Riksdagens skrivelse Nr 257.

Nr 257.

Godkänd av första kammaren den 31 maj 1919.
Godkänd av andra kammaren den 31 maj 1919.

Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion
angående lönereglering för häradshövdingarna.

(Statsutskottets utlåtande nr 153.)

Till Konungen.

I en inom riksdagen väckt motion har hemställts, att riksdagen
ville i skrivelse till Eders Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Eders Kungl.
Maj:t föranstalta om en utredning- angående häradshövdingarnas löneförmåner
jämte vad därmed äger sammanhang och därefter för riksdagen
framlägga förslag till en sådan lönereglering för häradshövdingarna,
som komme att bereda dem en skälig bärgning och tillika giva utsikt
till en god rekrytering av lantdomarekåren.

Till stöd för sin framställning har motionären anfört följande:

»Enligt statsverkspropositionen har justitieministern ställt i utsikt,
att redan under innevarande riksdag proposition kommer att avlåtas till
riksdagen med förslag till lönereglering vid rikets hovrätter. I själva
statsverkspropositionen föreslås löneförbättring åt den civila personalen
vid regements- och stationskrigsrätterna. De motiv, som föranlett justitieministern
att ifrågasätta löneförbättring för nu nämnda, till justitiestaten
hörande personal, äro utan tvivel mycket bärande. Det finnes emellertid
en annan kategori av tjänstemän under justitiestaten, vilka i statsverkspropositionen
äro lämnade å sido, men för vilka enligt min övertygelse

6

Riksdagens skrivelse Nr 257.

en förbättrad ställning är ur det allmännas synpunkt av lika trängande
behov påkallad som för förenämnda tjänstemän. Jag syftar härmed å
rikets häradshövdingar.

Vikten av underdomarnas ämbete torde icke behöva närmare framhållas.
Utredningen vid underrätten är grundläggande för varje rättegångsmåls
behandling genom alla instanserna, och underrättens protokoll
innefattar de rättsliga elementen för målets bedömande. Hela det utomordentligt
viktiga inskrivningsväsendet i fråga om fast egendom, å vars
ordentliga och samvetsgranna skötande äganderättsförhållandena bero,
vilar i fråga om landsbygden faktiskt sett ensamt på häradshövdingarna.
Det kan med skäl påstås, att rikets lantdomarekår för närvarande fyller
högt ställda anspråk. Ingen jämförlig ämbetsmannaklass lärer vara den
överlägsen i fråga om skicklighet och samvetsgrannhet. Det ligger då
vikt uppå, att detta goda förhållande fortfar även för framtiden. Detta
hänger emellertid uppenbarligen därå, att häradshövdingarnas löneförmåner
äro så avvägda, att de giva häradshövdingarna en skälig bärgning
och kunna antagas leda till en god rekrytering av kåren.

Häradshövdingarnas inkomst utgöres för närvarande av lön 4,500
kronor, tjänstgöringspengar till växlande belopp, minst 1,000 kronor
samt i vissa domsagor förvaltningsbidrag och slutligen sportler. Dessa
senare utgöras huvudsakligen av expeditionslösen. Sportlerna gå till
mycket olika belopp vid de olika domsagorna. Att sportelinkomsten i
brutto går till 6,000 å 8,000 kronor torde kunna anses normalt. Men
å andra sidan hava häradshövdingarna att bära kostnaderna för domsagornas
förvaltning. Dessa kostnader, avlöning till biträden, utgifter
för renskrivning, tingsgästning, inköp av papper m. m. äro mycket höga
och hava under senare tider varit stadda i jämn ökning. Dyrtiden har
träffat häradshövdingarna dubbelt. Dels hava de liksom rikets övriga
innebyggare, fått vidkännas väsentligt ökade levnadskostnader, dels hava
utgifterna för domsagornas skötsel i högst väsentlig mån förökats. Detta
har skett i sådan grad, att den behållna inkomsten för åtskilliga domsagor
blivit skäligen ringa. Enligt en på privat väg utgiven sammanställning
av den behållna inkomsten vid domsagorna, vilken sammanställning
torde vara fullt tillförlitlig, fanns under 1917 två domsagor,
som gåvo en inkomst under 6,000 kronor och åtta domsagor som gåvo
en inkomst av minst 6,000 men icke 7,000 kronor. Medelinkomsten
torde ligga vid 8,000—9,000 kronor. Till jämförelse kan nämnas, att den
högsta lönen, inberäknat dyrtid stillägg, är för en lokomotivförare vid
statens järnvägar (inkl. milpengar) kronor 6,700, för en eldare vid statens
järnvägar (inkl. milpengar) 5,067 kronor, för en överpostiljon vid kungl.

