''

Bevillningsutskottets betänkande Nr 9.

1

Sr 9.

Ankom till riksdagens kansli den 5 mars 1920 kl. 4 e. m.

Bevillningsutskottets betänkande, i anledning av väckt motion om
upphävande av gällande bestämmelser angående skattefrihet
för medlemmar av konungaätten.

(2:a avd.)

Närvarande: herrar Röing, friherre Fleming, Gustaf Nilsson, Wijk, A. E. Örne,
K. A. Nilson, Wohlin, Boman, Rosén, Månsson i Hagaström, Holmström,
Jonsson i Hökhult, Bergman, Johansson i Kullerstad, Olsson i
Kullenbergstorp, Olsson i Ramsta, P. Albert Bergström, Jesperson. Sköld
och Lithander.

I en inom andra kammaren av herr Hansson i Rättvik väckt
motion, nr 170, vilken hänvisats till bevillningsutskottet, hemställes, »att
riksdagen med upphävande av den skattefrihet, som medlemmarna av
kungaätten för närvarande åtnjuta, måtte besluta, att ur förordningen
om inkomst- och förmögenhetsskatt av den 28 oktober 1910 punkt a)
i o § 1 mom. skall utgå, samt likaledes att ur förordningen av samma
datum angående bevillning av fast egendom samt av inkomst punkt c)
i 12 § 1 mom. skall utgå.» Samtidigt hemställes, att bevillningsutskottet
måtte vidtaga de ändringar i övrigt i gällande skatteförordningar, som
ett bifall till motionen kunde föranleda.

Beträffande motiveringen härför får utskottet hänvisa till motionen.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 7 sand. 6 höft. (Nr 9.)

1

Utskottet.

Tidigare
motioner i
ämnet.

2 Bevillningsutskottets betänkande Nr 9.

Medlemmar av konungaätten åtnjuta sedan gammalt viss undantagsställning
i beskattningsavseende. Denna privilegierade ställning är
för närvarande reglerad genom särskilda undantagsbestämmelser i 12 §

2 mom. c) bevillningsförordningen samt 5 § 1 mom. a) och 12 § förordningen
om inkomst- och förmögenhetsskatt. Enligt dessa bestämmelser
är »medlem av konungaätten» befriad från erläggande av bevillning
och inkomstskatt för av staten anvisat anslag samt inkomst av
kapital ävensom från skatt för förmögenhet. I övrigt råder likställighet
med övriga medborgare. De kungliga personerna hava således att utgöra
exempelvis bevillning av fast egendom samt bevillning och inkomstskatt
för annan inkomst än ovan sagts, ävensom, i mån av bevillnings- .
plikt, utskylder till kommunen.

Motionären avser förmodligen genomförande av fullständig skattskyldighet
för ifrågavarande personer, ehuruväl hans hemställan icke
berör deras hittillsvarande frihet från förmögenhetsskatt.

I sin nuvarande begränsning till av staten anvisat anslag samt
inkomst av kapital fixerades de kungligas skatteprivilegium i 1861 års
bevillningsförordning. Sedermera hava tid efter annan i riksdagen gjorts
framställningar om upphävande av detta privilegium helt eller delvis.
Vid 1873 års riksdag väcktes motion om detsamma^ avskaffande och
1877 om dess inskränkande till statsanslagen. I båda fallen avslogos
motionerna, närmast av statsrättsliga skäl. Vid 1908 års riksdag väckte
herr Nilsson i Malmö m. fl. en motion, II: 189, angående upphävande av
de kungliga personernas bevillningsfrihet för av staten anvisat anslag
samt för inkomst av kapital. Sedan bevillningsutskottet, under hänvisning
till att konungahusets skattefrihet ursprungligen grundade sig på
gammal sedvänja, avstyrkt motionen, med reservation av herr Branting,
gillades utskottets mening av båda kamrarna. Två år senare, i samband
med de för 1910 års riksdag framlagda nya skattepropositionerna, återkom
herr Nilsson med en motion, II: 289, i enahanda syfte, denna gångriktad
mot den nya skatteförordningens bestämmelser om medlemmars
av konungaätten frikallande från inkomstskatt för inkomst av kapital
samt från förmögenhetsskatt. Av staten beviljat apanage skulle däremot
bibehållas skattefritt. Sedan utskottet, med erinran, att de kungligas
skattefrihet motsvarades av »vissa grundlagsenliga inskränkningar i deras
förvärvsmöjligheter», avstyrkt motionen och herr Branting reserverat sig
mot utskottets hemställan, bifölls denna av första kammaren, varemot
reservationen biträddes av andra kammaren. Vid företagen gemensam
votering segrade första kammarens mening.

