Första lagutskottets utlåtande Nr 24.
1
Nr 24.
Ankom till riksdagens kansli den 20 mars 1920 kl. Va 2 e. m.
Utlåtande i anledning av väckta motioner om upphävande av
stadgandena angående krigsdomstolar m. m.
Närvarande: herrar Åkerman, Klefbeck, Högberg, greve Spens, Keuterskiöld,
Walles, J. P. Johansson, Hansén, Lindqvist i Kosta, Leo,
Svensson i Betingetorp, Johanson i Gäre, Söderberg, Billqvist,
Thore och Persson i B ramstorp.
Till lagutskott hava hänvisats dels motionen nr 147 i första kammaren
av herr Lindhagen, dels motionen nr 250 i andra kammaren av
herrar Vennerström, C. O. Johansson och Sten Berglund. I dessa
motioner, vilka behandlats av första lagutskottet, hemställes
av herr Lindhagen, att riksdagen ville för sin del besluta att upphäva
såväl det ofredliga och betungande stadgandet om krigsdomstolar i
fredstid som även pappersbestämmelsen om krigsdomstolar i krigstid;
och av herr Vennerström in. fl., att riksdagen ville hos Kungl.
Maj:t begära skyndsamt framläggande av förslag om upphävandet av all
krigslagstiftning.
Beträffande de skäl, motionärerna anfört till stöd för sina ifrågavarande
yrkanden, hänvisar utskottet till motionerna.
Då yrkandet i motionen av herr Vennerström in. fl. avser upphävande
av all krigslagstiftning, innebär alltså även detta yrkande, att krigs
Bihang
till riksdagens protokoll 1920. 9 samt. 1 avd. 15 käft. (Nr 24.) 1
2 Första lagutskottets utlåtande Nr 24.
domstolarna böra avskaffas. Utskottet vill bär nedan först till behandling
upptaga frågan om krigsdomstolarnas avskaffande samt därefter herr
Yennerströms motion i övrigt.
I. Krigsdomstolarnas avskaffande.
Ehuru det kan sägas vara allmänt erkänt, att en särskild jurisdiktion
för vissa klasser eller delar av ett lands befolkning ej låter sig förena
med principen om medborgarnes likhet inför lagen, har det överallt, både
i vårt land och annorstädes, ansetts nödvändigt, att militära brottmål behandlades
av särskilda militära domstolar. Ett avsteg från denna, såvitt
utskottet har sig bekant, hittills undantagslösa regel har emellertid nu
gjorts, i det att man i Danmark beslutat krigsdomstolarnas avskaffande.
Detta har skett genom Lov om Retsplejen ved Hmren og Sovsernet av
den 4 oktober 1919, vilken lag träder i kraft tre månader efter dess
offentliggörande i »Lovtidende», dock senast den 1 april 1920. Första
paragrafen i nämnda lag lyder: »De militsere Eetter bortfalder». Denna
regel är undantagslös. De förutvarande militära domstolarna träda ej i
något fall i funktion.
De civila domstolarna skola vid avgörandet av de militära målen
hava sin vanliga sammansättning; militärer hava icke säte och stämma i
rätten. Domstolen har dock tillerkänts rätt att i brottmål, där teknisk
eller annan sådan särskild fackkunskap synes vara av betydelse, tillkalla
två sakkunniga ledamöter. Dessa behöva dock icke vara militärer. Ätalsrätten
däremot är överlämnad åt de militära myndigheterna. Det stadgas
sålunda, att åtalsrätten utövas av de s. k. militära rättegångscheferna
under tillsyn av försvarsministern. Itättegångschefer äro vederbörande
högre befälhavare (chefer för regementen och självständiga truppavdelningar,
kommenderande generaler m. fl.). Åtalsrätt tillkommer också,
på grund av hans överordnade ställning, alltid försvarsministern. Då
åtalsrätten sålunda utövas av personer utan juridisk utbildning, har man
ansett sig behöva garantier mot missbruk av nämnda rätt. Det har därför
bestämts, att rättegångscheferna vid utövande av sin åtalsrätt
skola bistås av rättsbildade auditörer. Nämnas kan vidare, att det med
hänsyn till disciplinens upprätthållande ansetts nödvändigt att bibehålla
den disciplinära bestraffningsrätten.
I Norge är, enligt vad utskottet har sig bekant, en proposition om
avskaffande av krigsdomstolarna i fredstid samt överflyttande av åtalsrät
-
3
Första lagutskottets utlåtande Nr 24.
ten i de militära brottmålen från militärmyndigheterna till den civila
åklagarmakten under utarbetande i justitiedepartementet för att i år föreläggas
stortinget.
Yad vårt land angår upptogs frågan, huruvida särskilda krigsdomstolar
fortfarande borde bibehållas av den av Kungl. Maj:t den 1 april
1901 tillsatta kommittén för revision av strafflagen för krigsmakten och
förordningen om krigsdomstolar och rättegången därstädes. I sitt den 3
april 1905 avgivna betänkande yttrade kommittén sålunda i denna del
följ ande:
»I riksdagens skrivelse av den 1 juni 1901 har, med anledning av vid samma Krigsårs
riksmöte väckta motioner, även framkastats den frågan, huruvida sär- lagstiftningsskilda
krigsdomstolar fortfarande borde bibehållas, eller huruvida de mål, kommittén.
som nu handläggas av dessa, skulle kunna utan skada överflyttas till de allmänna
domstolarna, särskilt rådstuvurätterna.
