Bankoutskottets utlåtande Nr 53.

1

Nr 53.

Ankom till riksdagens kansli den 6 maj 1920 kl. 4 e. m.

Utlåtande i anledning av vädd motion om skrivelse till Kungl.

Maj:t angående beredande av rätt till pension åt sådana
änkor odi barn efter statstjänare, som enligt nu gällande
bestämmelser ej erhålla pension.

I en inom andra kammaren väckt till bankontskottet hänvisad motion
nr 222 hava herr E. Hage och två andra av kammarens ledamöter hemställt:
»att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa, att
Kungl. Maj:t måtte låta utreda, huruvida och på vilket sätt sådana statstjänareänkor
och -barn, som enligt nu gällande bestämmelser ej erhålla
pension, måtte kunna erhålla rätt till sådan, och för riksdagen framlägga
det förslag, vartill denna utredning kan föranleda.»

Motiveringen lyder:

»Då frågan om anslag för krigstidstillägg lör statstjänares änkor och barn behandlades
av riksdagen år 1918, framhölls i motion såväl som i anförande i kammaren,
att sådana krigstidstillägg borde utgå även till statstjänares änkor och barn i de fall,
då ingen pension utgår. Frågan töll emellertid, men under debatten vädjade en medlem
av krigstidstilläggsutskottet (herr Bärg i Katrineholm) till vederbörande minister,
att han skulle utreda frågan. Det är min mening att nu motionsvis framföra detta
yrkande, fastän i någon annan form. För mig står det nämligen klart, att det är
synnerligen orättvist, att sådana änkor och barn, som äro efterlevande efter statstjänare,
som ej ingått i en änke- eller pupillkassa eller som icke varit ordinarie anställda,
skola undanryckas såväl det krigstidstillägg som den statsandel, som ingår i pensioner
från de vid statsverket existerande änke- och pupillkassorna. Sådana bestämmelser leda
i sin tillämpning till de mest orimliga konsekvenser. Fn gammal icke ordinarie tjänsteman,
som ej kunnat erhålla inträde i eu statens änke- och pupillkassa, men som arbetat
ett 4Ö-tal år i statens tjänst, kan alltså ej för sina efterlevande förvänta sig
något slag av statshjälp i form av pension eller krigstidstillägg, såvida icke i särskilda
fall något anslag utverkats för ändamålet, under det att betydligt yngre statstjänare
med en tjänstetid av t. ex. 3 år och som ingått i en änke- och pupillkassa i
samband med ordinarieblivandet och endast någon månad varit delägare av denna kassa,

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 8 sand 39 käft. (Nr 53—5-1.) 1

2

Bankoutskottets utlåtande Nr 53,

Utpkottet.

däremot erhåller för sina efterlevande rätten till dylik änke- och pupillpension med
däri ingående statsandel, ävensom krigstidstillägg från staten.

Då man betänker, att de som haft förmånen av ordinarie anställning med pensionsrätt
endast delvis genom sina avgifter finansierat pensionsstatens utgifter, vilka
till större delen bestridits av direkta anslag, framstår det orättvisa i, att störa grupper
arbetare i statens tjänst i olikhet med de ordinarie ej ha någon pensionsrätt med åtföljande
trygghetskänsla, vad familjen vidkommer.

Sedan motionen törra gången väcktes har bland annat genom en av varvsarbetare
vid flottans varv m. fl. igångsatt aktion denna fråga aktualiserats. Någon utredning
av frågan genom Kungl. Maj:t lär dock ej ha igångsatts. Då vi anse principen, att
alla som i statens tjänst nedlägga sin arbetskraft även böra få möjlighet att genom
delägareskap i änke- och pupillkassa skaffa sig största möjliga trygghetskänsla lör sin
familjs framtida existens, ha vi härmed åter velat föra frågan fram inom riksdagen. Vi
kunna ej vara tillfreds med den förklaring, som lämnades vid senaste lagtima riksdag,
att frågan bör uppskjutas, till dess en centralisering av pensionskassorna ordnats.

