Riksdagens skrivelse Nr 349.

1

Nr 349.

Godkänti av första kammaren den 18 juni 1919.
Godkänd av andra kammaren den 18 juni 1919.

Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anvisande av anslag till täckande

av statens järnvägars driftförlust.

(Statsutskottets utlåtande nr 209.)

Till Konungen.

I en till riksdagen den 27 maj 1919 avlåten proposition, nr 407,
har Eders Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över civilärenden för samma dag, föreslagit riksdagen
att under verkliga utgifter å 1919 års tilläggsstat såsom bidrag
till täckande av statens järnvägars driftförlust anvisa ett förslagsanslag,
högst, å 25,000,000 kronor samt att såsom tillfällig försträckning till
statens järnvägar under utgifter för kapitalökning å 1919 års tilläggsstat
anvisa ett förslagsanslag, högst, å 15,000,000 kronor att utgå av
tillfälliga lånemedel.

Å uästlidet och innevarande års tilläggsstater har riksdagen för
täckande av driftförlust vid statsbanorna under år 1918 såsom tillfällig
försträckning till statens järnvägar under utgifter för kapitalökning anvisat
sammanlagt 60,300,000 kronor. Enligt den i ämnet lämnade utredningen
beräknas, därest icke särskilda åtgärder vidtagas för nedbringande
av driftförlusten, denna komma att under innevarande år ökas
med omkring 40,000,000 kronor. Beträffande sättet för avvecklandet
av den uppkomna driftförlusten har chefen för finansdepartementet anfört
bland annat följande:

»— — — — — — — — — — — — Det bör under normala
förhållanden icke råda någon tvekan därom, att driftkostnaderna för
Bihang till riksdagens protokoll 1919. 14 samt. Nr 349—353. 1

2

Riksdagens skrivelse Nr 349.

statens järnvägar böra bäras av trafikanterna men icke av de skattdragande.
Taxorna böra därför så avvägas, att de, som draga nytta av
trafikens upprätthållande, få betala kostnaderna härför. Bäst i överensstämmelse
med denna tankegång står det nog, att ett tillfälligt uppkommande
driftunderskott sedermera avbetalas av medel från själva järnvägsdriften,
ej av skattemedel, och att härför erforderliga taxeförhöjningar
verkställas.

Vid anmälan av inkomsterna i årets statsverksproposition tillät jag
mig emellertid antyda, att genomförandet av taxeförhöjningar icke ovillkorligen
finge ske alldeles utan hänsyn till andra verkningar därav. Den
utomordentliga storlek, som driftförlusten under de abnorma kristidsförhållandena
tydligen kommer att få, framkallar allvarliga betänkligheter
mot ett genomförande fullt ut av det ovan berörda programmet.
En amortering av hela driftförlusten genom trafikmedel skulle för en
kanske mycket avsevärd tid uppskjuta den nedsättning av järn vägstarifferna
och återgång till mera normala förhållanden på detta område,
som för hela näringslivet vore i hög grad önskvärd. Eller ock
nödgas man, för att möjliggöra en avskrivning av skuldbördan i raskare
tempo, tillgripa ytterligare taxeförhöjningar med ännu mera betänkliga
verkningar under den i allt fall bekymmersamma avvecklingsperiod,
som nu förestår. Jag finner mig med hänsyn härtill böra förorda, att
statsverket ingriper för att möjliggöra eu snabb avskrivning av skuldbördan.
Härför ser jag icke någon annan utväg än att ett betydande
tillskott nu göres av skattemedel. Det synes mig vara i sin ordning,
att detta sker, medan ännu inkomster från krigskonjunkturen kunna uppbära
skattebördan.

Tidpunkten synes mig däremot icke vara inne att bestämma, huru
mycket statsverket skall övertaga av den ifrågavarande skuldbördan.
Det torde vara lämpligt att dessförinnan avvakta det finansiella resultatet
av innevarande års järnvägsdrift. Då det resultatet föreligger,
torde man kunna säkrare bedöma både i vad män statsjärnvägarna
kunna av egna trafikmedel bidraga till förlustens avskrivning och hur
stora utgifter för ändamålet det statsfinansiella läget tillåter.

Men då det redan nu synes mig vara klart, att staten måste bära
en avsevärd del av driftförlusten och det dessutom kan sägas föreligga
särskilda skäl att icke belasta statsjärnvägarna med den extra förlust,
som föranletts av urtima riksdagens beslut år 1918 beträffande dyrtidstilläggen
och dess konsekvenser i innevarande riksdags beslut, vartill
hänsyn icke tagits vid fastställandet av taxorna, anser jag mig böra
föreslå, att inalles 50 miljoner kronor nu tagas i anspråk dels såsom

3

Riksdagens skrivelse Nr 349.

anslag1 till statens järnvägar och dels såsom återbetalning genom statsverkets
egen försorg av tillfälliga lånemedel, anskaffade för järnvägarnas
räkning, däri inberäknat de 10 miljoner kronor, som redan äro uppförda
å 1920 års riksstat såsom återbetalning av tillfälliga lånemedel. Detta
sistnämnda belopp skulle alltså komma att återbetalas oberoende av hur
stort överskott av trafikmedel, statens järnvägar kunna under år 1920
inleverera. I avseende å själva detta överskott synas mig tillräckliga
skäl icke föreligga att sänka det belopp, järnvägsstyrelsen ansett möjligt
att påräkna, ehuru beloppet givetvis är tämligen ovisst.