De specialdomstolar i brottmål, som i vårt land funnits, hava, som bekant,
i allmänhet under senare tider avskaffats. Därvid har dock undantag
gjorts för krigsdomstoiarna, vilkas bibehållande redan lagkommittén, som i
allmänhet förordade specialdomstolarnas avskaffande, tillstyrkte.
De mål, som enligt vår nuvarande lagstiftning tillhöra krigsdomstoiarna,
kunna, i stort taget, sägas vara sådana mål, som angå antingen brott i ämbetet
eller tjänsten vid krigsmakten eller brott, vilka, fastän begångna utom
ämbetet eller tjänsten, likväl äga ett nära samband med det militära tjänsteförhållandet.
Med den ståndpunkt, vår lagstiftning sålunda intager, är
tydligen grunden till den särskilda militära jurisdiktionen att söka icke däri,
att lagstiftaren velat förbehålla militärståndet såsom sådant ett särskilt
forum, annorlunda kvalificerat än det, som gäller för andra medborgare,
utan, förutom i rent praktiska lämplighetshänsyn, betingade av militärens
särskilda tjänstgöring, däri att de militära målen ansetts för sitt rätta bedömande
kräva icke blott lagkunskap utan även särskilda militära insikter och
militär erfarenhet. De militära förhållandenas säregna beskaffenhet medför,
att de synpunkter, som vid dessa måls utredning och avgörande böra
tagas i betraktande, i många fall icke kunna fullt komma till sin rätt, med
mindre den militära fackkunskapen och erfarenheten därvid får tillfälle att i
en eller annan form medverka. Särskilt gäller detta i sådana fall, där den tilltalades
brottslighet av lagen göres beroende av vad militärtjänsten i det
ifrågavarande fallet med avseende å föreliggande förhållanden av honom kan
anses hava fordrat. Den militära strafflagen kan nämligen icke inlåta sig på
att beskriva varje enligt densamma straffbar förseelse i den militära tjänsten
och belägga varje sådan förseelse med särskilt straff, utan måste i vissa
fall i beskrivningen av brottet använda generella bestämningar, som vid
lagens tillämpning förutsätta ett bedömande av vad förhållandena i det speciella
fallet av en god krigsman fordra. Ett exempel härpå är, när strafflagen
belägger med straff krigsmans vårdslöshet, försummelse, oförstånd
4
Första lagutskottets utlåtande Nr 24.
eller oskicklighet i fullgörande av de tjänsteplikter, .som honom efter reglementen
eller andra allmänna författningar, instruktioner eller särskilda föreskrifter
åligga, eller av förhållandenas beskaffenhet påkallas (144 § i nu gällande
lag; 130 § i förslaget till strafflag för krigsmakten), en bestämmelse,
som givetvis är av ganska stor praktisk betydelse och ofta kommer till tilllämpning.
Men även i andra fall än dem, som nu berörts, måste den civile
domaren i mål av ifrågavarande beskaffenhet ofta nog vara i behov av den
militära fackinsiktens stöd för vinnande av ett gott och riktigt resultat. Den
civile domaren bör visserligen, om han skall vara väl skickad för sitt kall, äga
icke blott en noggrann insikt i de lagar och författningar, som han har att
tillämpa, och en klar uppfattning av de grunder, varpå dessa äro byggda,
utan även en mångsidig allmän bildning. Men man kan svårligen av honom
fordra eller förvänta, att han utan tillfälle till samarbete med militära bisittare
skall vara i stånd att förskaffa sig den kännedom om de militära
förhållandena, som hos en domare i krigsrättsmål bör fordras.
Emellertid skulle man ju kunna tänka sig, att med fasthållande av dessa
synpunkter de militära målen kunde förläggas till de allmänna domstolarne,
om dessa förstärktes genom militära bisittare, representerande den speciella
sakkunskap, som är nödig. Men viktiga skäl av dels praktisk, dels humanitär
art tala, efter kommitténs uppfattning, emot att även med en dylik anordning,
anlita de allmänna domstolarne för de militära målens behandling.
Det synes för det första vara påtagligt, att den militära tjänstgöringen
till sin beskaffenhet är sådan, att det svårligen kan anses ändamålsenligt
eller lämpligt, att de, som tillhöra krigsmakten, ryckas ifrån denna sin tjänstgöring
för att för fel i ämbetet eller tjänsten svara inför allmän domstol.
Det hinder i tjänstgöringen och den tidsutdräkt och omgång, som därav
skulle uppkomma, innebära nämligen så stora olägenheter, att en dylik anordning
helt visst icke skulle befinnas tillfredsställande. Vad särskilt angår
våra allmänna underrätter, sådana de nu äro organiserade, faller detta lätt
i ögonen. Synnerligast gäller detta om häradsrätterna. Men detsamma synes,
om än ej i fullt samma grad, gälla även rådstuvurättema, vilka man
närmast torde hava tänkt sig skulle kunna komma i fråga att upptaga de
mål, som nu tillhöra krigsdomstolarna. Utom det att vissa avdelningar av
krigsmakten äro förlagda å orter, där rådstuvurätt icke finnes, har nämligen
en väsentlig del av krigsmakten under en stor del av året sin tjänstgöring å
övningsplatser, belägna på tämligen långt avstånd ifrån närmaste stad. Att
under sådana förhållanden en överflyttning av ifrågavarande mål till stadsdomstolama
även i praktiskt avseende skulle medföra åtskilliga ganska betänkliga
olägenheter, synes vara omotsägligt. Särskilt skulle den snabbhet i
målens avgörande, som speciellt beträffande ifrågavarande mål utgör ett
önskemål och genom särskilda krigsdomstolars inrättande kan vinnas, tydligen
därigenom delvis gå förlorad elller åtminstone kunna uppnås endast på
bekostnad av andra viktiga intressen.
