Första lagutskottets utlåtande Nr 7.

1

Nr 7.

Ankom til] riksdagens kansli den 17 februari 1920 kl. 2 e. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående omarbetning i visst syfte av strafflagens
bestämmelser rörande ämbetsmännens rättsliga ställning
och företrädesrättigheter.

Närvarande: herrar Pettersson i Södertälje, Åkerman, Klefbeek, Rogberg, greve
Spens, Reuterskiöld*), J. P. Johansson, Berglund*), Lindqvist i Kosta*), Lindley,
Hederstierna*), Engberg, Leo, Svensson i Betingetorp och Johanson i Gäre*).

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion
nr 247, vilken behandlats av första lagutskottet, har herr Molin i Dornbäcksmark
hemställt, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla, att Kungl. Maj:t i samband med den pågående allmänna revisionen
av strafflagen ville låta verkställa sådan omarbetning i strafflagens
bestämmelser rörande ämbetsmännens rättsliga ställning och företrädesrättigheter,
att allmänhetens rätt till saklig och lojal kritik icke
äventyrades av straffpåföljder.

Beträffande motiveringen för ifrågavarande hemställan får utskottet
hänvisa till motionen.

Den föreliggande motionen överensstämmer med den av samma
motionär vid 1919 års lagtima riksdag väckta motionen nr 236 i andra
kammaren, vilken av första lagutskottet (utlåtande nr 12) enhälligt avstyrktes
med följande motivering:

Bihang till riksdagens protokoll 1920. it samt. 1 avd. 5 höft. (Nr 7.) 1

2 Första lagutskottets utlåtande Nr 7.

)>l)e bestämmelser, enligt vilka statens ämbetsmän skola dömas
för brott under ämbetets utövning, återfinnas i strafflagens 25 kapitel,
som upptager’ dels brott, vilka till sitt innehall närmare beskrivits och
bestämts, dels ock brott, som till sitt innehåll äro mera obestämda, såsom
vårdslöshet, försummelse, oförstånd och oskicklighet i ämbetet.
Sistnämnda grupp av ämbetsbrott hava genom den vaga brottsbestämningen
erhållit en särställning bland de brott, som i strafflagen omförmälas.
Långt ifrån att intaga en privilegierad ställning äro ämbetsmännen
således i utövningen av sin verksamhet föremål för ett mera
omfattande straffhot än en enskild person. Detta förhållande har givetvis
betingats av statens intresse, att de statsuppgifter, som tilldelats
ämbetsmännen, icke äventyras genom försummelse eller oförstånd vid
ämbetets utövande.

År det sålunda ett allmänt intresse, att statsmaktens funktioner på
tillfredsställande sätt fullgöras, så är det också ett allmänt intresse, att
statens auktoritet icke nedsättes därigenom, att ämbetsmännen utan ansvarspåföljd
för vederbörande kunna göras till föremal för uttalanden,
vari de utan fog beskyllas för förfarande, som för dem innefattar brott.
Därför hava till ämbetsmännens skydd mot kränkning i och för deras
ämbeten i 10 kapitlet strafflagen givits särskilda straffbestämmelser,
vilka dock i fråga om straffens storlek endast obetydligt överskrida, vad
som i sådant avseende gäller beträffande straffbestämmelserna för ärekränkning
mot enskild person.

I vissa fäll står det den enskilde, om det förfärande, han vill påtala,
drabbat honom själv eller han därav lidit skada, fritt att själv
väcka åtal för tjänstefel. Givetvis kan i så fäll den åtalade, lika litet
som vilken tilltalad som helst, vara betagen rätten att, om han anser
åtalet sakna fog, väcka rekonventionstalan; och om åtalet icke blott
ogillas, utan domstolen yttermera finner detsamma helt obefogat, riskerar
alltså käranden straff.

För varje fall står det emellertid den enskilde — vare sig han
anser sig själv hava blivit kränkt eller eljest menar en tjänstemans förhållande
vara olagligt och straffvärt — den utvägen öppen att hänvända
sig till en av riksdagens ombudsmän eller till justitiekanslern med en
anmälan. I regeln är det ock denna möjlighet, som kommer till användning.
Atnöjer sig den anmälande härvid med att underställa lagligheten
av den påtalade åtgärden eller underlåtenheten ombudsmannens
eller kanslerns eget beprövande, avhåller han sig från smädliga uttryck
och förhastar han sig ej heller med grundlösa eller i allt fall alldeles
obevisliga uppgifter om faktiska förhållanden — kanske fotade på lösa

Första lagutskottets utlåtande Nr 7. 3

hörsägner — så behöver han icke befara efterräkningar för egen del.
Å andra sidan har hans anmälan likvisst haft fullt ut så god verkan,
som om häftiga ord brukats eller bestämt påstående om brottslighet
framställts.

