Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 43.
1
Nr 43.
Ankom till riksdagens kansli den 5 maj 1920 kl. */“ 4 e. m.
Konstitutionsutskottets utlåtande i anledning av väckta motioner om
ändrad lydelse av § 12 riksdagsordningen.
Närvarande: Herrar Larsson i Västerås, Clason, frih. Adelswärd*, Hellberg*, K. J. Ekman*,
Thulin, von Geijer, Modig, Norling*, H. G. Andersson*, Larsén,
Janson i Kungsör, Jansson i Edsbäcken, Zander*, Henrikson, Hansson
i Gårda*, Persson i Tofta, Nilsson i Antnäs, Karlsson i Vadstena och
Persson i Fri torp*.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
I en inom andra kammaren väckt motion, nr 326, av herr Fast
m. fl. hemställes, »att riksdagen ville som vilande till grundlagsenlig
behandling för sin del antaga följande förslag till ändrad lydelse av
riksdagsordningens § 12:
§ 12-
Ledamot av första kammaren, som icke är bosatt å ort, där riksdag
hålles, åtnjuter av statsmedel ersättning för resekostnad till och från
riksdagen samt i dagtraktamente under riksdagen fyrtio riksdaler, vilket
dagtraktamente dock ej må överstiga sammanlagt fyratusenåttahundra
riksdaler. Ledamot — — — — — — — åter.
Ledamot av första kammaren, som är bosatt å ort, där riksdag
hålles, undfår i dagtraktamente trettio riksdaler, vilket dagtraktamente
dock ej må överstiga såmmanlagt tretusensexhundra riksdaler.
Den ledamot — — — — — — — — — — — — — — —
— — — — — — befallningshavande.»
Till stöd för sin hemställan hava motionärerna anfört följande:
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 5 suml. 3l käft. (Nr 43.) 1
2
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 43.
»I motion vid 1917 års riksdag1 föreslog herr Kjellén, att riksdagsmannaarvodet
skulle höjas från 10 kronor per dag och högst 1,200
kronor till 15 kronor per dag och högst 2,000 kronor. För riksdagsman,
bosatt i stad, där riksdag hålles, föreslogs, att hittillsvarande arvode
skulle förbli oförändrat.
Vid samma riksdag yrkade herr Rydén i en motion, att riksdagsmannaarvode!
skulle höjas till 3,000 kronor för riksdagsman, som icke
hade sitt hemvist i stad, där riksdag hålles, samt till 2,000 kronor för
annan riksdagsman, dock att för de fall, då enligt §§12 och 23 riksdagsordningen
arvodet beräknades per dag, dagtraktamentet skulle i det
förra fallet utgöra 20 kronor, i det senare fallet 15 kronor.
Utskottet fann i likhet med motionärerna eu höjning av riksdagsarvodet
i hög grad påkallad. I fråga om sättet, varpå detta borde
beräknas, hade motionärerna ansett, att hänsyn borde tagas till den förlängning
av sessionerna, som faktiskt inträtt sedan 1865. Som normal
riksdagstid hade nämligen herr Rydén antagit 5 månader, herr Kjellén
omkring 4 Vä månader. Utskottet ansåg, att den i grundlagarna förutsatta
normaltiden icke borde utan tvingande skäl uppgivas. Dock borde
man vid arvodets fastställande även räkna med en mindre förlängning
utöver de 4 månaderna, men formellt blott räkna med den grundlagsstadgade
tiden. T enlighet härmed föreslog också utskottet ett dagtraktamente
å 20 kronor men beräknat endast för den i grundlag fastställda
riksdagstiden, alltså med en maximisiffra av 2,400 kronor. För
riksdagsman, bosatt å ort, där riksdag hålles, föreslogs ett dagtraktamente
av 15 kronor med ett maximibelopp å 1.800 kronor. Riksdagen
biföll förslaget, som vid 1918 års riksdag grundlagsfästades.
