Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 32.

\

Nr 32.

Ankom till riksdagens kansli den 22 april 1920 kl. 4 e. m.

Konstitutionsutskottets utlåtande i anledning av väckt motion
om ändring av § 52 riksdagsordningen.

Närvarande: Herrar Larsson i Västerås, Clason, Strömberg*), Schlyter*), Hellberg,
Thulin, Ljunggren, von Geijer, Modig, H. G. Andersson''*), Magnusson
i Tumhult*), Janson i Kungsör, Hallén, Jansson i Edsbäcken, Henrikson,
Hansson i Gärda, Leander, Vennerström*) och Persson i Fritorp.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

I en i första kammaren väckt motion, nr 210, hemställer herr
Lindhagen,

»att riksdagen till vilande i grundlagsordning måtte besluta sådan
ändring i 52 § av riksdagsordningen, att dels mellersta satsen i denna
paragraf får allenast följande lydelse: ’Ej må någon vara berättigad att
tala utom protokollet’, och dels att till paragrafen lägges följande nya
stycke:

’En var yttrar sig i den ordning han därtill anmält sig och bliver
uppropad; dock att varje anmäld talare, som ej förut yttrat sig, uppropas
före den, som tidigare haft ordet, och den, som andra gången
begärt ordet, före den, som skall yttra sig för tredje gången o. s. v.’»

Ett bifall till detta förslag skulle, såsom motionären framhåller,
även föranleda vissa ändringar i kamrarnas arbetsordningar.

Beträffande motiveringen till förslaget får utskottet hänvisa till
motionen.

Den i förevarande motion antydda tanken, att genom vissa förändringar
i kamrarnas och utskottens diskussionssystem en begränsning av
debatterna skulle kunna ernås, utan att talerätten inom riksdagen beskures,
anser utskottet beaktansvärd. I främmande länder har man, såsom
av den utskottets utlåtande bifogade redogörelsen framgår, i många
fall genom vissa bestämmelser sökt tillgodose såväl behovet av beBihang
till riksdagens protokoll 1920. 5 samt. 22 höft. (Nr 32.)

Utskottets

yttrande.

isas so

2

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 32.

glansning av debatterna som önskan att under desamma skiftande uppfattningar
i möjligaste mån skola komma till sin rätt. Utskottet, som
alltså anser den i motionen berörda frågan vara av icke ringa betydelse,
anser sig emellertid ej kunna tillstyrka det förslag, som i motionärens
hemställan framlägges. Utskottet känner sig nämligen ej övertygat om,
att ett bifall till förslaget skulle leda till en begränsning av diskussionerna
inom kamrar och utskott. Ett införande av den föreslagna bestämmelsen
skulle därjämte minska möjligheten för uppträdande talare
att genom repliker besvara mot deras huvudanföranden riktade invändningar,
och denna replikrätt är enligt utskottets mening av betydelse
för en frågas klara och allsidiga belysning under en parlamentarisk
debatt.

Utskottet får alltså hemställa,

att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 22 april 1920.

På konstitutionsutskottets vägnar:

VIKTOR LARSSON.

Reservation:

av herr Leander.

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 3V.

3

Bilaga.

Efterföljande redogörelse för de viktigaste bestämmelserna rörande
debattformens reglering i vissa utländska riksförsamlingar avser att giva
en bild av olika medel att tillgodose de viktigaste synpunkterna vid en
dylik reglering: önskan att på rimligt sätt begränsa diskussionens längd
och strävan att genom vissa bestämmelser garantera, att skiftande meningar
skola komma till sin rätt och överhuvud debatten giva en så
klar bild som möjligt av det behandlade spörsmålet.

England. I det engelska underhuset har såsom regel varje talare
blott rätt att i varje fråga yttra sig en gång. Denna regel är emellertid
till sin betydelse i hög grad inskränkt därigenom, att huset vid behandlingen
av så gott som alla frågor först konstituerar sig såsom »Committee
of the whole house», varvid varje medlem har fri talerätt. Ordet begäres
genom att vederbörande reser sig från sin plats. Då talmannen vid
uppropandet av talarna i praxis har rätt att själv bestämma ordningsföljden,
ger han i allmänhet främst ordet åt partiledarna och söker för
övrigt fördela talerätten så att talare för och emot ett förslag omväxla.
Följden härav har blivit de för de engelska debatterna karaktäristiska
oratoriska duellerna mellan regeringssidans och oppositionens främste
män; mindre framstående talare däremot uppmärksammas ofta icke av
talmannen och erhålla alltså ej det begärda ordet. Det kan även nämnas,
att i underhuset, liksom i vissa andra representationer, möjlighet finnes
att få med ett kort beriktigande avbryta ett större anförande.

Frankrike. Ordet erhålles i båda kamrarna i regel i den ordning
det begärts. Dock hava ministrarna, regeringens kommissarier och utskottens
rapportörer rätt att omedelbart erhålla ordet, utan avseende på
den ordning, i vilken de begärt detsamma; därjämte bör ordföranden
tillse, att talare för och emot ett framställt förslag om möjligt omväxla.
I senaten finnes dessutom den särskilda regeln, att en talare i regel icke
får yttra sig mer än två gånger i varje fråga utan kammarens samtycke.

Italien. Ordet erhålles i regel i den ordning, det begärts. I senaten
finnes regeln, att samma talare i allmänhet ej får yttra sig mer än två
gånger i varje fråga och att talare för och emot om möjligt böra
omväxla.

Belgien. Ordet erhålles i regel i den ordning, det begärts. Dock
gäller såsom allmän regel, att talare för och emot böra omväxla och att

4

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 32.

ingen talare får ordet mer än två gånger i varje fråga utan kammarens
samtycke. I senaten hava förslagsställare och utskottsrapportörer över ett
förslag, i representanternas kammare ministrar och utskottsrapportörer
företräde.

Holland. Regeln, att ordet erhålles i den ordning det begärts, lider
blott inskränkning så till vida, som talare, vilka önska yttra sig rörande
s. k. personliga fakta och vissa andra frågor, hava företräde. Ingen
får tala mer än två gånger i samma fråga utan respektive kammares
samtycke.

Förenta staterna. I senaten får ingen yttra sig mer än två gånger
i samma fråga utan husets samtycke. I representanternas hus får ingen tala
mer än en gång och under en timmes tid utan husets samtycke, dock
att förslagsställare och utskottsreferenter hava viss företrädesrätt. Då
man i båda kamrarna begär ordet genom att resa sig, hava talmännen
beträffande ordets utdelande viss diskretionär makt.

Schweiz. Här har i varje fråga den talare, som icke förut begärt
ordet, företräde framför dem, som redan en gång yttrat sig. Denna
regel suppleras, vad nationalrådet beträffar, av stadgandet, att medlemmar
av förbundsrådet och utskottsledamöter hava särskilt företräde och
att ingen ledamot får yttra sig mer än två gånger utan kammarens
tillstånd.

Danmark. I båda tingen gäller regeln, att ordet erhålles, allteftersom
det begäres. Undantag härifrån äger rum, efter talmannens prövning,
med hänsyn till ministrarna och ordförandena i de olika partigrupperna,
för att låta talare för och emot omväxla samt för att giva
medlem tillfälle till korta beriktiganden eller personliga upplysningar.

Norge. I stortinget gäller den vanliga ordningsföljden, dock att
ministrar, förslagsställare, utskottsledamöter och partiledare hava visst
företräde. Som regel får ingen yttra sig mer än två gånger i varje
specialdebatt.

Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1920.