Vid frågan om de militära målens överflyttande till de allmänna domstolarne
förtjänar även en annan synpunkt beaktande. Väl äro överträdelser
av krigslag och åsidosättande av militära tjänsteplikter, såväl som över
-
o
Första lagutskottets utlåtande Nr 24.
trädelser av den allmänna lagens bud, förbrytelser och förseelser. Men vad
angår den stora massan av dem, som stå under krigslagarne — de värnpliktige
— hava dessa icke efter fritt yrkesval själva ställt sig, utan på grund
av statsmakternas bud blivit ställda under dessa lagar. Bryta de emot dem,
så att de måste stå till rätta inför dömande myndighet, synes det likväl vara
synnerligen angeläget, att icke de former, under vilka rannsakning och dom
komma dem till del, göras mera kännbara för deras goda namn och medborgerliga
anseende, än som är oundgängligt. Men detta skulle säkerligen bliva
fallet, om de militära målen förlädes till allmän domstol. Den värnpliktige,
som gjort sig skyldig till en rent militär överträdelse, skulle då komma att
skylta på domstolens uppropslista mellan grova missdådare. Hans förhållande
skulle rannsakas i närvaro av de stora menigheter, som pläga samla sig
såsom åskådare och åhörare vid de allmänna domstolarnas förhandlingar.
Hans med dylik stor offentlighet avkunnade straff skulle, i stället för att
det är avsett att vara en näpst utan följder för hans efter tjänstens avslutande
rent civila bana, lätteligen kunna sätta en verklig fläck på hans anseende,
måhända just i den ort, där han skall framleva sitt liv. Det är vid övervägande
härav, som kommittén anser sig med rätta kunna beteckna bibehållandet
av de militära specialdomstolame såsom ett ingalunda oviktigt humanitetsintresse.
Även om det emellertid läte tänka sig, att de allmänna domstolarna, på
ett eller annat sätt förstärkta med militära krafter, skulle kunna i fredstid
utan alltför stora olägenheter upptaga de mål, som nu hos oss tillhöra krigsdomstol,
är likväl tydligt, att detta svårligen läte sig göra under krig. Den
rörlighet hos krigsmaktens särskilda avdelningar, som kriget ovillkorligen
medför, och arigelägenheten därav att under sådana förhållanden de tilltalade
eller andra, som tillhöra krigsmakten, icke i större utsträckning än nödvändigt
dragas ifrån krigstjänsten för att svara eller höras inför allmän domstol,
måhända belägen på långt avstånd från den plats, där krigsoperationerna
försiggå, fordra uppenbarligen andra, rörligare organ för den militära
rättsskipningens handhavande, än de allmänna domstolarna kunna erbjuda,
ögonskenlig! är ock, att behovet av militär fackinsikt och kännedom om militära
förhållanden inom de domstolar, åt vilka denna rättsskipning anförtros,
i krigstid framträder ännu mera än i fred. Men om det således kan
betraktas såsom givet, att de allmänna domstolarna icke lämpa sig för avdömande
av de militära målen i krigstid, utan att härför särskilda krigsdomstolar
erfordras, synes det ock vara klart, att dessa svårligen kunna förväntas
på ett tillfredsställande sätt fylla sin uppgift, därest icke en liknande organisation
finnes inrättad även under fred. Skulle nämligen de militära målen
i fredstid handläggas av de allmänna domstolarna, men vid utbrott av
krig överflyttas till andra, under freden helt och hållet oprövade domstolar,
är att befara, att den förtrogenhet och vana vid dessa måls handläggning,
som utan tvivel äro behövliga, därest lagskipningen å förevarande område
i krigstid skall kunna någorlunda tillfredsställa de anspråk, som skäligen
därå böra ställas, inom dessa domstolar totalt komma att saknas, medan
däremot, ifall en organisation, likartad med den i krigstid användbara, finnes
1914 års
riksdag.
6 Forsta lagutskottets utlåtande Nr 24.
redan under fred, den erfarenhet och vana vid ifrågavarande måls behandling,
som finnas samlade vid de under fred verksamma domstolarna, kunna
komma även de i krig fungerande till godo. Väl lärer det ligga i sakens
natur, att man svårligen i krig kan i alla delar orubbad bibehålla en organisation
av krigsdomstolama, som kan finnas möjlig och lämplig i fredstid,
synnerligast ifall man, på sätt riksdagen i sin förenämnda skrivelse antytt,
vill söka för fredstid åstadkomma en organisation, enligt vilken det civila
elementet i dessa domstolar skulle erhålla större utrymme än hittills. Men
klart är, att ifall de särskilda anordningar, som för ifrågavarande måls handläggning
måste träffas i krigstid, i möjligaste mån ansluta sig till en redan
förut befintlig särskild organisation för likartat ändamål, ej mindre övergången
till mobiliseringstillståndet, i vad rättsväsendet angår, måste antagas
försiggå lättare och enklare, än ifall en motsvarande organisation förut saknas,
än även de organ, som äro avsedda att under de nya förhållandena
träda i verksamhet, fungera jämnare och säkrare, än i saknad av en dylik
organisation kan antagas bliva fallet.
