Riksdagens skrivelse Nr 348.
7
Nr 348.
Godkänd av första kammaren den 12 juni 1919.
Godkänd av andra kammaren den 12 juni 1919
^Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning om ändrad lydelse
av 30, 31, 35 och 39 §§ i förordningen den 11 oktober
1907 angående tillverkning av brännvin m. m.
(Bevillningsutskottets betänkande nr 49.)
Till Konungen.
I en den 25 februari 1919 dagtecknad proposition, nr 131, har
Eders Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över finansärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen att antaga nedan i detta betänkande införda förslag till förordning
om ändrad lydelse av 30, 31, 35 och 39 §§ i förordningen*den
11 oktober 1907 angående tillverkning av brännvin samt förslag till förordning
om ändrad lydelse av 25 § i förordningen den 1 juli 1918 angående
handel med skattefri sprit.
Den föreliggande propositionen avser att möjliggöra ett kraftigare
ingripande mot den olagliga tillverkning av brännvin och renaturering
av denaturerad sprit, som under den senare tiden fått en vidsträckt
omfattning.
Av föredragande departementschefens anförande till ovannämnda
statsrådsprotokoll framgår, att ett av kontrollstyrelsen tidigare framlagt
8
Riksdagens skrivelse Nr 348.
förslag till lagstiftning på förevarande område avsåg, att såväl tillverkningen
av som handeln med destillationsapparater skulle ställas under
fullständig kontroll. Kontrollstyrelsens förslag rönte emellertid starkt
motstånd från kommerskollegium och Sveriges kemiska industrikontor.
Det ansågs nämligen, att förslaget, utan att bliva av nämnvärd effekt
gent emot den illojala trafik man ville träffa, skulle kunna förorsaka
den legitima användningen av destillationsapparater allvarliga olägenheter.
Sedermera utarbetades det förslag, som framlagts med propositionen.
Med anledning av detta nya förslag har riksdagens bevillningsutskott
i sitt i ämnet avgivna betänkande anfört bland annat följande.
Utarbetandet av det nya förslag, som med propositionen framlagts,
syntes hava föranletts huvudsakligen av vad kommerskollegium, i anslutning
till kemiska industrikontorets yttrande, i fråga om det ursprungliga
förslaget anfört. Med anledning härav hade bevillningsutskottet
ansett det vara av värde att erfara, huruvida kommerskollegium funne
de av kollegium framförda anmärkningarna iakttagna genom det nya
förslaget.
Vidare hade bevillningsutskottet, med särskild hänsyn till de svårigheter,
vilka, på sätt framginge av vad departementschefen i ämnet anfört,
mötte att på ifrågavarande område åstadkomma en lagstiftning,
som å ena sidan vore effektiv och å den andra icke trädde berättigade
intressen för nära, ansett sig, för den prövning av frågan som ankomme
på bevillningsutskottet, behöva stödet av den särskilda lagkunskap, som
funnes företrädd hos lagrådet. Härvid hade utskottet även beaktat,_ att
Kungl. Maj:t, då förslaget till gällande brännvinstillverkningsförordning,
vilkeu huvudsakligen vore föremål för de i propositionen framställda
ändringsförslagen, framlagts för 1907 års riksdag, med propositionen i
ämnet överlämnat högsta domstolens yttrande över de i förslaget intagna
nya eller förändrade bestämmelserna av kriminalrättslig natur.
Av nu angivna skäl hade bevillningsutskottet i grundlagsenlig ordning
utverkat, dels att kommerskollegium avgivit och till bevillningsutskottet
överlämnat utlåtande i anledning av den föreliggande propositionen,
dels ock att lagrådet avgivit yttrande över de med propositionen
framlagda författningsförslagen, av vilket yttrande utskottet genom ett
från finansdepartementet överlämnat utdrag av protokoll, hållet i lagrådet
den 2 april 1919, sedermera erhållit del. Såväl nämnda protokollsutdrag
som kommerskollegii utlåtande finnas bilagda utskottets omförmälda
betänkande, det föi''ra såsom Bilaga A och det senare som
Bilaga B.
