Bevillningsutskottets betänkande Nr 24.

1

Nr 24.

Ankom till riksdagens kansli den 15 april 1920 kl. Va 12 f. m.

Bevillningsutskottets betänkande, i anledning av väckt motion om
skrivelse till Kungl. Maj:t angående förekommande genom
ändringar, tillägg och skärpta straffbestämmelser i gällande
skatteförordningar av underslev i fråga om skattebidrag.

(2:a avd.)

Närvarande: herrar Röing, friherre Fleming, Antonsson, Wijk, K. A. Nilson, Boman,
Holmström, Jonsson i Hökhult, Bergman, Johansson i Kullersta, P.
Albert Bergström, Björnsson, Åhlmans Olof Olsson, Björkman, friherre
Barnekow, Bökelund, Uddenberg och Lilhander.

I en inom andra kammaren väckt, till bevillningsutskottet hänvisad
motion, nr 112, har herr Åkerlund hemställt, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Magt måtte anhålla, »det täcktes Kungl. Maj:t
fortast möjligt låta uppgöra och förelägga riksdagen förslag till de
ändringar, tillägg och skärpta straffbestämmelser i våra skatteförordningar,
som prövas erforderliga till förekommande av underslev i fråga
om skattebidrag vare sig genom oriktiga deklarationer eller på annat sätt.»

Beträffande motiveringen härför får utskottet hänvisa till motionen.

För ett rationellt inkomstskattesystem har självdeklarationsinstitutet
länge ansetts vara av största betydelse. Deri svenska inkomstBiliang
till riksdagens protokoll 1920. 7 samt. 18 höft. (Nr 24—25.) 1

Utskott!.''t.

Historik.

Utskottets

yttrande.

2 Bevillningsutskottets betänkande Nr 24.

beskattningens historia visar också, att spörsmålet om obligatorisk självdeklaration
såsom underlag för inkomsttaxeringen ingick redan i den tidigaste
diskussionen om inkomstbevillningens utformande till en beskattning av
den verkliga inkomsten under behörigt hänsynstagande till den subjektiva
skatteförmågan.

Alltifrån mitten av 1800-talet har ifrågavarande spörsmål upprepade
gånger förts fram i riksdagen, och olika beskattningskommittéer
hava uttalat sig i ämnet. Från de senare årtiondena är att anteckna,
hurusom, efter förordande av 1894 och 1895 års bevillningskommittéer,
Kungl. Maj:t i sitt för 1897 års riksdag framlagda förslag till ny bevillningsförordning
jämväl upptog förslag om självdeklaration. För institutets
införande i svensk rätt uttalade sig också kommunalskattekommittén
i sitt år 1900 avgivna betänkande. Vid det påföljande årets
riksdag befanns frågan i så måtto mogen för sin lösning, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t under förklaring, att riksdagen ansåge obligatorisk
självdeklaration böra införas till ledning för den direkta beskattningen,
anhöll, att Kungl. Maj:t, efter utredning av frågan, måtte
framlägga förslag till författningsbestämmelser angående deklarationsskyldighet.

I det förslag till förordning om inkomstskatt, som förelädes 1902
års riksdag, ingingo också bestämmelser om dylik skyldighet, och i
samband med den av riksdagen antagna och sedermera utfärdade förordningen
i ämnet vann principen om självdeklaration inträde i vår
skatte! agstiftning.

1858 års bevillningskommitté hade om självdeklarationsprincipen
ett uttalande, som visserligen utmynnade i ett avstyrkande, men likväl
röjde en, som det visat sig, fullt riktig uppfattning av principens fördelar
och nackdelar. Kommittén yttrade bland annat: »En av de mest omtvistade
frågorna vid lagstiftningen angående inkomstskatt är den, vilka uppgifter
skattskyldig bör åläggas meddela angående sina inkomster och vilka
tvångsmedel böra användas mot de i detta avseende tredskande. Lika
otvivelaktigt, som det är, att de bästa upplysningar kunna meddelas av
den skattskyldige själv, lika säkert är, att, till följd av den rådande stora
oviljan mot dylika meddelanden, tillförlitliga underrättelser sällan kliva
lämnade. Om skatten är eller förmodas framdeles bliva hög, önska de
skattskyldiga i allmänhet undandraga sig densamma eller någon del
därav. Men när skatten är måttlig, vill oftast, av olika anledningar,
den ene synas fattigare, den andre förmögnare, än han verkligen är.

3

Bevillningsutskottets betänkande Nr 24.

Häri torde ligga förnämsta orsaken därtill, att de flesta uppgifter av
skattskyldiga bliva oriktiga och missledande.))

