Jordbruksutskottets utlåtande Nr 16.

1

Nr 1&

Ankom till riksdagens kansli den 19 februari 1920 kl. 2 e. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.

Maj:t angående utredning i visst syfte rörande s. k.
socken- eller distriktsmagasinsfonder.

(2:a avd.)

I en inom andra kammaren väckt, till jordbruksutskottets förberedande
behandling hänvisad motion, nr 85, har herr Torgen hemställt,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.
Maj:t täcktes låta verkställa utredning om, på vilket sätt det med sockeneller
distriktsmagasinsfondernas ursprungliga avsikter nytta kan erhållas
eller upplösning av dessa fonder medgivas i de fall detta ej förhindras
av befintliga villkor vid. enskilda donationer.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för denna hemställan,
tillåter sig utskottet att hänvisa till motionen.

Såsom i förevarande motion jämväl erinras väckte samme motionär
vid 1913 års riksdag en motion, vari hemställdes, att riksdagen måtte
besluta sådan förändring i bestämmelserna för s. k. sockne- eller distriktsmagasinsfouder,
att dessa kunde upplösas, såvida delägarna i
övervägande skattetal förenade sig därom och detta ej förhindrades av
befintliga villkor vid enskilda donationer.

Denna motion hänvisades för förberedande behandling till jordbruksutskottet,
som i sitt över motionen avgivna utlåtande, nr 44, hemställde
om avslag å densamma. Utskottets hemställan biträddes av
riksdagens båda kamrar.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 10 samt. 9 höft. (Nr 16—18.)

vtikcttet.

1

2

Jordbruksutskottets utlåtande Nr lt>.

I utskottets utlåtande fanns intagen följande historik:

5De i motionen omförmälda socken- och distriktsmagasinen inrättades till
största delen under senare hälften av 1700-talet och början av 1800-talet i ändamål
att lindra den nöd, som bristen på spannmål, förorsakad av missväxter ock
jordbrukets till följd av de långvariga krigen iråkade vanskötsel, då ofta framkallade.
Sålunda uppmanades församlingarna genom kung!, brev den 7 augusti 1750 ock
den 9 februari 1757 till inrättande av sockenmagasin för understöds och låns lämnande
vid missväxter, och vid 1786 års riksdag beviljades penningunderstöd för
inrättande . av dylika magasin i alla rikets provinser. Såsom motionären antytt,
gick vid bildandet av magasinen så till, att hemmansägarna inom en socken eller
annat område för ändamålet anslogo en viss mängd spannmål, som sedan vid inträffande
missväxt eller eljest, då anledning därtill förelåg, mot ränta och åter
betalningsskyldighet in natura utlånades till hjälpbehövande. Fastställelse av d#
för magasinen antagna reglementena meddelades till en början av Kung], Majrt,
som emellertid sedermera genom cirkulär den 6 april 1842 å Konungens befallningshavande
överflyttade denna befogenhet.

De sålunda bildade magasinen, vilka enligt samtida vittnesbörd vid sin uppkomst
voro ägnade att fylla ett verkligt behov, kommo emellertid så småningom,
i den män kommunikationerna förbättrades och jämväl i övrigt förändrade förhållanden
inträdde, att åtminstone i vissa trakter av landet bliva skäligen obehövliga,
vilket visade sig däri, att de endast i ringa grad anlitades av lånesökande.
Då vid sådant förhållande den i magasinen förvarade spannmålens kapitalvärde
kom att lämna endast obetydlig ränta, började det framstå såsom ett önskemål
att genom magasinens indragning och spannmålens förvandling i fruktbärande ka
pital kunna bereda socknen eller distriktet större avkomst av det i spannmålen
nedlagda kapitalet, än som med magasinens bibehållande kunde vinnas. På därom
av Rikets Ständer i en vid 1862—1863 års riksdag till Kungl. Maj:t avlåten skrivelse,
nr 143, gjord framställning stadgades därför i en den 4 december 1863 utfärdad
kungl. kungörelse1, att det skulle ankomma på vederbörande kommunalstämma
att i de fall, då sådant icke av befintliga villkor vid enskilda donationer
förhindrades, vidtaga de förändringar med dylikt magasin, som av kommunal
stämman ansåges nyttiga, under iakttagande likväl, att, därest magasinsrörelseu
komme att minskas eller helt och hållet indragas, det genom den befintliga spannmålens
föryttrande, erhållna penningkapitalet skulle under behörig kontroll bibehållas.
I anledning av det sålunda lämnade medgivandet torde under den närmast
därpå följande tiden den i magasinen förvarade spannmålen i allmänhet hava blivit
försåld, därvid i enlighet med stadgandet i ovanberörda kungl. kungörelse av de
erhållna försäljningssummorna bildades fonder, vilka icke få skingras eller minskas,
utan alltjämt skola förvaltas för delägarnas gemensamma räkning.»

