»Har en för viss tid till brukande upplåten del av en fastighet över
tjugu år i följd innehavts av annan än ägaren och har området så bebyggts,
att därå — — — bostadslägenhet.»

Till stöd för det förra yrkandet har åberopats en av herr Lindhagen
vid jordkommissionens förslag fogad reservation (kungl. propositionen nr
385 vid 1919 års lagtima riksdag sid. 42 tf.)

Såsom skäl för det senare yrkandet har i huvudsak anförts följande:

»På många ställen har jordägaren för sed att göra dylika upplåtelser
för en kortare tid i sänder och det kan väl icke ligga någon rimlighet
uti, att personer, som kanske under generationer till och med setat på
dylika vid varje tidsperiod förnyade kontrakt, skulle få en sämre ställning
än om kontrakten varit avfattade i tjuguårsperioder eller därutöver.
Från orterna har bland annat också påpekats, att tjuguårsperioden även i
och för sig visat sig vara för lång.»

Herr Karlsson i Nynäshamn och hans medmotionärer hava i sin
motion yrkat, att förevarande paragraf måtte erhålla följande lydelse:

»Har en för viss tid till brukning upplåten del av fastighet över fem
år i följd innehafts av annan person än ägaren, och har området så bebyggts,
att därå den 1 januari 1919 fanns och vid upplåtelsetidens slut
fortfarande finnes nöjaktig bostad för brukaren och hans familj, vare brukaren,
därest minst en fjärdedel av det värde området med därå befintliga,
byggnader äger belöper å brukaren tillhöriga byggnader, berättigad att
vid upplåtelsetidens slut lösa det upplåtna området, där ej nedan i denna
lag annorlunda stadgas.

Är en del av en fastighet upplåten för brukarens livstid, skall, svad
änka njuter brukanderätten till godo eller ej, vid den tid, då den upplåtna
brukanderätten upphör, vad i denna lag sägs om brukare på viss
tid äga motsvarande tillämpning i avseende å delägarna i brukarens bo,
i den mån ej nedan annat stadgas.

Yad i denna lag stadgas om till brukare upplåten del av fastighet
skall jämväl tillämpas å till fastighet hörande område, som upplåtits till
bostadslägenhet.»

Till stöd för detta yrkande hava motionärerna anfört följande:

»Vad först angår § 1 må anföras, att den inskränkning i lagens tilllämpning,
som innefattas i över tjuguåriga upplåtelser, innebär otvivelaktigt,
att ett betydande antal lägcnhetsinnehavare bliva undantagna från
de förmåner, som med lagen avses.

13

Andra lagutskottets utlåtande Nr 18.

Frågans kärnpunkt ligger väl ändå däri, att en person med sin familj
skaffat sig ett eget hem samt tillåtits att å detsamma uppföra behövliga
byggnader. Om sedan personen i fråga innehaft detsamma längre
eller kortare tid, får väl anses vara av sekundär betydelse.

Om man emellertid vill anse någon kortare tid böra fastslås i lagen,
torde fem år få anses tillräckligt, särskilt med hänsyn därtill, att kortare
upplåtelser ej torde ifrågakomma, då brukaren själv "bekostar bostaden.»

Den av herrar Lindhagen och Winberg väckta motionen innehåller
beträffande förevarande paragraf samma yrkanden som en av herr Lindhagen
vid 1919 års lagtima riksdag i ämnet väckt motion.

Om sistnämnda motion utlät sig andra lagutskottet i förevarande
del sålunda:

»Vid ett skäligt avvägande av jordägarens och brukarens motsatta
intressen synes såsom förutsättning för den senares lösningsrätt böra krävas,
att upplåtelsen eller brukandet utan upplåtelse på viss tid erhållit en
mera betydande utsträckning i tiden. Som skäl för att, som i gällande
lag skett, sätta gränsen i sådant avseende vid 20 år, har i 1918 års proposition
i ämnet åberopats yttrande av de s. k. egnahemssakkunnige, i
vilket yttrande anförts bland annat, att en längre upplåtelsetid än 20 år
icke kunde fordras, utan att ett stort antal lägenheter på ofri grund skulle
bliva uteslutna, och att å andra sidan upplåtelser på kortare tid än 20 år
måste betraktas såsom alltför tillfälliga för att berättiga innehavaren att
inlösa jorden, varjämte på sådan tid upplåtna lägenheter i regel läge alltför
nära huvudgården för att icke ett särskiljande med full äganderätt
skulle kunna medföra avsevärda olägenheter för densamma. Vidare framhölls,
att de fall, i vilka åbyggnader vid kortare upplåtelsetid än 20 år
uppförts på ofri grund, torde höra till undantagen och antalet dylika lägenheter
sålunda vara alldeles för obetydligt, för att hänsyn behövde tagas
till dem. Härtill komme, att maximitiden för arrendeupplåtelser i allmänhet
vore 20 år och att, då det ingalunda vore sällsynt, att till en lägenhetsinnehavare
på verkligt arrende utlämnades jord, gränsande till hans
lägenhet, denna arrenderade jord, om inlösningsrätten finge tillämpas vid
20 års upplåtelser, skulle kunna få lösas, vilket givetvis vore olämpligt.

