Bankoutskottets utlåtande Nr 27.

1

Nr 27.

Ankom till riksdagens kansli den 22 mars 1920 kl. 4 e. m.

Utlåtande, i anledning av Kungl. Majds proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse av 16 och 30 §§ i lagen
den 12 maj 1897 för Sveriges riksbank.

I en till riksdagen avlåten, till bankoutskottet hänvisad proposition
nr 94 har Kungl. Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för den 13 februari 1920, föreslagit riksdagen
att antaga följande

Förslag ■
till
Lag

om ändrad lydelse av 16 och 30 §§ i lagen den 12 maj 1897
för Sveriges riksbank.

Härigenom förordnas, att 16 och 30 §§ i lagen den 12 maj 1897
för Sveriges riksbank skola erhålla följande ändrade lydelse:

16 §.

Riksbanken äger att såväl vid huvudkontoret som vid avdelningskontoren a)

på deposition avgiftsfritt mottaga penningar att utan räntegottgörelse
återbetalas vid anfordran eller å tid, som vid insättningen
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 8 samt. 21 höft. (Nr 27.) 1

2

Bankoutskottets utlåtande Nr 27.

bestämmes; skolande bevis över sålunda insatta penningar ställas till
viss man;

b) likaledes utan avgift eller räntegottgörelse mottaga och å giroräkning
föra penningar med förbindelse att vid anfordran tillhandahålla
räkningshavaren vad å räkningen innestår.

I sammanhang med girorörelsen må riksbanken vidtaga de anordningar,
som kunna finnas erforderliga för underlättande av betalningsutjämningar
(clearing).

Dessutom må fullmäktige kunna åt firmor, som hava växeldiskontering
i riksbanken och ej själva driva bankrörelse, öppna upp- och
avskrivningsräkning mot räntegottgörelse.

Åvenså må, där omständigheterna sådant påkalla, räntegottgörelse
kunna av fullmäktige medgivas för medel innestående å depositionsräkning.

30 §.

Fullmäktig i riksbanken må ej den vara, som icke är svensk medborgare;
ej den, som står under förmynderskap eller som är i konkurstillstånd;
ej den, som är förklarad ovärdig att i rikets tjänst vidare
nyttjas eller eljest på grund av honom ådömd straffpåföljd icke må utöva
allmän befattning; ej den, som genom utslag, vilket ännu icke vunnit
laga kraft, är dömd till straffpåföljd, varom sist förmäles, eller som är
ställd under framtiden för brott, vilket kan medföra sådan påföljd; ej
den, som är förklarad ovärdig att inför rätta föra andras talan.

Fullmäktig må ej vara ledamot av styrelse i annan bank än sparbank
eller postsparbanken.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen, enligt därå
meddelad uppgift, från trycket utkommit i Svensk författningssamling.

Av åberopade statsrådsprotokollet framgår, att 1917 års bankkommitté
den 22 september 1917 erhållit i uppdrag, bland annat, att
verkställa utredning rörande frågan om anordnande av statlig bankverksamhet
av samma art som vanlig bankrörelse. 1 sitt med anledning
härav den 6 oktober 1919 avgivna betänkande har kommittén, med
avstyrkande av förslaget om inrättande av en statens affärsbank, föreslagit,
att möjlighet beredes riksbanken att, där omständigheterna sådant
påkalla, mot räntegottgörelse mottaga insättningar från allmänheten.

Bankoutskottets utlåtande Nr 27.

3

En dylik rätt för riksbanken vore enligt kommitterades meningönskvärd
dels ur synpunkten, att därigenom möjlighet bereddes det
allmänna att utöva inflytande på marginalen mellan privatbankernas inoch
utlåningsräntor, dels ock med hänsyn härtill, att denna inlåningsrätt
skulle kunna av riksbanken användas såsom diskontopolitiskt hjälpmedel.

I de yttranden, som avgivits över kommitténs betänkande, hava
fullmäktige i riksbanken, fullmäktige i riksgäldskontor och bankinspektionen
ansett sig böra förorda förslaget om medgivande av rätt för
riksbanken att mot räntegottgörelse mottaga insättningar från allmänheten.

