Första lagutskottds utlåtande Nr 12.

1

Nr 12.

Ankom till riksdagens kansli den 24 februari 1920 kl. 3 e. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.

Maj:t angående sådan ändring i lagen om 20-årig hävd,
att densamma ej vidare må gälla mot kronan och i vissa
fall ej heller mot enskilda.

Närvarande; herrar Pettersson i Södertälje, Åkerman, Klefbeck, Högberg,
Alexanderson*, greve Spens, Reuterskiöld*, J. P. Johansson, Berglund, Lindqvist i Kosta,
Hederstierna*, Engberg*, Rehn, Leo, Carlson i Karlshamn* och Svensson i Betingetorp.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

I eu inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr
183, som behandlats av första lagutskottet, hava herrar Vennerström och
Werner hemställt, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj.t anhålla,
dels att Kungl. Maj:t måtte skyndsamt framlägga för riksdagen förslag därom,
att lagen den 22 april 1881 om 20-årig hävd ej vidare måtte gälla gent emot
kronan, dels att Kungl. Maj:t måtte för riksdagen framlägga förslag om
samma lags förändring därhän, att den icke måtte komma att gälla mot
enskilda i sådana fall, då lagfart icke grundats på laga åtkomsthandling,
eller då hävden åberopades som skydd för oriktigt fången fastighet.

Beträffande motiveringen för ifrågavarande hemställan får utskottet
hänvisa till motionen.

Det är icke med visshet känt, huruvida enligt den iildsta lagstiftningen Svensk rättsegendom
av offentlig natur betraktades såsom undantagen från hävd. I “vec<1"9''
landskaps- och landslagarna nämnes icke något undantag för särskilda slag
Bihang till riksdagens protokoll 1020. 9 samt. 1 avd. 9 käft. (Nr 12.) 1

2

Första lagutskottets utlåtande Nr 12.

av fastigheter. Till stöd för den meningen, att eu i sig ogiltig föryttring
av kronogods ej kunde vinna giltighet genom hävd, har emellertid inom
vetenskapen åberopats landslagarnas stadgande, att konung ej må minska
kronans rätt för andra konungar och att, om någon det gör, konung, som
efter kommer, må taga egendomen åter.

Från slutet av sextonhundratalet finnas i särskilda kungl. brev uttalanden,
som synas giva vid handen, att hävd å kronoegendom då ansågs
icke böra ifrågakomma.

Huruvida av stadganden i 1734 års lag borde härledas någon allmän
tidsbegränsning för klander å fång till fast egendom är en omtvistad fråga.
Övervägande skäl torde tala för den meningen, att sådan begränsning icke
förefanns.

Närmare bestämmelser om hävd meddelades genom förklaringen den 14
maj 1805 angående, bland annat, lagens rätta förstånd och tillämpning i
mål, som röra klander å fast egendom. I denna författning nämndes två
olika hävdetider. Hels skulle nämligen mot den, som ville anställa klander
å annans åtkomst till fast egendom, hävd gälla efter natt och år från den
dag, som i varje särskild händelse vore bestämd, eller, när sådan tid icke
funnes utsatt, från den dag anledning till slikt klander för rätte ägaren
yppats och han kommit i tillfälle att sin rätt bevaka och lagligen utföra.
Dels skulle förvärv av fast egendom vara fritt från klander, om sådant ej
blivit anställt av rätte ägaren under hans livstid och ej heller av hans arvingar
eller rättsinnehavare inom tjugu år efter hans död.

Angående hävd av det senare slaget stadgades, att egendomen skulle
vara av sådan beskaffenhet, att därom mellan enskilda personer kunnat avhandlas
vare sig genom arv, köp, pant, gåva eller förlikning. Någon motsvarande
bestämmelse fanns icke rörande den ettåriga hävden, och ifrågasättas
kan därför, huruvida denna var underkastad dylik begränsning med
hänsyn till egendomens natur. Emellertid synes hava allmänt ansetts, att
berörda villkor skulle äga tillämpning i avseende å båda slagen av hävd,
och att egendom av annan natur än den angivna alltså var fullkomligt undantagen
från författningens tillämpning. Någon tvekan synes ej hava rått
om att undantaget omfattade all staten tillhörig egendom.