Utskottet finner de sålunda anförda skälen äga giltighet och anser
alltså anledning icke förefinnas att i den nya lagen frångå gällande tidsgräns
av 20 år.

Vad härefter angår frågan, huruvida lösningsrätten bör utsträckas
till de fall, där antingen på grund av särskilda upplåtelser på kortare tid
än 20 år eller till följd av tyst medgivande, efterföljt av avtal för kortare

Utskottet.

Herr

Karlssons i
Vynäshamn
m. fl. motion

14 Andra lagutskottets utlåtande Nr 18.

rid, brukningsrätten fortlupit under mera än 20 år i följd, är att märka,
att, såsom av propositionen framgår, det endast var med viss tvekan, som
jordkommissionen framlade sitt av herr Lindhagen upptagna förslag till
sådan utsträckning av lagen, som i det senare av motionärens ovan återgivna
yrkanden föreslagits. Som skäl för förslaget i denna del åberopades
av kommissionen, att man med ganska stor sannolikhet torde kunna antaga,
att ett område, som upplåtits på sådant sätt, icke vore av någon
större betydelse för huvudfastigheten, samt vidare, att det i sådana fall
måste anses önskvärt, att äganderätten till byggnaderna och marken förenades
i samma hand. Kungl. Maj:t hade i det förslag, som remitterades
till lagrådet, upptagit jordkommissionens yrkande. Departementschefen
anförde i denna punkt, att några avsevärda olägenheter av ett dylikt utsträckande
av lösningsrätten ej torde behöva befaras, medan däremot fördelarna
med hänsyn till lagens syfte vore påtagliga. Visst vore,, att i
många nu avsedda fall nyttjanderättshavarens intresse av att få inlösa
marken kunde vara lika starkt och olägenheten för jordägaren av markens
avstående lika ringa som i de fall, där jämväl enligt gällande lag lösningsrätt
kunde äga rum.

Sedan inom lagrådet anförts betänkligheter mot dylikt stadgande,
främst på den grund att detsamma skulle komma att gälla även sådana
fall, då sista delen av 20-årsperioden hänfört sig till en i förlitande
på äldre lag gjord upplåtelse, kanske avseende blott ett eller annat år, har
bestämmelsen uteslutits i det för riksdagen framlagda lagförslaget. Departementschefen
hänvisar som skäl härför till anmärkningarna inom lagrådet
samt anför vidare, att frågan, att döma efter den föreliggande undersökningen,
icke ägde tillnärmelsevis samma betydelse som övriga av jordkommissionen
föreslagna ändringar i gällande lag.

Vid övervägande av vad sålunda förekommit i denna punkt har
utskottet funnit sig böra ansluta sig till den i propositionen intagna
ståndpunkten.»

De nu citerade skäl, vilka äga tillämpning jämväl å det av herr
Karlsson i Nynäshamn och hans medmotionärer gjorda yrkande, anser utskottet
fortfarande bärande; och får utskottet alltså hemställa om avslag å
förevarande motioner i denna del.j

2 §.

Herr Karlsson i Nynäshamn och medmotionärer hava i anslutning
till vad som av dem anförts beträffande 1 § yrkat, att den i nu förevarande
paragraf förekommande tidsbegränsning av tjugu år måtte nedsättas
till fem år.

Andra lagutskottets ''utlåtande Nr 18.

15

På grund av vad som anförts under 1 § hemställer utskottet, atr
motionen även i denna del måtte avslås.

5 §•

Herr Karlsson i Nynäshamn och hans medmotionärer hava föreslagit,
att orden »men må ej överstiga den för arbetets utförande nödiga kostnad»
i slutet av paragrafen måtte utgå.

