Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 4.

1

Nr 4.

Ankom till riksdagens kansli den 28 februari 1920 kl. 1 e. m.

Konstitutionsutskottets utlåtande i anledning av väckt motion om
ändrad lydelse av §§ 25—27 i förordningen om landsting.

Närvarande: Herrar Larsson i Västerås, Strömberg, Johansson i Kälkebo*),
K. J. Ekman*), Thulin*), Ljunggren, von Geijer, Larsén,
Almkvist*), J. B. Johansson, Jansson i Edsbäcken, Zander,
Henrikson, Hansson i Gärda, Leander, Kahlström*), Nilsson i
Antnäs, Runefors och Andersson i Igelboda.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

I en inom andra kammaren väckt motion, nr 9, har herr Hage hemställt
»att riksdagen för sin del måtte antaga följande:

Lag om ändrad lydelse av §§ 25—27 i förordningen om landsting
den 2 L mars 1862.

Härigenom förordnas, att §§ 25—27 i förordningen om landsting
den 21 mars 1862 skola erhålla följande ändrade lydelse:

§ 25.

Vid varje lagtima landstings första sammanträde företages upprop av
samtliga valkretsarna i länet, därvid de utsedda ombuden skola sina fullmakter
förete. Framställes anmärkning mot ombuds behörighet att i landstinget
taga inträde, äga de landstingsmän, vilkas fullmakter godkända
blivit, att, efter fulländat upprop, däröver besluta; och må över sådant
beslut klagan ej föras.

§ 26.

Sedan granskning av fullmakterna på sätt § 25 föreskriver ägt rum,
utser landstinget bland tingets ordinarie ledamöter en ordförande och en
vice ordförande för tiden intill nästa lagtima sammankomst.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 5 saml. 4 käft. (Nr 4.) 1

2

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 4.

Upphör under nämnda tid ordföranden eller vice ordföranden att vara
landstingsman, upphör jämväl befattningen som ordförande eller vice ordförande.

§ 27.

Den landstingsman, som bevistat de flesta landstingen, eller, där två
eller flera landstingsmän deltagit i lika många landsting, den av dem, som
är till levnadsåren äldst, förer ordet till dess ordförande blivit vald. Inträffar
under mötet samtidigt förfall för både ordförande och vice ordförande,
utses under enahanda ordförandeskap en av landstingets ordinarie
ledamöter att tjänstgöra som ordförande till dess iörfallet upphört.

Vid samtidigt förfall för både ordförande och vice ordförande under
den tid, då landstinget ej är samlat till möte, skall ovannämnda äldste
ledamot tjänstgöra som ordförande, till dess förfallet upphört.

Därest under tiden mellan landstingets lagtima sammanträden ordförande
avgår eller hans befattning eljest upphör, skall vice ordföranden
tjänstgöra som ordförande intill nästa lagtima sammankomst. Skulle under
samma tid jämväl vice ordföranden avgå eller hans befattning upphöra,
skall bemälde äldste ledamot tjänstgöra som ordförande.

Konungens befallningshavande kallar äldste ledamot till tjänstgöring,
varom ovan stadgat är.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1920.»

Till stöd för sin framställning har motionären anfört följande:

»I trontalet vid innevarande års riksdag återfinnes även ett uttalande
därom, att regeringen kommer att för riksdagen framlägga förslag om val
av talmän och vice talmän i kamrarna genom kamrarnas egna medlemmar.
En sådan reform, som för länge sedan borde ha varit genomförd, står i
full överensstämmelse med den fullt riktiga uppfattning, som gör gällande,
att representanterna i varje beslutande politisk eller kommunal institution
böra själva ha rätt att utse den eller de personer, som skola leda och utåt
representera folkrepresentationen. Kommer en sådan reform till stånd,
återstår dock fortfarande de kungavalda ordförandena i en beslutande institution,
nämligen landstingen. Ur ''principiella utgångspunkter kan det
därför vara lämpligt, att Kungl. Maj:ts prerogativ även på detta område
försvinner, även om naturligtvis en sådan reform ej kan anses ha en alltför
stor betydelse.