Riksdagens skrivelse Nr 348.
9
Det överlämnade utdraget av lagrådets förenämnda protokoll innehåller
dels ett särskilt yttrande av justitierådet von Seth, dels ett gemensamt
yttrande av justitieråden Gallstrand och Wedberg samt regeringsrådet
Planting-Gyllenbåga. Det senare betecknas i det följande såsom
lagrådets yttrande.
Lagrådet har till en början vitsordat behövligheten av en lagstiftning
i syfte att undertrycka de ifrågavarande missbruken och därjämte
givit sin anslutning till grundtanken i Kungl. Maj:ts förslag,
nämligen att möjliggöra ett ingripande mot de brottsliga förfarandena
på ett tidigare stadium än nu kan ske. Åven justitierådet von
Seth har ansett, att de företeelser förslaget avser att träffa äro av den
beskaffenhet, att ett ingripande mot desamma i lagstiftningsväg vore
synnerligen påkallat. Särskilt det öppna trots mot gällande bestämmelser,
som tagit sig uttryck i det oförblommerade utbjudandet av apparater
för lönnbränning, vore av beskaffenhet att ej böra lämnas obeaktat av
lagstiftningen.
Emellertid har såväl lagrådet - som justitierådet von Seth funnit
de framlagda förslagen giva anledning till vissa erinringar.
Enligt Kungl. Maj:ts förslag fordras för straffbarhet endast, att
shålig anledning föreligger till antagande att olovligt syfte förefinnes.
I fråga om denna förutsättning beträffande straffbarhet för innehav av
apparater eller apparatdelar av ifrågavarande slag har lagrådet anfört,
att ett eftergivande av kravet på juridisk visshet, vilket eljest i brottmål
gällde för att den tilltalade skulle kunna fällas, icke syntes vara
försvarligt.
I fråga om straffbestämmelserna för tillverkning, saluhållande, överlåtelse
m. m., vilka enligt lagrådets mening borde gälla blott egentliga
destillationsapparater, har lagrådet däremot icke ansett sig böra uppställa
kravet på juridisk visshet. Beträffande de sistnämnda formerna
av brottsligt förfarande bär lagrådet gjort, bland annat, följande anmärkning.
För att någon, som ej ämnade själv göra obehörigt bruk av destillationsapparat,
borde kunna fällas till ansvar för sina åtgöranden
med sådan apparat — tillverkning, salubjudande o. s. v. — syntes det
villkor böra vara fyllt, att han, enligt vad till full visshet ådagalagts,
med dessa åtgöranden avsett, att apparaten skulle komma viss person
till hända, ehuru han hade skälig anledning antaga, att apparaten bleve
av denne använd till olovligt ändamål. En tillverkning för annans räkning
borde sålunda ej vara straffbar i annat fall än då den skedde på
beställning av en misstänkt individ. Ett allmänt saluhållande eller utbjudande
till salu borde ej heller falla under straffbudet.
Bihang till riksdagens protokoll 1919. 14 samt. Nr 347—348.
2
10
Riksdagens skrivelse Nr 348.
Vidare har lagrådet erinrat, att förberedelse till visst brott borde
straffas om icke lindrigare så åtminstone icke strängare än det fullbordade
brottet; och, under hänvisning till straffbestämmelserna i 22 § förordningen
den 1 juli 1918 angående handel med skattefri sprit samt 11 §
förordningen samma dag angående vissa alkoholhaltiga preparat, har
lagrådet påpekat, att nämnda regel icke vore i allo iakttagen i den av
Kungl. Maj:t föreslagna lydelsen av 31 § av brännvinstillverknings förordningen.
