Bankoutskottets utlåtande Nr 37-

1

Nr 37.

Ankom till riksdagens kansli den 16 april 1920 kl. 3 e. m.

Utlåtande, angående vissa pensioner och understöd.

Bankoutskottet får härmed avgiva utlåtande över nedannämnda till
utskottet hänvisade framställningar angående pensioner och understöd.

A. I>et militära pensionsväsendet.

l:o) I en inom andra kammaren av herr Vennerström väckt motion,
nr 7, hemställes, »att riksdagen måtte åt Helga Maria Larsson, änka efter
i lungsot, ådragen under militärtjänstgöring, avlidne Lars Alfred Larsson,
Guxås, Helgums socken, bevilja, från den 1 november 1917 räknat, 300
kronor årligen, så länge hon är ogift, samt åt vartdera av Larssons tre
minderåriga barn 150 kronor årligen, intill dess det fyllt 18 år.»

Till stöd för sin framställning har motionären anfört följande:

»Hösten 1914 inkallades värnpliktige Lars Alfred Larsson från Guxås i Helgums
socken till militärtjänstgöring. Under densamma ådrog sig Larsson lungtuberkulos.
Hans hälsotillstånd förvärrades undan för undan och den 29 oktober
1917 avled han på grund av den ådragna sjukdomen.

Larsson lämnade efter sig änka jämte tre minderåriga barn. Då den avlidnes
efterlämnade familj befinner sig i små ekonomiska omständigheter och den
avlidne ådrog sig den dödliga sjukdomen under militärtjänstgöring, borde staten
känna det som en plikt att medelst beviljande av livränta träda emellan och hjälpa
familjen över de värsta ekonomiska svårigheterna.

Redan 1915 tillerkände riksförsäkringsanstalten Larsson ersättning på grund
av ådragen sjukdom. Och omedelbart före sin död beviljades Larsson av riksförsäkringsanstalten
en årlig livränta på 450 kronor på grund av bestående nedsättBihang
till riksdagens protokoll 1920. 8 saml. 28 höft. (Nr 37.) 1

Ang.

årligt understöd
åt änkan
Helga Maria
Larsson och
hennes minderåriga
barn.

Utskottet.

2 Bankoutskottets utlåtande Nr 37.

ning i arbetsförmågan, motsvarande 100 procent av arbetsförmågan. Denna summa
kunde ju tänkas som utgångspunkt för beviljande av livränta åt Larssons efterlämnade
familj, men med nuvarande låga penningvärde, som minskats avsevärt sedan
J ;7nes. mi§ denna summa vara alldeles '' för liten för en familj, som mister
familj et örsörj aren. Jag föreslår därför ett sammanlagt något högre belopp, utgående
sålunda, att änkan tillerkännes 300 kronor årligen, så länge hon är ogift
samt att vartdera barnet tillerkännes 150 kronor årligen, intill dess det fyllt 18 år!

Att Larsson dött av lungtuberkulos bevisas dels av läkarintygen, dels av
dödsattesten. Att Larsson ådragit sig den dödliga sjukdomen under militärtjänstgöring,
Iramgar av den av riksförsäkringsanstalten utfärdade livränteboken för
Larsson, vari meddelas, att han tillerkänts en årlig livränta med stöd av bestämmelserna
i kungliga förordningen om ersättning i anledning av kroppskada, ådragen
under militärtjänstgöring, den 18 juni 1909. Att änkan Larsson är obemedlad och
har tre minderåriga barn att försörja, intygas av pastorsämbetet i Helgums socken.

.Nödiga intyg, som bestyrka mina uppgifter, skola tillställas vederbörande
utskott.»

Till utskottet hava överlämnats handlingar, vilka styrka de i motionen
lämnade uppgifterna.

_Rikhet med motionären anser utskottet sådana behjärtansvärda
omständigheter föreligga, att något understöd från statens sida bör beredas
. änkan Larsson och hennes minderåriga barn. Detta synes även
vara i god överensstämmelse med av riksdagen tidigare i liknande fall
fattade beslut. Lämpligen torde understöden till Larssons änka och barn
böra _ utgå, såsom om förordningen den 18 juni 1909 angående ersättning
för. kroppskada, adragen under militärtjänstgöring, varit å
dem tillämplig. Utskottet tillåter sig erinra, att jämlikt de grunder,
som angivits i kungörelserna den 28 juni 1918 (nr 469) och den 20
augusti 1919 (nr 542) skall för nämnda år utgå 50 procents förhöjning
å ersättningar enligt 1909 års förordning, ävensom att vid innevarande års
riksdag förslag framlagts dels om enahanda förhöjning jämväl för
år 1920, dels ock om höjning med 100 procent av de i berörda förordning
fastställda ersättningsbeloppen.