Visserligen hade konstitutionsutskottet vid 1917 års riksdag framhållit,
att det måste följa både av arvodesbestämmelsernas karaktär av
grundlagsbud och av deras ömtåliga natur i övrigt, att arvodesförhöjningen
gjordes så pass stor, att nya ändringar i bestämmelserna icke
under närmaste tid behövde ifrågasättas.
Trots frågans grannlaga natur kan det dock tyvärr ej undvikas,
att den äter bringas inför riksdagen. Det har nämligen visat sig, att
de onaturligt höga levnadskostnaderna i stort sett ingalunda minskats.
Då arvodesförhöjningen företogs, framhölls, att den ej skulle beräknas
efter de då rådande utomordentliga förhållandena, utan så, att, när ett
normalt tillstånd åter inträdde, den skulle komma att fullt motsvara sitt
ändamål.
Eu dylik återgång har emellertid icke ägt rum under den tid, som
följt, sedan riksdagsarvodena reglerades. I stället har sedan våren 1917
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 43. 3
levnadskostnaderna ytterligare väsentligt stegrats. Erfarenheten har
jämväl ådagalagt, att man ej heller kan för överskådlig tid förvänta
någon nämnvärd sänkning av den nuvarande prisnivån.
Under sådana förhållanden måste det på våren 1917 fastställda
dagtraktamentet betraktas såsom varande alltför lågt tilltaget. Om man
beräknar, att riksdagen hålles samlad minst 20 dagar utöver den grundlagsstadgade
tiden, blir dagtraktamentet i verkligheten blott något mera
än 17 kronor. Med hänsyn till, att många av riksdagens ledamöter
måste under riksdagstiden — och i vissa fall även någon tid efteråt —
gå förlustiga hela sin arbetsförtjänst, så att med ovannämnda summa
skall bestridas såväl representantens uppehälle vid riksdagen som ock
underhållet av hans familj i hemorten, torde det nuvarande arvodets
otillräcklighet vara fullt ådagalagd. Vid sådant förhållande måste det
vara uppenbart, att regleringen av riksdagsarvodena vid 1917 års riksdag
på grund av förhållanden, som man då icke kunde överblicka, icke
erhöll den avsedda, definitiva lösningen.
Man kan även erinra om, att Sverige alltjämt befinner sig bland
de stater, som lämna den lägsta ersättningen för riksdagsmannauppdragets
fullgörande. Redan före kristidens inträde åtnjöto riksdagsmännen
i Tyskland, Sachsen, Belgien, Holland, Norge, Bayern och Italien
ett arvode, varierande mellan 2,600—4,800 kronor. Högst antagligå är,
att dessa belopp nu under krisåren undergått eu kraftig höjning. Så
är exempelvis fallet i Norge, där stortingsmännen å sitt arvode —°3,000
kionor - åtnjuta dyrtid still ägg i likhet med statens tjänstemän.
\ id beräknande av den arvodesökning, som nu erfordras, torde
man böra utgå från den principen, att ersättningen för med riksdagsmannauppdraget
förenade utgifter sättes till ett sådant belopp, att ett
mottagande av riksdagsmannakall ej behöver innebära ekonomiska uppoffringar
av den art, att de äventjo-a vederbörandes existens eller över
huvud försvåra möjligheten till deri ekonomiskt fullt oberoende ställning,
som en folkrepresentant måste intaga. Bäst hade varit, om den
erforderliga ökningen hade kunnat ske i form av dyrtid sti Hägg, varigenom
den kunnat lätt anpassa sig efter prislägets skiftningar. Då
denna väg dock med hänsyn till konstitutionella betänkligheter synes
vara svårframkomlig, se vi oss nödsakade påyrka en ny grundlagsändring.
