Konstitutionsutskottets utlutande Nr Sfi.
1
Nr 36.
Ankom till riksdagens kansli den 24 april 1920 kl. 12 m.
Konstitutionsutskottets utlåtande i anledning av väckt motion
om ändrad lydelse av § 19 riksdagsordningen.
Närvarande: Herrar Larsson i Västerås, Clason, Strömberg,* Schlyter,* Hellberg,
K. J. Ekman, Ljunggren, Modig,* von Hofsten, H. G. Andersson,*
Larsén, Magnusson i Tumhuf,* Janson i Kungsör, Hallén, Jansson i
Edsbäcken, Henrikson, Hansson i Gärda. Leander, Andersson i Igelboda
och Forssell.*
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
I en inom andra kammaren väckt motion, nr 36, av herrar Vennerström
och Hage, hemställes, »att riksdagen måtte såsom vilande till vidare
grundlagsenlig behandling antaga följande
Förslag''
till
ändrad lydelse av § 19 riksdagsordningen.
Till ledamöter i andra kammaren kunna endast utses män och kvinnor,
som äga valrätt inom riket.»
Till stöd för sin hemställan hava motionärerna anfört följande:
»Vid 1919 års lagtima riksdag väckte undertecknad Yennerström m. fl.
en motion, nr 327 i andra kammaren, i vilken påyrkades, att »riksdagen
måtte besluta sådan ändring av § 19 riksdagsordningen, att det s. k.
bostadsbandet för val till andra kammaren bortfaller.»
Till stöd för yrkandet anfördes, att det s. k. bostadsbandet existerar
i mycket få utländska författningar, samt att det är orimligt, att valmännen
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 5 samt. 25 käft. (Nr 36). 1
2
Konstitutionsutskottets utletande Nr 36.
Utskottets
yttrande.
skola förhindras i en viss valkrets rösta på en viss person, som på ett
alldeles särskilt sätt skulle kunna representera kretsen, blott därför att personen
är boende utom valkretsen. Det framhölls även, att valmännen böra
åtminstone ba rätt att välja utom kretsen. Vilja de det oaktat välja inom
kretsen, må det bli deras ensak. Detta torde också i de flesta fall bli
förhållandet, även om den föreslagna reformen kommer till stånd. Däremot
torde det kunna antagas, att de med tillfredsställelse komma att begagna
sig av rätten att välja utom valkretsen, t. ex. i sådana fall, då en representant,
som under en viss längre tid representerat en valkrets, varit där
bosatt och satt sig in i de lokala förhållandena men genom omständigheterna
tvingas att flytta ur valkretsen. Och en sådan rätt bör speciellt
i detta fall finnas för dem.
De skäl, som anfördes i detta avseende vid 1919 års riksdag, gälla
alltjämt. Vi våga alltså än en gång med samma motivering framföra
motionen, som avslogs på avstyrkan från konstitutionsutskottet (utlåtandet
nr 25). Med hänvisning till en vid utskottsutlåtandet fogad reservation,
där lagtext finnes utarbetad, våga vi denna gång föreslå en bestämd formulering
av bestämmelserna ifråga.»
Det i föreliggande motion framställda förslaget om avskaffande av det
s. k. bostadsbandet vid val till riksdagens andra kammare är av samma
innehåll som det vid fjolårets riksdag i motion nr 327 av herrar Vennerström,
Ilage och Johansson i Sollefteå framlagda. Vid konstitutionsutskottets
i anledning av denna motion avgivna avstyrkande utlåtande var
därvid fogad en reservation, vari tio av utskottets ledamöter hemställde
om bifall till motionen, detta med en motivering av följande lydelse:
»Bostadsbandets inskränkning i valmännens frihet att~t välja representanter
oberoende av territoriella begränsningar har redan tidigt varit
föremål för reformkrav, vilka yrkat dess upphävande eller lossande.
