Första lagutskottets utlåtande Nr 13.

1

Nr 13.

Ankom till riksdagens kansli den 5 mars 1920 kl. 1 e. m.

Utlåtande i anledning åt) väckt motion om upphävande av mönstrings-
och adressanmälningsskyldigheten för landstormsmän.

Närvarande: herrar Pettersson i Södertälje, Åkerman, Klefbeek, Högberg, greve
Spens, Edward Larson* J. P. Johansson* Bergström, Carl Johansson*,
Lindley, Engberg, Rehn, Leo, Svensson i Betingetorp,
Söderberg* och Thore.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

I en inom andra kammaren vackt, till lagutskott hänvisad motion,
nr 255, som behandlats av första lagutskottet, har herr Bergström i Bäckland
hemställt, att riksdagen måtte besluta, att bestämmelsen om mönstringsoch
adressanmälningsskyldighet för landstormen måtte utgå ur värnpliktslagen
samt att utskottet ville föreslå de ändringar av värnpliktslagen,
aom nödvändiggjordes av ett bifall till motionen.

Beträffande de skäl, motionären anfört till stöd för sin ifrågavarande
hemställan, får utskottet hänvisa till motionen.

Enligt bestämmelserna i 82 och 38 §§ av värnpliktslagen den 17
september 1914, sådana de ursprungligen lydde, var beväringen tillhörande
värnpliktig skyldig ej blott att varje år undergå mönstring antingen genom
att till vederbörande befäl avgiva tillförlitlig skriftlig uppgift om bostad
och yrke eller ock genom personlig inställelse, utan även att vid vistelse
utom kyrkobokföringsorten för längre tid än en månad före avresan
göra anmälan hos områdesbefälet och hålla detta underrättat om sin adress,
Bihang till riksdagens protokoll 1320. 0 sand. 1 avd. 10 käft. (Nr 13.) 1

2 Första lagutskottets utledande Nr 13.

till dess han återkom me, samt att göra anmälan om avflyttning till annan
ort.

Några motsvarande skyldigheter funnos ej stadgade för till landstormen
hörande värnpliktig.

Den s. k. landstormskommittén föreslog i ett den 14 december 1916
avgivet betänkande, att mönstrings- och adressanmälningsskyldigheten
skulle utsträckas till att omfatta jämväl till landstormen hörande värnpliktige.
Kommissionen framhöll, att organisationen av landstormen vore
behäftad med stora och i ögonen fallande brister, samt yttrade i övrigt,
bland annat:

Gjorda sammanfattningar av erfarenheterna från dels landstormsinobiliseringen
år 1914 och dels landstormsövningama under år 1916 visade, att nämnda
brister kunde, frånsett inverkan på landstormens användbarhet av densammas
föregående utbildning och densammas utrustning, vilka frågors behandling fölle
utanför kommitténs uppdrag, hänföras dels till den felande rullföringen och dels
till saknaden av ett dugligt befäl. Ju mera kommittén trängt in i föreliggande
fråga, dess fastare både kommittén blivit övertygad om den stora betydelsen
därav, att en ordnad och tillförlitlig rullföring av landstormen komme till stånd.
Häruti vore, enligt kommitténs uppfattning, att söka själva grundvalen för såväl
en rättvis och lämplig uttagning av landstorm smän till befälsutbildning som ock
för möjligheten att vid mobilisering kunna för militära ändamål fullt tillgodogöra
sig den till landstormen hörande övriga personalen. Också hade kommittén
på grund av denna övertygelse icke blott ansett sig av sitt uppdrag uppfordrad
att "framlägga ett förslag angående förbättrad rullföring av landstormen, utan
även beträffande huvudfrågan, befälsutbildningen, byggt sitt förslag till dennas
ordnande på den förutsättningen, att en dylik förbättrad rullföring komme till stånd
i samband med, att den av kommittén föreslagna årliga befälsutbildningen toge sin
början. I kommitténs uppdrag inginge nämligen, bland annat, att verkställa utredning
och avgiva förslag rörande landstormens användning. Men frågan härom
stode givetvis i det intimaste samband med spörsmålet om landstormens användbarhet
överhuvud; och detta spörsmål vore beroende ej blott av en genomgripande
förbättring av landstormsbefälets beskaffenhet, utan även i högst väsentlig
grad därpå, att landstormens rullföring och redovisning ordnades så, att hela
antalet värnpliktiga inom landstormen anträffades och bibringades lagstadgad
utbildning, samt på samma gång tillförlitlig kännedom vunnes angående de särskilda
landstormsmännens kvalifikationer, yrken o. s. v., varigenom urvalet av
befälsämnen möjliggjordes. Åtgärder, som vore ägnade att åstadkomma en tillförlitlig
rullföring, skulle ock, enligt kommitténs övertygelse, visa sig vara till
gagn ur allmän synpunkt, då nämligen hittills allmänheten ej sällan fått vid
kännas en hel del obehag och svårigheter till följd av rullföringsväsendets bristfällighet.

