Första lagutskottets utlåtande Nr 41.
1
Nr 41.
Ankom till riksdagens kansli den 28 maj 1920 kl. 1 e. m.
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen
med förslag till lag om återställande i vissa fall av rätt
till patent m. m.
''Närvarande: herrar Åkerman, Rogberg, Alexanderson, Walles, Berglund, Hansén,
Lindley, Hederstierna, Carlsson i Karlshamn, Johanson i Gäre,
Söderberg, Carlsson i Solberga och Billqvist.
*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Grenom en den 30 april 1920 dagtecknad, till lagutskott hänvisad
proposition nr 421, vilken behandlats av första lagutskottet, har Kungl.
Maj:t, under åberopande av propositionen bilagda utdrag av i statsrådet
och lagrådet förda protokoll, föreslagit riksdagen att antaga följande
förslag till
Lag
om återställande i vissa fall av rätt till patent in. in.
Härigenom förordnas som följer:
Återupptagande av förfallen eller avslagen ansökan om patent.
1 §•
Har ansökan om patent genom beslut, som vunnit laga kraft, av patentmyndigheten
förklarats förfallen eller avslagits efter underlåtenhet av sökanden
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 9 samt. 1 avd. 30 höft. {Nr 41.) 1
2
Första lagutskottets utlåtande Nr 41.
att besvara anmärkning, som av patentmyndigheten framställts mot ansökningen,
eller invändning, som jämlikt 7 § förordningen angående patent gjorts mot densamma,
och utgick den tid, inom vilken sökanden enligt patentmyndighetens föreläggande
skolat besvara anmärkningen eller invändningen, efter den Öl juli 1914
men före den 1 juli 1920, äge sökanden eller hans rättsinnehavare att fä ärendet
återupptaget till behandling, varvid patentansökningen, med iakttagande av vad
i 9 § sagda förordning finnes stadgat, fortfarande skall anses gjord å den ursprungliga
ansökningstiden.
Ansökan om återupptagande av patentärende skall göras skriftligen hos
patentmyndigheten före den 1 januari 1921 eller, därest patentansökningen förklarats
förfallen eller avslagits först efter den 30 juni 1920, inom sex kalendermånader
från beslutets dag.
Göres ansökningen av annan än den förutvarande patentsökanden, skall
rättighetens övergång till den förstnämnde styrkas.
Är sökanden ej boende inom riket, och har ansökningen icke gjorts
genom här i riket bosatt ombud, för vilket fullmakt att i allt vad patentet angår
för sökanden svara redan tidigare tillställts patentmyndigheten, skall dylik fullmakt
fogas vid ansökningen.
3 §•
Då patentärende återupptages, skall skriftlig underrättelse därom hållas
sökanden tillhanda eller, om fullständig adress uppgivits, med posten till honom
översändas; och förelägge patentmyndigheten därvid sökanden, i händelse anmärkning
eller invändning, varom i 1 § sägs, ej redan i sammanhang med ansökningen
om ärendets återupptagande eller eljest besvarats, ny tid härför.
4 §•
Finner patentmyndigheten inkommen ansökan ej kunna jämlikt 1 och 2 §§
bifallas, skall underrättelse om beslutet med angivande av skälet därför delgivas
sökanden på enahanda sätt, som i 3 § stadgas för där avsett fall.
Är sökanden missnöjd med beslutet, äge han vid talans förlust att innan
klockan tolv å sextionde dagen från beslutets dag däröver hos Konungen anföra
besvär.
5 §•
Patent, som meddelats på grund av återupptagen patentansökan, vare ej
gällande mot någon, som, efter det ansökningen tidigare förklarats förfallen eller
avslagits men innan begäran framställts om ärendets återupptagande, varit i utövning
av den patenterade uppfinningen inom riket eller för sådan utövning där
vidtagit väsentliga åtgärder.
Första lagutskottets utlåtande Nr 41.
Återupplivande av förfallet patent.
3
6 §•
Har under tiden från och med den 1 augusti 1914 till och med den 30
juni 1920 patent förfallit på grund av uraktlåtenhet att under sagda tid för detsamma
erlägga sådan förhöjd årsavgift, som omförmäles i 11 § förordningen
angående patent, äge den förutvarande patenthavaren eller hans rättsinnehavare
att, såframt den ursprungliga giltighetstiden för patentet ännu icke gått till
ända, få patentet åter satt i gällande kraft.
