Bevillningsutskottets betänkande Nr 35.

1

Nr 35.

Ankom till riksdagens kansli flen 14 maj 1920 kl. 3 e. m.

Bevillningsutsliottets betänkande, i anledning av Knngl. Majds
proposition angående tillfällig höjning av postavgifterna
m. in. ävensom två i ämnet väckta motioner.

Närvarande•'' herrar Röing, friherre Fleming*), K. A. Nilson, Gustav Möller*), Wohlin*),
Månsson i Hagaström, Yennersten*. **), Bergman*), Johansson i Kullersta*),
P. Albert Bergström*), Kobb, Heyman, Björkman, friherre Barnekorv*), Uddenberg*)
och Olsson i Rösta.

* Icke närvarit vid justeringen av betänkandet.

** Icke närvarit vid beslut rörande 8 och 11 §§.

I en till riksdagen den 19 mars 1920 avlåten, till bevillningsutskottets
förberedande behandling hänvisad proposition, nr 256, har
Kungl. Maj:t under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över civilärenden för samma dag, föreslagit riksdagen
besluta,

att — med upphävande av bestämmelsen om ett särskilt, lägre
porto för s. k. lokalbrev — befordringsavgifterna för inrikes brev skola

utgå med följande belopp:

om brevets vikt icke överstiger 20 gram ............. 20 öre

» vikten överstiger 20 men icke 125 » 40 »

» » » 125 » » 250 » 60 »

» » » 250 » » 500 » 80 » ;

att befordringsavgiften för inrikes brevkort skall utgöra:

för enkelt brevkort.................................................................... 10 öre

» dubbelt >'') ..................................................................... 20 » ;

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 7 saml. 27 höft. (Nr 35.) 1

Propositionen.

2 Bevillningsutskottets betänkande Nr 35.

att — med upphävande av bestämmelsen om ett särskilt, lägre
porto för s. k. lokalförsändelse — befordringsavgiften för annat inrikes
korsband än utgivarkorsband eller sådant korsband, som innehåller uteslutande
blindskrift, skall för var vikt av 100 gram eller del därav utgå
med 5 öre, dock att minsta avgiften skall utgöra för korsband, innehållande
affärshandling, 20 öre och för korsband, innehållande varuprov,
10 öre;

att — likaledes med upphävande av bestämmelsen om ett särskilt,
lägre porto för lokalförsändelse — befordringsavgiften för inrikes korsband,
som innehåller uteslutande blindskrift, skall, för var vikt av 500
gram eller del därav, utgöra 5 öre;

att avgiften för inrikes postanvisning eller postförskott skall utgå
med följande belopp:

om postanvisnings- respektive postförskottsbeloppet uppgår till

högst 5 kronor........................ ...................................................... 20 öre

}’

beloppet

överstiger

5

men

e.j

50

kronor............

............. 30

):>

»

»

50

»

)>

100

» .............

............ 40

»

»

»

100

»

y>

250

)> ...............

............. 50

)>

»

»

250

»

»

500

» ............

............. 60

))

»

500

»

)i

750

:» .............

............. 70

»

»

)>

»

750

»

»

1,000

» .............

............ SO

att assuransavgiften för inrikes försändelse skall utgå med följande
belopp:

för assuransbelopp av högst 500 kronor ....................................... 30 öre

''» » , som överstiger 500 men ej 1,000 kronor 50 »

» » , » )) 1,000 » )j 100,000 » 50 »

för 1,000 kronor med tillägg av 10 öre för varje överskjutande belopp
av 500 kronor eller del därav,

för assuransbelopp, som överstiger 100,000 kronor, 20 kronor 30
öre för 100,000 kronor med tillägg av 10 öre för varje överskjutande
belopp av 1,000 kronor eller del därav;

att det inrikes portot för paket skall utgå enligt följande grunder,
nämligen för paket, som väger

högst 1 kilogram, med ...................................................................... 80 öre

mer än 1 men ej över 3 kilogram, med........................ 1 krona 10 »

» » 3 » )) » 5 » » ........................... 1 » 40 »

» » 5 kilogram, med 1 krona 40 öre för de första 5 kilogrammen

och därefter 80 öre för vart överskjutande kilogram eller del därav;

att för skrymmande paket det ifrågavarande viktportot skall ökas

3

Bevillningsutskottets betänkande Nr 35.

med 50 procent och att, i fråga om vad med skrymmande paket förstås,
skola tillämpas bestämmelserna i sådant hänseende enligt gällande internationella
paketkonvention, dock med den eller de inskränkningar, som
kunna föranledas av särskilda, ntav Kungl. Maj:t till efterrättelse inom
svenska postverket givna föreskrifter;

att den särskilda tilläggsavgiften för inrikes s. k. ilpaket skall
utgöra 1 krona 40 öre för var vikt av 5 kilogram eller del därav;

att den avgift, som vederbörande avsändare har att, utöver belöpande
befordringsavgift, erlägga för inrikes försändelses rekommendation,
skall utgöra 20 öre;

att 8 och 11 §§ i kungl. förordningen den 17 juni 1916 angående
villkoren för postbefordran av tidningar och andra periodiska skrifter —
11 § sådan densamma lyder enligt kungl. kungörelsen den 30 maj 1919

— skola erhålla följande ändrade lydelse:

))8 §.

1 mom. Postavgiften — — — — — befordringsavgift.

2 mom. Förskrivningsavgiften utgår med:

a) 20 öre för varje i taxan intagen abonnemangstermin, som abonnemanget
avser, och

b) 4 procent av den utgivaren tillkommande prenumerationsavgift,
dock ej under 10 öre, allt räknat för helt år och i förhållande därtill
för kortare abonnemangstider.

3 mom. Befordringsavgiften beräknas för år och i förhållande
därtill för kortare abonnemangstider sålunda:

a) 24 öre för varje nummer i veckan, men för tidning, som utkommer
med mer än 7 nummer i veckan, 24 öre för vart och ett av
7 nummer och 12 öre för varje överskjutande nummer i veckan; skolande
— — — — j— — — högre hela tal; och

b) 12 öre för varje helt eller påbörjat kilogram av tidningens

sammanlagda vikt under nästföregående helårsperiod, räknat från och
med den 1 oktober till och med den 30 september; skolande —--

— — — — — — — — tidningens vikt.

4 mom. Om — — — — — — — öretal.

5 mom. För varje gång postabonnemang sker skall, evad abonnemanget
avser längre eller kortare tid, postavgiften alltid utgöra minst
40 öre för varje särskilt tidningsexemplar.

(1 mom. Om — — — — — — — höjas.

7 mom. Skulle — — — — — — helårsvikten :uv tidningen.

8 mom. Utgivare ..... — — — — — bilagor.

4

Bevillningsutskottets betänkande Nr 35.

Motionerna
1:267 och
II: 370.

11 §•

1 mom. Om tidnings utgivare till postanstalt å utgivningsorten
avlämnar exemplar av tidningen för befordran såsom korsband, må, efter
anmälan av utgivaren, postbefordringsavgiften beräknas efter sammanlagda
vikten av de försändelser, som på en gång avlämnas, och skall
för sådana korsband (utgivarkorsband) avgiften utgöra 12 öre för varje
vikt av ett halvt kilogram eller del av halvt kilogram. Avlämnas samtidigt
olika av samma person utgivna tidningar, beräknas avgiften å
tidningarnas sammanlagda vikt. Varje gång utgivarkorsband avlämnas
till postbehandling skall emellertid befordringsavgiften beräknas för minst
två kilogram.

2 mom. Utgivarkorsband — — — — — korsband i allmänhet.

3 mom. Finner — >— — — — — 1 mom sägs.

4 mom. I övrigt — — — — — — försändelse»;

att de förhöjda avgifterna för postabonnemang å tidning och för
utgivarkorsband skola utgå från och med den 1 januari 1921, dock att
den förra avgiften skall tillämpas jämväl beträffande sådana abonnemang
för år 1921, som verkställas under år 1920;

att de övriga beslut, som i nu förevarande hänseenden kunna bliva
meddelade, skola träda i kraft den 1 juli 1920, vid vilken tid stadgandena
i 2—4 samt 7—10 §§ av kungl. kungörelsen den 30 maj 1919 angående
tillfällig höjning av postavgifterna m. m. skola upphöra att gälla; samt

att samtliga beslut skola lända till efterrättelse allenast till och med
den 31 december 1921, dock att de förhöjda avgifterna för postabonnemang
å tidning icke skola tillämpas beträffande sådana abonnemang för
år 1922, som verkställas under år 1921.

I anledning av denna proposition hava väckts två motioner, en
i första kammaren, nr 267, av herr Pers och en i andra kammaren,
nr 370, av herr Röing.

I den förra motionen yrkas, »att riksdagen måtte avslå Kungl.
Maj:ts proposition nr 256, i vad den rör höjningen av avgifterna för
postbefordran av tidningarna». I den senare motionen hemställes, »att
riksdagen måtte avslå Kungl. Maj:ts proposition nr 256 i den del som
avser ändring av 8 och 11 §§ i kung!, förordningen den 17 juni 1916
angående villkoren för postbefordran av tidningar och andra periodiska
skrifter».

Bevillningsutskottets betänkande Nr 35. 5

Tillfälliga höjningar av postavgifterna hava förut vidtagits enligt
beslut vid 1917 års riksdag samt vid 1918 och 1919 års lagtima riksdagar.

År 1917 bestämdes sålunda, att, utan ändring av vad för det dåvarande
gällde i fråga om ökning av viktportot för skrymmande paket,
det inrikes portot för paket skulle utgå enligt följande grunder, nämligen

för paket, som vägde

högst 1 kilogram med............................................................................. 40 öre

mer än 1 men ej över 3 kilogram, med .......................................... 65 »

» » 3 » )) » 5 » » ......................................... 90 »

» » 5 kilogram, med 90 öre för de första 5 kilogrammen och där efter

40 öre för vart överskjutande kilogram eller del därav.

Dessa bestämmelser trädde i kraft den 1 juli 1917.

Av Kungl. Magt vid samma riksdag föreslagna tilläggsavgifter
för lokalbrev, andra inrikes brev, brevkort, korsband, postanvisning och
postförskott blevo däremot icke av riksdagen godkända.