I fråga om lagrådets anmärkningar i övrigt ävensom beträffande
vad justitierådet von Seth mot förslaget invänt hänvisar riksdagen till
bilaga A vid förenämnda betänkande.
Sedan i anledning av lagrådets omförmälda yttrande kontrollstyrelsen
med skrivelse den 30 april 1919 till chefen för finansdepartementet
överlämnat ett reviderat utkast till författningstext, har skrivelsen
jämte bilaga, vilka i avskrifter från finansdepartementet överlämnats till
bevillningsutskottet, av utskottet fogats vid betänkandet.
Kontrollstyrelsen har i nämnda skrivelse beträffande lagrådets anmärkning,
att straffbarhet för innehav borde förutsätta juridisk visshet
om det olovliga syftet, anfört, att, då styrelsen hölle före att lagstiftningens
effektivitet icke skulle i väsentlig mån minskas, om man gåve
stadgandet den avfattningen att olovligt syfte uppenbarligen skulle vara
för handen för att straffbarhet skulle inträda, så hade styrelsen icke
något att erinra mot den föreslagna jämkningen i avfattningen, vilken
också iakttagits i det av kontrollstyrelsen med den ifrågavarande skrivelsen
överlämnade reviderade förslaget.
Vidkommande åter vad lagrådet enligt vad ovan sagts anfört om
villkoren för att tillverkare, försäljare m. fl. skulle kunna fällas, nämligen
att straffbarhet borde förutsätta, att den tilltalade avsett att apparaten
skulle komma viss person till hända, ehuru han hade skälig anledning
antaga, att apparaten bleve av denne använd till olovligt ändamål, har
kontrollstyrelsen anfört, att med en sådan begränsning ifrågavarande
bestämmelser skulle enligt styrelsens mening förlora så gott som allt
värde. Ett huvudsyfte med den föreslagna lagstiftningen hade just varit
att förhindra det samhällsskadliga salubjudandet av destillationsapparater
från vissa fabrikanters sida, vilka i stor skala tillverkat dylika
apparater och uppenbarligen haft för avsikt att sälja, icke »en eller
annan» utan tusentals apparater till lönnbrännare. Dessa fabrikanters
brottsliga uppsåt kunde, har kontrollstyrelsen förklarat, med full juridisk
11
Riksdagens skrivelse Nr 348.
visshet bevisas genom deras till tidningarna insända annonser eller av
dem kringsända prospekt, och enligt kontrollstyrelsens tanke förelåge
fullgiltig anledning att kriminalisera ett tillverkande eller saluhållande
av destillationsapparater, som vore förenat med påvisbar avsikt hos tillverkaren
eller saluhållaren, att apparaterna skulle komma till brottslig
användning, alltså oberoende därav, att »fabrikanten och eventuella
köpare ännu icke trätt i någon som helst beröring med varandra».
Kriminaliserades icke trafiken med destillationsapparater redan på detta
stadium, skulle exempelvis en tillverkare en gros kunna helt undandraga
sig varje ansvar genom att endast överlåta apparater till återförsäljare,
vilka ej själva tänkte begagna sig av dem. Det oblyga och i högsta
måtto förargelseväckande salubjudandet av destillationsapparater skulle
obehindrat kunna fortgå, och lagstiftningens maktlöshet skulle endast
ytterligare undergräva lagens auktoritet.
I nu ifrågavarande hänseende har kon trollstyrelsen följaktligen
icke kunnat biträda lagrådets uppfattning.
Vad lagrådet i övrigt anmärkt har i huvudsak beaktats i de reviderade
författningsförslagen.
Kommerskollegium har i sitt utlåtande förklarat sig finna det
remitterade förslaget i huvudsak tillgodose de erinringar, som kollegium
framställt i sitt förra utlåtande i ämnet.