Inom alla de civiliserade stater, om vilkas lagstiftning kommittén haft tillfälle
inhämta kännedom, finnas ock särskilda krigsdomstolar inrättade och
äro sådana allestädes i verksamhet ej blott i krig utan även i fredstid.
På ovan anförda grunder anser kommittén särskilda krigsdomstolar böra
fortfarande bibehållas.»
I det för 1914 års senare riksdag av Ivungl. Maj:t framlagda förslaget
till lag om krigsdomstolar och rättegången därstädes bibehölls systemet
med särskilda krigsdomstolar. Med anledning av propositionen väcktes
i andra kammaren av herrar Lindhagen och Persson i Norrköping en
motion (nr 200) avseende krigsrättsmålens överflyttande till de allmänna
domstolarna.
Lagutskottet fann den dåvarande tidpunkten icke lämplig för upptagande
till behandling av frågan om krigsdomstolarnas upphörande,
vilken mening man än kunde hysa rörande lämpligheten av att till de
allmänna underrätterna, vare sig med eller utan militära bisittare, förlägga
de mål, som enligt förslaget skulle behandlas av krigsrätt. Frånsett att
en ändring av lagen i denna riktning skulle föranleda en så fullständig
omarbetning av Ivungl. Maj:ts förslag, att ett uppskov med krigslagsreformen
givetvis måste därav följa, vore det uppenbart, att en dylik genomgripande
förändring i fråga om de militära målens behandling, därest den
vid en närmare prövning kunde finnas nödig och nyttig, borde komma
till stånd först i samband med reformen av vår allmänna processlagstiftning
och de förändringar i de allmänna domstolarnas organisation, som
därav måste bliva en följd.
Första lagutshottets utlåtande Nr 24.
7
Motionen blev på hemställan av utskottet avslagen av riksdagen, som
i huvudsak biföll vad i den kungliga propositionen i denna del föreslagits.
Den 23 oktober 1914 utfärdades nu gällande lag om krigsdomstolar
och rättegången därstädes, vilken lag trädde i kraft den 1 januari 1916.
Enligt berörda lag utgöres i fredstid underdomstol vid krigsmakten av
krigsrätt. Denna består av krigsdomare såsom ordförande, två militära,
ledamöter och en auditör. Krigsöverdomstol är, utom i vissa fall, krigshovrätten.
Denna är en vid Svea hovrätt bildad särskild avdelning. Den
utgöres av ordföranden å en av hovrättens divisioner såsom ordförande,
en annan ledamot i samma hovrätt, ett krigshovrättsråd och två militära
ledamöter. Högsta instans även för krigsrättsmålen är högsta domstolen.
Uti dessa måls avgörande i högsta domstolen skall, enligt 20 § regeringsformen,
deltaga två av Konungen förordnade militärpersoner av högre grad.
Utskottet finner det av lagutskottet vid 1914 års senare riksdag anförda
skäl för uppskov med frågan om krigsdomstolarnas avskaffande ej
längre äga giltighet. Det har nämligen visat sig, att reformen av vårt
rättegångsväsen och därav påkallade förändringar i de allmänna domstolarnas
organisation kommer att låta längre vänta på sig än år 1914
kunde förutses. Någon anledning att i avvaktan på nämnda reforms
genomförande låta behandlingen av nu ifrågavarande spörsmål anstå, synes
vid sådant förhållande utskottet ej vara för handen.
Utskottet anser ett system med särskilda krigsdomstolar ej vara
förenligt med principen om medborgarnas likhet inför lagen. Då vidare
enligt utskottets uppfattning blotta förefintligheten av särskilda domstolar
för behandling av brott enligt strafflagen för krigsmakten är ägnad att
hos vida kretsar av vårt folk i någon mån rubba den tillit till att
rättsskipningen handhaves lika mot alla, som måste anses vara en oundgänglig
förutsättning för att rättsskipningen skall kunna i längden väl
fylla sitt ändamål, och en särskild jurisdiktion för personer tillhörande
krigsmakten icke kan anses av förhållandenas egen natur oundgängligen
nödvändig, är det enligt utskottets mening av vikt, att Sverige, i likhet
med de övriga skandinaviska länderna, skrider till avskaffande av den
särskilda militära jurisdiktionen.
Krigslagstiftningskommittén har väl i sitt ovan intagna yttrande anfört,
att de militära målen för sitt rätta bedömande kräva icke blott lagkunskap
utan även särskilda militära insikter och militär erfarenhet, och att man
av den civile domaren svårligen kunde fordra eller förvänta, att han utan
Utskottet.
