4

Riksdagens skrivelse Nr 328.

Nr 328.

♦ Godkänd av första kammaren den 11 juni 1919.

Godkänd av andra kammaren den 11 juni 1919.

Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion
om ändrad lydelse av § 21 riksdagsordningen.

(Konstitutionsutskottets utlåtande nr 45.)

Till Konungen.

I en inom riksdagen väckt motion har hemställts, att riksdagen
måtte besluta, att riksdagsordningens § 21 i sin nuvarande lydelse utgår
och ersättes med en ny § av följande lydelse:

»Vill ledamot av andra kammaren befattningen sig avsäga, äger
han det göra vid valtillfället eller sedermera, mellan riksdagarna, hos
Konungens befallningshavande.»

Till stöd för sin hemställan hava motionärerna i huvudsak anfört
följande:

»En bestämmelse, som lämpligen nu borde försvinna ur riksdagsordningen,
är stadgandet därom, att ledamot av andra kammaren, i motsats
mot medlem av första kammaren — ej kan avsäga sig uppdraget
annat än under vissa förutsättningar, som omnämnas i riksdagsordningens
§ 21. En sådan bestämmelse torde kunna anses synnerligen omotiverad,
såsom också framhölls i motion av herr Kaijser vid 1915 års riksdag
(motion nr 202 II).

Riksdagens skrivelse Nr 328.

5

Motivet för att på denna punkt bibehålla eu skillnad mellan första
och andra kammaren torde också ej längre förefinnas, då arvodesbestämmelserna
nu äro de samma för bägge kamrarna.

Det kan säkerligen utöver detta anföras en hel del skäl, som tala
för att nämnda inskränkande bestämmelse nu bör borttagas. Man kan
t. ex. tänka sig, att eu person under valperioden övergår till ett annat
parti än det som valt honom. I ett sådant fall kan bestämmelsernas bibehållande
direkt komma att motverka den proportionella valmetodens
tillämpande. Det bör i ett sådant fall åtminstone finnas möjlighet för representanten
att avsäga sig, om han anser skäl härför föreligga. Men
även andra rent personliga omständigheter kunna för en riksdagsman
inträffa, vilka äro av sådan art, att det måste anses alltför hårt att
tvinga riksdagsmannen att kvarstå och deltaga i ett arbete, som under sådana
förhållanden knappast torde komma att handläggas med det intresse,
som gärna förutsättes som grundvalen för eu riksdagsmans verksamhet.

Några skäl att tvinga en riksdagsman att kvarstå som representant
torde ej heller kunna nu presteras. Då denna bestämmelse tillkom,
kunde det ju möjligen tänkas, att inom de mindre valkretsar, som då
existerade, det ej var så god tillgång på lämpliga kandidater. Men om
hänsyn till detta förhållande legat till grund för bestämmelsens tillkomst,
så må man kunna tycka, att avsikten knappast nås, då i alla fall en
riksdagsman, som bevistat tre lagtima riksdagar, kan undandraga sig
riksdagsmannauppdraget. Emellertid ha förhållandena på detta område
nu ändrats genom tillkomsten av större valkretsar, som väl torde komma
att ytterligare utvidgas, om riksdagen kommer att taga konsekvenserna
av den uppfattning, som riksdagen uttalade sig för vid 1918 års lagtima
riksdag, då riksdagen bl. a. gjorde gällande, att valkretsarna borde bli
större, på det att den proportionella valmetoden måtte kunna komma till
full och hel tillämpning. Skulle dessutom riksdagen finna, att bostadsbandet
bör upphävas vid riksdagsmannavalen — varom motion väckes i
detta sammanhang — kan man ej påstå, att man kan motivera den omskrivna
bestämmelsens bibehållande genom hänvisning till det skälet, att
det skulle kunna finnas brist på lämpliga kandidater, om rätten att under
alla förhållanden avgå från riksdagsmannauppdrag medgåves i riksdagsordningen.

