Första lagutskottets utlåtande Nr 11.

1

Nr 11.

Ankom till riksdagens kansli den 24 februari 1920 kl. 3 e. in.

Utlåtande i anledning av väckt motion om ändring i 10 § andra
stycket i förordningen angående lagfart å fång till fast
egendom.

Närvarande: herrar Pettersson i Södertälje, Åkerman, Klefbeck, Rogberg, greve
Spens, Reuterskiöld*), J. P. Johansson, Berglund, Lindqvist i Kosta.
Hederstierna*), Engberg*), Leo, Carlson i Karlshamn*), Svensson i Beting!'' -torp och Johanson i Gäre.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion,
nr 246, vilken behandlats av första lagutskottet, har herr Johansson iOlstorp
hemställt, att riksdagen måtte för sin del besluta sådan ändring av § 10
andra stycket i kungl. förordningen den 16 juni 1875 angående lagfart
å fång till fast egendom, att i stället för kungörelse i kyrkorna, sådan
kungörelse måtte ske, förutom i Post- och Inrikes tidningar, i minst
tre av de tidningar inom det län, där fastigheten är belägen, samt att
tiden för klandertalan nedsättes till ett år efter sista kungörandet.

Beträffande motiveringen för ifrågavarande hemställan får utskottet
hänvisa till motionen.

Förevarande motion avser ändringar i två hänseenden i 10 § lagfartsförordningen,
nämligen dels i fråga om längden av den tid, inom
vilken klandertalan må anställas, och dels i avseende å sättet för kungörande
av vilande lagfartsansökan.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 9 sand. 1 avd. 8 höft. (Nr 11). 1

*2

Första lagutskottets utlåtande Nr 11.

Nya lagberedningen.

1 :o) Längden av den tid. inom vilken klandertalan må väckas.

1 sin ursprungliga lydelse innehöll 10 § lagfartsforordningen
allenast bestämmelsen i paragrafens nuvarande första stycke. Det senare
stycket av paragrafen har tillagts i sammanhang med de genom kungl.
förordningen den 22 april 1881 införda bestämmelserna angående förvärv
av fast egendom genom hävd. Enligt sistnämnda förordninggrundades
hävden, utom på förvärv i god tro, på vunnen lagfart samt oavbruten
tjuguårig utövning av äganderätten efter lagfarten. Då vunnen lagfart
sålunda gjordes till förutsättning för hävdeförvärvet, blev det tydligtvis
nödvändigt att bereda möjlighet till vinnande av lagfart å lagliga förvärv
även i de fall, då föregående ägarens åtkomst icke kunde styrkas.
Detta skedde genom det till paragrafen fogade andra stycket. Enligt
detta kunde, om en lagfartsansökan förklarades vilande på den grund
att förre ägarens åtkomst ej styrkts, sökanden begära utfärdande av
kungörelse om förhållandet. Om efter kungörelseförfarandets avslutande
klander å sökandens fång ej instämdes inom tio år, skulle, under vissa i
lagrummet angivna förutsättningar, den sökta lagfarten beviljas, oaktat
förre ägarens åtkomst ej blivit styrkt.

Nya lagberedningen, som föreslagit nämnda tillägg till ifrågavarande
paragraf, yttrade till motivering härav bland annat:

»Sättet för lagfartsansökningens kungörande är ägnat att sprida kännedom
om förhållandet inom såväl närmare som härmare kretsar. Därjämte måste för
lagfarts vinnande företes sannolika skäl, att lagfartssökanden eller han och hans
rättsinnehavare oavbrutet under den föreskrivna tiden verkligen såsom ägare haft
egendomen i besittning, i vilket hänseende, då tvist därom ännu ej yppats, erforderlig
bevisning ansetts lämpligast kunna åstadkommas genom mantals- och skattskrivningslängden.
Skulle nämligen den, som alldeles icke eller blott såsom förvaltare
eller brukare besutte en fastighet, föranstalta att han något år bleve i berörda
längd upptagen såsom ägare till fastigheten, vilket ej kunde ske utan ett
falsarium, vore i allt fäll utsikten, att sådant kunde utan protest forsättas under
tio år, ytterst ringa. Ett dylikt tilltag torde därför mycket sällan komma att ens
försökas. Vidare bör märkas att, innan lagfarten beviljas, kronans ombudsman
i orten skall höras, varigenom tillförlitliga upplysningar kunna vinnas ej mindre om
kronans än ock gemenligen om enskildes rätt, samt att domstolen har sig ålagt att
med ledning av dessa och andra tillgängliga upplysningar undersöka, huruvida anledning
förekommer att annan än sökanden är rätt ägare till fastigheten. Slutligen
torde jämväl den tidsutdräkt, som lagfartssökande måste underkasta sig, innefatta
ytterligare säkerhet att det föreslagna förfaringssättet ej varder anlitat i oträngt
mål och att sålunda den reda i äganderättsförhållandena, vilken lagfartslagen
åsyftar, ej varder genom ifrågavarande stadgande i någon mån rubbad.»

Första lagutskottets utlåtande Nr 11. 3

Vid 1891 års riksdag väcktes i andra kammaren eu motion (nr
59), vari — under framhållande att den långa tiden av tio år, under
vilken lagfartsansökniugen skulle vara vilande, visat sig vara förbunden
med högst beaktansvärda olägenheter — hemställdes, att den föreskrivna
tiden av tio år för klandertalans anställande måtte ändras till
lem år samt att den tid, under vilken sökanden eller hans rättsinnehavare
skulle hava varit i mantals- och skattskrivningslängd upptagna,
jämväl måtte sättas till fem år.

Lagutskottet åberopade ovannämnda uttalande av nya lagberedningen
angående de i förevarande stadgande givna garantier mot att
den reda i äganderättsförhållandena, vilken lagfartslagen åsyftade, skulle
rubbas, samt anförde vidare (utlåt, nr 8):

»Utskottet föreställer sig, att verkan av nänmda garantier icke i någon
väsentlig mån skulle förringas, därest, på sätt motionären föreslagit, den tid, som
skall hava förflutit från det lagfartsansökningen sista gången kungjorts, förkortades
med hälften.

Erfarenheten har ådagalagt, att ifrågavarande förfarande icke användes sä
ofta, som förhållandena därtill giva anledning: och torde skälet härtill närmast
vara, att tiden synts för lång. För fastighetsförhåliandenas ordnande och stabilitet
är det emellertid av största vikt, att den utväg därtill, som tillståndet till berörda
förfarande öppnat, anlitas i så vidsträckt omfattning som möjligt; och det synes
antagligt, att om den föreskrivna väntetiden förkortades så som motionären föreslagit,
fastighetsägarne mer allmänt skulle tillgodogöra sig den viktiga förmån,
som förfarandet erbjuder dem. Det kan visserligen invändas, att, därest den föreslagna
ändringen komme till stånd, vådan av att nämnda förmån beredes jämväl
den oredlige förvärvaren, synes bliva större, än den nu är, men utskottet kan icke
föreställa sig, att den ifrågasatta inskränkningen i tidsbestämmelsen skulle, då alla
Övriga garantier iakttagas, i och för sig öka denna våda. Det bör dessutom i avseende
härå erinras, att liksom bland hela antalet fång de ogiltiga utgöra ett försvinnande
fåtal, samma förhållande säkerligen äger rum bland de fall, där det ifrågavarande
förfarandet kommer till användning.

Vidare bär ihägkommas, huruledes utom de garantier, som själva författningen
föreskriver, ytterligare säkerhet mot missbruk förefinnes därigenom att i allmänhet
eu rätt lång tid av föregående besittning måste läggas till den tid, vilken berörda
förfarande må kräva. Ej heller må den omständigheten lämnas obeaktad, att den
preskriptionstid, varom fråga är, icke är av beskaffenhet att, då densamma lupit
till ända, avskära möjligheten för den rättmätige ägaren att göra sin rätt gällande.
I betraktande härav synes nu gällande tidsbestämmelse kunna utan olägenhet eller
våda utbytas emot den i motionen föreslagna.»