Landstormens rullföring ägde för närvarande rum huvudsakligen i rullföringsexpeditionerna.
1 stamrullan, som därstädes fördes, kvarstode den värn -

3

Första lagutskottets utlåtande Sr 13.

pliktige även efter överföring till landstormen; och jämväl hans värnpliktssedel
behölles i rullföringsexpeditionen. Samma expedition mottoge de anmälningslistor
och andra uppgifter, som månatligen avgivas från pastorsämbeten eller
rotemän rörande genom dödsfall, inflyttning, avflyttning o. s. v. inträffade förändringar
angående såväl landstormsmännen som beväringen tillhörande värnpliktiga.
Av landstorm sområdesbefälh avaren skulle visserligen föras särskild landstormsrulla
enligt fastställt formulär. Men denna rulla upprättades icke av landstormsområdesbefälhavaren
själv, utan för varje årlig överföring till landstormen
av roliföringsbefälhavaren. Årligen å bestämd tid skulle landstormsrullan insändas
till rullföringsbefälhavaren för rättande och fullständigande, varjämte
rullföringsbefälhavaren skulle, så snart lämpligen kunde ske, tillställa landstormsområdesbefälhavaren
vederbörande från pastorsämbeten eller rotemän inkomna
anmälningslistor och uppgifter, försedda med anteckningar, dels vilka av de å
listan uppförda landstormsmännen, som blivit av rullföringsbefälhavaren avförda
från eller införda i stamrullan, dels den årsklass, nyinförd landstormsman skulle
tillhöra, dels ock det truppslag han vore tilldelad, hans användbarhet m. in.
Efter verkställda anteckningar i landstormsrullan skulle landstorm sområdesbefälhavaren
»utan dröjsmål» till rullföringsbefälhavaren återställa listor och uppgifter Oavsett

den otjänliga dualism, varmed det sålunda i huvuddrag angivna
systemet för rullföring av landstormen vore behäftat, skulle möjligen kunna antagas,
att därest detta system följdriktigt genomfördes, detsamma dock skulle
kunna något så när nöjaktigt fungera. Men härvid tillkomme en synnerligen
viktig skillnad mellan bestämmelserna om beväringens och landstormens rullföring.
Medan nämligen beväringen tillhörande värnpliktig jämlikt stadgande i
vämpliktslagen vore skyldig ej blott, enligt § 32, att varje år undergå mönstring,
antingen genom att till befälet avgiva skriftlig uppgift om bostad och yrke eller
ock genom personlig inställelse, utan även, enligt § 33, att vid vistelse utom
kyrkobokföringsorten för längre tid än en månad före avresan göra anmälan hos
områdesbefälet och hålla detta befäl underrättat om sin adress, tills han återkomme,
samt att göra anmälan om flyttning, hade landstormsmännen icke någon
motsvarande skyldighet. Följden härav hade också blivit den, att landstormsrullorna,
oaktat det arbete landstormsområdesbefälhavarna nedlagt på deras fullständigande,
visat sig vara i hög grad ofullständiga och opålitliga.

Efter att hava anfört exempel på, huru det nuvarande systemet för landstormens
rullföring verkat, yttrade kommittén vidare:

Det vore uppenbart, att ett rullföringssystem, som kunde leda till dylika
orimligheter, måste ersättas med ett mera effektivt. De åtgärder, genom vilka
en sådan reform bäst skulle ernås, vore, enligt kommitténs åsikt, dels införandet
av mönstrings- och adressanmälningsskyldighet jämväl för landstormen, dels landstormsrullföringens
avskiljande från rullföringsexpeditionema samt förläggande
till självständiga rullföringsexpeditioner för landstormen, dels ock i samband därmed
inrättande av nya centralmyndigheter, under vilka såväl rullföringsbefäihavare
som lan dstorm srullfö rare skulle lyda.

4

Första lagutskottets utlåtande Nr 13.

I eu till 1918 års riksdag framlagd proposition föreslog jämväl Kuugl.
Maj:t, bland annat, att mönstrings- och adressanmälningsskyldighet skulle
stadgas även för landstorm smän. Föredragande departementschefen yttrade
beträffande utsträckning av mönstringsskyldigheten:

»Såsom värnpliktskommissionen framhållit, är huvudändamålet med mönstringen
att lämna vederbörande rullföringsmyndigheter tillförlitliga uppgifter rörande
de värnpliktigas vistelseort, adress och yrke samt om deras värnpliktsforhållanden
i övrigt. Dylika uppgifters lämnande utgör en nödvändig förutsättning
för att mobiliseringsverket skall kunna på ett tillfredsställande sätt fungera.
Mönstringsinstitutionen utgör således ett för krigsberedskapens vidmakthållande
nödvändigt led uti en välordnad härorganisation.