Påpekas bör även i det sammanhanget, att numera som bekant
inga valförrättningar nödvändiggöras vid avsägelser, utan att efterträdare
utses genom ny röstsammanräkning. Genom dessa bestämmelsers tillkomst
har ytterligare ett motiv bortfallit för bibehållande av de bestämmelser,
vars borttagande här påyrkats.»

6

Riksdagens skrivelse Nr 328.

De av motionärerna framförda synpunkterna synas riksdagen värda
beaktande. De motiv, som ursprungligen föranledde de skiljaktiga bestämmelserna
för ledamöter av första och andra kammaren i föreliggande
avseende, kunna numera ej göras gällande i samma utsträckning som
förr. Särskilt hava de enhetliga bestämmelserna angående riksdagsmannaarvode!
borttagit den viktigaste anledningen till olikhet mellan
kamrarna i nu förevarande hänseende. Även har en förskjutning i fråga
om proportionen mellan kamrarnas mandattid ägt rum. Den politiska
utvecklingen i övrigt har alltmer fört bort från de förutsättningar, under
vilka mandatplikten uppkommit och haft sin egentliga betydelse. De
vidgade valkretsarna, de ändrade valbarhetskvalifikationerna o.s.v. synas ej
mer göra det av behovet påkallat, att en person skall kunna påtvingas
riksdagsmannauppdrag och förhindras att av för honom exempelvis utomordentligt
vägande ekonomiska skäl avsäga sig detsamma. Den alltmer
utsträckta riksdagstiden i förening med det för varje år alltmer krävande
riksdagsarbetet har gjort dessa bestämmelser än mer oegentliga.
De hava ej heller upprätthållits för de kvinnliga representanter, som,
i och med kvinnans valbarhet till riksdagsmannauppdrag, kunna vinna
tillträde till riksdagen. Det nya momentet i § 21 riksdagsordningen,
vilket, enligt innevarande riksdags beslut, för en viss kategori representanter
på detta sätt suspenderar de för övriga gällande grundlagsbestämmelserna,
synes i sin mån bevisa vad ovan sagts.

Den utländska rätten visar även, huru mandatplikten borttagits ur
den ena författningen efter den andra för att för närvarande ej kvarstå
i någon författning utom den norska.

Även om den praktiska sidan av ifrågavarande institut ej torde
böra tillmätas alltför stor betydelse, då allmän hänsyn till en kandidats
önskningar ävensom kammarens rätt att enligt § 29 riksdagsordningen
godkänna avsägelse samt i § 21 riksdagsordningen uppräknade giltiga
skäl för avsägelse i de flesta fall utgöra nödigt korrektiv, kan riksdagen
dock ej bortse från, att fall kunna inträffa, där allvarliga olägenheter
uppstå av nuvarande bestämmelser. Ansluter sig sålunda riksdagen
till motionens syfte, anser den sig däremot icke kunna förorda
omedelbar grundlagsändring på sätt motionärerna föreslagit. Vid
sidan av att reformen erfordrar ändringar även i annan grundlagsparagraf
än här berörts, liksom även i vallagen, påkallar den också eu prövning
i samband med andra förhållanden, särskilt med andra kammarens
suppleantinstitution, som vid den större påfrestning, för vilken den genom
en reform i berörda hänseende skulle utsättas, icke torde vara tillfyllest.

Riksdagens skrivelse Nr 328.

7

På grund av vad sålunda anförts, får riksdagen anhålla, att Eders
Kungl. Maj:t täcktes låta utarbeta och framlägga förslag till sådana
ändringar^ i riksdagsordningen och vallagen, att ledamot av andra kammaren
måtte äga rätt att, utan den begränsning som nu förefinnes i
§21 riksdagsordningen, avsäga sig sitt riksdagsmannauppdrag.

Stockholm den 11 juni 1919.

Med undersåtlig vördnad.