4

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 72.

Nr 72.

Ankom till riksdagens kansli den 12 maj 1920 kl. Vs 1 e. m.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag för lindring av fraktkostnaderna vid transport
å järnvåg av kalk m. m. ävensom två i ämnet väckta
motioner.

(l:a avd.)

I punkten 58 under nionde huvudtiteln av årets statsverksproposition
har Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen att i avbidan på blivande
proposition angående anslag till lindring av fraktkostnaderna vid transport
å järnväg av kalk, kalkstensmjöl och märgel för jordbrukets behov
för ändamålet beräkna å extra stat för år 1921 ett anslag av 2,000,000
kronor.

Därefter har Kungl. Maj:t i en den 5 mars 1920 avlåten, till jordbruksutskottet
hänvisad proposition, nr 217, under åberopande av bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för samma dag.
föreslagit riksdagen att för lindring av fraktkostnaderna vid transport
å järnväg av kalk, kalkstensmjöl och märgel för jordbrukets behov å
extra stat för år 1921 anvisa ett förslagsanslag av 1,800,000 kronor.

Beträffande utredningen i ärendet hänvisas till statsrådsprotokollet.

I punkten 66 av skrivelsen nr 9 A den 12 juni 1919 angående
regleringen av utgifterna under rikss tätens nionde huvudtitel har riksdagen
— inom vilken frågan om statsbidrag till kalkfrakter även vid
sjötransport bragts på tal genom enskild motion — anhållit om utredning
rörande det lämpligaste sätt, på vilket staten hädanefter borde bidraga
för att underlätta tillgången på kalk, kalkstensmjöl och märgel för
jordbrukets behov. Såsom motivering för denna anhållan har riksdagen
anfört följande:

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 72.

5

Efter att hava redogjort för ett i anledning härav av särskilda
sakkunniga i ämnet uppgjort förslag samt för gemensamt yttrande
däröver av järnvägsstyrelsen och lantbruksstyrelsen har departementschefen
för egen del anfört följande.

»Att statsbidragen till fraktlindring för jordbrukskalk varit av stor
betydelse för att befordra kalkens användning i jordbruket och därmed
främja denna närings utveckling, finner jag uppenbart. Jag anser det
också vara nödvändigt, att statens understödjande verksamhet i detta
avseende fortsättes. Att förändra formen för denna verksamhet till något
slags premieringssystem för kalkanvändning synes mig skola medföra
sådana svårigheter, att det icke nu bör ifrågakomma. På grund av åtskilliga
förhållanden böra emellertid reglerna för statsbidragen till fraktlindring
i vissa avseenden förändras.

Om därvid först tages. i betraktande fraktlindringens storlek, visar
utredningen, att till följd av de under senare år skedda provisoriska
förhöjningarna i järnvägsfraktsatserna fraktlindringen dels kommit att
stiga till mycket större belopp än förut, absolut taget, och dels numera
åtnjutes för kortare transportavstånd än förr. Från de vid ämbetsverkens
utlåtande fogade bilagorna har sammanställts en i detta avseende belysande
tabell, vilken torde få såsom bilaga l1) fogas vid detta protokoll. Denna
tabell utvisar statsbidrag och nettofrakt (d. v. s. kalkköparens egen fraktkostnad)
för olika avstånd såväl vid första tillämpningen av statsbidragen
med 1908 års ingång som sedermera vid vissa tidpunkter, då förändring
skett antingen i reglerna för statsbidragen eller genom fraktförhöjningar.
Tabellen upptager icke alla sådana förändringar utan endast de viktigaste.
Av densamma framgår, bland annat, att statsbidrag utgick år 1908
redan vid 35 kilometers transport, vilket avstånd genom ändringar i
villkoren successivt ökades till 116 kilometer men därefter genom frakthöjningarna
åter minskades, så att bidrag nu åtnjutes redan vid 25 kilometer.
På relativt korta avstånd utgår nu ett avsevärt statsbidrag, vilket
beror på ■ att den minimifrakt av 30 öre, som kräves för statsbidrag,
debiteras för vida kortare transporter än förr. Att statsbidragen även å
större avstånd ökats, absolut taget, genom att frakten i sin helhet höjts, är
självklart. På grund av att för alla avstånd maximum av statsbidraget
är 30 procent av fraktbeloppet, bliva dock icke de längre avstånden
relativt taget mer gynnade än de kortare.