8 Första tag utskottets tillåtande Nr 24.
tillfälle till samarbete med miltära bisittare skulle vara i stånd att förskaffa
sig den kännedom om dei militära förhållandena, som borde fordras
av en domare i krigsrättsmål. Utskottet vill häremot erinra, att det i
många andra mål och ärenden torde erfordras en lika hög grad av fackkunskap
som i de militära målen, utan att det därför ansetts nödigt att
för sådana mål inrätta särskilda domstolar. Och det synes svårt att förstå,
varför ett riktigt bedömande av ett militärt mål skulle för en domare
erbjuda större svårigheter än ett annat på vissa speciella förhållanden
grundat mål. Skulle en speciell militär fackkunskap anses i vissa fall ej
kunna undvaras, står den utvägen tillbuds att, på sätt i danska lagen
bestämts, berättiga domstolarna att för sådana fall med sig adjungera en
eller flera sakkunniga ledamöter, militärer eller andra. Utskottet vill
också erinra därom, att i vårt land för närvarande är föreskrivet, att
rådhusrätterna i vissa fall, där särskild fackkunskap ansetts erforderlig,
skola förstärkas av sakkunniga ledamöter (så i handelsmål, vissa patentmål
och vissa sjörättsmål).
Krigslagstiftningskominittén yttrar vidare, att de allmänna domstolarna,
även om de förstärktes med militära bisittare, ej borde anlitas för behandling
av militära mål. Som stöd för denna mening anför kommittén
skäl av dels praktisk, dels humanitär art. Kommittén yttrar sålunda till
en början, att med den nuvarande organisationen av våra underrätter,
och då särskilt häradsrätterna, en handläggning därstädes av krigsrättsmålen
skulle verka hindrande för den militära tjänstgöringen, varjämte
den snabbhet, som speciellt beträffande dessa mål vore önskvärd,
icke syntes kunna uppnås. Härtill kan först anmärkas, att ett inställande
för domstol ej är mera betungande för en militär än en annan medborgare,
och att för övrigt den militära tjänstgöringen i stort sett uppenbarligen
ej hindras därigenom, att en eller annan militär, som gjort sig skyldig
till brott, nödgas inställa sig för domstol. Det är vidare svårt att inse,
varför ej målens handläggning kan ske lika snabbt vid en rådhusrätt som
inför krigsrätt, då rådhusrätterna alltid hava sammanträden minst en och
ofta två eller flera gånger i veckan, varjämte extra sessioner vid behov
kunna anordnas. Yad angår häradsrätterna, där handläggningen av krigsrättsmålen
onekligen stöter på vissa svårigheter, är att märka, dels att
endast ett fåtal garnisonsorter äro belägna inom häradsrätts domvärjo och
dels att genom lag den 7 maj 1918 möjliggjorts att vid häradsrätterna
hålla särskilda sammanträden under eller mellan de lagtima tingen.
Också vid häradsrätterna kunna för övrigt extra sammanträden utsättas
9
Första lagutskottets utlåtande Nr 84.
vid behov. Då vidare kommittén betecknat bibehållandet av de militära
specialdomstolarna såsom ett ingalunda oviktigt humanitetsintresse, föranleder
detta påstående ej till något annat utskottets yttrande än att det i
vida kretsar och även allmänt bland de värnpliktiga själva i allt fall
betraktas såsom en given fördel, att en av värnpliktig under tiden för
hans tjänstgöring begången förseelse handlägges av allmän domstol och ej
av en särskild militär domstol, där de rent militära synpunkterna befaras
skola, till nackdel för rättsskipningen, göra sig starkare gällande än i en
allmän domstol. Mycket avseende torde ej heller behöva fästas vid vad
kommittén anför därom, att de särskilda krigsdomstolar, som under krig
erfordras, svårligen skulle kunna fylla sin uppgift, därest icke en liknande
organisation finnes inrättad även under fred. Anser man, på de skäl utskottet
ovan anfört, att särskilda krigsdomstolar icke höra förefinnas, står
det nämligen utan vidare klart, att dessa domstolar ej böra bibehållas
allenast av den anledningen, att det i händelse av krig kan befinnas
erforderligt att använda sådana organ för den militära rättsskipningens
handhavande. Någon svårighet att i krigstid erhålla en för sin uppgift
väl skickad domstol torde ej vara att befara.
Det framgår av vad sålunda anförts, att de skäl, som åberopats för ett
bibehållande av krigsdomstolarna, enligt utskottets mening ej äro av avgörande
betydelse. Utskottet har emellertid ej förbisett, att även andra
svårigheter än de ovan omförmälda kunna komma att uppstå vid de militära
målens förläggande till de allmänna domstolarna. Det torde sålunda bliva
nödvändigt, att vid den utredning i förevarande fråga, varom utskottet
ämnar föreslå riksdagen att hos Kungl. Maj:t göra framställning, taga
under övervägande, huruvida icke särskilda regler om forum måste givas
beträffande de militära brottmålen.
Utskottet vill i denna del blott erinra därom, att laga domstol i
brottmål i allmänhet är den rätt, inom vars domvärjo den brottsliga gärningen
är begången. Har då exempelvis vid ett i stad förlagt truppförband
ett brott mot krigslagarna begåtts inom slädens område, skulle handläggningen
av målet tillkomma stadens rådhusrätt; om åter brottet förövades
vid någon övning alldeles invid staden men utanför dennas område, bleve
häradsrätt behörigt forum. Och eu vid manöver på längre avstånd från
förläggningsorten begången förseelse skulle komma att åtalas vid domstolen
i den ort, där truppen tillfälligtvis befann sig vid förseelsens begående. Olägenheterna
av en sådan ordning äro påtagliga, och även andra svårigheter
i här förevarande avseende måste vid reformens genomförande uppstå.