År 1918 beslutades en höjning av avgifterna för inrikes brev,
brevkort, postanvisning och postförskott för tiden från och med den 1
juni 1918 till och med den 31 december 1919, innefattande bland
annat, att de lägsta portosatserna bestämdes till: för lokalbrev 7 öre,
för annat inrikes brev 12 öre, för brevkort, jämväl lokalbrevkort, 7 öre,
för postanvisning eller postförskott 15 öre samt för paket 60 öre.

Redan innan den tid gått till ända, under vilken nyssnämnda
höjningar voro avsedda att gälla, visade det sig nödvändigt att
vidtaga en ytterligare höjning. 1 sådant hänseende beslutade 1919
års lagtima riksdag på Kungl. Maj:ts förslag bland annat, att för
tiden 1 juli 1919—31 december 1920 befordringsavgifterna för inrikes
postförsändelser skulle utgå med belopp, som för de lägsta viktsatserna
utgjorde för annat brev än lokalbrev 15 öre och för lokalbrev
10 öre, för inrikes brevkort 10 öre och för inrikes postanvisning eller
postförskott 15 öre samt att assuransavgiften för inrikes försändelse
skulle utgå med lägst 30 öre och det inrikes portot för paket med lägst
60 öre, att för skrymmande paket det ifrågavarande viktportot skulle
ökas med 50 procent och att, i fråga om vad med skrymmande paket
förstodes, skulle tillämpas bestämmelserna i sådant hänseende enligt gällande
internationella paketkonvention, dock med den eller de inskränkningar,
som kunde föranledas av särskilda utav Kungl. Maj:t till efterrättelse
inom svenska postverket givna föreskrifter.

Utskottet.

Tidigare

portohöj ningar.

Propositionen.

Redogörelse
för den principiella
motiveringen
för
propositionen.

6 Bevillningsutskottets betänkande Nr 35.

Den nu föreliggande propositionen avser väsentligen ytterligare
höjningar av postavgifterna för den inrikes trafiken att i huvudsak träda
i kraft den 1 juli 1920 oeli gälla till utgången av år 1921.

I sitt anförande till statsrådsprotokollet över finansärenden den 7
januari 1920 vid föredragning av finansplan för statsregleringen vid
innevarande års riksdag framhöll föredragande departementschefen, att
han på angivna skäl icke funnit sig kunna godtaga det resultat, vartill
generalpoststyrelsen kommit vid sin beräkning av postverkets inkomster
och utgifter under år 1921, och att han ansåge, att postverket med de
förutsättningar i fråga om taxor, på vilka generalpoststyrelsen byggt, i
själva verket icke kunde väntas giva något överskott för samma år.
Förutsättningar, som skulle leda till ett sådant resultat, kunde givetvis
icke godtagas. Tvärtom ansåg departementschefen, att budgetställningen
krävde ett avsevärt större överskott från postverket än även det generalpoststyrelsen
kalkylerat med i det högre av två av styrelsen framlagda
alternativa inkomstberäkningar eller 2.0 miljoner kronor.

Med anledning härav tillkallade dåvarande chefen för civildepartementet,
efter erhållet bemyndigande av Kungl. Maj:t, ledamoten av riksdagens
första kammare, partisekreteraren Fritz Gustav Möller, ledamoten
av riksdagens andra kammare, grosshandlaren Erik Petter Waldemar
Röing, överdirektören i järnvägsstyrelsen John Plenrik Flodin och kaptenen
i flottans reserv Sten Fredrik Dehlgren att såsom sakkunniga samarbeta
med generalpoststyrelsen vid verkställande av utredning och avgivande
av förslag i fråga om höjning av vissa postavgifter.

1 skrivelse den 9 mars 1920 inkom generalpoststyrelsen efter
samråd med de sakkunniga med utredning och förslag i ämnet. I
denna skrivelse framlade styrelsen till en början en på angivna skäl
verkställd reviderad beräkning av postverkets ekonomiska driftresultat
under åren 1920 och 1921.

Därvid meddelade styrelsen bland annat, att den största inkomstposten,
inkomsten av inrikes rörelsen, vilken i den förra beräkningen
upptagits för år 1919 till 55,000,000 kronor, uppgått till endast 53,000,000
kronor. Anledningen härtill vore att frankoteckensuppbörden, som utgjorde
huvudparten av inkomsterna av inrikes rörelsen, icke nått den beräknade
höjden. Nämnda totaluppbörd av inrikes rörelsen för år 1919,
53,000,000 kronor, vore på grund av de under året tillämpade taxeförhöjningarna
givetvis till beloppet större än motsvarande summa för år
1918, 45,195,000 kronor. Avdroges de belopp, som kunde beräknas hänföra
sig till porto förhöjningar, utgjorde inkomstsiffrorna 41,200,000

Bevillningsutskottets betänkande Nr 35. 7

kronor för år 1918 men endast omkring 39,000,000 kronor för år 1919,
det ville säga en minskning för sistnämnda år av över 2,000,000 kronor’
varav huvudparten folie på årets sista månader. Härav hänförde sig
visserligen en avsevärd de!, eller över 800,000 kronor till sjunkande
uppbörd för tjänsteförsändelser — beroende på kristidskommissionernas
avveckling^ — men återstoden av inkomstminskningen utvisade eu avscväid
nedgång även i den vanliga trafiken. Generalpoststyrelsen ansåge
sig böra räkna med en minskning uti ifrågavarande uppbörd av omkring
2,000,000 kronor under år 1920. Med andra ord uttryckt innebure dettig
att sistnämnda, under kristiden ofantligt stegrade uppbörd komme att
vindel ar 1920 återgå till ungefärligen normalt belopp. Bortsett härifrån
syntes emellertid omständigheterna påkalla, att, med hänsyn till
den påvisade nedgången i den allmänna rörelsen, postverkets inkomster
för innevarande och kommande år beräknades något annorlunda än
förut skett. Ännu en anledning härtill vore det förhållandet, att, enär
så. avsevärda taxeförhöjningar redan vidtagits och då ytterligare förhöjningar
efter allt att döma torde bliva nödvändiga, man otvivelaktigt
måste räkna med att åtminstone någon nedgång i trafiken därav bleve
följden.

Efter sålunda antydda beräkningsgrunder har generalpoststyrelsen
upptagit för år 1920 inkomsterna, under förutsättning att de nu gällande
portoförhöjningarna oförändrade tillämpades under året, till 58,800,000
kronor och utgifterna till 60,800,000 kronor; en brist å 8,000,000 kronor
skulle sålunda uppkomma.

I detta sammanhang har generalpoststyrelsen meddelat, att i de
upptagna inkomsterna av utrikes rörelsen inginge ett belopp av ungefär
000,000 kronor, utgörande Sveriges fordran av vissa främmande
postförvaltningar för transitbefordran av post under kriget. Mellankommande
omständigheter ''kunde tänkas förorsaka, att detta belopp icke
i sin helhet komme att inflyta under år 1920. Vidare har styrelsen
framhållit, hurusom under nuvarande förhållanden emellertid ej blott
inkomst- utan även utgiftsberäkningarna ställde sig ytterst vanskliga.
Ett öveiskndande av de i utgiftsstaterna upptagna beloppen finge därför
givetvis icke anses uteslutet. Sålunda måste man räkna med möjligheten,
att personalkostnaderna kunde komma att ytterligare stegras.
Samma vore förhållandet med postföringskostnaderna. För att vara på
den såfra sidan borde fördenskull bristen för ar 1920 uppskattas till
omkring 10,000,000 kronor.

Under enahanda förutsättning som beträffande år 1920 har generalpoststyrelsen
för år 192 L beräknat postverkets inkomster till 57,500,000

8

Bevillningsutskottets betänkande Nr 35.

kronor och upptagit utgifterna till 68,800,000 kronor och således
kommit till en brist av 11,300,000 kronor.

Under hänvisning till den utredning, vars slutsummor utskottet
nu återgivit, har generalpoststyrelsen förklarat sig anse nödvändigt, att
ytterligare taxeförhöjningar vidtoges. Det syntes styrelsen också naturligt,
att i tider, då allting stigit i pris, även postavgifterna måste höjas,
men å andra sidan hölle styrelsen före, att vid postavgifternas höjande
särskild hänsyn icke borde tagas till statsverkets allmänna behov av intäkter,
utan att förhöjningarna allenast borde anpassas efter vad som
kunde anses skäligt ur postverkets synpunkt, det vill säga så, att, jämte
det verkets driftkostnader betäcktes, även en lämplig vinstmarginal erhölles.

På grundvalen av detta uttalande har general poststyrelsen uppgjort
det förslag till portohöjningar, till vars detaljer utskottet nedan
återkommer.

I sitt anförande till ovannämnda statsrådsprotokoll den 19 mars 19-0
har chefen för civildepartementet i princip uttalat sig på följande sätt:

»I betraktande av den utav generalpoststyrelsen konstaterade nedgången i
posttrafiken och den ej obetydliga minskningen i postverkets inkomster, som vållas
av sjunkande tjänstefrankoteckensuppbörd på grund av kristidskommissionemas upphörande,
samt slutligen den omständigheten, att de höjningar av posttaxorna, som
redan vidtagits och som ytterligare måste ställas i utsikt, kunna tänkas förorsaka
trafikminskning, synes nödvändigt förfara annorlunda än hittills vid beräkning av
postverkets inkomster. .lag saknar anledning att ej godtaga de av verkets styrelse
föreslagna beräkningsgrunderna. Det synes mig vara så mycket större orsak att
härvidlag räkna synnerligen försiktigt, som, även om inkomsterna möjligen skulle
komma att visa sig i verkligheten överstiga de beräknade, å andra sidan starka
skäl tala för, att verkets utgifter kunna komma att stegras i högre grad än man
beräknat.

