Riksdagens skrivelse Nr 341.
1
Nr 341.
Godkänd av första kammaren den 18 juni 1919.
Godkänd av andra kammaren den 18 juni 1919.
Riksdagens skrivelse till Konungen angående omarbetning av gällande
järnvägstrafikstadga.
(Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 26).
(Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande nr 11).
Till Konungen.
Uti en inom riksdagen väckt motion har framhållits behovet därav
att en omarbetning av järnvägstrafikstadgans bestämmelser snarast möjligt
företoges ävensom att representanter för handel och industri sattes i tillfälle
att därvid deltaga.
över ifrågavarande motion hava två särskilda utlåtanden avgivits av
järnvägsstyrelsen, varjämte yttranden i ämnet inhämtats från fullmäktige
i järnvägskontoret, svenska järn vägsföreningen, Sveriges allmänna exportförening,
Sveriges industriförbund samt Sveriges allmänna lantbrukssällskap,
vilka samtliga utlåtanden och yttranden äro bilagda andra kammarens
tredje tillfälliga utskotts utlåtande nr 11 i ärendet.
Härförutom hava samtliga handelskamrar i riket till vederbörande riksdagsutskott
inkommit med yttranden över motionen.
Nu gällande järnvägstrafikstadga, vartill förslag avgivits av järnvägsstyrelsen,
fastställdes av Eders Kungl. Maj:t den 24 januari 1914; och
gälla, därest icke Eders Kungl. Maj:t i fråga om viss järnväg annorlunda
förordnar bestämmelserna däri till efterrättelse för transporter å samtliga
för allmän trafik öppnade järnvägar. I fråga om transporter i trafik med
utlandet samt för statsverkets räkning äger emellertid stadgan giltighet
endast i den mån dylika transporter icke regleras genom särskilda för desamma
utfärdade föreskrifter. Varje järnvägsförvaltning äger meddela sådana
tilläggsbestämmelser till stadgan, som i fråga om trafiken å järn
Bihang
till riksdagens protokoll 1919. 14 sand. Nr 341—342. 1
2
Riksdagens skrivelse Xr 341.
vägen kunna finnas erforderliga för att fullständiga eller närmare utveckla
stadgans föreskrifter.
Till en början vill riksdagen i, anledning av de anmärkningar, motionären
gjort beträffande gällande järnvägstrafikstadga, framhålla, att en närmare
granskning av järnvägstrafikstadgan torde giva till resultat, att genom
densamma på ett i stort sett lyckligt sätt realiserats järnvägsstyrelsens ledande
tanke vid förslagets utarbetande, nämligen att de rättigheter och
skyldigheter såväl på järnvägarnas som på trafikanternas sida, vilka kunde
anses vara av större betydelse eller ifråga om vilka förhållandet emellan
järnvägarna och trafikanterna kunde anses vara av mera ömtålig art, borde
finnas intagna i stadgan och därigenom erhålla stadfästelse av Eders
Kungl. Maj:t.
Riktigheten av den sålunda tillämpade principen finner riksdagen vara
obestridlig, och vad beträffar de synpunkter, som varit ledande vid uppdragandet
av de angivna gränserna emellan vad som borde inflyta i stadgan0
och det, som kunde regleras genom tilläggsbestämmelser, vill riksdagen
hänvisa till vad järnvägsstyrelsen härom anfört i samband med
stadgeförslagets överlämnande till Eders Kungl. Maj:t.
Den kritik av järnvägsstadgans bestämmelser, som innefattas uti förevarande
motion, avser huvudsakligen två grupper av föreskrifter, nämligen
dem, vilka reglera järnvägens ansvarsskyldighet gent emot godsbefraktarna
med avseende å bortkommet eller förstört gods, samt de bestämmelser,
som fastställa den procedur, varigenom i särskilda fall nämnda ansvarsskyldighet
regleras (skilj edomsförfarandet)..
Vad beträffar motionärens anmärkning emot det sätt, varpå genom
stadgans bestämmelser järnvägens ansvarsskyldighet för transporterat gods
gentemot befraktaren reglerats, så anser sig riksdagen för bedömande av
förevarande fråga till en början böra lämna en kortfattad redogörelse för
trafikstadgans innehåll härutinnan.