Bihang till riksdagensprotoJcoll 1920. 9 samt. 1 avi. In hatt. (Nr 24.) 2
10
Första lagutskottets utlåtande Nr 24.
Det synes därför nödvändigt att vid den blivande utredningen taga hänsyn
till berörda av utskottet påpekade förhållanden.
Att märka är vidare, att staten, i den mån rådhusrätterna komma
att övertaga även den militära rättsskipningen, icke lärer kunna undgå att
till städerna utgiva ersättning för den kostnad detta övertagande givetvis
måste förorsaka städerna. Det torde dock kunna antagas, att berörda
kostnader komma att understiga kostnaden för den nuvarande militära
rättsskipningen, och att ifrågavarande reform således skulle komma att för
statsverket medföra en måhända ej obetydlig besparing. Utskottet vill i
sådant hänseende framhålla, att om, såsom är att vänta, den nuvarande
övningstiden för de värnpliktiga ej oväsentligt förkortas, detta givetvis
måste hava till följd en absolut minskning av de mål, som hittills gått
till krigsrätt.
Utskottet anser således, dels att ett avskaffande av krigsdomstolarna
i fredstid är ur principiell synpunkt ett allmänt intresse av stor vikt,
och dels att ett överflyttande av de militära målen till de allmänna domstolarna,
om ock förenat med vissa vanskligheter, dock icke torde möta
hinder av mera betydande art.
Att även i krigstid undvara särskilda krigsdomstolar synes däremot utskottet
av lätt insedda skäl ej vara möjligt. En annan sak är, att det
givetvis kan tagas under övervägande, vilken organisation lämpligen bör
givas åt dessa domstolar. Nämnas kan vidare, att i den ovan omförmälda
danska lagen ej givas några bestämmelser för krigsförhållanden. I motiveringen
till det kommittéförslag, som låg till grund för lagen, uttalas
emellertid, att det i krigstid kunde väntas bliva nödvändigt att avvika
från lagens bestämmelser, men att det icke ansetts nödvändigt att meddela
regler därför; ett sådant avvikande borde givetvis ske i form av lag
eventuellt genom en provisorisk sådan.
Ej heller är det enligt utskottets mening möjligt att skrida till ett
borttagande av även den militära bestraffningsrätten i disciplinmål. Det
måste anses vara för disciplinens upprätthållande oundgängligen erforderligt,
att vederbörande befälhavare äga att vid vissa förseelser använda sig av
disciplinära bestraffningsmedel. På grund av de speciella förhållandena i
den militära tjänsten är det nämligen ofta nödvändigt, att reaktionen mot
en begången förseelse sker omedelbart och utan den omgång ett domstolsförfarande
alltid måste medföra. Härtill kommer, att antalet av dylika
förseelser är så stort, att det redan på grund därav måste möta betänkligheter,
att belasta domstolarna med ett avgörande av desamma. Huru
-
Första lagutskottets utlåtande Nr 24.
11
vida, efter krigsdomstolarnas avskaffande, området för den disciplinära bestraffningsrätten
kan i det hela bibehållas oförändrat eller om en förskjutning
i den ena eller andra riktningen kan befinnas nödvändig, låter sig
givetvis ej utan en ingående undersökning avgöra.
Utskottet är på grund av vad här ovan anförts av den mening, att
riksdagen bör i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville,
efter verkställd utredning, huruvida krigsdomstolarna i fredstid kunna
avskaffas, för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kan föranleda.
II. Krigslagstiftningens avskaffande.
Herr Yennerströms yrkande, om upphävande av all krigslagstiftning,
kan ej av utskottet tillstyrkas. I)et synes utskottet utan vidare klart, att
så länge det i vårt land finnes en krigsmakt, det också måste finnas en
lagstiftning, som reglerar de förhållanden, som speciellt hänföra sig till
den militära tjänsten. De brott, som omförmälas i strafflagen för krigsmakten,
äro nämligen till största delen sådana, som hava avseende just på
rent militära förhållanden (exempelvis rymning, olovligt undanhållande,
missbruk av förmanskap m. m.). Ett inarbetande av dylika straffbestämmelser
i den allmänna strafflagen skulle ej innebära någon ändring i
sak, och i allt fall skulle de svårigheter i lagtekniskt hänseende ett
sådant arbete medförde ej komma att stå i rimligt förhållande till den
tvivelaktiga fördelen, att krigslagstiftningen blivit till namnet upphävd,
medan dess förra bestämmelser i stället återfunnos i den allmänna strafflagen.
Det framgår vidare av vad utskottet här ovan under (I anfört, att
den disciplinära bestraffningsrätten enligt utskottets mening fortfarande
måste bibehållas. Därav blir då också en följd, att särskilda regler
måste givas i fråga om denna rätts omfattning.