Därvid hava fullmäktige i riksbanken särskilt framhållit, att en på
sätt kommitterade föreslagit inskränkt inlåningsrätt skulle så mycket
mindre kunna bliva till hinder för fullgörandet av riksbankens centralbankuppgift,
som denna rätt efter all sannolikhet icke skulle behöva
komma till användning annat än rent tillfälligtvis och i mycket begränsad
utsträckning. Blotta tillvaron av denna rätt skulle sannolikt
vara tillräcklig för vinnande av det avsedda ändamålet, utan att rätten
skulle behöva komma till användning.

Fullmäktige i riksgäldskontoret uttala såsom sin mening, att riksbankens
rätt till inlåning med hänsyn till dess huvuduppgifter såsom
centralbank borde medgivas endast under den förutsättningen, att denna
rätt användes endast för av kommitterade angivna två ändamål, nämligen
för att öva inflytande på marginalen mellan privatbankernas in- och
utlåningsräntor samt för att tjäna såsom hjälpmedel för en effektiv
diskontopolitik.

Endast Norrbottens och Vesterbottens läns handelskammare tillkännagiver
obetingat sin anslutning till förslaget.

Däremot hava svenska bankföreningen och flertalet övriga handelskamrar
avstyrkt kommitténs föreliggande förslag.

Departementschefen har för sin del i ärendet anfört följande:

)>Enligt vad av den lämnade redogörelsen framgår, voro redan vid
tillkomsten av nu gällande riksbankslag meningarna starkt delade i fråga
om lämpligheten av det förbud mot inlåning mot ränta, som föreslogs
i propositionen till 1897 års riksdag. Riksdagens andra kammare uttalade
sig för en bestämmelse av det innehåll, som 1917 års bankkommitté
nu föreslår. Jämväl sedermera har frågan om införande av
rätt till inlåning mot ränta flera gånger i riksdagen framförts.

Bankkommitténs förslag, enligt vilket möjlighet skulle beredas
riksbanken att medgiva räntegottgörelse för medel å deposition sräkning,
har motiverats med två skäl. Dels skulle en sådan befogenhet kunna

Utskottet.

4 Bankoutskottets utlåtande Nr 27.

vara ett hjälpmedel för riksbanken vid fyllande av dess funktion att
upprätthålla landets valuta, dels skulle inlåningsrätten kunna brukas i
syfte att inverka reglerande på privatbankernas inlåningsränta och därmed
minska marginalen mellan ut- och inlåningsränta. Det torde icke
kunna bestridas, att riksbanken under en tid, då en åtstramning på
penningmarknaden är önskvärd och diskontot fördenskull bör hållas högt,
skulle kunna giva förstärkt effekt åt en höjning av utlåningsräntan
genom att själv draga till sig penningar medelst beviljande av ränta
på deposition. Båda de nämnda åtgärderna, höjning av diskontot och
inlåning mot ränta, skulle verka därhän, att riksbanken kunde bli i
tillfälle att minska sedelstocken och sålunda skydda valutans värde. I
den mån riksbankens inlåningsrätt skulle kunna medföra en minskningav
marginalen mellan privatbankernas ut- och inlåningsränta genom en
höjning av den sistnämnda, synes även en sådan verkan av den föreslagna
lagändringen vara av stort värde, såsom ägnad att främja sparandet
och därmed tillgången på kapital, samtidigt som en del av den
vinst, privatbankerna bereda sig av en vid marginal, skulle komma allmänheten
till godo. Ej heller eljest synas övertygande skäl vara anförda
mot lämpligheten av kommitténs förslag.

I likhet med herrar fullmäktige i riksbanken och i riksgäldskontor
samt bankinspektionen är jag sålunda beredd att tillstyrka en
lagändring i berörda syfte.

I detta sammanhang anser jag mig även böra föreslå sådan ändring
i 30 § riksbankslagen, att verkan av konkurs beträffande behörigheten
att vara fullmäktig i riksbanken inskränkes till den tid, under vilken
konkurstillståndet varar. Liknande inskränkning i verkan av konkurs
har tidigare gjorts i fråga om behörighet att utöva åtskilliga andra
allmänna uppdrag.»

