Första lagutskottets utlåtande Nr 16.
1
Nr 16.
Ankom till riksdagens kansli den 12 mara 1920 kl. 5 e. m.
Utlåtande i anledning av väckt motion med förslag till lag
om ändring i vissa delar av lagen om fri rättegång
den 19 juni 1919.
Närvarande: herrar Pettersson i Södertälje, Åkerman, Klefbeck, Rogberg,
Alexanderson, greve Spens, Edward Larson*, Bergström*,
Carl Johansson, Lindley*, Engberg*, Rehn, Leo, Svensson i
Betingetorp, Söderberg och Thore.
*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.
I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion,
nr 157, vilken behandlats av första lagutskottet, har herr Tengdahl hemställt,
att riksdagen ville för sin del antaga följande
Förslag
till
Lag
om
ändring i vissa delar av lagen om fri rättegång den 19 juni 1919.
Med ändring i nedannämnda delar av lagen om fri rättegång den 19
juni 1919 förordnas som följer:
Bihang till riksdagens protokoll 1920 9 sand. 1 avd. 12 käft. (Nr 16—17.)
1
2 Första lagutskottets utlåtande Nr 16.
1 §•
Vid allmän underrätt, polisdomstol, poliskammare och krigsrätt samt
första domstol i skiftesmål och i vattenmål skall efter ansökan samt på
de villkor och i den omfattning, som här nedan stadgas, fri rättegång i
visst mål beviljas den, som icke äger tillgång till gäldande av de med
rättegången därstädes förenade kostnader eller efter deras utgivande skulle
sakna medel, som skäligen må anses erforderliga för hans eget uppehälle
och för fullgörande av honom åliggande underhållsskyldighet.
I brottmål, där brottet är sådant, att det hör under allmänt åtal eller
må efter angivelse åtalas av allmän åklagare, må fri rättegång ej beviljas
målsägande i annat fall än att åklagaren anhängiggjort talan i målet. Fri
rättegång må ej heller beviljas den, vilkens talan grundar sig på överlåtelse,
som kan antagas hava skett i syfte att därmed vinna sådan förmån.
2 §•
Part, som beviljats fri rättegång, vare befriad från erläggande av
stämpelavgift i målet och njute tillika den förmån att av allmänna medel
skola "gäldas expeditionslösen, kostnad för delgivning av stämning, vittnesinkallelser
och sådana rättens beslut, varav motparten skall erhålla del, samt
ersättning till av parten åberopade vittnen, såvida deras hörande i målet
ej utan skäl påkallats, så ock till tjänsteman för särskild förrättning eller
å tjänstens vägnar förskjuten kostnad.
Där så finnes erforderligt för behörigt anhängiggörande eller utförande
av partens talan, må ock lämplig person förordnas att mot ersättning av
allmänna medel biträda parten i rättegången.
5 §•
Rättegångsbiträde förordnas av rätten eller, då rätten ej sitter, av
dess ordförande. Har part till rättegångsbiträde föreslagit någon, som
avlagt för utövande av domarämbete föreskrivna kunskapsprov samt yrkesmässigt
utövar advokatverksamhet, bör avvikelse från förslaget ej ske,
såframt ej särskilda skäl därtill äro.
Vid förordnande av rättegångsbiträde må, när skäl därtill äro, biträdet
berättigas att sätta annan lämplig person i sitt ställe.
3
Första lagutskottets utlåtande Nr 16.
6 §•
Om delgivning, som i § 2 sägs, föranstalte rätten eller dess ordförande.
7 §•
Finnes under rättegången, att parten utan intrång i de medel, som
skäligen må anses erforderliga för hans eget uppehälle och för fullgörande
av honom åliggande underhållsskyldighet, kan gälda kostnaderna för rättegången,
äge rätten förordna, att förmånen av fri rättegång skall upphöra.
Lag samma vare, där parten berett sig fri rättegång, oaktat hans talan
är av beskaffenhet, som i 1 § andra stycket andra punkten sägs.
10 §.
Har part vid underrätt åtnjutit fri rättegång, vare han, då målet
fullföljes till hovrätten, berättigad att jämväl med avseende å rättegången
därstädes tillgodonjuta de i 2 § första stycket omförmälda förmåner,
såframt ej under tiden partens förmögenhetsförhållanden veterligen så
ändrats, att han utan intrång i de medel, som skäligen må anses erforderliga
för hans eget uppehälle och för fullgörande av honom åliggande
underhållsskyldighet, kan gälda kostnaderna för rättegången i hovrätten.
Part äge ock eljest i hovrätten komma i åtnjutande av fri rättegång i den
omfattning nu sagts, där han, på sätt i 4 § föreskrives, styrker, att
han icke äger tillgång till gäldande av de med rättegången i hovrätten
förenade kostnader eller efter deras utgivande skulle sakna vad skäligen må
anses erforderligt för hans eget uppehälle och för fullgörande av honom
åliggande underhållsskyldighet.
Där hovrätt i allo eller i huvudsakliga delar bifaller ändringssökande
av part, som äger tillgodonjuta de i första stycket angivna förmåner, må
hovrätten på partens begäran i det slutliga utslaget tillerkänna biträde, som
parten anlitat för rättegången därstädes, ersättning av allmänna medel.
Vad i 1 § andra stycket samt i 6, 7 och 8 £$§ är stadgat skall äga
motsvarande tillämpning med avseende å fri rättegång i hovrätt.
Mot hovrätts beslut i fråga, som i denna paragraf avses, må talan
ej föras.
4
Första lagutskottets utlåtande Nr 16.