Däremot anser utskottet, att det bör tagas under övervägande, huruvida
ej de särskilda straffbestämmelserna kunna i flera fäll avsevärt
mildras. Särskilt anser utskottet ett användande av staffarten mörk arrest
vara ur humanitär synpunkt fördömligt och ej överensstämmande med vår
tids allmänna rättsmedvetande. Utskottet är förvissat därom, att det,
även vid ett borttagande av denna strafform och en humanisering av lagen
i övrigt, skall bliva möjligt att å ena sidan på ett fullt tillfredsställande
sätt upprätthålla den ordning och disciplin, som de militära förhållandena
12
Första lagutskottets utlåtande Nr 24.
kräva, och å andra sidan iakttaga den humanitet, som är nödvändig för
att hos de värnpliktiga ej skall bildas den uppfattningen, att de under
den militära tjänstgöringen stå under en undantagslagstiftning, som, även
för ringare förseelser, uppställer onödigt hårda straff. Utskottet anser därför,
att riksdagen bör i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.
Maj:t måtte låta verkställa utredning, huruvida och i vad mån en humanisering
av bestämmelserna i nu gällande strafflag för krigsmakten kan
vidtagas, samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kan
föranleda.
På grund av vad sålunda under (I och (II här ovan anförts, hemställer
utskottet,
l:o) att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville, efter verkställd
utredning, huruvida krigsdomstolarna i fredstid kunna
avskaffas, för riksdagen framlägga det förslag, vartill
utredningen kan föranleda;
2:o) att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t måtte låta verkställa
utredning, huruvida och i vad mån en humanisering av
bestämmelserna i nu gällande strafflag för krigsmakten
kan vidtagas, samt för riksdagen framlägga det förslag,
vartill utredningen kan föranleda;
3:o) att herr Lindhagens samt herr Yennerströms
m. fl. motioner, i vad de ej blivit genom utskottets
hemställan under l:o) och 2:o) här ovan besvarade
icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.
Stockholm den 19 mars 1920.
På första lagutskottets vägnar:
A. ÅKERMAN.
Första Lagutskottets utlåtande Nr 24.
13
Reservationer:
Vid punkt l:o) av utskottets hemställan:
dels av herrar Svensson i Betingetorp och Ihore;
dels av herr Reuterskiöld, som anfört:
»Vad först angår motionen I: 147 om krigsdömstolarnas avskaffande,
hör först anmärkas, att exemplen från Danmark och Norge, vilka pläga
anföras, förlora all beviskraft, om man ihågkommer, att i dessa länder den
allmänna processreform redan är genomförd, som i Sverige ännu väntar
på en kanske nog så oviss lösning både vad tidpunkten och innehållet
angår. Därjämte har i Sverige genom den senaste reformen det juridiska
inflytandet på krigsdomstolarna så förstärkts, att det praktiskt taget kan
anses helt dominerande och knappast skulle bliva vare sig starkare eller
bättre om krigsdomstolarna ersattes med vanliga underrätter. Då vidare
de nuvarande underrätternas egen såväl sammansättning som existens torde
vara av den under förberedelse varande stora processreformen allvarligt
hotade, ligger det i öppen dag, att en överflyttning av krigsrätternas åligganden
till rådhusrätter och eventuellt vissa häradsrätter allenast kunde
bliva ett provisorium.
Men även bortsett härifrån, skulle en dylik överflyttning, om den
eljes läte sig genomföras utan uttryckligt medgivande av städerna, som
själva bekosta sina rådhusrätter och samtycka till deras arbetsordningar,
medföra väsentligt ökade kostnader för statsverket, i det att under vanliga
förhållanden krigsrättens arbetsbörda motsvarar en mindre eller medelstor
rådhusrätts och följaktligen, om den till rådhusrätten överflyttades,
skulle i flertalet fall kräva minst en ny ordinarie ledamot av rätten, under
det att nu en och samme krigsdomare tjänstgör i flera krigsrätter.
Slutligen skulle den ifrågasatta överflyttningen så till vida medföra
en försämring av rättsskipningen, som den, snabbhet, vilken genom nuvarande
anordningar med mycken möda vunnits, skulle gå förlorad.
Enligt uppgift avgöras omkring 60 ä 70 % av krigsrättsmålen vid
första rättegångstillfället, varemot de större beredningssvårigheterna, om
rådhusrätt eller än mera häradsrätt trädde i stället, sannolikt skulle medföra
uppskov i lika utsträckning som i andra mål vid sådan rätt. Den
14 Första Lagutskottets utlåtande Nr 24.
lätthet att inhålla och höra militärpersoner på platsen, som n. v. anordning
medger, skulle, om vanlig domstol användes, gå förlorad eller ock
avsevärda hinder uppstå för militärtjänstgöringen, då det icke på förhand
är känt, vilka personer som behöva under handläggningen inkallas.
Därjämte bör icke alldeles förbises, att med en överflyttning till vanlig
domstol kunna följa obehag för de tilltalade, som nödgas inställa sig inför
sådan domstol i stället för en å platsen sammanträdande krigsrätt.
Obehag, vilka ingalunda kunna anses nödvändigt eller lämpligt att särskilt
framkalla. Även de undersökningsmål, som av krigsrätt handläggas, utan
att brott behöver föreligga, skulle fördröjas och försvåras genom en överflyttning
till vanlig domstol, som måste handhava även en mängd andra
mål. Självklart skulle för övrigt särskilda krigsdomstolar icke kunna undvaras
vid flottans expedition under längre tid eller till aflägsnare farvatten,
utan att allvarliga faror och stort dröjsmål uppstode.