Beträffande innehållet av propositionen i övrigt tillåter utskottet
sig att hänvisa till propositionen.

Frågan om rätt för riksbanken till inlåning mot ränta har som
känt är vid flerfaldiga tillfällen varit föremål för riksdagens prövning,
och hava olika meningar gjort sig gällande beträffande lämpligheten
att medgiva riksbanken en dylik rättighet. Nu har Kungl. Maj:t i enlighet
med förslag, som framlagts av 1917 års bankkommitté, föreslagit
sådan ändring i 1897 års banklag, att möjlighet beredes riksbanken att
medgiva räntegottgörelse för medel, innestående å depositionsräkning.
Såsom i statsrådsprotokollet erinras, har bankkommittén i sitt betän -

Bankoutskottets utlåtande Nr 27. 5

kunde framhållit två skål för den ifrågasätta åtgärden. Fn sådan rätt
skulle dels kunna av riksbanken användas såsom hjälpmedel vid fyllande
av dess huvuduppgift såsom centralbank eller ett orubbligt upprätthållande
av landets valuta, dels skulle den kunna begagnas i syfte att öva
inflytande på marginalen mellan privatbankernas in- och utlåningsräntor.
Fullmäktige i riksbanken hava också framhållit, hurusom med
den ifrågavarande rättighetens begränsning till nyss angivna ändamål
densamma så mycket mindre kunde vara till hinder för fullgörandet av
riksbankens centralbankuppgift, som rätten efter sannolikhet icke skulle
behöva komma till användning annat än rent tillfälligtvis och i mycket
begränsad omfattning.

Utskottet delar denna fullmäktiges mening och vill särskilt understryka,
att ifrågavarande bestämmelses införande i lagen givetvis icke
medför någon skyldighet för riksbanken att göra bruk därav, utan haller
utskottet före, att blotta tillvaron av densamma med stor sannolikhet
skulle vara tillfyllest för vinnande av det åsyftade ändamålet. Man
torde ock kunna utgå därifrån, att fullmäktige icke komma att använda
den ifrågasatta rätten annat än efter noggrann prövning, att så är av
behovet påkallat.

Under sådana förhållanden och då under ärendets behandlingnågra
verkligt övertygande skäl mot förslagets lämplighet icke synas
hava anförts, har utskottet för sin del funnit sig böra tillstyrka bifall

till detsamma. _

Den föreslagna ändringen i 30 § riksbankslagen avser, att verkan
av konkurs beträffande behörigheten att vara fullmäktig i riksbanken
inskränkes till tid, varunder konkurstillståndet varar. kiknande inskränkning
i verkan av konkurs har tidigare gjorts ifråga om behörighet
att utöva åtskilliga andra allmänna uppdrag.

Utskottet finner sig böra biträda propositionen även i denna del.

Åberopande det anförda hemställer utskottet,

att Kungl. Maj:ts ifrågavarande proposition nr
94 må av riksdagen bifallas.

Stockholm den 22 mars 1920.

På bankoutskottets vägnar:

EMIL KRISTENSSON.

Bihang Ull riksdagens protokoll 1920. 8 samt. 21 höft. (Nr 27.)

2

6

Bankoutskottets utlåtande Nr 21.

Vid detta ärendes slutbehandling hava närvarit:

av första kammaren: herrar Gustafsson, Wickmau, Öhngren, Wigforss, Enhörning.
Söderbom, Petterson, S- M. och Svenson i Eskhult;

av andra kammaren: herrar Kristensson, Gustafson i Örebro, Borg, Wikström, Backlund,
Persson i Björsbyholm, Jen sen och Winkler.

Reservation:

av herrar Gustafsson i Stensholm, Öhngren, Enhörning, Svenson i
Eskhult, Gustafsson i Örebro och Winkler, vilka yrkat, att förevarande
proposition, i vad densamma avser ändring av § 16 riksbankslagen,
icke för närvarande måtte av riksdagen bifallas.

STOCKHOLM, 1SAAC MAKCDS'' BOKTRYCK KR!-A KTIEBOLAG, 1920.