Till stöd för detta yrkande hava motionärerna anfört, att enär den
värdestegring, som uppkommit genom nytfjanderättshavarens förbättringsarbeten
å det upplåtna området, i allmänhet torde väsentligt överstiga
den å arbetet nedlagda nödvändiga kostnad, förevarande stadgande skulle
medföra, att jordägaren skulle oförtjänt tillföras frukterna av det arbete,
som brukaren under en följd av år nedlagt.,

Nu gällande lag i ämnet innehåller i 3 § ett stadgande lika lydande
med det av motionärerna åsyftade i förslagets 5 §. Det yrkande, motionärerna
nu framfört, ii* detsamma, som vid behandlingen av nu gällande
lag framställdes i motioner av herr Lövgren i Nyborg in. fl. och herr
Helger m. fl. I anledning av dessa motioner erinrade''lagutskottet, att
ifrågavarande stadgande om de grunder, efter vilka ersättning till brukare
för verkställda jordförbättringar skulle utgå, vore hämtat från lagen den
25 juni 1909 om arrende av viss jord å landet inom Norrland och Dalarna;
och anslöt sig utskottet helt och hållet till den av departementschefen
intagna, i då förevarande proposition nr 172 närmare utvecklade ståndpunkten.
Departementschefen anförde i detta avseende följande:

»Beträffande frågan, efter vilka grunder den ersättning, som må tillkomma
brukaren för verkställda jordförbättringar, bör beräknas, må framhållas,
att visserligen billigheten må anses kräva, att en jordägare, vilken
får tillgodogöra sig av brukaren, utöver vad honom ålegat, med arbete
och kostnad åstadkommen stegring av det till brukande upplåtna områdets
värde, lämnar brukaren gottgörelse för det sålunda uppkomna resultatet
men att å andra sidan lärer böra tillses, att jordägarens ersättningsskyldighet
icke göres alltför betungande. Från den allmänna arrendelagens
stadganden kunna några föreskrifter i nu förevarande hänseende icke hämtas,
då denna lag icke medgiver arrendator ersättning för verkställda jordförbättringar
annat än i vissa undantagsfall. Lagen den 25 juni 1909 om
arrende av viss jord a landet inom Norrland och Dalarne intager emellertid
härutinnan eu annan ståndpunkt. Där arrendator!] utfört jordförbättring,
varigenom fastighetens värde på ett varaktigt sätt förökats,''äger han enligt

Utskottet

Hen

Karlssons i
Nynäshamn
m.j!. motion.

Utskottei

16

Andra lagutskottets utlåtande Nr 18.

11 § i nämnda lag njuta ersättning därför av jordägaren, när fastigheten
avträdes. Sådan ersättning skall beräknas efter det ökade värde, fastigheten
till följd av jordförbättringen kan anses äga, då den av arrendator!!
avträdes; dock må ersättningen ej överstiga den för arbetets utförande
nödiga kostnad. Bestämmandet av ersättningsbeloppet tillkommer de synemän”
vilka hava att. förrätta avträdessyn å fastigheten. Genom införande
av liknande bestämmelser jämväl i nu förevarande lagstiftning synes mig
den utan tvivel ömtåliga frågan om ersättning till brukaren för verkställda
förbättringar å det brukade området kunna på ett någorlunda
tillfredsställande sätt lösas. Vad innehållet av de föreslagna bestämmelserna
beträffar, må till en början anmärkas, att en brukare, som med
användande av opraktiska och onödigt kostsamma metoder åstadkommit
en obetydlig förbättring å sin lägenhet, naturligtvis icke bör av jordägaren
njuta ersättning för vad han i arbete och utgifter faktiskt påkostat för
vinnande av förbättringen; jordägaren skulle i så fall utan sin förskyllan
bliva den lidande. Har återigen brukaren genom användande av lämpliga
och riktiga metoder lyckats med relativt låga kostnader bringa det brukade
området upp i ett jämförelsevis högt värde, kunde det synas som om den
honom tillkommande ersättningen icke borde vara begränsad till hans
självkostnad utan därutöver borde inbegripa åtminstone någon del av den
uppkomna värdestegringen. Man må emellertid ej glömma, att brukaren
vid utförandet av sina förbättringsarbeten icke hade någon som helst utsikt
att ens få sina egna kostnader ersatta av jordägaren; i de fall, där
förbättringsarbeten av brukaren utförts, har denne endast kunnat räkna
med möjligheten att under brukningstiden bereda sig mot mödan och kostnaden
svarande fördel av desamma. Därest brukaren vid avträdandet av
sitt brukningsområde erhåller gottgörelse i omförmälda hänseende uti av
mig föreslagen utsträckning, förbättras uppenbarligen hans belägenhet
synnerligen väsentligt; hans ställning blir långt gynnsammare i nu förevarande
avseende än nyttjanderättshavares i allmänhet. Det torde ej heller
vara rådligt att alltför ''långt utsträcka jordägarens skyldighet att lämna
gottgörelse för förbättringar, vilka han icke begärt och vilkas ersättande
han aldrig haft anledning tänka sig såsom villkor för bevarande av äganderätten
till det upplåtna området. Ej sällan torde jämväl inträffa, att dylika
förbättringar för sitt fulla värde äro beroende av att området fortfarande
förblir självständigt bebyggt och brukat, under det att deras betydelse
minskas, därest området sammanlägges till gemensamt bruk med huvudfastigheten,
något som återigen kan för jordägaren te sig såsom det lämpliga.
I anslutning till vad nu anförts har i förevarande paragraf upptagits

