Riksdagens skrivelse Nr 82.
1
Sr 82.
Godkftnd av första kammaren den 4 april 1919.
Godkänd av andra kammaren den 4 april 1919.
Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bemyndigande för järnvägsstyrelsen
att utgiva ersättning i anledning av järnväg solyckan
vid Getå.
(Statsutskottets utlåtande nr 37.)
Till Konungen.
I en till riksdagen den 24 januari 1919 avlåten proposition (nr 30)
har Eders Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bifogat utdrag
av statsrådsprotokollet över civilärenden för nämnda dag, föreslagit riksdagen
medgiva, att järnvägsstyrelsen må, i anledning av den vid Getå
den 1 oktober 1918 inträffade järnvägsolyckan, i den omfattning styrelsen
prövar skäligt och enligt de i statsrådsprotokollet angivna grunder,
av trafikmedel utgiva ersättning dels till efterlevande efter personer,
som vid olyckan ljutit döden, samt till därvid skadade personer och dels
för vid olyckan uppkommen skada å eller förlust av resgods.
Med stöd av den utav järnvägsstyrelsen lämnade, i statsrådsprotokollet
intagna redogörelsen för järnvägsolyckan vid Getå ävensom de
undersökningar, som företagits i samband med banbyggnaden i fråga,
har departementschefen såsom sin mening uttalat, att, då omständigheterna
i förevarande fall icke i något avseende gåve anledning att
förutsätta någon personlig uraktlåtenhet, vårdslöshet eller försummelse
Bihang till riksdagens protokoll 1919. 14 samt. Nr 82—90. 1
2
Riksdagens skrivelse Nr 82.
från vederbörandet* sida. vållande till olyckan icke torde kunna läggas
statens järnvägar eller dess personal 1 ill last. Ehuru på grund härav
juridisk skyldighet för staten att ersätta skada, som uppkommit till följd
av ifrågavarande järnvägsolycka, icke förelåge, borde likväl, enligt
departementschefens uppfattning, med hänsyn till de särskilda omständigheter,
varunder olyckan inträffat, ersättning i viss omfattning utgå.
Vad angår grunderna lör ersättningen, skulle kesiämmelserna i lagen
den 12 mars 1886 angående ansvarighet för skada i följd av järnvägs
drift i tillämpliga delar komma till användning, beträffande gottgörelse
för skadat eller förlorat resgods dock med iakttagande av de inskränkningar,
som i fråga om järnvägs skyldighet att erlägga ersättning i
dylikt avseende funnes föreskrivna i gällande trafik stad ga.
Även om vållande 1 ill järnvägs olyckan vid Getå icke kan anses
hava förelegat från statens järnvägars eller dess personals sida, synes
det riksdagen, att billigheten talar för, att ersättning i nu föreslagen
omfattning beredes dem, som genom olyckan blivit lidande; och kar
riksdagen på grund härav ansett sig böra bifalla förevarande förslag.
Med anledning av en inom riksdagen väckt motion, vari hemställts,
att ersättning efter de i den förevarande propositionen angivna grunder
måtte tillerkännas den å det förolyckade tågets restaurantvagn tjänstgörande
personalen, vill riksdagen emellertid hava uttalat, att den omständigheten,
att nämnda personal eller andra av järn vägsolyckan drabbade
personer eventuellt äga utbekomma ersättning från riksförsäkrmgsanstalten
eller annan försäkringsinrättning, enligt riksdagens mening
icke bör föranleda, att dessa uteslutas från rätten att, efter tagen hänsyn
till den ersättning, som dem sålunda tillkommer, erhålla gottgörelse
från järnvägsstyrelsen i samma omfattning som övriga uti ifrågavarande
bemyndigande innefattade personer.
Under åberopande av vad sålunda anförts, får riksdagen anmäla,
att riksdagen medgivit, att järnvägsstyrelsen må, i anledning av den
vid Getå den 1 oktober 1918 ’ inträffade järnvägsolycka^ i den omfattning
styrelsen prövar skäligt och enligt de i statsrådsprotokollet över
civilärenden den 24 januari 1919 angivna grunder, av trafikmedel utgiva
ersättning dels till efterlevande efter personer, som vid olyckan ljutit
döden, samt till därvid skadade personer och dels för vid olyckan uppkommen
skada å eller förlust av resgods.
Stockholm den 4 april 1919.
Med undersåtlig vördnad.