Ståndstiden ägde ej bostadsbandet i dess modärna omfattning, som byggt
på valkretsen, då inom adelståndet representanten var självskriven, i
prästeståndet valfriheten stod öppen inom stiftet, och i de två lägre stånden,
särskilt bondeståndet, den s. k. föreningsfriheten tillät valmän från ett
flertal kretsar att sammansluta sig om en och samma kandidat, oberoende
av om denne var bosatt i någon av dessa eller ej. Riksdagshistorien
visar, att detta blev allmän regel, och från denna tid kan nämnas sådana
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 36.
3
exempel soin bondehövdingen Anders Danielsson vid 1834—35 års riksdag
med kumulera! mandat för 27 härad, belägna i tre olika län! Ett förslag
om inskränkning i denna frihet möttes 1809 i ståndet av starkt motstånd,
genomfördes visserligen med sammanslutningsrättens begränsning
till inom domsagan 1834, men utsattes för en stark kritik, särskilt från
de liberala elementen inom adelsståndet. Debatten upptager redan då en
serie av argument mot bostadsbandet, som sedan återkommit, och exempel
anfördes på dess skadlighet även i denna begränsade omfattning. Principen
stod dock i alltför nära samband med ståndstidens intresserepresentation,
för att motståndet skulle kunna göra sig mera gällande.
Dess starkare kritik möter den, då den införlivats i den nya riksdagsordningens
tvåkammavsystem. Där skulle representanten principiellt
ej längre bevaka vissa orts- eller ståndsintressen, såsom t. ex. bondeståndsledamoten
från det eller det häradet, men på de samfällda valens
grund verka som andrakammarledamot och riksrepresentant. Detta
oaktat ej endast bibehölls men skärptes den gamla bostadsbandsprincipen
till en fordran på kandidaterna att »äga och minst ett år före valet
ägt valrätt inom den kommun eller någon av de kommuner, för vilka
de väljas».
Någon motivering för dessa restriktioner gives icke, annat än den
sidohänvisning till första kammarens frihet från dem, varigenom, framhåller
De Geer, »någon förlägenhet för ett tillräckligt antal värdiga
ledamöter i riksdagen icke lärer uppstå». Enligt riksdagsordningens
egen upphovsman kunde man alltså på grund av bostadsbandet förvänta
en dylik brist på kapaciteter i andra kammaren, men första kammaren
skulle i så fall tjänstgöra som ersättare. Anordningen ingick som led
i en medveten strävan att så vitt möjligt förläna åt den övre kammaren
en elit-karaktär i kontrast mot den nedre, där, enligt statsrättsprofessor
Rydin, just på grund av bostadsbandet väl målsmän »för de olika orterna
och de olika skiftningarna i det allmänna tänkesättet, men ej, såsom i
andra parlamentarismens länder, nationens förnämsta män » skulle samlas.
Konsekvenserna av bostadsbandet erkännas här fullt och öppet. Det skall
befästa första kammarens kvalitativa överlägsenhet.
Inför det starka behovet av ett lossande av banden går dock ej
institutet i sin första avfattning länge att uppehålla. Det är ej nödvändigt
att här ingå på detaljerna i reformarbetet: flyttningsstreckets
begränsning, mantalsskrivningsförordningens av 1861 utbyte mot ny av
1894 och dess undantagsbestämmelser (§ 3 mom. 6) för statsråd 1912.
4
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 36.
Särskilt den sista ändringen, vilken enligt motionären i ämnet 1910 (herr
Hildebrand) åsyftade att i »ett tidsskede, då riksdagen behöver största
mått av politisk bildning och praktisk duglighet, i största möjliga utsträckning
tillvarataga de främsta männen för arbete i båda kamrarna»,
ger ett tydligt uttryck åt, huru man även på högersidan blir tvungen
att, låt vara endast för en mindre, särskilt värdefull kategori, genombryta
bostadsbandsprincipen och erkänna, att den utgör ett hinder för förvärv
för den aktiva politiken av landets bästa förmågor.