Kollegium har emellertid uttalat önskvärdheten av vissa ändringar
i de föreslagna bestämmelserna. Så har kollegium beträffande straffbarhet
för överlåtelse av ifrågavarande apparater eller delar därav anfört,
att härför borde enligt kollega mening det antingen vara uppenbart,
att den tilltalade själv haft för avsikt att låta apparaten eller apparatdelen
genom överlåtelsen komma till olovligt användande, eller ock
kunna ledas i bevis, att han vid överlåtelsen ägt vetskap om att apparaten
eller apparatdelen skulle komma att användas för olovligt ändamål.
Kollegium har vidare ifrågasatt, huruvida icke såväl vid tillverkning
och saluhållande som i fråga om innehav av apparat eller apparatdel
det minst borde kunna fordras, att den olovliga avsikten kunde
anses uppenbar för att straff skulle kunna ådömas.
Ehuru den olagliga tillvei-kningen av brännvin uppkommit under
kristiden och renatureringen av denaturerad sprit blivit mer allmänt
gängse under samma tid och ehuru bäggedera väsentligen föranletts
av den rådande bristen på spritdrycker, måste det dock befaras, att de
icke komma att upphöra i och med att tillgången på dylika drycker
12
Riksdagens skrivelse Nr 348.
för förtäringsändamål blir något rikligare. Den lätthet, med vilken
spritdrycker kunna framställas eller denatureringsmedlet kan frånskiljas
denaturerad sprit, kommer otvivelaktigt att jämväl framdeles, då på
grund av förordningen den 14 juni 1917 angående försäljning av rusdrycker
betydande inskränkningar i rusdrycksförsäljningen alltjämt bliva
rådande, fresta många till att antingen för egen del framställa eller,
vad som från samhällets synpunkt är långt farligare, för försäljning
tillverka samt saluhålla spritdrycker, varigenom tillfälle till inköp beredes
även sådana personer, vilka enligt nyssnämnda förordning avstängts
från inköp av spritdrycker.
Riksdagen har därför funnit syftet med den föreliggande propositionen
synnerligen beaktansvärt och anser, att åtgärder böra vidtagas
i syfte att undertrycka de rådande missbruken.
Likaså har det synts riksdagen vara riktigt, att man i främsta rummet
söker förhindra tillverkningen och försäljningen av för brännvinstillverkning
eller renaturering särskilt avpassade apparater. Enligt vad
som inhämtas såväl av det i propositionen åberopade statsrådsprotokollet
som ock av handlingar, som blivit företedda under ärendets förberedande
behandling inom riksdagen, utbjuda flera personer genom en omfattande
reklamverksamhet dylika apparater över hela Sverige i det
uppenbara syftet att framkalla olagliga handlingar, något som framgår
därav att noggranna anvisningar beträffande bruket av apparaterna för
nyssberörda ändamål åtfölja prospekten. Ett ingripande mot en dylik
uppenbart samhällsskadlig verksamhet synes vara en bjudande nödvändighet,
även om man icke med detta ingripande skulle lyckas fullständigt
råda bot på missförhållandena.
Åven det olovliga innehavet av destillationsapparater måste otvivelaktigt
av lagstiftningen beaktas. Säkerligen har ett avsevärt antal
apparater hunnit försäljas till enskilda personer för användning i lagstridigt
syfte. Möjliggjordes icke ett ingripande jämväl mot innehavet,
skulle de redan försålda apparaterna fortfarande kunna utan påföljd användas
för lagstridigt ändamål, ända till dess att polismyndigheten i
enstaka fall tilläventyrs lyckades överraska innehavaren, under det han
vore sysselsatt med brännvinstillverkning eller renaturering. Åven om
ingripandet mot innehav av destillationsapparater erbjuder långt större
svårigheter än mot det yrkesmässiga tillverkandet och försäljandet, synes
således eu lagstiftning även mot det förra vara nödvändig.
De anmärkningar, som lagrådet framställt mot de av Kungl. Maj:t
framlagda författningsförslagen, har riksdagen funnit i stort sett befogade.