Utgår man sålunda från att, i enlighet med vad generalpoststyrelsen beräknat,
postverkets driftresultat skulle visa ett underskott för år 1920 av 8 a 10 miljoner
och för år 1921 av omkring 12 miljoner, är det givetvis ofrånkomligt, att avsevarda
taxeförhöjningar måste vidtagas samt att dessa böra träda i kraft sa tidigt
som möjligt under innevarande år. I överensstämmelse med vad 1919 års riksdag
uttalat synas dessa förhöjningar om möjligt böra avvägas så, att ej blott driitsförlust
förebygges utan även skäligt överskott uppkommer. På sätt närmare utvecklats
i motiveringen för inkomstberäkningen till innevarande års statsverksproposition
hade det visserligen varit önskvärt, om detta överskott kunnat bliva
så stort, att detsamma i mera avsevärd mån kunnat motverka eljest emotsedd
sänkning av affärsverkens bidrag till budgeten, men detta torde, då den förebragta
utredningen givit vid handen, att så betydliga belopp äro behövliga för att tacka
postverkets driftkostnader, icke bliva möjligt.»

Beträffande den ekonomiska innebörden av de förhöjningar av postavgifter,
som av generalpoststyrelsen föreslagits, hava inom general -

9

Bevillningsutskottets betänkande Nr 35.

poststyrelsen verkställts statistiska beräkningar, vilka givit vid handen,
att, om generalpoststyrelsens senare förslag bifalles, postverket skulle
beredas en merinkomst av högst 18,752,500 kronor för helt år, med
fördelning enligt följande tabell:

1

Slag av försändelser m. m.

Merinkomst

Kronor

:

j Riksbrev ...................................................

9,500,000

j Borttagande av det särskilda lokalportot för brev.......................................

2,400,000

» » » » » » korsband....................................

100,000

! Höjning av lägsta avgiften för korsband, innehållande affärshandling...............

65,000

j Postanvisningar och postförskott............................................

750,000

i Paket ...........................................................

2,500,000

Ilpaket......................................................................................................

100,000

Rekommendationsavgiften ..........................................................................

500,000

Postabonnerade tidningar ................................................

2,000,000

Utgivarkorsband .......................................................................................

600,000

Summa

18,515,000

''

Härutöver kan påräknas inflyta för brev till Danmark och Norge ..................

280,000

För postanvisningar och postförskott i utväxlingen med sistnämnda länder ......

7,500

Summa

18,752,500

I fråga om denna tabell har generalpoststyrelsen framhållit, hurusom
särskilt under nuvarande förhållanden det vore vanskligt att beräkna
blivande postala inkomster, vårföre de i tabellen såsom merinkomst angivna
beloppen mycket väl kunde komma att i någon män under- eller
överskridas. Då med hänsyn därtill att prisen å tidningar bestämdes
för kalenderår, de nu ifrågasatta förhöjningarna av postavgifterna för
postabonnerade tidningar och utgivarkorsband icke lämpligen kunde
träda i kraft förr än vid ingången av nästkommande år, och enär de
övriga ifrågaställa portoförhöjningarna icke kunde väntas komma i
tillämpning förr än den 1 juli innevarande år, skulle av det i nämnda
tabells slutsumma angivna belopp icke mer än högst omkring 8 miljoner
kronor vara att för år 1920 påräkna såsom postverkets merinkomst.

I förevarande hänseende har chefen för civildepartementet anfört:
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 7 sand. 27 höft. (Nr 35.) 2

Utskottets
yttrande i
princip.

Redogörelse
för förslagets
detaljer.

Brevportot.

10 Bevillningsutskottets betänkande Nr 35.

»Det framgår av den utredning, generalpoststyrelsen lämnat angående den
ekonomiska innebörden av det nu framlagda förslaget, att dess genomförande kan
beräknas giva postverket en merinkomst av i runt tal 18,750,000 kronor. Emellertid
kan den ifrågasatta höjningen av avgifterna för postabonnemang å tidningar och
för utgivarkorsband icke lämpligen träda i kraft förrän vid ingången av år 1921.

Fördenskull och då övriga förhöjningar icke torde kunna hinna att bliva
tillämpade förrän från och med den 1 juli 1920 lärer merinkomsten därav för sagda
år icke kunna uppskattas till mer än 8 miljoner, eller samma summa, vartill generalpoststyrelsen
i gynnsammaste fall beräknat underskottet för nämnda år. Om,
såsom generalpoststyrelsen icke ansett uteslutet, postverkets driftresultat för år

1920 skulle komma att visa ett underskott av inemot 10 miljoner, får man sålunda
räkna med möjligheten av att, även om så pass vittgående avgiftsförhöjningar
vidtagas, en icke obetydlig brist kan komma att uppstå för sistnämnda år.

Detta bleve emellertid i någon mån utjämnat därigenom att resultatet för år

1921 skulle kunna förutses bliva gynnsammare, så att ej blott det beräknade underskottet,
12 miljoner, bleve betäckt, utan även ett överskott av 6 å 7 miljoner uppkomme.
Emellertid är, som ovan framhållits, under nuvarande förhållanden beräkningarna
av såväl inkomster som utgifter synnerligen vanskliga, vadan möjligheten
av både att inkomsterna understiga och att utgifterna överstiga de beräknade icke
får anses utesluten. En nog sä avsevärd marginal torde därför vara av behovet
påkallad.»

De genom propositionen framlagda beräkningarna giva enligt utskottets
mening oförtydbart vid handen, att redan för att förebygga
förlust av postverkets rörelse portoförhöjningar äro erforderliga såväl
för år 1920 utöver vad för närvarande gäller som ock för nästkommande
år. I likhet med den ståndpunkt som i detta ämne intagits av
bevillningsutskottet vid 1917 års samt 1918 och 1919 års lagtima riksdagar,
anser även nu utskottet, att höjning bör vidtagas endast i den
mån en sådan oundgängligen erfordras för att förebygga förlust och
sätta postverket i stånd att lämna ett skäligt driftresultat.

Bevillningsutskottet övergår nu till att redogöra i korthet för innebörden
av förslaget i dess olika delar.

Höjningen av brevportot är den med avseende å den åsyftade inkomstökningen
viktigaste delen av det föreliggande förslaget, vilket
härutinnan innebär eu höjning för riksbrev med 100 procent på de ursprungliga,
intill den 1 juni 1918 utgående beloppen eller 33 V3 procent
på de nu utgående, provisoriskt höjda avgifterna, samt för lokalbrev
med 100 procent på de nuvarande avgifterna, vilka äro 100 procent
högre än de ordinarie avgifterna.

Bevillningsutskottets betänkande Nr 35. 11

I fråga om borttagandet av det särskilda lokalportot hava skiljaktiga
meningar gjort sig gällande, i det att dels en ledamot av generalpoststyrelsen,
byråchefen Hasselrot, ansett, att lokalportot borde bibehållas
och utgå med nuvarande belopp, dels två utav de sakkunniga, herrar Flodin
och Dehlgren, uttalat sig för bibehållande av ett lägre lokalporto än riksportot
och därvid ifrågasatt, att den lägsta lokalportosatsen måtte bestämmas
till 15 öre.

I fråga härom har chefen för civildepartementet anfört bland annat,
att, därest befordringsvägens längd skulle vara avgörande för avgiftens
bestämmande, full rättvisa icke kunde vinnas med mindre än att ett
särskilt zontabellsystem tillämpades, vilket givetvis icke kunde ifrågasättas.
Lokalportot kunde också sägas strida emot den princip om
enhetliga brevavgifter, som för övrigt tillämpades såväl inom landet
som i den internationella postutväxlingen, där samma brevporto utginge
oberoende av befordringsvägens längd. I flera av kulturländerna
funnes icke något lokalporto. I Norge hade det i det stora hela avskaffats,
och i Tyskland hade det inskränkts att omfatta endast brev.
I Danmark funnes visserligen lokalporto, men, efter vad som meddelats
departementschefen, ifrågasattes även där enhetligt porto. Yad
vidare beträffade den av reservanten inom generalpoststyrelsen uttalade
åsikten, att städerna och de större samhällena icke borde fråntagas
ifrågavarande sedan gammalt hävdvunna förmån, syntes det, att befolkningen
i städerna och därmed likställda samhällen, även om lokalportot
borttoges, i postalt hänseende ägde avsevärda förmåner framför
landsbygden, såsom täta brevbäringsturer, god tillgång till postanstalter
och brevlådor, m. m. Departementschefen hyste också den av generalpoststyrelsen
uttalade meningen, att det, när avgiftsförhöjningar måste
vidtagas, vore lämpligt att skaffa ökade inkomster genom borttagande
av en förmån, varav endast en mindre del av allmänheten kunde begagna
sig.

De i propositionen föreslagna portosatserna för riksbrev, om vilka
ingen meningsskiljaktighet under utredningen framträtt, har utskottet
funnit vara genom de av generalpoststyrelsen gjorda beräkningarna väl
motiverade; och med hänsyn såväl till nödvändigheten att vid fastställaudet
av grunderna för postverkets inkomster bereda en icke allt för
knappt tilltagen marginal, som till de skäl av principiell natur, departementschefen
på sätt nyss återgivits framfört, har utskottet ansett
sig böra förorda bifall till Kungl. Maj:ts förslag även beträffande lokalportot.

Utskottet.

Brevkorts portot.

Utskottet.

Kor sbands -portot.

Utskottet.

Bortåt för
inrikes postanvisning

m. m.

Utskottet.

Paketportot.

12 Bevillningsutskottets betänkande Nr 35.

I likhet med chefen för civildepartementet har utskottet vidare ansett,
att i betraktande av gällande internationella porto för brevkort
det nu utgående portot för inrikes brevkort bör bibehållas tills vidare.

I fråga om befordringsavgifterna för andra inrikes korsband än utgivarkorsband
har generalpoststyrelsen, under förmenande att det vore
inkonsekvent att borttaga lokalportot för brev, men bibehålla detsamma
för korsband, föreslagit borttagande jämväl av lokalportot för korsband.

Då utskottet biträtt förslaget om borttagande av lokalportot för brev,
bar utskottet ansett sig även böra tillstyrka förslaget om borttagande
av lokalportot för korsband. Icke heller mot vad i övrigt föreslagits
beträffande avgifter!] a för andra inrikes korsband än utgivarkorsband
har utskottet käft något att erinra.

I likhet med generalpoststyrelsen och departementschefen har utskottet
funnit, att höjningen av avgiftssatserna för inrikes brev
även bör påkalla höjning av avgifterna för inrikes postanvisning och
postförskott ävensom att tillräckliga skäl saknas för höjning av assuransav
gifter na.