Hela bostadsbandets historia låter det i närvarande stund framträda
som en anomali i statsskicket. Den statsrättsliga såväl som den politiska
utvecklingen har alltmer bortarbetat de drag, med vilka det från början
harmonierat. De politiska partierna söka sina ledande män över hela
riket, utan hänsyn till om de äro från den ena eller andra landsändan,
och valmansskarorna välja representanter, som ansluta sig till den av dem
närmast omfattade partiriktningen, vars organisation sträcker sig över hela
landet, och vars program är detsamma i Skåne såväl som i Norrbotten.
Den proportionella valmetoden av 1909 har ytterligare befäst detta förhållande.
Den har tillika förändrat läget i ett annat avseende. Riksdagsmannens
hemortsrätt i valkretsen skulle garantera förtrogenhet med ortens
behov och personlig bekantskap med dess valmän. I de små enmansvalkretsarna
blev det nog också så i de flesta fall. Men när 1909 valkretsarna
vidgats till de ofta mångdubbelt större efter valtekniska hänsyn konstruerade
flermansvalkretsarna följde ej längre lokalkännedomen med som
en konsekvens av bofastheten. Bostadsbandet hänger så att säga i luften,
det har mist sin förmåga som garanti och kvarstår endast i sin rent negativa
betydelse: som ett hinder. I detta avseende medför det från olika
synpunkter skada.
För riksdagen betyder det, att ej, såsom på andra områden, den fria
konkurrensen över hela landet får befordra ett gott urval vid rekryteringen,
att ej de bästa sakliga och politiska krafterna få tillvaratagas, oberoende
av boningsplatsen, och således riksdagens egen kompetens i dess alltmer
krävande arbete höjas. Medborgare, som genom egen yrkeserfarenhet eller
politisk insikt skulle gjort en betydelsefull insats i arbetet, kunna ej vinna
inträde, då den egna partiriktningens målsmän på länsbänken äro få, platserna
redan besatta och placering utanför valkretsen i regel förbjuden. Fn
värdefull medlem af kammaren flyttar för sin borgerliga näring från valkretsen;
avflyttningen verkar omedelbart såsom diskvalificeringsorsak, hans
gamla krets får ej återvälja honom. En partiledare blir utslagen i sin
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 36.
5
hemvalkrets; möjlighet är omedelbart avskuren för hans återval till kammaren.
De förra exemplen känner var och eu från sin hemtrakt, de inträffa
ofta och äro av alla erkända, för fallet statsråd 1910 särskilt behandlade;
det sista har bekräftats vid bekanta tillfällen i vår politiska
historia.
För de politiska partierna innebär bostadsbandet, att de ej kunna
bliva, såsom naturligt vore, kvalitativt så väl som möjligt representerade
av alla de krafter, som kunna vinnas, var de nu än äro tillfinnandes, utan
måste låta sig nöja med respektive landsdels begränsade resurser. Vid de
stora politiska valomslagen med starka förskjutningar i partinumerärerna får
detta sin särskilda betydelse. Ett avtagande parti får i flera krefsar se
sina bästa män utestängda, utan möjlighet till placering inom annan valkrets.
Ett parti i tillväxt är avskuret från utvägen att i olika kretsar få
invalda sina över landet mycket ojämnt fördelade kapaciteter.
Från väljarnas synpunkt åter ter sig bostadsbandet uppenbart såsom
ett utifrån, i misstro mot deras egen mogenhet och kompetens, pålagt hinder
att fritt efter egen förmåga och i eget välförstått intresse söka den
kandidat, för vilken de av ett eller annat skäl hava det största politiska
förtroendet, han må nu bo utanför eller innanför valkretsens gränser, och
i stället såsom en direkt uppmaning att i nomineringen tillgodose i vidaste
mån de bygdepolitiska intressena på de allmänpolitiskas bekostnad. Man
måste till fullo erkänna betydelsen av, att i kammaren sitta män med eminent
saklig insikt i de olika landsdelarnas önskningar och behov, men
frågan är, om ej detta blir förhållandet även utan någon yttre garanti.