Lag samma vare i fråga om tilläggspatent, som under nämnda tid förfallit
på grund av underlåtenhet att för huvudpatentet erlägga dylik avgift; dock att
tilläggspatent icke må återupplivas, utan att sådan åtgärd vidtagits med huvudpatentet.
7 §•
Ansökan om återupplivande av patent skall göras skriftligen hos patentmyndigheten
före den 1 januari 1921.
Här ej fråga är allenast om återupplivande av tilläggspatent, bifoge sökanden
den eller de icke förut guldna förhöjda årsavgifter, som, därest patentet fortfarande
varit gällande, senast skolat erläggas å dagen för ansökningens framställande
eller dessförinnan.
Gröres ansökningen av annan än den förutvarande patenthavaren, skall
sökanden styrka, att han är dennes rättsinnehavare.
Är sökanden ej boende inom riket, och har ansökningen icke gjorts
genom här i riket bosatt ombud, för vilket fullmakt att i allt vad patentet angår
för sökanden svara redan tidigare tillställts patentmyndigheten, skall dylik fullmakt
fogas vid ansökningen.
8 §•
Då patent återupplivas, skall underrättelse därom delgivas sökanden på
enahanda sätt, som i 3 § stadgas för där avsett fall.
Därjämte läte patentmyndigheten om beslutet göra anteckning i patentregistret
och införa kungörelse i allmänna tidningarna.
9 §•
Hinner patentmyndigheten inkommen ansökan ej kunna jämlikt 6 och 7 §§
bifallas, vare lag, som i 4 § sägs.
Har ansökan genom lagakraftägande beslut förklarats icke kunna bifallas,
äge sökanden återfå enligt 7 § inbetald avgift.
10 §.
Beträffande varaktigheten av återupplivat patent samt skyldigheten att för
detsamma erlägga årsavgifter utöver vad i 7 § sägs skall så anses, som hade patentet
varit gällande utan avbrott.
Patentår, för vilket avgift icke skolat erläggas enligt 7 § och som börjat
före patentets återupplivande eller inom tre kalendermånader därefter, skall, så
-
4
Första lagutskottets utlåtande Nr 41.
vitt angår erläggande av den å sagda år belöpande avgift, anses börja först vid
utgången av sistnämnda tid; dock att för patentår, som eljest skolat börja å dagen
för ansökningens framställande eller dessförinnan, avgift skall, även om densamma
inbetalas före patentårets början, sådan denna nu blivit bestämd, utgå med den i
11 § förordningen angående patent stadgade förhöjning.
11 §•
Återupplivat patent vare icke gällande mot någon, som, efter det patentet
förfallit men innan ansökan gjorts om detsammas återupplivande, varit i utövning
av den patenterade uppfinningen inom riket eller för sådan utövning där vidtagit
väsentliga åtgärder.
Underlåten utövning av patenterad uppfinning.
12 §.
Vid bedömande av talan, som efter ikraftträdandet av denna lag anhängiggöres
enligt 15 § förordningen angående patent, skall tiden från och med den
1 augusti 1914 till och med den SO juni 1920 icke till någon del medräknas i den
uti nämnda § omförmälda tid av tre år.
Allmänna bestämmelser.
13 §.
Vad här ovan stadgats skall äga tillämpning i fråga om patentansökan,
som gjorts av svensk medborgare, och patent, som innehaves eller, då detsamma
förföll, innehades av svensk medborgare.
Under förutsättning av ömsesidighet må Konungen förordna, att samma
bestämmelser helt eller delvis skola gälla även till förmån för medborgare i främmande
stat; och äge Konungen därvid, om särskilda omständigheter därtill föranleda,
att för medborgare i sådan stat utsträcka de i 2 och 7 §§ fastställda ansökningstiderna
med högst sex kalendermånader.
Med medborgare i viss stat förstås i denna § jämväl den, som, utan
att innehava medborgarskap i sagda stat, där är fast bosatt eller äger ett verkligt
och icke pro forma drivet industri- eller handelsetablissement.
14 §.
De närmare föreskrifter, som erfordras för tillämpning av denna lag, meddelas
av Konungen.