Den tankegång, som här kommit till synes, kan med fog påstås
hava ej blott upprepade gånger gått igen i den senare diskussionen i
ämnet, utan ock väsentligen präglat lagstiftarens syn på saken även
sedan själva principen vunnit erkännande i gällande lag. Misstron
mot deklaranten har föranlett allt vidlyftigare föreskrifter, genom
vilka man dels sökt förmå den skattskyldige till avgivande av riktiga
uppgifter, dels ock sökt anordna kontroll å att så verkligen
sker. I det förra hänseendet märkas särskilt deklarationens fastslagna
karaktär av försäkran på heder och samvete samt det äventyr, ekonomiskt
och kriminellt, som den falske deklaranten är underkastad. Vad
beträffar kontrollen, har man sökt åstadkomma sådan främst genom att
i allt större utsträckning införa uppgiftsskyldigket i fråga om andras
inkomster. Vid sidan härav har en stark tendens gjort sig gällande
att göra den skattskyldiges egen deklaration så detaljerad som möjligt,
att låta densamma upptaga specificerade primäruppgifter i stället för
av deklaranten själv uträknade resultatbelopp. Slutligen avse stadgandena
om efterbeskattning att hålla möjlighet öppen för det allmänna
att i skatteväg få igen vad som förlorats genom tidigare för låg eller
utebliven taxering.

Icke desto mindre är det ett känt faktum, att i många fall
deklarationer avgivas, som icke överensstämma med deklarantens verkliga
inkomst- och förmögenhetsförhållanden. Från de enstaka fall,
där deklaranten sökt bereda sig sken av bättre ställning än den verkliga,
kan givetvis i detta sammanhang bortses. De påkalla icke något
ingripande i fiskaliskt intresse. Enligt sakens natur går i regel den
falske deklarantens strävan i motsatt riktning, nämligen att helt eller
delvis undandraga sig skatter genom att uppgiva inkomst eller förmögenhet
för lågt. Då det ju är genom sådant förfarande stat och kommun
samt indirekt övriga skattskyldiga tillskyndas förlust, böra de behövliga
garantierna för riktiga deklarationer särskilt avse att förebygga
dylika försök från de skattskyldigas sida.

Den till sina verkningar ännu kännbara krigstiden har visat,
att de garantier, som hittills förefunnits mot deklarationsmissbruk,
icke varit tillräckliga. Frestelsen för de mindre nogräknade att undandraga
sig sin skatteplikt har under denna tid visat sig vara starkare
än eljest. En särskilt bidragande orsak härtill har otvivelaktigt förelegat
i den under kristiden skärpta beskattningen och särskilt den i
många fall härda och ojämnt drabbaude krigskonjunkturskatten. Den

Motionärens

förslag.

4 Bevillningsutskottets betänkande Nr 24.

talrika förekomsten av oriktiga deklarationer är givetvis också att
betrakta såsom ett utslag av kristidens överhuvud taget förslappade
affärs un ral.

Det svenska skattesystemets utveckling har under senare tid allt
mera tenderat emot tyngdpunktens förläggande till den direkta beskattningen.
Det är tydligt att, om denna utveckling skall fortgå även
sedan normala förhållanden inb ätt, det blir av alltjämt växande betydelse
för det allmänna, att varje skattskyldig lojalt fyller sin deklarationsplikt.
I särskild grad kommer kravet därå att skärpas, om och i
den mån den blivande kommunalskattereformen låter de kommunala
skattebidragen helt eller till största delen utgå i form av kommunal
inkomstskatt med eller utan progression.

1 den föreliggande motionen påyrkas nu effektiva åtgärder »till
förekommande av uuderslev i fråga om skattebidrag vare sig genom
oriktiga deklarationer eller på annat sätt». Det är härvid, enligt motionärens
mening, ej nog med skärpta straffbestämmelser för falska uppgifter.
Det erfordras också andra åtgärder, förnämligast i syfte av
bättre kontroll, i vilket avseende motionären förslagsvis ifrågasätter:

Datt stat och kommun böra tillerkännas rätt att för åtminstone tio
år retroaktivt uttaga skattemedel, som upptäckas hava blivit undansnillade
genom falska uppgifter, även av medel, som tillfallit arvingar eller
bortgivits, så långt boets tillgångar förslå;

att såväl penninginstitut som även enskilda gäldenärer till vissa
därför utsedda personer skola uppgiva sina skulder, då de överstiga ett
visst belopp, och vilka som äro deras fordringsägare, ävensom utbetalda
räntor;

att, då uppteckning av dödsbon av någon betydenhet skall förrättas,
anmälan därom skall göras till landsfiskal å landet och motsvarande
myndighet i stad eller till den Konungen annars därtill förordnar,
vilken person skall deltaga i förrättningen och bevaka det allmännas
rätt; naturligtvis måste vid värdering av kvarlåtenskap stor hänsyn
tagas till gällande pris vid deklarationens avgivande och till det, som
gällde vid tiden för bouppteckningen;

att för en var deklarationsskyldig hans för varje år lämnade uppgifter
införas i en längd, varförutan svårligen någon kontroll torde
kunna utövas.»