Statistiken över förstakammarvalen ger svar på den frågan. Den
visar, huru i den kammare, som går fri från ifrågavarande restriktion, det
s. k. självgjorda bostadsbandet 1918 utsträckte sig till ej mindre än 74
procent av dess ledamöter, vilka voro bosatta inom egen länsvalkrets (uträknat
för de olika partierna moderata, liberala och socialdemokrater respektive
86, 64 och 35 procent), och angiver sålunda tydligt, att något
yttre korrektiv ej behöver påtvinga valmännen förstånd för sitt eget bästa
eller pålägga ett opåkallat förmyndarskap. Alla de farhågor i olika riktningar
som rests mot reformen falla helt till föga inför de siffror och fakta,
som första kammaren giver.
Från vilken synpunkt man än ser frågan och främst från den: är det
för landet gagneligt,^, förTriksdagens arbetsduglighet befordrande — blir
alltså konsekvensen, att bostadsbandet är en institution, som står kvar från
en tid med helt andra politiska och sociala förhållanden och som numer
6
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 36.
ej liar någon uppgift eller nytta att göra, men i stället strider helt mot
hela den politiska utvecklingen, hindrar denna att fritt utveckla sig efter
sunda banor och sålunda såsom skadligt bör avskaffas. Behovet av en
reform är erkänt, det gör sig kännbart vid varje val och har gång på gång
konstaterats: i den stora motionen 1887, i de upprepade socialdemokratiska
rösträttsmotionerna, i den liberala regeringens principuttalande för reformen
1906, liksom i debatten 1910 av herr Edén med 22 instämmanden och i
föreliggande motion.
Denna övertygelse om ffeformen såsom högst nödig och nyttig, som
grundar sig helt på vår egen erfarenhet, blir till fullo bekräftad vid ett
studium av institutets utländska historia. Den visar, hur bostadsbandet
förekommer såsom regel i äldre författningar, hur det sedan, särskilt efter
demokratiseringen av statsskicken kring 1848, borttages i det ena landet
efter det andra, för att i närvarande stund endast finnas kvar i Förenta
staterna, Norge, Turkiet, Grekland och Danmark, i de två senaste staterna
dock endast i mycket begränsad omfattning och, vad Danmark beträffar, i
motsats till hos oss, blott för den övre kammaren. Beträffande Förenta
staterna må endast anföras, att den erkänt främsta kännaren av dess statsliv
— Bryce — i bostadsbandet ser en stor skada såsom en ytterligare
stimulans på de lokala intressenas redan förut otillbörligt starka inslag i
politiken; vad Norge angår är att märka, att reformen för närvarande där
står på dagordningen genom en motion, som upprepar den proposition i
ämnet, som den Knudsenska regeringen 1914 framlade. Beformen har
förut upprepade gånger sedan 1842 framburits, bland annat av konservative
män såsom professor Aschehoug, men har hittills ständigt fallit. Det
utomordentligt starka inflytande, som bygde- och lokalintressena spelat i
norsk politik, torde vara den huvudsakliga anledningen härtill.
Denna jämförelse med utländsk rätt, som låter det svenska och norska
bostadsbandet framstå såsom ett så gott som enastående, i andra stater
övergivet institut, kan ej annat än ytterligare understryka det resultat,
till vilket vi i det föregående kommit: att bostadsbandet är en restriktion,
vilken måste anses mindre väl förenlig med ett modernt, demokratiskt statsskick.
»
Enligt utskottets mening äro de av fjolårets reservanter sålunda framlagda
skälen för avskaffande av det s. k. bostadsbandet vid val till riksdagens
andra kammare fullt övertygande. Särskilt synas två av de fram
förda
synpunkterna vara förtjänta av uppmärksamhet. Yad principfrågan
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 36.
