Sammansatta banko- och andra lagutskottets utlåtande Nr 1.
1
Nr 1.
Ankom till riksdagens kansli den 9 juni 1920 kl. 11 t m.
Utlåtande i anledning av dels en inom första kammaren väckt
motion om anslag till en flottledslånefond och dels en
inom samma kammare väckt motion om åvägabringande
av utredning och förslag rörande rätt för flottning sförening
att som säkerhet för lån för allmän flottleds förbättrande
använda sig av allmän flottleds egendom.
Närvarande: Herrar von Sneidern, Kristensson, von Sydow*, Wickman*, Ohngren,
Frändén*, Steinholtz*, Gustafsson i Örebro, Andersson i Knäppinge*, Hage* och Wikström.
*) Ej närvarande vid ntlåtandets justering.
I en inom första kammaren väckt, till bankoutskottet hänvisad motion,
nr 155, har herr Enhörning hemställt, att riksdagen ville anslå ett belopp
av fem millioner kronor att uppläggas som en flottledslånefond, ur vilken
lån mot ränta skulle beviljas dels för anläggande av nya flottleder och
dels för utvidgande och förbättrande av redan befintliga sådana leder, eller,
därest denna hemställan icke ansåges böra bifallas, att riksdagen ville bemyndiga
riksbanksfullmäktige att i mån av prövat behov bevilja flottningsföreningar
förlagslån från riksbanken för allmänna flottleders utvidgande
och förbättrande utan annan säkerhet än som enligt flottningslagarna tillerkännes
förlagsgivare till sådan led.
Samme motionär har uti en annan, till lagutskott hänvisad motion,
nr 156, anhållit, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,
att Kungl. Maj:t måtte föranstalta om utredning, huruvida och i vilken
ordning det måtte kunna tillstädjas flottningsförening att som säkerhet för
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 8 saml. 2 avd. 1 häft. (Nr 1—2.) 1
Utskottet.
2 Sammansatta banko- och andra lagutskottets utlåtande Nr 1.
lån, som erfordras för allmän flottleds förbättrande, använda sig av allmän
flottleds egendom, samt att därefter för riksdagen framlägga de förslag,
vartill utredningen kunde föranleda.
Båda förevarande motioner hava efter överenskommelse mellan bankooch
andra lagutskottet, i ett samband behandlats av sammansatta bankooch
andra lagutskott och får utskottet beträffande motionärens motivering
för desamma hänvisa till motionerna.
Såsom motionären påpekat har anläggandet av allmänna flottleder
varit en angelägenhet, varmed det allmänna hittills tagit mycket ringa
befattning. Det har varit överlämnat åt de enskilda skogsägarna och skogsköparna
att härom själva draga försorg och vidkännas kostnaden därför,
och det har beräknats, att dessa i sådant avseende nedlagt minst 150 millioner
kronor å våra flottleder. Staten har härvid icke lämnat något bidrag, vare
sig i form av lån eller såsom understöd. Visserligen har riksdagen under
senare tider under nionde huvudtiteln anslagit vissa belopp, inalles närmare
tre millioner kronor, till flottleders inrättande, men dessa medel
hava jämlikt vid anslaget fästa villkor uteslutande använts för anläggande
genom domänstyrelsens försorg av allmänna eller enskilda flottleder
inom statens kronoparker. Anslagen äro ock numera uppförda såsom
tillgång å statens domäners fond.
Enligt den vid förra årets riksdag antagna nya flottningslagstiftningen är
inrättandet och förbättrandet av allmänna flottleder fortfarande överlåtet
till det enskilda initiativet. De, som önska anlägga dylik led, hava att
därom göra ansökan hos vattendomstolen, som efter det utredning skett
lämnar tillstånd därtill och därvid till anläggare antager viss person, i
regel sökanden. I denna anläggares åligganden ingår jämlikt 6 kap. 11 §
vattenlagen att utföra alla föreskrivna byggnader och arbeten samt förskjuta
kostnaden härför. När flottleden iordningsställts, fastställer vattendomstolen
anläggningskostnadens storlek, varefter anläggaren berättigas
återfå beloppet av de flottande under visst antal år i form av amortering
på det sätt, att å varje framflottat timmer lägges en bestämd flottledsavgift,
som inkasseras genom flottningsföreningen.
