Konstitutionsulskottets utlåtande Nr 7.

1

Nr 7.

Ankom till riksdagens kansli den 6 mars 1920 kl. S i in.

Konstitutionsutskottets utlåtande, i anledning av väckt motion om
ändring av ,24 § i förordningen om landsting.

Närvarande: Herrar Larsson i Västerås, Hellberg, Johansson i Kälkebo*, K. J.

Ekman*, Thulin*, Ljunggren, von Geijer, Oscar E. Larsson, Modig,
Norling*, J. B. Johansson, Magnusson i Tumhult, Jansson i Edsbäcken,
Zander, Henrikson, Leander*, Nilsson i Antnäs*, Hansson
i Sölvesborg*, Runefors och Andersson i Igelboda.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

I eu inom andra kammaren väckt, till konstitutionsutskottet hänvisad
motion, nr 6, har herr Hage hemställt,

»att riksdagen måtte besluta ändra paragraf 24 i landstingsförordningen
på sådant sätt, att den kommer att få följande lydelse:

§ 24.

Landstingsman eller suppleant, som ej bor på den ort, där landstinget
hålles, åtnjuter av laudstingsmedel i dagtraktamente för varje dag som helt
eller delvis oundgängligen användes för resa från eller till landstinget samt
för raötesdag tolv kronor ävensom — — — nio kronor.»

Till stöd för sin hemställan bär motionären anfört följande:

»Aren 1907 och 1911 väcktes av herr Branting en motion, nr 186,
i andra kammaren, i vilken bland annat påyrkades, att dagtraktamenten
skulle utgå till landstingsmän såväl för de dagar, under vilka landstinget
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 5 samt 7 käft. (Nr 7.) 1

Utskottets ytt
rande.

2 Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 7.

varar, som för dag, som oundgängligen åtgår till resan fram och åter.
Samma yrkande har tidigare framställts i riksdagen av herr Ifans Andersson
från Jämtlands län, nämligen vid 1871 års riksdag. Slutligen väckte
undertecknad vid 1918 års riksdag en motion, som bland annat innehöll
ett yrkande i samma riktning. Trots detta är frågan om dagtraktamenten
till landstingsmän för resdagarna fram och åter till landstinget fortfarande
olöst, trots att man kan påpeka det förhållandet, att detta står i bestämt
motsatsförhållande mot de principer, som i allmänhet, t. ex. för statstjänarne,
lagts till grund för bestämmelserna om dagtraktamentets utanordnande.
Till dessa statens befattningshavare har i alla tider utgått dagtraktamente
för såväl resedag som förrättningsdag, och samma torde vara
fallet inom all enskild verksamhet.

1918 års konstitutionsutskott avstyrkte mitt yrkande i denna punkt
endast med anförande av den motiveringen, att utskottet ej känt sig övertygat
om behövligheten av en dylik ändring. Man kan ha anledning antaga,
att detta avstyrkande i någon mån kunde bero därpå, att utskottets
medlemmar i allmänhet representerade landsdelar, där resan till och från
landstinget tager endast några timmar i anspråk. I mera avlägsna bygder
av landet med dåliga kommunikationer som i Norr- och Västerbotten m. ii.
län kan däremot resan fram och åter till och från landstinget draga ända
till 4 å 6 dagar. Under sådana förhållanden måste det anses vara rent
orimligt, att respektive landstingsmän ej erhålla något dagtraktamente för
resdagar.»

Frågan om rätt för landstingsman att åtnjuta dagtraktamente under
resedagar har flera gånger framförts i riksdagen i samband med förslag
om dagtraktamente för landstingsmän över huvud, så 1871, 1872, 1907,
1910 och 1911. De vid dessa tillfällen gjorda förslagen blevo emellertid
alla av principiella skäl avslagna, och de i desamma inryckta yrkandena
om dagtraktamente för landstingsman även under resedagar delade givetvis
huvudfrågans öde. Då slutligen 1912 de första bestämmelserna om gottgörelse
åt landstingsman infördes, skedde detta i sådan form, att dagtraktamente
blott utgick under mötesdagar, men icke under resedagar. I detta
gjordes ej heller någon ändring genom de 1918 genomförda nya bestämmelserna
om dagtraktamente åt landstingsman.

Vid den sist nämnda riksdagen blev frågan om dagtraktamente för
landstingsman även under resedagar för första gången föremål för behandling
för sig. Yrkande härom framställdes nämligen i en motion av herr

Kansli lutionsutekolteh utlåtande Sv 7.

