Andra lagutskottets utlåtande Nr 15.
1
Nr 15.
Ankom till riksdagens kansli den 4 mars 1920 kl. 1 e. m.
Utlåtande i anledning av väckt motion om iakttagande av viss
angiven grundsats vid utredning rörande revision av
gällande bestämmelser om skatteköp.
Närvarande: herrar von Sneidern, von Sydow, Hult®, Carl E. Svensson, Westman, Boberg, Linder,
S. Hansson, Sigfrid®, Magnusson i Kalmar®, Andersson i Knäppinge, Karlsson i Gasabäck®,
Carlsson i Frosterud, Hage, Karlsson i Nynäshamn och Magnusson i Skövde*.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
I en inom första kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion,
nr 154, som behandlats av andra lagutskottet, har herr Wohlin hemställt,
att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
vid den ifrågasatta eller påbörjade utredningen rörande revision av gällande
bestämmelser om skatteköp den grundsatsen måtte följas, att personer,
vilka själva bruka och bebo jordbruksfastighet, måtte erhålla rätt att
enligt förut gällande bestämmelser till skatte lösa av dem under stadgad
åborätt innehavd jordbruksfastighet jämte för jordbrukets bedrivande nödig
hagmark och skogsmark.
Till stöd för berörda hemställan har motionären åberopat en av
honom jämte herrar Ivar Pettersson och Olsson i Kullenbergstorp avgiven
reservation mot första särskilda utskottets vid 1919 års urtima riksdag
utlåtande nr 4 i anledning av Kungl. Maj:ts till nämnda riksdag avlåtna
proposition nr 11 angående förbud tillsvidare i vissa fall av skatteköp.
Särskilda utskottets utlåtande var av följande lydelse:
»På de skäl, som chefen för finansdepartementet till ovannämnda,
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 9 sand. 2 avd. 10 käft. (Nr 15—17.) 1
2 Andra lagutskottets utlåtande Nr 15.
i propositionen åberopade statsrådsprotokoll anfört, finner utskottet angeläget,
att en allmän revision av bestämmelserna angående skatteköp kommer
till stånd. Syftet bör härvid enligt utskottets mening vara i första
hand att, sedan de rättsförhållanden, som beröras av dessa bestämmelser,
blivit utredda, på grundval härav ett förslag uppgöres, varigenom ordning
och reda införes i hithörande, för närvarande bristfälligt reglerade
förhållanden. Särskilt vill utskottet framhålla önskvärdheten av att vid
utarbetandet av ett sådant förslag tages under omprövning, huruvida
icke åboar, vilka själva bruka sin jord, eller med dem likställda kunna
bibehållas vid lämpligt anordnad lösningsrätt till inägojord samt att jämväl
tillses, att deras husbehov av skog kan tillgodoses.
Vidare delar utskottet departementschefens uppfattning därom, att,
i avbidan på utredningens resultat, ett provisoriskt förbud av skatteköp
måste meddelas, om icke utredningens resultat skall äventyras. Inom
utskottet har ifrågasatts, huruvida icke sådant undantag från förbudet
borde stadgas, varigenom åt Kungl. Maj:t inrymdes befogenhet att i
särskilda fall bereda möjlighet till skatteköp för åboar, som själva bruka
sin jord. Utskottet bär emellertid ansett ett sådant föregripande av den
avsedda utredningen, som en dylik anordning skulle i sin man innebära,
icke vara påkallad, då förbudet är provisoriskt och avsett att gälla endast
under tiden för utredningen.
Då utskottet följaktligen går att tillstyrka bifall till den föreliggande
propositionen, vill utskottet med avseende a den förestående utredningen,
under erinran om de viktiga enskilda intressen, som av hithörande
bestämmelser beröras, uttala den förhoppningen, att utredningen
måtte bedrivas med all den skyndsamhet som förhållandena medgiva.
I anslutning till vad föredragande departementschefen anfört vill
utskottet erinra, att den föreliggande propositionen icke har avseende å
skatteomföring av krononybyggen i de norrländska länen, som alltså bör
fortfarande få äga rum enligt gällande bestämmelser. Under åberopande
av vad sålunda anförts får utskottet hemställa, att riksdagen måtte, med
bifall Kungl. Maj:ts förevarande proposition, besluta, att, i avbidan på
utredning och förslag rörande revision av gällande bestämmelser om skatteköp,
tillsvidare och intill dess annorlunda kan varda beslutat, skatteköp i
andra fall, än såvitt angår de Halländska kyrkornas hemman, Danviks
hospitals hemman, Visingö skolegodshemman samt rekognitionsskogs- och
därmed likställda hemman, icke skall äga rum.»