Till stöd för sitt avslagsyrkande anförde utskottet följande:

»Utskottet har för sin del icke funnit de av motionären till stöd för framställningen
anförda skäl vara av sådan beskaffenhet, att utskottet ansett sig böra i
anledning av desamma tillstyrka bifall till motionen. Visserligen lärer det icke

1 Svensk författningssamling 1863 nr 73.

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 16.

3

kunna bestridas, att ifrågavarande fonder — med hänsyn till de hjälpmöjligheter av
andra slag, som vid inträffande missväxt i någon landsända numera erbjuda sig —
förlorat en stor del av sin ursprungliga betydelse, men å andra sidan bör enligt
utskottets mening icke heller förbises, att fonderna i fråga, trots den utveckling,
förhållandena på hithörande områden under tidernas lopp undergått, likväl allt fortfarande,
särskilt i mera avlägset belägna och av missväxt ofta hemsökta trakter,
rätt använda, kunna hava en uppgift att fylla. Med tämligen stor säkerhet torde
ock kunna påstås, att en fördelning av fondernas medel, på grund av de obetydliga
belopp, som i allmänhet skulle belöpa å de särskilda delägarna, endast undantagsvis
.skulle för delägarna vara av någon större betydelse i ekonomiskt hänseende. Den
av motionären anmärkta svårigheten att rätt verkställa fördelningen av fondernas
årliga avkastning — vilken svårighet väl för övrigt i lika hög grad skulle göra sig
gällande vid den av motionären ifrågasatta fördelningen av fondernas kapitalbelopp
— lärer enligt utskottets mening lämpligen kunna undvikas därigenom, att avkastningen,
i stället för att fördelas mellan delägarna, disponeras för något delägarnas
gemensamma behov eller, därest något dylikt icke för tillfället skulle föreligga, tills
ridare lägges till fondens kapitalbelopp. Att, såsom motionären påpekat, de angående
ifrågavarande fonder gällande bestämmelserna i åtskilliga avseenden, exempelvis
beträffande dispositionen av fondernas avkastning, äro ofullständiga, vill utskottet
icke förneka, men torde detta enligt utskottets uppfattning icke böra föranleda till
fondernas upplösning utan endast, därest så skulle finnas lämpligt, till erforderlig
komplettering av bestämmelserna i fråga.»

Under det att motionären sålunda år 1913 hemställde, att riksdagen
ville besluta sådan förändring i bestämmelserna för ifrågavarande
fonder, att dessa under vissa förutsättningar skulle kunna upplösas, har
motionären nu inskränkt sig till en hemställan, att riksdagen ville i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning, huruvida och på vilket
sätt en upplösning av fonderna i fråga borde ske.

Utskottet kan emellertid ej heller biträda denna hemställan. Vad
1913 års jordbruksutskott i ämnet anförde synes nämligen utskottet
alltjämt äga sin fulla giltighet. Utskottet vill härtill tillägga, att det
enligt utskottets förmenande — på grund av ovanberörda kungörelse
den 4 december 1863 angående bemyndigande för kommunalstämma
att besluta om förändringar i avseende på sockne- eller distriktsmagasins
förvaltning — torde ankomma på stämman att hos Kungl. Maj:t göra
den framställning i avseende å förvaltningen samt dispositionen av eu
dylik fond, vartill stämman kan finna anledning.

Under åberopande av det anförda får utskottet hemställa,

4

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 16.

att förevarande motion ej må till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 19 februari 1920.

På jordbruksutskottets vägnar:

RAOUL HAMILTON.

Närvarande: herrar greve Hamilton, Ericsson Aaby, Hellström, Träff, Elisson, ingeström,
greve Wachtmeister, Lindskog, Nilsson i Tånga, Öberg, Sjöblom,
Johansson -i Uppmälby, Sävström, Dalberg, Andersson i Grimbo och
Igel -