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 4.

3

Motioner om en sådan omändring ha också flera gånger framförts i
riksdagen, senast år 191 G, men ha alltid avslagits. Då nu emellertid en
reform i dylik riktning kommer att ske med avseende på talmausskapet i
riksdagen, torde det kunna antagas, att riksdagen skall visa sig villig att
även gå med på en dylik ändring med avseende på landstingens presidium.»

Förslag om rätt för landsting att själft utse ordförande hava framförts
i riksdagen vid flera tillfällen, nämligen 1869, 1870, 1906, 1912, 1913,
1914 och 1916. De motiv, som förebragts mot den föreslagna reformen
och hittills hindrat densammas genomförande, äro huvudsakligen av praktisk
natur. Desamma finnas utförligt angivna i lagutskottets utlåtande
nr 32 vid 1906 års riksdag, varest särskilt framhålles, att landstingets
ordförande i god tid före tingets sammanträde borde taga kännedom om
vad därvid skall förekomma och att detta nödvändiggjorde hans utnämning
på förhand av utanför tinget stående myndighet. Därjämte påpekade utskottet,
att även mellan landstingens sammanträden en ordförande måste
finnas och att därför, om denne skulle väljas av landstinget, sammankallande
av urtima landsting för utseende av efterträdare till avgången ordförande
kunde nödvändiggöras; även för undvikande av dylika valsammanträden
med åtföljande kostnader och olägenheter borde, ansåg utskottet,
rätt att tillsätta ordförande stanna hos Kungl. Maj:t. Lagutskottets mening
delades av bägge kamrarna. Detta lagutskottets utlåtande åberopas,
då frågan nästa gång, vid 1912 års riksdag, kom före, av konstitutionsutskottet
i dess utlåtande nr 25 och torde sammanfatta de skäl, som främst
framförts mot förslagen om förändring av hithörande bestämmelser i av
motionen angiven riktning. Eesultatet av frågans behandling vid 1912
års riksdag blev emellertid i så måtto ett annat, att andra kammaren
denna gång förordade en skrivelse till Kungl. Maj:t i motionens syfte.

Tid 1913 års riksdag kom frågan åter före, då genom en kunglig
proposition med förslag av ordagrant samma innehåll som det i förevarande
motion framlagda. I det förslaget bifogade yttrandet av vederbörande departementschef
upptogos de i de nämnda utskottsutlåtandena anförda betänkligheterna
till bemötande, varjämte i förslaget inrycktes vissa bestämmelser,
som avsågo att fullständigt undanröja de praktiska olägenheter, som genom
den föreslagna reformen annars kunnat tänkas hava uppkommit. Yad
först beträffar anmärkningen, att ordföranden i landstinget före dettas
sammanträde borde taga kännedom om vad därvid* skulle förekomma och
att detta skulle nödvändiggöra utnämning på förhand, framhölls av depar -

Ulskottets

yttrande.

4

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 4.

tementschefen, att »ej endast ordföranden utan även övriga ledamöter av
landstinget (särskilt blivande utskottsordförande) torde vara nödsakade att
före tingets sammanträde sätta sig in i de ärenden, som skola förekomma»
och att »även om det överlämnas åt landstinget att utse ordförande, anledning
saknas antaga, att icke landstinget genom att omvälja den ordförande,
som visat sig för uppdraget skickad, komme att i regel söka undvika
de möjliga olägenheter täta ombyten av ordförande tilläventyrs skulle
medföra». Därjämte föreslogs en förändring av § 32 i landstingsförordningen,
varigenom ökad garanti skulle givas för att inkomna framställningar
i god tid före landstingets sammanträde tillhandahölles landstingets
ledamöter, som alltså alla skulle kunna få tillfälle att på förhand sätta
sig in i förevarande frågor.