En flottleds byggnadskostnad betalas alltså alltid av de flottande, men
i yttersta hand faller kostnaden på skogsägarna inom flottledsområdet, enär
skogsköparna vid prisets bestämmande givetvis måste räkna med flottningskostnadernas
olika storlek. Ehuru skogsägarna sålunda bekostat flottleden
med alla dess anläggningar, bliva varken de eller flottningsföreningen
ägare till desamma, utan all denna egendom har i vattenlagen förklarats
vara allmän egendom. Detsamma gäller likaledes beträffande de byggna
-
3
Sammansatta banko- och andra lagutskottets utlåtande Nr 1.
der och anläggningar, som under ledens bestånd utföras och bekostas av
flottningsföreningen, ävensom i fråga om den lösa materiel, båtar, redskap
m. m., som anskaffas för flottningsverksambetens utövande. Åt flottningsföreningen
har i lagen uppdragits att omhänderhava och förvalta denna
egendom, men denna förvaltningsrätt har i så mån begränsats, att
föreningen förbjudits att avyttra, pantsätta eller inteckna vad flottleden
tillhör. Syftet härmed har naturligtvis varit att hindra, att ifrågavarande
allmänna egendom förskingrades och att flottledens bestånd därmed äventyrades,
men samtidigt har därigenom även omöjliggjorts för flottningsföreningen
att använda flottledens byggnader och anläggningar såsom kreditunderlag
för de nya lån, som alltsom oftast måste upptagas för att
anskaffa kapital för flottledens utvidgande och förbättrande.
Redan uti de äldre flottningsförfattningarna fanns visserligen upptagen
en liknande föreskrift om att flottledsanläggningarna voro att anse
såsom flottledens tillhörighet, ehuru dock i författningarna ej varit uttryckligen
utsagt att flottledsanläggningarna äro allmän egendom, och då närmare
föreskrifter saknades rörande föreningens förvaltningsrätt däröver,
hava hittills i allmänhet föreningarna ansett sig vara oförhindrade att lämna
flottledsegendomen såsom pant för erhållna lån. Särskilt i övre Norrland
har sådant praktiserats och i regel hava bankinrättningarna varit villiga
lämna kredit mot sådan säkerhet.
I övrigt har flottningsföreningarnas behov av kapital för flottledsbyggande
hittills tillgodosetts antingen genom att man lånat ur de pensionsoch
understödsfonder, som inrättats inom föreningarna för tjänstemäns,
arbetares och deras anhörigas räkning, eller ock på det sätt att mot borgen
av styrelsen lån upptagits hos banker, vilka lån omsatts på korta
tider och i mån amorteringsavgifter influtit. Möjligheten att hädanefter
anlita sådana föreningens fonder för byggnadslån har numera omöjliggjorts
genom flottningslagens föreskrifter i 32 §, där det förbjudes. att använda
dylik fonds medel för annat ändamål än sådant, för vars tillgodoseende
fonden bildats. Vad angår bruket att anskaffa penningar mot borgen av
styrelsens ledamöter, står denna utväg fortfarande föreningarna till buds,
och är den, som även i framtiden i stor utsträckning bör kunna anlitas,
men det torde icke kunna förnekas att i fall, där ej mera kapitalstarka
och på flottledens fortfarande bestånd inriktade intressen äro representerade
i styrelserna, svårigheter skola yppa* sig att på denna väg anskaffa
nödigt kapital.
Av det sagda har utskottet kommit till den uppfattning, att det kan
ifrågasättas, huruvida de hittills brukliga utvägarna för anskaffande av
kapftal åt flottlederna kunna fylla alla uppkommande behov. Vid den nya
4 Sammansatta banko- och andra lagutskottets utlåtande Nr 1.
lagstiftningens tillkomst synes man också haft detta klart för sig. Flottningslagens
26 § anvisar de utvägar man tänkt sig. Där stadgas nämligen,
att om flottningsförening har att vidkännas kostnad, som bör fördelas å
flera år enligt amorteringsplan, må föreningen, där ej kostnaden förskjutes
av årets flottande, med förlagsgivare träffa avtal om kostnadens förskjutande
medelst förlagslån med rätt för förlagsgivaren att uppbära de
för kostnadens återgäldande stadgade amorteringsavgifter. Tanken har
alltså varit den, att större byggnadskapital skulle förskjutas antingen av
årets flottande eller också att kapitalet skulle anskaffas genom lån mot
säkerhet i amorteringsavgifter. Något annat sätt för penningars anskaffande
anvisar ej lagen.
Beträffande utvägen att låta årets flottande gemensamt förskjuta behövligt
kapital, hava flottningssakkunniga själva påvisat, att åtskilliga svårigheter
voro förbundna därmed. Först och främst är det långt ifrån fall et,
att alla flottande äga förmåga att anskaffa vad på deras lott skulle falla
vid kostnadens fördelande mellan årets flottande. Och vidare har erfarenheten
visat, att då byggnadsmedel skall tillskjutas på dylikt sätt, flottande
bliva mera obenägna att vårda sig om flottledens utveckling och söka
skjuta över sina skyldigheter så mycket som möjligt på senare års flottande.
Denna metod har förut använts i vårt land, men man har allt
mera
avstått därifrån.
Beträffande åter den i flottningslagen givna anvisningen till föreningarna
att söka träffa avtal med förläggare om kapitals förskjutande, synes
man hava förutsatt att denna utväg skulle innebära en lösning av kreditspörsmålet.