Beträffande avgifterna för paket bar, såsom departementschefen
erinrat, förböjning av avgifterna för dessa ägt rum såväl 1917 som
1918. Den huvudsakliga anledningen härtill har, oavsett behovet av
ökade inkomster, varit, att de taxeförhöjningar, som vidtagits vid järnvägarna,
medfört en förskjutning mellan post- och järnvägsavgifterna,
vilket haft till följd, att en del gods, som eljest skulle befordrats med
järnväg, i stället försändes med post. År 1919 vidtogs — bland annat
med hänsyn därtill att paketportot då höjts två gånger på två år —
icke någon ytterligare höjning av postavgifterna för paket. Sedan
emellertid under sistlidet år vid järnvägarna vidtagits ytterligare taxeförhöjningar,
har den förutnämnda förskjutningen mellan post- och järnvägsavgifterna
blivit än mer märkbar. Det vore givetvis önskvärt, att
överensstämmelse kunde vinnas mellan postens och järnvägens avgifter,
vilket dock icke låter sig göra, så länge järnvägsavgifterna beräknas
efter zontariflfsystena, men postavgifterna utgå med enhetliga belopp för
befordran inom hela riket. Såsom också generalpoststyrelsen i sin
skrivelse framhållit är det dessutom — för att icke svenska affärsmän
skola komma i ogynnsammare ställning än utländska konkurrenter —
nödvändigt, att vid postavgifternas bestämmande taga hänsyn till det

Bevillningsutskottets betänkande Nr 35. 13

allmänt internationella paketportot och till paketportot mellan de andra
skandinaviska länderna. Vid avgivande av sitt förslag till inrikes paketavgifter
har generalpoststyrelsen tagit hänsyn till dessa förhållanden och
till vad vid överläggningar mellan de svenska, danska och norska postcheferna
förekommit. Den här ovan omförmälda förskjutningen mellan
post- och järn vägsavgifterna har haft till följd, att särskilt såväl tyngre
som skrymmande paket överförts från järn vägsbefordran till befordran
med post, vilket med hänsyn till postverkets begränsade utrymme i
postkupéerna och å postanstalterna måste anses olämpligt. För att
förebygga detta missförhållande framlades för 1919 års lagtima riksdagförslag
därom, att för befordran med post icke skulle mottagas inrikes
paket av högre vikt än 5 kilogram, när järnvägsförbindelse tunnes mellan
paketets avgångs- och adressorter. Med anledning av denna framställning
beslöt riksdagen, att. inrikes paket, vars inlämnings- och adressorter
äro förbundna medelst järnväg, skulle mottagas till postbefordran
allenast om paketet vägde högst 10 kilogram och icke vore skrymmande.
Emellertid har, enligt vad generalpoststyrelsen meddelat, tillämpningen
av denna bestämmelse visat sig medföra stora svårigheter, i anledning
varav Kungl. Maj:t nu föreslår upphävande av bestämmelsen, vilken
varit avsedd att gälla endast till innevarande års utgång och vilkens
provisoriska karaktär även framhölls av bevillningsutskottet.

Utskottet biträder detta förslag, så mycket hellre som den föreslagna
höjningen av paketportot, till vilken utskottet även förordar
bifall, synes komma att, åtminstone i någon mån, minska överflyttningen
av gods från järnvägen till posten.

De av Kungl. Maj:t föreslagna höjningarna av tilläggsavgiften
för ilpaket samt av rekommendationsavgiften har utskottet funnit sig
kunna förorda.

Till sist har generalpoststyrelsen till behandling upptagit frågan
om höjning av postavgiften vid postabonnemang å tidning och befordringsavgiften
för utgivarkorsband.

T detta ämne har styrelsen andragit följande:

»I sin underdåniga skrivelse den 10 januari 1919 i fråga om höjning av vissa
inrikes postavgifter in. m. ansåg sig generalpoststyrelsen icke böra föreslå någon
höjning av avgiften för utgivarkorsband och av postavgiften för postabonnemang å
tidning, men styrelsen uttalade såsom sin uppfattning, att avgiften för utgivarkorsband
vore allt för ringa och att, över huvud taget, postverkets med dess tidningsrörelse
förenade arbete och kostnader icke torde ersättas med gällande avgifter.

Utskottet„

Avgiften för
ilpaket.

Utskottet.

Tidnings avgifter.

14

Bevillningsutskottets betänkande Nr So.

Dessa avgifter äro bestämda genom nådiga förordningen den 17 juni 1910 angående
villkoren för postbefordran av tidningar och andra periodiska skrifter, vilken kungörelse
_ emellertid i förevarande hänseende icke företer annan olikhet med nådiga
förordningen den 27 maj 1904 i samma ämne än att-avgiften för utgivarkorsband,
som enligt sistnämnda förordning utgjorde 12 öre per helt kilogram, nu utgår med
6 öre per halvt kilogram. Allt sedan ingången av år 1905, då berörda förordning
av den 27 maj 1904 trädde i kraft, hava således samma grunder tillämpats för
beräknande av postverkets ersättning för handhafvande av tidningsrörelsen. Denna
ersättning har säkerligen aldrig varit tillräcklig att ens tillnärmelsevis täcka postverkets
kostnader för nämnda bestyr. De av chefen för kungl. finansdepartementet
på grund av nådigt beslut den 19 maj 1899 tillkallade kommitterade. som utarbetade
förslag till den förordning, som sedan utkom den 27 maj 19C4, förklarade också, att
de icke ansåge sig kunna ifrågasätta en sådan höjning i de till postverket av tidningsrörelsen
utgående avgifter, att inkomsterna av denna rörelse skulle kunna täcka de
beräknade utgifterna för densamma. Såsom de kommitterade vidare framhöllo, kunna
beräkningar angående postverkets omkostnader för tidningsrörelsen icke lämna annat
än approximitiva resultat, i det att utgifterna för en verksamhet sådan som poströrelsen,
där särskilda grenar av verksamheten i regel gripa in i varandra, endast
undantagsvis och med avseende på jämförelsevis mindre betydande poster låta sig
med visshet fördela på olika rörelsegrenar. I det utlåtande, som nämnda kommitterade
den 4 mars 1901 avgavo till statsrådet och chefen för kungl. civildepartementet,
lämnas emellertid uppgift om vissa inom generalpoststyrelsen gjorda beräkningar
i fråga om postverkets utgifter för bestyret med de genom dess förmedling
abonnerade tidningar och tidskrifter. Enligt dessa beräkningar skulle postverkets
ifrågavarande kostnader under år 1898 hava uppgått till något mer än 1 1/„
miljon kronor, vilket utgjorde mellan 16 och 17 procent av postverkets samtliga
driftkostnader för samma år. Därest proportionen mellan utgifterna för tidningarna
och postverkets övriga utgifter fortfarande vore densamma, borde förstnämnda utgifter
för år 1921 beräknas till omkring 11 miljoner kronor. Emellertid toide,
särskilt genom den oerhörda stegringen av vissa kostnader för tidningsrörelsen, dessa
kostnader i sin helhet kunna antagas numera vara proportionsvis, högre än år 1898.
Så ansågs sistnämnda år ungefär 25 procent av postverkets kostnader för postföring
böra påföras tidningsrörelsen, men enligt en nu verkställd, visserligen approximativ
beräkning torde minst 33 procent av postföringskostnaderna falla på tidningsrörelsen.
Likaledes äro säkerligen postverkets personalkostnader för tidningsrörelsen nu proportionsvis
betydligt högre än vad som beräknades för år 1898, i all synnerhet som,
på sätt även de kommitterade framhöllo, denna del av den då gjorda kostnadsberäkningen
syntes för låg. År 1898 fördes — allt efter skilda personalgrupper
och olika orter — 10, 15, högst 25 procent av postverkets samtliga personalkostnader
å tidningarnas konto. Några nu verkställda undersökningar synas giva vid
handen, att minst 50 procent av den post, som utdelas genom postverkets brevbärare,
utgöras av tidningar.

På grund av dessa förhållanden kan det starkt ifrågasättas, huruvida icke
postverkets kostnader för tidningsrörelsen borde beräknas till avsevärt högre årligt
belopp än ovannämnda 11 1 miljoner kronor. Under år 1919 hade postverket för
bestyret ined de postabonnerade tidningarna en inkomst av omkring 2 miljoner
kronor. Åven om postverkets kostnader för tidningarna på grund av förenklade

Bevillning,‘■utskottets betänkande AV 35,

15

arbetsmetoder kunna anses liava i något fall nedgått sedan år 1898, är det dock
uppenbart, att inkomster och utgifter här icke stå i något rimligt förhållande till
varandra.

För att visa den stegring av postverkets utgifter för tidningsrörelsen, som
skett sedan år 1898, skall generalpoststyrelsen tillåta sig anföra några jämförande
siffror. Bland kostnader, vilka uteslutande föranledas av tidningsrörelsen, må nämnas
avlöning till personalen vid generalpoststyrelsens tidningsrevision och vid postkontorets
Stockholm 1 tidningsexpedition samt kostnaden för tidningstaxan. Dessa
utgiftsposter upptogos år 1898 till i runt tal respektive 5,600, 76,000 och 9,600
kronor. Motsvarande utgifter beräknas nu till respektive 50,000, 400,000 och

30,000 kronor. Vid beräkningen år 1898 utgick man ifrån, att de lägst avlönade
postfunktionärer, som anlitades vid tidningsbokföring m. m., uppburo en årsavlöning
av 900 kronor per år. Eu postfunktionär i motsvarande tjänsteställning uppbär nu
i avlöning (dyrtidstillägg inberäknat) omkring 5,000 kronor. Medelarvodet för en
poststationsföreståndare har stigit från 266 kronor år 1898 till 1,000 kronor år 1918
samt medellegan för åkande post, gångpost och lantbrevbäring från respektive 9.4,
6.6 och 6.3 öre till respektive 27, 18.9 och 18.5 öre per kilometer. Jämväl kostnaden
för postbefordran å järnväg har betydligt ökats, och vad slutligen beträffar
de förbrukningsartiklar, som i stor utsträckning användas för tidningsrörelsen. såsom
bindgarn, omslagspapper, påsar och säckar, hava dessa varuslag endast på de
senare åren stigit med 200 å 300 procent. År 1898 uppgingo postverkets samtliga
personalkostnader till omkring 4 V, miljoner, postföringskostnaderna till omkring 3
miljoner och utgifterna för förbrukningsartiklar, expenser m. m. till omkring en
halv miljon kronor. Motsvarande utgifter äro i postverkets stat för driftkostnader
år 1920 upptagna till respektive 42, 18 och 3 miljoner kronor.