Ett sådant missförhållande som det här anmärkta bör snarast rättas genom en
ändring. Den planerade centraliseringen av pensionskassorna torde däremot komma att
taga en ganska lång tid.»

Enahanda motion förelåg till behandling vid 1919 års lagtima riksdag.
Efter det statskontoret yttrat sig över motionen, avgav utskottet utlåtande
över densamma. I berörda utlåtande erinrade utskottet till en
början, att hittills gällt såsom en allmän regel, att tjänstinnehavarna själva
genom erläggande av pensionsavgifter sörjt för underhåll åt sina efterlevande
familjer. I avseende å familjepensionering hade staten hittills
inskränkt sig till medverkan vid bildande av kassor med sådant syfte, därvid
bidrag lämnats antingen till själva pensioneringen eller till förvaltningskostnaderna
vid kassorna. De kassor av berörda slag, som för närvarande
funnes, vore emellertid i allmänhet tillgängliga endast för statens ordinarie
tjänstinnehavare, d. v. s. för sådana ordinarie befattningshavare, som själva
ägde pensionsrätt, I fråga om andra befattningshavare i statens tjänst
hade först nyligen rätt till pension i mera utsträckt omfattning medgivits,
då genom beslut vid 1917 års riksdag pensionsbestämmelser fastställts för
icke ordinarie befattningshavare, huvudsakligen verkstadspersonal vid statens
järnvägar, telegrafverket och vattenfallsverket. Det funnes emellertid
ännu stora grupper av icke ordinarie statstjänare, som icke hade rätt till
pension, exempelvis personalen vid arméns faktorier och verkstäder, extra
lärare vid de allmänna läroverken m. fl. Dessa befattningshavares pensionsförhållanden
syntes i varje fall böra ordnas, innan åtgärder vidtoges i syfte
att bereda motsvarande förmåner åt deras efterlevande. Frågan om en utsträckt
rätt till pension i angivna avseenden hade för övrigt varit föremål för
övervägande i det betänkande, som avgivits av sakkunniga för det statsunderstödda
pensionsväsendets centralisering. Bemälda sakkunniga framhöllo
också, att stora grupper av icke ordinarie statstjänare för närvarande

Bankoutskottets utlåtande Nr 53.

3

vore i saknad av pensionsrätt, och att det över huvud syntes höra tagas
under övervägande, om ej alla icke ordinarie statstjänare, som hade en
mera fast anställning, borde erhålla rätt till såväl tjänste- som familjepension;
och framhöllo de sakkunniga vidare, att den av dem föreslagna
centraliseringen av pensionsväsendet i hög grad komme att underlätta ett
ordnande av här ifrågavarande spörsmål, något som eljest skulle erbjuda
stora svårigheter. Under sådana förhållanden syntes det vara lämpligast
att först, sedan statsmakterna fattat beslut rörande pensionsväsendets
centralisering, upptaga här föreliggande frågor till behandling.

I varje fall syntes man dock böra fastslå, att därest en generell familjepensionering
ansåges böra genomföras, den hittills gängse regeln för en
dylik pensionering upprättbölles, d. v. s. att densamma grundades på
vederbörandes anslutning till för ändamålet bildade kassor, till vilka avgifter
inbetalades.

Med bifall till utskottets därom gjorda hemställan beslöt riksdagen,
att motionen icke skulle föranleda någon åtgärd.