Flottningssakkunniga antaga i sina motiv, att de enskilda
bankerna hädanefter ej skulle ställa sig ovilliga mot att i denna ordning
lämna krediter, då såsom säkerhet gives rättighet att lyfta inflytande
amorteringsavgifter. Utskottet förutsätter också, att detta i stor utsträckning
skall bli fallet, men kan ej förbise att för föreningar med ojämnare
inflytande amorteringsavgifter svårigheter kunna yppa sig att erhålla
kredit.
Utskottet anser därför, att fall kunna förekomma, då det visar sig
vara förenat med verkliga svårigheter för det viktiga allmänna intresse,
som flottlederna utgöra, att få sitt legitima kreditbehov tillgodosett.
Visserligen har staten ej hittills, i motsats mot vad som är förhållandet
beträffande andra allmänna kommunikationsinrättningar, ekonomiskt stött
de allmänna flottlederna, men de viktiga nationalekonomiska intressen,
som av flottlederna beröras, anser utskottet motivera ett statligt ingripande,
där verkligt behov därav kan påvisas.
Staten har även själv ett starkt ekonomiskt intresse av flottlederna.
Sammansatta banko- och andra lagutskottets utlåtande Nr 1. 5
Då staten nämligen är den störste skogsägaren i Norrland, kommer
staten själv att draga största vinsten av flottningsväsendets rationella utveckling.
Enligt vad utskottet inhämtat kan det virke, som från statsskogarna
tillföres övre Norrlands flottleder, beräknas utgöra hälften av
allt flottgodset därstädes, och det bör alltså ligga i statens eget direkta
intresse att åtminstone vad nämnda leder angår underlätta flottningsföreningars
kapitalanskaffning. Det är också allmänt känt, att ifrågavarande
flottleder befinna sig i ett allt annat än tillfredsställande skick, och orsaken
härtill är just att söka däri, att de tillfälliga köparna och flottande
av kronvirket icke själva hava något större intresse av att nedlägga kapital
å flottleder, invid vilka de ej äga några skogar. Å andra sidan må
upplysas, att de flottledsanslag, som riksdagen förut anslagit för flottleder,
icke äro avsedda för nu omhandlade leders förbättrande utan endast för
byggande av nya leder i bivattendragen för utförande av virket från
kronoparkerna. Enligt utskottets uppfattning bör dock statens ingripande
ej snävt begränsas till flottleder, där virke från statsskogarna i större mängd
framföres. Även leder, för vilka ej kunna påräknas ett verksamt understöd
av den större sågverksindustrien, utan om vilka de mindre skogägarne
själva måste draga försorg, böra kunna erhålla statens hjälp.
Av de båda utvägar, som motionären i motion nr 155 föreslagit för
statens ingripande, anser utskottet sig böra förorda den först angivna,
nämligen att genom statens försorg upplägges en flottledslånefond, varur
förlagslån kunna beviljas för anläggande, utvidgande och förbättrande av
allmänna flottleder. Då emellertid närmare utredning i frågan torde vara
erforderlig beträffande fondens storlek, vilka som skola vara berättigade
att ur den erhålla lån, vilken säkerhet, som för lånen skola lämnas m. m.,
innan definitivt beslut fattas, och sådan lämpligast bör ske genom Kungl.
Maj:ts försorg, finner utskottet sig böra föreslå skrivelse i sålunda angivet
syfte.
Beträffande åter motionärens hemställan i motion nr 156 om åvägabringande
av utredning och förslag rörande rätt för flottningsförening att
som säkerhet för lån för allmän flottleds förbättrande använda sig av allmän
flottleds egendom, har utskottet icke kunnat godkänna de av motionären
härför anförda skälen. Såsom ovan framhållits är flottledens egendom
enligt lag att anse som allmän egendom, och att medgiva enskilda
rätt att pantsätta allmän egendom synes utskottet icke kunna ifrågakomma.
Ett dylikt medgivande kunde komma att leda därhän, att egendomen toges
6 Sammansatta banko- och andra lagutskottets utlåtande Nr 1.
i mät och försåldes, och därmed bleve även flottledens bestånd äventyrat.
Det synes utskottet att det varit av fullgiltiga skäl, som statsmakterna
vid antagandet förra året av den nya flottningslagen stadgade förbud för
flottningsförening att annat än i vissa fall pantsätta allmän flottleds egendom,
och ett medgivande av dylik rätt skulle uppriva en av grunderna
för hela lagstiftningen. Utskottet vill alltså föreslå, att ifrågavarande
motion ej föranleder någon riksdagens åtgärd.
På grund av det anförda får utskottet alltså hemställa:
A) att riksdagen i anledning av herr Enhörnings
motion nr 155 måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
det täcktes Kungl. Maj:t snarast låta verkställa
utredning, huruvida och under vilka villkor genom statens
försorg borde uppläggas en flottledslånefond, varur
lån mot ränta kunde beviljas dels för anläggande av
nya flottleder och dels för utvidgande och förbättrande
av redan befintliga sådana leder; samt
B) att herr Enhörnings motion nr 156 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 9 juni 1920.
På det sammansatta utskottets vägnar:
AXEL von SNEIDERN.