Utskottet hemställde därför om bifall till motionen, och blev
utskottets hemställan av riksdagen bifallen.

Lagutskottet
1891 nr 8.

4

Första lagutskottets utlåtande Nr 11.

I den nu förevarande motionen yrkas, att tiden för klandertalan
nedsättes från fem till ett år efter avslutat kungörelseförfarande.
utskottet. Såsom av förestående redogörelse framgår, var syftet med nu före varande

stadgande att för den, som i god tro förvärvat fastighet men
ej kunde styrka förre ägarens åtkomst, bereda möjlighet att det oaktat
erhålla lagfart å sitt fång och därefter vinna hävd å fastigheten. Att
nu, på sätt i motionen föreslås, vidtaga en ytterligare inskränkning i tiden
för klandertalans anställande utöver den, som verkställdes år 1891, kan
utskottet ej förorda. Den garanti man velat vinna mot att lagfart skulle
kunna erhållas å olagliga förvärv, skulle vid ett bifall till motionen i denna
del ej oväsentligt rubbas, och den rättmätiga ägarens intressen äventyras.
Utskottet anser sig sålunda ej kunna tillstyrka motionen i berörda del.

2:6} Ben ifrågasatta ändringen av kungörelse för farandet.

Enligt den avfattning, 10 § andra stycket lagfartsförordningen
erhöll genom kungl. förordningen den 22 april 1881, skulle kungörelsen
om att lagfartsansökningen förklarats vilande genom sökandens försorg
tre gånger, minst en månad mellan varje gång, så väl införas i allmänna
tidningarna som ock, när fråga vore om egendom a landet,
uppläsas i tingslagets kyrkor.

Ändring av denna bestämmelse i fråga om sättet för kungörandet
påkallades vid 1895 års riksdag uti två inom andra kammaren väckta
motioner (nris 52 och 83).

I den ena föreslogs, att lagfartskungörelsen skulle uppläsas
i tingslagets kyrkor allenast en gång, eller ock att sådan kungörelse
väl skulle uppläsas tre gånger, men endast i socknens och angränsande
socknars kyrkor.

I den andra hemställdes, att i lagrummet efter orden »uppläst i
tingslagets kyrkor» måtte insättas orden »eller, där tingslaget består av
mera än ett härad, i häradets kyrkor.»

Lagutskottet Lagutskottet framhöll, hurusom båda motionerna gåve uttryck åt

1896 nr 38. uppfattning, att ifrågavarande bestämmelse i lagfartsförordningen

mera än nödigt förorsakade den lagfartssökande kostnader och besvär,
samt anförde, att det även enligt utskottets uppfattning kunde ifrågasättas,
huruvida icke i förevarande fall kungörelsens uppläsning i kyrkorna
skulle kunna utan olägenhet inskränkas. Särskilt där flera härader
eller tingslag blivit till ett tingslag sammanslagna syntes kungörelsernas
uppläsande i samtliga kyrkor i det nya större tingslaget utskottet icke

Första lagutskottets utlåtande Nr 11. 5

vara av behovet påkallat. Utskottet hemställde därför, att riksdagen
ville i skrivelse anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes taga i övervägande, i
vad mån en inskränkning i förevarande, bestämmelse om kungörelses
uppläsande i kyrka lämpligen kunde äga rum. Utskottets hemställan
bifölls av riksdagen.

I anledning av riksdagens berörda skrivelse framlades vid 1897
års riksdag en kungl. proposition (nr 18) med förslag om ändring av
10 § lagfartsförordningen, i syfte att uppläsande i kyrka av kungörelse
om lagfartsansökning skulle kunna i någon mån inskränkas.