Utskottet anser sig böra erinra, hurusom genom 1919 års lagtima
riksdags beslut om bifall till Kungl. Maj:ts proposition om inrättande av
en statens anstalt för pensionering av folkskollärare in. fl., vilken anstalt
trätt i verksamhet den 1 januari 1920, möjlighet beretts för en ytterligare
centralisering av pensionsväsendet. Denna anstalts reglemente innehåller
nämligen dels de allmänna pensionsbestämmelser, som ansetts böra gälla
för alla till anstalten anslutna befattningshavare, dels de särskilda bestämmelser,
som skola gälla för de olika grupperna av befattningshavare.
När fråga uppstår om att staten skall bereda pension åt en ny grupp befattningshavare,
kan detta alltså nu ske genom att låta densamma vinna
inträde i denna anstalt på de särskilda villkor, som befinnas lämpliga för
densamma.

Ett ytterligare steg på väg mot en centralisering av det statsunderstödda
pensionsväsendet är Kungl. Maj:ts i proposition nr 382 till årets riksdag
framlagda, av utskottet i annat utlåtande denna dag tillstyrkta förslag
angående pensionering av vissa befattningshavare hos hushållningssällskapen
m. fl. Sistnämnda förslag avser dock icke statstjänare i egentlig mening.
Under angivna förhållanden kunde det måhända synas lämpligast, såsom
också förlidet år framhölls, att först avvakta den påbörjade centraliseringens
genomförande. I detta avseende må emellertid erinras, hurusom Kungl.
Maj:t i proposition nr 313 till innevarande års riksdag framlagt förslag
till lag angående rätt till tjänstepension för ordinarie tjänstemän vid
postverket och telegrafverket, statens järnvägar och statens vatten fallsverk

4

Banko utskottets utlåtande Nr 53.

m. m. Enligt detta förslag, som i annat utlåtande denna dag i huvudsak
tillstyrkts, skola de av tjänstemännen erlagda pensionsavgifterna ingå
till särskilda, för vart och ett av de ifrågavarande verken avsedda pensionsfonder,
vilka skola förvaltas av vederbörande verk själva. Ett genomförande
av berörda förslag torde enligt utskottets mening komma att i viss
mån fördröja en fortsatt centralisering. Under sådana förhållanden
vill det synas utskottet, som om den i motionen berörda frågan, sedan
den senast var föremål för behandling, kommit uti ett i viss mån förändrat
läge. Det torde icke heller kunna förnekas, att syftet med motionen
är särdeles behjärtansvärt och att åtgärder snarast möjligt böra
vidtagas till rättelse av de i motionen berörda missförhållandena. Utskottet
anser därför i likhet med motionärerna en utredning i ärendet önskvärd
och finner sig böra i huvudsak biträda motionen. Enligt utskottets
mening lärer den åsyftade reformen utan några större svårigheter låta
sig genomföras genom en utvidgning av den änke- och pupillpensionering,
som nu äger rum, med iakttagande därvid att såvitt möjligt enhetliga
grunder vinna tillämpning i avseende å pensioneringen och anslutning
sker till någon redan befintlig kassa, till vilken avgifter i vanlig ordning

t o o > o <Do

inbetalas.

Åberopande vad sålunda anförts hemställer utskottet,

att riksdagen, i anledning av förevarande motion
II: 222, må i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
Kungl. Maj:t ville låta utreda, huruvida och på vilket
sätt änkor och barn efter sådana statstjänare, som ej
äro delägare i någon av staten understödd kassa för
familjepensionering, genom statens medverkan må kunna
beredas tillfälle till sådan pensionering, samt därefter
för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen
må föranleda.

Stockholm den 6 maj 1920.

På bankoutskottets vägnar:

EMIL IvRISTENSSON.

Bankoutskottets utlåtande Nr 53.

5

Vid detta ärendes slutbehandling hava närvarit: av första kammaren: herrar
Wlekman, Juhlin, Öhngren, Johansson i Friggeråker, Bondeson, Söderbom och
Malmberg, samt

av andra kammaren: herrar Kristensson, Jonsson i Gumboda, Sommelius,
Wikström, Borggren, Bäcklund, Lovén och Olsson i Berg.

Reservation

av herr Lovén mot utskottets motivering.