6
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 30.
Nr 30.
Ankom till riksdagens kansli den 15 april 1920 kl. 2 e. m.
Konstitutionsutskottets utlåtande, i anledning av väckt motion
om ändring av § 1 i kungliga förordningen den 30 maj
1919 om rätt för kommun att upptaga särskild avgift
vid vissa offentliga nöjestillställningar.
Närvarande: herrar Larsson i Västerås, Clason, Schlyter, Hellberg, Thulin*), von
Geijer*), Oscar E. Larsson*), Vindahl, H. G. Andersson, Magnusson i
Tumhult, Zander*), Hansson i Gärda, Leander, Runefors, Forssell och
Karlsson i Vadstena.
*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.
I en inom första kammaren väckt motion, nr 83, undertecknad av
herrar Wijk, Lagerbjelke, C. Ekman och (jrne, hemställes »det riksdagen
för sin del ville besluta, att § 1 mom. c i kungl. förordningen av den
30 maj 1919 om rätt för kommun att upptaga särskild avgift vid vissa
offentliga föreställningar skall erhålla följande ändrade lydelse:
c) cirkus-, varieté- och kabaretföreställning, uppvisning i idrott samt
annan liknande tillställning».
Till stöd för sin hemställan hava motionärerna anfört följande:
»Vid framläggande av Kungl. Maj:ts proposition angående nöjesskatt
till 1919 års riksdag uttalade sig statsrådet och chefen för finansdepartementet
i sitt anförande till statsrådsprotokollet angående de principer,
som voro grundläggande för Kungl. Maj:ts förslag. Enligt statsrådet
borde nöjestillställningarnas egen beskaffenhet i första hand vara avgörande
för frågan, om skatt vid dem skall uttagas eller ej, liksom vid
själva avvägandet av skatten. I konsekvens härmed borde nöjesskatten
omfatta alla tillställningar, i vilka nöjes- eller förströelsemomentet är det
enda eller huvudsakliga. Där förutom nämnda moment ett annat och
Konstitutionsutskottets utlutande Nr SO. 7
högre syfte ingår i tillställningarna, borde skatten göras i motsvarande
mån lindrigare. Vid skattesatsernas bestämmande borde därjämte i görligaste
mån hänsyn tagas till nöjenas större eller mindre kulturella värde.
I enlighet med dessa statsrådets principer, som godtagits av riksdagen,
har bland tillställningar, som kunna underkastas nöjesskatt, även
inbegripits uppvisning i idrott, dock med den inskränkning, att sådan
uppvisning, för att kunna beskattas, skall vara professionell.
Anledningen till don nämnda begränsningen är tydligen den, att lagstiftaren
förmenat idrottsuppvisningar av amatörer vara ett uttryck för
rent idrottsintressc utan bikaraktär av nöjestillställuing i egentlig mening
och endast åsyftande att väcka håg för idrott och samla medel för arbetet
till folkets utveckling i fysiskt hänseende. Först med det professionella
. inslaget finge uppvisningarna eller festerna karaktär av nöjestillställning.
Eu sådan uppfattning är emellertid endast delvis riktig. Skillnaden
mellan professionell idrott och sådan, utövad av amatörer, är åtminstone
från synpunkten av nöjesskattens berättigande ofta mycket ringa, stundom
alls ingen. De störa fotbollstävlingar, för att taga ett exempel, där
lag från olika delar av landet eller från olika länder möta varandra, utgöra
numera nöjestillställningar av första ordningen, lika utpräglade
som kapplöpningar eller biografföreställningar, och denna nöjeskaraktär
är icke mindre, då de tävlande äro amatörer än om de varit rena
professionals.
Sådana tillställningars undantagande från beskattning undandrager
vederbörande kommun ofta betydliga skattebelopp, och vad mera är:
detta fritagande står synnerligen illa överens såväl med hela lagens anda
som med den uttalade principen, att vid skattesatsernas bestämmande
hänsyn skall tagas till nöjenas större eller mindre kulturella värde.
Ett försök från vederbörande kommuns sida att få idrottsuppvisningar
av denna art hänförda till »annan liknande tillställning)) enligt
lagens § 1 mom. c har icke vunnit framgång, och någon möjlighet att
få dem indragna under nöjesbeskattningen synes för närvarande ej
föreligga.
h ör att råda bot på detta förhållande synes den enklaste utvägen
vara den, att ur lagtexten stryka det skyddande ordet »professionell)).
Idrottstillställningar komma då i samma läge som exempelvis musikaliska
och andra föreställningar, där kommunen måste utöva sin diskretionära
befogenhet att, när anledning därtill finnes, fritaga från skatt. Det föreligger
knappast anledning antaga, att idrotten skulle behöva ett bättre
skydd än dessa andra tillställningar eller att dess befogade intressen
Utskottets
yttrande.
8 Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 30.
skulle bliva mindre väl tillgodosedda av vederbörande kommunala myndighet.