I likhet med de sakkunniga och ämbetsverken anser jag ändringar
i villkoren böra ske i sådant syfte, att dels för avstånd under viss gräns
den nuvarande rätten till bidrag alldeles bortfaller och dels bidragen

*) Åtföljer utskottets utlåtande.

6

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 72

för längre avstånd ordnas så, att de även relativt växa med avståndet.
Dessa förändringar synas mig lämpliga ur jordbrukets synpunkt. De
böra vid sin tillämpning utformas på sådant sätt, att statens utgifter
så vitt möjligt hållas nere.

De i detta syfte föreslagna ändringarna utgöras av dels höjning
av den minimifrakt, vid vilken statsbidrag skall börja utgå, och dels
en glidande, progressiv skala för statsbidragen.

Beträffande minimifrakten har höjning från den nuvarande gränsen
av 30 öre förordats av de sakkunniga till 60 öre men av ämbetsverken
till 80 öre. Statsbidrag skulle enligt dessa förslag börja utgå
vid resp. 63 och 105 kilometer. I betraktande av att genom de av
1917 års lagtima riksdag beslutade ändringarna i villkoren ett avstånd
av 116 kilometer blev statsbidragets lägsta gräns, ehuru denna gräns
sedermera genom taxeförhöjningar i hög grad sänkts, vill jag i detta
avseende tillstyrka ämbetsverkens förslag. Ännu större höjning av
gränsen torde icke böra ifrågakomma.

Åren förslaget om en glidande skala synes mig vila på en riktig
åskådning. De sakkunniga hava förordat skalans konstruerande på
sådant sätt, att statsbidraget skulle vid 200 kilometers avstånd utgöra
40 procent och vid 500 kilometers avstånd 50 procent av frakten.
Ämbetsverken hava först och främst förordat sådan jämkning, att för
avstånd mellan det, då statsbidrag börjar utgå, och det, då det utgår
med sitt fulla belopp, icke skall såsom nu ske ökning blott i statsbidraget,
under det att kalkköparen endast behöver erlägga nyssnämnda
minimifrakt, utan successiv höjning med 1 öre pr 100 kilogram för
varje 20-tal kilometer ske även i kalkköparens nettofrakt. Härigenom
varder ock det avstånd, då statsbidraget börjar utgå till fullo, framskjutet
längre. Denna ämbetsverkens åsikt biträder jag. För densamma
talar det praktiska skälet att söka motverka, att kalk tages från ett
avlägsnare kalkbruk och drager högre statsbidrag, oaktat kostnaden för
kalkköparen blir oförändrad. Vidare hava ämbetsverken, som funnit
att med tillämpning av deras förslag om 80 öres minimifrakt och nyssnämnda
20-kilometers stigningar statsbidraget skulle vid 200 kilometers
transport utgöra ungefär 30 procent av frakten, förordat, att detta procenttal
vid nämnda avstånd måtte —jämte 50 procent vid 500 kilometer —
läggas till grund för den glidande skalan. Förslaget framgår närmare
av härvid fogade bilaga 2.1) Det har beräknats, att, under det att de
sakkunnigas förslag skulle medföra en årlig statsutgift på omkring
2,600,000 kronor, ämbetsverkens förslag innebure en besparing av ett

*) Åtföljer utskottets utlåtande.

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 72.

7

par hundratusen kronor. Enligt vad jag från järnvägsstyrelsen inhämtat
har i ämbetsverkens utlåtande avsetts att uttryckas, att denna besparing
beräknades skola uppkomma i förhållande till de nuvarande utgifterna,
ehuru detta måhända ej blivit tillräckligt tydligt framhållet. Jag ansluter
mig i dessa avseenden till ämbetsverkens förslag. Med förmälan att
utgifterna från anslaget under år 1919 uppgingo till 1,956,000 kronor,
anser jag statsanslagets belopp kunna med anledning härav sänkas till
1,800,000 kronor.

