Riksdagens skrivelse Nr 204.
5
Nr 204.
Godkänd av första kammaren den 28 maj 1919.
Godkänd av andra kammaren den 28 maj 1919.
Riksdagens skrivelse till Konungen, angående utredning om organiserandet
av insamling och utforskning av den svenska allmogekulturen.
(Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 12.)
(Andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 8.)
Till Konungen.
Inom riksdagens bägge kamrar hava gjorts lika lydande framställningar,
i syfte att en allsidig utredning måtte komma till stånd om
organiserandet av insamling och utforskning av den svenska allmogekulturen.
Riksdagens vederbörande utskott har i ärendet inhämtat yttranden
från Nordiska museets styresman, fil. d:r Gustaf Upmark, folkminnesföreningen
i Lund, undersökningen av svenska folkmål i Uppsala, centralstyrelsen
för landsmålsföreningarna i Lund ävensom, såvitt vidkomme
den svenska folkmusiken, från revisionssekreteraren Nils Andersson.
Utom all diskussion torde den grundläggande betydelse ligga, som
den gamla allmogekulturens rester hava för kännedomen om det svenska
folket i tider som flytt, och lika oomtvistligt är, att med den moderna
tidens segertåg genom de svenska bygderna • försvinna också dessa
rester i allt snabbare tempo. Nya byggnadsmetoder hava för längesedan
omöjliggjort fortbeståndet av de gamla husen, de moderna maskinerna
ersätta gamla verktyg och arbetsmetoder, och med dem försvinna
ålderdomliga seder och bruk, industrien har dödat hemslöjden,
litteraturen gör intrång på sagor och sägner o. s. v. Det gäller därför
fi
Riksdagens skrivelse Nr 204.
att, medan ännu är tid, söka tillvarataga, vad som finnes att i sådant
avseende rädda från glömskan.
Föremålen för det forsknings- och insamlingsarbete, som avses i
motionerna, falla dels inom den mera materiella, dels inom den mera
andliga kulturens råmärken, vilka områden medelst mångskiftande mellanformer
gå över i varandra. Hit hör, vad som kvarlevat hos allmogen
av gamla bebyggelse- och organisationsförhållanden, hus och bohag,
dräkt och prydnader, mat och dryck, arbeten och näringsfång, seder
och bruk, vidskepliga föreställningar och medel, alla slags yttringar av
folkfantasiens diktande verksamhet, sagor, sägner, visor m. m., folkets
konstdrift, dess musik, dess dans och lek, vidare folkmålen, folkets egna
minnen av personer och händelser m. m. Hur mångskiftande än dessa
ämnen äro, bilda de dock tillsammans ett helt.
Bland de organisationer och sammanslutningar, som arbeta för de
syften, som framhållas i motionerna, torde i främsta rummet böra
nämnas Nordiska museet. Detta museum skall enligt stadgarna vara
ett hem för minnen, framför allt ur svenska folkets liv, men även ur
andra folks, som med det svenska äro befryndade; det skall omfatta
samhällets alla klasser, således icke endast allmogen, utan ock medelklassen
och de högre stånden, och dess syfte skall vara att på en gång
gagna vetenskapen samt väcka och nära fosterlandskänslan.
Eu annan sida av samma sak representera docenturen i folkmiunesforskningen
vid Lunds universitet och folkminnesföreningen i Lund,
och till dem sluter sig den planerade Hyltén-Cavallius-stiftelsen vid
nämnda universitet. Dessa institutioner arbeta efter de grundlinjer,
som utstakats i det förslag till statuter, som av humanistiska sektionen
vid Lunds universitet uppgjorts för omnämnda stiftelse och som i
väsentliga delar godkänts av universitetskanslern. Härvidlag vore det
fråga om en riktning för tillvaratagande och bearbetande av den svenska
allmogekulturen, som utgår från motsatt sida av nämnda kultur, jämfört
med den av Nordiska museet företrädda riktningen. Nordiska museet
har till huvuduppgift att tillvarataga den materiella kulturen, och då
denna skall vetenskapligt bearbetas, ledes man över till beröringen med
den andliga sidan av samma kultur. För folkminnesforskningen är motsatsen
förhållandet. Det är folkdiktningen, folktron, seden, som är
huvudföremålet för dess uppmärksamhet. Men under sitt arbete tvingas
folkminnesforskningen in på den materiella kulturen för att inom dess
råmärken finna förklaringar till andliga företeelser. Som synes måste
det förefinnas en den starkaste samverkan mellan den andliga och
materiella sidan av allmogekulturen, om man vill vinna goda resultat.
