Riksdagens skrivelse Nr 122.
1
Nr 122.
Godkänd av första kammaren den 23 april 1919.
Godkänd av andra kammaren den 23 april 1919.
Riksdagens skrivelse till Konungen, i anledning av väckt motion
om skrivelse till Kungl. Maj:t angående ändrade föreskrifter
i fråga om den ort, där vinst genom försäljning
av fastighet skall taxeras till bevillning.
(Bevillningsutskottets betänkande nr 7.)
Till Konungen.
I en inom andra kammaren väckt motion har hemställts, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj it måtte anhålla, »att Kungl. Maj:t ville
utarbeta och för riksdagen framlägga förslag till sådan förändring av
gällande bevillningsförordning, att vinst av fastighetsförsäljning under
alla förhållanden får taxeras till bevillning i den ort, där fastigheten är
belägen».
Redan länge har det för kommunerna varit ett önskemål att i
skatteväg få gagn av de beskattningsbara vinster, som uppkomma
genom försäljning av inom kommunerna belägna fastigheter, tillhöriga
å andra orter hemmahörande ägare. Många taxeringsnämnder hava
också bevillningstaxerat sådana vinster inom kommuner, där fastigheterna
befunnit sig. Såsom motionären erinrat, hava emellertid dylika taxeringar,
där de genom besvär dragits under högre instans, blivit upphävda.
Bihang Ull riksdagens protokoll 1919. 14 samt. Nr 122—123. 1
2
Riksdagens skrivelse Nr 122.
Med nu gällande bestämmelser har någon annan utgång ej varit
att vänta. Då fråga är om vinst genom enstaka köp och försäljning
av en fastighet utan att vinsten till någon de! är att tillskriva en av
den skattskyldige bedriven yrkesverksamhet, är denna vinst att betrakta
som resultatet av en spekulation allenast och att i taxeringsavseende
hänföra till inkomst av icke yrkesmässig verksamhet eller till tillfällig
inkomst. De i 14 § bevillningsförordningen upptagna reglerna om beskattningsorten
för bevillningspliktig inkomst i olika fall medgiva icke
sådan tolkning, att tillfällig vinst genom avyttring av fastighet (realisationsvinst)
skulle vara beskattningsbar inom viss kommun enbart på
grund av det förhållandet, att fastigheten är belägen inom denna kommun.
Vinsten följer, så att säga, säljarens person. År denne enskild
man, beskattas den i hans mantalsskrivningsort, är fråga om bolag,
sammanfaller beskattningsorten med sätet för styrelsen o. s. v. I fråga
om yrkesmässigt bedriven handel med fastigheter är åter att tillämpa
vad som gäller om beskattningsorten för inkomst av rörelse eller yrke
i allmänhet, nämligen regeln om inkomstens eventuella fördelning i
taxeringsavseende mellan de orter, där rörelsen eller yrke! idkats på
mera självständigt sätt eller i avsevärd omfattning.
Lätt begripligt är emellertid, att de senare årens talrika fastighetsförsäljningar
med i många fall högst avsevärda vinster för säljaren
gjort ifrågavarande spörsmål särskilt aktuellt för kommunerna, och riksdagen
förstår och gillar de synpunkter, som ligga till grund för det
säkerligen ganska allmänna kravet å kommunalt håll på att dessa vinster
i möjligaste män måtte i skattehänseende komma den kommun till godo,
där den sålda fastigheten, populärt betraktad som förvärvskällan, befinner
sig, låt vara att författningsenligt eller skattetekniskt sett icke
egendomen utan själva rörelsen eller den enstaka försäljningsakten kan
vara att betrakta såsom förvärvskälla i egentlig mening.
Å andra sidan har riksdagen ingalunda förbisett, att ett tillmötesgående
av ifrågavarande kommunala Önskemål, som motionären framfört,
är förenat med svårigheter, ej endast teoretiskt utan även och
framför allt i praktiken. I detta avseende kan, för att nu endast exemplifiera
dessa svårigheter, erinras, hurusom rätt vanligt är, att samma
person under samma år gör flera fastighetsaffärer eller gör spekulationsaffärer
av olika slag, t. ex. en fastighetsaffär och en aktieaffär. Enligt
9 § 2 mom. 3:o c) i bevillningsförordningen äger den skattskyldige då
rätt att från vinst på ett håll avdraga förlust på ett annat. Alla vinster
av tillfällig natur bilda i taxeringsavseeude en inkomstkälla med kvittning
mellan däri ingående särskilda affärer. Tydligen erbjuder det
Riksdagens skrivelse Nr 122. 3
vissa vauskligheter att på donna punkt förena den skattskyldiges och
de olika kommunernas intressen. Vidare kunna ofta nog kostnader,
som få vid taxering avdragas, vara gemensamma för Hora affärer med
växlande resultat. Deras uppdelning bleve ej alltid så lätt. Enligt
sakens natur kunna antydda förhållanden visa sig än mera komplicerade,
då fråga är om yrkesmässig verksamhet med köp och försäljning av
fastigheter.
Trots dessa och andra nära till hands liggande svårigheter, till
vilka helt visst komma andra ej så påtagliga, har riksdagen emellertid
ansett den föreliggande frågan vara av den vikt, att en undersökning
bör göras, om ej svårigheterna kunna övervinnas och kommunernas
ifrågavarande krav på något sätt bliva tillfredsställt.
Som bekant närmar sig den tid, då kommunalskattefrågan i hela
dess vidd kommer att föreläggas riksdagen. De sakkunniga hava redan
avgivit ett förslag i ämnet, som för närvarande är underkastat granskning
i kammarrätten. De sakkunnigas betänkande ger vid handen, att
man på ovan omhandlade punkt icke avser någon ändring i nu gällande
regler. Desto angelägnare har det därför synts riksdagen att icke avvakta
den blivande propositionen i kommunalskattefrågan utan redan
nu fästa Eders Kungl. Maj:ts uppmärksamhet på behovet av en specialutredning
i motionens syfte. Resultatet av denna utredning kan då
bliva tillgängligt samtidigt med den stora frågans framläggande och
möjliggöra för riksdagen att i samband med prövningen av denna fatta
ståndpunkt i förevarande detaljspörsmål.
1 enlighet med ovanstående får riksdagen anhålla, att Eders Kungl.
Maj:t ville föranstalta om utredning, huruvida och i vad mån beskattningsbar
vinst genom avyttring av fast egendom må kunna kommunalt
beskattas inom den kommun, där egendomen ligger, även om säljaren
eljest är för sin inkomst skattskyldig å annan ort, samt för riksdagen
framlägga det förslag, som av utredningen kan föranledas.
Stockholm den 23 april 1919.
Med undersåtlig vördnad.