Yad åter beträffar de i omförmälda utskottsutlåtanden framställda
erinringarna om att även mellan landstingets sammanträden en ordförande
måste finnas, föreslogos i det kungliga förslaget bestämmelser, genom vilka
garanterades, att, utan att några sammanträden mellan de ordinarie landstingen
bleve behövliga, luckan efter en avgången ordförande alltid skulle
kunna fyllas. Det föreslogs nämligen införandet i § 27 av stadganden,
enligt vilka, vid förfall för eller avgång av ordförande, under den tid,
landstinget ej är samlat, vice ordföranden skulle tjänstgöra som ordförande,
eller, om även vice ordförande finge förfall eller avginge, den landstingsman,
som bevistat de flesta landstingen, eller, där två eller flera landstingsmän
deltagit i lika många landsting, den av dem, som är till levnadsåren
äldst.

Detta Kungl. Maj:ts förslag tillstyrktes av konstitutionsutskottet vid
1913 års riksdag i dess utlåtande nr 25, under framhållande av att de
förut förebragta praktiska skälen mot landstings rätt att självt utse ordförande
genom de i propositionen ifrågasatta anordningarna syntes undanröjda.
Utskottets hemställan bifölls av andra kammaren men avslogs av
den första, varmed den föreslagna reformen alltså även denna gång gick
om intet; däremot genomfördes i § 32 de av Kungl. Maj:t föreslagna förändringarna,
varigenom avsågs att bereda tillfälle för varje landstingsman
att i god tid före landstingets sammanträde sätta sig in i förevarande
frågor. Då förslag om landsting att själft utse ordförande 1914 och 1916
genom motioner ånyo förelädes riksdagen, blev resultatet likaledes negativt,
i det att de båda kamrarna stannade i olika beslut.

Då föreliggande motion om ändring i §§ 25—27 i landstingsförordningen
ordagrant återger det i 1913 års kungl. proposition framlagda förslaget,

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 4.

o

anser sig utskottet, i fråga om do tidigare framställda praktiska betänkligheterna
mot rätt för landsting att själft utse ordförande, kunna hänvisa till
vad som blivit anfört i det till Kungl. Maj:ts proposition nr 185 vid
1913 års riksdag fogade utdraget av protokollet över civilärenden den 4
april 1913 och konstitutionsutskottets utlåtande nr 25 vid samma riksdag.
Med hänsyn härtill och då enligt konstitutionsutskottets mening det måste
anses önskligt, att även i fråga om landstingen den princip genomföres,
som alltmera trängt igenom i fråga om offentliga beslutande församlingar,
nämligen att de tillerkännas rätt att själva utse de personer, som skola
leda deras förhandlingar, får utskottet hemställa,

att riksdagen, med bifall till herr Hages motion
II: 9, måtte för sin del antaga följande:

»Lag om ändrad lydelse av §§ 25—27 i förordningen
om landsting den 21 mars 1862.

Härigenom förordnas, att §§ 25—27 i förordningen
om landsting den 21 mars 1862 skola erhålla följande
ändrade lydelse:

§ 25.

Vid varje lagtima landstings första sammanträde
företages upprop av samtliga valkretsarna i länet, därvid
de utsedda ombuden skola sina fullmakter förete. Framställes
anmärkning mot ombuds behörighet att i landstinget
taga inträde, äga de landstingsmäD, vilkas fullmakter
godkända blivit, att, efter fulländat upprop, däröver
besluta; och må över sådant beslut klagan ej föras.

§ 26.

Sedan granskning av fullmakterna på sätt § 25
föreskriver ägt rum, utser landstinget bland tingets
ordinarie ledamöter i en ordförande och en vice ordförande
för tiden intill nästa lagtima sammankomst.

Upphör under nämnda tid ordföranden eller vice
ordföranden att vara landstingsman, upphör jämväl befattningen
som ordförande eller vice ordförande.

6

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 4.

§ 27.

