Första lagutskottets utlåtande Nr 39.
1
Nr 39.
Ankom till riksdagens kansli den 21 maj 1920 kl. Va 12 f. m.
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen
med förslag till lag innefattande särskilda bestämmelser
med avseende å upphävande av lagstiftningen om inskränkning
för, viss tid i rätten att överlåta fast egendom.
Närvarande: herrar Åkerman*, Klefbeck*, Högberg, Alexanderson*, Reuterskiöld*,
Walles*, Lindley, Hederstierna, Svensson i Betingetorp, Söderberg,
Carlsson i Solberga* och Billqvist.
--- t
*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Genom en den 13 april 1920 dagtecknad, till lagutskott hänvisad
proposition nr 417, vilken behandlats av första lagutskottet, har Kungl.
Maj:t, under åberopande av propositionen bilagda utdrag av i statsrådet
och lagrådet förda protokoll, föreslagit riksdagen att antaga följande
förslag till
Lag
innefattande särskilda bestämmelser med avseende A upphävande av lagstiftningen
om inskränkning för viss tid i rätten att överlåta fast egendom.
1 §•
Lagen den 6 juni 1919 om inskränkning för viss tid i rätten att överlåta
fast egendom skall icke äga tillämpning i avseende å överlåtelse, som sker efter
det denna lag trätt i kraft. Beträffande överlåtelse, som skett tidigare, skall
Bihang till riksdagens protokoll 1920. .9 sand. 1 avd. 28 käft. (Nr 39.) 1
2
Första lagutskottets utlåtande Nr 39.
lagen den 6 juni 1919 ej heller äga tillämpning, där ej vid denna lags ikraftträdande
tiden för ansökan om godkännande av överlåtelsen redan gått till ända
utan att sådan ansökan gjorts eller ock inom föreskriven tid gjord ansökan om
godkännande avslagits genom beslut, som äger laga kraft. År vid lagens ikraftträdande
ansökan om godkännande, som gjorts inom föreskriven tid, beroende på
prövning av länsstyrelse, skall dess befattning med ärendet upphöra; har sålunda
gjord ansökan avslagits genom beslut, som ännu icke vunnit laga kraft, skall
beslutet anses förfallet.
2 §.
Nu har i fall, då godkännande av överlåtelse av fastighet eller del därav
utgjort villkor för överlåtelsens giltighet jämlikt stadgande i lagen den 28 juni
1918 om inskränkning för viss tid i rätten att överlåta fast egendom eller i lagen
den 6 juni 1919 i samma ämne, sådant godkännande icke blivit sökt inom föreskriven''tid;
har den, till vilken överlåtelsen skett, emellertid tillträtt fastigheten
eller fastighetsdelen och innehade han eller hans rättsinnehavare densamma såsom
ägare vid den tid, då denna lag trädde i kraft, då må, där ej sådan uppgörelse,
som skulle bliva en följd av överlåtelsens ogiltighet, blivit träffad, såväl överlåtaren
som den, till vilken överlåtelsen skett, ävensom deras rättsinnehavare äga
att efter stämning vid domstol vinna förklarande att den omständigheten att
godkännande av överlåtelsen icke vunnits ej vidare må anses utgöra hinder för
dess giltighet. Dylik talan må dock ej anhängiggöras förrän sex månader förflutit
från denna lags ikraftträdande, ej heller efter det från någondera sidan ej
mindre i den ordning, som för uppsägning av arrendeavtal är i lag stadgad, delgivits
vederbörande rättsägare å motsidan yrkande om uppgörelse, som ovan sagts,
än även ställts säkerhet för ersättning, som vid uppgörelsen kan tillkomma sådan
rättsägare.
Om talan, som i första stycket sägs, skall genom kärandens försorg ske
anteckning i lagfartsprotokollet, så ock i lagfarts- eller fastighetsbok; skolande i
avseende å anteckningen i lagfartsprotokollet i övrigt gälla vad i 13 § av förordningen
den 16 juni 1875 angående lagfart å fång till fast egendom är stadgat för
fall, varom där är fråga.