Av den utav värnpliktskommissionen i ärendet verkställda utredningen torde
tydligt framgå, att något annat sätt för erhållande av de med mönstringen avsedda
uppgifter, som bättre och med mindre besvär för de värnpliktiga själva
än det nuvarande mönstringsförfarandet tillgodoser såväl statens berättigade krav
härutinnan som den enskildes intresse, icke står till buds. Vid sådant förhållande
torde, i enlighet med vad värnpliktskommissionen föreslagit, någon ändring
i det nu föreskrivna tillvägagångssättet för mönstringsuppgifternas införskaffande
icke böra vidtagas.

Ehuru det skulle vara synnerligen önskvärt, därest otillförlitligheten hos
en del mönstringsanmälningar kunde undanröjas, anser jag i likhet med värxipliktskommissionen
icke lämpligt att i sådant syfte ånyo införa det redan en
gång borttagna stadgandet om att dylika anmälningar för att vara giltiga skola
bestyrkas av någon person eller myndighet.

Erfarenheterna från såväl 1914 års landstormsmobilisering som de därefter
årligen anordnade lagstadgade landstormsövningarna hava till fullo ådagalagt
nödvändigheten av, att den för beväringen hittills stadgade mönstrings- och
adressanmälningsskyldigheten utsträckes jämväl till landstormen. Frånvaron av
varje sådan skyldighet för landstormen medför, att vederbörande lan dstorm sru thyr
äro i hög grad ofullständiga och otillförlitliga. Såväl med hänsyn till angelägenheten
av att vid inträffande mobilisering kunna för militära ändamål fullt tillgodogöra
sig den till landstormen hörande personalen som ur synpunkten av de
lagstadgade landstormsövningarnas behöriga fullgörande torde det vara ound
gängligen erforderligt, att vederbörande militärmyndigheter erhålla i möjligaste
mån tillförlitliga uppgifter även om landstormsmännens vistelseort, adress, yrke
och värnpliktsförhållanden. Jag finner mig därför böra biträda värnpliktskommissionens
förslag, att mönstringsskyldigheten utsträckes att omfatta jämväl till
landstormen hörande värnpliktiga.»

Av enahanda skäl borde enligt departementschefens mening landstormsmännen
även beträffande adressanmälningsskyldighet likställas med värnpliktiga
tillhörande beväringen.

I anledning av det kungl. förslaget hemställde herr Bergström i Bäckländ
i en inom andra kammaren väckt motion (nr 390), att i proposi -

Första lagutskottets utlåtande Nr 13. 5

tionen måtte göras, bland annat, den ändringen, att mönstrings- och adressanmälningsskyldigheten
icke måtte utsträckas till landstormsmännen.

Lagutskottet fann Kungl. Maj:ts förslag, som grundade sig å och i
allt väsentligt anslöte sig till det av 1917 års värnpliktskommission i
ämnet avgivna betänkande, vara ägnat att i görligaste mån undanröja de
brister, som vidlådde gällande värnpliktslag. Vidkommande det av herr
Bergström i Bäckland motionsvis framförda yrkandet, att den för beväringen
dittills stadgade mönstrings- och anmälningsskyldigheten icke måtte
utsträckas till landstormen, fann utskottet, med hänsyn till de av departementschefen
för en dylik utsträckning anförda skäl, motionen i denna del
icke förtjäna avseende.

Utskottets hemställan bifölls av första kammaren, medan andra kammaren
ur lagförslaget uteslöt 32 och 33 §§.

Efter sammanjämkning godkände andra kammaren utskottets förslag
i denna del.

I nu förevarande motion yrkas, att mönstrings- och anmälningsskyldigheten
för landstormsmän måtte borttagas.

Utskottet finner i likhet med departementschefen, enligt hans ovan
intagna anförande, den för landstormsmän stadgade mönstrings- och adressanmälningsskyldigheten
vara av väsentlig betydelse för uppnående av den
fullständighet och tillförlitlighet i landstormsrullorna, som torde vara erforderlig
såväl vid inträffande mobilisering som för de lagstadgade landstormsövningarnas
behöriga fullgörande.

Utskottet anser jämväl, att det skäligen ringa besvär, som behörigt
fullgörande av ovannämnda skyldighet numera enligt de i 1914 års värnpliktslag
givna bestämmelser kan anses innebära, icke bör föranleda upphävande
av en på sätt ovan anförts för landstormsinstitutionens vederbörliga
utnyttjande så betydelsefull skyldighet.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 5 mars 1920.

På första lagutskottets vägnar:

JAKOB PETTERSSON.

Utskottet.

Bihang till riksdagens protokoll WHO. !) sund, 1 avd. It) käft. (Nr 13.)