Utskottet hemställer alltså,

att riksdagen, i anledning av förevarande motion,
må medgiva, att avlidne värnpliktige Lars Alfred
Larssons från Guxås i Helgums socken änka Helga
Maria Larsson samt deras minderåriga barn må erhålla
understöd, såsom om förordningen den 18 juni
1909 om ersättning i anledning av kroppskada, ådragen
under militärtjänstgöring, varit å dem tillämplig.

Bankoutskottets utlåtande Nr 37.

3

B. Allmänna indragningsstaten.

I. Ang. lantförsyarsdepartementet.

2:6) I en inom andra kammaren av herr Vennerström väckt motion
nr 172, hemställes, »att riksdagen måtte besluta tilldela skrädderiarbetaren
vid Norrlands trängkårs i Sollefteå skrädderiverkstad Frans August
Johannisson en årlig livränta av 300 kronor».

Till stöd härför anföres i motionen:

»I denna motion föreslås en årlig livränta om 300: — kronor åt skrädderiarbetaren
vid Norrlands trängkårs skrädderiverkstad, Frans August Johannisson,
född den 15 augusti 1854. Johannisson har haft anställning vid samma verkstad
till dags dato från augusti 1901, alltså över aderton år. Förut har Johannisson
varit anställd vid Svea livgardes skrädderiverkstäder åren 1884—87 samt 1897—
1901, alltså sammanlagt omkring åtta år. Åt kronan har Johannisson sålunda
arbetat ungefär i tjugosex år. Detta långvariga och hederliga arbete åt kronan
gör Johannisson väl förtjänt av en årlig livränta. Så mycket hellre som Johannisson
är i behövande omständigheter, och den höga åldern försvagat hans krafter.

Nödiga intyg, som styrka mina uppgifter, skola tillställas vederbörande
utskott».

Till utskottet hava överlämnats handlingar, som styrka riktigheten
av de i motionen lämnade uppgifterna. Dessutom har till utskottet ingivits
ett av skräddaremästaren vid Upplands artilleriregemente L. Risberg
utfärdat intyg av innehåll, att Johannisson under åren 1891—1897
— vilken tid icke omnämnes i motionen — arbetat vid Svea artilleriregemente
hos intygsgivarens fader, skräddaremästaren G. Risberg.
Enligt vad för utskottet meddelats, har Johannisson under denna tid
icke varit fast anställd, vadan regementsmyndighet ej kunnat utfärda
intyg om anställningen, ehuru han dock så gott som konstant arbetat
i kronans tjänst vid nyssnämnda regemente.

Såsom av motionen framgår, har Johannisson under sammanlagt
omkring 26 år varit anställd i kronans tjänst såsom skrädderiarbetare.
Då han dessutom, enligt vad ovan nämnts, under åren 1891—1897,
ehuru icke fast anställd i kronans tjänst, arbetat vid Svea artilleriregementes
skrädderiverkstad och nu lever i små omständigheter, har utskottet
ansett sig böra tillstyrka, att något understöd från det allmännas
sida beredes honom och torde detsamma skäligen böra bestämmas till
det i motionen föreslagna beloppet 300 kronor. Understödet synes böra

Ang.

understöd åt
skrädderiarbetaren
vid
Norrlands
trängkårs
skrädderiverkstad
Frans
August Johannisson.

Utskottet.

4

Bankoutskottets utlåtande Nr 37.

Ang.

förhöjd pension
åt förre
järnvägsarbetaren

Adolf Ferdinand
Andersson.

beviljas att utgå å allmänna indragningsstaten från och med månaden
näst efter den, då Johannisson entledigas från sin anställning vid Norrlands
trängkårs skrädderiverkstad.

Utskottet hemställer alltså,

att riksdagen, i anledning av förevarande motion
II: 172, må medgiva, att skrädderiarbetaren vid
Norrlands trängkårs skrädderiverkstad Frans August
Johannisson må från och med månaden näst efter den,
i vilken han entledigas från sin anställning vid nämnda
verkstad, å allmänna indragningsstaten uppbära ett
årligt understöd av trehundra kronor.

