6
Andra lagutskottets utlåtande Nr lä.
Nr 12.
Ankom till riksdagens kansli den 19 februari 1920 kl. 12 m.
Utlåtande i anledning av väckt motion om ändrad lydelse
av 43 § 2 stycket i lagen den 14 juni 1918 om fattigvården.
Närvarande: herrar von Sneidern, von Sydow, Alfred Petrén, Carl E. Svensson,
von Koch, S. Hansson, Frändén*, Tjällgren*, Magnusson i
Kalmar, Karlsson i Gasabäck, Carlsson i Frosterud, Nilsson i
Vibberbo*, Karlsson i Nynäshamn*, Magnusson i Skövde, Johansson
i Vittinge.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion,
nr 123, vilken behandlats av andra lagutskottet, hava herrar Lindman
med flere hemställt, att riksdagen ville för sin del besluta, att 43 § 2
stycket i lagen den 14 juni 1918 om fattigvården måtte erhålla följande
ändrade lydelse:
»I allt — — — — fattigvården. Till fattig vårdskonsulent utses
man eller kvinna, som genom föregående verksamhet i fattigvårdens tjänst
samt ådagalagda kunskaper om fattigvårdens anordnande i skilda delar av
landet visat sig därtill särskilt skickad. Instruktion — — —---
— — — — Konungen.»
Angående motiven för berörda hemställan tillåter sig utskottet hänvisa
till motionen.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 12. 7
Vid föredragning av kungl. propositionen nr 168 till 1918 års lagtima
riksdag angående anslag till anordnande av statsinspektion över fattigvården
med mera anförde föredragande departementschefen beträffande fattigvårdskonsulenterna
följande:
»Några bestämda yttre kompetensvillkor synas icke böra uppställas.
Kungl. Maj:ts val bör sålunda ej bindas genom fordringar på avlagd
examen, genomgången utbildning eller tidigare verksamhet. Klart är
dock, att för framgångsrikt fullgörande av en konsulents krävande uppgifter
en ingående praktisk erfarenhet om fattigvård är en grundförutsättning,
vare sig att denna erfarenhet vunnits under anställning i den
offentliga fattigvårdens tjänst, under sysslande med frivillig understödsverksamhet,
såsom konsulent hos enskild förening eller på annat dylikt
sätt. Kunskaper om gällande författningar måste naturligen konsulenten
äga, likaledes torde ett visst mått av allmänbildning utgöra eu förutsättning
för att konsulenten skall kunna behörigen hävda sin ställning
i förhållande till de kommunala myndigheterna och därjämte såväl på
tillfredsställande sätt tillgodogöra sig och i berättelser sammanfatta erfarenheterna
av sin verksamhet som draga nytta av de anvisningar och
den litteratur, som fattigvårdsinspektören kan ställa till hans förfogande.
De viktigaste förutsättningarna för att konsulenten skall kunna väl fullgöra
sin uppgift äro naturligen av mera personlig art. I detta hänseende
kan tillämpas vad statsrådet Fridtjuv Berg beträffande folkskoleinspektörerna
yttrade till statsrådsprotokollet vid framläggandet av förslaget
till omreglering av folkskoleinspektionen. lian anförde: ''Av en
folkskoleinspektör måste krävas icke blott grundlig insikt i de mångahanda
spörsmål, vilkas lösning kan komma att påkalla hans medverkan,
utan också och framför allt den välvilliga rättrådighet, den lugna opartiskhet
och den personliga auktoritet, som kunna tillvinna honom såväl
skolstyrelsernas som lärarpersonalens aktning och förtroende. Det kräves
av honom det sunda omdöme och den människokännedom, som
sätta honom i stånd att framgångsrikt förhandla med menigheter och
enskilda. Och av honom måste tillika fordras den besinning och den
sega ihärdighet, som göra det möjligt att med lumpor undanröja svårigheter
och fullfölja föresätta mål. Men allt detta är egenskaper, som
icke genom något särskilt slag av utbildning kunna förvärvas och ej
heller genom något slag av examensintyg styrkas. Det skulle under
sådana förhållanden vara synnerligen olämpligt att genom uppställande
av formella kompetensvillkor av ett eller annat slag snävt begränsa an
-
Utskottet.
§ Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.
talet av dem, bland vilka lämpliga innehavare av inspektörsbefattningarna
kunna sökas’.»
Nämnda proposition, som behandlades av andra särskilda utskottet
blev utan anmärkning av utskottet tillstyrkt samt av riksdagen bifallen.
Utskottet anser, att de synpunkter, som kommit till uttryck i departementschefens
härovan citerade, av riksdagen godkända uttalande, äro riktiga
och tillfredsställande som ledning för Ivungl. Maj:t vid utseende av
konsulenter. En närmare precisering av kompetensvillkoren för konsulenter
i av motionären tänkt eller annan riktning ställer sig för närvarande
så mycket svårare, som fattigvårdskonsulentverksamheten ännu kan anses
befinna sig på försöksstadiet och ej hava fått sitt slutliga arbetsområde
fullt begränsat. Så är att märka, att, enligt den av Kung! Maj:t den
25 april 1919 utfärdade instruktionen för statens fattigvårdskonsulenter,
konsulent har, förutom att fullgöra åliggande, avseende den egentliga fattigvården,
jämväl att, i den mån hans tid sådant medgiver, med råd och
upplysningar tillhandagå såväl barnavårdsnämnderna inom distriktet beträffande
förpliktelser, som ålagts desamma genom lagen om barn utom
äktenskap, som ock nykterhetsnämnderna inom distriktet ifråga om deras
åligganden enligt lagen om behandling av alkoholister. Och lagstiftningen
om den offentliga barnavården är för närvarande föremål för revision, varur
kan antagas framgå förslag till en lagstiftning, som ökar samhällets
kontroll över barnavården med antagligen vidgade uppgifter för fattigvårdskonsulenterna
utöver den egentliga fattigvårdens område. Under
sådana förhållanden är så mycket mindre skäl att nu företaga en sådan
lagändring, som motionären föreslår, varigenom fattigvårdskonsulentens
kompetens ensidigt skulle komma att bedömas efter hans praktiska erfarenhet
på ett, om än hans huvudsakliga, verksamhetsområde.