Denna lag skall träda i kraft den 1 juli 1920.
Första lagutskottets utlåtande Nr 41.
5
Beträffande de skäl, som ligga till grund för ifrågavarande förslag,
får utskottet hänvisa till propositionen.
I samband med denna proposition har utskottet till behandling
förehaft motionen nr 455 i andra kammaren av herrar Lindman, Rökig,
Vennersten och Sommelius, vari hemställes, att riksdagen måtte antaga det
i förevarande proposition framlagda lagförslaget efter införande däri av vissa
av motionärerna angivna ändringar avseende förlängning av patenttiden.
I fråga om innehållet av berörda ändringsförslag samt de skäl motionärerna
anfört till stöd för sin hemställan hänvisar utskottet till motionen.
Syftet med ifrågavarande lagstiftning är att mildra de rättsförluster
och olägenheter på patentväsendets område, som blivit eu följd av
världskriget. Det första initiativet till åtgärder i berörda hänseende togs
av internationella byrån i Bern till skydd för den industriella ägande-rätten
— centralorgan för den mellan Sverige och de flesta andra kulturstater
bestående s. k. patentunionen — som i eu cirkulärskrivelse den
15 oktober 1919 på skäl, vartill utskottet hänvisar (s. 6—8 i prop.),
ifrågasatte ett såvitt möjligt likformigt ordnande inom unionsländerna av
hithörande, genom kriget rubbade förhållanden. Byrån hade dessutom
utarbetat ett särskilt förslag till avtal, avsett att läggas till grund för
lagstiftningen i unionsländerna.
De frågor, varom Bernbyråns avtalsförslag innehåller föreskrifter,
äro följande: 1) prioritetsfristens förlängning, 2) återupptagande av förfallna
eller avslagna patentansökningar, 3) återupplivande av patent,
som förfallit på grund av underlåtenhet att erlägga årsavgifter, och
4) anstånd med den obligatoriska utövningen av patenterade uppfinningar.
Det nu av Kungl. Maj:t framlagda lagförslaget innehåller bestämmelser
beträffande de frågor, som omförmälas under 2), 3) och 4) här
ovan. Några bestämmelser angående förlängning av prioritetsfristen,
varom jämväl föreskrifter meddelats i Bernbyråns avtalsförslag, hava
däremot ej föreslagits. Anledningen härtill är, att berörda fråga redan
reglerats genom lagen den 25 april 1919 samt de i anslutning därtill
utfärdade kungörelserna den 19 december nämnda år och den 16 januari
1920. (Se prop. s. 20.)
1 fråga om innehållet av de särskilda bestämmelserna i föreliggande
lagförslag har utskottet ej haft någon erinran att göra.
1 den av herr Lindman in. fl. väckta motionen framhålles, att man norr Lind
i flera länder medgivit förlängning av giltighetstiden för patent, som be-mansmf]
° n ° 17 motion.
6
Patent- och
registreringsverket.
Utl&tauden.
Första lagutskottets utlåtande Nr 41.
stått under världskriget, men att någon motsvarande åtgärd ej av Kungl.
Maj:t föreslagits, önskningar i sådant avseende hade emellertid framförts
av svenska föreningen för industriellt rättsskydd, svenska uppfinnareföreningen
och svenska patentombudsföreningen ävensom av kommerskollegium.
Därvid hade man i främsta rummet haft för ögonen svenskars intressen
i utlandet; ett medgivande av förlängd patenttid i Sverige vore
en åtgärd ägnad att enligt reciprocitetsgrundsatsen tillförsäkra svenska innehavare
av patent i åtminstone vissa främmande länder möjlighet att få
dessas giltighetstid utsträckt. Då obestridligt vore, att svenska innehavare
av patent i utlandet varit av världskriget i stor omfattning hindrade att
där utöva sina patenterade uppfinningar, funne motionärerna nämnda synpunkt
vara värd stort beaktande.