Den allmänna regeln för järnvägens ansvarighet för förlust, minskning
eller skada innefattas uti 80 §, där det fastslås, att järnvägen är ansvarig
för den skada, som under tiden från godsets mottagande till befordring,
till dess detsamma utlämnats eller järnvägen jämlikt stadgans bestämmelser
härom upplagt godset till förvaring, uppstår till följd av att godset gått
helt och hållet förlorat, minskats eller skadats, såvida icke järnvägen förmår
bevisa, att skadan uppstått genom den befogandeberättigades vållande eller
till följd av något förfogande av honom, som icke föranletts av någon försummelse
av järnvägen, eller på grund av godsets naturliga beskaffenhet
i synnerhet genom inre förstöring, genom avdunstning eller bortdamning
eller genom vanligt läckage eller genom »händelse av högre hand» (vis
3
Riksdagens skrivelse Nr 341.
major, »force majeure»). Uti 81 § hava angivits vissa inskränkningar i
järnvägens ansvarighet i fall av särskild risk.
Sålunda föreskrives uti samma paragrafs moment 1 b), att järnvägen
icke ansvarar för sådant gods, som, oaktat dess naturliga beskaffenhet
kräver emballage till skydd mot förlust, minskning eller skada under transporten,
blivit enligt avsändarens i fraktsedeln införda förklaring inlämnat
utan eller med ofullständigt eller bristfälligt emballage, för så vitt skadan
är att tillskriva frånvaron av emballage eller emballagets ofullständighet
eller bristfällighet; samt uti moment 1 d), att järnvägen ej heller ansvarar
för sådant gods, som på grund av sin naturliga beskaffenhet är särskilt
utsatt för faran att helt eller delvis gå förlorat eller skadas, i synnerhet
genom att bräckas, rosta, ruttna, frysa, jäsa, smälta, avdunsta, i mindre
vanlig grad läcka, hoptorka, avdamma eller själ vantändas, för så vitt skadan
är att tillskriva denna godsets beskaffenhet.
Vidare meddelas uti moment 2 och 3 av samma § följande bestämmelser:
2.
Om inträffad skada, efter för handen varande omständigheter att
döma, kan tillskrivas en viss av de i denna paragraf omnämnda orsaker,
så antages, intill dess motsatsen bevisas, att skadan härrör av denna orsak.
3. Järnvägen kan icke på grund av denna § befrias från ansvar för
skada, om det visas, att järnvägens förvaltning eller betjäning genom vållande
medverkat till skadan.
Vidare innehåller § 62 i trafikstadgan under moment 1 och 2 följande
stadganden:
1. Såvida godset är av beskaffenhet att under den tid, detsamma
befinner sig i järnvägens vård, fordra emballage till skydd mot förlust,
minskning eller skada, åligger det avsändaren att härom träffa behörig
anstalt.
2. Har avsändaren icke uppfyllt denna skyldighet, äger järnvägen
— såvida den icke vägrar mottaga godset — rättighet fordra, att avsändaren
eller å hans vägnar hans bud å fraktsedeln erkänner, att emballage
saknas eller är otillräckligt eller bristfälligt, med angivande i senare fallet,
vari otillräckligheten eller bristfälligheten består.
Ovan återgivna delar av trafikstadgan hava redan uti en i november
1916 av Skånes handels-, industri- och sjöfartskammare till järnvägsstyrelsen
avlåten skrivelse gjorts till föremål för en kritisk granskning. Då
de av handelskammaren sålunda framhållna synpunkter synas väsentligen
sammanfalla med dem, varför motionären i denna del gjort sig till tolk,
samt kammarens framställning torde lämna en klar överblick av de betänkligheter,
som inom handels- och industrikretsar kunna vara tillfin
-
4
Riksdagens skrivelse Nr 341.
nandes beträffande ifrågavarande bestämmelser i stadgan, har riksdagen
ansett det vara på sin plats att här återgiva det huvudsakliga innehållet
av kammarens ovannämnda skrivelse. Kammaren yttrade däri:
»Bland de skyldigheter, som genom ett fraktavtal åläggas fraktföraren, ter sig
såsom en av de betydelsefullaste plikten att om godset taga sådan vård, att detsamma
under forslandet icke lider skada. Från denna skyldighet att svara för det anförtrodda
godset torde i princip fraktföraren endast böra befrias, då skadan orsakas av
förhållanden, som antingen innebära händelser av högre hand eller ock äro att direkt
härleda ur transportmedlets naturliga beskaffenhet att medföra eu viss, ofrånkomlig
skaderisk.
I fråga om transport å järnväg föranleder sistnämnda omständighet, att järnvägens
ansvar för skada å gods av ömtåligt slag icke rimligen kan inträda, förr änavsändaren
genom godsets emballering vidtagit sådan åtgärd, att denna risk upphört.
Underlåtes detta av avsändaren bör härigenom uppkommande skada bäras av avsändaren,
själv. Lika uppenbart synes det vara, att all den skada, som trots vidtagande av denna
åtgärd därefter kan uppstå och icke är genom händelse av högre hand (force majeure),
orsakad, bör bäras av järnvägen.