Utskottet.

Redan av vad utskottet här ovan yttrat framgår, att utskottet är
fullt ense med motionären därom, att nuvarande bestämmelser giva rum

5

Bevillningsutskottets betänkande Nr 24.

för missbruk, som påkalla rättelse. I likhet med motionären anser utskottet
också, att det bör överlämnas åt Kung! Maj:t att föreslå lämpliga
åtgärder. Upplysningar, som utskottet inhämtat, visa emellertid,
att Kungl. Maj:t redan uppmärksammat förevarande angelägenhet
och träffat förberedelser i saken. Till statsrådsprotokollet över finansärenden
för den 31 oktober 1919 har departementschefen anfört bland
annat, att han för genomförande av eu i möjligaste mån rättvis beskattning
och tillvaratagande av statens skatteintressen funnit en genomgripande
omläggning av taxeringsväsendet vara erforderlig. Denna
borde omfatta såväl taxeringsmyndigheternas organisation som deklarationsförfarandet.
Bland önskemål, som kommit till synes på grund av
erfarenheterna från de senare årens taxeringspraxis, nämndes bland annat
utförligare deklarationsuppgifter och ökad möjlighet till kontroll å dessa
uppgifter. Sedan departementschefen erinrat, att de ändringar, som
närmast påkallades, vore sådana, som sammanhängde med den förestående
kommunalskattereformen, samt att övriga reformkrav beträffande
taxeringsförordningen och deklarationsformulären för-närvarande finge
ifrågakomma blott i den mån det kunde ske utan fördröjande av det
med kommunalskatteförslaget direkt sammanhängande arbetet, framhöll
departementschefen i största korthet av vad slag de ändringar vore,
som syntes kunna komma under övervägande. Hit hörde, utom annat,
fråga om fullständigare specifikation av inkomst från fa-t egendom,
aktieutdelningar och tillfälliga inkomster, särskilt realisationsvinster,
fråga om specificerad bruttoredovisning av förmögenhet, fråga om uppgiftsplikt
för penningförvaltande inrättningar angående insättares räntor
och innestående medel samt fråga om utvidgad rätt för ledamöter i
taxeringsnämnd att taga del av deklarationer. I övrigt skulle departementschefen
lämna erforderliga direktiv för utredningen. Med anledning
av det anförda bemyndigades departementschefen att tillkalla sak-*
kunniga för utredningen, vilken, enligt vad utskottet har sig bekant,
omedelbart tagit sin början och bedrivits med all skyndsamhet. Genom
en till innevarande riksdag numera avlåten proposition, nr 400, angående
bl. a. ändring i vissa delar av taxeringsförordningen, har Kungl. Maj:t
redan lämnat förslag avseende, såvitt nu är i fråga, ökad specificering
av deklarationen i ovannämnda hänseenden ävensom uppgiftsplikt för
penningförvaltande inrättningar i nyss antydd omfattning.

Det sagda ger vid handen, att motionens tydliga huvudsyfte, att
fästa Kungl. Maj:ts uppmärksamhet på vissa missförhållanden beträffande
deklarationsförfarandet, redan blivit tillgodosett. Åven om icke i det
första arbetsprogrammet för utredningen upptagits alla de vägar niotio -

6 Bevillningsutskottets betänkande Nr 24.

nären anvisat såsom lämpliga för bristernas avhjälpande, lärer det väl
få anses självfallet, att de sakkunniga, med eller utan eventuella
direktiv från departementschefens sida, komma att undersöka alla till
buds stående möjligheter för ändamålets uppnående. Jämväl de uppslag
motionären givit komma därvid helt visst i betraktande, även utan att
riksdagen i särskild skrivelse påminner därom.

För övrigt vill det synas utskottet, att redan nu åtskilligt skulle
kunna vinnas, om de nuvarande bestämmelserna, särskilt de som handla
om straffpåföljder för falsk deklaration och om efterbeskattning, bleve
tillämpade på ett mera effektivt sätt än hittills skett.

1 likhet med motionären håller utskottet i varje fall före, att en
skärpning av straffbestämmelserna för falsk deklaration icke är tillfyllest
för vinnande av riktiga deklarationer. De åtgärder motionären härutöver
antytt såsom lämpliga utgöras delvis av tidigare diskuterade önskemål.
Andra motionärens förslag äro nya och åtminstone i vissa avseenden
ägnade att ingiva betänkligheter angående deras ändamålsenlighet.

Under åberopande av det anförda får utskottet hemställa,

att förevarande motion, II: 112, av herr Åkerlund,
om skrivelse till Kungl. Maj:t angående förekommande
genom ändringar, tillägg och skärpta straffbestämmelser
i gällande skatteförordningar av underslev
i fråga om skattebidrag, icke må till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 15 april 1920.

På bevillningsutskottets vägnar:

ERIK RÖING.