Lagutskottet hemställde, med viss ändring av det kungliga förslaget,
att kungörelse av däri omförmält slag skulle, när fråga vore om
egendom å landet, jämte det den infördes i allmänna tidningarna, uppläsas
i kyrkan för den församling, där egendomen vore belägen, ävensom,
när tingslaget bestode av mera än en församling, jämväl i kyrkorna
för angränsande inom tingslaget belägna församlingar. I samma utlåtande
avstyrkte utskottet en inom andra kammaren väckt motion (nr 16),
att kungörelse om lagfartsansökan skulle införas jämväl i länskungörelserna.

Riksdagen biföll utskottets hemställan, och den 19 november 1897
utfärdades lag i ämnet av nyss angivet innehåll. Lagrummet har sedermera,
såvitt nu är i fråga, ej undergått någon ändring.

I detta sammanhang får utskottet erinra därom, att frågan om
inskränkning av kungörelsers uppläsande i kyrka i hela dess vidd varit
föremål för upprepade framställningar i kyrkomötet och riksdagen, därvid
framhållits, att den gällande ordningen lede av åtskilliga svåra
olägenheter. Ett särskilt förslag till lag angående offentliggörande av
allmänna författningar och kungörelser samt enskilda tillkännagivanden
tinnes utarbetat av den av Kungl. Maj:t den 21 november 1890 tillsatta
kommittén för utarbetande av förslag till ändringar i kyrkolagen m. m.
Enligt kommitténs berörda förslag skulle allenast kyrkliga kungörelser
uppläsas i kyrkorna; de världsliga kungörelserna däremot, vilka ansågos
kräva en annan form för publicerande, borde fästas å anslagstavla, varjämte
uppläsning av vissa kungörelser skulle ske dels genom kommunalnämndens
försorg i sockenstuga eller annat lämpligt rum i närheten
av sockenkyrkan och dels å kommunal- eller kyrkostämma eller vid
stadsfullmäktiges sammanträde.

År 1905 anhöll riksdagen, i anledning av väckt motion, i skrivelse
till Konungen (nr 50) om åtgärders vidtagande för inskränkning av
kungörelsers uppläsande i kyrkorna. Lorörda riksdagsskrivelse lydde
sålunda:

Lagutskottet
1897 nr 9.

Kyrkolags kommittén.

Uikadagms
skrivelse nr 50
år 1905.

6 Första lagutskottets utlåtande Nr It.

»I en inom riksdagen väckt motion har framhållits önskvärdheten av att
åtgärder vidtagas för att ytterligare inskränka uppläsandet av kungörelser i kyrkorna.

Det erinras i denna motion, hurusom genom lag den 1 juni 1894 ett steg
tagits till inskränkning av kungörelsers uppläsande från predikstolarna och att i
nådigt cirkulär till Eders Kung!. Maj:ts befallningshavande den 28 maj 1897 föreskrifter
meddelats i syfte att åstadkomma ytterligare minskning i detta uppläsande.

Med erkännande att genom dessa lagbestämmelser väg till ett mera rationellt
tillvägagående i det ifrågavarande avseendet banats, hade likväl 1898 års kyrkomöte
funnit sig böra ingå med underdånig anhållan, det täcktes Eders Kungl. Maj:t vidtaga
åtgärder för inskränkning i väsentlig mån av kungörelsers uppläsande från
predikstolen. Det önskemål nämnda kyrkomöte sålunda uttalat hade emellertid —
frånsett att genom nådigt cirkulär den 1 mars 1901 Eders Kungl. Maj:ts befallningshavandes
uppmärksamhet fästs å angelägenheten att noggrant iakttaga föreskrifterna
i förstnämnda cirkulär — ännu icke blivit uppfyllt.

