Jordbruksutskottets utlåtande Nr 13.

3

Nr 13.

Ankom till riksdagens kansli den 12 februari 1920 kl. 1 e. m.

Utlåtande i anledning av vädd motion angående ändring i
visst syfte av lagen om väghållningsbesvärets utgörande
på landet.

(2:a avd.)

Uti en inom första kammaren väckt, till jordbruksutskottets
förberedande behandling hänvisad motion, nr 102, har herr Larson,
Edward, föreslagit, att riksdagen i anslutning till av motionären
uppmärksammade förhållande måtte för sin del besluta sådana förändrade
bestämmelser i lagen den 23 oktober 1891 angående väghållningsbesvärets
utgörande på landet, att vid underhåll av väg också hänsyn
tages till automobiltrafikens berättigade krav, och att underhållet
således skall så utgöras, att trafiksäkerheten för all landsvägstrafik
varder i görligaste grad tillgodosedd; och har motionären hemställt,
att riksdagens vederbörande utskott ville formulera de ändringar
av §§ 23—30 i väglagen eller andra lagrum, som för ändamålet
erfordrades. Skulle emellertid ärendet icke anses så utrett,
att bestämda lagändringar nu kunde föreslås och antagas, har motionären
alternativt yrkat, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj.t anhålla, att Kungl. Maj:t ville efter utredning taga i övervägande
sådana ändringar av gällande väglag (eventuellt också av
gällande automobilförordning), att med avseende å underhåll av väg
tillkomma sådana förändrade och skärpta föreskrifter, att landsvägstrafiken
såväl med automobil som med hästfordon varder bättre tillgodosedd
och tryggad, än med nu gällande bestämmelser är möjligt,
samt för riksdagen snarast möjligt framlägga förslag till sådana
lagändringar.

4

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 13.

Till stöd för denna hemställan har motionären i huvudsak
anfört följande:

»-------Numera äro förhållandena på våra allmänna vägar helt

förändrade genom automobilens användande, och blir det än mer allt
eftersom automobiltrafiken växer. —---. Därmed ökas också möjlig heterna

till olycksfall vid möte med hästfordon. Huru sakkunnigt och
försiktigt än automobilen fram föres, blir det emellanåt just i följd av vägens
beskaffenhet omöjligt för automobilföraren att förekomma olycksfall
eller tillbud till sådana. När nu länsstyrelserna pröva frågor om en
vägs tillåtlighet för automobiltrafik, går den givetvis allenast ut från
vägens bredd, bärigheten av därå befintliga broar samt vägens allmänna
beskaffenhet, varvid anspråken i allmänhet ställas så lindriga
som möjligt, något varemot intet är att invända, när det gäller ett så
nyttigt och numera så allmänt fordon som automobilerna. Till de
frågor rörande vägens lämpliga underhåll i för både automobiler och
hästfordon tillfredsställande skick som dock är av så stor betydelse
för en betryggande trafik, kan den givetvis ej taga hänsyn. Det
blir allenast vederbörande vägsyn, som får hålla uppsikt häröver,
och denna uppsikt är efter en, som jag tror, allmän erfarenhet i
landet, icke tillräcklig. Delvis kan den bero av mindre insikt, erfarenhet
och kraft hos vederbörande vägsyneförrättare, delvis bidrager
bär också eu viss motvillighet hos de undeihållsskvldiga att
taga hänsyli till automobiltrafiken, ehuru detta borde vara i deras
eget intresse som vägfarande, enär därmed trafiksäkerheten väsentligt
ökas. Men huvudanledningen till att vid vägunderhållet allt för
liten hänsyn tages till trafiksäkerheten, är enligt min mening att
söka däld. att väglagens stadgande!! om vägunderhållets beskaffenhet
äro ofullständiga och föråldrade och icke motsvara de förändringar,
som inträtt i vägtrafiken genom automobilernas alltmer allmänna
bruk. Till vägfarandes tjänst har visserligen automobilklubberi eller
andra sammanslutningar för automobiltrafikens främjande uppsatt
vissa anslag i form av bokstäver som varningstavlor vid svåra krökningar
av vägen, backar o. s. v. Men dessa varningstavlor äro alldeles
för fåtaliga och torde väsentligen inskränka sig till trakten
närmast kring de stora städerna samt på en eller annan väg i övrigt.
1 varje fall kunna sådana på enskilt initiativ åstadkomna signaltavlor
icke vara tillräckliga och det så mycket mindre, där ej tillräcklig
uppmärksamhet också ägnas åt själva vägunderhållet. Särskilt vill
jag med avseende härå uppmärksamma, att vägbanan alltför ofta är

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 13.