Vi föreslå, att arvodet sättes till ett belopp av 40 kronor per
dag, vilket dagtraktamente för riksdag dock ej må överstiga sammanlagt
4,800 ^kronor. För de representanter, som äro bosätta å ort, där riksdag
hålles, bör, som hittills, arvodet beräknas 25 procent lägre, d. v. s.
till 30 kronor per dag och högst 3,600 kronor.
4
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 43.
1919 års
riksdag.
Såsom härav framgår, hava vi i fråga om maximibeloppets förhållande
till den tid, under vilken riksdag må jämlikt § 5 riksdagsordningen
vara samlad, ställt oss på den nuvarande grundlagsuppfattningens
ståndpunkt. Då emellertid riksdagen så gott som undantagslöst
är samlad längre tid än fyra månader, blir i allmänhet det effektiva
riksdagsarvodet per dag mindre än det av oss föreslagna. Beträffande
riksdagsman, som icke är bosatt å ort, där riksdag hålles, blir det
verkliga dagtraktamentet, om riksdag hålles samlad
till och med den 19 maj.......................... 36 kronor 92 öre
» » » » 29 » .......................... 34 » 28 »
» » » » 8 juni.......................... 32 » — »
» » » » 18 » ........................... 30 » — »
Då under de senare åren riksdagarna hava tenderat till att först
kunna avslutas omkring medio av juni, blir sålunda enligt vårt förslag
det effektiva dagarvodet något mera än 30 kronor. Särskilt med hänsyn
till dem, som av sitt riksdagsmannaarvode måste trygga icke blott
sitt eget uppehälle vid riksdagen, utan även den i hemorten varande
familjens underhåll, kan ett sådant arvode ingalunda anses för högt
tilltaget.»
Samtidigt med denna motion har utskottet till behandling förehaft
en i första kammaren väckt motion, nr 178, vari herr Reuters/dold hemställer,
att riksdagen för sin del måtte till vidare grundlagsenlig behandling
antaga följande ändrade lyde''se av § 12 riksdagsordningen:
»Ledamot — — — ej må överstiga vid lagtima riksdag sammanlagt
två tusen fyra hundra riksdaler och vid urtima riksdag sexhundra
riksdaler. Ledamot — — — åter. Ledamot — — — överstiga vid
lagtima riksdag sammanlagt ett tusen åtta hundra riksdaler och vid urtima
riksdag fyra hundra femtio riksdaler.
Den — — — befallningshavande».
Beträffande motiveringen får utskottet hänvisa till motionen.
Vid 1919 års lagtima riksdag väcktes i andra kammaren av herr
Werner m. fl. en motion, vari bland annat hemställdes om riksdagsarvodets
höjning till 3,600 kronor eller annat skäligt belopp. I sitt
utlåtande i anledning av denna motion anförde konstitutionsutskottet
bland annat följande:
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 43.
5
»Nu gällande bestämmelser för riksdagsmännens arvoden hava tillkommit
genom en vid 1917 och 1918 års riksdagar vidtagen arvodesreglering.
Till grund för denna låg enligt konstitutionsutskottets motivering
bl. a. den förutsättningen, att arvodets effektiva värde ungefärligen
borde motsvara det, som dåvarande arvodesbelopp ägde vid den
tidpunkt (1866), då det bestämdes.
Utgår man från denna av riksdagen godkända grundsats såsom
normerande för arvodet, synes det utskottet uppenbart, att det 1917—
18 fixerade beloppet, såsom förhållandena nu ställa sig, ej fyller den
anförda förutsättningen. De genom penningvärdets häftiga fäll utomordentligt
stegrade levnadskostnaderna hava gjort den nyligen stadgade
ersättningen otillräcklig. I detta avseeende vill utskottet ej underkänna
de motiv, som motionärerna anfört till stöd för sin hemställan.
