1
Första lagutskottets utlåtande Nr ö.
Nr
Ankom till riksdagens kansli den 10 februari 1920 kl. 4 e. m.
Utlåtande i anledning av väckt motion, om skrivelse till Kung!.
Maj:t angående lagstiftning om skyldighet för den, som
med begagnande av sin ekonomiskt eller socialt överlägsna
ställning medvetet tredskas att i rätt tid fullgöra sina
förpliktelser, att till den berättigade utgiva ett effektivt
skadestånd.
Närvarande: herrar Pettersson i Södertälje, Åkerman, '' Klefbeck, Alesanderson,
greve Spens, Edvard Larson, Reuterskiöld, Berglund, Rutqvist*, Lindqvist
i Kosta, Lindley*, Hederstierna, Engberg*, Leo, Svensson i Betingetorp*
och Johanson i Gäre.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion,
nr 79, vilken behandlats av första lagutskottet, har herr Torgen anhållit,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om utredning
angående lagstiftning om skyldighet för den, som med begagnande av sin
ekonomiskt eller socialt överlägsna ställning medvetet tredskas att i rätt tid
fullgöra sina förpliktelser, att till den berättigade utgiva ett effektivt
skadestånd.
Beträffande motionärens motivering för sin ifrågavarande hemställan
får utskottet hänvisa till motionen.
Mot missbruk av ekonomisk övermakt sökte man i äldre tid huvudsakligen
inskrida genom förbud att, vid försträckning taga ränta utöver
viss höjd. överträdelse härav betecknades som ocker och medförde i allBihang
till riksdagens protokoll 1920. 9 samt. 1 avd. 4 höft. (Nr ö—6.) 1
2 Första lagutskottets utlåtande Nr o.
mänhet både kriminellt ansvar och förverkande av den utfästa räntan.
Sedan i mitten på förra århundradet räntan i stort sett frigivits, utbildades
ett nytt ockerbegrepp, enligt vilket ocker karaktäriserades såsom ett förfarande,
varigenom någon begagnar sig av medkontrahentcns brydsamma
ställning till att förskaffa sig oskälig vinst på hans bekostnad. Med svensk
lagstiftning införlivades det moderna ockerbegreppet genom lagen den 14
juni 1901, vilken emellertid gäller allenast s. k. kreditocker.
Genom lagen den 11 juni 1915 om avtal in. in. infördes flera bestämmelser
avseende skydd mot missbruk av ekonomisk övermakt. Enligt
31 § stadgas sålunda, att, om någon begagnat sig av annans trångmål,
oförstånd, lättsinne eller beroende ställning i förhållande till honom till
att taga eller betinga sig förmåner, vilka stå i uppenbart missförhållande
till det vederlag, som må hava blivit erlagt eller utfäst, eller för vilka
något vederlag icke skall utgå, rättshandling, som sålunda tillkommit, icke
skall vara gällande mot den förfördelade. Detta lagrum likställer alltså
sakocker och kreditocker. Enligt 36 § förenämnda lag kan utfäst vite
nedsättas, om dess utkrävande tinnes vara uppenbart obilligt; och i 37 §
samma lag stadgas, att, om någon, för den händelse att av honom ingånget
avtal skulle komma att hävas på grund av underlätet fullgörande
från hans sida, förbundit sig att utan hinder av avtalets hävande er lägga
vad han utfäst eller låta den andre behålla vad erlagt blivit, vad i berörda
36 § stadgats om vite skall äga motsvarande tillämpning. Genom stadgandet
i 37 § andra stycket vidmakthålles dessutom den hos oss av gammalt
gällande regeln, att förbehåll därom, att en pant eller annan säkerhet förverkas
till innehavaren genom underlåtenhet att uppfylla den förpliktelse,
för vilken säkerheten blivit ställd, är ogiltigt. Syftet med lagen den 11
juni 1915 om avbetalningsköp var också att bereda köpare på avbetalning
skydd mot obilliga villkor från den ekonomiskt övermäktige säljarens sida.