Förslag till ändrade stadganden om hävd ingingo i såväl lagkommitténs
som äldre lagberedningens betänkande^ I lagkommitténs förslag omnämndes
ej något undantag från hävden. Äldre lagberedningen åter, som,
jämte hävd under tjugu år från det lagfart beviljats eller trettio år från
det lagfart sökts, i sitt förslag upptog ettårig hävd, räknad i allmänhet från

Första lagatslcottets utlåtande Nr 12. 3

det rätte ägaren erhållit kännedom om annans fång och sin bättre rätt, föreslog
i fråga om det sistnämnda slaget av hävd, att det ej skulle gälla mot
kronan, allmänt verk eller allmän inrättning och ej heller mot enskild person,
som stode under annans målsmansskap. Sådan hävd borde nämligen
ej äga giltighet mot andra än dem, hos vilka finge förutsättas eu personlig
kunskap om det förhållande, som kunde föranleda klander, i förening med
den självverksamhet, som erfordrades för rättighetens tillbörliga bevakande.

1881 års förordning om hävd är grundad på ett av nya lagberedningen
avgivet förslag. I motiven till detsamma anfördes, såvitt nu är i
fråga, följande:

»Angående beskaffenheten av den egendom, som må utgöra föremål för hävd,
har beredningen lika litet som lagkommittén ansett någon särskild föreskrift behövlig
eller lämplig. Lagförslaget innehåller således icke någon bestämmelse,
som motsvarar det i 1805 års förklaring förekommande stadgandet, att endast
egendom av den beskaffenhet, att därom mellan enskilda personer kunnat avhandlas,
finge genom hävd försvaras. Den av äldre lagberedningen, dock endast
i fråga om den ettåriga, ej den tjugu- eller trettioåriga hävden, uppställda regeln,
att förstnämnda slags hävd ej skulle gälla emot kronan, allmänt verk eller allmän
inrättning, har icke heller ansetts böra i förslaget upptagas. En dylik inskränkning
synes ej vila på fullgiltig grund och bidrager endast att i viss mån
bibehålla det tillstånd av osäkerhet, som hävdeinstitutet åsyftar att undanröja.
Den omständighet att en egendom någon gång i tiden blivit avhänd kronan eller
allmän inrättning kan naturligtvis icke vara känd för den, som i god tro efter
lång tids förlopp förvärvar egendomen, men möjligheten att vinna hävd skulle
för all framtid vara betagen. Därest gällande lags bestämmelser efterlevas vid
prövning av sökt lagfart, synes det emellertid osannolikt, att lagfart kan komma
att beviljas å någon egendom av nyssnämnda slag eller att, om genom något
förbiseende lagfarten skulle beviljas, detta förhållande icke genast skulle upptäckas
av kronans ombudsmän. Då, enligt den hävdelag beredningen föreslagit,
erhållen lagfart utgör ett huvudvillkor för hävden, förefinnes således så mycket
mindre anledning att för ifrågavarande jordägare göra något undantag från allmänna
regeln, som dessa jämväl i övrigt vanligen äro i tillfälle att över sina
egendomar hålla en lika, om ej mera verksam uppsikt än den, som i allmänhet
står den enskilde sakägaren till buds i de händelser, vilka vanligast giva anledning
till hävdeinstitutets tillämpande.»

Ifråga om de allmänna grunderna för hävdeinstitutet lämnade nya lagberedningen
följande sammanfattning:

»Ilävdelagstiftningens ändamål är enligt beredningens uppfattning att åt
den på god tro vunna åtkomsten av fast egendom bereda trygghet för anspråk,
grundade å annans äldre rätt, i den mån sådant låter sig med äganderättens
helgd förena. Intet skäl förefinnes att åt den, som med vetskap om annans

Nya lagberedningen.

Allmänna
grunder för
hävdeinslitutet.

4

Första lagutskottets utlåtande Nr 12.

bättre rätt förvärvar egendom, skänka en dylik trygghet, vilken skulle innebära
en uppmuntran till mer eller mindre oredliga eller eljest olagliga transaktioner.
Det är således endast till fromma för det redbara förvärvet som fråga kan uppstå
om inskränkning i rätte ägarens befogenhet att återvinna den egendom, vilken
utan hans begivande kommit i annan mans hand, eller med andra ord därom
att åt ett i sig själv ursprungligen ogiltigt förvärv bereda samma bestånd, som
om det från begynnelsen varit i full överensstämmelse med lagens fordringar.