Att de avgifter, som för mer än 20 år sedan ansågos otillräckliga, numera
med den oerhörda ökningen av postverkets driftkostnader icke kunna anses skäliga,
synes generalpoststyrelsen sålunda uppenbart, även om det möter svårighet att exakt
beräkna de speciella kostnaderna för tidningsrörelsen. Tidningsutgivarna hava för
sin del sedan år 1898 vidtagit så avsevärda höjningar av dem tillkommande tidningsavgifter,
att dessa i vissa fall stigit med ända till 400 procent och därutöver.
De inkomster, som för de postabonnerade tidningarna inflyta till postverket, täcka
säkerligen endast en ringa del av de av samma rörelse föranledda utgifterna. Frågan
är då, vem som skall betala skillnaden: postverket, tidningsutgivarna eller allmänheten.
Enär så gott som alla övriga postavgifter höjts på de senaste åren och då
generalpoststyrelsen nu ser sig nödsakad att föreslå ytterligare förhöjningar, är
styrelsen av den meningen, att tidningsavgifterna, vilka förvisso äro de för postverkets
ekonomi mest ogynnsamma, icke rimligen kunna lämnas oberörda. Det
kunde visserligen vara önskvärt att få till stånd en omarbetning av själva de grunder,
efter vilka, enligt 8 g i ovannämnda förordning den 17 juni 1916, postverkets
avgifter för abonnerade tidningar beräknas — det vill säga med hänsyn till abonnemangstermin,
den utgivare tillkommande prenumerationsavgift, periodicitet och
vikt — men då dessa grunder fastslagits på förslag av meranämnda kommitterade,
bland vilka såväl riksdagen och tidningsutgivarna som postverket voro representerade,
och tiden nu icke medgivit utarbetande av förslag, i vilken mån ifrågavarande
grunder till äventyrs böra undergå någon ändring, har det för närvarande
synts genera!poststyrelsen lämpligast, att, med bibehållande av hittillsvarande gran -

16

Bevillningsutskottets betänkande Nr 35.

der, höjning vidtages av de särskilda belopp, utav vilka postavgiften för abonnerade
tidningar är sammansatt, och har styrelsen funnit sig böra stanna vid att nu
föreslå dessa belopps förhöjande med allenast 100 procent, en förhöjning, som i allt
fall är alldeles för ringa, för att avgifterna skola kunna täcka postverkets kostnader
för tidningsrörelsen. Generalpoststyrelsen tillåter sig i detta sammanhang
erinra därom, att det i postavgiften för abonnerad tidning ingående belopp av 10
öre för abonnemangstermin säkerligen varit avsett att motsvara portot för ett brev
av en viktsats, vilket porto på den tiden utgjorde 10 öre, men nu föreslås till 20
öre, ävensom att det likaledes i postavgiften ingående belopp av 6 öre per kilogram
av tidningens årsvikt utan tvivel bestämts i visst förhållande till paketportot, vilket
på den tiden för ett paket av högst ett kilogram utgjorde 30 öre, men nu föreslås
till 80 öre.

Med postavgiften för postabonnerad tidning sammanhänger nära befordringsavgiften
för utgivarkorsband, och vid en eventuell omarbetning av grunderna för
beräknandet av postavgiften för postabonnerad tidning lärer därför även frågan om
det belopp, varmed avgiften för utgivarkorsband rätteligen skall utgå, böra upptagas
till prövning. I avvaktan härpå synes emellertid generalpoststyrelsens här
ovan framförda förslag om postavgiftens för abonnerad tidning förhöjning med 100
procent medföra såsom en given konsekvens, att även avgiften för utgivarkorsband
förhöjes med 100 procent.»

Herrar Röing oclx Dehlgren hava i förevarande punkt varit skiljaktiga
och uttalat, att de icke nu ansett sig kunna tillstyrka de av
generalpoststyrelsen föreslagna förhöjningarna av postavgiften vid tid''
ningsabounemang och av befordringsavgiften för utgivarkorsband. Enligt
deras mening måste ett förslag till sådana förhöjningar föregås av
en noggrann utredning dels beträffande postverkets kostnader för tidningsrörelsen
och dels rörande de grunder, efter vilka postavgiften för
tidningsabonnemang vore sammansatt. Sådana utredningar hade icke
verkställts på de senaste tjugufem åren, under vilka avsevärda förändringar
i sättet för postverkets behandling och befordran av tidningar
ägt rum, och det vore därför enligt deras åsikt mindre välbetänkt att
genom eu summarisk höjning av de olika belopp, av vilka postavgiften
vid tidningsabonnemang nu vore sammansatt, ytterligare skärpa ett,
som de ansett, mindre rättvist avvägt förhållande mellan i nämnda postavgift
ingående faktorer. Då därtill komme, att övriga av de sakkunniga
tillstyrkta förhöjningar rörande andra mindre svårutredda avgifter
till postverket enligt herrar Röings och DehlgTens uppfattning väl syntes
kunna tillföra postverket den som erforderlig ansedda inkomstökningen,
och förhöjningarna beträffande postavgiften vid tidningsabonnemang och
befordringsavgiften för utgivarkorsband icke skulle kunna tillämpas tidigare
än vid 1921 års abonnemang, till vilken tid de internationella
postavgifterna förväntades reglerade till avsevärd fördel för postverkets

Bevillningsutskottets''betänkande Nr 35. 17

ekonomi, ansåge nämnda sakkunniga, att någon ändring beträffande de
olika belopp, av vilka postavgiften vid tidningsabonnemang vore sammansatt,
icke borde vidtagas, förrän fullständig utredning i nämnda
hänseende verkställts, och att i avvaktan på en dylik utredning även
befordringsavgiften för utgivarkorsband borde bibehållas oförändrad.

I fråga om avgifterna för postbefordran av tidningar vill utskottet
till eu början erinra om de båda förut omnämnda motioner, i vilka
yrkats avslag på vad Kungl. Magt därutinnan föreslagit. Beträffande
de av motionärerna för nämnda yrkande anförda skäl torde utskottet få
hänvisa till motionerna. I anledning av en av dem, nämligen den av
herr Pers i första kammaren väckta motionen, har utskottet ansett
lämpligt att bereda generalpoststyrelsen tillfälle att yttra sig. Det utlåtande,
som styrelsen avgivit, åtföljer såsom bilaga detta betänkande.

På sätt chefen för civildepartementet påpekat hava tidningsavgifterna
lämnats oberörda vid de tillfälliga höjningar av vissa postavgifter,
vilka utskottet ovan omnämnt. Nu äro generalpoststyrelsen, alla de sakkunniga
samt departementschefen eniga därom, att en fullständig utredning
bör verkställas beträffande postverkets kostnader för tidningsrörelsen
och de grunder, efter vilka postavgiften för tidningsabonnemang
är sammansatt. Men under det två av de sakkunniga, herrar Rökig
och Dehlgren, ansett denna utredning böra föregå varje höjning av
postbefordringsavgifterna för tidningar, hava generalpoststyrelsen och
chefen för civildepartementet förordat en tillfällig höjning av tidningsavgifterna
med 100 %" å nuvarande belopp.

Utskottet delar berörda uppfattning om nödvändigheten av en utredning
såsom grundval för en definitiv reglering av ifrågavarande avgifter.
Om utskottet icke desto mindre förordar bifall till den av Kungl. Maj:t
redan nu föreslagna höjningen av tidningsavgifterna, så beror detta på
följande omständigheter. De nuvarande låga och i allt väsentligt sedan
mer än 15 år gällande avgifterna torde icke stå i rimligt förhållande till
postverkets arbete med tidningsbefordran; och det lär icke kunna betvivlas,
att en blivande utredning kommer att visa befogenheten av en
avsevärd höjning av ifrågavarande avgifter; ej heller synes någon farhåga
kunna föreligga, att den av Kungl. Maj:t såsom en tillfällig åtgärd
nu föreslagna höjningen skulle komma att visa sig större än den,
till vilken utredningen kan föranleda. Slutligen måste man, på sätt departementschefen
med stöd av generalpoststyrelsens utredning framhållit,
räkna mod möjligheten av ett underskott å rörelsen under år
1920, även om de övriga av Kungl. Maj: t föreslagna höjningarna komma
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 7 sand. 27 höft. (Nr 35.) 3

Utskottet.

ITtskotiets
hemställan.

18 Bevillningsutskottets betänkande Nr 35.

att träda i kraft den 1 nästkommande juli. Denna omständighet utgör
för utskottet ett skäl att tillse, att det beräknade överskottet för år 1921
icke tillmätes alltför snävt.