Bevillningsutskottets betänkande Kr 9. 3

Då spörsmålet om det svenska konungahusets skatteprivilegium
nu ånyo dragits under riksdagens prövning, har utskottet funnit det vara
av visst intresse att erfara, huru denna fråga ordnats på andra håll.
Härvid har det synts vara tillfyllest att låta jämförelsen stanna vid förhållandena
i våra grannländer Danmark och Norge.

I Danmark äro, enligt vad utskottet inhämtat, konungen och medlemmar
av det kungliga huset fria såväl från inkomstskatt och förmögenhetsskatt
till staten som ock från kommunal inkomstskatt. De
hava endast att erlägga »Ejendomsskyld», en objektskatt för fast
egendom.

Även i Norge gäller, att konungen och den kungliga familjen
äro helt befriade från inkomst- och förmögenhetsskatt men däremot
skyldiga utgöra förekommande objektskatter för fast egendom såsom
»ejendomsskat» till amt och herred.

Man finner således, att våra grannländers konungahus intaga en i
förevarande hänseende i viss mån mera gynnad ställning än vårt eget.

Aven om den synpunkten kan tillmätas visst fog, att det svenska
konungahuset icke bör sättas i sämre ställning än grannländernas, synes
dock det för frågan avgörande vara att söka i vissa rent svenska förhållanden.
Främst är härvid att beakta stadgandet i regeringsformens
§ 45, att »varken Svea rikes kronprins och arvfurste eller prinsar av
det konungsliga huset skola hava något livgeding eller civilt ämbete»,
vilket stadgande tolkats vidsträckt och anses innebära hinder för medlem
av konungahuset att innehava annat ämbete än militärt ävensom att
för sådant ämbete uppbära lön. Då det dessutom, åtminstone hittills,
ansetts praktiskt uteslutet, att eu medlem av konungahuset skulle bekläda
anställning i enskild tjänst eller uppträda som privat näringsföretagare,
iir det uppenbart, att de kungliga personernas förvärvsmöjligheter äro
starkt kringskurna, jämfört med övriga medborgares. 1 detta sammanhang
förtjänar också att beaktas, hurusom för det kungliga husets medlemmar
gälla även andra inskränkningar i såväl politiska som allmänt
medborgerliga rättigheter.

Utan att ytterligare ingå på det principiella spörsmålet, huruvida
och i vad män medlemmar av konungaätten böra vara skattskyldiga till
stat och kommun, håller utskottet före, att rent praktiskt taget, den
närvarande tidpunkten icke är lämplig för en ändring av bestående förhållanden
härutinnan. De nuvarande statsanslagen till vissa medlemmar
av konungahuset utgå med belopp, som för lång tid sedan fixerades.
Sålunda fastställdes beloppet av konungens apanage redan vid 1865 —

Förhållandena
i Danmark
och
Norge.

Utskottets

yttrande.

4 Bevillningsutskottets betänkande Nr 9.

1866 års riksdag, kronprinsens apanage 1881 samt hertigarnas av Västergötland
och Närke 1887. Några andra apanage än de nu nämnda utgå
icke för närvarande. Det är uppenbart, att genom penningvärdets fall
apanagens reella värde numera högst väsentligt reducerats. En nu vidtagen
utsträckning av de kungligas skattskyldighet skulle medföra en
så stark ytterligare reduktion, att en sådan åtgärd rättvisligen borde
kombineras med en utredning angående erforderlig ökning av anslagsbeloppen.

Från synpunkten av det allmännas skatteintresse är den föreliggande
frågan uppenbarligen av ganska ringa vikt. Från statens intresse
torde kunna helt bortses, och vad kommunerna beträffar, får ihågkommas,
att i allt fall fast egendom och näring icke äro inbegripna
under den omhandlade skattefriheten. Då de kungliga personerna i
regel äro bosatta i Stockholm, torde de kommunala konsekvenserna av
deras skattefrihet praktiskt taget vara begränsade till huvudstaden, för
vilken de emellertid torde vara föga kännbara.