De sakkunniga hava för åstadkommande av ökad kontroll över att
statsbidraget utgår allenast för transport av sådaij kalk, som användes
för jordbruksändamål, föreslagit ett ganska omständligt förfaringssätt
med anmälningsblanketter och prövning genom hushållningssällskapets
försorg. Ämbetsverken hava ansett den föreslagna metoden för vidlyftig
enbart för kontrollbehovets skull men — ehuru med tvekan — i huvudsak
anslutit sig till förslaget därom med hänsyn till de fördelar detta
skulle medföra i statistiskt avseende, vilka ansåges kunna bliva till gagn
framdeles vid avfattandet av nya regler angående kalkfrakterna. För
min del vill jag icke i detta sammanhang tillmäta de statistiska hänsynen
alltför stor betydelse. Men från kontrollsynpunkt finner jag en anordning,
till sina grunddrag överensstämmande med förslaget, vara icke
blott önsklig utan även nödvändig. Dock måste även enligt min mening
förfaringssättet bliva betydligt enklare, vilket ock torde kunna utan
större svårighet låta sig göra.

De sakkunniga hava berört frågan, huruvida alla jordbrukare —
större och mindre ''utan åtskillnad — fortfarande borde åtnjuta fraktlindring.
Denna fråga synes mig förtjänt av ytterligare utredning. För
närvarande torde i varje fall icke någon ändring härutinnan höra ske i
de nuvarande reglerna.

I frågan huruvida grund finnes för de framkomna påståendena,
att statsbidragen utnyttjats av kalkproducenterna till höjning i kalkprisen,
så att sagda bidrag icke för jordbrukarna medfört den åsyftade
nyttan, hava åtskilliga undersökningar verkställts. Om än av de sakkunnigas
utredning torde få anses framgå, att dessa påståenden varit
åtminstone väsentligt överdrivna, så har dock icke någon full klarhet
vunnits härutinnan. Genom de inskränkningar i statsbidragsvillkoren,
jag nu förordat, lärer väl i allt fall möjligheten för kalkbruken att
pålägga oskälig avans bliva väsentligt beskuren. Därest skälig anledning
skulle befinnas föreligga till klagomål över producenternas prissättning,
lärer väl den i utredningen antydda utvägen att söka genom
förhandlingar med producenterna åvägabringa överenskommelse om vissa

Motioner.

Utskottet.

8 Jordbruksutskottets utlåtande Nr 72.

pris böra tillgripas oaktat de vanskligheter, vilka, såsom även framhållits,
äro förbundna därmed.

Vad slutligen sjöfrakterna angår ansluter jag mig till ämbetsverkens
mening, att då dessa frakter äro avsevärt lägre än järnvägs frakterna
samt det för övrigt visat sig svårt att utforma något lämpligt
statsbidragssystem för sjöfraktad kalk, förslaget om statsbidrag till dem
icke bör föranleda vidare åtgärd.»

I detta sammanhang har utskottet till behandling förehaft två
inom riksdagen väckta, till jordbruksutskottet hänvisade likalydande
motioner nämligen nr 249 i första kammaren av herrar Boberg och
Nilsson, Petrus, samt nr 357 i andra kammaren av herr Norman m. fl.,
vari hemställts, att riksdagen måtte besluta

att för lindring av fraktkostnaderna vid transport å järnväg eller
sjöledes av kalk, kalkstensmjöl och märgel för jordbrukets behov å
extra stat för år 1921 anvisa ett förslagsanslag av kronor 2,000,000, och
att fraktlindring efter vissa i motiveringen antydda grunder även skall
utgå vid transport sjöledes av kalk, kalkstensmjöl och märgel,

eller, för den händelse att frågan om fraktlindring vid transport
sjöledes icke ännu kan anses vara i fullt utrett skick, att riksdagen i
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhåller om ny och fullständig utredning,
om och på vilket sätt dylik fraktlindring må kunna utgå.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för dessa framställningar,
tillåter sig utskottet hänvisa till motionerna.