Emellertid finner sig utskottet icke kunna tillstyrka, att en ny
reglering av riksdagsmännens arvoden nu företages. Den nuvarande
tidpunkten med dess ovissa prisförhållanden anser utskottet i varje fall
icke vara lämplig för en dylik reglering »
Sedan utskottet därefter ingått på möjligheten av arvodeshöjningens
utgående i form av dyrtidstillägg, fortsatte utskottet: »För att en mera
varaktig och tillfredsställande lösning av arvodesfrågan skall kunna ernås,
torde därför, enligt utskottets mening, en lämpligare tidpunkt böra avvaktas.
»
På grund av dessa skäl avstyrkte utskottet den väckta motionen,
vilken ock avslogs av båda kamrarna.
Såsom av det föregående framgår, ansåg konstitutionsutskottet vid
1919 års lagtima riksdag alltså, att det 1918 bestämda riksdagsarvodet
på grund av penningvärdets snabba fall vore otillräckligt, men höll
före, att en lämpligare tidpunkt borde avvaktas för den arvodesökning,
som utskottet tydligen ansåg oundgänglig för det fall, att en minskningav
levnadskostnaderna icke inträdde. Numera kan, enligt utskottets
mening, en dylik arvodesökning icke längre undanskjutas. Förhoppningarna
om en mera betydande stegring av penningvärdet hava icke
gått i uppfyllelse, snarare synes detsamma tendera till en stabilisering
på de sista årens låga nivå; därmed är det uppenbart, att, om, såsom
ofta framhållits, arvodets effektiva värde skall motsvara det 1866 stipulerade
beloppet, eu ytterligare förhöjning av detsamma är oundgänglig.
I de flesta främmande länder hava också, såsom en följd av penningvärdets
fall, betydande förhöjningar av folkrepresentanternas arvode
vidtagits. Den praktiska nödvändigheten av en dylik höjning i vårt
Utskottets
yttrande.
6 Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 43.
land torde också vara alltför allmänt erkänd för att behöva särskilt
belysas.
Om det alltså torde kunna fastslås, att en höjning av riksdagsmännens
arvode är oundgängligen påkallad, kunna givetvis däremot
olika meningar finnas beträffande formen för denna förhöjning och storleken
av densamma. Vad beträffar förmon för förhöjningen har utskottet
stannat för den väg, som vid 1918 års arvodeshöjning följdes, nämligen
att fortfarande fixera arvodesbeloppet i riksdagsordningen. Vad
beträffar den tid, för vilken arvode skall kunna utgå, anser utskottet,
i olikhet mot årets motionärer, en förlängning av densamma från de
nu bestämda 120 till 140 dagar vara av behovet påkallad. Utskottet
anser visserligen önskvärt, att riksdagarna icke över hövan förlängas,
men då det, efter vad senare års erfarenhet ger vid handen, icke finnes
anledning antaga, att riksdagen i regel skall kunna åtskiljas förr än
omkring den 1 juni, är det enligt utskottets mening icke lämpligt, att
arvodet upphör redan omkring den 10 maj. Vad slutligen angår storleken
av det för dag beräknade arvodet, anser utskottet, att, med den
beräkning av tiden för arvodets utgående, som utskottet förordar, dagsarvodet
ej bör sättas så högt soin motionärerna föreslagit. Utskottet
har därför stannat vid att föreslå ett dagsarvode av 32 kronor, vilket
i det närmaste kommer att motsvara ett arvode för hel riksdag av högst
4,500 kronor, detta dock med en reduktion för på riksdagsorten bosatta
personer, som motsvarar den för närvarande gällande. Om den av utskottet
sålunda föreslagna förhöjningen av riksdagsarvodet vidtages, och
om därjämte tiden för arvodets utgående förlänges på sätt, utskottet
förordar, torde arvodets effektiva värde något så när komma att motsvara
det vid riksdagsordningens antagande stipulerade beloppet.
