Riksdagens skrivelse Nr 347.

1

Nr 347.

Godkänd av första kammaren den 12 juni 1919.
Godkänd av andra kammarnn den 12 juni 1919.

Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordningar om ändrad
lydelse av §§ 16, 17, 18 och 20 i förordningen om frihamn
den 15 november 1907 samt om ändrad lydelse
av § 19 mom. 1 i förordningen om frilager den 20
december 1912.

(Bevillningsutskottets betänkande nr 41.)

Till Konungen.

I en den 14 mars 1919 dagtecknad proposition, nr 254, har
Eders Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över finansärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen att antaga följande vid propositionen fogade
dels

Förslag

till *

förordning om ändrad lydelse av §§ 16, 17, 18 och 20 i förordningen om
frihamn den 15 november 1907.

Härigenom förordnas, att §§ 16, 17, 18 och 20 i förordningen om
frihamn den 15 november 1907 skola hava följande ändrade lydelse:
Bihang till riksdagens protokoll 1919. 14 samt. Nr 347—348. 1

2

Riksdagens skrivelse Nr 347.

§ 16-

1. I frihamn må införas gods av såväl tullpliktigt som tullfritt
slag med undantag av varor, som enligt gällande föreskrifter till förekommande
av smittsamma sjukdomar å människor eller djur eller av
annan dylik anledning äro till införsel i riket förbjudna; dock att varor,
som endast under iakttagande av vissa försiktighetsmått få införas i
riket, ej må införas i frihamn med mindre de till införsel i riket av
sådana varor stadgade villkor varda i tillämpliga delar iakttagna.

Vad här är sagt utgör ej hinder för att fartyg, som innehar gods,
vars införsel till riket sålunda är förbjuden eller må ske allenast under
vissa villkor, må, där sådant ej strider mot eljest meddelade bestämmelser,
ingå i frihamn oavsett nämnda införselförbud eller villkor, under
förutsättning att godset där ej lossas eller i annat fartyg omlastas; dock
må i särskilt fall tillstånd till omlastning för återutförsel kunna meddelas
av vederbörande tullförvaltning.

2. Finnes anledning antaga, att varor i obrutna omslag äro av
den beskaffenhet, att de icke eller endast under vissa villkor få i frihamn
införas, äge vederbörande tulltjänsteman att, där erforderlig upplysning
ej kan annorledes vinnas, låta bryta omslagen.

3. Där i särskild författning föreskrives, att införsel till riket av
visst varuslag må verkställas endast av vissa närmare angivna personer
eller samfälligheter, skall sådan föreskrift icke, för så vitt ej i författningen
annorlunda uttryckligen stadgas, utgöra hinder för annan att föranstalta
om införsel i frihamn av vara, som i författningen avses; dock
skall i fråga om vara, som avses i 1 § förordningen den 14 juni 1917
angående försäljning av rusdrycker, gälla de särskilda föreskrifter, som
av Konungen meddelas.

I fråga om rätt till utförsel av varan från frihamn till tullområdet
skall i tillämpliga delar gälla vad föreskrivet är om dylik varas införsel
från utrikes ort till riket.

§ 17.

Tillträde till frihamn vare förbjudet för däckat fartyg, vars nettodräktighet
icke överstiger tjugu ton, och öppen båt, utom för dylika
farkoster, som under de särskilda villkor, Konungen bestämmer, användas
för forsling av gods inom frihamn eller mellan frihamn och tullhamn
i eller vid samma stapelstad eller för bogsering av fartyg till och från
frihamn eller inom sådan hamn.

Riksdagens skrivelse Nr 347.

3

§ 18-

1. Sjövägen må varutransport emellan två frihamnar eller emellan
frihamn och annan inrikes ort endast verkställas av fartyg, som är till
kustfart inom riket berättigat.

2. Landvägen kan gods från frihamn införas:

för utförsel sjövägen från den stapelstad, i eller vid vilken frihamnen
är belägen, till utrikes ort eller annan svensk frihamn, ävensom
land vägen till Norge;

för omedelbar transitförsändning antingen till annan stad, som
åtnjuter transitupplagsrätt, eller till annan svensk frihamn eller ock för
försändning i oförtullat skick under postverkets kontroll;

för intagning å frilager eller för uppläggning å nederlag på samma
ort; samt

efter förtullning eller till fri disposition.

§ 20.

1. Direkt utförsel landvägen till frihamn annorledes än med järnväg
av frilagers-, nederlags- och transitupplagsgods likasom ock av
annat oförtullat gods ävensom av gods, för vilket restitution av tulloch
tillverkningsavgifter eller befrielse från tullavgift ifrågasättes, må
endast äga rum från den stapelstad, i eller vid vilken frihamnen är
belägen.

2. Av emballerat oförtullat gods må ej till frihamn utföras mindre
än helt kolli, sådant det från utrikes ort eller annan svensk frihamn
inkommit eller från frilager, nederlag eller transitupplag uttagits, där
ej dylik utförsel till utrikes ort skulle hava varit medgiven.

Denna förordning träder i kraft å dag, som av Konungen bestämmes.

dels ock

För Hl sig

till

förordning om ändrad lydelse av § 19 mom. 1 förordningen om frilager

den 20 december 1912.

Härigenom förordnas, att § 19 mom. 1 förordningen om frilager
den 20 december 1912 skall hava följande ändrade lydelse:

4

Riksdagens skrivelse Nr 347.