Enligt de av departementschefen angivna, förändrade grunderna
för statsbidrags utgående till lindring av fraktkostnaderna på järnväg
för kalk, skulle minimifrakten höjas från nuvarande 30 öre till 80 öre
per 100 kilogram, vilket innebär, att statsbidraget skulle börja utgå vid
ett avstånd av 105 kilometer. Vidare avser förslaget inrättande av
en glidande skala, till grund för vilken skulle läggas ett statsbidrag av
30 procent av frakten vid 200 kilometers transport och 50 procent av
frakten vid ett transportavstånd av 500 kilometer. För att för emellertid
avstånd mellan det, då statsbidrag börjar utgå, och det, då det utgår
med sitt fulla belopp, icke skall såsom nu ske ökning blott i statsbidraget,
under det att kalkköparen endast behöver erlägga nyssnämnda
minimifrakt, föreslås successiv höjning med 1 öre per 100 kilogram för
varje 20-tal kilometer även i kalkköparens nettofrakt.

Vad sålunda föreslagits, föranleder icke någon erinran från utskottets
sida.

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 72.

9

Emellertid hava de ovan omförmälda sakkunniga, i anslutning till
riksdagens i dess skrivelse i ämnet år 1919 uttalade önskan, jämväl upptagit
frågan om statsbidrag till lindring av fraktkostnaderna för kalk
vid sjötransporter, ävensom i sådant avseende föreslagit beredande åt
kalkkonsument, som för befraktningen använt sjötransport, av viss premie
per ton inköpt vara. Med beräknande av att sjöfrakterna per 100 kilometer
vore ungefär hälften så höga. som järn vägsfrakterna, och restitution
vid transport å järnväg skulle börja verka vid cirka 100 kilometers
fraktavstånd, hava sakkunniga tänkt sig en viss premie motsvarande fraktrestitutionsbeloppet
för detta fraktavstånd böra utgå vid 200 kilometers
sjöfrakt. Därefter borde landet indelas i zoner med exempelvis 200
kilometers längd för varje zon.

Departementschefen har emellertid av angivna skäl icke ansett de
sakkunnigas framställning i nu avsedd del böra föranleda någon vidare
åtgärd.

Motionärerna däremot hava ifrågasatt upptagande jämväl av de
sakkunnigas ovanberörda förslag beträffande statsbidrag för fraktlindring
vid transport av kalk sjöledes och, därest så ansåges kunna_ ske, hemställt
om anvisande till fraktlindring av ett anslag av 2,000,000 kronor.
Alternativt hava motionärerna föreslagit ny utredning uti ifrågavarande
avseende.

I sin berörda skrivelse år 1919, vilken givit anledning till den
utredning, varpå Kungl. Maj:t i huvudsak grundat sitt förslag ifråga om
statsbidrag till fraktlindring för kalktransport å järnväg, förklarade sig
riksdagen anse den då rörande fraktlindring vid sjötransport väckta
motionens syfte behjärtansvärt, icke minst som genom ett uppnående
därav, större rättvisa i förevarande avseende skulle åvägabringas beträffande
sådana orter, vilka för sin tillförsel vore hänvisade till sjötransporter.
Utskottet anser det jämväL i vissa fall kunna vara ur statsfinansiell
synpunkt fördelaktigt, att kalktransporterna ske sjöledes. Därest nämligen
genom beviljande av statsbidrag till fraktlindring vid sjöbefraktning,
vilken i varje fäll ställer sig väsentligt billigare än järnvägsfraktning,
sjötransporter i större skala komme till stånd, synes ej obetydliga
lättnader beträffande statens bidrag till lindring av de högt uppdrivna
järnvägsfrakterna kunna åvägabringas. Utskottet är därför i likhet med
motionärerna av den meningen, att statsbidrag bör beredas jämväl för
fraktlindring beträffande sjötransporter av kalk för jordbrukets behov.
Då emellertid omförmälda sakkunnigas förslag i detta avseende icke
föreligger i sådant skick, att utskottet anser sig utan vidare kunna
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 10 samt. 29 höft. (Nr 71—73.) 2