Dessa grundregler torde strängt böra följas, då det gäller att finna det riktiga
avgörandet av frågan, när under fraktavtalets fullgörande den ene kontrahenten har
visat tillräcklig aktsamhet för att kunna fordra, att ansvaret för den skada, som det
oaktat timar, bör drabba medkontrahenten.
Minst lika viktigt som fasthållandet vid nämnda ansvarsfördelning är emellertid
även i fråga om befordran av gods en rättvis och förnuftig fördelning av bevisskyldigheten,
då det gäller att fastslå den orsak, som i det särskilda fallet föranlett skadan.
I fraktavtalets egen natur ligger, att avsändaren under bortfraktningen i allmänhet är
berövad varje möjlighet att efterse godset eller den behandling det röner och sålunda
även att vid inträffad skada förebringa bevis om anledningen till densamma. Är vid
överlämnande till fraktföraren godset utan fel och i fall av behov genom emballage
skyddat emot fara för den normala transportrisken, bör, därest godset framkommer
skadat, det åligga fraktföraren att ersätta denna skada eller ock bevisa, att densamma
orsakats genom händelse av högre hand eller av godsets egen beskaffenhet och i varje
fall utan vållande från fraktförarens eller hans personals sida.
Avgörandet av frågan, huruvida gods är av beskaffenhet att fordra emballage till
skydd mot skada ligger sålunda författningsenligt hos järnvägen, som även, därest den
finner detta vara fallet, men godset likväl saknar eller är försett med ett enligt järnvägens
förmenande bristfälligt eller’ ofullständigt emballage, äger rätt fordra avsändarens
erkännande härom på fraktsedeln. I och för sig torde intet vara att erinra
däremot, att då gods, som otvivelaktigt är av beskaffenhet att till skydd emot normal
transportrisk kräva omsorgsfull emballering, likväl är ofullständigt eller bristfälligt inpackat,
järnvägen till sitt fredande från ansvar för på dylik grund uppkommen skada
fordrar avsändarens erkännande om de faktiska emballeringsförhållandena. Då emellertid
åt ett dylikt erkännande genom stadgandet i § 81 mom. 2 skänkts den betydelse,
att genom detsamma bevisskyldigheten för skadans uppkomst genom annan orsak än
emballagets bristfällighet praktiskt taget kommer att helt åvila avsändaren, är härmed
för järnvägen utan tvivel skapad en särskild anledning, att vid tillämpningen av de
ovan återgivna bestämmelserna i § 62 förfara strängare, än vad med hänsyn till trafikantens
rättmätiga intresse är förenligt.
5
J/iksdageus skrivelse Nr ili 1.
Fastbålles den princip, som ovan gjorts gällande, eller att järnvägen bör befrias
från ansvaret för skada, uppkommen på grund av transportmedlets egen naturliga beskaffenhet,
men därutöver stå för skada, åstadkommen genom vårdslöshet vid i-, omoch
urlastning av godset, vid vagnsväxling och dylikt, är det uppenbart, att järnvägen
av avsändaren endast äger rätt kräva sådan emballering, som erfordras till skydd emot
förstnämnda skaderisk.
För avsändaren är det påtagligen av det största intresse, att hans rätt emot
järnvägen i nämnda hänseende icke kräukes. För att möta den normala risk, för
vilken avsändaren bör bära skadan, erfordras beträffande en mångfald gods av skilda
slag synnerligen primitiv emballering, förenad med ringa kostnad för avsändareu. Beträffande
annat gods, exempelvis grövre ler- eller gjutgods, tarvas ofta i samma syfte
icke något som helst emballage. Skall däremot gods, varom bär är fråga, transporteras
utan någon risk för skada överhuvud, erfordras givetvis en solid och dyrbar förpackning,
vars kostnad säkerligen i en mängd tänkbara fall icke under några omständigheter
kan av godset bäras. I dyljka fall, ävensom då svåremballerat gods är
av den välkänt ömtåliga beskaffenhet, att dess transporterande oemballerat innebär eu
ändamålsenlig maning till varsamt handhavande, synes det fullkomligt obilligt, att
järnvägen, för att skydda sig emot ansvaret för en skada, som rättvisligen av järnvägen
själv bör bäras, skall äga rätt av trafikanten kräva eu kostsam emballering till
undvikande av denna skada, vid äventyr av tvång till erkännande om otilllredsställande
emballage, ett erkännande ägnat att i händelse av inträffad skada betaga trafikanten
all rätt till ersättning.