På grund härav får utskottet hemställa,
att förevarande motion icke måtte till riksdagens
åtgärd föranleda.
Stockholm den 17 februari 1920.
På andra lagutskottets vägnar:
AXEL VON SNEIDERN.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.
Reservationer:
9
l:o) av herr Magnusson i Kalmar;
2:o) av herr von Sydoiv, som anfört: »Utskottet har undvikit att
yttra sig om det särskilda fall, som omförmäles i motionen och där åberopas
som grund för den ifrågasatta lagändringen. Lika litet som utskottet
vill jag gå in på frågan, om den person, som blev utnämnd, bland de
sökande hade de största förutsättningarna att rätt sköta den ifrågavarande
befattningen. Jag vill alltså medgiva, att det kan synas mindre
lämpligt att i själva lagtexten intaga några kompetensfordringar för erhållande
av fattigvardskonsulentbefattning. Men jag bär icke kunnat undgå
att finna det anmärkningsvärt, att, ehuru vid antagande av lagen om
fattigvården från regeringshåll uttryckligen betonades att en ingående praktisk
erfarenhet om fattigvård och kunskap om gällande författningar vore
förutsättningar för ett framgångsrikt fullgörande av eu fattigvårdskon sulents
uppgifter, icke någon bestämmelse i sådant hänseende intagits i den
instruktion, som Kungl. Maj :t utfärdat för fattigvårdskonsulenterna. Annars
synes det vara regel att dylika kompetensfordringar intagas i tjänsteinstruktionerna.
Genom denna underlåtenhet har en möjlighet lämnats öppen
att välja konsulent utom den krets, varinom riksdagen ansett att han bör
sökas. Jag anser därför att utskottet i anledning av motionen bort föreslå
riksdagen
att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa, att i
instruktionen för fattigvårdskonsulenterna måtte som
kompetensfordringar för konsulent stadgas, att han skall
äga ingående praktisk erfarenhet om fattigvård och
kunskaper om gällande författningar rörande fattigvården.
»
3:o) av herr Magnusson i Skövde, som yttrat: »Även om man
ställer sig tveksam till frågan, huruvida det särskilda fall, som torde
ha föranlett motionen, utgör tillräckligt motiv för en lagändring, torde
det å andra sidan knappast vara riktigt eller ens möjligt att, som
utskottet här försökt, ställa sig fullständigt neutral i antydda utnämningsfråga.
Utan att på något sätt ingå på bedömande av de rent
personliga egenskaperna hos de personer, som närmast berördes av ut
Bihang
till riksdagens protokoll 1920. 9 samt. 2 avd. 7 käft. (Nr 11 — 12.)
2
10
Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.
nämningen, är det befogat erinra därom, att vid denna utnämning uppenbarligen
icke tagits nödig hänsyn till den uppfattning, som dåvarande
departementschefen i sitt yttrande till Kungl. Maj:ts proposition nr 168
år 1918 gav uttryck, nämligen att det är »klart att för framgångsrikt
utövande av en konsulents krävande uppgifter en ingående praktisk erfarenhet
om fattigvård är en grundförutsättning». Denna »grundförutsättning»
har dock vid ifrågavarande utnämning uppenbarligen blivit i hög
grad åsidosatt, då den utnämnde i motsats till medsökande veterligen icke
hade någon som helst praktisk erfarenhet i fattigvård, icke ens den, som
kan ha vunnits genom ledamotskap i kommunala nämnder och styrelser.
För fattigvårdens utveckling mot att i allt större mått fylla sin uppgift
att verkligen vårda, kräves, kanske mer än på de flesta andra områden,
att den i sin tjänst som fattig vårdsföreståndare kan vinna och behålla
verkligt lämpliga personer. Ett grundvillkor härför synes mig vara, att
föreståndarnas ekonomiska och sociala ställning är god och att någon möjlighet
till befordran förefinnes. Men genom att lämna en utnämning, som
den här berörda, alldeles opåtalad, måste fattigvårdsföreståndarna erhålla
den uppfattningen, att flerårigt och förtjänstfullt direkt fattigvårdsarbete
icke synes utgöra någon merit för befordran till fattigvårdslconsulent.
Det synes mig alltså, att utskottet bort i sin motivering inrymma
ett uttalande, att vid utnämning av fattigvårdskonsulenter bestämt företräde
bör, under för övrigt lika förhållanden, givas åt person, som äger
praktisk erfarenhet i fattigvårdsarbete.»
STOCKHOLM 1920. STOCKHOLMS BOKINDUSTRI A.-B. BOKTRYCKERI.