På tilläggsstaten har som förut är nämnt besparats över 30 miljoner
kronor. Under sådana förhållanden synes det mig möjligt att på
1919 års tilläggsstat uppföra ett anslag av 25 miljoner kronor såsom
bidrag till täckande av innevarande års driftförlust. Detta belopp bör
då uppföras ej som kapitalökningsutgift utan under verkliga utgifter.
Förslag härom torde senare i dag komma att framställas av chefen för
civildepartementet. För att nödiga medel skola stå till järnvägsstyrelsens
förfogande innevarande år är det emellertid därtill erforderligt att
anskaffa ytterligare 15 miljoner kronor. Innan det träffats ett slutligt
avgörande om finansieringen i det hela av järnvägarnas driftförlust, anser
jag det riktigast, att detta belopp liksom tidigare skett uppföres som
tillfällig försträckning åt järnvägarna och anskaffas lånevägen.

Den av statens järnvägars driftförlust förorsakade kristidsskulden
skulle då vid slutet av innevarande år utgöra cirka 75 miljoner kronor.
Härav skulle 25 miljoner kronor ytterligare avföras från statsjärnvägarnas
kapitalkonto och av statsverket betalas genom att 1920 års
riksstat upptager såsom kapitalökningsutgift återbetalning av tillfälliga
lånemedel till nyssnämnda belopp. För att bereda tillgång härtill utöver
de 10 miljoner kronor, som i statförslaget upptagits, erfordras en
höjning av skattemedlen med 15 miljoner kronor.»

I särskild proposition, nr 406, har Eders Kungl. Maj:t i anslutning
till chefens för finansdepartementet sålunda gjorda uttalande å 1920 års
riksstat för återbetalning av tillfälliga lånemedel äskat ett anslag av
25,225,000 kronor, varav 25,000,000 kronor avse ersättande av de utav
statens järnvägar erhållna tillfälliga försträckningar för täckande av
driftförlust. I samband med nämnda anslagsäskande har Eders Kungl.
Maj:t föreslagit, att sistberörda belopp måtte avföras från statens järnvägars
kapitalkonto.

Åven riksdagen anser det vara nödvändigt, att en avskrivning
av statens järnvägars skuld för driftförlust snarast kommer till stånd.
Riksdagen har fördenskull funnit sig böra bifalla förslaget om anvisande

4

Riksdagens skrivelse Nr 349.

under verkliga utgifter av ett anslag å 25,000,000 kronor å tilläggsstaten
för år 1919, såsom bidrag till täckande av förlusten.

Ej heller har riksdagen haft något att erinra mot, alt det för uppehållande
av driften under innevarande år i övrigt erforderliga beloppet,
enligt beräkning 15,000,000 kronor, anvisas såsom tillfällig försträckning
under utgifter för kapitalökning.

Riksdagen vill emellertid i detta sammanhang hava uttalat den förhoppningen,
att bristen för år 1919 ej skall komma att uppgå till det
ovan angivna beloppet av 40,000,000 kronor. Härvid ha* riksdagen
ock velat erinra om den av riksdagen i annat sammanhang begärda
utredningen angående åtgärder för erhållande för framtiden av ett tillfredsställande
resultat av driften vid statens järnvägar, vid vilken utredning
enligt riksdagens uppfattning bland annat bör till prövning
upptagas frågan om statens järnvägars taxepolitik.

Skulle bristen för år 1919 komma att understiga 40,000,000 kronor,
bör besparingen i första hand ske å det under utgifter för kapitalökning
tillstyrkta anslaget och alltså den tillfälliga upplåningen i motsvarande
mån minskas.

Under åberopande av vad sålunda anförts, får riksdagen anmäla,
att riksdagen dels under verkliga utgifter å 1919 års tilläggsstat såsom
bidrag till täckande av statens järnvägars driftförlust anvisat ett förslagsanslag,
högst, 25,000,000 kronor; dels och såsom tillfällig försträckning
till statens järnvägar under utgifter för kapitalökning å 1919 års tillläggs
stat anvisat ett förslagsanslag, högst, 15,000,000 kronor.

Stockholm den 18 juni 1919.

Med undersåtlig vördnad.