Handelskammaren har erhållit ett flertal bevis därpå, att förhållandena i verkligheten
gestaltat sig så som nyss angivits. För att undvika en emballagekostnad, som
icke stått i rimligt förhållande till godsets värde, hava avsändare — med på långvarig
erfarenhet grundad övertygelse, att det emballeringssätt, som använts varit ägnat
till effektiv skydd emot normal transportrisk — nödgats genom erkännande om »ofullständigt
emballage» avsäga sig möjligheten att av järnvägen utfå ersättning för skada,
som därefter inträffat, varefter jämväl från järnvägens sida, under hänvisning till erkännandet,
skadestånd förvägrats med den ytterligare motivering, att järnvägens undersökning
icke givit vid handen, att godset under transporten varit utsatt för ovarsam
behandling. Även med god vilja från vederbörande järnvägsförvaltnings sida torde det
av naturliga skäl möta svårigheter att i det enskilda fallet fastslå skadans orsak,
vilken kan vara att söka än i eu efteråt svårbedömlig vårdslöshet vid vagnsväxling
(exempelvis genom såkallad knuffning), än uti bristande omsorg vid lastning eller
lossning, därvid knappast kan förutsättas villighet hos den försumlige att giva sig till
känna. I varje fall är det emellertid självfallet än omöjligare för trafikanten att finna
bevismedel till styrkande av skadans orsak.
Det vill sålunda synas, som om från järnvägarnes sida bestämmelserna i § 62
mom. 2 trafikstadgan — på senare tid i än större utsträckning än tidigare — kommit
att utnyttjas i syfte att utan påtagligt fog generellt begränsa skadeståndsskyldigheten
emot trafikanterna, något som tydligen icke med dessa för ett inskränkt tillämplighetsområde
avsedda undantagsbestämmelser varis avsett.
Handelskammaren håller det nämligen för fullkomligt uteslutet, att trafikanterna
inom affärsvärlden, som väl känna de svårigheter och den omfång, varmed ersättningskrav
i allmänhet gent emot järnvägarne äro förbundna, avsiktligt skulle underlåta de
emballeringsåtgärder de på grund av ingående kännedom om sitt gods finna erforderliga
för dess skyddande emot normal transportrisk.
6
Riksdagens skrivelse Nr 341.
Å andra sidan vill handelskammaren icke underlåta att framhålla, hurusom handelskammaren
vunnit en alltmera stadgad erfarenhet därom, att i all synnerhet vid
större järnvägsstationer, där livligare tratik råder, handhavandet av gods från järnvägspersonalens
sida ofta försiggår med en vårdslöshet, som icke är förenlig med trafikantens
berättigade intresse av normal aktsamhet om hans egendom. Det antagandet
ligger då icke heller fjärran, att dessa förhållanden, om vilka rimligtvis icke järnvägsförvaltningarne
kunna” sakna kännedom, föranlett den bekvämligare anordningen
att gent emot trafikanterna skärpa kravet på emballering av gods, oavsett att trafiksäkerheten
rationellare och utan restriktioner emot godsavsändarne kunna tillgodoses
medelst rent disciplinära åtgärder gent emot järnvägspersoualen.
Beträffande övriga i § 81 givna undantagsbestämmelser i fråga om järnvägs ansvarighet
för skada å gods har även stadgandet under mom. 1 d), jämtört med bestämmelsen
under mom. 2, givit anledning till åtskilliga klagomål från trafikanternas
sida. Drabbar skada nämligen sådant gods, som »av sin naturliga beskaffenhet är särskilt
utsatt för faran att helt eller delvis gå förlorat eller skadas» genom bräckage, är
i betraktande av vad ovan anförts om svårigheten för avsändaren att bevisa förloppet
av en under transporten inträffad skada ävensom med hänsyn till bestämmelsen under
mom. 2 givetvis i allmänhet trafikanten urståndsatt att gentemot järnvägen få någon
rätt, och detta även för det fall, att godset emballerats på ett sätt, som för en omsorgsfull
avsändare tett sig fullt ändamålsenligt och som icke heller från järnvägens
sida föranlett sådan reservationsåtgärd, som i § 62 mom. 2 omförmäles. I sistnämnda
fall te sig i all synnerhet obilliga föreskrifterna i § 81 mom. 2 och 3 angående avsändarens
bevisskyldighet ifråga om vållande från järnvägsbetjäningens sida.