För att bedöma hävdelagstiftningens rättmätighet samt dess verkningar i
berörda avseende torde det ej vara obehövligt att erinra om den olika beskaffenheten
hos de förvärv, å vilka den kommer att äga tillämpning. Främst bör man
därvid uppmärksamma dem, som endast formellt äro behäftade med bristfälligheter
utan att egendomens avhändande medfört något materiellt lidande för förre
ägaren. Sådana fall kunna förekomma när t. ex. en omyndigs egendom till dess
fulla värde, som i förmyndarräkenskapen upptages, men utan rättens tillstånd
avyttras av förmyndaren, eller hustrus egendom utan hennes samtycke försäljes
av mannen emot en tillfredsställande köpeskilling, vilken kommer hustrun till
godo, eller en fullmäktig avhänder huvudmannen hans gods till hans fördel men
på grund av en ofullständig eller formellt oriktigt upprättad fullmakt, eller en
fullmyndig person säljer sin fastighet genom ett icke behörigen bevittnat salubrev.
I dessa och dylika händelser är upplåtelsen visserligen juridiskt ogiltig
och måste förfalla, men uppenbart är ock att, då ägaren under sådana förhållanden
återtager en egendom, för vilken han erhållit valuta, hans juridiska rätt icke
alltid låter förena sig med billighetens fordringar. I synnerhet om den formella
bristen efter längre tids förlopp och sedan egendomsvärdet under tiden stigit
framletas för att omintetgöra bestående förhållanden och bereda pretendenten
en oskälig vinst på bekostnad av den, som under tiden vårdat egendomen, antager
förfarandet snarare karaktären av ett våld än av en rättshandling. Att i
dylika fall möjligheten att återtaga egendomen inskränkes inom en ej alltför
långt utsträckt tid lärer sålunda ej kunna betraktas såsom ett underskattande av
äganderättens helgd.

Yad åter beträffar den kategori av olagliga förvärv, vid vilka jämväl ett
materiellt lidande tillskyndas ägaren genom förlusten av egendomen, ligger rättmätigheten
av en inskränkning i ägarens återvinningsrätt icke i lika öppen dag.
För det allmänna naturliga rättsmedvetandet torde till äventyrs den föreställningen
ligga närmast till hands att rätte ägaren aldrig eller åtminstone så sent som
möjligt borde förlora nämnda rätt och att i detta hänseende hävdeinstitutet —
om än framtvunget av ett oavvisligt nationalekonomiskt och juridiskt behov —
icke i samma man äger stöd av billighet och moralisk rätt. En sådan föreställning,
om den förefinnes, torde dock ej vila på giltiga grunder. Härvid är nämligen
att märka, det hävdelagstiftningen icke har för ändamål att förändra rättsförhållandet
emellan bedragaren — den, som genom ett lagstridigt förfarande
berövat annan hans egendom -— och den bedragne — den, som sålunda blivit
sin egendom berövad. Bedragarens förfarande och den rättsliga påföljden därav
för honom hemfalla under ett annat rättsområde, nämligen brottmålslagstiftningen.
Däremot avser hävdeinstitutet att söka medla eller ordna rättsförhållandet emellan

Första lagutskottets utlåtande Nr 12. 5

bedrägeriets båda offer — den, som mistat sin egendom, och den, som i god
tro på bedragarens behörighet att förfoga över egendomen förvärvat den av honom
och är i fara att förlora vad han till denne erlagt i köpeskilling, Å ena
sidan stål- en person, som i den föreställning att han är rätt ägare faktiskt tagit
och fortfarande har egendomen i besittning, förfogar över densamma och avkomsten
därav samt fullgör alla ägaren åliggande förpliktelser eller, i korthet
sagt, är i fullständig utövning av alla äganderättens förmåner jämte därvid
häftande skyldigheter. Å andra sidan uppträder eu person, som antingen ej någonsin
avvetat att den ifrågavarande egendomen varit hans tillhörighet eller,
om han vetat det, underlåtit att åt sina ekonomiska förhållanden och särskilt åt
de betydande värdeobjekt, vilket här är i fråga, ägna tillbörlig uppmärksamhet
och vård samt därigenom i större eller mindre grad själv vållat att egendomen
kunnat komma ur hans egen och stanna i annans besittning. Formellt kvarstående
såsom ägare har han dock materiellt upphört att vara det, då han under
en längre tid försummat att åt egendomens förkovran och vård offra sitt arbete
eller sina penningar ävensom åsidosatt de med äganderätten förknippade förpliktelser.
Om ursprunglige ägaren — såsom allmänneligen torde vara händelsen
— sålunda mer eller mindre har sig själv att skylla för det inträffade förhållandet
att äganderättens utövning övergått till annan, bör väl ock påföljden
därav — själva rättighetens upphörande — skäligen drabba honom själv och ej
den andre, vilken ingen försummelse ligger till last. Avskäres den förres anspråk
efter någon tids förlopp, sker därigenom intet annat än att han fortfarande förbliver
i mistning av något, som antingen aldrig varit i hans ägo eller åtminstone
för längesedan upphört att för honom äga värde. Den ekonomiska förlust, som
drabbar honom, kan således icke i kännbarhet jämföras med den, varav innehavaren
av egendomen hemsökes, om han berövas densamma mitt under besittningens
fortgång, då han står i begrepp att upphämta frukten av sitt arbete
och sitt kapital och sedan han tilläventyrs för egendomen iklätt sig förbindelser
till tredje man, vilka han ej kan bliva kvitt på samma gång som egendomen själv.
Även i de fall, där någon bristande uppmärksamhet icke kan anses ligga ursprunglige
ägaren till last, bör samma uppfattning med skäl göras gällande.
Förlusten av egendomen antager här, vilkendera den än drabbar, karaktären av
ett olycksfall, omöjligt att förutse eller förekomma. Ställes man i valet emellan
att nödgas låta de förstörande följderna av detta olycksfall hemsöka ensamt den
ene eller den andre bland de två därtill lika litet vållande personerna, lärer det
jämväl ur billighetens synpunkt icke kunna anses oriktigt, om förlusten lägges
å, den, vilken under eljest lika förhållanden minsta lidande tillskyndas, eller med
andra ord att den oundvikliga ekonomiska omstörtningen göres så litet förstörande
som möjligt.