Med stöd av vad sålunda anförts och då inga bärande skäl visats
vara för handen för den n. v. anordningens olämplighet, hade utskottet
bort hemställa,
att motionen I: 147 måtte av riksdagen avslås.»
dels av herrar Högberg och greve Spens, som instämt i den av herr
Reuterskiöld gjorda hemställan:
\id punkt 2:o) av utkottets hemställan:
dels av herr Reuterskiöld, som anfört:
»Beträffande motionen 11:250 om krigslagarnas avskaffande borde
utskottet hava begränsat sig till ett åberopande av vad första lagutskottet
vid 1919 års lagtima riksdag i sitt betänkande nr 36 enhälligt yttrat,
nämligen att ”enligt utskottets förmenande lärer det icke kunna förnekas,
att frågan om upphävande av krigslagarna står i ett nära samband med
försvarsfrågan i dess helhet; det ligger därför i öppen dag, att jämväl
förstnämnda fråga efter vederbörlig utredning kommer under omprövning
vid den allmänna försvarsrevision”, som då var avsedd att komma till stånd
och vars utredande numera uppdragits åt en särskild kommission. Utskottet
tilläde i samma sitt betänkande: ”att genom ett uttalande i ena eller
andra riktningen föregripa denna utredning, torde icke vara lämpligt, än
mindre att utan föregående utredning nu intaga en bestämd ståndpunkt
till samma fråga”. Härtill kan ytterligare läggas en erinran, att krigslagarna
såsom stiftade av Konung och riksdag gemensamt ersatt de äldre
15
Första Lagutskottets utlåtande Nr 24.
krigsartiklarna såsom givna av Kungl. Maj:t allena i syfte att på sådant
sätt bereda de värnpliktiga ett starkare skydd i rättsligt avseende än
som kommit yrkesarméns manskap till del, i följd varav krigslagarna, vilka
på grund av ämnets natur aldrig lämpligen kunna inflyttas i 25 kap. av
allmänna strafflagen, dit de eljes närmast vore att hänföra, näppeligen
kunna undvaras i rättsäkerhetens intresse, så länge armén utgör en
värnpliktsarmé.
Utskottet hade därför bort hemställa,
att ifrågavarande motion 11:250 icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda».
dels av herrar Högberg, greve Spens, Svensson i Betingetorp och
Thore, som instämt i herr Reuterskiölds hemställan;
dels av herrar Walles, Lindqvist i Kosta, Leo, Billqvist och Söderberg,
som ansett att utskottets utlåtande i denna del bort hava följande lydelse:
»Ehuru motionären yrkat upphävande av all krigslagstiftning, förutsätter
utskottet att därmed icke avses att lämna brott, begångna av militära
personer, straffria. En sådan åtgärd kan i varje fall uppenbarligen
icke på allvar ifrågasättas. Däremot anser utskottet tidpunkten vara lämplig
att nu till överläggning och utredning taga upp frågan om möjligheten
att i fredstid avskaifa krigslagarna och ersätta dem i motsvarande fall
med redan gällande bestämmelser i allmänna strafflagen och där stadgandena
i krigslagen avse brott, som endast kunna begås av personer i deras
egenskap av militärt anställda, låta dessa stadganden i reviderad och humaniserad
form ingå som ett särskilt kapitel i allmänna strafflagen. Den
disciplinära bestraffningsrätten torde däremot, om än med kumaniserade
straff'' och straffskalor, i en eller annan form få kvarstå. Genom en sådan
här i största korthet skisserad åtgärd skulle främst ernås, att vårt land
toge ett kraftigt steg i riktning mot den sedan årtionden krävda kumaniseringen
av krigslagstiftningen, och som ej kan anses fullt uppnådd förrän
militärerna, där så kan ske, ställas under samma lagbestämmelser som
ett lands övriga medborgare. Det har anförts, att samma syfte kan i
sak vinnas utan krigslagarnas avskaffande, endast genom en humanisering
av dessa. Utan att bestrida riktigheten därav vill utskottet dock framhålla,
att så länge våra värnpliktiga skola dömas efter en särskild lag
detta alltid kommer att hos dem ingiva en känsla av att de, under den
tid de fullgöra sin tjänst för utbildning till fosterlandets försvar, äro i
16
Första lagutskottets utlåtande Nr 34.
rättshänseende en annan klass av medborgare, vilka skola dömas efter
speciella undantagslagar. Det synes utskottet därför vara en gärning av
stor vikt för både försvaret och de enskilda individerna att undanrycka
själva grunden för denna känsla och därmed också borttaga anledningen
till den ovilja mot krigslagarna, som alltid kommer att taga sig
uttryck, så länge dessa skola bestå som ett särskilt lagsystem. Med hänvisning
till vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen i anledning av herr Yennerströms
m. fl. motion måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj:t ville låta utreda, huruvida och i vad
mån den för krigsmakten gällande strafflagen må kunna
upphöra att gälla, samt för riksdagen framlägga
det förslag, vartill utredningen kan föranleda.»
STOCKHOLM 1920. STOCKHOLMS BOKINDUSTRI A.-B.:s BOKTRYCKERI.