Den kännbaraste olägenheten av dessa stadganden torde beträffande det såsom
bräckligt betecknade godset ligga i tänjbarheten av begreppet bräcklig. Uppenbarligen
bör emellertid till befrielse från ansvarsskyldighet vid inträffad skada å sådant gods
järnvägen — i överensstämmelse med vad ovan framhållits — endast kunna åberopa
en så hög grad av bräcklighet hos godset, att enbart transportmedlets naturliga beskaffenhet
är ägnad framkalla bräckage. Att bestämmelsen emellertid icke så^tillämpas,
har för handelskammaren styrkts genom åberopande av rättsfall, då krav emot järnväg
på ersättning för skada å exempelvis så motståndskraftigt om ock i viss mån bräckligt
gods som grova lergodsrör och järnspislar blivit ogillade, oaktat det för envar sakkunnig
torde stå tämligen klart, att sådant gods med tillbörlig omsorg från järnvägspersonalens
sida ifråga om lastning, lossning vagusväxling o. dyl. utan olägenhet borde
kunna tåla övrig normal transportrisk.
Med det ovan anförda bär handelskammaren velat påvisa, hurusom samtliga de
nämnda författningsbestämmelserna äro ägnade att möjliggöra ett betänkligt avsteg
från den princip ifråga om fördelningen av ansvaret för skada å gods, som bör ligga
till grund för rättsförhållandet mellan järnvägen och avsändaren.
Då bestämmelserna i § 62 trafikstadgau emellertid alltjämt hava sitt givna tilllämplighetsområde,
torde rättelse här endast kunna vinnas genom en följdriktig inskränkt
tillämpning av densamma, något varom måhända ett stadgande i författningstexten
lämpligen kunde giva en erinran.
I fråga om de bestämmelser i § 81, vilka ovan underkastats granskning, har handelskammaren
redan allmänt angivit riktlinjerna för den reform, som från trafiksynpunkt
ter sig önskvärd. Handelskammaren tilltror sig icke att framlägga något detaljerat
förslag till ändrad lydelse av författningsrummet i fråga, men vill likväl såsom lagstiftningsåtgärder,
ägnade att i någon mån avhjälpa de påvisade missförhållandena,
Riksdagens skrivelse Nr 341. *
angiva dels uteslutande ur mom. 1 d) av orden »att bräckas», dels ock utbytande under
mom. 3 av ordet »visas» emot orden »göres sannolikt».
Handelskammaren hemställer sålunda, att kungl. järnvägsstyrelsen snarast måtte
verkställa deu utredning och framlägga de förslag till förändrade bestämmelser i järnvägstrafikstadgan,
som för vinnande av syftet med förestående framställning äro av
nöden».
Av den nu återgivna framställningen framgår, att en del av ansvarighetsbestämmelserna,
varemot trafikanternas klander i första hand riktas,
är stadgandet i 81 § 2 momentet. Detta moment innehåller eu allmän
bevisregel till järnvägens fördel. Enligt denna regel åligger nämligen
bevisskyldigheten för de förhållanden, som upphäva den i 81 § stadgade
inskränkning i järnvägens ansvarighet, trafikanten. Om sålunda exempelvis
bräckskada uppstått å gods, som på grund av sin naturliga beskaffenhet
är särskilt utsatt för fara att bräckas, måste trafikanten, för att härför
vara berättigad till ersättning av järnvägen, föra bevisning därom, att
skadan icke skett till följd av godsets omförmälda beskaffenhet, eller med
andra ord därom att skadan vållats av järnvägens personal eller uppstått
till följd av annat förhållande, varför järnvägen enligt 80 § bär ansvaret.
Frågan om bevisskyldigheten rörande nu berörda förhållanden har av
järnvägsstyrelsen behandlats vid förslagets till trafikstadga överlämnande
till Eders Kungl. Maj:t. Styrelsen yttrade då härutinnan bland annat
följande.
»Skillnaden mellan de båda huvudparagraferna ligger egentligen i
bevisskyldigheten. § 80 uttalar den allmänna satsen om järnvägens ansvarsskyldighet,
men anför därjämte vissa grunder för befrielse från ansvar.
Angående dessa befrielsegrunder stadgar paragrafen att, om järnvägen vill
till sin förmån åberopa någon av den, det är järnvägens sak att bevisa
dess tillvaro. I § 81 uppräknas också vissa grunder för befrielse från ansvar,
men ifråga om dessa grunder kastas bevisskyldigheten om, vilket
framgår av mom. 2. Uti de i § 81 nämnda fall är det således trafikantens
sak att bevisa, att skadan icke beror på de i § omförmälda orsaker,
varvid dock är att märka, att, även om omständigheterna skulle giva vid
handen, att skadan är att tillskriva någon av dessa orsaker, järnvägen
enligt mom. 3 icke äger åberopa denna orsak såsom befrielsegrund, därest
trafikanten kan bevisa, att skadan förorsakats genom järnvägspersonalens
försummelse eller vårdslöshet. Denna omkastning av bevisskyldigheten
synes styrelsen överensstämma med i Sverige gällande rättsgrundsatser».