Bifalles käromålet, skall i förhållande till annan, som från samme överlåtare
härleder anspråk på rätt till fastigheten, överlåtelsen anses hava ägt rum
den dag, då anteckningen om käromålet gjordes i lagfartsprotokollet.
Har talan för beredande av giltighet åt överlåtelse, som ovan sagts, enligt
första stycket anhängiggjorts men är frågan härom ännu icke slutligt avgjord,
skall beträffande lagfart anses möta sådant hinder, som avses i 10 § av ovannämnda
förordning.
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
Beträffande de skäl, som ligga till grund för ifrågavarande förslag,
får utskottet, i den mån redogörelse därför ej här nedan lämnas, hänvisa
till propositionen.
Första lagutskottets utlåtande Nr 39.
Till motverkande av den spekulation i jordbruksfastigheter, som Historik.
under kristiden grep omkring sig med förut okänd häftighet, föreslog
Kungl. Maj:t, genom proposition nr 441, 1918 års lagtima riksdag att
antaga ett förslag till lag om inskränkning för viss tid i rätten att överlåta
fast egendom. Förslaget, som så gott som uteslutande gällde jordbruksfastigheter
med ett värde av minst tiotusen kronor, innehöll i huvudsak,
att den, som genom köp, skifte eller gåva åtkommit fastighet,
icke förrän fem år förflutit från det lagfart söktes å hans fång skulle
äga avhända sig samma fastighet eller del därav, med mindre godkännande
av överlåtelsen vunnes på särskilt angivet sätt. Överlåtelsen skulle
vara ogin icke blott i fall sökt godkännande av överlåtelsen vägrades
utan även om godkännande icke söktes inom tre månader från det överlåtelsen
skedde. Enligt förslaget skulle lagen i viss utsträckning gälla
även för sådana fall, då överlåtaren förvärvat fastigheten före lagens
ikraftträdande, samt gälla till den 1 januari 1924, dock att om överlåtarens
fång ägt rum före sistnämnda dag samt överlåtelse av fastigheten
eller del därav varit underkastad bestämmelserna i lagen, densamma
skulle tillämpas å sådan överlåtelse, ändå att den skett först efter
den 1 januari 1924. Riksdagen antog förslaget i huvudsak; av de vidtagna
jämkningarna, vilka samtliga angingo tiden för lagens tillämpning,
innebar den viktigaste, att lagen skulle gälla endast till den 1 juli 1919.
Den nyss anförda övergångsbestämmelsen, vilken för visst fall utsträckte
verkningarna av lagen till överlåtelse, som ägt rum efter det lagen i
övrigt upphört att gälla, skulle sålunda lämpas till fång före och överlåtelser
efter den 1 juli 1919.
Den lag om inskränkning för viss tid i rätten att överlåta fast
egendom, som i överensstämmelse med riksdagens omförmälda beslut
utfärdades den 28 juni 1918, trädde i kraft den 11 juli 1918 och efterträddes,
när den med utgången av juni månad 1919 upphörde att gälla,
av lagen den 6 juni 1919 i samma ämne (Svensk författningssamling
nr 285). Sistnämnda lag, som grundar sig på Kungl. Maj:ts av riksdagen
bifallna proposition den 21 mars 1919, nr 369, har till fyra år
förkortat den tid, efter vars förlopp en av lagen berörd fastighet helt
eller delvis må överlåtas utan att därför erfordras särskilt godkännande
såsom i lagen sägs, men skiljer sig för övrigt endast formellt från 1918
års lag. Den nya lagen gäller till den 1 juli 1920; då till lagen fogats
en övergångsbestämmelse av enahanda innehåll som ovan omförmälda övergångsbestämmelse
till 1918 års lag, binder den emellertid för vissa fall
den, som före den 1 juli 1920 förvärvat fast egendom,‘för längre eller
Infordrande
av yttranden.
Departe
mentschefen.
4 Första lagutskottets utlåtande Nr 30.
kortare tid, högst in emot fyra år, efter det lagen i övrigt upphört
att gälla.