De i herr Reuterskiölds motion anförda skälen för en ändring av
§12 riksdagsordningen i sådan riktning, att vid urtima riksdag arvode
icke skulle utgå för längre tid än högst en månad, äro enligt utskottets
uppfattning icke övertygande. Främst vill utskottet betona, att det av
motionären åberopade förhållandet, att 1919 års urtima riksdag på grund
av kända orsaker under någon tid måste vara samlad, utan att verkliga
arbetsuppgifter förelågo, icke synes utgöra något skäl för den föreslagna
grundlagsändringen. Orsakerna till detta förhållande voro nämligen av den
exceptionella art, att dylika blott i sällsynta undantagsfall kunna tänkas
föreligga. Därjämte må påpekas, att motionärens antagande, att en sessionstid
av eu månad vid urtima riksdag i varje fall skulle vara till
-
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 43. 7
rådelig, vid eu blick på hittillsvarande urtima riksdagars sessionsj
er icke besannas; de sex urtima riksdagar, som efter den nya riksdagsordningens
genomförande sammankallats, hava i själva verket varit
samlade respektive 27, 43, 45, 17, 55 och 104 dagar, varvid beträffande
den Bistå av dessa riksdagar, 1919 års urtima riksdag, är att märka,
att de kung!, propositionerna av riksdagen slutbehandlats efter 69 danar.
, 8J V(jrkct hava alltså de fall, då urtima riksdagar slutfört sitt&arete
etter kortare tid än en månad, utgjort av särskilda orsaker betingade
undantag. Då enligt utskottets uppfattning ingen anledning linnes att
befara, att urtima riksdag skall behöva vara samlad längre tid än verkliga
arbetsuppgifter föreligga och arvode sålunda bör utgå, anser sioutskottet
icke höra biträda motionärens yrkande.
Utskottet får alltså hemställa,
1:°). att^ riksdagen, i anledning av motionen
II: 326, ville för sin del som vilande till vidare grundlagsenlig
behandling antaga följande
Förslag
till ändrad lydelse av § 12 riksdagsordningen:
Nuvarande lydelse:
Ledamot av första kammaren,
som icke är bosatt å ort där riksdag
hålles, åtnjuter av statsmedel
ersättning för resekostnad till och
från riksdagen samt i dagtraktamente
under riksdagen tjugu riksdaler,
vilket dagtraktamente dock
ej må överstiga sammanlagt två
tusen fyra hundra riksdaler. Ledamot,
som under lagtima riksdag
efter beviljad ledighet besöker hemorten,
äge att av statsmedel undfå
ersättning för därav föranledd resekostnad,
dock högst för två resor
fram och åter.
Ledamot av första kammax-en,
Utskottets förslag.
Ledamot av första kammaren, som
icke är bosatt å ort där riksdag
hålles, åtnjuter av statsmedel ersättning
för resekostnad till och
från riksdagen samt i dagtraktamente
under riksdagen trettiotvå
riksdaler, vilket dagtraktamente
dock ej må överstiga sammanlagt
fyratusen femhundra riksdaler. Ledamot,
som under lagtima riksdag
efter beviljad ledighet besöker hemorten,
äge att av statsmedel undfå
ersättning för därav föranledd resekostnad,
dock högst för två resor
fram och åter.
Ledamot av första kammaren,
8
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 43.
Nuvarande lydelse:
som är bosatt å ort där riksdag
hålles, undfår i dagtraktamente
femton riksdaler, vilket dagtraktamente
dock ej må överstiga sammanlagt
ett tusen åtta hundra riksdaler.
Den ledamot av kammaren, som
icke i rätt tid vid riksdagen sig inställer,
skall för varje dag han utebliver
vara förlustig det honom enligt
föregående moment tillkommande
dagtraktamente.
Vill ledamot av kammaren befattningen
sig avsäga, äger han det
göra vid valtillfället eller sedermera,
mellan riksdagar, hos Konungens
belällniugshavande.
Utskottets förslag:
som är bosatt å ort där riksdag
hålles, undfår i dagtraktamente
tjugufyra riksdaler, vilket dagtraktamente
dock ej må överstiga sammanlagt
tretusen fyrahundra riksdaler.