Bestämmelser av nu omförmält slag infördes vidare, såsom i motionen
framhalles, i flere författningar tillhörande den s. k. kristidslagstiftningen.
Samtliga förenämnda bestämmelser hava avseende på omständigheterna
vid ett avtals ingående. De innebära en inskränkning i avtalsfriheten
och åsyfta att bereda ena kontrahenten skydd mot för honom obilliga
villkor, som han på grund av sin i förhållande till medkontrahenten
ekonomiskt underlägsna ställning nödgats vid avtalets slutande underkasta
sig.
I förevarande motion framhålles, att behov av ett motsvarande ingripande
från statens sida synes påkallat även gentemot dem, som med
begagnande av sin ekonomiskt eller socialt överlägsna ställning tredskas i
fullgörandet av sina på avtal grundade förpliktelser, och motionären före
-
Första lagutskottets utlåtande Nr 6. 3
slår, att den tredskande måtte åläggas att till medkontrahenten utgiva ett
effektivt skadestånd med exempelvis fyra gånger det belopp den tredskande
underlåtit att i rätt tid erlägga. Att behov av en sådan rättsprincip
förefinnes, skulle enligt motionärens förmenande framgå av de många klagomål,
som framförts"över de stora bolagens uppträdande gentemot skogsförsäljare
och timmerdrivare i en ekonomiskt svag ställning. Motionären
anför i sådant hänseende, att bolagen vid inköp av timmer, då, såsom i
allmänhet är fallet, någon viss dag för likvid ej bestämts, ofta underlåta
att erlägga likvid vid ''mottagandet av timret samt självrådigt uppskjuta
densamma till lång tid, ofta ända till ett halvt år efter mottagandet, Motsvarande
missförhållanden skulle enligt motionären jämväl förekomma i fråga
om likvid för utfört arbetsbeting med utdrivning av timmer. Till följd härav
icke blott tillfogas säljare och utdrivare ränteförlust, utan hava de även i
flere fall, i brist på kontanta tillgångar, råkat på obestånd. Att genom
rättegång förmå bolagen att fullgöra sina skyldigheter vore till ingen nytta,
enär bolagen i dylikt fall aldrig erlade betalning, förrän dom av högsta
instans förelåge. Då betalningen därigenom än mer fördröjdes, vore det
för säljarna förenat med mindre olägenheter att ett halvt eller ett helt
är för sent mottaga likvid än att avvakta den slutliga utgången av mot
bolagen förda rättegångar.
Mot införandet i vårt rättssystem av eu princip, sådan den av motionären
föreslagna, möta enligt utskottets mening stora betänkligheter. Med
här ovan omförmälda, på flera ställen i lagen uttalade princip har, såsom
förut nämnts, avsetts att vid ett avtals ingående skydda ena kontrahenten
mot att nödgas acceptera obilliga villkor från en ekonomiskt övermäktig
mcdkontrahents sida, Det har ansetts riktigt och rättvist, att i den mån
en obegränsad avtalsfrihet givit anledning till missbruk i något hänseende,
lagstiftaren borde inskrida däremot genom inskränkningar i nämnda frihet.
Helt annorlunda ställer sig förhållandet i de av motionären påtalade fallen.
Där har ett avtal utan någon obehörig påverkan kommit till stånd;
parternas rättsliga position har genom avtalet reglerats. Undandrager
sig sedermera den ekonomiskt överlägsne parten att fullgöra sina förpliktelser,
synes detta icke böra föranleda därtill, att han ådörnes ett på förhand
i lagen bestämt vite, om vars skälighet i det förevarande fallet
ingen visshet förefinnes. Att å ena sidan i lagen, på sätt som skett,
stadga förbud mot utkrävande av obilliga viten, och å andra sidan införa
vitesbestämmelser, vilkas utkrävande i många fall måste Vdiva obilligt,
låter sig uppenbarligen ej göra. Skyddet mot den, som undandrager
sig sina avtalsmässiga förpliktelser, synes i här förevarande fall liksom
4
Första lagutskottets utlåtande Nr 6.
eljest allenast böra vara de av lagen i allmänhet anvisade rättsmedlen.