Patent- och registreringsverket, som den 14 februari 1920 med anledning
av Bernbyråns cirkulärskrivelse hos Kungl. Maj:t gjort framställning
om åvägabringande av lagbestämmelser angående återställande i vissa fall
av rätt till patent m. in., yttrar beträffande frågan om förlängning av
patenttiden huvudsakligen följande: Obestridligt skulle ett visst berät
tigat
intresse tillgodoses genom möjligheten att erhålla förlängning av
patentens giltighetstid. Många patenthavare hade vindel kriget ej kunnat
utnyttja sina patent till följd av krigstjänst, eller emedan deras
verksamhet måst inriktas på krigsindustri, eller av brist på råmateriel
eller arbetskrafter. Härvid kunde dock invändas, att även
andra industriidkare lidit förlust genom kriget, utan att ersättning
beretts dem från det allmännas sida. En utsträckning av patenttiden
för alla patent syntes ämbetsverket möta synnerligen stora betänkligheter
på grund av den rättsosäkerhet inom industrien, som därigenom
komme att skapas. Skulle åter en utsträckning av patenttiden medgivas
efter prövning från fall till fall, huruvida och i vad mån en ansökan om
förlängning grundade sig på förhållanden, som förorsakats av kriget, bleve
visserligen nämnda rättsosäkerhet mindre, men vore ändock att förvänta
ett synnerligen stort antal sådana ansökningar, för vilkas bedömande komme
att fordras ett omfattande bevismaterial, och vilkas rättvisa behandling
komme att kräva en vidlyftig utredning och i många fall draga bill g tid.
Ämbetsverket hyste den uppfattningen, att en förlängning av giltighetstiden
för patent icke vore förenlig med svensk industris intressen och ansåge
sig ej böra göra framställning om utfärdande av lagbestämmelser i
berörda riktning.
Denna uppfattning delas emellertid icke av de korporationer, som
yttrat sig över patent- och registreringsverkets skrivelse, och ej heller av
kommerskollegium.
Första lagutskottets utlåtande Nr 41.
7
Svenska föreningen för industriellt rättsskydd anför genom sin
styrelse i huvudsak följande: Man hade att räkna med att i förevarande
avseende i skilda länder komme att förefinnas olikartade föreskrifter,
genom vilka förmåner av ifrågavarande slag bereddes vederbörande
i olika omfattning. Givetvis vore det för svenska uppfinnare
och patenthavare synnerligen angeläget, att de i utlandet kunde i
största möjliga utsträckning komma i åtnjutande av dylika förmåner. Men
då i allmänhet reciprocitet torde komma att fordras, kunde med fög ifrågasättas,
om de medgivanden, det föreliggande förslaget innebure, ur denna
synpunkt vore tillräckliga. Styrelsen förbisåge naturligtvis icke, att alla
medgivanden i den riktning, varom fråga vore, åtminstone teoretiskt kunde
sägas inkräkta på allmänhetens rätt och hindra industriens handlingsfrihet.
Men något verkligt men torde den inhemska industrien icke lida, om man
ej blott beredde möjlighet att få förfallna patent åter satta i kraft utan
även gåve patenthavare, vilkas patent ägt bestånd under tiden för världskriget,
då i allmänhet möjligheten att utnyttja uppfinningar varit mindre
än under normala förhållanden, en kompensation i förlängd skyddstid.
Med kännedom om att i England, utan villkor av reciprocitet, påtenttiden
såväl för hädanefter meddelade som för redan bestående patent förlängts
med två år, kunde styrelsen icke finna några betänkligheter mot att med
den begränsning, som fordran på reciprocitet innebure, en sådan förlängning
medgåves för patent, som varit gällande under världskriget. Genom
en sådan åtgärd skulle svenskar tillförsäkras möjlighet att i flera främmande
länder, där fordran på reciprocitet i sådant avseende vore uppställd,
komma i åtnjutande av motsvarande förmån, och detta förhållande syntes
styrelsen vara värt stort beaktande. Styrelsen hade ej kunnat undgå att
finna en viss ojämnhet i den förmån, möjligheten till återupplivande av
förfallna patent, utan förlängning av skyddstiden, enligt förslaget innebure,
i det förmånen beträffande yngre patent bleve långt större än med
avseende å patent, som efter återupplivandet hade endast en kort tid kvar
av den femtonåriga patenttiden, detta särskilt i betraktande av skyldigheten
att erlägga avgift även för tiden före återupplivandet.
Svenska uppfinnareföreningen förklarar sig vilja förorda, att deri
ifrågasatta lagen upptoge ett stadgande, enligt vilket i ett patents skyddstid
ej skulle inräknas den tid, krigstillståndet varit rådande, i den mån
den infälle efter patentets sökande; stadgandet borde dock för utlänningar
komma i tillämplighet endast under förutsättning av full reciprocitet.
