Första lagutskottets utlåtande Nr 4.
5
Nr 4.
Ankom till riksdagens kansli (lön 11 februari 1920 kl. 11 f. m.
Utlåtande i anledning av väckt motion om ändrad lydelse av 18
kap. 16 § strafflagen.
Närvarande: herrar Pettersson i Södertälje, Åkerman, Klefbeck, Alexanderson,
greve Spens, Edward Larson, Reuterskiöld, Berglund, Rotqvist*,
Lindqvist i Kosta, Lindley*, Hederstierna, Engberg*, Leo, Svensson
i Betingetorp* och Johanson i Gara.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
I eu inom andra kammaren vackt, till lagutskott hänvisad motion,
nr 14, vilken behandlats av första lagutskottet, har herr Molin i Aspa
hemställt, att riksdagen måtte besluta antaga följande förändrade lydelse
av strafflagens 18 kap. 16 § angående djurplågeri: Yisar någon i be
handling
av djur uppenbar grymhet eller skattar någon bisamhälle medelst
kvävning genom svavelrök eller annat ämne, straffes med böter.
Äro omständigheterna synnerligen försvårande, må till fängelse i högst
sex månader dömas.
.Beträffande motionärens motivering för sin ifrågavarande hemställan
får utskottet hänvisa till motionen.
I 22 kap. 2 g byggningabalken i 1734 års lag stadgades ansvar
å den, som »sargar annans fä». Denna bestämmelse hade, på sätt lagutskottet
vid 1857—1858 års riksdag anförde, uppenbarligen endast
till mål att förekomma skada å vad annan tillhördo. Skedde nämligen
ej skada, kunde ansvar ej ifrågakomma. Grymhet i behandling
av kreatur var däremot ej i 1734 års lag belagd med straff. Med
6
Första lagutskottets utlåtande Nr 4.
anledning av motioner vid 1857 —1858 års riksdag hemställde lagutskottet,
att ständerna måtte, med ändring av straffbestämmelsen i
22 kap. 2 § byggningabalken, besluta en så lydande författning: »Visar
någon i behandling av egna eller andras kreatur uppenbar grymhet,
straffes med böter från fem till och med ett hundra riksdaler riksmynt.»
Riksdagen biföll nämnda hemställan, och den 21 december 1857 utfärdades
eu kungl. förordning i ämnet av nyss angivet innehåll. Stadgandet
intogs härefter oförändrat i 1864 års strafflag.
Berörda stadgande avsåg, enligt vad lagutskottet vid förenämnda
års riksdag uttalade, alla de djur, som man i hemmet vårdar: de s. k.
hus- eller hemdjuren.
Genom lag den 20 juni 1890 upphävdes den i lagrummet stadgade
begränsningen av bötesbeloppet 100 riksdaler, och genom lag den 29
juni 1900 infördes i straffsatsen frihetsstraff, bestående av fängelse i
högst 6 månader, för det fall, att omständigheterna voro synnerligen försvärande.
Rörande själva brottsbegreppet framfördes, innan lagrummet erhöll
sin nuvarande lydelse, upprepade gånger i riksdagen motionsvis önskemål,
att straffskyddet för djur måtte erhålla vidare gränser än de då
gällande. Förslagen föranledde emellertid ej till någon riksdagens åtgärd
förrän år 1907, då riksdagen på hemställan av lagutskottet antog
nu gällande lydelse av ifrågavarande paragraf. Lag i ämnet utfärdades
därefter den 12 juli 1907.
Med den avfattning, förevarande paragraf år 1907 erhöll, utsträcktes
således det då förefintliga skyddet för segna eller andras kreaturs
till djur i allmänhet. Den, som i behandling av bin visar uppenbar
grymhet, är sålunda redan enligt gällande lag straffbar för djurplågeri.
Emellertid befarar tydligen motionären, att rättsmedvetandet, sådant det
tager sig uttryck i domstolarnas lagtillämpning, icke skall såsom uppenbar
grymhet stämpla det av honom brännmärkta förfaringssättet vid
skattning av bisamhällen. I själva verket har vid flera riksdagar
motionsvis yrkats, att uttrycket »uppenbar grymhet» borde ändras därhän,
att även ett förfarande, som icke kunde hänföras därunder, men
likvisst framstode såsom ett djurplågande, kunde drabbas av straff; och
1917 års riksdag har ock till Kungl. Maj:t avlåtit en skrivelse (nr 126}
i detta syfte.
Uppenbarligen är det på denna väg och icke genom sådana
specialstadganden som det av motionären föreslagna, man har att framgå,
7
Första lagutskottets utlåtande 1Vr k.
om lagens nuvarande ordalydelse finnes lägga hinder i vägen för en
tidens rättsmedvetande motsvarande skärpning i fordringarna på djurens
behandling. Redan av detta skäl och med hänsyn till det läge, i vilket
frågan genom riksdagens redan tagna initiativ kommit, finner utskottet
sig förhindrat tillstyrka bifall till motionen.
Utskottet finner sig även böra betona, att de önskemål om ett mera
omfattande uttryck för begreppet djurplågeri, som, enligt vad nyss nämnts,
blivit av riksdagen framförda, ingalunda lära innebära ett underkännande
av lagligheten i den ganska vidsträckta tolkning av gällande
ordalag, som mångenstädes förekommit, utan snarare avse att utgöra
ett stöd för tendenser i denna riktning. Sålunda anses ju allt allmännare,
att icke blott den, som avsiktligt plågar, utan jämväl den, som av
liknöjdhet eller genom vanvård tillfogar djuren lidande, är straffbar enligt
gällande rätt. Denna uppfattning har jämväl riksdagen i eu år 1915 till
Ivungl. Maj:t avlåten skrivelse (nr 208) visat sig dela. Yad nu särskilt
angår det av motionären påtalade sättet för bisamhällens skattning, har
inom utskottet den uppfattning gjort sig gällande, att den som, efter det
bina genom svavlingen bedövats, gräver ned dem i jorden eller eljest
överlämnar dem åt eu långsam död, gör sig skyldig till straffbart djurplågeri.
.Det framgår av vad utskottet sålunda yttrat, att något behov även
srafflagsändring i den av motionären föreslagna riktningen ej förefinnes.
Utskottet är för övrigt ense med motionären därom, att överhuvud
hela den metod för skattning av bisamhällen, som medför bisamhällets
utrotande, är i nationalekonomiskt hänseende förkastlig. Till
dess bekämpande lärer man dock väsentligen böra lita till ett fortsatt
upplysningsarbete av den art, som — på sätt av de vid motionen
fogade bilagor framgår — sedan länge och med betydliga resultat bedrivits
av biskötselns målsmän.
På grund av vad sålunda anförts, får utskottet hemställa,
att ifrågavarande motion icke må till någon riksdagens
åtgärd föranleda.
Stockholm den 10 februari 1920.
På första lagutskottets vägnar:
JAKOB PETTERSSON.