Den landstingsman, som bevistat de flesta landstingen,
eller, där två eller flera landstingsman deltagit
i lika många landsting, den av dem, som är till levnadsåren
äldst, förer ordet till dess ordförande blivit vald.
Inträffar under mötet samtidigt förfall för både ordförande
och vice ordförande, utses under enahanda
ordförandeskap en av landstingets ordinarie ledamöter
att tjänstgöra som ordförande till dess förfallet upphört.

Vid samtidigt förfall för både ordförande och vice
ordförande under den tid, då landstinget ej är samlat
till möte, skall ovannämnda äldste ledamot tjänstgöra
som ordförande, till dess förfallet upphört.

Därest under tiden mellan landstingets lagtima
sammanträden ordförande avgår eller hans befattning
eljest upphör, skall vice ordföranden tjänstgöra som
ordförande intill nästa lagtima sammankomst. Skulle
under samma tid jämväl vice ordföranden avgå eller
hans befattning upphöra, skall bemälde äldste ledamot
tjänstgöra som ordförande.

Konungens befallningshavande kallar äldste ledamot
till tjänstgöring, varom ovan stadgat är.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1920.»

Stockholm den 5 mars 1920.

På konstitutionsutskottets vägnar:

Viktor Larsson.

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 4.

7

Reservation

av herrar von Geijer, Johansson, J. B., Henrikson och Nilsson
i Antnäs, som anfört:

»Vid 1916 års riksdag, då, såsom ovan sagts, förslag om rätt för
landsting att självt utse ordförande genom motion förelädes riksdagen, yttrade
konstitutionsutskottet till stöd för sin avstyrkande hemställan följande:

''Förslag om rätt för landstingen att själva utse ordförande hava
— — — — — upprepade gånger förelegat riksdagen till bedömande,
utan att dock av riksdagen godkännas. De skäl, som åberopats mot en
sådan lagändring, hava företrädesvis varit av rent praktisk art och utvecklades
utförligare särskilt av lagutskottet vid 1906 års riksdag i dess utlåtande
nr 32 samt av åtskilliga talare under debatten i andra kammaren
samma år, då ändringsförslaget också av andra kammaren avvisades.

Av konstitutionsutskottet vid 1912 års riksdag blevo dessa skäl i
korthet sammanfattade i följande yttrande, som sedermera upprepades av
utskottet även vid 1914 års senare riksdag: »Såvitt utskottet funnit,

hava några olägenheter av det sätt, på vilket den Kungl. Maj :t tillerkända
rätten att utse landstingsordförande hittills utövats, ej kunnat påpekas.
Tvärtom synas — varom också 1906 års lagutskott erinrat — vissa fördelar
därmed förenade. I detta avseende vill utskottet särskilt framhålla,
hurusom det med hänsyn till den starkt begränsade tiden för landstingets
sammanträde, som endast under viss förutsättning kan få överskrida sex
dagar, är av synnerlig vikt och understundom ett oavvisligt krav, att
ordföranden äger tillfälle att före landstingets sammanträde, i den mån
det kan ske, bereda de ärenden, som äro avsedda att föreläggas landstinget,
binder nuvarande förhållanden, då Kungl. Maj:t är i tillfälle att i god tid
före landstingets början utse ordförande i detsamma, kan detta krav tillgodoses.
Därest åter landstinget självt skulle utse ordförande lärer detta,

8

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 4.

även om ordförandens befattning liksom nu skulle fortfara intill nästa lagtima
sammankomst, icke alltid kunna äga rum.’»

Dessa skäl äga, enligt vår mening, alltjämt giltighet. På grund härav
och då såsom ock av 1916 års konstitutionsutskott anförts något praktiskt
behov av den ifrågasatta ändringen icke kunnat påvisas, men dylikt behov
kraftigt talar för bibehållande av nu gällande ordning, hemställa vi,

att ifrågavarande motion icke må till någon riksdagens^
åtgärd föranleda.»

Stockholm 1920. Kung!. Hofboktr. Iduns Tryckeri-A.-B.