Enligt riksdagens mening finnas goda skäl för att ytterligare inskränka det
föga tidsenliga uppläsandet i kyrkorna av en mängd olikartade kungörelser. Från
allmänt medborgerlig och kommunal synpunkt måste detta sätt att bringa kungörelser
till allmänhetens kännedom numera anses blott ofullständigt fylla sitt ändamål.
Till statskyrkan icke hörande medborgare och ett stort antal av hennes egna
medlemmar betjänas icke därav. På många håll står kyrkan merendels tom, under
det att offentliggörandet sker av vad staten har att tillkännagiva och påbjuda. På
grund av svårigheten att rätt fatta och minnas åtminstone ett något utförligare
muntligt meddelande äro jämväl de kyrkobesökande redan nu i många fall hänvisade
till att på annat sätt erhålla närmare kännedom om mera viktiga ärenden.

Vidare synes det brukliga kungörelseläsandet ur kyrklig synpunkt vara synnerligen
olämpligt, då det icke allenast är främmande för gudstjänstens idé, utan
tillika störande för det religiösa livet. Slutligen torde det med hänsyn till den
prästerliga ämbetsverksamheten vara värt beaktande, att prästen genom ifrågavarande
åliggande kan finna sig nödsakad att på ett brådskande sätt utföra sin egentliga
ämbetsgärning, eller bliva ställd i det ytterst plågsamma läget att nödgas
lämna intyg om en uppläsning från predikstolen, som på grund av andra oundgängliga
åligganden ej kunnat på ett fullt lagenligt sätt äga rum. Stundom kan nämligen
kungörelseuppläsandet bliva ganska tidskrävande, ej minst på landsbygden, där
man av sparsamhets- och bekvämlighetsskäl ofta nog för sina enskilda tillkännagivanden
föredrager predikstolen framför tidningarna, som dock numera knappast
torde saknas i någon by eller gård.

Riksdagen, som alltså ansluter sig till det i motionen uttalade önskemål, får
fördenskull hos Eders Kungl. Maj:t anhålla om åtgärders vidtagande för ytterligare
inskränkning i det föreskrivna kungörelseuppläsandet från predikstolen.»

Berörda fråga är på Kungl. Maj:ts prövning beroende.

Erinras kan vidare därom, att även frågan om den legala annonseringen
i allmänhet varit föremål för framställning från riksdagens sida.

Vid 1895 års riksdag hemställde sålunda lagutskottet (utlåtande
nr 38) i anledning av en inom andra kammaren väckt motion (nr 89),
att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning

Föräta lat/utskottets utlåtande Nr 11. 7

om och i vilka tall inskränkning i den genom lag och författningar stadgade
legala annonseringen kunde äga rum samt för riksdagen framlägga
det förslag, vartill den verkställda utredningen kunde föranleda. Utskottet
yttrade därvid:

»Det torde ej kunna bestridas, att den i lag och författningar stadgade
annonsenngssRjldigheten ofta''verkar betungande för de samhällsmedlemmar, vilka
lör bevakande av sina intressen hava att fullgöra densamma; och det bör därför
anses såsom ett önskningsmål att inskränka denna skyldighet, så långt sådant utan
olägenhet låter sig göra.

Uti ifrågavarande motion har särskilt framhållits det enligt motionärens
tanke onödiga fördyrandet av annonseringsskyldighetens fullgörande, som bliver en
följd av de ofta förekommande stadgandena, att eu kungörelse skall i allmänna
tidningarna införas tre gånger; och motionären har tillika påpekat den tvivelaktiga.
i alla händelser ytterst ringa fördel, som en upprepad annonsering i de allmänna
tidmngarne medför.

. . „ Utskottet måste i detta fall giva motionären rätt. Det nuvarande tillståndet
i fråga om legal annonsering är i manga avseenden mindre tillfredsställande och
utskottet anser en förändring härutinnan vara önsklig, dels ur synpunkten att söka
åstadkomma minskning i kostnaderna för vederbörande annonsör, dels ock huvudsakligast
^ av den anledning, att det nu stadgade annonseringssättet ej medför den därmed
as^ftade verkan att sprida kännedom om ett visst faktum eller en viss
händelse till alla dem, som därav kunna hava intresse.