Den ledamot av kammaren, som
icke i rätt tid vid riksdagen sig inställer,
skall för varje dag han utebliver
vara förlustig det honom
enligt föregående moment tillkommande
dagtraktamente.
Vill ledamot av kammaren befattningen
sig avsäga, äger han det
göra vid valtillfället eller sedermera,
mellan riksdagar, hos Konungens
befallningshavande.
motion icke måtte
2:o) att herr Reuterskiölds
till någon riksdagens åtgärd föranleda.
Stockholm den 4 maj 1920.
På konstitutionsutskottets vägnar:
VIKTOR LARSSON.
Konsilutionsutskottets utlåtande Nr 43.
!)
Reservationer:
1) av herrar Clason, K. J. Ekman och H. Gösta Andersson, som
anfört:
I fråga om arvodet vid lagtima riksdag hava vi anslutit oss till
utskottets förslag. Däremot hava vi ansett, att utskottet med anledning
av herr Reuterskiölds motion även bort tillstyrka en reglering av arvodet
vid urtima riksdag. Alldeles oberoende av de anledningar, som kunna
föranleda, att en urtima riksdag hålles samlad, utan att verkliga arbetsuppgifter
föreligga, är det lika litet då, som under en lagtima riksdags
s. k. »förpuppning», efter det dess arbetsuppgifter upphört, lämpligt, att
riksdagsmännen äga uppbära arvoden, sedan deras arbeten upphört. En
normal tid av en månad för urtima riksdag synes emellertid för kort,
varemot en normaltid av 60 dagar eller två månader synes tillräcklig.
Skulle mot förmodan omständigheterna påkalla en utsträckning av en
urtima riksdags arbetsuppgifter över längre tid, är det lämpligare att
följa föredömet från 1905, med två urtima riksdagar, än att såsom 1919
åt riksdagsmännen utbetala arvoden för längre, från riksdagsgöromål
fria uppehåll i hemorten.
Uträknade efter respektive 32 och 24 kronor, skulle arvodena för
riksdagsmän bosatta utom, respektive på riksdagsorten för en normaltid
av 60 dagar .utgöra något över 1,900, respektive 1,400 kronor; till vilka
summor maximibeloppen synas kunna utjämnas.
Grundlagstexten bör uppenbarligen omfatta bestämmelser om arvoden
vid både lagtima och urtima riksdagar.
På grund av ovanstående hava vi yrkat, att utskottet skulle föreslå
riksdagen att för sin del till vidare grundlagsenlig behandling antaga
följande
Förslagtill
ändrad lydelse av § 12 riksdagsordningen:
Nuvarande lydelse: Föreslagen lydelse;
Ledamot av första kammaren, Ledamot av första kammaren,
som icke är bosatt å ort där riks- som icke är bosatt å ort där riksdag
hålles, åtnjuter av statsmedel dag hålles, åtnjuter av statsmedel
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 5 sand, 31 höft. (Nr 43.) 2
10
Konstitutionsutskottets utlåtande Kr 43.
K Hvar ande lydelse:
ersättning för resekostnad till och
från riksdagen samt i dagtraktamente
under riksdagen tjugu riksdaler,
vilket dagtraktamente dock
ej må överstiga sammanlagt två
tusen fyra hundra riksdaler. Ledamot,
som under lagtima riksdag
efter beviljad ledighet besöker hemorten,
äge att av statsmedel undfå
ersättning för därav föranledd resekostnad,
dock högst för två resor
fram och åter.
Ledamot av första kammaren,
som är bosatt å ort där riksdag
hålles, undfår i dagtraktamente
femton riksdaler, vilket dagtraktamente
dock ej må överstiga sammanlagt
ett tusen åtta hundra riksdaler.
Den ledamot av kammaren, som
icke i rätt tid vid riksdagen sig inställer,
skall för var je dag han utebliver
vara förlustig det honom enligt
föregående moment tillkommande
dagtraktamente.