För sin del finner riksdagen tillräckliga skäl icke hava förebragts för
ett frångående av den princip, som uttalats uti 81 paragrafens andra moment.
Riksdagen vill i detta avseende även hänvisa till det förhållandet,
8
Riksdagens skrivelse Nr 341.
att trafikstadgans bestämmelser grunda sig å ett internationellt fördrag,
vilket utarbetats på grundvalen av en vidsträckt teoretisk och praktisk
erfarenhet, samt att vid förarbetena till stadgan hänsyn tagits till den i
Tyskland då pågående omarbetning av där gällande trafikstadga, vid vilken
omarbetning, enligt vad järnvägsstyrelsen uppgivit, den tyska handelns och
industriens målsmän varit i tillfälle att göra sina synpunkter gällande.
Såsom i förevarande hänseende anmärkningsvärt må även nämnas, att,
då i Finland i början av innevarande år framlagts förslag till trafikstadga
för Finlands järnvägar, detta förslag — vilket jämväl i övrigt anslutar sig
till den i Sverige gällande trafikstadgan — beträffande ersättningsskyldigheten
allenast med en del förändringar av redaktionell natur upptager
samma bestämmelser, jämväl i fråga om bevisskyldigheten, som den svenska
stadgan. Det finska förslaget har i Finland betecknats såsom ett lyckligt
och fullt modernt sätt för hithörande frågors reglering.
Att såsom gjorts gällande den ifrågavarande principen beträffande
bevisskyldigheten för inträffad skada å gods, som transporterats å järnväg,
skulle vara stridande emot gängse svensk rättsåskådning kan riksdagen så
mycket mindre medgiva, som riksdagen måste finna det vara med rättvisa
och billighet överensstämmande, att järnvägens ansvarighet i någon mån
inskränkes i fråga om transporter, som järnvägen är skyldig åtaga sig,
men som till följd av godsets beskaffenhet eller sättet för godstransporten
i och för sig medföra en ökad risk för uppkomsten av ersättningskrav
gentemot järnvägen.
Bortsett från den principiella sidan av saken torde emellertid betydelsen
av den gällande bevisregeln vara huvudsakligen beroende av den
tolkning, varför denna regel i praktiken bliver föremål.
Järnvägsstyrelsen har med avseende härå framhållit, att, såvitt trafikantens
upplysningar eller järnvägens undersökning gåve vid handen, att
skadan icke läte sig hänföra till de i paragrafen omnämnda orsakerna,
järnvägen åtoge sig ansvaret, men har styrelsen härvid tillagt, att då paragrafens
ordalydelse skulle kunna giva intryck av att bindande bevisning
borde förebringas, styrelsen för sin del icke hade något emot, att ordalydelsen
ändrades till närmare överensstämmelse med den tolkning, som
från trafikantsynpunkt önskades åt uttrycken ifråga.
Som exempel på den uttalade uppfattningen att en godsbefraktare i
regel skall förebringa bevis för att järnvägens påståenden äro oriktiga,
under det att han själv i en del fall icke ens genom bevis får styrka riktigheten
av sina egna uppgifter, har motionären vidare anfört, att för sådant
gods, som lastas av befraktaren, den vikt, som fastställts av järnvägen,
vore bindande gent emot trafikanten, därest denne icke förmådde visa
9
Riksdagens skrivelse Nv 341.
att järnvägens uppgift härom vore oriktig, under det att i de fall, befraktaren
själv vägt godset och uppgivit dess vikt, detta, enligt den av statens
järnvägar tillämpade tolkningen, icke utgjorde något bevis mot järnvägen,
även om han kunde styrka uppgiftens riktighet, ett missförhållande, som
ökades därigenom, att trafikanten icke hade rätt att påfordra, att hans
uppgift i fraktsedeln om godsets vikt kontrollerades av järnvägen.
Järnvägsstyrelsen har häremot åberopat innehållet i 61 § 2 och 3
momenten, varjämte styrelsen, under framhållande av nödvändigheten ur
praktisk synpunkt av att bibehålla de i 3 momentet fastslagna restriktionerna,
(»för såvitt järnvägen finner trafikförhållandena sådant medgiva
och vikten kan utrönas medelst järnvägens vågar») i fråga om järnvägens
skyldighet att uppväga gods, som av befraktaren lastats, förklarat, att
till styrelsens kännedom icke kommit, att stationerna utan nödtvång vägra
utföra vågning åt trafikanterna.