7

Riksdagens skrivelse Nr 257.

postverket 5,250 kronor samt för en patrullerande poliskonstapel i Stockholm
5,953 kronor 60 öre.

Erkännas måste emellertid, att inkomsten av många domsagor i
och för sig själv är god, och för några måste betecknas såsom hög.
Men vid bedömande härav måste man taga hänsyn till befordringsförhållandena
inom kåren. Medelåldern för nyutnämnda häradshövdingar
ligger avsevärt över 40 år, och flertalet av dem har, intill dess de erhållit
sina domsagor, icke haft någon fast anställning utan måst taga sig fram
genom tillfälliga inkomster av förordnanden. I genomsnitt har det
sålunda dröjt för dem minst omkring tjugu år från avlagd juridisk
examen, innan de uppnått fast anställning. Det är klart, att vid sådant
förhållande denna anställning måste giva mycket goda inkomster, om
den skall kunna giva möjlighet till förräntning och amortering av den
skuld, som den långa lönlösa arbetstiden måst medföra. Med hänsyn
härtill kan det påstås, att avkastningen av de flesta domsagorna är
för låg.

De svårigheter, som på senare tider i ekonomiskt avseende uppstått
för lantdomärna, hava i viss mån från det allmännas sida blivit
beaktade. På förslag av justitieministern beviljade 1918 års ordinarie
riksdag ett anslag, varav i de domsagor, där första notarier anställas,
en del av deras arvoden kan bestridas. På hemställan av justitieombudsmannen
har Kungl. Maj:t förordnat om någon höjning av lösen
för vissa expeditioner vid underdomstolarna. För att förbättra domsageaspiranternas
ställning har anslag utverkats av riksdagen, varigenom
sådana aspiranter, som av Kungl. Maj:t utnämnas till vice häradshövdingar,
kunna erhålla ett fast arvode på 2,400 kronor. Bland dem, som
äro sakkunniga i dessa frågor, torde emellertid endast en mening råda
därom, att dessa åtgärder, om än i och för sig välbetänkta icke äro
tillfyllest. Vad särskilt höjningen av lösen angår, så hade justitieministern
för beredande av detta ärende tillkallat särskilda sakkunniga,
vilka avgåvo ett förslag, som, om det genomförts, torde hava inuebuidt
nöjaktig kompensation för ökningen av domsagornas förvaltningskostnader,
men justitieministern ansåg sig icke kunna förorda detta förslag
obeskuret utan reducerade det i sådan mån, att ökningen av domsagornas
avkastning bliva skäligen ringa.

Olägenheter i de nuvarande förhållandena visa sig närmast i två
avseenden. Dels är det ofta förenat med stora svårigheter för häradshövdingarna
att erhålla tingsbiträden, utan vilka i många domsagor
rättskipningens behöriga gång icke kan upprätthållas. Dels är antalet
domsageaspiranter så ringa, att, när någon oförmodad ledighetsansökan

8

Riksdagens skrivelse Nr 257.

inkommer från en häradshövding, det i regel är svårt för hovrätterna
att finna en lämplig vikarie. Att domsageaspiranternas antal allt mer
och mer förminskas är tämligen klart, ty för närvarande kan icke fölen
ung, duglig jurist den utsikten innebära någon lockelse att, efter
tjänstgöring a domsagekansli med tillfälliga förordnanden än här än där
under 15 å 20 år mot ett ringa arvode, slutligen erhålla en fast anställning
med 8,000 till 9,000 kronors inkomst. Fara föreligger alltså,
om de nuvarande förhållandena få vara oförändrade, dels att rättskipningens
behöriga gång blir lidande och dels att lantdomarekarens duglighet
väsentligt förminskas. Faran är i båda dessa avseenden så allvarlig,
att jag anser ett ingripande av statsmakterna nödvändigt.