Svenska pti, lent ombud.förening en anför bland annat:
Gentemot patent- och registreringsverkets uppfattning angående frågan
om utsträckning av patentens giltighetstid hade föreningen en avvi
-
8
Första 1 lagutskottets utlåtande Nr 41.
kände åsikt. Föreningen ansåge nämligen, att det vore med den svenska
industriens intresse förenligt, att en förlängning av patentens giltighetstid
erliölles. Detta gällde naturligtvis endast sådana industriidkare, vilkas tillverkningar
vore skyddade genom patent. Att även andra industriidkare
lidit förlust under kriget, syntes föreningen ej höra till saken, då de föreslagna
lagbestämmelserna endast berörde patentskydd, på vilket dessa industriidkare
i varje fall icke hade anspråk. Det syntes föreningen påtagligt,
att patentägande industriidkare varit mer eller mindre hindrade av
krigstillståndet att till fullo utnyttja sina patenträttigheter, och det torde
därför få anses rättvist, att de åtminstone till någon del finge igen vad de
därigenom förlorat.
Särskilt för sådana industriidkare, som arbetade på export till utlandet
och som hade sin exploatering där skyddad genom patent, torde
det vara av berättigat intresse, att bestämmelser om förlängning av patenttiden
i Sverige infördes, ty därigenom skulle möjligheten för sådana patenthavare
att komma i åtnjutande av en utsträckning även av deras utländska
patents giltighetstid högst väsentligt ökas. Det funnes nämligen redan nu
anledning att antaga, att även i de länder, där fordran på ömsesidighet
icke vore uttryckligen uttalad, den största hänsyn komine att vid behandlingen
av frågan om förlängning av ett patent, tillhörigt en utländsk undersåte,
tagas till det förhållandet, huruvida motsvarande förmåner medgåves
landets undersåtar. Medgåve den svenska lagen icke förmånen av förlängning
av patenttiden åt utländska patenthavare, så torde svenska patentha.
vare i utlandet med mycket få undantag också bliva uteslutna från densamma.
Detta vore för svenska patenthavare i utlandet en utomordentligt
stor nackdel, ty i regel hade för dem en stor del av den tid, krigstillstånd
varit rådande, gått förlorad, så att den tid, under vilken de bort kunna
draga nytta av sina patent, väsentligt förkortats.
Föreningen ville därför uttala önskvärdheten av att i den här ifrågavarande
lagen intoges bestämmelser även angående förlängning av patents
giltighetstid.
Att en prövning från fall till fall, huruvida en ansökning om förlängning
verkligen grundade sig på av kriget förorsakade förhållanden,
skulle fordra en synnerligen vidlyftig utredning, syntes föreningen uppenbart,
och ansåge föreningen därför, att en sådan prövning icke borde
ifrågakomma. Däremot syntes det engelska systemet med en automatisk
förlängning av två år vara synnerligen tilltalande, då därvid patent- och
registreringsverket icke behövde särskilt behandla de ifrågakommande fallen.
Den i England bestämda tiden av endast två år syntes föreningen vara en
med rättvisa överensstämmande tid, då det väl endast i undantagsfall kunde
Första lagutskottets utlåtande År 41.
9
förutsättas, att en patenthavare under hela krigstillståndet varit helt och
hållet urståndsatt att exploatera sitt patent.
Kommerskollegium anför i sitt utlåtande:
I fråga om utsträckning av patentens giltighetstid torde det få betecknas
såsom ett viktigt industriellt intresse, icke blott att inhemsk ägare
av svenskt patent bereddes tillfälle till förlängt skydd för detsamma, utan
även att sådant skydd kunde erbjudas utländsk innehavare av svenskt patent,
under förutsättning att reciprok behandling i dennes hemland komme
svensk patenthavare till del. Man torde nämligen icke kunna bortse från
det förhållandet att, om i vårt land patenttiden icke utsträcktes, därigenom
visserligen svensk industri erhölle möjlighet att tidigare utan licens använda
vissa patenterade förfaringssätt, men att samtidigt svenska innehavare
av utländska patent förlorade ett säkerligen oundgängligt stöd för
krav på förlängning av sina patent i sådana länder, som möjliggjort förlängning
av patentskyddet.