II. Ang. civildepartementet.

3:o) I en inom andra kammaren av herr Osberg väckt motion, nr
178, hemställes, att riksdagen ville besluta att åt f. d. arbetaren Adolf
Ferdinand Andersson, Ramneröd, Uddevalla, för hans återstående livstid
bevilja en ökning av hans pension från 300 kronor till 500 kronor att
från och med år 1920 utgå av allmänna indragningsstaten.

Såsom stöd för yrkandet anföres i motionen:

»Bland de många, vilka utövat en gagnande verksamhet i det allmännas
tjänst fast mera i undanskymd ställning, befinna sig vissa f. d. järnvägsarbetare vid
statens järnvägsbyggnader. Dessa utöva under sitt tunga ofta riskfyllda arbete även
en riksgagnande verksamhet och böra därför — då deras arbetskraft genom arbetsolyckor
eller genom ålder väsentligt nedsatts och gjort dem mer eller mindre oförmögna
till självförsörjning — ej glömmas bort.

Riksdagen har emellertid vid olika tillfällen i särskilda fall beviljat understöd
och hjälp åt dylika f. d. statstjänare i olika samhällsställning, då deras arbetskraft
blivit väsentligt nedsatt.

Vid sådant förhållande vågar jag vördsamt hemställa om ökad pension åt
f. d. järnvägsarbetaren Adolf Ferdinand Andersson, Ramneröd, Uddevalla.

Av närslutna intyg framgår, att bemälde Andersson är född den 7 augusti
1854, vidare att han arbetat vid statens järnvägsbyggen från år 1875 till år 1910
och därunder skadat syn- och hörselförmågan. Andersson åtnjuter f. n. en statspension
av 300 kronor per år, men då detta under nuvarande förhållanden måste
anses vara otillräckligt, så hemställes vördsamt, att han måtte av riksdagen tillerkännas
en förhöjning av sin pension med 200 kronor till 500 kronor per år under
sin återstående livstid.

Till upplysning tjänande handlingar bifogas motionen som bilagor.»

Beträffande de i motionen omnämnda bilagorna får utskottet hänvisa
till densamma.

Bankoutskottets utlåtande Nr 37.

5

Såsom av motionen framgår, åtnjuter Andersson en pension av statsmedel
till ett årligt belopp av 300 kronor, varå dyrtid stillägg utgår, så
att han för närvarande uppbär understöd med tillhopa omkring 725 kronor
om året. Vid sådant förhållande och då några särskilda omständigheter
icke blivit anförda av beskaffenhet att föranleda en höjning av denna
pension, har utskottet med hänsyn till de konsekvenser, som ett bifall
till motionen skulle medföra, ansett sig böra avstyrka densamma.

Utskottet hemställer,

att förevarande motion II: 178 ej må av riksdagen
bifallas.

III. Ang. finansdepartementet.

4:o) I en till utskottet hänvisad, inom första kammaren av herr
Bosén väckt motion, nr 47, hemställes, Katt riksdagen måtte besluta
att tillerkänna tullvaktmästaren Axel Bäckströms änka Lydia Albertina
Bäckström, född Svensson, en årlig tilläggspension å 600 kronor att utgå,
så länge hon förbliver i sitt nuvarande änkestånd.»

Till stöd för yrkandet anföres i motionen följande:

»Tullvaktmästaren Axel Bäckström i Haparanda, som efter ansökan blev
den 21 december 1918 av kungl. generaltullstyrelsen transporterad och förordnad
att från och med den 1 januari 1919 tillsvidare fullgöra sin tjänstgöringsskyldighet
vid tuilbevakningen i Ronneby och för flyttningen erhöll 15 dagars tjänstledighet,
blev den 12 januari 1919 vid Nyåkers järnvägsstation under järnvägsresa från
Haparanda till Ronneby överkörd av tåget och erhöll därvid skador, till följd av
vilka han avled den 13 i samma månad. _ i .

Genom vedertagen snäv tolkning av bestämmelserna i lagen om försäkring
för olycksfall i arbete av år 1916, vilka bestämmelser genom 1919 års riksdag fingo
ändrad lydelse, meddelade riksförsäkringsanstalten den 30 april 1919 ett beslut,
ehuru icke enhälligt, varigenom ovannämnda olycksfall förklarades icke hava inträffat
under sådana omständigheter, att olycksfall i arbete kunde anses föreligga,
vadan Bäckströms efterlämnade obemedlade änka och minderåriga son förklarades
oberättigade till dödsfallsersättning. _ .