Vill ledamot av kammaren befattningen
sig avsäga, äger han det
göra vid valtillfället eller sedermera,
mellan riksdagar, hos Konungens
befallningshavande.
Föreslagen lydelse:
ersättning för resekostnad till och
från riksdagen samt i dagtraktamente
under riksdagen trettiotvå
riksdaler, vilket dagtraktamente
dock ej må överstiga sammanlagt
vid lagtima riksdag fyratusen femhundra
riksdaler och vid urtima riksdag
ettusen niohundra riksdaler.
Ledamot, som under lagtima riksdag
efter beviljad ledighet besöker
hemorten, äge att av statsmedel
undfå ersättning för därav föranledd
resekostnad, dock högst för två
resor fram och åter.
Ledamot av första kammaren
som är bosatt å ort där riksdag
hålles, undfår i dagtraktamente
tjugufyra riksdaler, vilket dagtraktamente
dock ej må överstiga sammanlagt
vid lagtima riksdag tretusen
fyrahundra riksdaler och vid urtima
riksdag ettusen fyrahundra riksdaler.
Den ledamot av kammaren, som
icke i rätt tid vid riksdagen sig inställer,
skall för varje dag han utebliver
vara förlustig det honom enligt
föregående moment tillkommande
dagtraktamente.
Vill ledamot av kammaren befattningen
sig avsäga, äger han det
göra vid v al tillfället eller sedermera,
mellan riksdagar, hos Konungens
befallningshavande.
2) av herrar von Gei jer. Henrikson och Kilsson i Antnäs, som
anfört:
Vi äro ense med majoriteten därutinnan, att det våren 1917 fastställda
dagtraktamente åt riksdagens ledamöter måste betecknas såsom
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 43.
11
för lagt tilltaget, och att för den skull eu höjning av detsamma är av
omständigheterna betingad; och föreslå vi, att detsamma sättes till 35
kronor.
Utskottet har beträffande den tid, för vilken arvode skulle beräknas,
ansett en förlängning av densamma från de nu bestämda 120
till 140 dagar vara av behovet påkallad. Vi hava härutinnan en avvikande
mening och hålla före att den i grundlagarna förutsatta normaltiden
av 4 månader icke bör utan tvingande skäl övergivas och att
sådana icke förebragts.
Låt vara att under senare tider efter 1914 riksdagssessionern^i ej
obetydligt överskridit denna tid. Vi vilja emellertid hålla före, att denna
omständighet i ej oväsentlig mån sammanhänger med det förhållandet,
att denna period varit en brytningstid, och att för den skull, enligt vår
mening, anledning föreligger för antagandet, att en minskning i riksdagsarbetet
kan motses, sedan de nya förhållanden, som varit för perioden
utmärkande, vunnit stadga.
Emellertid huru härmed än må förhålla sig, självfallet synes oss
vara, att riksdagssessionernas längd i högst väsentlig grad är beroende
av att riksdagsarbetet anlägges och utföres på ett tidsbesparande sätt.
Utan att ingå på frågan, huruvida fel och försummelser härutinnan kunna
påvisas, vilja vi framhålla, att betänklighet måste möta för vidtagande
av en åtgärd, som kan vara ägnad att framkalla sådana. Vi för vår
del anse, att så är förhållandet med förslaget att utsträcka tiden för
arvodets utgående. Vissheten om att från viss dag arvodet ej mera
utgår, synes oss ofrånkomligt böra verka i riktning att påskynda arbetet,
liksom å andra sidan — och detta kanske i än högre grad — vid riksdagens
början vissheten om, att för sessionerna beräknats förlängd tid
kan komma att verka, att behövlig sparsamhet med tiden ej kommer
att iakttagas.
På grund av det anförda hemställa vi,
att riksdagen, i anledning av motionen II: 326,
ville för sin del som vilande till vidare grundlagsenlig
behandling antaga följande
12 Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 43.