Andra lagutskottets utlåtande Nr 18. 17

ett stadgande motsvarande omförmälda bestämmelse i berörda lag den 25
juni 1909.»

Utskottet, som delar den uppfattning departementschefen år 1918
hävdat, vilken uppfattning kommit till uttryck i nu gällande lag, får
sålunda hemställa, att nu förevarande motion ej heller beträffande denna
paragraf måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Ö vergån gsbestäm melserna.

Herrar Lindhagen och Winberg hava i sin motion hemställt, »att
riksdagen ville besluta sådan ändring i övergångsbestämmelserna, att lagen och \vinfår
retroaktiv verkan — i all synnerhet beträffande jordägarens rätt att bergs motion.
lösa byggnader — på alla de markupplåtelser, för vilka tiden utgått efter
det lagen av den 28 juni 1918 trätt i kraft och icke, då den nya lagen
inkommit på riksdagens bord, ännu varit genom avtal eller i laga ordning
slutligt avvecklade.»

De av Kungl. Maj:t föreslagna övergångsbestämmelserna äro, frånsett Utskottet.
en obetydlig redaktionell förändring, av samma innehåll som motsvarande
stadganden i 1919 års förslag och torde överensstämma med vad i liknande
fall plägar stadgas, ej blott till skyddande av på grund av äldre
lag vunnen rätt, utan även för undvikande av oreda i lagtillämpningen.

I det senare avseendet kan erinras att, med den av herrar Lindhagen och
Winberg föreslagna övergångsbestämmelsen, den nya lagen skulle bli tilllämplig
i fall, då nyttj anderätten upphört två år innan den nu föreslagna
lagen träder i kraft och nyttj anderättshavaren således sannolikt för länge
sedan avflyttat ävensom på ärenden, vilka i det närmaste slutbehandlats
enligt gällande lag. Ehuru en retroaktiv verkan av lagen i vissa fall
skulle vara önskvärd, får utskottet därför hemställa, att motionen i denna
del måtte av riksdagen avslås.

Skrivelseförslag.

Herrar Lindhagen och Winberg hava slutligen i sin motion fram- /
ställt förslag om skrivelser till Kungl. Maj:t beträffande olika med före- och Win-*
varande lagstiftning sammanhängande önskemål. Skrivelseförslagen avseher9s notion.

dels under punkt 3 i motionen, att riksdagen ville hos Kungl. Maj:t
hemställa om skyndsamt förslag till sådant tillägg i lagen, att, då lösningsrätt
avvisats på grund av avsevärd olägenhet för huvudfastigheten,
lägenhetsinnehavaren må kunna i skäliga fall berättigas flytta byggnaderBihang
till riksdagens protokoll 1920. 9 sand. 2 avd. 11 käft. (Nr 18.) ‘3

Utskottet.

18 Andra lagutskottets utlåtande Nr 18.

na till annat för huvudfastigheten tjänligt område, som då i stället får
lösas;

dels under punkt 4 i motionen, att riksdagen ville hos Kungl. Maj:t
begära skyndsamt förslag till sådant tillägg till lagen, att kontraktsbestämmelse,
enligt vilken lägenhetsinnehavares husbyggnader vid upplåtelsetidens
slut tillfalla jordägaren utan lösen, måtte när skäl därtill förefinnes
kunna förklaras ogiltigt samt lägenhetsinnehavaren berättigas att enligt
lagens föreskrifter i övrigt lösa till sig marken med bibehållande av byggnaderna
helst utan annan ersättning för de senare än som kan anses vara
honom beredd genom andra förmåner;

dels under punkt 5 i motionen, att riksdagen ville hos Kungl. Maj:t
begära skyndsamt förslag till tillägg i lagen och åtgärder i övrigt, varigenom
det allmänna såsom talsman för lägenhetsinnehavaren omhändertager
lösningsförfarandet och i övrigt biträder honom, så att lösningsrätten
blir för honom överkomlig;

dels slutligen under punkt 6, att riksdagen ville hos Kungl. Maj:t
anhålla, att underrättelse om ifrågavarande författnings tillvaro samt de
möjligheter och utvägar den erbjuder måtte i orterna på lämpligt sätt
, spridas.