Bäckström hade varit anställd i Haparanda sedan år 1905 och med ordinarie
tjänst på bevakningsfartyget »Gripen» från den 10 juli 1911. Efter begärd och
erhållen transport till Ronneby tillerkände kungl. generaltullstyrelsen honom ersättning
för flyttningskostnader med 208 kronor 70 öre enligt 17 § i kungl. tullverkets
avlöningsreglemente. Bäckström, som erhöll tjänstledighet från den 1 till den lo
januari 1919 för att under denna tid dels ordna för flyttningen, dels ock företaga
resan till Ronneby, ägde för nämnda tid uppbära oavkortad avlöning. Då Bäckström
avled några timmar efter det han blivit överkörd av tåget, tillerkände kungl.
generaltullstyrelsen begravningshjälp åt den avlidnes änka under förklaring, att hon

Utskottet.

Ang.

tilläggspension
åt tullvaktmästaren

A. Bäckströms
änka.

Utskottet.

6 ''Bankoutskottets utlåtande Nr 37.

vore därtill berättigad, enär hennes make omkommit »under resa i och för tjänstens
fullgörande».

I särskilda utskottets utlåtande vid 1916 års riksdag rörande lag om försäkring
för olycksfall i arbete framhålles, att även olycksfall utom arbetsområdet
ej sällan kunna komma att betraktas som olycksfall i arbete under vissa förutsättningar,
nämligen bland andra, att arbetaren är stadd i arbetsgivarens ärende. Enligt
lagens mening, även i dess ursprungliga lydelse, synes ersättning sålunda skola
utgå, då olycksfall inträffat på väg till arbetet, vilket ju är fallet, då förflyttningen
sker på arbetsgivarens uppdrag.

I det nu föreliggande fallet torde förenämnda omständigheter varit för handen,
enär kungl. generaltullstyrelsen, i och med att den beviljat avlidne Bäckströms ansökan
och förordnat honom till befattningen i Ronneby, härmed undanröjt det frivilliga
momentet och utan vidare hänvisat honom att följa beslutet om transport,
samt att han för att efterkomma detta förordnande måste företaga ifrågavarande
resa. En uraktlåtenhet av Bäckström härutinnan hade givetvis måst tolkas såsom
ren tjänsteförsummelse.

Det förhållandet, att i samband med transporten i många fall, såsom ock i
det föreliggande, semester sökes, torde ej inverka. Sökande och beviljande av
semester i dylika fall grundas på rent praktiska skäl. Den tjänsteman med familj,
som i många år varit bosatt på samma plats, kan icke verkställa sin förflyttning
på en eller två dagar. En ogift tjänsteman skulle möjligen kunna genast resa till
nya tjänsteorter, men icke torde det förhållandet, att den ene tjänstemannen har
familj och därför större bohag m. m. än den andre, ställa den förstnämnde sämre
i fråga om rätt till ersättning för olycksfall under resa till tjänst å annan ort.

I förevarande fall lärer semestertiden — 15 dagar — fullt åtgått till de med
flyttningen förenade formaliteter och besvär. Därav följer, att resan i och för sig
måste anses verkställd i omedelbart sammanhang med förordnandet om transport
för Bäckström, synnerligast som resan gjordes utan uppehåll eller avvikelse i privata
intressen.

Enligt den nya lydelse § 1 i lagen om försäkring för olycksfall i arbete
erhållit genom riksdagens beslut år 1919 är ifrågavarande fall att hänföra till de i
lagen avsedda. Aven om meningarna kunna vara delade om, huru lagen i dess
ursprungliga lydelse rättast bort tolkas, synes dock i föreliggande ömmande fall,
som inträffat endast ett par månader, innan riksdagen fann skäligt förtydliga lagen
i fråga, den av kungl. generaltullstyrelsen givna tolkningen vara den för staten
värdigaste.»

Beträffande de vid motionen fogade bilagorna tillåter sig utskottet
att hänvisa till motionen.

Till utskottet har överlämnats vederbörligt intyg, att änkan Bäckström
från tullstatens enskilda pensionsinrättning från och med den 1
februari 1919 uppbär en årlig pension av 378 kronor.

Av utredningen i ärendet framgår, att Bäckström vid det olyckstillfälle,
som vållade hans död, varit stadd på resa från Haparanda till
Ronneby för att tillträda den befattning vid tullkammaren i sistnämnda

Bankoutskottets utlåtande Nr 37.

7

stad, till vilken han erhållit transport, och att han vid tillfället varit i
åtnjutande av kostnadsfri ledighet, samt att han icke åtnjutit vare sig
reseersättning eller dagtraktamente.