7
beträffar, torde det vara otvivelaktigt, att bostadsbandet är att anse som eu
ålderdomlig kvarleva från den tid, då varje riksdagsman ansågs representera
icke hela folket, utan sina valmäns och sin valkrets’ speciella intressen;
då numera uppfattningen, att riksdagsmännen representera hela folket
och i sina handlingar främst hava att tillvarataga hela rikets intressen,
allmänt vunnit insteg, synes bostadsbandet, såsom ett uttryck för en helt
annan principiell uppfattning om riksdagsmannakallets innebörd än nutidens,
icke längre böra bibehållas. Härtill kommer den praktiska synpunkten, att
blott genom bostadsbandets avskaffande valmännen erhålla rätt att fritt utse
sina representanter bland de medborgare, som de anse bäst skickade för riksdagsmannauppdraget.
Den i detta sammanhang uttalade farhågan för att
yrkespolitik skall vinna insteg i riksdagen och personer med kännedom om
de olika landsdelarnas behov icke bliva invalda i densamma, synes bäst
vederlagd genom en hänvisning till den sammansättning, som första kammaren,
vars ledamöter icke behöva vara bosatta inom valkretsen, erhållit.
Pa grund av vad utskottet sålunda anfört, får utskottet hemställa,
att riksdagen, med bifall till förevarande motion,
måtte såsom vilande till vidare grundlagsenlig behandling
antaga följande
Förslag
till ändrad lydelse av § 19 riksdagsordningen.
Nuvarande lydelse:
Till ledamot i andra
kammaren kan endast utses
man, som äger valrätt inom
valkretsen eller, där fråga
är om stad, bestående av
flera valkretsar, inom någon
av dessa.
Föreslagen lydelse:
Till ledamöter i andra
kammaren kunna endast
utses män och kvinnor, som
äga valrätt inom riket.
Stockholm den 24 april 1920.
På konstitutionsutskottets vägnar:
VIKTOR LARSSON.
8
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 36.
Reservation
av herrar Clason, K. J. Ekman, von Hofsten, H. G. Andersson, Magnusson
i Tumhult, Janson i Kungsör, Janson i Edsbäcken, Henrikson och Forssell,
vilka anfört:
Förslag om upphävande av bostadsbandet vid valbarhet till andra
kammaren var senast vid 1919 års lagtima riksdag föremål för riksdagens
behandling. Förslaget avstyrktes då av konstitutionsutskottet. Såsom skäl
mot förslaget anfördes dels av utskottet, dels inom kamrarna bland annat
följ ande:
I ett land som vårt med så betydande geografisk utsträckning och så
vitt skilda förhållanden i olika bygder är det av synnerlig vikt, att personer
med ingående kännedom och erfarenhet om förhållandena i rikets olika
delar hava säte i riksdagen. Till främjande av detta önskemål har bostadsbandet
utan tvivel medverkat. Om tidigare några olägenheter av detsamma
kunna hava förekommit — varom meningarna torde kunna vara
delade — hava dessa i varje fall numera blivit väsentligt förminskade
genom införande av det proportionella valsättet och valkretsarnas förändring
från enmansvalkretsar till valkretsar för flera representanter. Det såsom
vilande antagna förslaget om gemensam valdag kommer åter givetvis att
motverka den möjlighet till förflyttning av representanter från en ort till
en annan, som förslagets anhängare mena skulle bliva en fördel av
bostadsbandets upphävande. Däremot skulle förslagets genomförande säkerligen
leda till en ytterligare allt annat än önskvärd mekanisering av valarbetet
och till ett skarpare betonande däri av politiska partisynpunkter.
Beaktas bör ock, att bland valmännen icke någon önskan kommit till synes
om förslagets genomförande.
Härtill kommer jämväl, att riksdagen själv vid förlidet års lagtima
riksdag avslog det då framlagda förslaget, första kammaren utan votering
och andra kammaren med 83 röster mot 68.
Vi hava därför i utskottet hemställt, att utskottet måtte avstyrka
motionen.
Stockholm 1920. Kung!. Hofboktr. Iduns Tryckeri-A.-B.