Riksdagens skrivelse. Nr 204.
Ovannämnda institutioner i Lund ha utfört ett betydligt arbete.
Genom att utbilda vetenskapligt skolade samlare, genom att utsända
samlare, genom att sprida upplysning om folkminnenas värde och
genom organisering över huvud av insamlingsarbetet ha betydande
resultat uppnåtts.
Betydande folkminnessamlingar finnas i folkminnesarkivet i Lund,
hos landsmålsföreningarna i Uppsala, vid Nordiska museet in. fl. platser.
Till allmogekulturen måste också räknas språket. Om dess ställning
yttrar undersökningen i svenska folkmål i Uppsala i sitt yttrande över
motionerna bland annat följande: »Mångfaldigast och djupast förbundet
med alla de övriga speciella områdena av folklivet vore dock språket.
Studiet av folkets gamla föreställningsvärld eller av föremål, som tillhörde
den gamla allmogekulturen, kunde ej utan skada lämna å sido
de genuina, dialektala benämningarna. Folkmålet vore folkminnenas
modersmål. Att ej uppteckna dem i original, d. v. s. på dialekt, utan
i översättning eller referat på riksspråk vore en nödfallsutväg, som i
stor utsträckning användes och ofta måste användas, men härmed upphävdes
dock ej det förhållandet, att även uppteckna^ av sagor, sägner och
andra folkminnen behövde kunna gorå sina uppteckningar i dialektform,
och då i korrekt dialektform, låt vara utan att inlåta sig på den mest
detaljerade ljudbeteckning, som för rent språkliga ändamål användes.»
Inom dialekt- och ortnamnsforskningen verka för närvarande följande
centralorganisationer: undersökningen av svenska folkmål i Uppsala,
centralstyrelsen för landsmålsföreningarna i Lund, institutet för
dialekt- och ortnamnsforskningen i Göteborg och ortnamnskommittén.
För tillvaratagandet av vår gamla folkmusik verkar folkmusikkommittén
men även enskilda personer. Så har t. ex. revisionssekreterare
Nils Andersson insamlat cirka 9,000 melodier. Om syftet med sitt samlingsarbete
säger han, att det allt från första stund varit »att åt eftervärlden
bevara den gamla svenska folkmusiken, som i originalitet, rikedom,
skönhet och omväxling ej torde ha sin like i något annat land,
men som nu är på väg att helt och hållet försvinna.»
För uppteckningsarbeten inom olika ämnesområden verka utom de
nämnda ett flertal lokala föreningar och institutioner, såsom vissa fornminnes-
och hembygdsföreningar, vissa folkhögskolors elevförbund och
studiecirklar och huvudsakligen för andra ändamål verksamma organisationer.
Dessutom hava som bekant under senare årtionden inom
olika delar av vårt land bildats en stor mängd museiinstitutioner med
Nordiska museet som förebild, vilka mer eller mindre klart och med
-
8
Riksdagens skrivelse Nr 204.
vetet ställt sig ett liknande mål före med sin verksamhet begränsad till
större eller mindre områden, en landsända, en provins, ett län, ett
härad, en bygd, en socken. På grund av sin centrala ställning har
Nordiska museet trätt i mera eller mindre nära samarbete med ett stort
antal av dessa museer och sökt vinna kännedom om deras samlingars
innehåll, såväl i fråga om offentliga föremål som i fråga om annat vetenskapligt
material.
Det bör framstå såsom en betydelsefull samhällsuppgift att, innan
det är försent, insamla allt, vad som finnes kvar av gammal kultur, så
att vetenskapen blir i stånd att efter utforskning och bearbetning giva
det svenska folket en sann kunskap om gångna tiders Sverige. Man
måste därför med glädje hälsa allt det intresserade arbete, som redan
nu från många håll bedrives i sådant syfte, och göra allt för att uppmuntra
det. Men på samma gång får man icke blunda för, att detta
frivilliga arbete är otillräckligt, att det famlar för mycket och saknar
tillräcklig planmässighet. Den bästa uppmuntran staten kan giva är
tydligen att skapa denna planmässighet åt arbetet.