Med hänsyn till ovan berörda förhållanden har utskottet ansett
skäl föreligga för bibehållande av konungahusets ifrågavarande undantagsställning,
och får utskottet alltså hemställa,

att förevarande motion, II: 170, av herr Hansson
i Rättvik om upphävande av gällande bestämmelser
angående skattefrihet för medlemmar av konungaätten,
icke må av riksdagen bifallas.

Stockholm den 5 mars 1920.

På bevillningsutskottets vägnar:
ERIK RÖING.

Bevillningsutskottets betänkande Nr 9.

o

Reservationer:

av herrar Gustaf Nilsson, örne, Månsson i Hagaström, Holmström,
Johansson i Kullerstad, P. Albert Bergström och Sköld, vilka ansett,
att utskottets utlåtande bort hava följande lydelse:

»Ehuru medlemmarna av den svenska konungaätten i vissa avseenden
intaga en särställning i jämförelse med andra medborgare,
gäller detta tydligen ej privatekonomiska förhållanden. Ingenting lägger
hinder i vägen för medlem av konungaätten att äga och besitta
fast egendom, att driva yrke eller rörelse eller att inneha privatförmögenhet.
Visserligen stadgar 45 § regeringsformen, att en sådan
medborgare icke får bekläda civilt ämbete, men denna bestämmelse har
emellertid ej tillkommit för att hindra inkomstmöjlighet, då intet förbud
gäller för deltagande i det'' -privata förvärvslivet. Men i beskattningshänseende
förefinnes en anmärkningsvärd olikhet mellan vanliga
medborgare och medlemmar av konungaätten. Om denna olikhet varit
konsekvent i anslutning till någon princip, hade kanske mindre varit
att säga, men särställningen är fullkomligt godtycklig. Medlem av
konungaätten får nämligen erlägga skatt till staten för inkomst av
fastighet och av arbete, rörelse eller näring men ej för inkomst av kapital;
ej heller får han erlägga förmögenhetsskatt. Likaledes får han
utgöra bevillning, landstings-, väg- och kommunalskatt för fast egendom
och för all annan inkomst än av kapital. Detta skulle väl t. ex.
innebära, att om en medlem av konungaätten på rörelse förtjänar en
förmögenhet, så får han erlägga alla möjliga skatter för denna inkomst.
Placerar han detta sitt kapital i fastigheter, beskattas avkastningen,
lägger han det i aktier, blir avkastningen däremot skattefri. Det torde
vara ofrånkomligt, att härvidlag föreligger en anomali, som bör rättas till.

Detta beträffande privatförmögenhet och inkomster i det privata
förvärvslivet. Däremot torde de apanage, som i enlighet med civillistan
tilldelas medlemmar av konungaätten, icke för närvarande åtminstone
böra beskattas. Dessa anslag bestämmas ju vanligen en gång
för alla, och de som för närvarande utgå ha ju fastställts under förutsättning
av skattefrihet. En nu beslutad beskattning skulle därför innebära
en reel förminskning, som väl då på annat sätt finge ersättas.
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 7 saml. 6 höft. (Nr 9.) 2

6

Bevillningsutskottets betänkande Nr 9.

På grund av det ovan anförda får utskottet hemställa,

att riksdagen i anledning av herr Hanssons i
Rättvik motion, II : 170, måtte besluta, att ur förordningen
om inkomst- och förmögenhetsskatt av den 28
oktober 19<10 orden i § 5, mom. 1 a) »samt för inkomst
av kapital» och i § 12 c) ''Medlem av konungaätten
är frikallad från utgörande av förmögenhetsskatt’
samt ur förordningen om bevillning'' av fast egendom
samt av inkomst av den 28 oktober 1910. orden i §
12 mom, 2 c) ''samt för inkomst av kapital’ måtte
utgå.»

Härefter hava reservanterna anfört:

»Då emellertid grundlagsenlig! ett sådant yrkande icke torde kunna
framställas reservationsvis, emedan det går utöver motionens yrkande,
och då en framställning om bifall till motionen icke kan vara lämpligt,
eftersom den ieke innehåller krav på upphävande av konungaättens frihet
från att utgöra förmögenhetsskatt, ha vi, som anse denna fråga
vara av helt och hållet principiell innebörd och sålunda höra lösas i
ett sammanhang, icke ansett oss kunna framställa något yrkande»;

av herr Rosén mot viss del av motiveringen.

STOCKHOLM. ISA Åt: MARCUS'' BOKTRYCKERI-AaCff iEtiOLAO 18Jä().