»
Enligt nöjesskatteförordningens nuvarande lydelse bestämmes i § 1
på följande sätt, vad med beskattningsbar nöjestillställning avses:
Med nöjestillställning avses i denna förordning
a) konsert, opera- och annan musikalisk föreställning, dramatisk och
litterär föreställning samt uppvisning i konstnärlig dans;
b) biografföreställning;
c) cirkus-, varieté- och kabaretföreställning, samt annan liknande
tillställning;
d) bal, maskerad, annan danstillställning och med dessa jämförlig
nöjestillställning;
e) kapplöpning, travkörning och uppstigning i luftballong eller
flygmaskin; samt
f) förevisning av djur, trolleriföreställning, uppvisning i boxning,
akrobatikföreställning, förevisning av panorama, vaxkabinett, marionettteater
och dylikt.
De i dessa sex punkter uppräknade nöjestillställningarna äro enligt
§ 3 i beskattningsavseende fördelade på tre klasser, vilka beskattas enligt
olika skatteskalor; de i punkt a) uppräknade nöjestillställningarna äro
underkastade den lägsta beskattningen, de i punkt b) uppräknade falla
inom en högre skatteskala och de i punkterna c)—f) uppräknade inom
den högsta skatteskalan. Enligt nuvarande bestämmelser äro uppvisningar
i professionell idrott föremål för beskattning enligt den högsta
skatteskalan, under det att uppvisningar i icke professionell idrott ej äro
underkastade nöjesbeskattning. Såsom synes, avser motionärernas förslag,
att även dessa senare idrottsuppvisningar skulle bliva föremål för beskattning
enligt den högsta skatteskalan.
Grundtanken i föreliggande motion, att nöjesskatt även bör kunna
upptagas vid uppvisningar i icke professionell idrott, är enligt utskottets
mening väl värd beaktande. Det torde stå utom tvivel, att en stor del
av de icke professionella idrottsuppvisningarna enligt sakens natur lika
väl böra vara underkastade nöjesskatt som andra offentliga nöjestillställningar,
vilka enligt nöjesskatteförordningens nuvarande lydelse äro föremål
för dylik beskattning; särskilt komma härvid i fråga en del av de
stora idrottstävlingar, vilkas karaktär av offentliga nöjen är uppenbar.
Tydligt är dock, att vissa andra slag av idrottsuppvisningar, vid vilka
nöjesmomentet är mindre utpräglat eller den uppfostrande betydelsen
Konstitutionsutskottets utlutande Nr SO.
i)
synnerligen stor, icke böra göras till föremål för nöjesbeskattning.
För tillgodoseendet av denna synpunkt erbjuder emellertid, enligt utskottets
mening, bestämmelserna i nöjesskatteförordningens 2 § 2 mom.
tillräckliga garantier; där stadgas ju nämligen, »att kommunen äger rätt
att, när skäl därtill äro, lör visst fall eller beträffande vissa slag av
ifrågavarande tillställningar medgiva befrielse från skattens utgörande
eller skattebeloppets användande för det ändamål, till vars främjande
tillställningen må hava anordnats».
I olikhet mot motionärerna anser emellertid utskottet, att en viss
skillnad i beskattningshänseende bör göras mellan professionella och icke
professionella idrottsuppvisningar. Principen, att vid skattesatsernas bestämmande
hänsyn i möjligaste mån bör tagas till nöjenas större eller
mindre kulturella värde, synes tala lör, att de icke professionella idrottsuppvisningarna
underkastas skatt enligt en lägre skatteskala än de
professionella uppvisningarna. Av detta skäl anser utskottet, att de
icke professionella idrottsuppvisningarna böra hänföras till den klass av
nöjen, varom i förordningens § 1 punkt a) stadgas och som drabbas
av den lägsta skatteskalan.
På grund av vad utskottet sålunda anfört, får utskottet hemställa,
att riksdagen, i anledning av förevarande motion,
måtte för sin del antaga följande
Förslag
till
förordning angående ändrad lydelse av § 1 punkt a) i förordningen
den 30 maj 1919 om rätt för kommun att upptaga
särskild avgift vid vissa offentliga nöjestillställningar.
Härigenom förordnas att § 1 punkt a) i förordningen
den 30 maj 1919 om rätt för kommun att
upptaga särskild avgift vid vissa offentliga nöjestillställningar
skall erhålla följande ändrade lydelse:
1 §•
a) konsert-, opera- och annan musikalisk föreställning,
dramatisk och litterär föreställning, uppvisning i
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 5 samt. 20 käft. (Nr 28—30.) 1212 20 2
10
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 30.
konstnärlig dans samt uppvisning i icke professionell
idrott.
Stockholm den 15 april 1920.
På konstitutionsutskottets vägnar:
VIKTOR LARSSON.
av herr Forssell.
Reservation:
Stockholm, K. L. Beckmans Boktryckeri, 1930.