Sedan anmälan om olycksfallet gjorts hos riksförsäkringsanstalten,
fann anstalten enligt beslut den 30 april 1919, enär ifrågavarande
olycksfall icke inträffat under sådana omständigheter, att olycksfall i
arbete kunde anses föreligga, ersättning jämlikt bestämmelserna i lagen
om försäkring för olycksfall i arbete den 17 juni 1916 icke kunna
utgå i anledning av olycksfallet.

Emot detta beslut voro två ledamöter skiljaktiga och yttrade, att
de med hänsyn till i ärendet lämnade upplysningar funne, att olycksfallet
måste anses hava inträffat i arbetet, och att ersättning förty borde
utgå jämlikt olycksfallsförsäkringslagen.

Försäkringsrådet fann genom utslag den 7 augusti 1919 i anledning
av besvär av änkan Bäckström ej skäl att göra ändring i riksförsäkringsanstaltens
beslut.

Därest olycksfallet, såsom reservanterna inom riksförsäkringsanstalten
ansett, varit att betrakta såsom olycksfall i arbete, skulle
enligt 7 § i lagen om försäkring för olycksfall i arbete — med beräkning
att den avlidnes arbetsförtjänst under året före olycksfallet uppgått
till det högsta av lagen medgivna belopp 1,800 kronor — hava av
riksförsäkringsanstalten utgivits, förutom begravningshjälp med 180
kronor, livräntor dels till änkan Bäckström med 450 kronor för år, så
länge hon levde ogift, dels ock till makarnas den 15 maj 1904 födda
son med 300 kronor för år, till dess han uppnått 15 års ålder.

Genom lagen den 19 juni 1919, vilken trädde i kraft den 1
januari 1920, har bland annat begreppet olycksfall i arbete utvidgats
till att omfatta även »olycksfall vid färd till eller från arbetsstället, där
färden föranledes av och står i omedelbart samband med arbetsanställningen»,
varjämte maximigränsen för den årliga arbetsförtjänsten höjts
till 2,400 kronor. Därest denna lag varit gällande vid tiden för olycksfallet,
skulle begravningshjälpen hava utgjort 240 kronor och livräntorna
respektive 600 kronor och 400 kronor.

Från tullverket hava, enligt vad utskottet inhämtat, Bäckströms
efterlevande erhållit begravningshjälp med stöd av bestämmelserna i
gällande lönereglemente med 150 kronor. Dessutom utgår, såsom ovan
nämnts, från tullstatens enskilda pensionsinrättning från och med den
1 februari 1919 pension till änkan Bäckström och makarnas son med
378 kronor för år, vilken pension från och med juli månad år 1922,

8

Bankoutskottets utlåtande Nr 37.

då sonens pensionsrätt bortfaller, nedsättes till 270 kronor. I dyrtidshjälp
utgå därjämte för närvarande 141 kronor 3 öre för år räknat.

På grund av vad i ärendet förekommit, och då, enligt vad vid
motionen fogade handlingar utvisa, änkan Bäckström lärer vara i behov
av understöd, anser utskottet billighetsskäl föreligga för beredande åt
henne av något understöd av allmänna medel, utöver vad hon uppbär
i pension från tullstatens enskilda pensionsinrättning. I sådant avseende
och då olika meningar gjort sig gällande, huruvida 1916 års olycksfallsförsäkringslag
varit i föreliggande fall tillämplig, torde understödet skäligen
böra bestämmas till sådant belopp, att detsamma jämte den från nyssnämnda
pensionsinrättning utgående pensionen uppgår till ett sammanlagt
belopp av 600 kronor. Understödet torde böra beviljas från allmänna
indragningsstaten och utgå från och med den 1 januari 1920.

Åberopande vad sålunda anförts, hemställer utskottet,

att riksdagen, i anledning av förevarande motion
I: 47, må medgiva, att avlidne tullvaktmästaren Axel
Bäckströms änka Lydia Albertina Bäckström, född
Svensson, må från och med den 1 januari 1920, så
länge hon förbliver i sitt nuvarande änkestånd, från
allmäuna indragningsstaten uppbära ett årligt understöd
till sådant belopp, att detsamma jämte till henne
från tullstatens enskilda pensionsinrättning utgående
pension uppgår till sammanlagt sexhundra kronor.

Stockholm den 16 april 1920.

På bankoutskottets vägnar:

EMIL KRISTENSSON.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1920.