Med hänsyn till frågan om ytterligare förlängning av denna tillfälliga
lagstiftning hava från överståthållarämbetet och länsstyrelserna infordrats
yttranden om verkningarna under år 1919 inom vederbörande
myndighets verksamhetsområde av förenämnda två lagar ävensom rörande
behovet av förlängning av ifrågavarande lagstiftnings giltighetstid. I
sistnämnda hänseende har yttrande infordrats jämväl från den jämlikt
Kungl. Maj:ts bemyndigande inom justitiedepartementet tillsatta jordkommissionen,
som fått tillfälle att taga del av yttrandena från myndigheterna.
Länsstyrelserna hava i sin ordning i stor utsträckning inhämtat
yttranden från delegationer, myndigheter eller tjänstemän: i Stockholms
och Uppsala län från odlingsråden, i Jönköpings län från hushållningssällskapets
förvaltningsutskott och skogsvårdsstyrelsen, i Kronobergs, Älvsborgs,
Örebro och Västerbottens län från magistrater, resp. stadsstvrelsen
i Trollhättan, och landsfiskaler, i Kristianstads, Göteborgs och Bohus,
Västmanlands, Kopparbergs och Gävleborgs län från landsfiskaler, i Jämtlands
län från jordbrukskommissionen och landsfiskaler, i Västernorrlands
och Norrbottens län från domhavandena.
Enligt vad berörda yttranden utvisa, äro meningarna om behovet av
ifrågavarande lagstiftnings förlängning mycket delade. 1 flertalet fall har
dock ett upphävande av lagstiftningen förordats.
Beträffande det närmare innehållet av de avgivna yttrandena samt
de mot förevarande lagstiftning framställda anmärkningarna hänvisar
utskottet till propositionen.
I sin motivering till det nu framlagda lagförslaget yttrar föredragande
departementschefen bland annat följande:
»Att denna lagstiftning skulle befinnas bristfällig och giva anledning
till anmärkningar var vid dess tillkomst nogsamt förutsett; utredningen
i ärendet har dock tillika givit otvetydigt vid handen, att samma
lagstiftning vid tiden för dess införande var av verkligt behov påkallad
likasom ock att den, trots de anmärkta bristerna, i stort sett nöjaktigt
fyllt sin uppgift. Vad angår behovet av dess förlängning visar utredningen,
att, om också på spridda ställen i riket en förlängning kunde
vara till gagn, de förhållanden, som föranlett samma lagstiftning, dock
för riket i allmänhet undergått sådan förändring, att en dylik förlängning
icke kan anses vara oundgängligen nödvändig. Den fastighetsspekulation,
som fortfarande kan påvisas, gäller så gott som uteslutande fastigheter
med skogstillgång och torde kunna hållas tillbaka, därest lagen
Första lagutskottets utlåtande Nr 39.
5
om tillfälliga åtgärder till förekommande av skövling av skog å fastighet
i enskild ägo, på sätt jag förut denna dag hemställt, varder ytterligare
prolongerad, och i avseende å den spekulation i gröda och fodertillgångar,
som tilläventyrs kan förekomma i samband med fastighetsköp,
må erinras, att ett verksamt medel mot detta slags spekulation
innefattas i lagen den 6 juni 1919 om inskränkning för viss tid i rätten
att bortföra stråfoder m. in., vilken lag gäller till den 1 juni 1922.
Redan det nu anförda borde enligt min mening vara tillräckligt skäl att
låta de genom förevarande lagstiftning stadgade inskränkningarna i rätten
att överlåta fast egendom upphöra att gälla. Härtill kommer emellertid
även en omständighet, som synes göra det önskvärt, att denna lagstiftning
icke förlänges, nämligen att deri, på sätt utredningen till fullo visat,
givit anledning till åtskilliga missförhållanden, bland vilka särskilt må erinras
om de olägenheter och rättsförluster, som kunna uppstå därigenom,
att ett i god tro slutet köpavtal varder ogillt genom förbiseende av
bestämmelsen att myndighets godkännande fordras för överlåtelses giltighet.