Vad utskottet sålunda hemställt blev av riksdagen bifallet.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 15. 3
I reservationen anförde herr Wohlin och hans medreservanter följande:
»Gällande
författningar om skatteköp äga visserligen icke karaktär
av civilrättsligt bindande avtal mellan kronan och vederbörande åboar
och konstituera än mindre någon i grundlag befästad rätt till sådana köp.
Rätten att till skatte lösa under stadgad åborätt innehavda kronohemman
och kronolägenheter har emellertid sedan tvåhundra år tillbaka av
bondeallmogen betraktats som en av dess största förmåner, varom bland
annat vittnar, att densamma i samband med 1789 års förenings- och
säkerhetsakt fick privilegienatur.
Frånsett de jordbrukspolitiska synpunkterna, som beträftande de
jordbruksfastigheter, vilka ännu kunna till skatte lösas, alltjämt i våra
dagar äga någon betydelse, tala sålunda synnerligen starka billighetsskäl
för att åboar, som bruka sådana fastigheter, bibehållas vid samma rätt
som tiotusentals av med dem likställda åboar åtnjutit i förfluten tid.
Dessa billighetsskäl äro så mycket mera vägande, som dels lagfart och
därefter understundom jämväl inteckning beträffande ifrågakommandc
fastigheter icke sällan, med förbiseende av krononaturen, beviljats och
dels uraktlåtenheten att göra ansökan om skatteköp ofta berott på att
åboarna förvärvat sin rätt genom arv och icke kommit sig för att göra
ansökan om skatteköp.
Enligt vår uppfattning vinnas icke genom ett bifall till utskottsmajoritetens
förslag tillfredsställande garantier för att billighetssynpunkterna
i fråga bliva vederbörligen beaktade. Den utredning rörande revision
av gällande bestämmelser om skatteköp, som av utskottsmajoriteten
förutsättes, skulle nämligen, förutom utredningar av ifrågakommande kronofastigheters
läge och arealer av särskilda ägoslag, de sittande åboarnas
författningsenliga rätt till fastigheter m. m., jämväl omfatta, huruvida
de enskildes lösningsrätt bör i nuvarande eller reviderad form fortbestå
eller ersättas med andra regler för rättsförhållandets ordnande. Då utskottet
framhåller »önskvärdheten» av att vid utarbetandet av förslag i
ämnet »tages under omprövning, huruvida icke åboar, vilka själva bruka
sin jord, eller med dem likställda kunna bibehållas vid lämpligt anordnad
lösningsrätt till inägojord», så lämnas härmed öppet, om skattemannarätten
bör fortbestå eller utbytas mot helt andra upplåtelseformer, såsom
t. ex. tryggad besittningsrätt i eu eller annan form. Vi anse emellertid
obilligt, att det lilla antalet ännu återstående jordbrukare av nu omberört
slag göres till föremål för experiment med sådana nya upplåtelseformer.
Riksdagen borde fastmera, enligt vårt förmenande, i den mån åboarna
Utekottet.
4 Andra lagutskottets utlåtande Nr 15.
själva braka fastigheterna samt fråga är om inrösningsjord och för jordbrukets
bestånd nödig skogs- och hagmark, uttryckligen hava uttalat, att
sådana åboar böra bibehållas vid deras nuvarande rätt.
Däremot synes det oss vara riktigt, att möjligheten till sådana missbruk
av skatteköpsrätten omedelbart undanröjes, som äro den egentliga
anledningen till den kungl. propositionen och som bestå i att personer
kunna mot ringa skatteköpsskilling under äganderätt förvärva skogsområden,
vilka hava ett betydande värde och vilka ej äro för något jordbruks vidmakthållande
nödvändiga. För att dylika missbruk må kunna förebyggas,
erfordras, såsom Kungl. Maj:t föreslagit, en revision av gällande bestämmelser
om skatteköp ävensom ett av statsmakterna fattat beslut om att,
i avbidan på resultatet av denna revision, skatteköp i andra än i vissa angivna
fall icke skall äga rum.