5

skymd av träd och buskar, vilkas borttagande ej enligt gällande lag
kan åläggas vederbörande — det nyss av mig anförda stadgandet
i 24 § är för trafiksäkerheten alldeles otillräckligt, då lagrummet
blott siktar till träd och buskar, som nå över själva vägkanten. En
föreskrift t. ex. om att vägbanan åtminstone på 25 meters avstånd
skall vara fullt siktbar, så att den ej skymmes av utmed vägen
varande träd och buskar, skulle utan tvivel bli till mycket stort gagn
för trafiksäkerheten. Jämväl i avseende å själva vägbanans fasthet
och beträffande dess ovillkorliga underhållande till den bredd vägen
lagligen skall hålla — härutinnan är vägunderhållet ofta bristfälligt
— erfordras skärpta bestämmelser, så torde också vara fallet med
förbudet att upptaga grop eller grav utmed vägen, vilket förbud
blott siktar till vägens bestånd men icke till trafiksäkerheten å vägen.
De vägvisare som skola finnas vid vägars sammanstötande underhållas
ofta illa och saknas emellanåt alldeles. De bestämmelser, som
i gällande automobilförordning äro meddelade angående dessa vägvisares
förseende med anslag (eller målade i viss färg) till utmärkande
att vägen är upplåten för automobiltrafik, äro i och för sig
otillräckliga. En väg, som är upplåten för automobiltrafik, borde
på vissa bestämt angivna avstånd hava lämpliga vägmärken utvisande
detta förhållande. Svårare krökar och backar borde också
obligatoriskt vara utmärkta med varningssignaler. De skärpta föreskrifter
jag sålunda ansett nödiga för trafiksäkerhetens betryggande
i görlig grad å våra vägar äro av betydelse icke minst för trafiken
med hästfordon. Man kan ställa huru stora fordringar som helst
på ett försiktigt och hänsynsfullt framförande av automobilerna —
och dessa fordringar kunna till äventyrs än mer skärpas — man
kan förvänta att med automobilernas allt allmännare uppträdande
å våra vägar hästarne skola visa mindre skygghet för dessa fordon,
så länge icke själva vägunderhållets utgörande hänsyn tages till den
trafik som numera föreligger å landets vägnät, så länge kan en
automobilförare, även med afl rimlig varsamhet vid fordonets framförande,
icke förebygga varje olyekstillbud, och så länge kan icke
allt anses vara gjort för trafiksäkerheten som bör göras. — —»

Utskottet kan i väsentliga delar instämma i vad motionären anfört
om den bristande trafiksäkerheten på de allmänna vägarna å
landet med hänsyn till deras byggnad och underhåll, saknaden av
varningstavlor in. in. De för närvarande rådande missförhållandena

Utskottet.

6

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 13.

på detta område äro enligt utskottets mening delvis att tillskriva
det sätt, på vilket gällande lag tillämpas. Ett noggrannare iakttagande
av dess bestämmelser till trafiksäkerhetens tryggande på de
allmänna landsvägarna s3Tnes vara den första förutsättningen för en
förbättring av förhållandena. Vad som därigenom kan vinnas är
dock enligt utskottets förmenande icke till fyllest. Vissa av de
åtgärder, som ytterligare kunna ifrågasättas, hava i nu förevarande
motion antytts. Vägkommissionen har även i sitt förslag till lag om
allmänna vägar på landet intagit särskilda föreskrifter i samma syfte.

Emellertid vill utskottet framhålla, att med nuvarande fördelning
av väghållningstungan stora svårigheter möta att i nu ifrågavarande
avseende åstadkomma mera avsevärda förbättringar, då
dessa givetvis måste medföra ökade kostnader, som svårt skulle belasta
redan förut hårt betungade väghållningsskyldiga. Det förslag
till en genomgripande reform av hela vägväsendet på landet, som
Kungl. Maj.t — på grundvalen av vägkommissionens utredning —
kan komma att för riksdagen framlägga, synes därför böra avvaktas,
innan till trafiksäkerhetens tryggande i lagen införas skärpta föreskrifter
i avseende å vägs byggnad och underhåll m. in. dyl.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motion ej må till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 12 februari 1920.

På jordbruksutskottets vägnar:
RAOUL HAMILTON.

Närvarande. Hrr greve Hamilton, Ericsson Aaby, Norin, Träff, Elisson,
Ingeström, Lindskog, Flognfält, Igel, Ericsson i Arboga,
Ericson i Funäsdalen och Ericson i Oberga.