Och i den mån dessa kunna utvecklas till allt större snabbhet och effektivitet,
i samma mån vinnes ökat skydd mot de olägenheter, som en parts
bristande fullgörande av ett avtal kan förorsaka den andra parten.
Det förefaller emellertid utskottet, som om motionären underskattat
de möjligheter till skydd mot den betalningsskyldiges tredska, som redan
gällande lag erbjuder. Utskottet vill sålunda erinra, att, av motionärens framställning
att döma, påtalade missförhållandena väsentligt betingas av att ingångna
avtal brista i klarhet rörande tiden för timrets mottagande eller arbetets
avsynande samt för erläggande av likvid. Skogsägarens och entreprenörens
ställning torde näppeligen vara så svag, att icke ändring härutinnan av
honom kan med framgång påfordras, sålunda att eu termin fixeras, inom
vilken märkning eller avsyning sist skall vara av motparten verkställd, samt
en kort frist räknad från sistnämnda tidpunkt bestämmes, inom vilken åtminstone
största delen av köpeskillingen eller den betingade arbetsersättningen
skall vara gulden. Är viss tid för betalning sålunda avtalad, löper
fordran i fråga om sådant belopp därefter med sex procent ränta, vilket
utan tvivel i sin mån är ägnat att motverka dröjsmål med likviden. 1
sådana fall, där emellertid fordringsägaren tvingas bryta gäldenärens tredska
genom att utverka sig domstols dom, behöver borgenären icke, såsom i
motionen förutsattes, vänta med exekutiva tvångsmedels anlitande tills dom
vunnit laga kraft eller fallit i högsta instans. Så snart genom underrätts
dom betalningsskyldighet blivit gäldenären ålagd, äger nämligen borgenären
jämlikt 39 § utsökningslagen erhålla utmätning hos gäldenären, ändå att
ändring i domen av denne sökes. Skulle gäldenären begagna sig av den
honom i sistnämnda paragraf medgivna rätt att hos Konungens befallningshavande
nedsätta penningar, svarande mot vad han ålagts betala och såmedelst
förhindra utmätning, kan borgenären mot pant eller borgen lyfta
det nedsatta beloppet och därigenom undgå de svårigheter, den uteblivna
betalningen eljest skulle hava medfört för honom. Skulle åter utmätningen
förhindras därigenom, att gäldenären ställer pant eller borgen för det utdömda
beloppet och för den skada, som genom uppehållet kan vållas,
nödgas borgenären visserligen avvakta hoviåittens dom, innan han kan göra
sina rättigheter gällande. Längre kan gäldenären emellertid ej förhindra
verkställigheten. Dels är nämligen hovrätten numera högsta instans i mål,
där tvisteföremålets värde understiger 1,500 kronor; i sådana fall kan full
verkställighet erhållas genast efter hovrättsdomens utgivande. Dels kan
borgenären, i de fall då talan får föras mot hovrättens dom, allenast förhindra
utmätning genom nedsättning av ett mot det utdömda svarande
belopp; och i sådant fall äger borgenären lyfta det nedsatta beloppet mot
ställande av pant eller borgen.
Första lagutskottets utlåtande Nr. 5,
5
Det lärer av vad sålunda anförts framgå, att skogsägaren och timmerdrivarens
ställning i de av motionären påtalade fallen ej är så svag, som
i motionen göres gällande. Och i den mån vårt rättegångsväsen undergår
förändring i riktning mot ett snabbare förfarande, komma de ifrågasatta
missförhållandena att allt mindre framträda.
På grund av vad sålunda anförts, får utskottet hemställa,
att ifrågavarande motion icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.
Stockholm den 10 februari 1920.
På första lagutskottets vägnar:
JAKOB PETTERSSON.