I ena som andra fallet verkställer ombudsmannen eller kanslern
en prövning, huruvida det förfarande, varom fråga är, kan anses vara
av sådan beskaffenhet, att åtal påkallas. Att emellertid denna prövning
ingalunda i regel leder till att, såsom motionären förmenar, endast
»ytterst graverande saker» bliva åtalade, framgår för ombudsmännens
vidkommande av deras till varje års riksdag avgivna ämbetsberättelser,
varav inhämtas, att även relativt obetydliga fel från ämbetsmännens
sida kunna föranleda, att de ställas under åtal och fällas till ansvar.

Härjämte står den enskilde alltid till buds den utvägen att till
vederbörande ämbetsmans överordnade ingiva en anmälan om vad som
förelupit och påkalla de åtgärder, som i anledning därav kunna föranledas.
Icke heller genom en sådan anmälan, därest densamma hålles
sakligt och innehåller vederhäftiga uppgifter, riskerar anmälaren att
bliva fälld för ärekränkning av ämbetsmannen i och för hans ämbete.

Utskottet finner det icke av erfarenheten bestyrkt, att det nuvarande
skyddet för ämbetsmännen i deras ämbetsutövning verkar hindrande
vare sig för tillämpandet av de straffbestämmelser, som för ämbetsmännens
vidkommande stadgats, eller för en saklig eller lojal kritik av
ämbetsmännen i och för deras ämbeten, och får därför hemställa, att
ifrågavarande motion icke må till någon riksdagens åtgärd föranleda.»

Motionen blev av båda kamrarna avslagen.

I den nu förevarande motionen inskränker sig motionären huvudsakligen
till att åberopa den till stöd för hans föregående hemställan
anförda motivering samt vad vid frågans förra behandling i riksdagen
förekommit. Då några nya omständigheter ej därefter tillkommit, saknar
utskottet anledning att yttra sig över den nu föreliggande motionen i
vidare män än att utskottet hänvisar till sitt vid 1919 års lagtima riksdag
avgivna, här ovan intagna utlåtande, vari de av motionären framförda
påståendena på ett ingående och uttömmande sätt bemötas.

Utskottet anser dock några i motionen lämnade oriktiga uppgifter
vara av beskaffenhet att ej böra av utskottet lämnas obemötta. Motionären
påstår sålunda, att bestämmelserna angående vårdslöshet, försummelse,
oförstånd och oskicklighet från ämbetsmännens sida — d. v. s. stadgandet
i 25 kap. 17 § strafflagen — praktiskt taget upphört att gälla.
Utskottet vill i anledning av berörda påstående framlägga eu del upp -

4 Första lagutskottets utlåtande Nr 7.

gifter, som av statistiska centralbyrån hållits utskottet tillhanda, angående
lör brott enligt 2o kap. strafflagen sakfällda personer under 1913—1915
(statistiken för åren därefter är ännu ej bearbetad). Av nämnda uppgifter
framgår, att straff jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen ådömts följande
antal ämbets- och tjänstemän, nämligen: år 1913 39 stycken av inalles
65 sakfällda, år 1914 76 stycken av 93 sakfällda och år 1915 68 stycken
av 91 sakfällda. De jämlikt berörda lagrum dömda utgöra således i
medeltal över 73 procent av hela antalet under nämnda år jämlikt 25
kap. strafflagen sakfällda personer.

Vad angår motionärens uppgift, att ämbetsfelen — enligt vad
statistiken utvisar — i allmänhet bestraffas med allenast 25 kronors
böter, vill utskottet till en början anmärka, att berörda uppgift uppenbarligen
innebär en viss överdrift, då ju, såsom av justitieombudsmannens
och militieombudsmannens årsberättelser framgår, tjänstemän jämlikt
25 kap. 17 § i vissa fall dömts till böter till belopp av 100—500 kronor,
eller till längre eller kortare tids suspension. Under de senaste åren
har även inträffat, att tjänsteman jämlikt 25 kap. 17 § dömts till avsättning.

Vidare må i detta avseende erinras, att i de fall, då straffet sättes
till allenast 2o kronor eller därunder, fråga i allmänhet är om ganska
obetydliga förseelser, vartill även eu nitisk och samvetsgrann tjänsteman
understundom, exempelvis till följd av strängt hopade göromål, kan
göra sig skyldig.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att ifrågavarande motion icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 17 februari 1920.

På första lagutskottets vägnar:

JAKOB PETTERSSON.

Reservation:

av herr Engberg mot motiveringen.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1920.