Lyckligtvis är, såsom redan förut blivit anmärkt, det oändligt övervägande
antalet förvärv av den lagenliga beskaffenhet att någon dylik kollision ej kommer
att uppstå. Hävdlagstiftningens huvudsyfte — att åt förvärvaren av fast egendom
i allmänhet bereda visshet om besittningens orubblighet — vinnes sålunda
oftast utan att den behöver köpas med uppoffring av annans rätt. Ju förr denna
visshet inträder, desto förr kan fastighetsägaren med full trygghet nedlägga arbete

Riksdagen

I9ii.

Riksdagen

1912.

6 Första lagutskottets utlåtande Nr 12.

och kapital å sådana mera omfattande förbättringar, vilkas frakt han först efter
längre tids förlopp kan hoppas skörda. Hävdelagstiftningen ingår således antagligen
såsom ett ej oviktigt moment uti den allmänna ekonomiska utvecklingen.»

Vid 1911 års riksdag blev i följd av enskild motionärs initiativ frågan
om bl. a. inskränkning i hävdens verkan gentemot kronan föremål för
prövning. Åtgärd i dylik riktning blev av lagutskottet avstyrkt i utlåtande
nr 52, och första kammaren fattade beslut i enlighet härmed. Andra kammaren
åter biträdde eu av sex reservanter inom utskottet gjord hemställan,
om en skrivelse till Kungl. Maj:t med anhållan, att Kung!. Maj:t ville taga
under övervägande, vilka åtgärder, eventuellt inskränkning av hävdeinstitutet
enligt förordningen den 22 april 1881, borde vidtagas för att icke
genom inträdande av hävd enligt nyssnämnda förordning kronans rätt till
sådana fasta egendomar, som av kronan upplåtits till industriens understöd,
måtte gå förlorad, samt att i den mån riksdagens medverkan erfordrades,
för riksdagen framlägga förslag i ämnet.

Nämnda reservanter åberopade ett av kammarkollegium på lagutskottets
begäran avgivet yttrande, däri kollegium framhöll, att ett upphävande,
såsom i motionen påyrkats, av förordningen den 22 april 1881 om tjuguårig
hävd enligt kollega förmenande obestridligen ägde avgörande betydelse
för kronans äganderätt till vissa slag av fast egendom.

Förslag i ämnet förelädes 1912 års riksdag genom kungl. propositionen
nr 44. Förslaget avsåg, att, med ändring av 1881 års förordning
om hävd, frihet mot klander, enligt vad i nämnda förordning stadgades,
ej vidare finge mot kronan vinnas före den 1 maj 1922 i avseende å egendom,
som vore kronan avkänd, och ej heller i fråga om inteckning i sådan
egendom, därest egendom återvunnes genom klander, som instämts före
sagda dag. Lagutskottet tillstyrkte förslaget och yttrade i utlåtande nr 38,
bland annat:

»Enligt utskottets uppfattning hava i det vid propositionen fogade yttrandet
till statsrådsprotokollet den 26 januari 1912 fullt tillfredsställande skäl blivit
anförda för nödvändigheten, med hänsyn till kronans tryggande mot värdeförlust
genom hävd, av de nu ifrågasatta lagstiftningsåtgärderna. Otvivelaktigt äro,
såsom även föredragande departementschefen framhåller, såväl fördelar som olägenheter
förbundna med hävdetidens förlängning på sätt som föreslagits. Då det
emellertid icke lärer kunna förutsättas, att kronan skulle eftergiva eller underlåta
att gorå gällande sin rätt, lära olägenheterna för den enskilde knappast bliva
mindre, om den föreslagna inskränkningen i hävdeinstitutets verkan gentemot
kronan icke komme till stånd; detta skulle nämligen, såsom departementschefen
påvisar, föranleda nödväxrdigheten för kronans ombudsmän att, till bevarande av

Första lagutslcottets utlåtande Nr 12. 7

kronans eventuella rätt, inleda ett flertal rättegångar även i fall, där denna rätt
vore oviss. Någon vinst för rättssäkerheten skulle därför icke härav uppstå.
Gentemot de stora fördelar, som äro att vinna för det allmänna av kronans frigörande
från att, medan de igångsatta utredningarna pågå, vara bunden av hävdetiden,
synas alltså de anförda olägenheterna icke böra tillerkännas avgörande
betydelse.»

Utskottets hemställan bifölls av andra kammaren, medan första kammaren,
i enlighet med en vid utskottets utlåtande fogad reservation, avslog
den kungliga propositionen.

I samma proposition föreslogs även den ändringen i den uti 10 § av
förordningen om lagfart å fast egendom föreskrivna behandlingen av vilande
lagfartsansökan, att yttrande över sådan ansökan skulle infordras från »kronans
ombudsman», icke från »kronans ombudsman i orten.»

Anordningen att infordra yttrande över sådana ansökningar endast från
kronans ombudsman i orten ansågs nämligen icke hava fyllt sitt ändamål,
och det vore därför önskvärt, att tillfälle till ingripande i dessa frågor gåves
åt någon ämbetsmyndighet, som genom särskild sakkunskap och tillgång
till material för erforderliga undersökningar beredde trygghet för att kronans
rätt bleve tillbörligt bevakad, i vilket avseende advokatfiskalsämbetet
i kammarkollegium syntes vara den lämpligaste myndigheten.

Berörda förslag blev av riksdagen bifallet.

Nämnas kan i detta sammanhang, att lagberedningen i sitt förslag till
ny jordabalk bibehållit systemet med viss tids hävd. Då detta förslag visserligen
innefattar ett steg i riktning mot ett rent fastighetsbokssystem,
men icke ett fullständigt genomförande av ett sådant, har viss tids hävd
måst i förslaget bibehållas. Inskrivning i fastighetsboken av ett olagligt
fång skall icke, även om den, som vunnit inskrivningen, varit i god tro,
i och för sig bereda orubblighet åt förvärvet utan fortfarande allenast utgöra
utgångspunkten för förvärv genom hävd. Hävdetiden bestämmes till
tio år från det den fasta egendomen kommit ur rätte ägarens besittning
och lagfart enligt den nya lagen meddelats för annan. Då enligt förslaget
fastighetsboken skall grundas på specialisering och lagfarten i regel skall
hänföra sig till visst till gränserna bestämt område å marken, blir det,
enligt vad i beredningens motiv yttras, icke längre nödigt att såsom villkor
för förvärv genom hävd fordra, att den, som åberopar hävd, under viss tid såsom
ägare besuttit fastigheten, utan kan lagfarten i sådant hänseende tillerkännas
grundläggande betydelse. I fråga om god tro skall fordras endast, att

Lagbered ningen.

8

Första lagutskottets utlåtande Nr 12.

Utskottet.

någon av dem, som under den stadgade tiden från lagfarten innehaft
fastigheten, åtkommit denna i god tro.

I nu förevarande motion föreslås, dels att den tjuguåriga hävden icke
längre skall gälla gentemot kronan, dels att den ej heller skall äga tilllämplighet
gentemot enskilda i sådana fall, »då lagfart icke grundats
på laga åtkomsthandling, eller då hävden åberopades som skydd för oriktigt
fången fastighet.» De i fråga om sistnämnda yrkande använda ordalagen
synas närmast omfatta ej blott sådana olagliga förvärv, där en materiell
förlust tillfogats den rättmätige ägaren genom att egendomen avhänts
honom, utan även sådana fång, vilka allenast formellt äro behäftade med
bristfälligheter, men ej för den förre ägaren medfört någon rättsförlust.
Och då, såsom ovan utvecklats, hävden icke kan äga tillämpning å andra
förvärv än just de bägge slag, som nu nämnts, skulle motionärernas yrkande
alltså innebära ett fullständigt upphävande av hävdeinstitutet även
i vad rör förvärv från enskild person.