En viss begränsning i tiden av den föreslagna suspensionen synes
oss emellertid skäligen böra göras.
Ehuru vi helst önskat, att riksdagen hade gjort ett uttalande i ovan
angiven riktning, få vi, då förslag härom torde möta formella hinder, inskränka
oss till att såsom vår mening uttala, att oavsett de förändrade
stadganden i det nu omberörda ämnet, som i övrigt kunna befinnas erforderliga,
kronoåboar, med undantag av bolag eller föreningar, vilka enligt
nuvarande bestämmelser äro berättigade till skatteköp, böra bibehållas vid
rätten att, i huvudsak enligt nu gällande grunder, till skatte lösa av
åborna i fråga eller deras närmaste skyldeman brukad inrösningsjord
ävensom skogs- eller hagmark, som kan befinnas för deras jordbruks vidmakthållande
nödig.
Med åberopande av den förestående motiveringen få vi hemställa,
att riksdagen måtte bifalla Kungl. Maj:ts förevarande proposition med den
inskränkning, att suspensionen allenast måtte gälla intill den 1 maj 1921.»
Av ovanstående redogörelse framgår, att mellan utskottsmajoriteten
och reservanterna i första särskilda utskottet vid 1919 års urtima riksdag
en meningsskiljaktighet förelegat i så måtto, att majoriteten ansåg olämpligt
att från början binda utredningen vid bestämda direktiv av föreslagen eller
annan art, medan minoriteten förordade ett sådant direktiv. Riksdagen
delade majoritetens uppfattning, vilken även andra lagutskottet nu omfattar.
Utskottet har dessutom inhämtat, att vid förarbetena till den begärda
utredningen särskild uppmärksamhet har ägnats den särställning, som
enligt riksdagens uttalade önskan bör tillkomma åboar, som själva bruka
sin jord, eller med dem likställda.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 15. 5
Utskottet får således hemställa,
att förevarande motion icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.
Stockholm den 2 mars 1920.
På andra lagutskottets vägnar:
AXEL von SNEIDERN.
Reservation
av herr Westman, som anfört följande:
»Den föreliggande motionen avser att till riksdagens prövning framföra
en mening, som vid föregående års urtima riksdag uttalades i en till
första särskilda utskottets utlåtande nr 4 fogad reservation, ehuru reservanterna
av formella skäl voro förhindrade att framlägga densamma i
form av ett yrkande.
Det beslut, som vid senaste urtima riksdag fattades därom, att, i
avbidan på utredning och förslag rörande revision av gällande bestämmelser
om skatteköp, tillsvidare skatteköp icke skola äga rum, förutom i vissa
lokalt angivna fall, avsåg att göra slut på vissa missbruk av skatteköpsrätten.
Till sådana missbruk kan emellertid icke anses höra, att personer,
vilka själva bruka och bebo jordbruksfastighet, enligt förut gällande bestämmelser,
till skatte lösa av dem under stadgad åborätt innehavd jordbruksfastighet
jämte för jordbrukets bedrivande nödig hagmark och skogsmark.
Aven för sådana personer har emellertid skatteköpsrätten tillsvidare
upphävts, och vid den beslutade utredningen skall i fråga om dem tagas
under omprövning, huruvida den för dem förut gällande rätten att förvärva
äganderätt skall ersättas med en rätt att i stället erhålla en rätt
av svagare innehåll, en besittningsrätt.
Då enligt min mening anledning icke förefinnes att sätta dessa åboar
i ett sämre läge än förut eller ens hålla dem i ett tillstånd av ovisshet,
har jag ansett mig böra inom utskottet yrka, att utskottets hemställan
måtte erhålla följande lydelse:
Andra lagutskottets utlåtande Nr 15.
att riksdagen med bifall till hr Wohlins i första
kammaren väckta motion nr 154 måtte besluta att i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att vid den ifrågasatta
eller påbörjade utredningen rörande revision av
gällande bestämmelser om skatteköp den grundsatsen
måtte följas, att personer, vilka själva bruka och bebo
jordbruksfastighet, måtte erhålla rätt att enligt förut
gällande bestämmelser till skatte lösa av dem under
stadgad åborätt innehavd jordbruksfastighet jämte för
jordbrukets bedrivande nödig hagmark och skogsmark.»