Kollegium förbisåge icke svårigheten att lämna ett allmänt medgivande
av patenttidens förlängning, omfattande såväl gällande som genom
patenttidens utgång under kristiden förfallna ävensom enligt nu föreslagna
regler återupplivade patent.
Emellertid torde — yttrar kollegium vidare — de genom patenttidens
utgång normalt förfallna patenten kunna med fog lämnas å sido
vid ett medgivande av fortsatt patentskydd. Dessa äldre patent, vilka
upprätthållits ända till slutet av skyddstiden, vore relativt fåtaliga och
torde huvudsakligen representera verkligt värdefulla uppfinningar, vilka
framgångsrikt tillämpats under en följd av år och sålunda lämnat sina
ägare huvudparten av vinsten redan före kristiden. Utnyttjandet av yngre
patent torde däremot i många fall blivit väsentligt hindrat under världskriget,
i det att antingen åtgärderna för deras exploatering måst ställas
på framtiden eller ock redan träffade uppgörelser om industriell tillämpning
eller påbörjad sådan helt eller delvis icke kunnat fullföljas. De
onormala förhållanden, som rått under kristiden, hade säkerligen i vida
större utsträckning minskat värdet av yngre patent än av äldre.
En kompensation för dylika förluster kunde naturligen icke lämnas
på ett sätt, som innebure full rättvisa åt alla patenthavare. Icke ens genom
en prövning från fall till fall, om en sådan undersökning över huvud taget
vore praktiskt genomförbar, skulle väl säkerhet för eu fullt riktig bedömning
vinnas.
Det torde således — fortsätter kollegium — av flera skäl vara lämpligt
att inskränka sig till en enhetlig åtgärd, som utan att göra anspråk
på ett fullständigt tillgodoseende av alla rättvisans krav likväl praktiskt
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 9 sund. 1 aed. 90 haft. (År 41.) 2
Departe
mentschefen.
Utskottet.
10 Första lagutskottets utlåtande Nr 41.
löste frågan beträffande de intressen, som mest lidit intrång, det ville säga
de med innehav av yngre patent förbundna, och samtidigt bildade en tillfyllestgörande
utgångspunkt för reciprocitetskrav från svensk sida gentemot
utlandet.
Kollegium trodde sig hava funnit en sådan utväg i ett medgivande
av med två år generellt förlängd giltighetstid dels för alla vid viss tidpunkt,
förslagsvis den 1 april 1920, gällande svenska patent, dels för
sådana svenska patent, som återupplivats enligt de ifrågasatta reglerna.
Föredragande departementschefen anför i frågan följande:
»I likhet med patent- och registreringsverket anser jag förevarande
lagstiftning nu böra begränsas till de frågor, som av bernbyrån upptagits.
•lag underkänner ej vikten av de skäl, som de hörda korporationerna och
kommerskollegium anfört till förmån för eu tillfällig förlängning av patenttiden.
Men förhållandena i vårt land äro dock annorlunda än i de
krigförande stater, som vidtagit åtgärder i här berörda syfte. Av neutrala
länder har blott Danmark förlängt patenttiden och endast på det sätt att
efter prövning i varje särskilt fall utsträckning av tiden må beviljas, ett
system som icke förordats i något av de avgivna yttrandena. Farhågan
för att svenska innehavare av utländska patent icke skulle komma i åtnjutande
av utomlands stadgad utsträckning av patenttiden, därest ej motsvarande
medgivande gåves åt utländska innehavare av svenska patent,
synes ock vara överdriven. Någon sträng reciprocitetsgrundsats torde ej
skäligen kunna tillämpas i detta fall, eftersom krigstillståndet haft helt
annan verkan med avseende å utövande av uppfinning i krigförande land
än i neutralt land. Hittills torde ej heller en dylik grundsats hava generellt
hävdats. På grund av det sålunda anförda finner jag mig icke för närvarande
kunna förorda någon lagstiftning i förevarande punkt.»