Utskottet kan ej tillstyrka motionen i sistberörda del. Att i ovan
omförmälda fall, då en formell felaktighet av något slag vidlåder eu materiellt
riktig överlåtelse, möjligheten för förre ägaren att, under åberopande
av nämnda felaktighet, återtaga fastigheten bör inskränkas därigenom, att
förvärvaren beredes tillfälle att vinna hävd å fastigheten, synes utskottet
uppenbart. Och även i fråga om sådana förvärv, där en materiell förlust
tillskyndats förutvarande ägare, är det enligt utskottets förmenande riktigt,
att den, som i god tro förvärvat fastighet, efter viss tids besittning beredes
trygghet för besittningens orubblighet.

Yad härefter angår motionärernas yrkande, att hävden ej skall gälla
mot kronan har — liksom år 1912 — olika meningar inom utskottet
uttalats beträffande frågan, huruvida suspension av hävden gentemot kronan
under några omständigheter borde kunna ifrågakomma. Sålunda har å ena
sidan framhållits, att samma skäl, som föranlett, att förvärvare i god tro
av enskild person avhänd fastighet bör viss tid efter erhållen lagfart kunna
vinna hävd å fastigheten, i lika grad gälla beträffande fastighet, som avhänts
kronan. A andra sidan har gjorts gällande, att — även om hävdeförvärv
gentemot kronan vore i princip berättigat — särskilda förhållanden
kunna föreligga, då ett avsteg från nämnda princip är av behovet påkallat.
Sådana förhållanden förelågo enligt sistnämnda mening vid frågans behandling
år 1912. Slutligen har den meningen uttalats, att förvärv genom
hävd borde vara uteslutet gentemot kronan.

Första lagutskottets utlåtande Nr 12. 9

Utskottet vill — utan att göra något uttalande i berörda principfråga
— framhålla, att de skäl, som år 1912 anfördes för en tillfällig suspension
av hävden mot kronan ej längre förefinnas. Dels hava nämligen utredningarna
angående kronans rätt till densamma frånhänd fast egendom, vilka
år 1912 befunno sig i ett mycket ofullbordat skick, sedan dess alltmera
fortskridit, varför något behov att i och för utredningarnas slutförande
suspendera hävden gentemot kronan näppeligen kan anses längre vara för
handen. Dels föreligga numera, i anledning av rättegångar, som av kronans
ombudsmän anhängiggjorts i en del, för bedömande av kronans rätt
till olika slag av fast egendom, typiska fall, en rad Kungl. Maj:ts domar,
där frågan om kronans rätt blivit avgjord. Dylika domar hava sålunda
givits beträffande den praktiskt ytterst betydelsefulla frågan om kronans
rätt till en del av de stora strömfallen ävensom till under bruk skatteköpta
hemman. Som utgången av rättegångarna i berörda typfall måste anses
normerande för sadana kronans anspråk, som stödas på liknande grunder,
hava kronans ombudsmän härigenom vunnit en god ledning för bedömande
i vad män ett mål kan anses vara av beskaffenhet att talan bör av kronan
anhängiggöras. I de fall, där efter en sådan prövning kronans anspråk
befinnas ej sakna grund, kan då klandertalan omedelbart anställas,
och hävden sålunda avbrytas. Det behov, som år 1912 ansågs föreligga
för en tillfällig suspension av hävden gentemot kronan, är alltså ej längre för
handen. Och skulle ett sadant behov komma att göra sig kännbart, kan det
enligt utskottets mening förutsättas, att Kungl. Maj:t, som på grund av
vad i frågan hittills förekommit, säkerligen med uppmärksamhet följer här
ifrågavarande spörsmål, ej skall underlåta att taga initiativ till de åtgärder
för skyddande av kronans rätt, som kunna befinnas erforderliga.

På grund av vad sålunda anförts, får utskottet hemställa,

att ifrågavarande motion icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 24 februari 1920.

På första lagutskottets vägnar:

JAKOB PETTERSSON.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 9 samt, 1 avd. 9 höft. (Nr 12.)