Förslag
till ändrad lydelse av § 12 riksdagsordningen:
§ 12-
Ledamot av första kammaren, som icke är bosatt
å ort där riksdag hålles, åtnjuter av statsmedel
ersättning för resekostnad till och från riksdagen samt
i dagtraktamente under riksdagen trettiofem riksdaler,
vilket dagtraktamente dock ej må överstiga sammanlagt
fyratusen tvåhundra riksdaler. Ledamot, som under
lagtima riksdag efter beviljad ledighet besöker hemorten,
äge 1 att av statsmedel undfå ersättning för
därav föranledd resekostnad, dock högst för två resor
fram och åter.
Ledamot av första kammaren, som är bosatt å
ort där riksdag hålles, undfår i dagtraktamente tjugusju
riksdaler, vilket dagtraktamente dock ej må överstiga
sammanlagt tretusen tvåhundrafyrtio riksdaler.
Den ledamot av kammaren, som icke i rätt tid
vid riksdagen sig inställer, skall för varje dag han
utebliver vara förlustig det honom enligt föregående
moment tillkommande dagtraktamente.
Vill ledamot av kammaren befattningen sig avsäga,
äger han det göra vid valtillfället eller sedermera,
mellan riksdagar, hos Konungens befallningshavande.
Därjämte har herr von Geijer anmält, att han vidkommande det
av herr Clasou in. fl. reservationsvis gjorda yrkandet, att arvodet vid
urtima riksdag skulle begränsas till högst 60 dagar, instämt i den av
herr Clason m. fl. sålunda framförda principen.
3) av herr Persson i Fritorp, som anfört:
Vinner utskottets hemställan riksdagens bifall och sålunda dagarvode
komme att utgå under 140 dagar, skulle den gamla bestämmelsen,
att riksdagen skall pågå i 4 månader, i realiteten vara upphävd. Med
en nära nog till visshet gränsande säkerhet kan förutses, att genom den
föreslagna ändringen kommer riksdagen aldrig att sluta före den 1 juni,
och till en sådan lösning av arvodesfrågan är jag obenägen medverka.
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 43.
13
I motsats härtill hade jag funnit det varit mera önskvärt, att arvodet
satts till fixt belopp för varje lagtima riksdag, med den förutsättningen
att riksdagen skulle vara fyra månader, och jag tror att en sådan anordning
skulle varit en sporre till intensivare arbete. En annan utväg,
som bragts på tal inom utskottet, var den att fastställa arvodet till ett
visst årsarvode och därutöver »dyrtidstillägg» med hänsyn till rådande
dyrtid, och hade en sådan lösning varit genomförbar, hade jag ansett
den varit både lycklig och rättvis.
Jag erinrar därom, att arvodet t. o. in. 1917 utgick med 1,200 kronor
och fr. o. m. 1918 med 2,400 kronor, och att redan nu, som utskottsmajoriteten
föreslår, nära nog fördubbla det så sent som 1918 fastställda
arvodet, anser jag vai''a en alltför våldsam fart. För övrigt torde man
väl våga antaga, att nu rådande dyrtid icke skall bliva permanent; alla
önska och hoppas vi alltjämt en förändring till mera normala förhållanden.
Att då under tryck av dyrtiden fastställa riksdagsmannaarvodet
till 4,500 kronor, anser jag icke vara välbetänkt; en gång grundlagsfäst
torde eu nedsättning icke vara så lätt att få genomförd, vore den än
så befogad. Jag har därför inom utskottet yrkat, att arvodet måtte
fastställas till 30 kronor per dag, vilket arvode för lagtima riksdag icke
må överstiga sammanlagt tre tusen sexhundra kronor, samt att arvodet
till ledamot, som är bosatt å ort där riksdag hålles, skall utgå med tre
fjärdedelar av nyss nämnt belopp.
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 5 samt. 31 höft. (Nr 43.)
3