På sålunda anförda skäl och under hänvisning till den av chefen
för civildepartementet till ovannämnda statsrådsprotokoll den 19 mars
1920 anförda motiveringen får utskottet hemställa,

att riksdagen måtte, med bifall till propositionen
nr 256 samt med avslag å omförmälda motioner,
I: 267 av herr Pers och II: 370 av herr Röing, besluta

att — med upphävande av bestämmelsen om ett
särskilt, lägre porto för s. k. lokalbrev — befordringsavgifterna
för inrikes brev skola utgå med följande
belopp:

om brevets vikt icke överstiger 20 gram... 20 öre
» vikten överstiger 20 men icke 125 s> ... 40 »

» » » 125 » » 250 » ... 60 »

» » )) 250 » » 500 » ... 80 » ;

att befordringsavgiften för inrikes brevkort skall
utgöra:

för enkelt brevkort................................................... 10 öre

T> dubbelt » ................................................... 20 » ;

att — med upphävande av bestämmelsen om ett
särskilt, lägre porto för s. k. lokalförsändelse — befordringsavgiften
för annat inrikes korsband än utgivarkorsband
eller sådant korsband, som innehåller uteslutande
blindskrift, skall för var vikt av 100 gram
eller del därav utgå med 5 öre, dock att minsta avgiften
skall utgöra för korsband, innehållande affärshandling,
20 öre och för korsband, innehållande varuprov,
10 öre;

alt — likaledes med upphävande av bestämmelsen
om ett särskilt, lägre porto för lokalförsändelse —
befordringsavgiften för inrikes korsband, som innehåller
uteslutande blindskrift, skall, för var vikt av
500 gram eller del därav, utgöra 5 öre;

19

Bevillningsutskottets betänkande Nr 35.

att avgiften för inrikes postanvisning eller postförskott
skall utgå med följande belopp:

om postanvisnings- respektive postförskottsbeloppet
uppgår till högst 5 kronor ...........................20 öre

»

beloppet överstiger 5

men

ej

50 kronor 30

»

»

»

»

50

3>

33

100

»

40

y>

))

»

100

3>

))

250

»

50

»

»

»

»

250

)>

»

500

»

60

y>

»

»

500

33

»

750

))

70

»

3)

»

3>

750

»

))

1,000

»

80

att assuransavgiften för inrikes försändelse skall
utgå med följande belopp:

för assuransbelopp av högst 500 kronor........... 30 öre

för assuransbelopp, som överstiger 500 men ej

1.000 kronor ........................................................ 50 »

för assuransbelopp, som överstiger 1,000 men ej

100.000 kronor..................................................... 50 »

för 1,000 kronor med tillägg av 10 öre för värjo överskjutande
belopp av 500 kronor eller del därav,

för assuransbelopp, som överstiger 100,000 kronor,
20 kronor 30 öre för 100,000 kronor med tillägg av
10 öre för varje överskjutande belopp av 1,000 kronor
eller del därav;

att det inrikes portot för paket skall utgå enligt
följande grunder, nämligen för paket, som väger

högst 1 kilogram, med ....................................... 80 öre

mer än 1 men ej över 3 kilogram, med 1 krona 10 »

» d 3 » » » 5 » , » 1 » 40 »

» )> 5 kilogram, med 1 krona 40 öre för de första 5

kilogrammen och därefter 80 öre för vart överskjutande
kilogram eller del därav;

att för skrymmande paket det ifrågavarande
viktportot skall ökas med 50 procent och att, i fråga
om vad med skrymmande paket förstås, skola tillämpas
bestämmelserna i sådant hänseende enligt gällande
internationella paketkonvention, dock med den eller de
inskränkningar, som kunna föranledas av särskilda,
utav Kung!. Maj:t till efterrättelse inom svenska postverket
givna föreskrifter;

20

Bevillningsutskottets betänkande Nr 35.

att den särskilda tilläggsavgiften för inrikes s. k.
ilpaket skall utgöra 1 krona 40 öre för var vikt av 5
kilogram eller del därav;

att den avgift, som vederbörande avsändare har
att, utöver belöpande befordringsavgift, erlägga för
inrikes försändelses rekommendation, skall utgöra 20 öre;

att 8 och 11 §§ i kungl. förordningen den 17
juni 1916 angående villkoren för postbefordran av tidningar
och andra periodiska skrifter — 11 § sådan
densamma lyder enligt kungl. kungörelsen den 30 maj
1919 — skola erhålla följande ändrade lydelse:

»8 §.

1 mom. Postavgiften-----befordrings avgift.

2 mom. Förskrivningsavgiften utgår med:

a) 20 öre för varje i taxan intagen abonnemangstermin,
som abonnemanget avser, och

b) 4 procent av den utgivaren tillkommande
prenumerationsavgift, dock ej under 10 öre, allt räknat
för helt år och i förhållande därtill för kortare abonnemangstider.

3 mom. Befordringsavgiften beräknas för år
och i förhållande därtill för kortare abonnemangstider
sålunda:

a) 24 öre för varje nummer i veckan, men för
tidning, som utkommer med mer än 7 nummer i veckai},
24 öre för vart och ett av 7 nummer och 12 öre för

varje överskjutande nummer i veckan; skolande--

--— — — högre hela tal; och

b) 12 öre för varje helt eller påbörjat kilogram
av tidningens sammanlagda vikt under nästföregående
helårsperiod, räknat från och med den 1 oktober till

och med den 30 september; skolande —----

— — —---— — tidningens vikt.

4 mom. Om — — — — — — — — öretal.

5 mom. För varje gång postabonnemang sker
skall, evad abonnemanget avser längre eller kortare tid,

Beviltningsutskottets betänkande Nr 35. 21

—-rr-'' ” ''

postavgiften alltid utgöra minst 40 öre för varje särskilt
tidningsexemplar.

6 mom. Om — — — — — — — liöjas.

7 mom. Skulle — — —---lielårsvikten

av tidningen.

8 mom. Utgivare — — — — — — bilagor.

11 §.

1 mom. Om tidnings utgivare till postanstalt å
utgivningsorten avlämnar exemplar av tidningen för
befordran såsom korsband, må, efter anmälan av utgivaren,
postbefordringsavgiften beräknas efter sammanlagda
vikten av de försändelser, som på en gång
avlämnas, och skall för sådana korsband (utgivarkorsband)
avgiften utgöra 12 öre för varje vikt av ett halvt
kilogram eller del av halvt kilogram. Avlämnas samtidigt
olika av samma person utgivna tidningar, beräknas
avgiften å tidningarnas sammmanlagda vikt. Varje
gång utgivarkorsband avlämnas till postbehandling
skall emellertid befordringsavgiften beräknas för minst
två kilogram.

2 mom. Utgivarkorsband — — — korsband i
allmänhet.

3 mom. Finner — — — 1 mom. sägs.

4 mom. I övrigt — — — försändelse»;

att de förhöjda avgifterna för postabonnemang å
tidning och för utgivarkorsband skola utgå från och
med den 1 januari 1921, dock att den förra avgiften
skall tillämpas jämväl beträffande sådana abonnemang
för 1921, som verkställas under år 1920;

att de övriga beslut, som i nu förevarande hänseenden
kunna bliva meddelade, skola träda i kraft den
1 juli 1920, vid vilken tid stadgandena i 2—4 samt
7—10 §§ av kung], kungörelsen den 30 maj 1919 angående
tillfällig höjning av postavgifterna m. m. skola
upphöra att gälla; samt

att samtliga beslut skola lända till efterrättelse
allenast till och med den 31 december 1921, dock att
de förhöjda avgifterna för postabonnemang å tidning

22

Bevillningsutskottets betänkande Nr 35.

icke skola tillämpas beträffande sådana abonnemang
för år 1922, som verkställas under år 1921.

Stockholm den 14 maj 1920.

På bevillningsutskottets vägnar:

ERIK RÖING.

Reservationer:

i fråga om portot för s. k. lokalbrev m. m.:

av herrar Vennersten och K. A. Nilson, vilka, under hänvisning
till vad byråchefen Iiasselrot enligt statsrådsprotokollet den 19 mars
1920 anfört, yrkat, att utskottet måtte hemställa,

att det särskilda portot för s. k. lokalbrev samt
lokalportona för annat inrikes korsband än utgivarkorsband
eller sådant korsband, som innehåller uteslutande
blindskrift, samt för inrikes korsband, som
innehåller uteslutande blindskrift, måtte bibehållas vid
nuvarande belopp;

i fråga om 8 och 11 §§ i gällande förordning angående villkoren
för postbefordran av tidningar och andra periodiska skrifter:

av herrar Böing, Ii. A. Nilson, Wohlin, Bergman, P. Albert Bergström
och Björkman, vilka, under åberopande av ej mindre de skäl, som
anförts i herr Röiugs motion nr 370 i andra kammaren, än även innehållet
i den till bevillningsutskottet ställda skrift från svenska tidningsutgivarföreningen,
vilken bilägges denna reservation, yrkat, att utskottet
måtte hemställa,

att Kungl. Maj:ts förslag, i vad det avsåge ändrad
lydelse av 8 och 11 §§ i berörda förordning, icke
måtte av riksdagen bifallas;

samt av herr friherre Barnekow, vilken instämt i den av herr Röing
m. fl. avgivna reservationen, utom i vad densamma avsåge 8 § 3 mom.
b), i fråga varom friherre Barnekow yrkat bifall till Kungl. Maj:ts förslag.

Bevillningsutskottets betänkande Nr 35.

23

Bilaga

till bevillningsutskottets
betänkande nr 35.

Kungl. Generalpoststyrelseu.

Till Riksdagens Bevillningsutskott.

Sedan Kungl. Maj:t anbefallt kungl. generalpoststyrelsen att avgiva och till
eder avlämna begärt yttrande över en inom första kammaren väckt motion, nr 267,
angående ifrågasatt höjning av avgifterna för tidningars postbefordran, får generalpoststyrelsen
härigenom äran anföra följande.

I motionen framhålles, att postverket icke bör användas som skattekälla.
Generalpoststyrelsen har också i sin uti Kungl. Maj:ts proposition nr 256 återgivna
underdåniga skrivelse den 9 mars 1920 uttalat som sin mening, att vid postavgifternas
höjande särskild hänsyn icke borde tagas till statsverkets allmänna behov
av intäkter, utan att förhöjningarna allenast borde anpassas efter vad som kunde
anses skäligt ur postverkets synpunkt. Såsom generalpoststyrelsen i nämnda skrivelse
framhöll, är det emellertid, särskilt under nuvaranden förhållanden, förenat
med den största svårighet att göra några beräkningar angående postverkets blivande
inkomster och utgifter, och vid sådant förhållande har det, för att postverket skulle
vara på den säkra sidan, synts nödvändigt att räkna med en tämligen bred vinstmarginal.
I alla händelser får man, såsom även i Kungl. Maj:ts proposition framhålles,
räkna med möjligheten av att, även om de nu föreslagna avgiftsförhöjningarna
vidtagas, en icke obetydlig brist kan komma att uppstå för innevarande år,
och det vore väl då i sin ordning, att åtminstone för 1921 kunde uppvisas något
överskott.

Det lärer således icke kunna påstås, att genom bifall till ifrågavarande proposition
postverket skulle bliva utnyttjat som »skattekälla», vadan också det skäl
för avslag å propositionen, varvid motionären synes fästa största vikt, måste anses
förfallet. Med anledning av vad motionären anfört angående postföringen på landsbygden,
anser sig gen ralpoststyrelsen böra meddela några siffror, av vilka det torde
framgå, att utvecklingen på detta område icke varit så obetydlig som motionären
synes förmena.