Desamma hava, på sätt ovan är omnämnt, till övervägande del beaktats
13
Riksdagens skrivelse Nr 348.
i kontrollstyrelsens senaste förslag. För den avvikelse från lagrådets
mening i en väsentlig punkt, som kontrollstyrelsen, enligt vad ovan är
omnämnt, vidhåller, synas tillräckliga skäl hava förebragts. Åven de
av kommerskollegium uttalade önskemålen synas hava vunnit skäligt
beaktande i det reviderade förslaget. Till detsamma kan riksdagen således
i allt väsentligt lämna bifall.
Endast i följande hänseenden har riksdagen ansett sig böra göra
ändring.
Den avfattning, som givits åt brottsbeskrivningen 1 § 2 inom.,
synes giva rum för den tolkningen, att innehavare av där omförmält
redskap skulle kunna straffas, även om han icke själv avsett, att redskapet
skulle komma till olovlig användning. Stadgandet torde därför
böra förtydligas på sådant sätt, att därav framgår, att för innehavarens
straffbarhet förutsättes, att redskapet varit av honom avsett att nyttjas
för uppgivna olovliga ändamål.
För nämnda olovliga innehav uppställas i fortsättningen av samma
moment enligt kontrollstyrelsens förslag två olika straffskalor, allt efter som
redskapet varit avsett att nyttjas för lönnbränning eller ock för renaturering
av denaturerat brännvin eller dylikt. I förra fallet sträcker sig
straffskalan ända upp till 2,000 kronors böter eller fängelse i sex
månader — samma straffmaximum som för fullbordad lönnbränning
enligt 30 § i tillverkningsförordningen; i senare fallet stannar straffet
vid ett maximum av 500 kronors böter, uppenbarligen på grund därav
att enligt 22 § i förordningen angående handel med skattefri sprit och
11 § i förordningen angående vissa alkoholhaltiga preparat straffet för
det fullbordade brottet — denatureringsmedlets avskiljande etc. — när
avsikt att försälja preparatet ej föreligger och omständigheterna icke äro
försvårande, utgör högst 500 kronors böter. Då emellertid straffet för
denatureringsmedlets borttagande vid synnerligen försvårande omständigheter
kan stiga ända till ett års fängelse och nämnda brott alltså ej
kan betecknas såsom mindre grovt än lönnbränning, synes det icke vara
fullt konsekvent att i förevarande författning införa en så väsentligt
lägre straffskala för innehav av redskap för renaturering än för innehav
av redskap för lönnbränning. Då härtill kommer svårigheten i vissa
fall att avgöra, huruvida syftet med apparaten varit det ena eller det
andra, synas praktiska skäl tala för att för båda fallen uppställa en
gemensam straffskala, vilken då synes kunna sättas till böter, högst
1,000 kronor.
14
Riksdagens skrivelse Nr 348.
Under åberopande av vad sålunda anförts, får riksdagen för Eders
Kungl. Maj:t tillkännagiva, att riksdagen, som icke kunnat oförändrade
bifalla de med Eders Kungl. Maj:ts förevarande proposition nr 131 framlagda
författningsförslagen, antagit här nedan införda förslag till
Förordning
om
ändrad lydelse av 30, 31, 35 och 39 §§ i förordningen den 11 oktober 1907
angående tillverkning av brännvin. *)
Härigenom förordnas, dels att till 30 § i förordningen den 11
oktober 1907 angående tillverkning av brännvin skall läggas ett nytt,
med 3 betecknat moment av nedan angivet innehåll, dels ock att 31
och 35 §§ samt 39 § 1 mom. i samma förordning skola erhålla följande
ändrade lydelse:
30 §.
3. Då lönnbränning skett, vare det vid förbrytelsen nyttjade
redskap, det vid beslagstillfället å stället befintliga brännvin och de kärl,
vari det förvaras, förbrutna.