;;

Hage, i vilken visserligen även en annan ändring av § 24 i landstings
förordningen åsyftades, men där hemställan om dagtraktamente under resa
för landstingsman särskilt motiverades med följande ord:

»Samtidigt borde då även den ofoimligheten rättas till, att dagtraktamente
nn ej åtnjntes av landstingsman för resedag fram och åter till landstinget, vilket
strider mot t. ex. de bestämmelser och den praxis, som finnas för ^anordnande
av resekostnadsersiittning vid statens in. fl. institutioner. Särskilt inom
landstingsområden med stor utsträckning och dåliga kommunikationer är från
varon eller tillkomsten av en sådan bestämmelse av synnerligen stor betydelse.»

Det i herr Hages motion framställda förslaget avstyrktes emellertid i
denna del av konstitutionsutskottet med blott den motiveringen, att utskottet
icke fann sig övertygat om behövligheten av de ändringar, som
motionären föreslagit beträffande grunderna för dagtraktamentets utgörande.
Utskottets hemställan bifölls av riksdagen.

I själva verket synas emellertid övervägande skäl tala för en förändring
av bestämmelserna om dagtraktamente för landstingsman under resa. Yad
principfrågan beträffar, måste den av motionären åberopade jämförelsen
med bestämmelserna om dagtraktamente för statstjänare anses vara fullt
riktig; denna parallell framhålles också, ehuru då *i fråga om dagtraktamente
för landstingsman över huvud, i konstitutionsutskottets utlåtande
nr 25 vid 1911 års riksdag. Det synes ej heller kunna förebringas
några skäl för att, sedan man väl antagit huvudprincipen om dagtraktamente
åt landstingsman såsom ersättning för dennes av uppdraget förorsakade
kostnader, begränsa giltigheten av denna princip till de egentliga
mötesdagarna, då tydligtvis även resan till och från landstinget är eu nödvändig
följd av landstingsmannauppdraget och likaväl som uppehållet å sammanträdesorten
är ägnad att förorsaka landstingsmannen särskilda kostnader,
direkt genom nödvändiga utgifter under resan och indirekt genom förlorad
arbetstid. Även ur praktisk synpunkt synes emellertid ett stadgande om
dagtraktamente för landstingsman även under resedagar vara av behovet
påkallat. Ty om ock en sådan bestämmelse för många av rikets landsting
blir av ringa betydelse på grund av de små avstånden i respektive län,
torde för landstingsmännen i andra delar av riket, med vidsträckta landstingsområden
och dåliga kommunikationer, bristen på dagtraktamente under
resedagar innebära en kännbar ekonomisk uppoffring. Utskottet anser alltså,
i likhet med motionären, att bestämmelse bör införas om rätt för landstingsman
att erhålla dagtraktamente även under resedagar.

4

Konstitutionsutskottets utlutande Nr 7.

Vad utformningen av denna bestämmelse beträffar, anser sig utskottet
däremot icke kunna ansluta sig till det i motionen framställda förslaget
om ändring av § 24 i landstingsförordningen, detta redan på grund därav,
att enligt detsammas ordalydelse det skulle lämna tänkas, att landstingsman
erhölle dubbelt dagtraktamente för dag, som på samma gång vore att betrakta
som rese- och mötesdag. Därjämte synas bestämmelser uödiga för
att ange, vad »dag, som helt eller delvis oundgängligen användes för resa»
innebär. Då sålunda denna fråga av nyss anförda och andra skäl kräver
en närmare prövning, som lämpligen bör göras av Kungl. Maj:t, hemställer
utskottet om en skrivelse till Kungl. Maj:t i sådant syfte. Utskottet anser
sig tillika böra uttala önskvärdheten av att Kungl. Maj:ts förslag måtte
framläggas till nästa åi’s riksdag.

På grund av vad utskottet sålunda anfört, får utskottet alltså hemställa,

att riksdagen, i anledning av förevarande motion
ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes
Kungl. Maj:t låta utarbeta och för nästa års riksdag
framlägga förslag om rätt för landstingsman att erhålla
dagtraktamente även under resedagar.

Stockholm den 5 mars 1920.

På konstitutionsutskottets vägnar:
VIKTOR LARSSON.

Reservationer:

1) av herr rån (leijer;

2) av herr Magnusson i Tumhult, som ansett, att utskottet bort avstyrka
motionen i fråga;

3) av herrar Zander och Andersson i Igelboda, vilka ansett, att utskottet
bort hemställa, att riksdagen, i anledning av förevarande motion,

Konstitutionsutskottets utlåtande Kr 7.

måtte för a in del besluta, att § 24 i förordningen om landsting skall
erhålla följande lydelse:

»Landstingsman eller suppleant, som ej bor å den ort, där landstinget
hålles, åtnjuter av landstingsmedel i dagtraktamente under landstingets
möte samt under resa till och från landstinget tolv kronor ävensom —
— .— — — — nio kronor.»

Bihang till riksdagens protokoll 1920. ö sand-. 7 käft. (Nr 7.)

o