Vad som framför allt behöves är samarbete mellan alla dem, som
arbeta för tillvaratagandet av allmogekulturen. Många ansatser ha
visserligen gjorts. Sålunda har såsom nämnts Nordiska museet haft
samarbete åt skilda håll. Men någon fullständig enhetlighet har icke
ernåtts. I november 1918 sammanträdde i Stockholm en del av de
främsta forskarna på den svenska allmogekulturens område för att överlägga
om folkminnessamlingarnas organisation. En plan uppgjordes, men
på samma gång konstaterades, att man saknade möjligheter både till
detaljutredningen av organisationsfrågorna och till genomförandet av
organisationen. Ansatserna hava alltid förblivit ansatser, ty krafterna
hava icke räckt till.
Ett samarbete skulle lämpligen kunna organiseras genom anordnande
av en enhetlig ledning, i vilket avseende en utredning i ämnet
jämväl bör omfatta undersökning om huruvida ett särskilt centralråd,
sammansatt av kvalificerade målsmän för de ämnesgrupper, som komme
att falla inom ett sådant råds verksamhetsområde, borde anordnas.
Under den enhetliga ledning för ifrågavarande arbete, som enligt riksdagens
mening bör tillskapas, bör i gemensam organisation sortera alla
institutioner, som arbeta med allmogekulturen, alla lokala föreningar,
såsom hembygdsföreningar etc. Den organisation, som komme att utöva
ledningen uti ifrågavarande avseende, bör genom en undersökning
skaffa sig en överblick över insamlingsområdet, skapa planmässighet i
Riksdag ens skrivelse, Nr 204.
9
insamlingsarbetet och se till, att detta blir uttömmande. Överblicken
kan tydligen endast vinnas genom en registrering av redan befintliga
samlingar.
Men alla de problem, som uppstå i sammanhang med skapandet
av denna organisation, kunna endast lösas genom eu av Eders Kungl.
Maj:t föranstaltad utredning. Och det är tydligen därför högst nödvändigt,
att en sådan utredning snarast möjligt kommer till stånd, så
mycket mera som behovet härav kraftigt vitsordats av alla dem, från
vilka riksdagens vederbörande utskott i anledning av motionerna infordrat
utlåtande.
Det synes riksdagen böra vara tydligt, att den ifrågasatta utredningen
icke har att taga någon befattning med den museala sidan av
allmogekulturens bevarande, utan är avsedd att förnämligast gälla folklivsforskningen,
folkminnesforskningen samt dialekt- och ortnamnsstudierna,
för vilka vetenskaper utforskandet är huvudsaken. Härvid har
riksdagen dock icke förbisett, att utforskandet möjliggöres genom insamling
av beskrivningar över alla sidor av folklivet och av hela den
snabbt försvinnande muntliga traditionen; men bör insamling av föremål
icke ifrågakomma, utom då fullföljandet av en undersökning så
kräver. Utredningen bör beröra museerna endast i vad samarbetet för
åstadkommande av material för undersökningen beträffar.
Det måste givetvis ställa sig svårt att, innan tillräckligt god överblick
över det vidsträckta arbetsfältet vunnits, beräkna kostnaderna för
arbetets utförande och den del av nämnda kostnader, staten skäligen
bör åtaga sig. Med all säkerhet kan dock antagas, att betydande anslag
erfordras för ändamålet. Av synnerlig vikt synes därför vara, att
alla möjligheter att utan skada för saken begränsa utgifterna för forskningsarbetets
utförande noggrant prövas. En efter verkställd utredning
av förevarande fråga utarbetad, lätt överskådlig plan för ifrågavarande
forskningsarbete jämte noggrann kostnadsberäkning torde vara
oundgängligen nödvändig för bedömande av ifrågavarande kostnaders
storlek.
På grund av vad sålunda anförts får riksdagen anhålla, att Eders
Kungl. Maj:t täcktes skyndsamt låta verkställa en allsidig utredning om
organiserandet av insamling och utforskning av den svenska allmogekulturen.
Stockholm den 28 maj 1919.
Med undersåtlig vördnad.
Bihang till riksdagens protokoll 1919. 14 samt. Nr 203—207.
2