Den senaste fullt utarbetade poststatistiken avser år 1918, och har generalpoststyrelsen
nu uppdragit en jämförelse mellan nämnda år och år 1908, således
en period av 10 år. Ehuru järnvägslinjernas längd under denna period ökats med
1,849 kilometer och därigenom många landsvägspostföringar ersatts av järnvägspostföring,
hava landsvägslinjernas längd under samma tid ökats med 9,103 kilometer.
Genom de nya järnvägslinjernas tillkomst bkvo flera långa landsvägslinjer
med daglig postgång indragna, men antalet postförda kilometer har dock under perioden
ökats, å linjer med minst 6 dubbelturer i veckan med 407,263 kilometer
och, å linjer med mindre antal veckoturer, med 1,727,885 kilometer. Slutligen har

24

Bevillningsutskottets betänkande Nr 35.

under ifrågavarande 10 år antalet postanstalter ökats med omkring 400 stycken,
av vilka det stora flertalet äro belägna på landsbygden.

Dessutom bör hänsyn tagas därtill, att under de senaste åren förhållandena
varit sådana, att det näppeligen varit möjligt att utveckla landsvägspostföringen i
den utsträckning, som generalpoststyrelsen ansett önskvärd. I detta hänseende tilllåter
sig generalpoststyrelsen erinra därom att, enligt Kungl. Maj:ts nådiga proposition
nr 385 år 1918 angående fastställande av postverkets stat för driftkostnader
år 1919 m. m., dåvarande departementschefen haft följande anförande:

»Med hänsyn till den oerhörda prisfördyringen ävensom svårigheten att anskaffa
arbetskraft och dragare m. in. torde man emellertid kunna räkna med inskränkningar
jämväl i avseende å landsvägspostföringen, i likhet med vad av kristidsförhållandena
påkallats i fråga om övriga kommunikationsmedel; och i allt fall
bör givetvis nyinrättande av postförbindelser ävensom turökning å redan befintliga
linjer endast äga rum, då alldeles oavvisliga behov föreligga.»

Härtill vill generalpoststyrelsen tillägga, att svårigheterna att få postbefordringen
ombesörjd ofta varit synnerligen stora och att legan stigit oerhört, ända
till 14 å 15 kronor för mil.

De av styrelsen här ovan anförda siffrorna visa, att trots dessa svårigheter
postförbindelserna å landsbygden ingalunda blivit så förbisedda som motionen synes
giva vid handen. Generalpoststyrelsen hyser också det livligaste intresse för postförbindelsernas
förbättrande och skall icke underlåta att vidtaga de åtgärder i
frågan, som kunna vara möjliga och lämpliga. Inom generalpoststyrelsen pågår
för närvarande en av Kungl. Maj:t anbefalld utredning angående lantbrevbäringens
ordnande. Det är emellertid uppenbart, att man måste taga hänsyn till befolkningstätheten
och postens omfattning samt att förhållandena i Sverige i detta hänseende
icke kunna jämföras med exempelvis förhållandena i Danmark.

I motionen framhålles vidare, att arbetslöner, maskiner och förbrukningsartiklar
av alla slag i hög grad fördyrats för tidningarna. Postverket får vidkännas
motsvarande fördyringar, och den omständigheten, att tidningarna fått ökade
utgifter för arbetslöner m. m., lärer väl icke böra hava till följd, att postverket
förmenas skälig ersättning för sitt arbete för tidningarnas räkning.

Enligt motionärens mening är det icke klart, att den föreslagna fördubblingen
av portoavgifterna för tidningarna är berättigad och riktigt avvägd. I sådant hänseende
åberopar motionären herrar Röings och Dehlgrens i generalpoststyrelsens
underdåniga skrivelse meddelade yttrande, varjämte motionären för egen del tilllägger,
att det arbete, som postverket numera har med tidningarna, är i hög grad
förändrat till postverkets fördel, sedan avgifterna bestämdes. Då detta skäl för
avslag å Kungl. Maj:ts föreliggande proposition, i vad den rör höjning av avgifterna
för postbefordran av tidningar, framförts jämväl i en inom andra kammaren
väckt motion, nr 370, anser sig generalpoststyrelsen böra något utförligare behandla
denna fråga.

Med påståendet, att »arbetet är i hög grad förändrat till postverkets fördel»
lärer val avses, vad i sistnämnda motion sägs angående tidningsutgivarnas övertagande
av visst arbete med tidningsexemplarens inslagning m. m. Så anföres i
den inom andra kammaren väckta motionen, att »de flesta tidningar, så väl större
som mindre — — — erhållit tillstånd att expediera större eller mindre delar av
sin upplaga direkt till de postförande tågen». Tiden har nu ej medgivit någon full -

25

Bevillningsutskottets betänkande Nr 35.

ständig utredning rörande den omfattning, i vilken tidningarna begagna sig av dylikt
expeditionssätt, men endast tre av de i Stockholm utkommande nio dagliga morgontidningarna
expediera hela upplagorna direkt till tågen, och av de i Stockholm
utgivna dagliga aftontidningarnas upplagor lärer allenast omkring 13 expedieras av
tidningarna själva och återstoden genom postkontorets tidningsavdelning. Ingen
annan av de i Stockholm utkommande omkring 300 tidningarna expedierar sina
postabonnerade exemplar direkt till tåget. I landsorten äro förhållandena mycket
växlande, beroende på tågtiderna, ty en utgivare använder icke ifrågavarande expeditionssätt
annat än när han därigenom vinner tid. Hven vid dylik direkt expedition
är det vederbörande postkontor, som har att upprätta och ändra de listor,
enligt vilka tidningsexemplaren inslås och de olika tidningspackorna dirigeras, liksom
också postverket tillhandahåller omslagspapper och säckar. Tidningspaketen
sammanföras visserligen genom tidningsutgivarnas försorg i säckar och buntar till
ett mindretal postanstalter, men för dessa postanstalter återstår att fördela tidningspaketen
på de särskilda adresspostanstalterna. Arbetet med sådan fördelning
blir vid direkt expedition från utgivaren i så måtto ökat, att vederbörande postfunktionärer
få att för varje ort sortera en särskild försändelse beträffande varje
tidning, varemot, när tidningarnas försändning från utgivningsorten sker genom
postkontoret därstädes, exemplar av olika tidningar, avsedda för samma ort, kunna
sammanföras i en försändelse.

Ett annat försändningssätt, som motionären förmodligen avser med sitt yttrande
därom, att arbetet förändrats »till postverkets fördel», är begagnandet av
s. k. kommissionärsabonnemang, vilket innebär, att tidningsutgivaren å utgivningsorten
verkställer abonnemang för sina landsortskommissionärers räkning samt själv
inslår tidningsexemplaren och ombesörjer deras avlämnande till vederbörande postförande
tåglägenhet. A adressorten avhämtas tidningarna av kommissionären direkt
vid tåget. Den tidning, som först hos generalpoststyrelsen gjorde framställning om
dylikt förenklat förfarande, motiverade framställningen därmed, att kommissionärsexemplaren
på grund av järnvägsfrakternas ökning icke vidare såsom dittills kunde
sändas såsom ilgods och att postabonnemang i vanlig ordning skulle medföra för
tidningen »dels olägenheten av att varje nummer måste avsevärt tidigare pressläggas
dels minskad spridningstid å adressorterna». Framställningen framkom således
i syfte att bereda tidningsutgivaren ett billigare försändningssätt och väl också
i- konkurrenssyfte, i det att tidningen därigenom skulle få ett visst försprång framför
andra tidningar. Generalpoststyrelsen ansåg sig endast med tvekan och försöksvis
kunna gå med på anordningen, och detta är ju helt naturligt, då postverket
icke kan uppgiva kontrollen över att endast det antal exemplar, varför avgift erlagts,
verkligen sändes. I förevarande fall kan emellertid, på grund av det forcerade
arbetet i postkupéerna, kontrollen icke utövas annat än genom stickprov.
En mindre nogräknad tidningsutgivare kunde således utan någon större fara för
upptäckt en eller annan dag, då större efterfrågan av lösnummer väntades, öka tidningspacken
med några exemplar. År kontrollen redan nu svår att utöva, bleve
den givetvis omöjlig, om det nu ifrågavarande försändningssättet skulle få en allmännare
användning. Det är också uppenbart, att dessa tidningspaket fordra så
till vida omständigare sortering inom postkupéerna, att tidningspaketen för att
kunna utlämnas direkt från kupé måste hållas skilda från annan till samma ort
adresserad post. Vid vissa stationer göra ju också tågen så korta uppehåll, att

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 7 samt. 27 höft. (Nr 35.)

4

26 Bevillningsutskottets betänkande Nr 35.

den postfunktionär, som i första kand har att avlämna och mottaga posten, skull©
få svårt att medhinna utlämning av tidningar till något större antal kommissionärer.
Av alla dessa skäl kan någon allmännare användning av s. k. kommissionärsabonnemang
icke medgivas, och det kan vid sådant förhållande till och med
tänkas, att postverket, för att icke gynna vissa tidningar framför andra, kunde se
sig nödsakat att återkalla nuvarande medgivanden, vilka endast äro meddelade tills
vidare såsom en försöksanordning. Förutom åt svenska pressbyrån har sådant medgivande,
varom nu är fråga, lämnats endast åt fyra tidningar, och naturligtvis beröras
endast ett fåtal postanstalter därav. Antalet av de efter s. k. kommissionärsabonnemang
befordrade tidningsexemplaren utgjorde år 1919 ungefär 4 procent
av samtliga postabonnerade nummerexemplar. För närvarande äro omkring s/4 av
kommissionärsabonnemangen verkställda genom svenska pressbyrån.

De förändringar till postverkets fördel i fråga om arbetet med tidningarna,
som torde avses i föreliggande motion, äro således endast undantagsfall, till vilka
hänsyn icke kan tagas vid bestämmande av postavgifterna för tidningarna.