I fråga om motiven för dessa yrkanden hava motionärerna hänvisat
till ovan omförmälda av herr Lindhagen såsom ledamot av jordkommissionen
vid densammas betänkande i ämnet avgivna reservation, återgiven
i kungl. propositionen nr 385 vid 1919 års lagtima riksdag.

Samma yrkanden som de nu föreliggande framfördes av herr Lindhagen
uti en vid 1919 års lagtima riksdag väckt motion. Andra lagutskottet
yttrade då i föreliggande frågor följande:

»Utskottet vill icke bestrida, att beaktansvärda synpunkter kunna
finnas i nämnda yrkanden och vad till stöd för desamma anförts. Det
måste emellertid fasthållas, att förevarande förslag endast innebär en
provisorisk lagstiftning, i det att förslaget utgör en utbrytning från ett lagstiftningsområde,
som i hela sin omfattning är under utredning, hos jordkommissionen.
Det torde vid sådant förhållande icke böra ifrågasättas,
att riksdagen nu skulle begära ytterligare partiella reformer. Ur utredningsarbetets
synpunkt synes det vidare vara utan betydelse, huruvida
riksdagen nu beslutar att i skrivelse peka på enstaka punkter av det
stora arbetsområdet. De önskemål, som framhållits i motionen, torde
med säkerhet bliva framförda jämväl inom kommissionen och i den .män
de finnas berättigade utan riksdagens ingripande därstädes tagna i beaktande
vid utrednings- och lagstiftningsarbetet. Utskottet hemställer av

Andra lagutskottets utlåtande Nr 18. 19

dessa skäl, att riksdagen icke måtte biträda ifrågavarande skrivelseförslag.

I fråga om det under punkt 7 i motionen framförda yrkandet att
det allmänna måtte omhändertaga lösningsförfarandet och i övrigt biträda
lägenhetsinnehavarna, så att lösningsrättens begagnande blir för dem
överkomligt, vill utskottet erinra därom, att för innevarande ävensom för
nästkommande år finnas anvisade belopp av 10,000 kronor för vartdera
året att användas till bestridande efter i kungörelse den 28 juni 1918
bestämda grunder av vissa med inlösen av område enligt förevarande
lagstiftning förenade kostnader, nämligen kostnader för lantmäteriförrättning,
varom i lagen förmäles, för fastställande av inlöst områdes avskiljande
och för löseskillings fördelning, ävensom till ersättning för biträde,
som enligt samma kungörelse lämnas nyttjanderättshavare i ärende angående
lösningsrätt enligt denna lagstiftning.

Beträffande förslaget om åtgärder för spridande av kännedom om
lagens tillvaro synes det utskottet, ehuru kännedomen om lagen lärer
vara ganska allmän, dock vara lämpligt, att exempelvis de enligt nyssnämnda
kungörelse för varje län förordnade personer med åliggande att
biträda nyttjanderättshavare anmodas att utöva viss upplysningsverksamhet
om de möjligheter till förvärvande av egna hem, som genom denna lagstiftning
äro beredda.»

Med åberopande av denna motivering och under erinran att anslag
för de ändamål, varom förmäles i utskottets nu citerade yttrande, av vederbörande
departementschef äskats jämväl för år 1921, hemställer utskottet,
att motionen ej heller i denna del måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen, med avslag å herrar Lindhagens
och Winbergs motion nr 215 i första kammaren samt
herr Karlssons i Nynäshamn in. fl. motion nr 317 i
andra kammaren, måtte bifalla Kungl. Maj:ts proposition.

Stockholm den 2 mars 1920.

På andra lagutskottets vägnar:
AXEL von SNEIDERN.

20

Andra lagutskottets utlåtande Nr 18.

Reservationer:

1) av herrar von Sydow, Bohei''g och Magnusson i Skövde;

2) av herrar Carl E. Svensson, Sandegard, Linder, Magnusson i
Kalmar, Carlsson i Frosterud, Johansson i Sollefteå och Johansson i Vittinge,
vilka ansett

A) herrar Lindhagens och Winbergs motion i förevarande ämne böra,
så vitt angår yrkandet nr 3 och 4 i motionen, enligt därlör åberopade
skäl vinna bifall;

B) herr Karlssons i Nynäshamn in. fl. motion i förevarande ämne
höra på de skäl, som av motionärerna anförts, vinna bifall samt 1, 2 och
5 §§ i förevarande lag erhålla av motionärerna föreslagen lydelse.

Stockholm 1920. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

200922