Enligt riksdagens uppfattning borde ifrågavarande bestämmelser i 61
§ järnvägstrafikstadgan dock icke kunna giva anledning till tvekan om dess
rätta tolkning. Det synes riksdagen ligga i öppen dag att, om rätt tillkommer
befraktaren att föra bevisning gent emot den av järnvägen upptagna
vikten, dylik rätt enligt allmänna rättsregler icke lärer kunna frånkännas
befraktaren med avseende å vikt, som av honom själv uppgivits,
men vars riktighet eventuellt blivit bestridd, under åberopande allenast av
att godset icke av järnvägen uppvägts. Skulle emellertid en sådan tolkning,
som den angivna, vara gängse vid järnvägarna, anser riksdagen skäl
föreligga för ett förtydligande av hithörande bestämmelser i trafikstadgan.
Däremot torde, på sätt järnvägsstyrelsen framhållit, av praktisk hänsyn
icke kunna eftergivas den i 65 § 3 mom. uppställda regeln, att järnvägen
å sin sida icke skall vara skyldig att utan vidare godtaga den av befraktaren
i fraktsedel uppgivna vikt.
Slutligen har anmärkts å det förhållandet, att i de fall, då ersättning
enligt trafikstadgan kunde tillkomma godsbefraktaren för under transport
skadat eller förkommet gods, denna ersättning ej utginge med de belopp,
befraktaren borde ha rätt att fordra, utan att beloppets storlek beräknades
endast efter godsets fakturavärde.
I detta avseende har järnvägsstyrelsen påpekat, att begränsningen av
järnvägens ersättningsskyldighet till att omfatta godsets allmänna handelsvärde
å avsändningsorten vid tiden för godsets mottagande till befordran
jämte ersättning för tull, andra omkostnader och frakt överensstämmer
med motsvarande regler i internationella fördraget och i åtskilliga andra
länders inhemska trafikreglementen. För att emellertid lämna'' trafikanten
tillfälle att åtminstone i vissa fall försäkra sig om full ersättning för all
Bihang till riksdagens protokoll 1919. 14 samt. Nr 341—342. 2
10
Riksdagens skrivelse Nr 341.
förlust, hade järnvägsstyrelsen i sitt förslag till trafikstadga intagit ett i
utlandet infört rättsinstitut, nämligen så kallade deklaration av leveransintresse,
vilket medgav trafikanten möjlighet att mot erläggande av en
viss premie försäkra sig om full ersättning. Järnvägsrådet avstyrkte emellertid
införandet i Sverige av nämnda institut, och då järnvägsrådet ju är
att betrakta såsom trafikanternas representant, ansåg sig järnvägsstyrelsen
på grund av sagda avstyrkande böra återtaga sitt förslag om institutets
intagande i stadgan. Skulle ett mera allmänt intresse visa sig hos allmänheten
för införande av institutet ifråga, har järnvägsstyrelsen för sin del
icke någon anledning att motsätta sig detta.
Med hänsyn till vad järnvägsstyrelsen sålunda anfört, vill riksdagen
för sin del framhålla, att, därest trafikstadgan nu skulle bliva föremål för
revision, uppmärksamheten givetvis även borde fästas å frågan, i vad mån
gällande bestämmelser angående ersättningsbeloppens fastställande kunna
anses motivera nu förefintliga behöriga krav från handelns och industriens
sida.
Såsom nämnt har slutligen uppmärksamheten fästs å de brister, som
syntes vidlåda trafikmålens rättsliga avgörande.
Bestämmelserna om här avsedda rättsliga prövning återfinnas i 93 § i
trafikstadgan, där det stadgas bl. a., att ansökning om ersättning för förlust
eller minskning av eller skada å gods skall avgöras av järnvägsstyrelsen,
men att, om sökanden icke åtnöjes med styrelsens beslut, frågan
skall hänskjutas till skiljenämnd. Ledamöterna i denna nämnd skola vara
tre, av vilka järnvägen väljer en och klaganden en. Såsom tredje ledamot
och ordförande i skiljenämnden skall tjänstgöra en för Stockholms stad av
överståthållarämbetet och för vederbörande län av länsstyrelserna för ett
år i sänder förordnad därtill lämplig person, som fullgjort vad författningarna
föreskriva dem, som uti domareämbeten må nyttjas.
Kritiken i denna del hänför sig huvudsakligen till det förhållandet,
att, då ledamöterna i skiljenämnderna vanligen växla, garantier för en ensartad
tolkning i likartade frågor icke föreligga. Härjämte har framhållits,
att det syntes, vara orätt, att i de fall, då skiljenämnden förklarat ett av
järnvägen fattat beslut vara felaktigt, godsbefraktaren icke skulle kunna
erhålla ersättning för de kostnader, som på grund av järnvägens beslut
åsamkats honom.