Men ännu ett skäl finnes varför enligt utskottets åsikt eu revision av gällande
bestämmelser är påkallad.

\id glanskning av den förteckning, som utskottet låtit sitt kansli upprätta
över de stadganden i allmänna lagen och viktigare allmänna författningar, vilka
innehålla bestämmelse om annonserings verkställande —• vilken förteckning såsom
bilaga åtföljer utskottets betänkande — har nämligen utskottet i många fall ej kunnat
finna någon giltig, i förhållandena? egen natur grundad anledning till den olikhet
i föreskrifter, som äger rum, särskilt därutinnan, att i vissa fall annonsering
trenne gånger är påbjuden, i andra fäll åter annonsering en gång är tillräcklig.
Enhet i dessa hänseenden lär ej kunna vinnas med mindre än att samtliga annonseringsstadganden
underkastas revision.»

Utskottets berörda hemställan blev av riksdagen bifallen.

1 ovan omförmälda proposition nr 18 vid 1897 års riksdag med
förslag till viss ändring av K) § lagfartsförordningen, förklarade föredragande
departementschefen i fråga om riksdagens nyss berörda hemställan,
att han ej kunde förorda den däri begärda utredningen. De
tillkännagivanden, som genom annonsering bringades till allmänhetens
kännedom vore nämligen enligt departementschefens mening av så skiljaktig
beskaffenhet, att ett för alla sådana tillkännagivanden lika armonseringssätt
icke lämpligen kunde föreskrivas; å andra sidan syntes den
lättnad i annonseringskostnaderna, vilken skulle kunna genom ändring i
gällande bestämmelser beredas, icke äga den huvudsakliga betydelse, afl

Lagutskottet
mn nr 38.

Kung i. prop.
nr 18
år 1897.

Utskottet.

8 Första lagutskottets utlåtande Nr 11.

endast för sådant ändamål borde företagas en så omfattande lagrevision,
som i följd av omöjligheten att uppställa en allmängiltig regel om annonseringssättet
skulle bliva erforderlig. När förslag till nya lagar eller
författningar eller till ändring i äldre sådana av annan anledning upprättades,
borde emellertid de av riksdagen framhållna omständigheterna
enligt departementschefens mening i förekonynande fall tagas i betraktande.

Med den nu förevarande motionen åsyftas sådan ändring beträffande
det i 10 § andra stycket lagfartsförordningen föreskrivna kungörelseförfarandet,
att kungörelsens uppläsande i kyrka skulle ersattas av dess
införande i minst tre av de tidningar inom det län, där fastigheten är

g Utskottet kau ej heller i nu omförmälda del tillstyrka motionen.
Såsom av ovannämnda redogörelse framgår, är frågan om inskränkningav
kungörelses uppläsande i kyrka till följd av riksdagens skrivelse
år 1905 för närvarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning. Att vid
sådant förhållande, på sätt i motionen föreslås, upphäva föreskriften om
kungörelses uppläsande i kyrka i allenast ett av de talrikt förekommande
fall, där sådan föreskrift meddelats, synes ej vara lämpligt, kragan
om upphävande av lagfartsansökans uppläsande i kyrka bör tagas under
övervägande i samband med den prövning av berörda spörsmål i hela
dess vidd, som på Kungl. Maj:t ankommer, och härvid bör enligt utskottets
mening tillses, ej blott att kungörelsen om lagfartsansoknmgen
o-öres i möjligaste mån effektiv, utan även att på sätt jämväl förut
av riksdagen framhållits — kostnad» för den lagfartssökande ej mer
än nödigt ökas.

På o-rund av vad sålunda anförts, får utskottet hemställa,

att ifrågavarande motion icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 24 februari 1920.

På första lagutskottets vägnar:

JAKOB PETTERSSON.

STOCKHOLM, ISAAC MARGUS- BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG. 1920.