10

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 72.

godtaga detsamma, torde enligt utskottets mening ett på grundvalen av
de sakkunnigas utredning närmare utformat förslag lämpligen böra föreläggas
1921 års riksdag. Med realiserandet av ett dylikt förslag bör,
med hänsyn till angelägenheten att på sätt ovan antytts i möjligaste
mån begränsa statens utgifter för fraktlindring vid kalktransporter
enligt utskottets förmenande följa, att vederbörande kalkrekvirent i fall,
då dét för honom är ur kostnadssynpunkt utan betydelse, vilket transportmedel
som väljes, icke bör äga anlita den väg, som för staten i
samma fall skulle medföra en större ekonomisk uppoffring, än om
motsatt väg användes.

Under åberopande av det anförda, och då utskottet i anslutning
härtill icke kan tillstyrka högre anslag för ifrågavarande ändamål än
Kungl. Maj:t föreslagit, hemställer utskottet

att riksdagen må

dels med bifall till Kungl. Maj:ts förevarande
framställning för lindring av fraktkostnaderna vid transport
å järnväg av kalk, kalkstensmjöl och märgel för
jordbrukets behov å extra stat för år 1921 anvisa ett
förslagsanslag av 1,800,000 kronor,

dels ock i anledning av de i ämnet väckta motionerna
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om framläggande
för nästkommande års riksdag av förslag i
fråga om statsbidrag till lindring av fraktkostnaderna
för kalk, kalkstensmjöl och märgel för jordbrukets
behov vid transport sjöledes.

Stockholm den 11 maj 1920.

På jordbruksutskottets vägnar:

AABY ERICSSON.

Närvarande: se utlåtande nr 73.

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 72.

11

Bilaga 1.

Uppgift å statsbidrag (a) vid transport å eu järnväg och uettofrakt (b)
för kalk för jordbrukets behov; öre per 100 kilogram.

Km.

>/i 1908

Vi 1913

lh 1916

7? 1917

Vi 1918

■/t 1920

Ämbets-verkens förslag

a

b

a

b

a

b

a

b

a

b

a

b

a

b

20

—

) sr

I «

—

—

_

—

—

30

—

25

—

i 09

> w
( ^

—

—

— 1

—

Er

6

30

- |

30

35

40

1

2

’ o

10

10

—

högst 20

högst 25

— i

Er

O!

09

to

et*

CO

—

CD

rf

CO

O

6

9

12

30

30

30

—

högst 8(

50

4

10

—

—

o

5

31

14

34

—

75

7

11

—

—

—

14

31

20

46

—

100

9

13

2

20

i

25

-

17

38

23

55

—

150

12

18

10

20

9

25

6 i

30

23

52

31

71

20

82

200

14

21

14

21

14

25

12

30

26

62

35

82

33

84

300

18

28

18

28

20

30

17

38

35

80

45

105

61

89

400

22

34

22

34

24

36

20

47

42

98

54

126

83

97

500

26

40

26

40

28

42

24

55

50

115

63

147

106

104

1,000

47

71

47

71

49

73

43

99

89

206

no

256

223

143

Bilaga 2.

Statsbidrag (a) och nettofrakt (b) enligt ämbetsverkens förslag,
öre per 100 kilogram.

Km.

a.

b.

Km.

a.

b.

Km.

a.

b.

6—100

J högst

l 80

185

30

84

400

83

97

105

i

80

200

33

84

500

106

104

no

4

80

205

35

85

600

130

113

115

7

80

220

40

86

800

178 ''

128

120

9

81

240

45

87

1,000

223

143

140

14

82

275

53

88

1,200

270

159

165

22

83

300

61

89

2,000

458

220