Motionärernas yrkande på patenttidens förlängning grundar sig huvudsakligen
på det skäl, att svenska innehavare av utländska patent eljest
skulle löpa risk att ej komma i åtnjutande av samma förmån i främmande
stater med sådan lagstiftning. I likhet med föredragande departementschefen
anser utskottet farhågan härför överdriven. Bestämmelser
om patenttidens förlängning hava — såsom av den vid propositionen
fogade översikten över utländsk lagstiftning i förevarande ämne framgår
— givits allenast i Frankrike, Belgien, England och Danmark. Att förhållandena
i de tre förstnämnda, krigförande staterna ställa sig väsentligen
annorlunda än hos oss, synes utskottet uppenbart, och torde det
redan på grund härav näppeligen vara att befara, att kravet på reciprocitet
kommer att från dessa länders sida med stränghet tillämpas. Därtill
kommer emellertid, att i England, där förlängningen av patenttiden skett
Första lagutskottets utlåtande Nr 41.
11
generellt och således icke är beroende på ansökan, krav på reciprocitet ej
uppställts, samt att ej heller i Frankrike, där en prövning från fall till
fall äger rum, någon uttrycklig fordran på reciprocitet framställts. Av de
i kriget neutrala länderna har Danmark förlängt patenttiden; samtliga övriga
neutrala länder hava åtminstone hittills ansett en sådan åtgärd ej
erforderlig, och den i Danmark medgivna förlängningen är beroende på
prövning från fall till fall. Då nu enligt motionärernas förslag patenttiden
skulle undergå en generell förlängning, skulle resultatet bliva, att
medan en dansk medborgare komme i åtnjutande av en dylik generell
förlängning, en svensk undersåte blott skulle kunna erhålla förlängning
av sina danska patent efter en kanske ofta omständlig och till sin utgång
tvivelaktig procedur. Ett sådant förhållande torde näppeligen vara väl
överensstämmande med vare sig den av motionärerna åberopade reciprocitetsgr
un dsatsen eller den svenska industriens intressen.
Vid övervägande av en fråga av förevarande beskaffenhet gäller det
att avgöra, vilket intresse bör väga tyngst, uppfinnarens och hans rättsinnehavares
att fullt ut få åtnjuta frukterna av uppfinningen eller industriens
att få tillgodogöra sig fördelarna av densamma. Det är tydligt, att under
världskriget hava i stort sett båda dessa intressen i mer eller mindre mån
blivit lidande. Att träffa ett avgörande, som även i de särskilda fallen
under alla förhållanden bliver rättvist, torde vara hart när ogörligt. Det
är ock att märka, att patenttiden i vårt land är utsträckt till 15 år, och
om då patenthavaren under en tredjedel av denna tid icke kunnat fullt
begagna sig av patentet, torde dock denna olägenhet få anses vara mindre
än alla de olägenheter av såväl ena som andra slaget, som under samma
tid drabbat industrien. Utskottet håller därför före, att tillräckliga skäl för
att företaga eu lagändring och sålunda med en ny lagstiftning ingripa på
ett område, där förhållandena redan äro lagligen reglerade, icke föreligga.
Det är härjämte att märka, att ej heller Bernbyrån i sitt ovanberörda avtalsförslag
föreslagit några bestämmelser i förevarande avseende. Därtill
kommer, att patent- och registreringsverket, som torde hava särskilt goda
förutsättningar att allsidigt bedöma frågan, huruvida eu förlängning av
patenttiden kan anses önskvärd, nekande besvarat nämnda spörsmål.
Skulle det visa sif, att i dera utländska stater bestämmelser meddelas
om patenttidens förlängning och därvid fordran uppställes på reciprocitet,
eller skulle erfarenheten giva vid handen, att eljest bristen på svenska
lagstadganden i detta hänseende medför svårigheter för svenska innehavare
av patent i utlandet att där vinna sådan förmån, lärer Kungl. Maj:t ej
underlåta att vidtaga åtgärder till avhjälpande av ett sådant missförhållande.
12
Första laqutskottets utlåtande Nr 41.
På grund av vad sålunde anförts hemställer utskottet,
att ifrågavarande proposition måtte av riksdagen
bifallas;
att den av herr Lindman m. fl. väckta motionen
icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.
Stockholm den 28 maj 1920.
På första lagutskottets vägnar:
A. ÅKERMAN.
Stockholm 1920. Kungl. Boktryckeriet. P. A. Norstedt k Söner.
202244