Ett enkelt sätt att föröka inkomsterna av domsagorna utan att betunga
statsverket är att höja expeditionslösen. I och för sig torde icke
vara mycket att invända mot en måttlig höjning av denna lösen, t. ex.
med 50 proc., ty med hänsyn till penningvärdets fall skulle man i realiteten
ändock icke komma till samma utgift för allmänheten som år 1876,
då den nuvarande löneregleringen för häradshövdingarna började tilllämpas.
Men härvid möter en svårighet. Ifall man utan vidare okär
lösen, kommer inkomstökningen huvudsakligast till godo häradshövdingarna
i de bästa domsagorna och endast i ringa mån de häradshövdingar,
som bäst äro i behov av löneförbättring. Skall man vidtaga åtgärden,
blir det därför nog nödvändigt att kombinera den med. en reglering
av de övriga inkomsterna i domsagorna, så att förbättring sker
endast där behovet föreligger. Frågan om en sådan reglering har en
gång varit uppe. År 1905 väckte nämligen dåvarande justitieministern
förslag om en sådan reglering av de fasta inkomsterna i domsagorna,
att dessa skulle minskas för de bästa domsagorna i mån av innehavarnas
avgång samt ökas för de sämre. Förslaget var emellertid förknippat
med ett yrkande om anslag, för att man omedelbart skulle
kunna genomföra löneförbättringen för de svagast avlönade häradshövdingarna,
men då detta anslag avslogs av riksdagen, fick hela fragan
förfalla. I statsutskottets utlåtande, som bifölls av riksdagen, finnes
emellertid uttalat, att den föreslagna principen för en utjämning av
häradshövdingarnas inkomster vore riktig. Jag tror också, att vid en
förbättring av häradshövdingarnas löneförmåner det är nödvändigt att
genom en liknande anordning eller på något annat sätt verkställa en
utjämning så, att ökningen icke tillgodokommer andra än dem, som
verkligen äro i behov därav. Hela denna fråga är emellertid så pass
invecklad, att den icke torde kunna lösas utan en särskild utredning av
alla i samband med densamma stående omständigheter.»

9

Riksdagens skrivelse Nr 257.

I likhet med motionären har riksdagen funnit, att åtskilliga skäl
tala för att frågan om en reglering av häradshövdingarnas löneförmåner
upptages till prövning. Visserligen har jämväl för dessa befattningshavare
på senare tid viss löneförbättring kommit till stånd dels genom
den under år 1918 vidtagna förhöjningen av expeditionslösen, dels genom
det provisoriska lönetillägg, som innevarande riksdag beslutit tilldela de
häradshövdingar, vilkas sammanlagda behållna löneinkomster understiga
10,000 kronor. Det förstnämnda inkomsttillskottet, den förhöjda expeditionslösen,
torde emellertid uppvägas av ökade kostnader för det häradshövdingarna
åliggande expeditionsarbetet m. m. och den provisoriska
löneökningen torde, särskilt för de lägsta inkomsttagarna bland häradshövdingarna,
få anses alltför otillräcklig för att kunna motsvara befogade
löneanspråk från dessas sida.

En särskild svårighet vid reglering av häradshövdingarnas löner
ligger emellertid i den synnerligen stora ojämnhet i fråga om inkomster,
domhavandena i de olika domsagorna åtnjuta. Enligt en utgiven
kalender över rikets domsagor, innehållande uppgifter om häradshövdingarnas
inkomster för åren 1915—1917 skulle för åtskilliga häradshövdingar
inkomsten, utöver med tjänsteutövningen förbundna utgifter,
årligen under nämnda år uppgått till mellan 12,000 och (högst) 17,600
kronor — inkomster, som torde få anses tämligen höga. För flertalet
andra häradshövdingar åter låg motsvarande inkomst mellan 9,000
och 12,000 kronor, under det att ett icke ringa antal angåvos åtnjuta
än mindre inkomstbelopp, ända ned till 4,543 kronor. Uppenbart är,
att jämväl efter det i år beviljade provisoriska lönetillägget sistnämnda
löneinkomster måste anses för befattningshavare med en domhavandes
verksamhet och ställning alltför ringa.

Ett avvaktande av den omorganisation av domstolsväsendet, som
förväntas bli ett resultat av processkommissionens arbete, synes med
hänsyn till de svagast avlönade häradshövdingarna icke vara tillrådlig.
I betraktande av att en dylik omorganisation likväl är under övervägande,
torde emellertid en nu igångsatt lönereglering böra begränsas
till en partiell sådan, så anordnad, att icke blivande bestämmelser om
vare sig löner eller jurisdiktionsområden därigenom föregripas. Den bör
alltså, enligt riksdagens förmenande, på samma gång den lämnar häradshövdingar
i bättx-e löneställning oberörda, gå ut på en utjämning tillsvidare
genom en förbättring av löneförmånerna för befattningshavarna
i de ekonomiskt mindre gynnsamma domsagorna. Var gränsen för en
sådan lönereglering skäligen bör sättas och under vilken form samt
med vilka belopp löneförbättringen lämpligen bör utgå, låter sig givetvis
Bihang till riksdagens protokoll 1919. 14 sand. Nr 254—260. 2

10

Riksdagens skrivelse Nr 257.

lättast bedömas på grundval av en därom verkställd allsidig utredning.
Under hänvisning till vad sålunda anförts, får riksdagen anhålla,
det täcktes Eders Kungl. Maj:t verkställa utredning rörande lämpligheten
av och omfattningen för en partiell löneförbättring för häradshövdingarna
och därefter till riksdagen inkomma med det förslag, vartill
utredningen kan giva anledning.

Stockholm den 31 maj 1919.

Med undersåtlig vördnad.