§ 19-

1. Gods kan från frilager uttagas:

för utförsel till utrikes ort eller sjövägen till svensk frihamn å
annan ort;

för försändning sjövägen eller landvägen till annan stad, där tullkammare
under tullförvaltares överinseende finnes;

för utförsel landvägen, till frihamn;

för överflyttning till annat frilager eller för uppläggning å nederlag
å samma ort; samt

efter förtullning eller till fri disposition.

Denna förordning träder i kraft å dag, som av Konungen bestämmes.

Det föreliggande förslaget är, enligt vad av ovannämnda statsrådsprotokoll
framgår, ett led i strävandena att, i den män det allmännas
intressen sådant medgiva, erbjuda trafiken på våra frihamnar redan
från början minst lika bekväma villkor som gälla i de främmande
länder, med vilkas frihamnar vi närmast hava att tävla.

Vad Eders Kungl. Maj:t i sådant hänseende föreslagit har riksdagen
funnit sig kunna, med stöd av den av chefen för finansdepartementet
härför lämnade motiveringen, bifalla.

Emellertid har departementschefens yttrande till statsrådsprotokollet
givit riksdagen anledning att anföra följande.

I § 17 i frihamnsförordningen vidtogs år 1917 den ändringen, att den
allmänna dräktighetsgränsen för däckade fartyg, som icke äga tillträde till
frihamn, sänktes från 40 till 20 ton. I den skrivelse från handelskamrarna,
som föranlett den förevarande propositionen, har upplysts, att handelskamrarna,
efter förnyad utredning i detta ämne, kommit till den slutsatsen,
att den gällande gränsen av 20 ton måste anses vara för hög för ett
fullt rationellt utnyttjande av frihamnarna. Efter att hava ur olika
synpunkter belyst önskvärdheten av en sänkning av berörda gräns, hava
handelskamrarna särskilt betonat vikten av, att de för respektive städer
på grund av dyrtiden oväntat kostsamma frihamnsanläggningarna gjordes

ö

Riksdagens skrivelse Nr 347.

i någon man ekonomiskt bäriga genom beredande av tillträde till dessa
för så stort antal fartyg som möjligt; och hava handelskamrarna i anslutning
till det sålunda anförda anhållit, att tontalsgräneen måtte sänkas
från 20 till 10 ton.

Kommerskollegium och generaltullstyrelsen hava i sitt gemensamma
utlåtande i ämnet, under framhållande att generaltullstyrelsen
sökt göra kontrollen från tullverkets sida å frihamnsrörelsen så litet betungande
som möjligt, uttalat, att, därest den ifrågasatta sänkningen
bleve genomförd, en dylik åtgärd med all sannolikhet måste hava till
följd en avsevärd skärpning av kontrollen. En sådan skärpning kunde
bliva nog så kännbar för trafikanterna och särskilt för de av synnerligen
omfattande tullättnader beroende större fartygen. För statsverket skulle
följden bliva en icke obetydlig ökning av kostnaderna för tullbevakningen
i frihamn. Ämbetsverken hava vid övervägande av de skäl,
som kunna tala för eller emot sänkningen, kommit till den slutsatsen,
att före vidtagandet av en dylik åtgärd erfarenheten först borde hava
ådagalagt ett oavvisligt behov för frihamnstrafiken av tillgång på farkoster,
vilkas dräktighet icke överstiger 20 ton.

Chefen för finansdepartementet har i likhet med kommerskollegium
och generaltullstyrelsen ansett ett uppskov med den föreslagna sänkningen
av tontalsgränsen vara att tillråda. Först för den händelse den
nuvarande gränsen skulle visa sig få till följd ett mera konstant hämmande
av frihamnarnas godstrafik, borde enligt departementschefens
mening frågan komma under förnyad omprövning.

Det framgår av vad sålunda återgivits, att varken ämbetsverken
eller departementschefen velat principiellt avvisa kravet på en sänkning
av ifrågavarande tontalsgräns. Skälet varför detta krav ansetts
icke böra nu vinna avseende har i stället varit, att med hänsyn till
de olägenheter, särskilt på grund av erforderlig ytterligare kontroll
å trafiken i frihamn, som sänkningen antagits komma att medföra, densamma
icke ansetts böra vidtagas annat än under förutsättning att den
av handelskamrarna intagna ståndpunkten vunne erfarenhetens bekräftelse.

Riksdagen, som vill betona angelägenheten av att bestämmelserna
beträffande ordningen i frihamn, så långt sig göra låter med
behörigt iakttagande av det allmännas intressen, anpassas efter trafikens
krav, uttalar sin förvissning därom, att, i den mån frihamnstrafiken
kommer i gång, kommerskollegium och generaltullstyrelsen skola låta
sig angeläget vara att ägna uppmärksamhet åt de förhållanden, som av
handelskamrarna i ifrågavarande sammanhang berörts, samt att Eders

6

Riksdagens skrivelse Nr 347.

Kungl. Maj:t kommer att, för den händelse vunnen erfarenhet därtill
kan giva anledning, för riksdagen framlägga förslag till sänkning av den
för däckade fartygs tillträde till frihamn gällande allmänna dräktighetsgränsen.

I anslutning till vad sålunda anförts får riksdagen för Eders Kungl.
Maj:t tillkännagiva, att riksdagen, med bifall till Eders Kungl. Majrts
förevarande proposition nr 254, antagit ovan införda förslag till

1) förordning om ändrad lydelse av §§ 16, 17, 18 och 20 i förordningen
om frihamn den 15 november 1907; samt

2) förordning om ändrad lydelse av § 19 mom. 1 förordningen om
frilager den 20 december 1912.

Stockholm den 12 juni 1919.

Med undersåtlig vördnad.