31 §.
1. Den, som tillverkar, till försäljning utbjuder eller eljest saluhåller
för beredande av brännvin ägnad apparat eller del av dylik
apparat med uppenbart syfte, att apparaten eller apparatdelen skall
komma att nyttjas vid lönnbränning eller för att obehörigen från denaturerat
brännvin borttaga denatureringsmedlet eller göra annan till dryck
ej ämnad alkoholhaltig vara användbar därtill, så ock den, vilken överlåter
dylik apparat eller apparatdel, ehuru han har skälig anledning antaga, att
densamma skall komma att nyttjas för ändamål, som nu sagts, straffes
med böter från och med 100 till och med 2,000 kronor, och vare apparaten
eller apparatdelen förbruten. Vid upprepad förbrytelse eller om om
J)
Avvikelser från Kungl. Maj:ts förslag ftro utmärkta med kursiverad stil. Spärr ad
kursiv angiver, att kursiveringen är avsedd att bibehållas i författningen.
15
Riksdagens skrivelse Nr 348.
ständigheterna eljest äro försvårande, må dömas till högst 10,000
kronors böter eller till fängelse i högst sex månader. Åro omständigheterna
synnerligen mildrande, må böterna nedsättas till lägst 25 kronor.
2. Befinnes någon i andra fall än i 1 mom. avses innehava redskap,
som uppenbarligen är av honom avsett att nyttjas för ändamål, som där
sägs, straffes med böter, högst 1,000 kronor, och vare redskapet förbrutet.
35 §.
Till redskap, som enligt 30 § 3 mom., 31 § 2 mom. eller 32 §
1 mom. är förbrutet, räknas varje i bränneri för kokning, mäskberedning,
jäsning eller bränning inrättat redskap, sprithållare ävensom ångmaskin
med tillbehör.
39 §.
1. Brännvinstillverkare så ock den, som tillverkar eller saluhåller i
31 § 1 mom. avsedd apparat eller apparatdel, ansvarar för förbrytelse
mot denna förordning, som med hans vetskap begås av hans hustru,
barn, husfolk eller i hans arbete antagen person, såsom vore förbrytelsen
av honom själv begången. Begagnar brännvinstillverkare ombud vid
brännerirörelsens utövande, ansvare dock ombudet jämte tillverkaren och
lika med denne för sådan förbrytelse.
Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen,
enligt därå meddelad uppgift, utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
samt
Förordning
om
ändrad lydelse av 25 § i förordningen den 1 juli 1918 angående
handel med skattefri sprit.
Härigenom förordnas, att 25 § i förordningen den 1 juli 1918 angående
handel med skattefri sprit skall erhålla följande ändrade lydelse:
16
Riksdagens skrivelse Nr 348.
25 §.
1 mom. I fall, som i 21, 22 och 23 §§ förmälas, så ock då någon,
varom i 20 och 24 §§ sägs, på otillåtet sätt begagnat eller avhänt
sig sprit, skola, där ej synnerligen mildrande omständigheter föreligga,
de förråd av skattefri sprit, som anträffats hos den brottslige eller
eljest uppenbarligen äro avsedda för olovlig användning, jämte kärl
och annat emballage, vari spriten förvaras, vara underkastade beslag
och dömas förbrutna. Lag samma vare i fråga om redskap, som begagnats
i det fall, varom sägs i 22 § första stycket.
2 mom. Fälles någon till ansvar för förbrytelse, som i 1 mom.
avses, skall han tillika dömas skyldig att för den sprit, varmed han
förfarit olovligt, utgiva tillverkningsskatt enligt gällande bestämmelser
om beskattning av brännvin.
Denna förordning träder i kraft dagern efter den, då förordningenf
enligt därå meddelad uppgift, utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
Stockholm den 12 juni 1919.
Med undersåtlig vördnad.
STOCKHOLM, ISAAC MAKCUS'' BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1919.