Riksdagen anser för sin de], att med hänsyn särskilt till vårt domstolsväsendes
säregna beskaffenhet, tvekan icke kan råda rörande lämpligheten
av att ifrågavarande tvister hänskjutas till avgörande av skiljenämnd.
Riksdagen finner det emellertid härvidlag vara av största betydelse, att
rättstillämpningen hos de olika skiljenämnderna icke framstår såsom allt
Riksdagens skrivelse. Nr 341. 11
för vacklande, utan att i största möjliga mån enhetlighet åvägabringas i
domsluten.
Av järnvägsstyrelsens motivering till nu gällande trafikstadga framgår,
att samma trafikstadga i förhållande till det äldre trafikreglementet i sig
innefattar en större garanti för en likartad rättstillämpning, nämligen bestämmelsen,
att nämnden är skyldig att vid avgörande av hithörande mål följa
de i stadgan givna bestämmelserna angående järnvägs ersättningsskyldighet.
En annan bestämmelse, åsyftande att giva kontinuitet och säkerhet åt skiljenämndernas
verksamhet, infördes genom den nya stadgan, nämligen föreskriften,
att ordföranden skulle hava fullgjort, vad författningarna föreskriva
dem, som uti domareämbeten må nyttjas. Järnvägsstyrelsen har nu i ärendet
framhållit, hurusom genom olika åtgärder från styrelsens sida i så hög
grad, som möjligt vore, sörjdes för enhetlighet i rättstillämpningen.
Vid nu nämnda förhållanden lärer enligt riksdagens mening ingen
huvudsaklig förändring uti det i trafikstadgan förekommande skiljemannaförfarande
för närvarande behöva ifrågasättas, varvid emellertid må anmärkas,
att järnvägsstyrelsen själv medgivit, att skäl kunde anföras för en
bestämmelse, att i de fall, då skiljenämnden förklarat ett av järnvägen
fattat beslut vara felaktigt, godsbefraktaren skulle kunna erhålla ersättning
för de kostnader, honom på grund av järnvägens beslut åsamkats.
I sammanhang med nu förevarande spörsmål har riksdagen tagit i
övervägande, huruvida, bortsett från de brister, som vidlåda trafikstadgan,
bestämmelserna i stadgan kunna sägas fylla de krav, som från trafikanternas
sida skäligen böra kunna ställas å författningen i fråga, eller huruvida
densamma nu borde i vidare eller inskränktare mån göras till föremål
för en revision.
Enligt riksdagens mening lärer av naturliga skäl kravet å en dylik
revision icke kunna avvisas. Det är uppenbart, att den väldiga frekvens
och den livliga utvecklingen inom ett lagstiftningsområde, sådant som det
ifrågavarande, måste medföra ständigt nya erfarenheter, vilka givetvis böra
tillvaratagas och då så lämpligen anses kunna ske, komma till uttryck i
positiv form.
Åt samma tankegång har järnvägsstyrelsen givit uttryck uti sitt i
ärendet avgivna utlåtande. Styrelsen har nämligen förklarat, att vissa
bestämmelser lämpligen kunde tänkas avfattade på ett sätt, som stode i
närmare överensstämmelse med den praxis järnvägarna tillämpa, än vad
deras ordalydelse gåve vid handen, varjämte styrelsen anfört, att vissa
andra, nu icke berörda bestämmelser, lämpligen kunde omformuleras till
vinnande av större tydlighet och fullständighet. Styrelsen hade därför
för sin del icke något att invända mot att stadgan gjordes till föremål
för en överarbetning.
12
Riksdagens skrivelse Nr 341.
Beträffande sättet för utförandet av en dylik revision har styrelsen
förklarat, att den finner det lämpligt, att densamma utfördes av styrelsen
i samråd med svenska järnvägsföreningen, varefter ett eventuellt förslag
borde i vanlig ordning föreläggas j ärnvägsrådet.
Riksdagen, som ansluter sig till tanken å en revision av trafikstadgan,
hyser emellertid beträffande sättet för densammas utförande en från järnvägsstyrelsen
skiljaktig uppfattning. Enligt riksdagens förmenande bör
det vara ägnat att befrämja en allsidig och förutsättningslös utredning rörande
det rättsliga förhållandet emellan järnvägen och trafikanterna, om
redan från arbetets början representanter för handeln och industrien sättas
i tillfälle att deltaga i utredningsarbetet.
Under åberopande av vad sålunda anförts, får riksdagen anhålla, det
täcktes Eders Kungl. Maj:t låta under medverkan av representanter för
handel och industri företaga en revision av gällande järnvägstrafikstadga.
Stockholm den 18 juni 1919.
Med undersåtlig vördnad.