Till sist anför motionären, att, om postavgifterna för tidningarna fördubblades,
det skulle bära sig för en del tidningar att på närbelägna, större platser anordna
privat distribution av tidningarna. Genom ett dylikt förfarande kunde, enligt
motionärens förmenande, vinsten av postavgifternas förhöjning bliva tvivelaktig nog.
Härtill vill generalpoststyrelsen endast erinra om, att det alltid ansetts icke blott
för postverket utan även för abonnenterna ofördelaktigt att å tidnings utgivningsort
verkställa distributionen genom postverkets försorg. Tidningsförordningens 5 §
2 mom. innehåller också förbud mot att vid postanstalt å utgivningsorten postabonnera
å tidning, som utkommer oftare än en gång i veckan. Generalpoststyrelsen
håller före, att anordnande av privat distribution även på »närbelägna, större
platser» snarast skulle vara till fördel för postverket.

Stockholm den 23 april 1920.

JULIUS JUHLIN.

A. Landström.

Bevillningsutskottets betänkande Nr 35.

27

Bilaga

till ovan införda av herr
Reling m. fl. avgivna reservation.

Till riksdagens bevillningsutskott.

I kung!, proposition nr 256 till årets riksdag har Kung!. Maj:t på generalpoststyrelsens
hemställan föreslagit riksdagen att lämna sitt bifall till höjning av
vissa postavgifter, däribland även postavgiften för tidningsabonnemang och befordringsavgiften
för utgivarekorsband. Svenska tidningsutgivareföreningen, som
representerar mer än 200 allmänna svenska nyhetstidningar, anhåller härmed vördsamt
att beträffande de föreslagna höjningarna i post- och befordringsavgifter för
tidningar få inför utskottet framföra nedan angivna synpunkter.

Av generalpoststyrelsens ovannämnda hemställan framgår, att de föreslagna
höjningarna i vissa postavgifter äro av provisorisk natur i avvaktan å de internationella
postavgifternas reglering, vilken förväntas äga rum under innevarande
år, efter vilken tid ny reglering av de svenska postavgifterna åter skulle vara att
vänta. De föreslagna avgiftshöjningarna skulle träda i kraft den 1 juli 1920 med
undantag av postavgiften för tidningsabonnemang och befordringsavgiften för utgivarekorsband,
vilka av tekniska skäl icke skulle kunna tillämpas förrän vid 1921
års abonnemang- Redan denna omständighet skiljer de föreslagna förhöjningarna
för postavgifter för tidningar från övriga avgiftshöjningar, vilka senare omedelbart
enligt generalpoststyrelsens åsikt måste och kunna genomföras för att icke postverket
innan de internationella avgifterna reglerats eller med andra ord redan
innevarande år skulle uppvisa förlust å sin rörelse. Men även andra skiljaktigheter
kunna påvisas. För en föreslagen höjning av brevportot och liknande porton tarvas
knappast någon utredning; bestämmande av portosatsen är mera en lämplighetsfråga,
vilket däremot knappast kan sägas vara fallet när fråga blir om förhöjning
av postavgiften för tidningsabonnemang. Denna avgift bestämdes i kungl. förordning
av den 27 maj 1904 efter förslag av de den 19 maj 1899 tillkallade
kommitterade och utgöres för närvarande av särskilda belopp, förskrivningsavgift
och befordringsavgift, vilka bägge i sin tur äro sammansatta av tvenne olika faktorer.
Dessa sammanlagt fyra olika delbelopp bestämdes med hänsyn till sättet för
postverkets besvär med och behandling av postabonnerade tidningar, varvid särskilt
belopp beräknades för postverkets bestyr med abonnemangets bokföring, prenumerationsavgiftens
inkassering och redovisning och varje nummerexemplars sortering,
befordran, adresspåskrivning och utbärning till abonnenterna. Dessa olika delbelopp
voro utan tvivel riktigt bestämda och rättvist avvägda när ifrågavarande förordning
utfärdades, men under de 16 år som därefter förflutit har i praktiken stora
förändringar skett i sättet för och postverkets bestyr med postabonnerade tidningars
försändning. 1 ör tids vinnande ha de flesta tidningar, såväl större som mindre,

28 Bevillningsutskottets betänkande Nr 35.

med generalpoststyrelsens medgivande erhållit tillstånd att expediera större eller
mindre delar av sin upplaga direkt till de postförande tågen. För alla dessa tidningsexemplar
kräves intet sorteringsarbete från postverkets sida. Under de senare åren
ha vidare ett antal av de större tidningarna, eller just de som mest bidraga till de
stigande siffrorna i postverkets statistik över befordrade nummerexemplar, med
generalpoststyrelsens medgivande tillämpat ett befordringssätt enligt vilket de, ävenledes
för att ernå snabbast möjliga befordran, själva verkställa icke endast expediering
direkt till de postförande tågen utan även å ankomstorten genom egna kommissionärer
exemplarens avhämtning och utbärning, varjämte avgift för dessa
exemplar erlägges direkt till postkontoret å utgivningsorten. För sålunda befordrade
postabonnerade tidningsexemplar är postverket alltså befriat från besvär
eller kostnad med undantag för själva befordringen å järnväg samt nödigt kontrollarbete.
Liknande befordringsförfarande tillämpas i största utsträckning för alla de
nummerexemplar av svenska tidningar som distribueras genom Svenska pressbyrån,
till vilken varje enskild tidning betalar särskilda avgifter. Av det nu anförda torde
med önskvärd tydlighet framgå att det sätt på vilket den nu gällande postavgiften
för tidningsabonnemang är beräknad icke är fullt rättvist, enär samma avgift måste
erläggas för de exemplar med vilka postverket endast har högst obetydligt besvär
och arbete som för dem vilka av postverket behandlas på det utförliga sätt som,
när kungl. förordningen utkom, tillämpades för samtliga nummerexemplar. Så
länge postavgiften vid tidningsabonnemang och de olika delningsbeloppen, av vilka
denna avgift är sammansatt, varit oförändrad och relativt ringa, har Svenska tidningsutgivareföreningen
icke ansett sig böra påkalla någon förändring i sättet för
dess bestämmande eller med andra ord någon modernisering efter de praktiska förhållanden
som under de gångna sexton åren inträtt, men saken kommer i ett helt
annat läge då generalpoststyrelsen i sitt förslag hemställt om en summarisk förhöjning
med ej mindre än 100 procent å alla Ge delbelopp, som ingå i postavgiften
vid tidningsabonnemang. En sådan summarisk förhöjning måste Svenska tidningsutgivareföreningen
anse mindre lämplig och till sina verkningar betänklig då
den skulle ytterligare skärpa ett påtagligen mindre rättvist avvägt förhållande
mellan de olika delbeloppen av postavgiften för tidningsabonnemang, och synes
därför i överensstämmelse med den åsikt som uttalats av tvenne av generalpoststyrelsen
tillkallade sakkunniga en eventuell förhöjning av postavgiften för tidningsabonnemang
böra föregås av en utredning rörande samma avgifts beräkningsgrund
efter nu i praktiken tillämpade befordringssätt och metoder. Generalpoststyrelsen
har i sin omnämnda skrivelse beräknat att tidningsrörelsen åsamkat postverket
betydande årliga förluster. Svenska tidningsutgivareföreningen kan ej
underlåta att i detta sammanhang fästa utskottets uppmärksamhet på att frågan
om de utgifter som tidningsrörelsen åsamkar postverket är i saknad av varje utredning.
Sådan verkställdes sist av 1899 års kommitterade, som efter undersökning
approximativt ansåg att tidningsrörelsen belastade postverkets utgiftsstat med 17
procent. Det torde vara synnerligen tvivelaktigt att, med de förändringar som
under de gångna åren skett i sättet för tidningarnas befordran och sedan det förhållande
inträtt som i annat sammanhang påpekats, varigenom tidningarna själva
eller deras ombud Svenska pressbyrån utföra en stor del av det arbete som förr
uträttades __genom postverkets tjänstemän, samma procenttal fortfarande skulle äga
giltighet. Aven i detta avseende synes en utredning vara påkallad.

29

Bevillningsutskottets betänkande Nr 35.

Svenska tidningsutgivareföreningen tillåter sig till sist att vördsamt fästa

ets uppmärksamhet på den betydelse för det allmänna upplysnings-, bildningsoch
affärsförmedlingsintresse som pressen utan tvivel tjänar ävensom att den i sitt
förhållande till postverket verksamt bidrager att öka detta verks inkomst å övriga
rörelsegrenar. Detta i all synnerhet genom tidningarnas annonsavdelningar, vilka
i hög grad befordra allmänhetens korrespondens vilket även i stor utsträckning
sker genom tidningarnas redaktionella avdelningar — med deras uppslag i allehanda
riktningar — och tidningarnas omfattande affärskorrespondens. För att
belysa detta med ett exempel kan nämnas att antalet av de direkta postförsändelser,
oberäknat tidningsförsändelser, som ankomma till eller avsändas från endast
en större daglig tidning i Stockholm enligt där förd statistik uppgår till i det
närmaste 400,000 stycken per år.

Tidningarna ha sedan år 1914 på grund av stigande priser på papper, färg
och övriga råmateriel samt höjda arbetslöner tvungits att i hög grad öka sina
prenumerationsavgifter, och deras abonnemangs- och annonspriser äro nu på sådan
höjd att en allmän tillbakagång både i upplagornas storlek och annonsmängden
kunnat spåras. Skulle nu genom förhöjda postavgifter, innan papperspriser
m. m. sjunkit, abonnemangspriserna ytterligare ökas måste tidningarna på goda
skäl frukta ett ekonomisk bakslag som för en stor del tidningsföretag, vilka under
hela sin tillvaro haft och ha att kämpa mot betydande ekonomiska svårigheter,
torde bli av rent nedbrytande natur.

På grund av vad här ovan anförts får Svenska tidningsutgivareföreningen
vördsamt hemställa att utskottet i sitt utlåtande till riksdagen ville följa den väg
som anvisats av hrr Röing och Dehlgren i deras reservation till generalpoststyrelsens
förslag, nämligen att uttala sig för att med förhöjningen av de belopp av
vilka postavgiften vid tidningsabonnemang och befordringsavgiften för utgivarekorsband
är sammansatt, måtte anstå tills utredning verkställts dels av de kostnader
som postverket åsamkas av tidningsrörelsen och dels av de grunder enligt vilka
postavgiften vid abonnemang rättvisligen bör bestämmas.

Stockholm den 22 mars 1920.

För Svenska tidningsutgivareföreningen.

Gast. Granfors.

Adolf Hallgren.

Bihang till riksdagens protokoll 1920.

7 samt.

27 käft. (Nr 35.)