Lagen den 6 juni 1919 om inskränkning för viss tid i rätten att
överlåta fast egendom upphör, såsom redan nämnts, att gälla den 1 juli
1920. Om lagstiftningen i ämnet icke erhåller förlängd giltighet, förfaller
den dock icke i sin helhet med utgången av juni 1920, utan gäller
till följd av den förut omförmälda övergångsbestämmelsen, att där någon,
som förvärvat fastighet före sistnämnda dag, vill avhända sig fastigheten
eller någon del därav samt sådan överlåtelse varit underkastad bestämmelserna
i denna lag, densamma skall tillämpas å överlåtelsen, ändå att
den sker först efter den 30 juni 1920. En sådan utsträckning i visst
avseende av en lag, som i övrigt upphört att gälla, hade sitt berättigande,
om lagstiftningen i ämnet successivt avvecklades, så att den tid,
som bort vara förfluten innan köpare av fast egendom skulle i sin ordning
äga överlåta densamma, undan för undan förkortades. Men om
lagstiftningen nu anses hava spelat ut sin roll, torde vara riktigast att
genom en uttrycklig lagbestämmelse upphäva 1919 års lag i ämnet till
den del, som avser tillämpning av lagen efter den 30 juni 1920.
Härvid lärer man emellertid icke böra stanna. Erfordras icke
längre lagbestämmelser sådana som innefattas i nyssnämnda lag, synes
den böra få upphöra att gälla så snart den legislativa behandlingen av
ett lagförslag om dess upphävande hunnit slutföras, så att icke de nuvarande
inskränkningarna i överlåtelserätten komma att med ty åtföljande
olämpor kvarstå åtskillig tid efter det samma inskränkningar befunnits
ändamålslösa. Och i sammanhang därmed torde böra tillses, att
6
Föräta lagutskottets utlåtande Nr SI).
Utskottet.
redan skedda överlåtelser, beträffande vilka tiden för ansökan om godkännande
ej utgått eller frågan om godkännande av i rätt tid ingiven
ansökan ej blivit slutligt avgjord, undandragas tillämpningen av förevarande
lag.»
Lika med föredragande departementschefen anser utskottet, att
ifrågavarande lagstiftning vid tiden för dess tillkomst var av verkligt
behov påkallad. Och ehuru av utredningen i ärendet framgår, att lagstiftningen
varit behäftad med åtskilliga brister samt att dess bestämmelser
på flera sätt kringgåtts, har densamma dock i många fall visat
sig på ett tillfredsställande sätt fylla sitt ändamål att motverka den
osunda spekulation i jordbruksfastigheter, som vid tiden för lagstiftningens
tillkomst i oroande grad framträtt. Av den förebragta utredningen framgår
emellertid, att ett mera allmänt behov av en förlängning av lagstiftningens
giltighetstid ej lärer förefinnas. Vid sådant förhållande och då
det måste anses önskligt, att den rättsosäkerhet på fastighetsomsättningens
område, som blivit en följd av ifrågavarande lagstiftning, snarast måtte
bringas att upphöra, anser utskottet i likhet med departementschefen, att
en avveckling av lagstiftningen nu bör äga rum. Den fastighetsspekulatiou,
som fortfarande förefinnes och med avseende å vilken ett ingripande
från lagstiftningens sida kan anses erforderlig, torde kunna motverkas
genom gällande skogslagstiftning och särskilt de bestämmelser, som meddelats
i lagen om tillfälliga åtgärder till förekommande av skövling av
skog å fastighet i enskild ägo, ävensom genom föreskrifterna i lagen om
inskränkning för viss tid att bortföra stråfoder in. in.
Beträffande det sätt, varpå avvecklingen av förevarande lagstiftning
enligt propositionen bör äga rum, har utskottet ej haft någon erinran
att göra.
På grund av vad sålunda anförts hemställer utskottet,
att ifrågavarande proposition måtte av riksdagen
bifallas.
Stockholm den 21 maj 1920.
På första lagutskottets vägnar:
CARL HEDERSTIERNA.
Stockholm 1920. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt k Söner.
202158