12 §•
Har part åtnjutit fri rättegång, vare parten vid verkställighet av dom
eller utslag i målet befriad från honom enligt lag åliggande skyldighet att
förskjuta kostnad för förrättningen, och skall av allmänna medel gäldas
all nödig förrättningskostnad, i den mån den ej kan av tappande parten
uttagas.
Allmänna bestämmelser.
13 §.
Part, som åtnjutit fri rättegång, må, diir han efter rättegångens avslutande
finnes utan intrång i de medel, som skäligen må anses erforderliga
för hans eget uppehälle och för fullgörande av honom åliggande underhållsskyldighet,
kunna gälda rättegångskostnad, som enligt denna lag
av allmänna medel guldits, på yrkande av kronans ombudsman i den ort,
där parten har sitt hemvist, förpliktas ersätta statsverket sådan kostnad,
såframt motparten ej i utslaget ålagts dylik ersättningsskyldighet. Talan
härom må ej väckas senare än två år efter rättegångens avslutande.
Yad nu stadgats galle ock i fråga om kostnad, som av allmänna
medel guldits för verkställighet av dom eller utslag, dock att tiden för
talans anbängiggörande skall räknas från det verkställighetsåtgärden avslutats.
14 §.
Yittnesersättning, som enligt denna lag skall gäldas av allmänna
medel, skall utgå efter enahanda grunder, som stadgas angående ersättning
av allmänna medel till vittnen i brottmål.
Rättegångsbiträde, som enligt denna lag är berättigat till ersättning
av allmänna medel, åtnjute efter rättens prövning skäligt arvode för det
arbete, biträdet nedlagt å rättegången för dess förberedande och utförande,
så ock ersättning för nödvändiga utgifter och tidspillan. Ej må biträde,
som förordnats av rätten eller dess ordförande, av parten förbehålla sig
ytterligare ersättning; har sådant förbehåll skett, vare det utan verkan.
Beslut om ersättning till rättegångsbiträde gånge i verkställighet,
ändå att det ej vunnit laga kraft. Skriftligt besked om beslutet skall utan
avgift tillhandahållas biträdet.
Första lagutskottets utlåtande Nr 16. 5
17 §.
Närmare föreskrifter rörande ordningen för gäldande av ersättning
enligt denna lag till vittnen, tjänstemän och rättegångsbiträden, ävensom
angående delgivningar och inkallelser genom rättens eller dess ordförandes
försorg samt vad i övrigt med avseende å denna lags tillämpning är att
iakttaga meddelas av Konungen.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1920.
Beträffande motionärens motivering för sin ifrågavarande hemställan
får utskottet hänvisa till motionen.
Genom lag den 19 juni 1919 om fri rättegång, som trätt i kraft den
1 januari 1920, har principen om rätt för parter i ekonomiskt svag ställning
att genom statens försorg komma i åtnjutande av processuell rättshjälp
vunnit erkännande i svensk lagstiftning. Ehuru riktigheten av
berörda princip allmänt erkändes, voro, vid frågans behandling i utskott
och riksdag, meningarna beträffande lagens närmare innehåll och de särskilda
bestämmelsernas utformning i hög grad delade. Också fattade vid
ärendets första behandling i riksdagen kamrarna i åtskilliga hänseenden
skiljaktiga beslut; först efter ett från första lagutskottet framlagt sammanjämkningsförslag,
vilket sökte så vitt möjligt förena de stridiga synpunkter,
som gjort sig gällande, tyckades man åstadkomma en positiv lösning av
den betydelsefulla frågan.
I den nu förevarande motionen föreslås ändringar i ett flertal hänseenden
i ovan omförmälda lag, i huvudsak avseende att bringa densamma
i överensstämmelse med det av Kungl. Maj:t för 1919 års lagtima riksdag
framlagda lagförslaget.
Utskottet finner väl, att ifrågavarande lag — på grund av de skilda
intressen och uppfattningar, vartill man vid lagens tillkomst hade att taga
hänsyn — i flera avseenden kan göras till föremål för befogade anmärkningar,
ej blott från dem, som i likhet med motionären ansågo det kungliga
förslaget vara bäst ägnat att läggas till grund för ifrågavarande lagstiftning,
utan även från deras sida, som vid frågans föregående behandlinng
i då omtvistade spörsmål ställde sig på en annan ståndpunkt än
förslaget innehöll. Också anser utskottet det ej uteslutet, att det kan
bliva nödvändigt att i lagen vidtaga ändringar i en del avseenden.
Utdcottet.
6
Första lagutskottets utlåtande Nr 16.
Att omedelbart efter lagens ikraftträdande och innan man erhållit
åtminstone någon erfarenhet av dess verkningar skrida till ändring av den
samma, utan att trängande nödvändighet föreligger, synes utskottet dock
mindre välbetänkt.
Huruvida de ifrågasatta förändringarna i och för sig äro av så stor
praktisk betydelse, som motionären synes antaga låter sig för övrigt för
närvarande svårligen bedöma. Om lagen skall visa sig väl fylla sitt
ändamål, beror nämligen enligt utskottets mening till stor del därpå, huru
dess bestämmelser komma att av vederbörande myndigheter tillämpas.
Och utskottet vill i detta sammanhang uttala den förväntan, att lagen i
rättstillämpningen ej tolkas för snävt, utan att därvid städse hålla i sikte
de syftemål, lagstiftaren med lagen avsett att vinna, nämligen att i
görligaste mån bereda den fattige parten den processuella hjälp, utan
vilken det ej skulle vara för honom möjligt att kunna göra sina berättigade
intressen gällande.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att ifrågavarande motion icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.
Stockholm den 12 mars 1920.
På första lagutskottets vägnar:
JAKOB PETTERSSON.